Utredningstexter är försåtliga. Om man inte ser upp kan man förledas tro att det som står också kommer att användas för att underbygga förslagen som utredningen landar i. Utredningen närhet och samverkan utgör ett paradexempel. Det finns avsnitt där man utförligt redogör för församlingens uppdrag och vikten av dess självständighet. Läsaren förleds tro att sådana perspektiv ska vara vägledande. Sådana tankegångar kommer att slå igenom blir intrycket. Men då har man fel. Bland citaten kan man t ex hitta följande:
På sid 153: Då församlingen som kyrkans lokala manifestation är den grundläggande enheten får det konsekvenser för den lokala organisationen i övrigt. Det kan finnas olika samverkansformer som syftar till att skapa bästa möjliga personella, ekonomiska och lokalmässiga förutsättningar för församlingens verksamhet. Det kan också behövas samverkan kring arbetsuppgifter som är av det slaget att de inte naturligen hör hemma enbart hos en av församlingarna inom t ex en kommun. Övriga lokala strukturer behöver dock utgå från och bygga på församlingen som den grundläggande enheten. Församlingen måste ha ett reellt inflytande och kunna ta ansvar för sina egna angelägenheter. (Ur Teologiska expertgruppens PM Några noteringar om församlingen)
På sid 179: Det förutsätter emellertid också att församlingen verkligen fungerar pastoralt som en församling. Det betyder enligt de kriterier som ställts upp i kyrkoordningens avsnitt om indelning att församlingen har ett regelbundet gudstjänstliv, att det finns tillräckligt många som tillhör församlingen som är beredda att ställa upp som förtroendevalda samt att det finns en kyrka i församlingen. (Ur Arbete på olika kyrkliga nivåer, Svenska kyrkans utredningar 1998:3)
På sid 183: Övriga lokala strukturer behöver dock utgå från och bygga på församlingen som den grundläggande enheten. Församlingen måste ha ett reellt inflytande och kunna ta ansvar för sina egna angelägenheter.
sid 184: Det innebär dels att församlingens identitet stärks dels också att församlingens inflytande stärks. Dessa dimensioner har naturligtvis ett klart samband. Genom att fastställa klara kriterier för församlingen, vilka också tillämpas lokalt, stärks församlingens identitet och genom större möjlighet för den församling som ingår i ett flerförsamlingspastorat att genomföra den verksamhet man önskar stärka församlingens ställning och dess identitet blir därigenom tydligare. (Ur Nivåutredningen)
Därtill kommer att utredningen på flera platser(t ex s 153 och s 155) går igenom vad som konstituerar en församling i kyrkoordningens mening:
1. I församlingen firas normalt en huvudgudstjänst varje söndag och annan kyrklig helgdag eller åtminstone en gudstjänst varje vecka.
2. I församlingen finns minst ett kyrkorum, invigt i Svenska kyrkans ordning.
3. I församlingen finns människor som tar ansvar för att församlingens uppgifter blir utförda och som är beredda att åtaga sig förtroendeuppdragen i församlingen.
Nästan omärkligt glider utredningens förslag bort från dessa kännetecken och istället tänjer man begreppen. Nu behövs inte söndaglig gudstjänst utan det ska kyrkofullmäktige avgöra. Nu är det inte längre personer i församlingen som tar ansvar. Nu är det personer som tar ansvar för uppgiften i församlingen. En betydande skillnad! Man sammanfattar sitt förslag så här: Som kriterier för församlingar som ingår i ett pastorat ska gälla att gudstjänster firas enligt vad som framgår av församlingsinstruktionen, att det finns ett invigt kyrkorum samt att det finns personer som tar ansvar för den grundläggande uppgiften och personer som fullgör uppdragen som förtroendevalda i församlingen. (s 243)
Förslaget preciseras ytterligare på sid 247: Som styrelse för en församling som ingår i ett pastorat ska finnas ett av pastoratets kyrkofullmäktige valt församlingsråd. De som tillhör någon av församlingarna i ett pastorat ska vara valbara till ett församlingsråd i pastoratet. Hur motiverar man då att de förtroendevalda inte behöver komma ur församlingen utan kan utses oberoende av var de bor i hela pastoratet och oberoende av om de är med i en församling eller ej. Här kan andra skäl förmodligen göra sig gällande t ex att de tillhör ett visst parti (eller möjligen är aktiva i den aktuella församlingen). Borde man inte ha tillhandahållit en ganska utförlig diskussion om varför man lämnar den basala demokratin med direktvalda kyrkoråd som utses av församlingens medlemmar? Jo det kan man tycka. Men så blir det inte.
Så här lakoniskt motiverar utredningen denna genomgripande förändring: Vi strävar efter ett förslag som förenklar den lokala organisationen. Med ett direktvalt kyrkoråd blir ansvarsförhållandena otydligare. Ett organ som utses i direkta val får och ska ha ett förhållandevis starkt eget mandat och ett eget och beslutsområde om det direkta valet ska vara riktigt meningsfullt. Vår slutsats med hänsyn till både ansvarsförhållande och behovet av en enkel organisation är att församlingsrådet ska utses genom ett indirekt val och det organ som bör förrätta valet bör bli det i direkta val utsedda kyrkofullmäktige.
Så enkelt gör man revolution. Otydliga ansvarsförhållanden? Inte ur församlingarnas synvinkel! Men så svepande vänder utredningen upp och ner på det som konstituerat en församling. Så avskaffar man församlingsdemokratin. Trots alla citat om hur viktigt det är att stärka församlingarna och att personer i församlingen ska axla uppgifter och ansvar. Utan diskussioner av motiv och teologi. Så helt utan diskussion blir församlingarna av med sitt direkta inflytande över den grundläggande uppgiften och hur den lokalt ska gestaltas. Mot bakgrund av alla citatens trumpetstötar och fanfarer om församlingarnas vikt och betydelse är det snopet och snöpligt.
Vad kan syftet vara? Vad uppnår man genom dessa kullerbyttor? Är det så enkelt att man för en överskådlig tid säkrar makt åt färre politiker på en högre nivå? Centraliserar en effektiv kontroll över både ekonomi och församlingarnas uppgift? En viktig kontrollfråga blir: hur många hamnar på valbar plats på kyrkovalslistorna 2013 av dem som lokalt bekämpat denna omvälvning? Någon alls?
I höst fullbordas denna ogrundade revolution genom (politiska) beslut i kyrkomötet. Så enkelt gör man det för sig. Och eftersom församlingsmedlemmarna ändå inte ska ha eget ansvar så behövs ju inga direktvalda råd i och ur församlingarna! Istället utser pastoratets fullmäktige från ovan de personer som ska sitta i ett församlingsråd. Så går det till. Och nästan ingen bryr sig om att marken skakar och kyrkans grundvalar rister!
31 augusti 2012
17 augusti 2012
Nu bryter kyrkan med sin egen historia av lokal demokrati
I torsdagens Kyrkans tidning hade förre domprosten i Strängnäs, Gudmund Danielson ett kort men tungt vägande inlägg. Det handlade om Svenska kyrkan, församlingarna och demokratin. Så här skrev Danielson: Att stärka församlingarnas ställning var en viktig princip när kyrkoordningen utarbetades. Men så blev det bara delvis. Mest genomslag fick principen i de delar av KO som den så kallade Nivåutredningen arbetade med. Bengt Kindbom, som var fast förankrad i lokalförsamlingen, drev på i den frågan.
I andra delar utplånades församlingarnas ställning. När kyrkomötet röstat färdigt skulle varken kyrkomötet eller stiftsfullmäktige väljas med församlingarna som bas. Ledamöterna representerar nu de partier som nominerat dem.
Danielson fortsatte: Detta var en förändring till hierarkiens fördel. Nu utvecklas hierarkien, när strukturutredningen och därefter kyrkostyrelsen föreslår att församlingar som ingår i ett pastorat inte längre skall få välja sina företrädare.
Alltsedan medeltiden har församlingarna i Svenska kyrkan själva utsett förtroendevalda. Nu skall församlingsråden väljas av organ högre upp i hierarkien. Att kyrkostyrelsen lagt till en krumelur om nom- inering på församlingsnivå innebär ingen principiell skillnad.
Min kommentar: Genom att man kopplade loss kyrkans olika nivåer från varandra och skulle välja organen som oberoende solitärer övergavs församlingens roll och plats som grundläggande nivå och enhet. Därmed representerar man på stifts- och nationelöl nivå inte sina lokala gemenskaper och sammanhang, utan partierna. Nu fortsätter uppbrottet från församlingarna som grundläggande enhet. I de nya storpastoraten försvinner de direktvalda kyrkoråden, den egna kyrkoherden och församlingsinsturktionen. Församlingen reduceras till något som rätteligen borde kallas för distrikt, enheter eller avdelningar.
Det är en annan kyrka som växer fram. En där storskalighet, administration och byråkrati får företräde framför medelmmarnas lokala inflytrande och ansvar. Än saknas de teologiska resonemang som i bästa fall skulle kunna göra det troligt att detta är en pastoralt genomtänkt förändring. Och någon församlings- och kyrkoteologi som ger rimliga argument för denna halsbrytande förändring står inte heller att finna!
Flera har konstaterat att de nya kläderna inte duger att klä sig fin i, än mindre att dölja sin nakenhet med. Det som förvånar är att så få förmått eller vågat upptäcka denna brist, denna stora brist.
I andra delar utplånades församlingarnas ställning. När kyrkomötet röstat färdigt skulle varken kyrkomötet eller stiftsfullmäktige väljas med församlingarna som bas. Ledamöterna representerar nu de partier som nominerat dem.
Danielson fortsatte: Detta var en förändring till hierarkiens fördel. Nu utvecklas hierarkien, när strukturutredningen och därefter kyrkostyrelsen föreslår att församlingar som ingår i ett pastorat inte längre skall få välja sina företrädare.
Alltsedan medeltiden har församlingarna i Svenska kyrkan själva utsett förtroendevalda. Nu skall församlingsråden väljas av organ högre upp i hierarkien. Att kyrkostyrelsen lagt till en krumelur om nom- inering på församlingsnivå innebär ingen principiell skillnad.
Min kommentar: Genom att man kopplade loss kyrkans olika nivåer från varandra och skulle välja organen som oberoende solitärer övergavs församlingens roll och plats som grundläggande nivå och enhet. Därmed representerar man på stifts- och nationelöl nivå inte sina lokala gemenskaper och sammanhang, utan partierna. Nu fortsätter uppbrottet från församlingarna som grundläggande enhet. I de nya storpastoraten försvinner de direktvalda kyrkoråden, den egna kyrkoherden och församlingsinsturktionen. Församlingen reduceras till något som rätteligen borde kallas för distrikt, enheter eller avdelningar.
Det är en annan kyrka som växer fram. En där storskalighet, administration och byråkrati får företräde framför medelmmarnas lokala inflytrande och ansvar. Än saknas de teologiska resonemang som i bästa fall skulle kunna göra det troligt att detta är en pastoralt genomtänkt förändring. Och någon församlings- och kyrkoteologi som ger rimliga argument för denna halsbrytande förändring står inte heller att finna!
