Vårt katolska arv ryms inte inom mångfalden?

Det går inte en dag utan att jag funderar över synen på mångfald inom Svenska kyrkan. Ideologiskt tillhör det basvärderingarna inom kyrkan. Man SKA vara för mångfald. Det är berikande när vi kompletterar och ger våra olika bidrag till helheten. Den försonade mångfalden blir till ett allmänt och positivt omfattat koncept. På idéplanet.

Ser man på predikoturerna i det avlånga landet bekräftas bilden av en mångfald. Mera brokigt än försonat visserligen. Men gudstjänster och sammankomster av de mest skilda slag paraderas i de lakoniskt kortfattade annonserna inför Midfastosöndagen. Och det handlar bara om församlingars huvudgudstjänster, här några axplock ur Nerikes Allehanda: Gudstjänst och musik i fastetid. Gudstjänst. Temamässa, Gudstjänst för stora och små, Grannskapsgudstjänst, Mässa, Högmässa, Gudstjänst med små och stora, Högmässa, Högmässa, Mässa, Sammanlyst gudstjänst med små och stora, Sinnesmässa - en mässa på både teckenspråk och svenska för alla sinnen, Söndagsmässa och några Högmässor därtill.

Diskussionen om vägvalet för kyrkans framtida gudstjänstliv borde väl ha föregått handboksförslaget? Det som enligt Kyrkans tidning nu ska skjutas upp till 2017. Mitt intryck är att man på en och samma gång velat trycka tillbaka denna mångfaldens flod av huvudgudstjänster för att få ett mindre antal varianter. Igenkänning och sammanhållen identitet skulle ett motiv kunna vara. Men det har även funnits drag av att friheten borde öka. Det gör den kanske om man här och där i ordningarna inför ett antal nya varianter och alternativ. Som dessutom mera fjärmar Svenska kyrkans gudstjänst från de stora kyrkornas traditioner och överbetonar vår särart. Det är som hörde man någon mumla: kan själva!

Hur blir det då för oss i Svenska kyrkan? Vill vi se det LIMA-dokumentet talade om?  Nattvardsfirandet har alltid med hela kyrkan att göra, och hela kyrkan har att göra med varje lokalt nattvardsfirande. När en lokal kyrka gör anspråk på att vara en manifestation av hela kyrkan, tillser den också att dess eget liv organiseras på ett sådant sätt, att den tar andra kyrkors intressen och angelägenheter på allvar. (D19) 

Kyrkans katolicitet är vad det handlar om. Då förvånar det så att man inte mera lagt sig vinn om att ge utrymme för den rika liturgin med möjlighet att ösa ur den Kristi kyrkas rika och gemensamma liturgiska skattkammare. I vårt sammanhang något som skulle bejaka Svenska kyrkans uppgift som brokyrka och understryka vår samhörighet med den världsvida kyrkan. Märkligt nog tycks detta att hålla fast vid vårt katolska arv inte räknas som ett bidrag med plats inom begreppet mångfald.
 

Upprättning? Rättsägning? Fribön? Uppsoning?

Ursäkter är på modet. Igen. Att be om ursäkt handlar om att avbörda sig skuld genom att ta ansvar för sina handlingar. Det handlar om att ångra sig och genom att med sin ursäkt rikta sig till den/de som drabbats bidra till upprättelse och rent av ett slags befrielse.

Nu är det romerna som borde få en ursäkt. En berättigad förväntan. Med tanke på vad romer fått uthärda av förtryckande särbehandling och för att så många berövats sina mänskliga rättigheter. Ursäkter kan man inte behandla lättvindigt. Då devalveras ursäkten och blir till en åtgärd bland andra.

Det finns problem med att be om ursäkt för sådant som hänt för länge sedan. Då blir ursäkten meningsfull i den mån som den som kan tänkas be om ursäkt faktiskt har del i romernas utanförskap och diskrimineringen av dem. Det vore rimligt om ursäkter från institutioner och myndigheter fick förgås av någon slags sanningskommission med syfte att bygga nytt förtroende och försöka nå försoning.

Att ärva ansvar för oförrätter ter sig egendomligt ur ett sekulärt perspektiv. Inom kyrkan däremot finns föreställningen om arvssynd och delaktighet i en synd och ondska som går långt utöver de egna handlingarnas räckvidd. Man har enbart genom att vara människa del i världens bortvändhet...

Det fattas ett begrepp här. Ordet ursäkt borde vara reserverat för sådant man kan ha ett rimligt ansvar för. Myndigheterna kunde kanske göra en... upprättning? Rättsägning? Fribön? Uppsoning?

Utstötningsmekanismer och annat skrammel

När kyrkportens slås upp kan man, om man ser efter riktigt noga, få en glimt av det himmelska Jerusalem. Men då får man se efter noga. Rent av med slutna ögon. För en stund kan man glömma. Allt det som påminner om egen brist, om fallet och världen. Och organisationen, den synliga kyrkan, angripen av utstötningsmekanismer och annat skrammel, försvinner bort ur synfältet.

