Kyrkans särart enligt Kyrkans Akademikerförbund

Kyrkans särart ska respekteras, utropar Bror Holm, förbundsordförande i Kyrkans Akademikerförbund i senaste numret av tidskriften Kyrkfack. Det är med anledning av avtalsrörelsen som maningen kommer. Tydligen har Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation kallat in en jurist och expert från SKL för att uttolka prästernas arbetstid. Något som för Bror Holm onekligen kändes konstigt, ty juristen hade aldrig lagt ett enda schema för präster och kan inte prästernas arbetstidsavtal. Men förmodligen kunde väl personen något om andras arbetstid och avtal. Inte så illa det heller.

Vad är det för särart som ska respekteras? Av ledaren framgår att det nog mest handlar om att ”I kyrkan bedrivs verksamheter på tider när de flesta i samhället är lediga. Den grundläggande uppgiften som är kärnverksamheten i Svenska kyrkan, bedrivs när människor har möjlighet att komma till kyrkan”. Så kan det vara. Till exempel med gudstjänster och musikandakter och konserter. Men det är ofta också på ett helt annat sätt.

Arbetsgrupper och verksamheter som alltför ofta möts på tider som passar kyrkligt anställda och när de som inte arbetar i kyrkan ofta är på sina arbeten och de måste därför avstå. Begravningar som ständigt hamnar under arbetsveckorna och endast undantagsvis på lördagar då fler kan komma. Verksamheter som stängs när elever har lov eller anställda får ledighet eller semester. Det har ofta varit så att kyrkliga anställda lagt oändligt mycket mer tid på att informera varandra än på att informera, möta och ha kontakt med sin församling. Det ter sig märkligt att då läsa Bror Holms påpekande om gränslösheten i diakoners och prästers ”yrken och den alltför krävande, höga tillgängligheten”.

Jag tror att Bror Holms bild är giltig för en hel del kyrkligt anställda, här och där i kyrkan. Men även det andra perspektivet finns som utbrett. Och det kan sannerligen också skapa känslor av oro, brist och skuld, av otillräcklighet! Men det är nog som att svära i kyrkfacket att verbalisera sådant…

Än en gång hävdas att präster har Sveriges farligaste yrke. Man kan fortfarande undra vad det är som förvandlar kyrkans fredliga oas till något så riskexponerat och farligt. Beror det på de arbetsuppgifter man åläggs? Att man befinner sig på farligare platser än andra? Att man regelbundet konfronteras med droger, våld och brottslighet? Eller kan det bero på känslan av otillräcklighet när kyrkan går kräftgång? Att kyrkans professioner har svårt att finna fungerande metoder? Är osäkra om målen för kyrkans liv och verksamhet och alltför ofta själva vill eller förväntas uppfinna hjulet?

Om kyrkans särart ska värnas kanske den också borde värnas vad gäller kallelsen att leva missionerande, i gudstjänst- och församlingsgemenskap med andra kristna i bön och brödsbrytelse, att föra sig enkelt med beredskap för nya uppbrott. Att leva enkelt och att inte sträva efter världens löner. Tanken att kyrkans löner skulle vara för låga vore intressant att få ekumeniskt belyst. Kyrkans särart är att genom Ordet, förkunnelsen och sakramenten möta den uppståndne Herren som genom den Helige Ande manar till bot, väcker tro och skänker nåd!