Flera har konstaterat att de nya kläderna inte duger att klä sig fin i, än mindre att dölja sin nakenhet med. Det som förvånar är att så få förmått eller vågat upptäcka denna brist, denna stora brist.
15 augusti 2012
Vem läser Kyrkoordningen? Någon?
Knappt hann semestern ta slut innan den lilla världen fick mig på fall. En illasinnad (?) rackare med namn campylobakter brottade ner mig. Nu återhämtar jag mig för att ha kraft att möta höstens utmaningar…
Trots min relativa tystnad pågår diskussionen om storpastorat. Ni som inte vill höra denna vals igen får sluta läsa här. Själv har jag läst och hört en del av det som pågår lokalt. De som förespråkar en storpastoratets lösning är utan minsta darr på manschetten beredda att strunta i församlingarnas egen vilja. Alla ska med! Även Ni som inte vill. Det blir bäst så. Vi vet Ert eget bästa, tycks man mena. Och det är demokratiskt. Lägger man till. Om än med bara en rösts övervikt!
Storpastoratets tillskyndare har många åsikter. De vill undvika krångel, säger de. Och de vill slippa besvär. Det besvär som uppkommer genom att man måste omorganisera sig. De säger sig vilja slippa olika villkor mellan församlingar. Olika avgifter. De menar sig samtidigt vara solidariska och medkännande. Till skillnad från oss som förordar självständighet för våra församlingar. Vi som bara ser till vårt eget, oss själva, egoistiskt. Man förstår kraften i deras argument. För skulle vi som önskar självständighet beviljas den - då kan storpastoratet inte omfördela en del av våra församlingstillhörigas pengar till andra ändamål. Och somliga politiker hamnar då utanför makten i storpastoratet. Så sitt stilla i båten, är rådet.
Jag kan inte påminna mig någon från storpastoratsivrarna som i debatten plockat fram kyrkoordningen för att lägga sig vinn om att följa dess regler. Istället är det undvikande av omak och besvär som träder fram som huvudinvändning. Kyrkordningen har inga bestämmelser om att man ska undvika besvär eller förhindra organisatoriska förändringar. Däremot ska man sköta administration och förvaltning på lämpliga och än mer lämpliga sätt.
På så sätt blir diskussionen om storpastoratet en bra illustration till vad som händer när man tonar ner kyrkoordningens regelverk och lämnar mängder av frågor öppna. Så som utredningen Närhet och samverkan tänkt sig. Då blir det tyckandet och godtycket som får råda. De som har makt lär knappast ta större hänsyn i framtiden till vad enskilda församlingar önskar. Så se upp!
Här slutar dagens drapa. Jag knappar in de sista bokstäverna och gnolar på psalmen Innan natten kommer…
Trots min relativa tystnad pågår diskussionen om storpastorat. Ni som inte vill höra denna vals igen får sluta läsa här. Själv har jag läst och hört en del av det som pågår lokalt. De som förespråkar en storpastoratets lösning är utan minsta darr på manschetten beredda att strunta i församlingarnas egen vilja. Alla ska med! Även Ni som inte vill. Det blir bäst så. Vi vet Ert eget bästa, tycks man mena. Och det är demokratiskt. Lägger man till. Om än med bara en rösts övervikt!
Storpastoratets tillskyndare har många åsikter. De vill undvika krångel, säger de. Och de vill slippa besvär. Det besvär som uppkommer genom att man måste omorganisera sig. De säger sig vilja slippa olika villkor mellan församlingar. Olika avgifter. De menar sig samtidigt vara solidariska och medkännande. Till skillnad från oss som förordar självständighet för våra församlingar. Vi som bara ser till vårt eget, oss själva, egoistiskt. Man förstår kraften i deras argument. För skulle vi som önskar självständighet beviljas den - då kan storpastoratet inte omfördela en del av våra församlingstillhörigas pengar till andra ändamål. Och somliga politiker hamnar då utanför makten i storpastoratet. Så sitt stilla i båten, är rådet.
Jag kan inte påminna mig någon från storpastoratsivrarna som i debatten plockat fram kyrkoordningen för att lägga sig vinn om att följa dess regler. Istället är det undvikande av omak och besvär som träder fram som huvudinvändning. Kyrkordningen har inga bestämmelser om att man ska undvika besvär eller förhindra organisatoriska förändringar. Däremot ska man sköta administration och förvaltning på lämpliga och än mer lämpliga sätt.
På så sätt blir diskussionen om storpastoratet en bra illustration till vad som händer när man tonar ner kyrkoordningens regelverk och lämnar mängder av frågor öppna. Så som utredningen Närhet och samverkan tänkt sig. Då blir det tyckandet och godtycket som får råda. De som har makt lär knappast ta större hänsyn i framtiden till vad enskilda församlingar önskar. Så se upp!
Här slutar dagens drapa. Jag knappar in de sista bokstäverna och gnolar på psalmen Innan natten kommer…
03 augusti 2012
Kyrkklockan ringer klockan sex
Klockan sex på morgonen handrings kyrkklockan i den närbelägna Gothems kyrka. En påminnelse om bygdens historia. Om dess relation till kyrka och tro. De fem minuterna då klockan ljuder fäster även uppmärksamheten vid att både arbete och vila omsluts av Guds vilja. Måtte denna vittnande, och till tanke stämmande, klang inte tillåtas tystna.
31 juli 2012
Vad är det vi ser?
Ett besök på Herrgårdsklint låter ana att även Gotland har haft år av oro och ofred. Här på öns östkust spanar man mot östersjö och fjärran riken. Men man har härifrån även haft uppsikt över grannskapet.
Nästgårds till den mera namnkunniga Torsburgen bär också denna klint resterna av en gammal fornborg. Man är inte alldeles säker på fornborgarnas uppgift och betydelse. Numera återstår endast vallar av sten på den högt belägna platån.
Länsstyrelsen på Gotland anger:
På Herrgårdsklint ligger en fornborg. Av Gotlands ca 100 fornborgar,
ligger de flesta på flat mark, men ett 30-tal ligger, som denna, uppe på
klintar. Fornborgarnas funktion är oklar. De få gotländska fornborgar
som har undersökts verkar ha byggts och använts under tiden kring Kristi
födelse, under vikingatid och in i medeltid. En fornborg behöver inte
alltid vara anlagd för försvar. Det kan ha funnits andra anledningar att
inhägna ett område på liknande sätt. Fornborgar längs kusten och på
höjder längre in i land har dock i sen tid använts för försvar, varför
de även tidigare bör ha använts så. Med rök och eld – och troligen också
ljud – kunde man snabbt varna och samla folket vid fara. Varje setting
skulle svara för sitt uppbåd.
Wikipedia sammanfattar fornborgarnas funktion:
Följande anses vara fornborgarnas olika funktioner:
Vad är det då vi ser? Vid en sådan omvärldsspaning och - scanning? Upptäcker vi enbart det vi är predisponerade för och beredda på? Än svårare lär det vara att upptäcka det man själv är en del av. Så tänker jag en sommardag uppe på Herrgårdsklint. Dit tar man sig inte om man inte kan klättra som en benget? Eller var det stenget? Även spaning har sina tvingande förutsättningar...
Nästgårds till den mera namnkunniga Torsburgen bär också denna klint resterna av en gammal fornborg. Man är inte alldeles säker på fornborgarnas uppgift och betydelse. Numera återstår endast vallar av sten på den högt belägna platån.
Länsstyrelsen på Gotland anger:
Wikipedia sammanfattar fornborgarnas funktion:
Följande anses vara fornborgarnas olika funktioner:
- Tillflykt, det vill säga som en tillfällig hemvist dit den kringboende befolkningen flydde i orostider.
- Försvar, med eller utan permanent boende, en fast försvarspunkt som krävde kontinuerliga arbetsinsatser och större underhåll.
- Bevakningspostering, utmed en transportled i syfte att skydda eller beskatta handel och resande.
- Härläger, som en truppförläggning efter romersk modell.
Vad är det då vi ser? Vid en sådan omvärldsspaning och - scanning? Upptäcker vi enbart det vi är predisponerade för och beredda på? Än svårare lär det vara att upptäcka det man själv är en del av. Så tänker jag en sommardag uppe på Herrgårdsklint. Dit tar man sig inte om man inte kan klättra som en benget? Eller var det stenget? Även spaning har sina tvingande förutsättningar...
30 juli 2012
Bäst vi aktar oss!
En brygga eller bro förenar Kristi förklaringsdag, där Jesus kan ses i stor härlighet och starka ljusfenomen, med 8 söndagen efter Trefaldighet med sitt budskap om andlig klarsyn. Att se Jesus som han är och att se människor som de är, särskilt de storordens domptörer med stora anspråk på att tala med större auktoritet än andra.
De falska profeterna vi ska akta oss för ger sig ut för något de inte är. De stoltserar med lånta fjädrar, med en gudomlig sanktion de inte har. De talar med granna och pråliga ord - men det är vad de åstadkommer som visar vilka de verkligen är. Sanningen är praktisk, visar sig i konsekvenser. Sanningen är enligt detta sätt att se inte verbal och kan därför inte enbart och enkelt mätas i logik och argumentation.
De falska profeterna ska vi inte i första hand peka ut - utan förr akta oss för. Att de finns verkar Jesus och bibelordet helt på det klara med. Lite jobbigt? Svårt? Javisst. Bäst vi tar oss i akt!
De falska profeterna vi ska akta oss för ger sig ut för något de inte är. De stoltserar med lånta fjädrar, med en gudomlig sanktion de inte har. De talar med granna och pråliga ord - men det är vad de åstadkommer som visar vilka de verkligen är. Sanningen är praktisk, visar sig i konsekvenser. Sanningen är enligt detta sätt att se inte verbal och kan därför inte enbart och enkelt mätas i logik och argumentation.
De falska profeterna ska vi inte i första hand peka ut - utan förr akta oss för. Att de finns verkar Jesus och bibelordet helt på det klara med. Lite jobbigt? Svårt? Javisst. Bäst vi tar oss i akt!
26 juli 2012
Religion är faktiskt bra för dig
Mitt i sommaren lär inte så många surfa runt och kolla hänvisningar och länkar. Till ett blogginlägg på dagens kyrka. Men någon har faktiskt tagit sig tiden att läsa Mark Vernons artikel i The Tablet om Varför religion är bra för dig (Why religion is good for you).
Låt mig få försöka reta lusten att trots allt leta fram artikeln på nätet. Här något av vad man kan finna i sagda artikel. Vernon menar att så gott som all trosutövning har positiva effekter på människors liv. Risken att man hämningslöst kommer att dricka alkohol eller använda droger minskar påtagligt om man går i kyrkan, i synagogan eller moskén. Man blir mindre benägen att begå brott, skilja sig, ta sitt liv eller lida av depressioner. Förmodligen har man bättre hälsa och kommer att leva längre, hävdar Mark Vernon.
Det finns ett ämne inom psykologin som benämns lyckovetenskap (science of happiness). Martin Seligman som ”satt positiv psykologi på kartan” har visat att detta att inte ha en tro påverkar människors lycka mycket negativt.