Det är påskdag idag. Med smak av jul. Jungfru Marie Bebådelsedag. Eukaristin firas! Jag ser...

Vi och dom är inte så dumt...

Vi ska inte dela upp oss i vi och dom. Mantrat (!) ekar mellan kyrkväggarna. Allas lika värde som människor blandas samman med insikten om i Kristus är vi alla ett. Och inte ens det håller de flesta för sant. Nej inga vi och dom - bara ett stort gemensamt vi. På alla plan.

Så händer det ibland att dopets sakrament görs verkningslöst, teoretiskt alltså, eftersom alla är vi ett. Enkelt suddas insikten och övertygelsen bort om att något förvandlande och livsavgörande sker i dopet. Det är inte trovärdigt att ivrigt använda Luther som svärd mot sina meningsmotståndare men samtidigt dra tjocka streck över Luthers undervisning om dopet. För visst handlar det om de troendes och döptas allmänna prästadöme, inte om att varje människa, oavsett bekännelse och tro, är en präst...

Huru skola människorna, enligt Kristi bud, göras till hans lärjungar?
De skola döpas med vatten i Faderns, Sonens och den helige Andes namn och läras att hålla allt vad Kristus har befallt...
Vad innebär det, att vi döpas i Faderns och Sonens och den helige Andes namn?
Det innebär att vi genom dopet komma i gemenskap med den treenige Guden och bliva medlemmar i hans församling så att vi kunna i tron hålla oss till honom såsom vår fader, återlösare och heliggörare.

Stryker man på samma sätt ett streck över vi och dom blir det svårt att förhålla sig till alla de texter som talar om sådana motsättningar. Fåren och getterna kan ju inte gärna hållas isär som Jesus undervisar om i Matteus. Familjer ska delas upp i olika läger påstås det. Varför be för våra fiender, vilket ju vore meningslöst om det inte fanns några sådana?

Mest av allt förvånar det mig att man alls kan tala om att vi alla hör samman och samtidigt ivrigt bekämpa ett antal fiender. Dessutom placerar man dessa fiender huvudsakligen inom kyrkans hank och stör! Kan det vara så att man har nytta av att utmåla tydliga fiender som man vill bekämpa för att vinna fördelar och inflytande? Om man skrämmer dem som är mindre insatta i kyrkans tro och liv för ett mörkt hot från andra kristna har det stora vi:et fått betydande inskränkningar. Jag undrar varför de som gör så, dom där, faktiskt agerar på det viset?

Vi och dom är är inte så dumt och en högst påtaglig realitet. Som en vision för himmelriket är tanken anslående. För den tid då mänsklighetens alla knän ska böjas. Då vi blir syskon och en enda stor mänsklig familj. Då. Men nu?

Sitta still i båten

Om några veckor ska jag avskedsutfrågas i domkapitlet i Strängnäs. Ett återkommande domkapitelsärende sedan åratal för att genom intervjuer försöka ta reda på hur arbetslivet som kyrkoherde egentligen varit. Där ges den avsuttne möjlighet att reflektera över gångna år. Det borde ge en stor inblick vad man erfarit från arbetsledande stolars horisont.

Risken är förstås att man gör detta mer till något ceremoniellt och inte till en verklig utvärdering. Ett artigt avlyssnande av inläggen och frustration och besvikelse som pyser ut ger knappast förbättringar och rimliga förändringar. Där det mesta varit soligt och glatt (om sådant finnes) är anledningen att fundera över vad som behöver göras inte fullt så angeläget.

Stödet till kyrkoherdarna är särskilt i utsatta lägen mindre välorganiserat. Dilemmat är de oklara föreställningar som råder beträffande uppdelningen mellan arbetsgivaren lokalt och tillsynen från stiftet. Personalresurser avdelas naturligtvis från stiftets sida, men arbetsgivaren lokalt ska ha det formella ansvaret att ge det chefs- och ledningsstöd som behövs. Det är med andra ord bäddat för att meningarna ska gå isär.

I framtiden blir mellanchefernas situation i storpastoraten en delikat fråga. Till vem ska de gå, dess församlingsherdar eller vad de nu kommer att kallas i olika delar av landet, om det uppstår spänningar och konflikter med superkyrkoherden? Om besluten i kyrkoråd och fullmäktige otillbörligt missgynnar den församling de har ansvar för, vad kan de då göra? De förväntas ju avhålla sig från att ha egen kontakt med kyrkorådet. De egna församlingsråden lär knappast ha befogenhet och ekonomi att vidta nödvändiga åtgärder.

För den som lätt blir åk- och sjösjuk fanns det goda knep vid storm på havet. Det gällde på diverse Gotlandsfärjor att ha koll på var mitt- och balanspunkten i fartyget låg. Där kunde man uppehålla sig för att mildra effekten av havets upprördhet. Snarlikt hur det kan bli i kyrkan framöver. Många lär vilja uppsöka det läge där det gungar minst, där sjöhävningen får minst effekt. Mindre lyckat ur Kyrkans synvinkel. Vad den behöver är knappast ännu en övning i att sitta still i båten...