Resten av artikel plockar fram olika sidor hos religionen som har goda effekter. Ta bara detta med bud och förbud. Något man ofta kritiserat religionerna för – samtidigt ger sådana regler stadga åt normer och en inriktning för människors värderingar. En väg stakas ut.
I slutet av sitt bidrag i The Tablet diskuterar Vernon olika försök att suga ut det gottaste ur religionen utan att behöva bli eller vara religiös. En slags Religion för ateister som Alain de Botton försökt formulera. Det man missar då är att religion verkar förvandlande och nästan som i distraktion för sidoeffekter som vänlighet och gemenskap.
Till slut betonas att religion inte har som syfte att göra människor lyckliga utan målet är att lära känn Gud! Tänk om det är så att mänskligt välbefinnande faktiskt har något med Gud att göra, antyder den avrundande slutklämmen...
Låt mig få försöka reta lusten att trots allt leta fram artikeln på nätet. Här något av vad man kan finna i sagda artikel. Vernon menar att så gott som all trosutövning har positiva effekter på människors liv. Risken att man hämningslöst kommer att dricka alkohol eller använda droger minskar påtagligt om man går i kyrkan, i synagogan eller moskén. Man blir mindre benägen att begå brott, skilja sig, ta sitt liv eller lida av depressioner. Förmodligen har man bättre hälsa och kommer att leva längre, hävdar Mark Vernon.
Det finns ett ämne inom psykologin som benämns lyckovetenskap (science of happiness). Martin Seligman som ”satt positiv psykologi på kartan” har visat att detta att inte ha en tro påverkar människors lycka mycket negativt.
Resten av artikel plockar fram olika sidor hos religionen som har goda effekter. Ta bara detta med bud och förbud. Något man ofta kritiserat religionerna för – samtidigt ger sådana regler stadga åt normer och en inriktning för människors värderingar. En väg stakas ut.
I slutet av sitt bidrag i The Tablet diskuterar Vernon olika försök att suga ut det gottaste ur religionen utan att behöva bli eller vara religiös. En slags Religion för ateister som Alain de Botton försökt formulera. Det man missar då är att religion verkar förvandlande och nästan som i distraktion för sidoeffekter som vänlighet och gemenskap.
Till slut betonas att religion inte har som syfte att göra människor lyckliga utan målet är att lära känn Gud! Tänk om det är så att mänskligt välbefinnande faktiskt har något med Gud att göra, antyder den avrundande slutklämmen...
25 juli 2012
Religion är himmelskt bra
Råkar bläddra i ett vårnummer av den engelska katolska tidningen The Tablet. Finner där en artikel av Mark Vernon om religionens positiva effekter. Med insiktens ibland smärtsamma aha-upplevelser infinner sig tanken att en sådan tidningsartikel vet jag knappt när jag har läst på hjältars och vikingars tungomål.
Många av oss har lagt sig lägre än lågt. Det är inte riktigt på modet att berömmande tala eller skriva om allt det goda som tros- och religionsutövning ger. Troshumanisterna utöver världen ser med sina glasögon uteslutande det sämsta. Något som man oftast skyndar sig att generalisera till signifikativt för all religion: vidskeplighet, vetenskapsfienlighet, konfliktorsakande, vanföreställningar, övergrepp, moraliserande och mot mänskliga rättigheter.
När Svenska kyrkan förlorar medlemmar kommer det propåer om att formulera allt mn få för sina pengar. Det goda kyrkan gör. Kanske skulle man ha modet (!) att gå flera steg längre och understryka att det kyrkan verkligen finns till för är att leva och erbjuda trons liv, att dela med sig av den innersida, det centrum, där Kristus kommer oss till mötes?!
Vem betonar annars någonsin bönens läkande effekt, viljan till uppoffringar för dem som lider nöd, solidaritetsarbetet, välbefinnande, gemenskap, kamp mot förtryck, generationsöverskridande, det goda medborgarskapet i jordiskt och himmelska sammanhang och mycket mycket mera?
Tro och religion är något fantastiskt, något mycket gott, något omistligt för dem som är aktiva. Och för det samhälle där kyrkans församlingar lever och verkar.
Många av oss har lagt sig lägre än lågt. Det är inte riktigt på modet att berömmande tala eller skriva om allt det goda som tros- och religionsutövning ger. Troshumanisterna utöver världen ser med sina glasögon uteslutande det sämsta. Något som man oftast skyndar sig att generalisera till signifikativt för all religion: vidskeplighet, vetenskapsfienlighet, konfliktorsakande, vanföreställningar, övergrepp, moraliserande och mot mänskliga rättigheter.
När Svenska kyrkan förlorar medlemmar kommer det propåer om att formulera allt mn få för sina pengar. Det goda kyrkan gör. Kanske skulle man ha modet (!) att gå flera steg längre och understryka att det kyrkan verkligen finns till för är att leva och erbjuda trons liv, att dela med sig av den innersida, det centrum, där Kristus kommer oss till mötes?!
Vem betonar annars någonsin bönens läkande effekt, viljan till uppoffringar för dem som lider nöd, solidaritetsarbetet, välbefinnande, gemenskap, kamp mot förtryck, generationsöverskridande, det goda medborgarskapet i jordiskt och himmelska sammanhang och mycket mycket mera?
Tro och religion är något fantastiskt, något mycket gott, något omistligt för dem som är aktiva. Och för det samhälle där kyrkans församlingar lever och verkar.
24 juli 2012
NOD en nödvändig tidskrift
Teologiska högskolan i Örebro, med rötter i Örebromissionen, är en ambitiös skola. Med nyfikna och aktiva lärare. Man håller sig till och med med en egen kulturtidskrift med fokus på tro, kultur och samhälle! Inte ens Vår Lösen klarade att överleva dålig ekonomi och vacklande läsarintresse, tidskriften finns inte kvar (läs gärna Lars Westerbergs inlägg från 1997 i OBS - kulturkvarten). Sista numret kom är 2000 - och så gav man sig i Örebro år 2004 på att starta en ny tidning! Inte alldeles olik Vår Lösen, som under många decennier gav viktiga bidrag i diskussionen om samhälle och tro, är denna kulturtidskrift.
Idag är naturligtvis även Signum nödvändig att ha. Där finns ovärderliga artiklar för den teologiskt och kulturellt intresserade och engagerade. Men NOD, som tidskriften från Örebro heter, är en intressant och läsvärd "nykomling".
NOD har på många håll fått fina recensioner. Blivit uppskattad även på landets kultursidor just för sin vidsynthet och öppenhet. Man har en redaktion som inte skyggar för laddade och svåra ämnen. Man kan verkligen kalla NOD för en nödvändig tidskrift.
Den som inte läst tidningen borde ta sig till närmaste bibliotek. För att läsa NOD. Eller besöka NOD på nätet.
Det senaste numret handlar om frikyrkan. Själv fick jag bidra till detta nummer med några enkla synpunkter på överströmningen från frikyrkorna till Svenska kyrkan, särskilt med tanke ett nyvaknat frikyrkligt intresse för högmässan.
Idag är naturligtvis även Signum nödvändig att ha. Där finns ovärderliga artiklar för den teologiskt och kulturellt intresserade och engagerade. Men NOD, som tidskriften från Örebro heter, är en intressant och läsvärd "nykomling".
NOD har på många håll fått fina recensioner. Blivit uppskattad även på landets kultursidor just för sin vidsynthet och öppenhet. Man har en redaktion som inte skyggar för laddade och svåra ämnen. Man kan verkligen kalla NOD för en nödvändig tidskrift.
Den som inte läst tidningen borde ta sig till närmaste bibliotek. För att läsa NOD. Eller besöka NOD på nätet.
Det senaste numret handlar om frikyrkan. Själv fick jag bidra till detta nummer med några enkla synpunkter på överströmningen från frikyrkorna till Svenska kyrkan, särskilt med tanke ett nyvaknat frikyrkligt intresse för högmässan.
17 juli 2012
Tomatsemester på ett kulinariskt Gotland
När släktingens bil dök upp vid vårt sommarkapell blev vi både glada och konfunderade. Glada för att hon äntligen kom. Konfunderade därför att ur bilen lyftes en gigantisk balkonglåda. Fylld med tomatplantor! Naturligtvis var de välkomna, men de var inte menade som komma-och-hälsa-på-present. Sådana medfördes också i uppskattad mängd. Men nej, tomaterna var ett bevattningsuppdrag som skulle utföras även under semesterresan.
Till underligheten hörda att även tomatväxternas ägarfamilj befann sig i sagda kapell. Möjligen var förhoppningen att de små gröna karten skulle ta ett glädjeskutt i sin utveckling över att ha fått komma till Gotland. Och att de skulle rodna av den varma lyckan i att ha få återse sin familj. Då kanske någon enkel somrig måltid hade kunnat förgyllas av nymogna, och självfallet solvarma, tomater. Sådana ätes nämligen ofta just på denna ö i det vilda baltiska innanhavet: Östersjön.
Men nu har veckan gått. Inga rodnande frukter skymtas i bladverket. Om en stund packas växtligheten in i bilen. För att återvända till fastlandet. Tomaternas semester är över. De blir avvinkade av tomathusse och -matte med tillhörande telningar.
Det dröjer inte så länge förrän plantorna hemkomna kan börja berätta för grannarnas tomater. Ni vet, vi åkte till Gotland på semester. Vi hade så trevligt med sol, värme och lagom ljummen nederbörd. Var har ni varit? Och de får svaret med harklingar och hummanden. Äsch, i år kom vi oss inte för... nej vi kom inte iväg någonstans. Men någon måste ju vara hemma och sköta om allting. Och så är vi ju så rotade här i den Uppländska myllan. Liksom.
När de för dagen gröna tomaterna, röda och fullmatade, en dag skall förtäras, kan alla, som då får pröva på och njuta, smacka lite extra ljudligt och säga: visst känner man smaken av ett solbegjutet kulinariskt Gotland, ändå!
Till underligheten hörda att även tomatväxternas ägarfamilj befann sig i sagda kapell. Möjligen var förhoppningen att de små gröna karten skulle ta ett glädjeskutt i sin utveckling över att ha fått komma till Gotland. Och att de skulle rodna av den varma lyckan i att ha få återse sin familj. Då kanske någon enkel somrig måltid hade kunnat förgyllas av nymogna, och självfallet solvarma, tomater. Sådana ätes nämligen ofta just på denna ö i det vilda baltiska innanhavet: Östersjön.
Men nu har veckan gått. Inga rodnande frukter skymtas i bladverket. Om en stund packas växtligheten in i bilen. För att återvända till fastlandet. Tomaternas semester är över. De blir avvinkade av tomathusse och -matte med tillhörande telningar.
Det dröjer inte så länge förrän plantorna hemkomna kan börja berätta för grannarnas tomater. Ni vet, vi åkte till Gotland på semester. Vi hade så trevligt med sol, värme och lagom ljummen nederbörd. Var har ni varit? Och de får svaret med harklingar och hummanden. Äsch, i år kom vi oss inte för... nej vi kom inte iväg någonstans. Men någon måste ju vara hemma och sköta om allting. Och så är vi ju så rotade här i den Uppländska myllan. Liksom.