 

Högmässa med bön om förlåtelse

Högmässa i Visby domkyrka. Till största delen stängd för renovering. Men man har sparat ett kapell för gudstjänstfirarna. Man använde den i handboksförslaget synnerligen egendomliga förlåtelsebönen/syndabekännelsen där det jag har brustit står i centrum:

Jesus Kristus, jag kommer till dig i längtan efter läkedom och upprättelse.
Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen,
mina medmänniskor och mig själv.
Ta emot mig enligt ditt löfte
att inte överge någon som söker dig.
Ordet brista böjs brista, brast, brustit och har inte med att bryta eller förbrytelser att göra. Ett löfte eller en förpliktelse kan har brustit, likaså ett positivt band eller ett förhållande. Det jag har brutit skulle ha blivit mera begripligt, men ändå inte lyckat eftersom syndabekännelsens teologiska bas är att vi har syndat mot Gud till exempel genom att ha gjort något speciellt mot skapelsen eller mot våra medmänniskor.

Uttrycket jag har brustit borde ha någon slags bestämmelse för att bli meningsfullt. Förmodligen har man till varje pris velat finna alternativ till ordet syndat och då landat i det kryptiska. Här saknas dessutom minsta antydan till synden mot/bortvändheten från Gud. Vilket i längden naturligtvis ändrar människors övertygelser och suddar bort syndens realitet. Frontförkortning kallas det!

Att minnas

Återseendets glädje blandas med sorg och saknad. Gamla vänner och släktingar man inte sett på länge är där. Allvarliga när de kommer. Det är begravning. Vi minns och gråter. Vid minnesstunden delar vi minnen, sådana som går år och decennier tillbaka. Trots alla tid som gått, är det som allt vi varit med om hände igår.

Det korta människolivet har plötsligt flugit förbi. Vi nickar och är överens. Alla vi som är kvar. Vi ska minnas. Och absolut finna fler tillfällen att ses.

Om utvärderingen av organisationsförändringen som skulle åstadkomma Närhet och samverkan

Hur ska man göra för att utvärdera den enorma "reformen" när storpastoraten tvingades fram? Omgörningen som innebar att livskraftiga församlingar som ingick i samfälligheter berövades sitt självbestämmande och sattes under förmyndare. För visst finns det väl en plan på hur man ska ta reda på vad som faktiskt hände? Vilka framgångar som nåddes? Vad koncentrationen på organisation och storskalighet betydde för gudstjänstlivet, för församlingarnas centrala verksamheter som bibelstudier, bönegrupper, meditation och annat av betydelse för andlig fördjupning och mognad? Vad betydde förändringen för den egna missionen och människofiskandet, dvs detta att erbjuda människor lärjungaskap i tro och liv?

Här en tänkt dialog. Som i den evighetssymbol som blev kooperationens liggande åtta:

När och hur tänker ni utvärdera omorganisationen med det övertalande påståendet, den som skulle åstadkomma Närhet och samverkan?
Icke. Det tänker vi aldrig göra!
Vadå? Finns det ingen sådan plan? Hur ska Ni då veta om det var gott och rätt det Ni gjorde?
Det behöver man inte veta. Det räcker att vi säger att det är så!
Men kyrka-statreformen. Den utvärderades väl för att kunna se vad som blev bra och vad som inte blev som man påstått och tänkt? Kyrkomötet tog väl fram fakta om saken? Såg på vinster och förluster ekonomiskt i tro och liv?
Nej, varför skulle vi göra det? Vi hade ju beslutat hur det skulle bli!
Och det ni tänker när ni beslutar - så blir det alltid?
Tänker och tänker? Vi har bestämt hur det har varit, är och skall vara. Om det finns det en massa skrivet.
Det mesta om Närhet och samverkan har ni ju skrivit själva. Vackert blev det. Men ganska orealistiskt. De som tänkte annorlunda hade inget genomslag alls. Man lyssnade inte. De, vi, kördes över.
Ni hade ju fel. Vi visste bättre!
Jag trodde att demokrati hade att göra med att finna gemensamma vägar framåt. Inte bara att den starkaste vinner. En bra kompromiss som man kunde leva med hade varit att föredra.
Så kan det självklart vara. Ibland. Men eftersom vi hade rätt... Det behöver inte sägas att det blir bäst så. Som vi ville och tyckte. Utvärderingar är mest tjafs. Vi känner till vad vi behöver veta. Och det vi inte vet skadar oss inte heller!
Hur vet ni det?
Vet och vet. Så är det. Fakta! Ingen har påvisat något som skulle ha blivit dåligt eller illa med kyrka-stat reformen. Det kommer inte att ske nu heller!
Inte? Talas det sanning nu? Hur är det med partipolitikens och icke medlemmars inflytande över kyrkans linje i olika frågor? 
Vissa partistyrelser har sagt att det är just partiets folkliga stöd och förankring som gör kyrkan demokratisk. Bra, eller hur? Utan partiet och partistyrelserna inget folkliga inflytande! Ingen folkkyrka. Det har de sannerligen rätt i.
Menar du verkligen det? Att partier med långt färre medlemmar än Svenska kyrkan står för demokratin? Menar du verkligen att icke kyrkotillhöriga och de som inte delar kyrkans tro och inte vill stå för bekännelsen ska ha makt att bestämma? I Svenska kyrkan?
Egentligen inte. Men det låter bra. Och ger oss möjlighet att inte låta kyrkan tas över av medeltidstokiga reaktionära fundamentalister som avskyr kvinnfolk och har fel i det mesta. Alla de där som har befängda idéer om att de som går i gudstjänst och att de som tror har bättre koll på kristendom och sån´t - därför ska få sätta sin prägel på kyrkan. Så kan vi ju bara inte ha det!
Men så har Ni det väl i partiet? Där får väl inte de som står längst bort från partiarbetet sätta agendan? De som inte fullt ut delar partiets linje avgör väl inte vad partiet ska tänka och tycka?
Varför valde ni att ge er på de medelstora och stora församlingarna i samfälligheterna? De klarade sig förhållandevis bra. Är det inte de mängder av pyttesmå och knappast bärkraftiga församlingarna som hade behövt mer av solidarisk närhet och samverkan?
Nej, nej. Du har så fel som bara du kan ha!
På vad sätt då?
Lägg ner! Du förstår ändå inte det här: Tids nog inser de riktigt små församlingarna hur tryggt det vore att sitta vid storpastoratens köttgrytor. Det ordnar sig. Det gör det alltid.
Så för det har ni en plan? Aha!

Nu får det vara nog. Slut med obehagliga påståenden Nu får det vara nog!
Du har helt rätt. Vi är fullständigt överens. Nog har det varit länge! Just därför undrar jag när och hur ni tänker utvärdera omorganisationen med det övertalande påståendet, den som skulle åstadkomma Närhet och samverkan?
Icke! Det tänker vi aldrig göra!
Etc...

Ur askan stiger konsten fram

Konstnären Einar Forseths namn dyker upp i många sammanhang. På vykort kan det finnas. På teckningar och målningar. Han har formgivit och dekorerat porslin från Lidköping. Utsmyckat kyrkorum och Gyllene salen i Stockholms stadshus. Till och med i Kyrkornas Världsråds sessionssal i Genève finns en gigantisk bildväv av Forseth.

En servis med bilder av djuren och arken tillhör det Forseth gjorde för Lidköping. Min familj har bara några enstaka tallrikar. Men en sak är säker, varenda loppmarknad och antikaffär brukar få besök i jakten på tavlor, porslin och vykort. Av Einar Forseth!

Tro det eller ej, men i katedralen i Coventry, den som byggdes efter andra världskriget, där finns han rikligt representerad. Där han gjort ett fantastiskt mosaikgolv i ett Enhetens kapell. Dessvärre är detta rum belamrat med allsköns stolar och skärmar så att golvet inte alls kommer till sin rätt! Rummet är möjligt att använda för människor av olika tro och övertygelse. Men golvet speglar fullödigt den kristna symboliken.

Där finns bilder för evangelisterna och i centrum den Helige Ande. Einar Forseth har för denna katedral också gjort fem kyrkfönster förställande bland andra S:t Botvid och S:t Sigfried.

Katedralens arkitekt, Basil Spence berättar i ett avsnitt i boken Phoenix at Coventry (återgivet i Ingrid Böhn-Jullanders bok: Einar Forseth. En bok om en konstnär och hans verk) om mötet med Forseth. Konstnären kom som en komet med en svans av eld. Han ville göra något för katedralen. Svenskarna skulle betala, sa han. Mer finns att läsa i nämnda bok om Forseth.

När något förstörts väcks inte sällan lusten att bygga upp. Säkerligen kommer det engagemanget att även växa i styrka runt Vintrosa kyrka strax utanför Örebro som så sorgligt brann. Kyrkan restaurerades för inte så länge sedan och hade blivit ett mycket tilltalande kyrkorum där gammalt och nytt fick samspela. Einar Forseth fanns inte företrädd där vad jag vet, men väl ett verk av Bengt Olof Kälde. Vad som ska uppstå ur askan vet man ännu inte. Men nya möjligheter för kyrkan och konsten öppnar sig med all säkerhet!

Försoningslitanian

Försoningslitanian i Coventry används varje dag, antingen i den bombade katedralens kyrkoruin eller i den nya katedralen. Efter bombningarna hade någon skrivit Fader förlåt på väggen bakom altaret i den sönderbombade kyrkan. Den bön Jesus bad för dem som som inte visste vad de gjorde när de korsfäste honom. Nu har orden blivit till församlingens svar på de olika bönepunkterna. Här i snabböversättning med någon liten justering:

FÖRSONINGSLITANIAN
Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud.
 
Hatet som bygger murar mellan nationer och splittrar människor i ras och klass,
Fader, Förlåt.
 
Begäret och lusten hos människor och nationer att äga och ha det som tillhör andra,
Fader, Förlåt.
 
Girigheten som lägger beslag på händernas arbete och föröder jorden,
Fader, Förlåt.
 
Vår avundsjuka inför andras välfärd och lycka,
Fader, Förlåt.
 
Vår likgiltighet inför uppgiften att bistå fängslade, hemlösa och flyktingar,
Fader, Förlåt.
 
Lusten som förnedrar mäns, kvinnor och barns kroppar
Fader, Förlåt.
 
Stoltheten som förleder oss att lita mer på oss själva och än på Gud,
Fader, Förlåt.
 
Var vänliga mot varandra, ömsinta och förlåtande, 
Såsom Gud i Kristus förlåter oss 

 

Bombad katedral

Bloggtystnad uppstår ibland. Inte av trycktekniska skäl. Som när tidningspressen går i baklås. I mitt fall inte heller som ett inslag i fastan. Ett avstående av sådant man blivit beroende av. Ett ringa offer för att inkännande förstå vad brist vill säga. Men här i överflödsdelen av världen. Kostar bloggposter sällan särskilt mycket. Bloggarna i Vietnam och i andra diktaturer lever däremot farligt.  Kampen för det fria ordet pågår oförtröttligt. För yttandefrihet och andra mänskliga rättigheter.

Katedralen i Coventry är en påminnelse om tiden när Europa stod i brand. Ruinerna av den gamla kyrkan är ett vittnesbörd. En påminnelse om vad människor och totalitära ideologier är kapabla till. Det som händer i Ukraina av rysk annektering och ockupation leder tankarna till andra världskrigets förspel. Därför ber många av oss för Ukrainas självständighet och oberoende.

Snällhetsskadan

Den svenska skolan. Sorgebarnet som kommer att påverka valutgången i september. Analyserna, förklaringarna och beskyllningarna korsar varandra som ljungeldar i ett rejält sommaroväder. För oss på sidlinjen är det en stark upplevelse, spännande att beskåda.

Mitt eget lilla bidrag gäller snällhetsskadan. Den som drabbar när man ruckar på principer för att vara elever till lags. Eller lärare. Den missriktade snällhet som inte upprätthåller rimliga regler. De regler som skolan som "ideologisk statsapparat" ska lära eleverna, dvs hur man förhåller sig till varandra för att ett samhälle ska fungera.

Klassrummen är helt enkelt bilden av hur det framtida samhället kommer att fungera och se ut. Där har förhållningssätt och normer knäsatts. Snart nog kommer klassrumsbeteendet att avspeglas i kommunfullmäktige, i kyrkoråd och i riksdag. Uppförandet i klassrummet färgar av sig på arbetsplatser, i snabbköp eller i trafiken.

Snällhetsskadan är missriktad omtanke. Den ersätter den kärlek där omtanken inte viker ner sig. Snällhetsskadan byter sann empati mot ett ständigt sökande efter minsta gemensamma nämnaren. Värderingar, normer och koder knuffas undan av en situationsanpassad etik där målet är att undvika konflikt. Motivet är ett visst och tillfälligt lugn i klassrummet eftersom det ändå inte går att hitta ett permanent och lärovänligt arbetsklimat. Snällheten besegrar klokskapen i  att inskärpa och upprätthålla ett för inlärandet gynnsamt arbetsklimat.

Snällhetsskadan tillåter att man talar i munnen på varandra, är mer intresserad av att säga vad som faller en in än att lyssna på andra (läraren t ex). Snällhetsskadan tillåter invektiv och tillmälen, knuffar och allmän stökighet. Snällhetsskadan prioriterar ögonblicket framför livet.

Tänker jag efter är jag också ganska snäll. Liksom många jag känner. Det kan inte skada trodde jag förr. Nu vet jag bättre. Denna snällhet kan dölja likgiltighet och uppgivenhet och vara bedräglig i sin anpassningsförmåga. 

Och före går kränkningen

Hur något uppfattas har flyttat fram i betydelse så att det tillåtits överglänsa hur något var tänkt och avsett. Det är rent av så att den subjektiva uppfattningen har förkörsrätt och riskerar att tas på större allvar än det som egentligen sades eller hände. Tankekonstruktionen (ett ord som borde kunna prövas i fler sammanhang) och känslan av att ha blivit kränkt går före det som verkligen hände...

De flesta av oss är inte så kränkningsbenägna att vi drabbas. Vi står ut med en hel del. Men inte alla. Upprördheten å egna eller andras vägnar vet ibland inga gränser. Det är skada eftersom det kan förta kraften i protesterna mot kränkningar som är medvetna och avsedda att förlöjliga, förminska och förtrycka.