När de för dagen gröna tomaterna, röda och fullmatade, en dag skall förtäras, kan alla, som då får pröva på och njuta, smacka lite extra ljudligt och säga: visst känner man smaken av ett solbegjutet kulinariskt Gotland, ändå!
14 juli 2012
Varför tiger så många?
Vad bråkar Ni för? Ni är ju ena fullfjädrade splittrare! Ingen vill ha söndring eller själviska lösningar. Jag såg förvånad på personen. Hon var ilsken och arg. På mig. På församlingarna som ville bevara och öka sitt självbestämmande. Jag försökte svara lugnt. Det är ju ditt sätt att beskriva ett skeende. Tänk för en stund att det ur mitt perspektiv ser annorlunda ut. Personen såg förvånad ut. Och jag förstod att hon tänkte att sanningen är bara en. Och att hon var fullständigt övertygad om att hon minsann hade rätt. Helt och fullt.
Splittring kallar du en lösning med självstyrande församlingar. Är det verkligen rimligt att kalla en stärkt lokal demokrati för splittring? Detta att församlingsmedlemmarna får rösta fram sitt eget kyrkoråd och att församlingen vaskar fram sin egen kyrkoherde, hur kan det kallas splittring?
Jag såg forskande på personen. Och fortsatte bestämt. Den modell du föredrar är en där alla församlingar föses samman och massor av förtroendevalda får respass. Församlingarna förlorar sitt direkta inflytande över sin egen verksamhet! Dessutom betyder det en ökad maktkoncentration, sa jag. Man lägger oacceptabelt mycket makt i ett fåtal händer. Dessutom tvingas man omdefiniera kyrkoherderollen! Än så länge har man inte tillfredsställande presenterat och diskuterat den nya församlingssynen och dess teologi. Risken är den faktiskt inte finns. Än. Inte ens i utspädd form. Om den alls kommer lär den tas fram för att rättfärdiga ett byråkratiskt organisationsförslag. Nu vände jag mig direkt till henne. Och du snackar om splittring! Kom igen! Är det inte förslag som tvingar isär oss som ska kallas splittrande?!
Jag tystnade. Personen verkade alldeles chockerad över mitt känslosamma försvar. I mig värkte en hel hoper undringar. Var håller kyrkosynsmänniskorna hus? Var är församlingsteologerna? Kan biskoparna verkligen gilla detta? Är tiden så ur led? Varför är det så tyst?
Splittring kallar du en lösning med självstyrande församlingar. Är det verkligen rimligt att kalla en stärkt lokal demokrati för splittring? Detta att församlingsmedlemmarna får rösta fram sitt eget kyrkoråd och att församlingen vaskar fram sin egen kyrkoherde, hur kan det kallas splittring?
Jag såg forskande på personen. Och fortsatte bestämt. Den modell du föredrar är en där alla församlingar föses samman och massor av förtroendevalda får respass. Församlingarna förlorar sitt direkta inflytande över sin egen verksamhet! Dessutom betyder det en ökad maktkoncentration, sa jag. Man lägger oacceptabelt mycket makt i ett fåtal händer. Dessutom tvingas man omdefiniera kyrkoherderollen! Än så länge har man inte tillfredsställande presenterat och diskuterat den nya församlingssynen och dess teologi. Risken är den faktiskt inte finns. Än. Inte ens i utspädd form. Om den alls kommer lär den tas fram för att rättfärdiga ett byråkratiskt organisationsförslag. Nu vände jag mig direkt till henne. Och du snackar om splittring! Kom igen! Är det inte förslag som tvingar isär oss som ska kallas splittrande?!
Jag tystnade. Personen verkade alldeles chockerad över mitt känslosamma försvar. I mig värkte en hel hoper undringar. Var håller kyrkosynsmänniskorna hus? Var är församlingsteologerna? Kan biskoparna verkligen gilla detta? Är tiden så ur led? Varför är det så tyst?
12 juli 2012
Ficklampa med vev
Under åskvädret häromnatten sprang skorstenen läck. En våning ner började det rinna vatten direkt ur taket. Som om ett källsprång brutit fram, flödat över. Surrealistisk värre. Strömmen hade gått. Himlen lystes upp som av dubbla nyårsfyrverkerier gånger sju. Ljust mest hela tiden. Och dunder och brak. Som tur var hade vi nyligen besökt Almedalen och i ett tält med reklam för elbilar fått minimala små ficklampor. Med vev!
Där i natten försökte vi lokalisera det plaskande vattnet. Med flackande ficklampsljus och himlens eldkvastar därtill. Dagen efter tillkallades hjälp. Som tur var fanns det plåtslagare som inte tagit industrisemester! Som genast kom och tätade fogar. Och lugnade oss. Det mesta av vattnet hade nog blåst in i skorstenen! Men några bågar som är bra både mot kajor och vatten kanske skulle kunna göra nytta. I framtiden. Om vädret tänker kasta sig över huset. Igen.
Där i natten försökte vi lokalisera det plaskande vattnet. Med flackande ficklampsljus och himlens eldkvastar därtill. Dagen efter tillkallades hjälp. Som tur var fanns det plåtslagare som inte tagit industrisemester! Som genast kom och tätade fogar. Och lugnade oss. Det mesta av vattnet hade nog blåst in i skorstenen! Men några bågar som är bra både mot kajor och vatten kanske skulle kunna göra nytta. I framtiden. Om vädret tänker kasta sig över huset. Igen.
10 juli 2012
Det är så tyst
De som önskar storpastorat ligger just nu oerhört lågt. De behöver inte ens argumentera för sitt alternativ. Sitter de bara still i båten ordnar kyrkomötet så att de får sin vilja fram. Och så länge det finns en majoritet i en stiftsstyrelser för stordrift, och som i Örebro en tvångslösning, behöver de ju inte göra, eller säga, ett dugg! Tyst det är i huset...
De församlingar som tror att de kan sitta i orubbat bo i storpastoraten lär få ett bryskt uppvaknande. De tidigare subventionerna till församlingar med få medlemmar och små intäkter lär inte hålla på så länge. Alla förändringar förfogar ju ett litet fåtal personer över och de lär befinna sig på stort och betryggande avstånd från dessa församlingars verklighet. Trenden blir med all säkerhet att satsa på det som bär sig. På det populära och framgångsrika. Vad har man då att sätta emot i de sammanhang som bara till namnet får vara församlingar?
Avslutningsvis ännu en tanke om Svenska kyrkans nuvarande strukturer. Kyrkoordningens paragrafer om utträde ur och upplösning av en samfällighet är inte beslutade och insatta av dekorativa skäl. För att piffa upp kyrkans regelbok. Eller för att man ska drömma om hur det hade kunnat vara. De finns där av sakliga skäl: det ska faktiskt gå att lämna en samfällighet! Även om det vållar arbete och nytänkande!
De församlingar som tror att de kan sitta i orubbat bo i storpastoraten lär få ett bryskt uppvaknande. De tidigare subventionerna till församlingar med få medlemmar och små intäkter lär inte hålla på så länge. Alla förändringar förfogar ju ett litet fåtal personer över och de lär befinna sig på stort och betryggande avstånd från dessa församlingars verklighet. Trenden blir med all säkerhet att satsa på det som bär sig. På det populära och framgångsrika. Vad har man då att sätta emot i de sammanhang som bara till namnet får vara församlingar?
Avslutningsvis ännu en tanke om Svenska kyrkans nuvarande strukturer. Kyrkoordningens paragrafer om utträde ur och upplösning av en samfällighet är inte beslutade och insatta av dekorativa skäl. För att piffa upp kyrkans regelbok. Eller för att man ska drömma om hur det hade kunnat vara. De finns där av sakliga skäl: det ska faktiskt gå att lämna en samfällighet! Även om det vållar arbete och nytänkande!
06 juli 2012
Konsten att sätta samman en garderob
Leveransen var aviserad att komma mellan klockan 16 och 21. Klockan åtta skulle vi egentligen gått på en kyrklig avtackning av en långvarig entusiast - men först klockan 20.45 dök lastbilen upp på gårdsplanen. Två 75 kilos paket bars in av tjänstvilliga fraktare. Förmodligen tyngdlyftare. Även om den ene nyligen hade brutit bägge armlederna i markerna under ett motorcrossäventyr. Nu rehabiliterade han sig med hjälp av paketlyft.
Hela natten vilade de stora bruna bjässarna på golvet bredvid sängen. Som gamla troll ruvade de ödesmättat. När gryningen kom kunde jag inte hålla mig längre. Fram med sax, kniv, hammare och skruvmejslar. Här skulle snickras a la IKEA. Ett stycke jättegarderob hade anlänt och väntade ivrigt på att bli luftad. Och sammansatt.
Handledningen innehöll som vanligt ingen text. Jag kände mig som icke läskunnig. Bildligt illiterat. Kunde för mitt liv inte avkoda en del illustrationer. Men faran är till för att komma först till kvarn. Så med organisatorisk noggrannhet räknades alla bifogade muttrar, skruvar, konstiga pryttlar och beslag. En sådan anhopning av metalldetaljer har jag aldrig tillförne skådat. Men i läckra små högar tornade de snart upp sig. Bestod garderoben i själva verket av mestadels metall? En transformer? Som tappat förmågan och behöver människans bistånd...
Den första halvtimmen monterade jag tre beslag, slog i träplugg med frenesi, och letade efter rätt nummer på skruvarna. Ena väggen skulle förenas med garderobens bottenplatta. Det gick hjälpligt, men glipade inte ena hörnet och doldes inte ett hål till hälften? Jag jagade bort oron och gick raskt vidare till en mittensektion. Den som också skulle ha beslag och andra attiraljer fastspikade samt små plaspluppar ihamrade. När jag var klar med den tredje sidan, den andra yttervägen så att säga, grep mig den kranka blekheten. Häftigt drog jag efter andan. Det stämde inte. Något var fel.
Jag fick göra om. Arbeta baklänges. Demontera nästan allt jag hittills åstadkommit. Vilken tur att jag inte höll på att konstruera en ny organisationsplan för ett stort trossamfund. Eller arbetade som kirurg. Tre timmar senare var det dags att resa underverket på skakiga fötter. Både egna och garderobens. Vem vill bli trampad på? Hastiga lyft för att få loss extremiteterna. Kolossen verkade gravt ovillig att stå. Monstret skevade och svajade hotfullt. Snabbt fick jag montera fästen och gångjärn på blivande dörrar. Tre stycken dörrar gånger tre fästen för att vara nogräknad. De skulle hängas och jag försökte måtta och häkta fast samtidigt. Stabiliteten ökade. Vägen dit var svår men inte omöjlig.
Nu står den i hörnet, garderoben, och surar. Något hänger fortfarande oroväckande snett. Men jag bryr mig inte. Jag tror den hämnas eftersom jag svurit så hemskt. Ja med små utbytesord som järnspik och sakramentskade kombinerat med gutturala avgrundsvrål. Skadorna var lätträknade. En stor blåsa på skruvmejselshanden. En nästan bruten tå som stötts i en sänggavel. En spik som jag trampat på för att se om den var vass och dög något till. Vilket den gjorde.