Omedvetna övertramp ska inte gömmas undan. Det tycks mig ibland som om de växer till nästan i samma utsträckning som kränkningsbenägenheten. Tänk om de rent av står i proportion till varandra? Ett botemedel mot omedvetenheten är bättre kunskap om människors rättigheter. Även uppövad empati och en tillämpad gyllene regel ger goda förutsättningar för ömsesidig förståelse. 

En generation på väg ut. Eller in...

Tidens obönhörliga gång har snart sett till att pensionera alla på 40-talet födda. Min prästgeneration var enorm. Enbart hösten 1975 var vi 100 studenter som i Uppsala gick sin praktiskt teologiska termin före prästvigningen. Nu tågar vi ut! Många för att tillhöra reserven, den som kallas in när ordinarie styrkor inte räcker till (numerärt). Dessa reservister begraver, firar gudstjänst och vikarierar.

Det ständiga omorganiserandet av Svenska kyrkan gör oss bara på något år obrukbara som handledare och mentorer. Vi kan inte "hantverket" längre, vilket ofta visar sig gälla det som kallas administration och bokningssystem, timredovisningsprogram och dylikt. Åtminstone är det så det tänks.

Kvalitetsmantrat, ständiga förbättringar, handlar mest om ständiga förändringar. Som man med nödvändighet vill benämna förbättringar. Man mäter det man kan och tror att kvantitet och numerär är väl så viktigt som begrundad teologi och fokus på kyrkans skäl att finnas till. Om all den kraft som läggs på ständigt nya projekt, på kontinuerliga omdaningar av administration och organisation fick plöjas mer i missionsarbetet i församlingen istället. Då kanske några fler fann vägen till tro. Blev lärjungar.

Om 40-talisternas resurser skulle tas tillvara vore det väl klokt att använda dem just som stöd och uppmuntrare av de nyblivna kyrkotjänarna?! Kärnan i vigningstjänstens uppdrag, till exempel detta att vara präst, ligger väl fast? Allt det som gäller själavård, bemötande, eget och dagligt utövat andaktsliv, människosyn, predikoförberedelser, det muntliga föredraget för att bara nämna några få.
Att organisationens utformning får följder på hur man är diakon och präst är självklart. Då kanske några kloka och visa mentorer kunde hjälpa till att hålla fast vid det centrala. Det som väl med modern terminologi kan kallas bärande kärnvärden.

Så ta hand om den generation som nu är på väg ut. Eller in... Hälsa den inte med det som dessvärre brukas som avfärdande avskedsfraser som Auf Wiedersehen, Au Revoir, Farewell utan med ett rungande Willkommen, Bienvenue, Welcome!
 

Beslutsfattandets svåra konst

Beslutsfattandets svåra konst utövar jag numera i begränsad omfattning eftersom den av mig begärda pensioneringen flyttade mig från de flesta uppgifter där flera eller många beslut behövdes varje dag. Numera ligger avgörandena på mera hanterbara nivåer. Leverpastej till frukost? Kokt ägg? Val av en av de två morgontidningarna att läsas först. Trivialbeslut med andra ord.

De beslut förtroendevalda har att fatta kräver allt större eftertanke. I början av min kyrkoherdetid gjordes en massa överväganden i flykten. Utantill och intuitivt. Det går inte längre. Snart nog behövde man fundera över konsekvenser av besluten för personalen och deras arbetstid. Arbetsmiljöfrågorna kunde beröras, fanns det risker förknippade med det ena eller andra vägvalet?

Snart nog började tillgänglighetsfrågorna pocka på uppmärksamhet. Det kunde gälla hörbarhet eller olika hinder för tillträde till lokaler. Kyrkliga trappor kunde utgöra oöverstigliga hinder. De ersätts nu regelmässigt med skrymmande och dessvärre ibland rent anskrämliga konstruktioner. Vid entrén till Längbro prästgård installerades en oestetisk och utvändig hiss som mest kom till användning för att lyfta pappersleveranserna. Men hindren är för ett antal människor dessvärre reella och påtagliga. Här behövs innovativa ingenjörer för att finna smidiga och eleganta lösningar!

Kontinuerlig brandtillsyn flyttades från Brandmyndigheterna till arbetsgivaren. Så då blev det till att reflektera över om besluten hade sådana kopplingar. Utrymningsvägar och återsamlingsplatser? Brandsläckare, rökdetektorer? Inflytandefrågorna kunde inte heller skjutas åt sidan. Behövde fackföreningen konsulteras, krävdes möjligen en § 11 eller § 12 förhandling? Hade skyddsombudet varit inkopplad? Hur var det med miljöpåverkan? Ekologiska följder? Sopsortering och inköp behövde nog övervägas en gång extra. Dessutom - låg beslutet inom församlingens eller kyrkoherdens beslutskompetens eller måste andra inom organisationen avgöra?Vad sa kyrkoordningen? Om den inte sa något var det då tillåtet, möjligt eller fullständigt uteslutet? Äevn om det var otillåtet - vilka var sanktionerna och från vem?

Numera sköts dessa överväganden mera systematiskt och helst skriftligt. Barnkonsekvensanalys utifrån barnkonventionen ska tillämpas inom Svenska kyrkan. Andra rättigheter ska också övervägas för funktionshindrade, för äldre personer, för kvinnor, hbtq etc. Däremot tycks den teologiska analysen tillika med andlig begrundan, bibelläsning och bön, inte ses som särskilt behövlig eller angelägen. Betyder det att tro och teologi satts på undantag? Måhända. Alltför ofta.

Denna mängd hänsynstaganden borde man kunna göra något åt. Det vill i framtiden till att ha inte bara tankereda utan välavvägda och fungerande analysinstrument, pappersvett och dokument i minituös ordning om beslutsfattandets svåra konst ska utövas på bästa sätt. Man får helt enkelt börja i kyrkans hjärta...

Partiledande kameler och utfyllnadsmyggor

Visst är det märkligt att någon som står på ett politiskt partis lista kan stoppas från medverkan i Sveriges Radio. Särskilt som man betänker att de flesta personer som fyller talutrymmet i mängder av program är just deltagare i valet på framskjutna, och valbara (!!!), positioner. Det är märkligt nog deras, även av SR accepterade, uppdrag att vara partiska och ensidiga.

Hur kan det komma sig att SR på grund av en, på icke valbar plats, placerad person flyttar en högmässa? Som präst och predikant dög jag inte valåret 2010. Så SR flyttade högmässan.

Kan agerandet ha något att göra med SR:s faiblesse för kända predikanter? För namn som lockar lyssnare? Möjligen. Eller varit beroende av min eventuellt bristfälliga homiletiska begåvning? Knappast. Enär de gånger jag haft förmånen att predika i Radio eller i SvT har predikan allt som oftast mottagits väl. 

En sådan skillnad i tillämpningen av SR:s regler är orimlig. Godtycke är det som gäller. Producenter och chefer kan välja och vraka på listorna. Uppenbarligen tolkas reglerna för medverkan i Radio ett valår inte konsekvent och samstämmigt. Munkavle till den ene, fritt fram för den andre.

Yttrandefriheten kan sättas ur spel på grund av misstanken att en predikant skulle ta sig före att otillbörligt gynna det parti han/hon offentligt givit sitt stöd genom att ställa upp som utfyllnad på några listor. Det är visserligen ingen rättighet att predika i radiogudstjänsten vilket de flesta präster och pastorer blivit varse. Eftersom det skäl man redovisade, det politiska engagemanget på listor i valet, tilläts hindra mig från att predika, så blev jag ju stoppad från att yttra mig. Inte ens personvalets möjlighet att upphöja kandidater för någon som inte aktivt deltagit i valkampanjen kan riktigt förklara denna rigida uttolkning av radions regler.

Det ska till sist också sägas att jag fann mig i beskedet. Jag protesterade inte, gjorde inte sak av det. Uttryckte bara försiktig förvåning. Den består fortfarande.

Reglerna är föråldrade och godtyckligt tillämpade. Radion sväljer partiledande kameler och sållar bort listornas utfyllnadsmyggor.


Här finns min förra artikel om saken - Även jag är Soran Ismail

Sorg och saknad

Döden kommer obeveklig och oundviklig. När den kommer kan den innebära befrielse och frid genom att plåga och lidande får ett slut. Likafullt är det omstörtande och skakande när vidden av det som hänt stiger fram. Det som varit är förbi. Inget blir sig riktigt likt igen.

Sorg och förstämning fyller det saknadens stora tomrum som en människa lämnar efter sig. Upplevelsen av förlust är intensiv även för dem på avstånd. Hur mycket mer ska då inte den plötsliga frånvaron döden medför kännas för de allra närmaste, i familjekretsen... 

Frånvaron kan bli så konkret och fysisk att den ibland nästan blir till en närvaro. Av ett annat slag. Platsen vid köksbordet står ropande tom. Högtidsdagarna som var upptåg och fest blir stunder då saknaden ekar. Det kan dröja innan de goda åren, de fina minnena, riktigt får ta plats igen. Men många har vittnat om hur sorgen blandas med tacksamhet och glädje över det som under åren blev och gavs. Som ett leende bland tårar...

Även jag är Soran Ismail

Radiotystnad åläggs Soran Ismail under valrörelsen. Hans ställningstagande är för tydligt. Det finns fler som inte får tala i radio under valrörelser och valdag. De som står uppsatta på valsedlar portas från alla möjliga program.