Min beundran för snickare har rasat i höjden, som det heter nu för tiden. Peakat. Slagit genom taket. Med mera och så vidare. Även möbelsammansättare har min beundran. Det är en konst att å rätt sätt foga samman det som ska höra ihop. Själv sitter jag stukad och ödmjuk på sängkanten. Och undrar om jag törs hänga in något klädesplagg i vidundret?
Hela natten vilade de stora bruna bjässarna på golvet bredvid sängen. Som gamla troll ruvade de ödesmättat. När gryningen kom kunde jag inte hålla mig längre. Fram med sax, kniv, hammare och skruvmejslar. Här skulle snickras a la IKEA. Ett stycke jättegarderob hade anlänt och väntade ivrigt på att bli luftad. Och sammansatt.
Handledningen innehöll som vanligt ingen text. Jag kände mig som icke läskunnig. Bildligt illiterat. Kunde för mitt liv inte avkoda en del illustrationer. Men faran är till för att komma först till kvarn. Så med organisatorisk noggrannhet räknades alla bifogade muttrar, skruvar, konstiga pryttlar och beslag. En sådan anhopning av metalldetaljer har jag aldrig tillförne skådat. Men i läckra små högar tornade de snart upp sig. Bestod garderoben i själva verket av mestadels metall? En transformer? Som tappat förmågan och behöver människans bistånd...
Den första halvtimmen monterade jag tre beslag, slog i träplugg med frenesi, och letade efter rätt nummer på skruvarna. Ena väggen skulle förenas med garderobens bottenplatta. Det gick hjälpligt, men glipade inte ena hörnet och doldes inte ett hål till hälften? Jag jagade bort oron och gick raskt vidare till en mittensektion. Den som också skulle ha beslag och andra attiraljer fastspikade samt små plaspluppar ihamrade. När jag var klar med den tredje sidan, den andra yttervägen så att säga, grep mig den kranka blekheten. Häftigt drog jag efter andan. Det stämde inte. Något var fel.
Jag fick göra om. Arbeta baklänges. Demontera nästan allt jag hittills åstadkommit. Vilken tur att jag inte höll på att konstruera en ny organisationsplan för ett stort trossamfund. Eller arbetade som kirurg. Tre timmar senare var det dags att resa underverket på skakiga fötter. Både egna och garderobens. Vem vill bli trampad på? Hastiga lyft för att få loss extremiteterna. Kolossen verkade gravt ovillig att stå. Monstret skevade och svajade hotfullt. Snabbt fick jag montera fästen och gångjärn på blivande dörrar. Tre stycken dörrar gånger tre fästen för att vara nogräknad. De skulle hängas och jag försökte måtta och häkta fast samtidigt. Stabiliteten ökade. Vägen dit var svår men inte omöjlig.
Nu står den i hörnet, garderoben, och surar. Något hänger fortfarande oroväckande snett. Men jag bryr mig inte. Jag tror den hämnas eftersom jag svurit så hemskt. Ja med små utbytesord som järnspik och sakramentskade kombinerat med gutturala avgrundsvrål. Skadorna var lätträknade. En stor blåsa på skruvmejselshanden. En nästan bruten tå som stötts i en sänggavel. En spik som jag trampat på för att se om den var vass och dög något till. Vilket den gjorde.
Min beundran för snickare har rasat i höjden, som det heter nu för tiden. Peakat. Slagit genom taket. Med mera och så vidare. Även möbelsammansättare har min beundran. Det är en konst att å rätt sätt foga samman det som ska höra ihop. Själv sitter jag stukad och ödmjuk på sängkanten. Och undrar om jag törs hänga in något klädesplagg i vidundret?
02 juli 2012
Om man vill...
Till den 14 september har församlingarna i Örebro möjlighet att lämna sina remissvar på stiftsstyrelsens ”förslag” att göra ett enda storpastorat av de församlingar som tillhör Örebro kyrkliga samfällighet: Almby, Längbro, Nikolai, Adolfsberg, Mosjö-Täby, Mikael, Edsberg och Olaus Petri.
Vill man läsa stiftsstyrelsens material finner man länkarna här. Läsningen anbefalles varmt eftersom det visar vad många fler än församlingarna i Örebro har att vänta
Ett skäl som används i stiftstyrelsens katalog av skäl är att man kan ett pastorat blir enklare och mera realistiskt om man vill undvika organisatoriskt merarbete och ekonomisk osäkerhet. Vad betyder organisatoriskt merarbete? Det är väl allt det som sker därför att inte hela Sverige gjorts till en enda församling? Varje självständig församling behöver ju sin egen administration. Är inte det själva demokratins grundval – att man äger rätt att organisera sig i mindre enheter? När Lekebergs kommun bildades blev det självfallet organisatoriskt merarbete. Det krävdes ju en ny kommunal förvaltning. För att församlingarna i Örebro varit med i en samfällighet för att, med de förutsättningar som rådde då, göra en smidig organisation möjlig – så görs det nu till ett hinder! Den ”demokratiska folkyrkans” möjlighet till självständiga församlingar blir nu ett argument mot vår självständighet – om vi får vår självständighet kommer det att leda till organisatoriskt merarbete. Argumentet kan naturligtvis användas mot alla små församlingar. Risken är överhängande att nästa gång ryker deras självständighet, deras kyrkoråd och deras kyrkoherdar! De betydligt mindre och självständiga församlingarnas existens utöver landet vilar ju på den egenförvaltning lokal demokrati förutsätter, det stiftsstyrelsen övertalande kallar organisatoriskt merarbete. Som bör undvikas.
Påståendet om att det skulle bli ekonomisk osäkerhet i Örebro faller ju på sin egen orimlighet. En förmögenhet på ungefär 300 miljoner (beroende på hur man räknar) skulle fördelas på de ingående församlingarna och därmed ge dem ett ekonomiskt försteg framför alla självständiga församlingar i motsvarande storlekar. Även om kyrkoavgiften och begravningsavgiften skulle höjas marginellt skulle nivåerna i Örebro ändå ligga under vad de flesta andra tar ut! Så argumentet om ekonomisk osäkerhet är konstruerat och saknar verklighetsunderlag!
Det saknas lokala förslag till andra lösningar påtalar stiftsstyrelsen. Att Olaus Petri begärt utredningshjälp för att utveckla sådana planer har man struntat i. Att samfälligheten i Örebo inte velat lägga krut på att arbeta fram en bra model för shsjälvständiga församlingar borde inte vara så svårt att förstå. Det som faktiskt saknas helt är något material om vad som skulle hända om det blev ett storpastorat. Innan kyrkomötet ens fattas sitt beslut om sådana konstruktioner vet stiftsstyrelsen alltså att det blir enklare och bättre.
Det som finns är några oerhört bristfälliga utredningar inom samfälligheten om vad som skulle hända om församlingarna var och en skulle ha en egen förvaltning. Resultatet blev självklart att antalet administrativa tjänster skulle öka och kostnaderna därmed stiga. Men - man har nogsamt undvikit att väga in vilka följder en samverkan mellan självständiga församlingar skulle få. Och materialet som beskriver konsekvenserna för begravningsverksamheten är mycket spännande. Begravningsavgiften skulle då höjas drastiskt just i den församling där den största kyrkogården och krematoriet ligger, dvs i Olaus Petri. Men kyrkogårdschefen har i samtal med stadens nuvarande kyrkoherdar medgivit att man naturligtvis kan räkna på helt andra sätt. Om man vill!
Vill man läsa stiftsstyrelsens material finner man länkarna här. Läsningen anbefalles varmt eftersom det visar vad många fler än församlingarna i Örebro har att vänta
Ett skäl som används i stiftstyrelsens katalog av skäl är att man kan ett pastorat blir enklare och mera realistiskt om man vill undvika organisatoriskt merarbete och ekonomisk osäkerhet. Vad betyder organisatoriskt merarbete? Det är väl allt det som sker därför att inte hela Sverige gjorts till en enda församling? Varje självständig församling behöver ju sin egen administration. Är inte det själva demokratins grundval – att man äger rätt att organisera sig i mindre enheter? När Lekebergs kommun bildades blev det självfallet organisatoriskt merarbete. Det krävdes ju en ny kommunal förvaltning. För att församlingarna i Örebro varit med i en samfällighet för att, med de förutsättningar som rådde då, göra en smidig organisation möjlig – så görs det nu till ett hinder! Den ”demokratiska folkyrkans” möjlighet till självständiga församlingar blir nu ett argument mot vår självständighet – om vi får vår självständighet kommer det att leda till organisatoriskt merarbete. Argumentet kan naturligtvis användas mot alla små församlingar. Risken är överhängande att nästa gång ryker deras självständighet, deras kyrkoråd och deras kyrkoherdar! De betydligt mindre och självständiga församlingarnas existens utöver landet vilar ju på den egenförvaltning lokal demokrati förutsätter, det stiftsstyrelsen övertalande kallar organisatoriskt merarbete. Som bör undvikas.
Påståendet om att det skulle bli ekonomisk osäkerhet i Örebro faller ju på sin egen orimlighet. En förmögenhet på ungefär 300 miljoner (beroende på hur man räknar) skulle fördelas på de ingående församlingarna och därmed ge dem ett ekonomiskt försteg framför alla självständiga församlingar i motsvarande storlekar. Även om kyrkoavgiften och begravningsavgiften skulle höjas marginellt skulle nivåerna i Örebro ändå ligga under vad de flesta andra tar ut! Så argumentet om ekonomisk osäkerhet är konstruerat och saknar verklighetsunderlag!
Det saknas lokala förslag till andra lösningar påtalar stiftsstyrelsen. Att Olaus Petri begärt utredningshjälp för att utveckla sådana planer har man struntat i. Att samfälligheten i Örebo inte velat lägga krut på att arbeta fram en bra model för shsjälvständiga församlingar borde inte vara så svårt att förstå. Det som faktiskt saknas helt är något material om vad som skulle hända om det blev ett storpastorat. Innan kyrkomötet ens fattas sitt beslut om sådana konstruktioner vet stiftsstyrelsen alltså att det blir enklare och bättre.
Det som finns är några oerhört bristfälliga utredningar inom samfälligheten om vad som skulle hända om församlingarna var och en skulle ha en egen förvaltning. Resultatet blev självklart att antalet administrativa tjänster skulle öka och kostnaderna därmed stiga. Men - man har nogsamt undvikit att väga in vilka följder en samverkan mellan självständiga församlingar skulle få. Och materialet som beskriver konsekvenserna för begravningsverksamheten är mycket spännande. Begravningsavgiften skulle då höjas drastiskt just i den församling där den största kyrkogården och krematoriet ligger, dvs i Olaus Petri. Men kyrkogårdschefen har i samtal med stadens nuvarande kyrkoherdar medgivit att man naturligtvis kan räkna på helt andra sätt. Om man vill!
27 juni 2012
Hur ska man leva?
Ur en ny predikan på ordrik:
Titthål ett: Elisabet och Sakarias var båda
rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt
efter alla Herrens bud och föreskrifter…
Ibland sägs det att vi inte behöver leva
på något särskilt sätt för att vi är kristna
för att vi är människor som tror på Gud.