Att Public service-uppdraget tolkas så snävt i en demokrati är beklagligt. Visst är det tröttsamt med folk som i alla sammanhang vill föra fram sitt partis politiska linje. Som hackar på andra partier och skyller det mesta av negativ karaktär på dem. Det är väl snudd på att väderleken är regeringens fel. Uteblivna idrottsframgångar likaså. Är hotellrummen slut under Almedalsveckan får regeringen ta på sig det!

Själv fick jag i förra valet 2010 den stora förmånen att stå på en plats 30, någonstans i skuggan, på Kristdemokraternas i Örebro Kommunfullmäktigelista. Därtill ståtade jag med plats 21 på Riksdagslistan. Därmed visade jag öppen sympati för partiet utan några som helst ambitioner eller möjligheter att bli invald i dessa illustra sammanhang. Dessa framskjutna positioner innebar enbart för Sveriges Radio att jag måste ses som politisk broiler? En framtidsman med lysande utsikter? En hett namn i valrörelsen!

Dessa placeringar på listorna fick oanade konsekvenser. Den radiogudstjänst som var under planering blev inte av. Jag blev uppringd av en vänlig radioperson som bekymrat ville diskutera något med mig. Jag var uppsatt som predikant, men eftersom jag stod på valsedlar omöjliggjordes det hela. Någon radiopredikan av en sådan framträdande partipolitiker gick inte för sig! Så låt mig särskilt för Svenska Dagbladet och Per Gudmundson få påpeka ett faktum. Vi är många som ställts i radioskugga. Som fick tiga i SR under en valrörelse. Även jag är Soran Ismail!

Ändlösa litanior

Varje dag en prövning. Kyrkliga nyheter om händelser som ropar på engagemang. Instinkten svänger som en vindflöjel. Är det möjligt? Tar ingen referenser? Hur kunde det gå så? Ska det vara så i en kyrka? Vem beror det på? Varför? Som vore jag en gammaltestamentlig psalmförfattare som kastar  sin vånda mot himlen.

Inte ge upp! Inte ge upp, ekar det i mitt bakhuvud. Håll ut! Församlingarnas kyrkor är ännu Gudsrikets ambassader. Ett annat territorium som den territoriella kyrkan har att förkunna och påminna om. Närheten i kyrkbänken lugnar mig. Ordet och sakramenten tröstar, uppfyller och ger hopp.

Jag övar mig i att hålla distansen till allt som händer och sker för att inte bli uppslukad. Stackars den som hör bön. Som dag efter dag tvingas lyssna och höra mina ändlösa litanior. Ständiga suckar. Ser den som hör bön all denna märkliga endfremdung? Det avstånd som växer till sig? Hur långt ifrån varandra kan vi stå och ändå höra ihop? Är inte den brytpunkten för länge sedan passerad? Kanske finns det en egen hållfasthetslära för det rike som går över alla gränser?

Lojalitet till organisation och kyrka

Lojalitet med arbetsgivaren är en plikt för anställda i Svenska kyrkan? Lönenivå, bra arbetsuppgifter och anställningstrygghet kan vara beroende av en sådan uppslutning. Frågan är ju med vem och vad man ska vara lojal. För en kristen människa har lojaliteten sina begränsningar därför att det finns andra lojaliteter som måste vägas in. Trohet mot kallelsen och uppdraget, mot Guds vilja och Kristus själv, kyrkans huvud. Om det är oklart om apparaten kyrkan står i samklang fullt ut med detta senare - då vacklar och vittrar lojaliteten.

Genom åren har jag ett antal gånger varit med om hur uppsatta företrädare för organisationen velat utkräva lojalitet av kyrkligt anställda i form av tystnad i det offentliga rummet. Man har angripit åsikter som någon anställd förfäktat i en tidningsintervju eller i en egenhändigt hopsnickrad insändare eller artikel. Reflexen har varit att sätta åt den som haft "mage" att ta ordet i sin mun. Som om yttrandefriheten inte skulle gälla för kyrkans anställda. Rätten har man, däremot är det naturligtvis inte alltid lämpligt eller etiskt försvarligt att göra offentlig sak av allt. Särskilt inte om det man har att säga fylls av oförsonliga personangrepp. Men även när något som är olämpligt torgförts måste man försvara rätten för en anställd att göra sin röst hörd. Även i media. Hur obekvämt det än må vara.

Insikt och kunskap om anställdas rätt till yttrandefrihet har varit rudimentär och bristfällig. Särskilt om det interna samtalet begränsats och tystats ner blir frågan om lojalitet extra viktig. Om det inte finns tillräcklig frihet att pröva den egna organisationens, dvs kyrkans, utformning och arbete blir situationen ohållbar. Förr eller senare kommer problemen i dagen. Tiger människor finns alltid risken att stenarna börjar ropa!

För en församlingsmedlem och gudstjänstdeltagare blir det något enklare med lojaliteten eftersom bindningen till apparat och organisation av förklarliga skäl är mycket svagare. Där är lärjungaskapet och efterföljelsen helt primär. Eller borde vara det.