Jag tror att man misstar sig
särskilt om man vill
avskaffa Guds förväntan på oss...
En viktig poäng har de naturligtvis
såtillvida att ingen av oss är
eller kan bli förmer än någon annan
Det är inte präktighet och godhet
som för oss nära Gud
vi lever alla med synd, brist
ingen av oss är helt fri
Nej - det som för oss nära Gud
är tro, uppriktighet och längtan
och viktigast av allt - Gud själv…
Titthål ett: Elisabet och Sakarias var båda
rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt
efter alla Herrens bud och föreskrifter…
Ibland sägs det att vi inte behöver leva
på något särskilt sätt för att vi är kristna
för att vi är människor som tror på Gud.
Jag tror att man misstar sig
särskilt om man vill
avskaffa Guds förväntan på oss...
En viktig poäng har de naturligtvis
såtillvida att ingen av oss är
eller kan bli förmer än någon annan
Det är inte präktighet och godhet
som för oss nära Gud
vi lever alla med synd, brist
ingen av oss är helt fri
Nej - det som för oss nära Gud
är tro, uppriktighet och längtan
och viktigast av allt - Gud själv…
21 juni 2012
Ohållbara argument
På Strängnäs stifts hemsida kan man nu läsa beskedet från stiftet om stiftsstyrelsens beslut om Örebros framtida kyrkliga organisation. Det framställs försåtligt som ett förslag som ska antas. Alla vet att det är fel. Avgörandet är stiftsstyrelsens.
Strängnäs stiftsstyrelse har beslutat att föreslå att församlingarna i Örebro från den 1 januari 2014 ska utgöra ett enda pastorat, istället för sju pastorat som det är idag. Pastoraten har redan ekonomisk och administrativ samverkan. Om stiftsstyrelsen förslag antas kommer de också att ha en gemensam kyrkoherde.
De sju pastoraten i Örebro samverkar sedan nästan 60 år via Örebro kyrkliga samfällighet, vilket är en samverkansform som finns på flera orter i landet. I höst kommer dock kyrkomötet att ta ställning till ett förslag till förenklad organisation och ledning för Svenska kyrkans församlingar, vilket bland annat innebär att samfälligheter inte kommer att finnas kvar. Det är bakgrunden till att Strängnäs stiftsstyrelse grundligt har utrett frågan.
I samband med stiftsstyrelsens sammanträde igår, tisdagen den 19 juni, presenterades rapporten ”Örebro – indelning och organisation”. Rapporten ger underlag för två olika beslutsalternativ: samgående till ett pastorat eller att samfälligheten delas upp i flera självständiga pastorat.
Stiftsstyrelsens beslut att föreslå samgående till ett pastorat är bland annat att:
• undvika organisatoriskt merarbete och ekonomisk osäkerhet, vilket i förlängningen är en förutsättning för det pastorala arbetet
Min kommentar: Detta skäl är ett svärd som naturligtvis mest måste hänga över stiftets många små församlingar, alla dem som redan ägnar sig åt"organisatoriskt merarbete" eller lever med "ekonomisk osäkerhet". Att detta används som argument för vilken organisation de stora församlingarna i Örebro ska ha talar för att man sökt argument för att rättfärdiga ett beslut. Detta i Örebro där församlingarna har både hängslen och livrem, dvs är bland de rikaste i landet.
• underlätta det diakonala arbetet med integration och hjälp till många utsatta människor, vilket är en större utmaning i några församlingar
Min kommentar: Det diakonala arbetet med integration består av ett projekt som avvecklats. Särskilt Längbro församling som begärt självständighet var aktiv i det projektet. Därutöver finns det en tjänst i Örebro på Diakonicentrum som arbetar med frågorna. Integrationssatsningarna skulle kunna mångdubblas även i en situation med självständiga församlingar. Att göra integration och hjälp till utsatta människor till argument för storpastoratet är vare sig relevant eller trovärdigt!
• de geografiska församlingsgränserna i en stad är av allt mindre betydelse för gemene man
Min kommentar: Om människor deltar i församlingars liv i områden där de inte själva bor så ska det leda till att församlingens beslutsrätt över sitt eget pastorala arbete, det som lockat människor till deltagande och aktivitet, ska flyttas bort och högre upp? Vem är gemene man?I Örebro vet de flesta om de tillhör Olaus Petri församling eller t ex Mikaels församling.
Stiftsstyrelsen sagt sitt och förordat en lösning med ett pastorat. Nu är det församlingarnas tur att svara på förslaget i sin remiss säger Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs stift och stiftsstyrelsens ordförande.________
Stiftsstyrelsen var inte enig i sitt beslut och en reservation lämnades in.
Här underlåter stiftsstyrelsens majoritet att berätta hur jämt det vägde mellan de olika "blocken", socialdemokraterna på ena sidan och de borgerliga och posk på andra. (ordförandens röst kan därmed sägas ha avgjort frågan). Fem personer reserverade sig mot beslutet (som togs med sex röster).
Stiftsstyrelsens förslag till beslut och dess motivering, samt reservationen mot beslutet, utgör tillsammans med rapporten underlag för det remissarbete som nu inleds. Den 14 september ska remissinstanserna, bland annat de berörda församlingarna, ha avgett sina yttranden. Stiftstyrelsen fattar ett definitivt beslut i ärendet den 30 oktober.
Den remissrunda som nu äger rum uppfattar många med mig som något mera för syns skull, för att bokstavligt uppfylla kyrkoordningens regler. Stiftet har haft tillgång till ett mycket omfattande utredningsmaterial från Örebro och dels har stiftet gjort en egen utredning. Några nya argument lär knappast kunna ändra beslutet. Det anar man också genom de märkliga skäl man anför för sitt beslut. Här följer stiftets meddelande:
Strängnäs stiftsstyrelse har beslutat att föreslå att församlingarna i Örebro från den 1 januari 2014 ska utgöra ett enda pastorat, istället för sju pastorat som det är idag. Pastoraten har redan ekonomisk och administrativ samverkan. Om stiftsstyrelsen förslag antas kommer de också att ha en gemensam kyrkoherde.
De sju pastoraten i Örebro samverkar sedan nästan 60 år via Örebro kyrkliga samfällighet, vilket är en samverkansform som finns på flera orter i landet. I höst kommer dock kyrkomötet att ta ställning till ett förslag till förenklad organisation och ledning för Svenska kyrkans församlingar, vilket bland annat innebär att samfälligheter inte kommer att finnas kvar. Det är bakgrunden till att Strängnäs stiftsstyrelse grundligt har utrett frågan.
I samband med stiftsstyrelsens sammanträde igår, tisdagen den 19 juni, presenterades rapporten ”Örebro – indelning och organisation”. Rapporten ger underlag för två olika beslutsalternativ: samgående till ett pastorat eller att samfälligheten delas upp i flera självständiga pastorat.
Stiftsstyrelsens beslut att föreslå samgående till ett pastorat är bland annat att:
• undvika organisatoriskt merarbete och ekonomisk osäkerhet, vilket i förlängningen är en förutsättning för det pastorala arbetet
Min kommentar: Detta skäl är ett svärd som naturligtvis mest måste hänga över stiftets många små församlingar, alla dem som redan ägnar sig åt"organisatoriskt merarbete" eller lever med "ekonomisk osäkerhet". Att detta används som argument för vilken organisation de stora församlingarna i Örebro ska ha talar för att man sökt argument för att rättfärdiga ett beslut. Detta i Örebro där församlingarna har både hängslen och livrem, dvs är bland de rikaste i landet.
• underlätta det diakonala arbetet med integration och hjälp till många utsatta människor, vilket är en större utmaning i några församlingar
Min kommentar: Det diakonala arbetet med integration består av ett projekt som avvecklats. Särskilt Längbro församling som begärt självständighet var aktiv i det projektet. Därutöver finns det en tjänst i Örebro på Diakonicentrum som arbetar med frågorna. Integrationssatsningarna skulle kunna mångdubblas även i en situation med självständiga församlingar. Att göra integration och hjälp till utsatta människor till argument för storpastoratet är vare sig relevant eller trovärdigt!
• de geografiska församlingsgränserna i en stad är av allt mindre betydelse för gemene man
Min kommentar: Om människor deltar i församlingars liv i områden där de inte själva bor så ska det leda till att församlingens beslutsrätt över sitt eget pastorala arbete, det som lockat människor till deltagande och aktivitet, ska flyttas bort och högre upp? Vem är gemene man?I Örebro vet de flesta om de tillhör Olaus Petri församling eller t ex Mikaels församling.
Stiftsstyrelsen sagt sitt och förordat en lösning med ett pastorat. Nu är det församlingarnas tur att svara på förslaget i sin remiss säger Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs stift och stiftsstyrelsens ordförande.________
Stiftsstyrelsen var inte enig i sitt beslut och en reservation lämnades in.
Här underlåter stiftsstyrelsens majoritet att berätta hur jämt det vägde mellan de olika "blocken", socialdemokraterna på ena sidan och de borgerliga och posk på andra. (ordförandens röst kan därmed sägas ha avgjort frågan). Fem personer reserverade sig mot beslutet (som togs med sex röster).
Stiftsstyrelsens förslag till beslut och dess motivering, samt reservationen mot beslutet, utgör tillsammans med rapporten underlag för det remissarbete som nu inleds. Den 14 september ska remissinstanserna, bland annat de berörda församlingarna, ha avgett sina yttranden. Stiftstyrelsen fattar ett definitivt beslut i ärendet den 30 oktober.
19 juni 2012
Överflödiga kyrkoherdar!
Längst ner på sidan meddelas resultatet av stiftsstyrelsens i Strängnäs sammanträde. Beslut är fattat och ska nu gå ut på remiss.
Nummer fem i ordningsföljden. Det är min plats i den ovanligt korta raden av kyrkoherdar i Olaus Petri församling i Örebro. Men så upprättades församlingen först på 20-talet, efter att ha varit ett disktrikt i Örebro församling. Idag är Olaus Petri församling stadens största och uppgiften som kyrkoherde är omfattande och fyller arbetsdagarna.
Just idag avgör stiftsstyrelsen i Strängnäs om uppgiften som kyrkoherde i Olaus Petri, som funnits i ungefär 90 år, numera ska ses som överflödig (och meningslös?). Det samma gäller uppgiften som herde i Längbro församling som har anor åtminstone från 1300-talet. Även Almby har sina rötter i medeltiden. Om stiftets styrelse beslutar att det ska bli ett jättepastorat av Örebro kyrkliga samfällighet, då avskaffas sex kyrkoherdetjänster i församlingarna och ersätts med en! Bestämmer sig stiftsstyrelsen för ett storpastorat blir även kyrkoråden förklarade överflödiga och kommer att ersättas av ett enda! Därför hoppas jag att man idag fattar ett klokt och välavvägt beslut.
Längbro, Almby och Olaus Petri församlingar har något över hälften av samfällighetens kyrkotillhöriga inom sina geografiska områden. Dessa församlingar har genom sina kyrkoråd begärt att få lämna samfälligheten och därmed själva få avgöra sin egen pastorala framtid. I skrivelser till stiftet har de begärt att få bli självständiga och få behålla sin kyrkoherde och sitt kyrkoråd! Hur ska det gå?
Här nedan en lista (siffrorna är hämtade från Svenska kyrkans matrikel 2012, Verbum) över de församlingar i stiftet som för närvarande är självständiga - och tydligen än så länge anses klara det i enlighet med Kyrkoordningens bestämmelser. I listan har jag infogat de tre föramlingar som nu önskar blir självständiga. Idag avgörs om de anses klara av en sådan självständighet.... Lägg märke till att sex församlingar på listan har under 2000 tillhöriga. Och tio har under 3000 tillhöriga. Våra tre Örebroförsamlingar har gemensamt fler kyrkotillhöriga än vad dessa 16 församlingar har tillsammans!
FÖRSAMLING Innevånare Kyrkotillhöriga
Strängnäs domkyrkoförsamling 17035 11817
Mariefred 5315 3990
Vårfruberga-Härad 2388 1734
Stallarholmen 3481 2652
Åker-Länna 4468 3263
Daga 3462 2627
Frustuna 6883 4975
Björkvik ´ 1383 1115
Flen, Helgesta-Hyltinge 8261 5248
Dunker-Lilla Malma 3192 2513
Mellösa 2815 2094
Bettna 1795 1411
Kiladalen 5388 3995
Oxelösund 11250 7474
Stigtomta-Vrena 4074 3159
Tunaberg 1871 1330
Rönö 2136 1592
Tystbergabygden 2246 1650
Enhörna 3042 2408
Hölö-Mörkö 3476 2517
Trosa 11493 8638
Grödinge 5787 4140
Nynäshamn 13670 9269
Kafjärden 5011 3833
Stenkvista-Ärla 3467 2666
Almby 19604 12012
Längbro 17590 9926
Örebro Olaus Petri 21216 14801
Askersund 4765 3991
Hallsberg 7980 5766
Hammar 2608 2080
Sköllersta 4505 3516
Knista 5741 4505
Viby 2763 2223
Axberg 10604 7952
Glanshammar 3453 2759
Tysslinge 5243 3854
Med sex röster mot fem röstade Strängnäs stiftsstyrelse 2012-06-19 för att församlingarna inom Örebro kyrkliga samfällighet ska bli ett storpastorat.
Nummer fem i ordningsföljden. Det är min plats i den ovanligt korta raden av kyrkoherdar i Olaus Petri församling i Örebro. Men så upprättades församlingen först på 20-talet, efter att ha varit ett disktrikt i Örebro församling. Idag är Olaus Petri församling stadens största och uppgiften som kyrkoherde är omfattande och fyller arbetsdagarna.
Just idag avgör stiftsstyrelsen i Strängnäs om uppgiften som kyrkoherde i Olaus Petri, som funnits i ungefär 90 år, numera ska ses som överflödig (och meningslös?). Det samma gäller uppgiften som herde i Längbro församling som har anor åtminstone från 1300-talet. Även Almby har sina rötter i medeltiden. Om stiftets styrelse beslutar att det ska bli ett jättepastorat av Örebro kyrkliga samfällighet, då avskaffas sex kyrkoherdetjänster i församlingarna och ersätts med en! Bestämmer sig stiftsstyrelsen för ett storpastorat blir även kyrkoråden förklarade överflödiga och kommer att ersättas av ett enda! Därför hoppas jag att man idag fattar ett klokt och välavvägt beslut.
Längbro, Almby och Olaus Petri församlingar har något över hälften av samfällighetens kyrkotillhöriga inom sina geografiska områden. Dessa församlingar har genom sina kyrkoråd begärt att få lämna samfälligheten och därmed själva få avgöra sin egen pastorala framtid. I skrivelser till stiftet har de begärt att få bli självständiga och få behålla sin kyrkoherde och sitt kyrkoråd! Hur ska det gå?
Här nedan en lista (siffrorna är hämtade från Svenska kyrkans matrikel 2012, Verbum) över de församlingar i stiftet som för närvarande är självständiga - och tydligen än så länge anses klara det i enlighet med Kyrkoordningens bestämmelser. I listan har jag infogat de tre föramlingar som nu önskar blir självständiga. Idag avgörs om de anses klara av en sådan självständighet.... Lägg märke till att sex församlingar på listan har under 2000 tillhöriga. Och tio har under 3000 tillhöriga. Våra tre Örebroförsamlingar har gemensamt fler kyrkotillhöriga än vad dessa 16 församlingar har tillsammans!
FÖRSAMLING Innevånare Kyrkotillhöriga
Strängnäs domkyrkoförsamling 17035 11817
Mariefred 5315 3990
Vårfruberga-Härad 2388 1734
Stallarholmen 3481 2652
Åker-Länna 4468 3263
Daga 3462 2627
Frustuna 6883 4975
Björkvik ´ 1383 1115
Flen, Helgesta-Hyltinge 8261 5248
Dunker-Lilla Malma 3192 2513
Mellösa 2815 2094
Bettna 1795 1411
Kiladalen 5388 3995
Oxelösund 11250 7474
Stigtomta-Vrena 4074 3159
Tunaberg 1871 1330
Rönö 2136 1592
Tystbergabygden 2246 1650
Enhörna 3042 2408
Hölö-Mörkö 3476 2517
Trosa 11493 8638
Grödinge 5787 4140
Nynäshamn 13670 9269
Kafjärden 5011 3833
Stenkvista-Ärla 3467 2666
Almby 19604 12012
Längbro 17590 9926
Örebro Olaus Petri 21216 14801
Askersund 4765 3991
Hallsberg 7980 5766
Hammar 2608 2080
Sköllersta 4505 3516
Knista 5741 4505
Viby 2763 2223
Axberg 10604 7952
Glanshammar 3453 2759
Tysslinge 5243 3854
Med sex röster mot fem röstade Strängnäs stiftsstyrelse 2012-06-19 för att församlingarna inom Örebro kyrkliga samfällighet ska bli ett storpastorat.
13 juni 2012
Tvång eller frihet att välja?
Inför beslutet i Strängnäs stiftsstyrelse där man antingen ska säga ja till 3 församlingars begäran om självständighet eller följa minsta motståndets lag (?) och göra ett storpastorat. Två synpunkter av mer filosofisk natur vill jag framföra. Men de borde ha betydelse när man tänker på framtidens kyrkliga organisation i Örebro.
Normalt i vår tradition, och i det allmänna rättsmedvetandet, väger ett nej oerhört tungt. Man tvingar inte fram relationer som en person eller en förening tackar nej till. Rätten att avstå har företräde framför att infoga i något man inte vill tillhöra. Detta såvida inte lagen eller etiken tvingar, vilket inte är fallet i denna fråga.
De som nu har tagit egna initiativ (!) genom skrivelser till stiftsstyrelsen har sagt sitt tydliga nej till att tillhöra ett storpastorat. Efter decennier av erfarenhet av att leva i en samfällighet har man sagt sitt entydiga nej. Enligt min mening väger denna aktiva begäran och detta nej tyngst. Förslaget om pastorat har tillkommit under resans gång och församlingarna som önskar denna lösning har inte genom eget initiativ krävt bildandet av ett pastorat via skrivelser direkt till stiftsstyrelsen (så vitt jag vet) utan endast på begäran och i stiftets utredning hävdat önskan om ett gemensamt pastorat. Alltså mera passivt glidit med. Församlingarna som säger nej till att tillhöra samfällighet och pastorat bör av skälet ovan, respekten för ett nej, få gehör.
Min andra synpunkt gäller hur man ska värdera de olika förslagen. De tre församlingarna som begärt att få sin självständighet vill inte påtvinga någon av de andra församlingarna en bestämd lösning mot deras vilja. Almbys, Längbros och Olaus Petris begäran om att få vara självständiga omöjliggör visserligen en gemensam och alla inkluderande lösning, men det är en oundviklig konsekvens. Däremot lägger sig de tre församlingarna inte i övriga församlingars organisation eller lösning.
Men förslaget om ett pastorat TVINGAR de tre församlingarna till en lösning de inte önskar vare sig i första eller andra hand. Ett beslut mot deras uttalade önskan skulle stå helt i strid mot tidgare praxis att försöka tillmötesgå den lokala opinionen. Här finns en tydlig kvalitativ skillnad. En skillnad som har med valfrihet och tvång att göra. Det som skiljer förslagen är alltså att i det ena fallet påtvingar man församlingar en tillhörighet de inte vill. I den andra får man visserligen leva med konsekvensen av någras nej - men har i övrigt sin fulla frihet! Det är i grunden något helt annat än att med social ingenjörskonst och makt driva in ett antal församlingar i en struktur de absolut inte önskar.
Normalt i vår tradition, och i det allmänna rättsmedvetandet, väger ett nej oerhört tungt. Man tvingar inte fram relationer som en person eller en förening tackar nej till. Rätten att avstå har företräde framför att infoga i något man inte vill tillhöra. Detta såvida inte lagen eller etiken tvingar, vilket inte är fallet i denna fråga.
De som nu har tagit egna initiativ (!) genom skrivelser till stiftsstyrelsen har sagt sitt tydliga nej till att tillhöra ett storpastorat. Efter decennier av erfarenhet av att leva i en samfällighet har man sagt sitt entydiga nej. Enligt min mening väger denna aktiva begäran och detta nej tyngst. Förslaget om pastorat har tillkommit under resans gång och församlingarna som önskar denna lösning har inte genom eget initiativ krävt bildandet av ett pastorat via skrivelser direkt till stiftsstyrelsen (så vitt jag vet) utan endast på begäran och i stiftets utredning hävdat önskan om ett gemensamt pastorat. Alltså mera passivt glidit med. Församlingarna som säger nej till att tillhöra samfällighet och pastorat bör av skälet ovan, respekten för ett nej, få gehör.
Min andra synpunkt gäller hur man ska värdera de olika förslagen. De tre församlingarna som begärt att få sin självständighet vill inte påtvinga någon av de andra församlingarna en bestämd lösning mot deras vilja. Almbys, Längbros och Olaus Petris begäran om att få vara självständiga omöjliggör visserligen en gemensam och alla inkluderande lösning, men det är en oundviklig konsekvens. Däremot lägger sig de tre församlingarna inte i övriga församlingars organisation eller lösning.
Men förslaget om ett pastorat TVINGAR de tre församlingarna till en lösning de inte önskar vare sig i första eller andra hand. Ett beslut mot deras uttalade önskan skulle stå helt i strid mot tidgare praxis att försöka tillmötesgå den lokala opinionen. Här finns en tydlig kvalitativ skillnad. En skillnad som har med valfrihet och tvång att göra. Det som skiljer förslagen är alltså att i det ena fallet påtvingar man församlingar en tillhörighet de inte vill. I den andra får man visserligen leva med konsekvensen av någras nej - men har i övrigt sin fulla frihet! Det är i grunden något helt annat än att med social ingenjörskonst och makt driva in ett antal församlingar i en struktur de absolut inte önskar.
09 juni 2012
Hur ska det gå med Svenska kyrkan? Del 2
Hur ska det gå med Svenska kyrkan? En fråga jag möter från många olika församlingar och läger i Svenska kyrkan. Man är orolig över framtiden. Trots att vi ytterst sett kan förlita oss på Gud. Mera som en återförsäkring än en tilltro till att kyrkans varje beslut är gudomligt inspirerat. Eller tillkommet under bön, fasta och sökande efter Guds vilja med vår kyrka.
Hur ska det gå med Svenska kyrkan? Ibland får jag för mig att företrädare för vår kyrka föreställer sig att just vår kyrka är så speciell och unik att konsultationer, samtal och lyssnande inte behövs i vår beslutsprocess. Vi står fria och oberoende. Åtminstone vad gäller andra kyrkor. Det tycks som om svenska politiska partier betyder mer för kyrkans beslut än vad till exempel gemenskapen i Lutherska Världsförbundet gör. Eller för den delen de ekumeniska banden inom Borgåöverenskommelsen, eller dialogen med Romersk katolska kyrkan. Vad hände egentligen med den stolta deklarationen om Rättfärdiggörelseläran som lutheraner och katoliker gemensamt värkte fram? Och den aviserade dialogen med Svenska och Finska kyrkan som diskuterades redan 1993 vid Jubelfesten i Uppsala? Finns det någon som alls läst, eller brytt sig om dokumentet: Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv. Rapport från den katolsk-lutherska dialoggruppen för Sverige och Finland. Om den har i alla fall Peter Bexell och Gösta Hallonsten i skrivit.
Risto Cantell skriver: Dialogen kom dock inte till stånd förrän 2002, och kunde därför ta sin utgångspunkt i den situation som skapats av den Gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran mellan Lutherska Världsförbundet och den katolska kyrkan, undertecknad 31 oktober 1999 (… att i allt bekänna Kristus. Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran. Tillkomst, texter, kommentarer, utg. av Gösta Hallonsten & Per Erik Persson. Verbum 2000). Trots att denna deklaration i huvudsak är en sammanfattning av vad som sagts om ämnet i internationell och regional dialog mellan lutheraner och katoliker de senaste decennierna blev dess undertecknande något av en milstolpe. Det är nämligen ytterst sällsynt att ekumeniska dialoger leder till ett dokument som officiellt undertecknas av kyrkorna.
Deklarationens räckvidd var visserligen begränsad. Här proklameras högtidligt att ”det mellan lutheraner och katoliker föreligger en samstämmighet i fråga om rättfärdiggörelselärans grundläggande sanningar” (§ 40). I ljuset av detta är inte längre lärofördömandena från 1500-talet tillämpliga på dialogpartnern, och återstående olikheter upphäver inte den grundläggande överensstämmelsen. Detta sätt att se på saken har sedan fått namnet ”differentierad konsensus”. Betydelsen av undertecknandet och den högtidliga proklamationen skall inte underskattas.
Relationerna tycks, trots Cantells eftertryckliga påstående om undertecknandets betydelse, ha svalnat rejält. Det är som det ur Svenska kyrkans synvinkel vore radikalt och till vår fördel om vi formar vår framtid utan minsta intryck från dialoger och samtal med andra kristna kyrkor och samfund.
Vi relaterar knappast till våra katolska och ortodoxa eller orientaliska kyrkogrannar. De finns numera allt starkare företrädda i vårt lands städer. Men deras teologi och tro går oss mestadels spårlöst förbi. Jag noterar i många svenskkyrkliga sammanhang en allt större klyfta gentemot dessa kyrkor. Vårt eget katolska arv erkänns inte, ska utplånas och förnekas. Ofta av ren ignorans! Utan att här spela ut det ena mot det andra tycks dialog med andra religioner ha blivit långt viktigare än dessa de ekumeniska banden.
När Svenska kyrkan verkligen samtalat med andra kyrkor och samfund under senare år verkar det som om pragmatismen fått ersätta de teologiska övervägandena. I överenskommelsen med Svenska Missionskyrkan sköts flera teologiska frågor på framtiden med förhoppningen att det löser sig. Senare. Det ger intrycket att Svenska kyrkan svävar på målet om sin egen trosidentitet och bekännelse.
Nu förs samtal med det nya samfundet Gemensam Framtid som Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan omvandlats till. Det borde stå klart för alla att vad man där kommer fram till även påverkar andra ekumeniska relationer. Då kan man inte nöja sig med välvillig pragmatism.
Hur ska det gå med Svenska kyrkan om storskalighet ersätter det lokala självstyret? Här är kyrkomötet i färd med att välja väg genom att stora och ekonomiskt bärkraftiga församlingar blir av med sitt lokala självstyre. Detta istället för att möta problemet med de otroligt många små församlingarnas svårigheter. Man tänker sig lösa de nuvarande samfälligheternas brister genom att konstruera nya och ännu mäktigare samfälligheter, med skillnaden att de nu ska kallas pastorat!
Partiella samfälligheter och andra liknande möjligheter till lokal samverkan hade kunnat slå vakt om och bevara det lokala självstyret och ändå ge utrymme för rationell hantering av administration, ekonomisk förvaltning, fastigheter och annat. Man kunde rent av ha låtit stiften eller kontrakten utveckla sådana samverkansmodeller. Nu skickas istället makten över det pastorala innehållet och pengarna uppåt och bort från stora församlingar. Dessutom gör man om kyrkoherderollen på ett sätt som strider mot nuvarande formuleringar i Kyrkoordningen och i Kyrkohandboken.
Den som var medlem i Svenska kyrkan förr tillhörde en kyrka där församlingen alltid var den grundläggande enheten. Nu vänds perspektivet. Först och främst tillhör man Svenska kyrkan och något storpastorat, så ersätts det konkreta med något mera avlägset och diffust. Hur ska det gå för och med Svenska kyrkan om församlingarna blir en andrahandsfråga?
Hur ska det gå med Svenska kyrkan? Ibland får jag för mig att företrädare för vår kyrka föreställer sig att just vår kyrka är så speciell och unik att konsultationer, samtal och lyssnande inte behövs i vår beslutsprocess. Vi står fria och oberoende. Åtminstone vad gäller andra kyrkor. Det tycks som om svenska politiska partier betyder mer för kyrkans beslut än vad till exempel gemenskapen i Lutherska Världsförbundet gör. Eller för den delen de ekumeniska banden inom Borgåöverenskommelsen, eller dialogen med Romersk katolska kyrkan. Vad hände egentligen med den stolta deklarationen om Rättfärdiggörelseläran som lutheraner och katoliker gemensamt värkte fram? Och den aviserade dialogen med Svenska och Finska kyrkan som diskuterades redan 1993 vid Jubelfesten i Uppsala? Finns det någon som alls läst, eller brytt sig om dokumentet: Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv. Rapport från den katolsk-lutherska dialoggruppen för Sverige och Finland. Om den har i alla fall Peter Bexell och Gösta Hallonsten i skrivit.
Risto Cantell skriver: Dialogen kom dock inte till stånd förrän 2002, och kunde därför ta sin utgångspunkt i den situation som skapats av den Gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran mellan Lutherska Världsförbundet och den katolska kyrkan, undertecknad 31 oktober 1999 (… att i allt bekänna Kristus. Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran. Tillkomst, texter, kommentarer, utg. av Gösta Hallonsten & Per Erik Persson. Verbum 2000). Trots att denna deklaration i huvudsak är en sammanfattning av vad som sagts om ämnet i internationell och regional dialog mellan lutheraner och katoliker de senaste decennierna blev dess undertecknande något av en milstolpe. Det är nämligen ytterst sällsynt att ekumeniska dialoger leder till ett dokument som officiellt undertecknas av kyrkorna.
Deklarationens räckvidd var visserligen begränsad. Här proklameras högtidligt att ”det mellan lutheraner och katoliker föreligger en samstämmighet i fråga om rättfärdiggörelselärans grundläggande sanningar” (§ 40). I ljuset av detta är inte längre lärofördömandena från 1500-talet tillämpliga på dialogpartnern, och återstående olikheter upphäver inte den grundläggande överensstämmelsen. Detta sätt att se på saken har sedan fått namnet ”differentierad konsensus”. Betydelsen av undertecknandet och den högtidliga proklamationen skall inte underskattas.
Relationerna tycks, trots Cantells eftertryckliga påstående om undertecknandets betydelse, ha svalnat rejält. Det är som det ur Svenska kyrkans synvinkel vore radikalt och till vår fördel om vi formar vår framtid utan minsta intryck från dialoger och samtal med andra kristna kyrkor och samfund.
Vi relaterar knappast till våra katolska och ortodoxa eller orientaliska kyrkogrannar. De finns numera allt starkare företrädda i vårt lands städer. Men deras teologi och tro går oss mestadels spårlöst förbi. Jag noterar i många svenskkyrkliga sammanhang en allt större klyfta gentemot dessa kyrkor. Vårt eget katolska arv erkänns inte, ska utplånas och förnekas. Ofta av ren ignorans! Utan att här spela ut det ena mot det andra tycks dialog med andra religioner ha blivit långt viktigare än dessa de ekumeniska banden.
När Svenska kyrkan verkligen samtalat med andra kyrkor och samfund under senare år verkar det som om pragmatismen fått ersätta de teologiska övervägandena. I överenskommelsen med Svenska Missionskyrkan sköts flera teologiska frågor på framtiden med förhoppningen att det löser sig. Senare. Det ger intrycket att Svenska kyrkan svävar på målet om sin egen trosidentitet och bekännelse.
Nu förs samtal med det nya samfundet Gemensam Framtid som Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan omvandlats till. Det borde stå klart för alla att vad man där kommer fram till även påverkar andra ekumeniska relationer. Då kan man inte nöja sig med välvillig pragmatism.
Hur ska det gå med Svenska kyrkan om storskalighet ersätter det lokala självstyret? Här är kyrkomötet i färd med att välja väg genom att stora och ekonomiskt bärkraftiga församlingar blir av med sitt lokala självstyre. Detta istället för att möta problemet med de otroligt många små församlingarnas svårigheter. Man tänker sig lösa de nuvarande samfälligheternas brister genom att konstruera nya och ännu mäktigare samfälligheter, med skillnaden att de nu ska kallas pastorat!
Partiella samfälligheter och andra liknande möjligheter till lokal samverkan hade kunnat slå vakt om och bevara det lokala självstyret och ändå ge utrymme för rationell hantering av administration, ekonomisk förvaltning, fastigheter och annat. Man kunde rent av ha låtit stiften eller kontrakten utveckla sådana samverkansmodeller. Nu skickas istället makten över det pastorala innehållet och pengarna uppåt och bort från stora församlingar. Dessutom gör man om kyrkoherderollen på ett sätt som strider mot nuvarande formuleringar i Kyrkoordningen och i Kyrkohandboken.
Den som var medlem i Svenska kyrkan förr tillhörde en kyrka där församlingen alltid var den grundläggande enheten. Nu vänds perspektivet. Först och främst tillhör man Svenska kyrkan och något storpastorat, så ersätts det konkreta med något mera avlägset och diffust. Hur ska det gå för och med Svenska kyrkan om församlingarna blir en andrahandsfråga?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)