Idag somnade jag på ett sammanträde

Idag somnade jag på ett sammanträde. Klockan kvart i fyra. Å blanka eftermiddagen. Åtminstone tror jag det. För jag kan inte redogöra för en kvart att mötet. Vilket är generande för en ålderstigen herre. Tiden kan förstås ha hickat till och en kvart försvunnit av bara farten. Sömn är den troliga orsaken. Så vill jag inte ha det. Även om det inte var mitt fel.

Jag tänker hämningslöst skylla ifrån mig. Jag har inte sovit så mycket i natt som jag borde ha gjort. Det vill jag skylla på Åsa Jinder. Någon gång under nattens timmar repriserades hennes sommarprogram (?). Hon berättar där om sitt liv på ett fängslande och gripande sätt. Det fångade mig så pass att jag bara måste fortsätta lyssna.

Kunde du inte ha stängt av radion? Jo, det hade varit möjligt. Men eftersom den stod på den sovande medmänniskans nattduksbord hade jag behövt gå upp. Och då vet an hur det går. Man vaknar ännu mer. För min del brukar jag omedelbart börja frysa. Så då hoppades jag att sömnen skulle övermanna mig och programmet tystna. Men där låg jag och lyssnade. Hur hon smygövade på pappans hemmabygd nyckelharpa som mycket liten. Och hur hon fick börja gå i lära hos en egensinnig spelman. Och hur hon hälsades som ung riksspelman - inget träd växer upp i himlen. Vilket nog betydde att hon ingenting var och inte heller skulle kunna bli det...  Så blev det barn och lycka. Och en otäck bilolycka där hon var en hårsmån från att stryka med.

Inte förrän kvart i fyra på eftermiddagen domnade jag bort en stund. Efter en hyfsat väl genomförd arbetsdag. Undrar så om jag höll stilen och såg ut som om jag bara tänkte med slutna ögon? Eller om jag tappade huvudet och snarkade? Finkänsligheten sitter ibland mycket djupare än vad som vore önskvärt. En liten armbåge i mellangärdet kunde ha gjort nytta.

När jag på nytt var helt närvarande begärde jag ordet och sa något. För att visa att jag tänkt, även om jag slumrat till. Fast säker är jag inte. Jag kan ju ha drömt alltihop?!

Presidentvalskampanj i media

"Trump har rest sig upp till stående, basunerar SvD:s förstasida upp denna morgon. I min lokaltidning NA finns en stor artikel med rubriken: Hätsk duell räddade Trump. Vad är det som händer? Är det den långsamma tillvänjningen vad gäller grovt språk, osanningar och hot som nu mot slutet av presidentsvalkampanjen framstår som godtagbara? En kandidats om hotar att utreda och fängsla sin motkandidat, skulle han vinna, kan alltså resa sig upp till stående och rädda sig och sin kampanj vidare?

Om bedömningen är riktig i dessa rubriker håller Trumps egna påstående på att besannas: ett land som faller sönder. Att det är han som är en av de påtagliga orsakerna till nya motsättningar och klyftor verkar han helt oförstående till. För ett par år sedan hade knappast någon trott att det vi nu ser utspela sig ens varit möjligt.

Tron sitter trångt

Den rätta kristendomen är inget populärt ämne för konversation. Inte ens för seriösa samtal eller behandling i seminarier verkar någon vilja ta uttrycket den rätta kristendomen i sin mun. Men varför skulle någon vilja göra det? Själva saken står fram som allt viktigare - de som inte delar den rätta kristendomen ska marginaliseras och skuffas undan.

Den rättta kristendomen handlar inte i första hand om att bli frälst och försonad, att få sina synder förlåtna. Inte heller handlar den om tro och rättfärdiggörelse. Den lyfter inte frågor om kyrko- och församlingssyn. Den gäller inte uppenbarelsen eller bibelordet. Den handlar förts och främst om etiska ställningstaganden och politiska hållningar! De döpta och troendes allmänna prästadöme har förvandlats till en grupp vilken som helst där tron inte längre spelar någon speciell roll. Det har blivit en sällskapsresa där biljetterna lättvindigt delas ut som om människan förfogade över Guds löften och försoningsverk oavsett tro och bekännelse.

Så tänker jag en dag när flera det i flera samtal påpekats att dman upplever hur det i kyrkan inte längre handlar om människans eviga väl hos Gud utan om att människan ska må bra och få sin person, sina val och sitt värde bekräftat. Men tron sitter trångt. Paradigmskiftet har redan ägt rum. Frågan är om man kan byta tillbaka till en tidigare hållning? Men nu med insikter om att så gott som alla häftiga och moderna framgångsrecept gett uttrycket att kämpa ända in i kaklet en ny innebörd. Full fart in i väggen verkar mindre smart. Man borde försöka vända och simma tillbaka. Vad tänker Du?

Lägg ner partipolitiken i Svenska kyrkan

Två ledande socialdemokrater uttalar sig i nätannonsen där partiet raggar nya s-märkta kyrkopolitiker. Den egna organisationen räcker tydligen inte till. Och kyrkans aktiva folk tycks man inte vilja se som rekryteringsbas. Därför fiskar man på nätet. Så här säger den ena politikern:  Kyrkopolitik handlar om värderingar. Vill du vara med och stärka kyrkans arbete för medmänsklighet och solidaritet? Vill du att Svenska kyrkan ska bidra till ett samhälle som håller ihop? Då behövs du som socialdemokratisk kyrkopolitiker!

Orden är Wanja Lundby-Wedins, hon som stått i spetsen för hela den fackliga LO-rörelsen. Vad betyder det att kyrkan ska bidra till ett samhälle som håller ihop? Inte kan det vara kyrkan som det ideologiska kittet hon efterlyser, ungefär som när kyrka och tro under århundraden höll samman Sverige? Nu handlar det förmodligen om att kyrkan ska stärka sådant som det sekulära Sverige, stat och kommun, gör. Om kyrkans insats behövs är förmågan att klara ekvationen på egen hand inte så utvecklad. Varför ska kyrkan göra just detta samtidigt som man tydligt märker att man inte behövs som leverantör av välfärd, till exempel inom vård och omsorg. Kyrkan kan tydligen användas som ett redskap i samhällsbygget. Men inte utifrån sina egna förutsättningar utan styrda av politisk vilja. Så att samhället håller ihop. Den insatsen vill man ha av den kyrka där partiet påtagligt underblåser splittring och ställer grupp mot grupp, något som bidrar till att trycka isär och söndra! Läser man annonsen i sin helhet är det som om alla utom socialdemokrater vore sådana att de gör kyrkan inåtvänd och exkluderande. Det är inför en nätkampanj som denna man kan undra var alla röster som ondgör sig över den dåliga stämningen i inomkyrkliga diskussioner håller hus? Eller är just denna typ av hotbild, den som annonsen ger uttryck åt, uppfattad som god och glad?

Wanja Lundby-Wedin vill få nya partikamrater som genom att bli kyrkopolitiker kan stärka kyrkans arbete för "medmänsklighet och solidaritet". Ska man relatera det som sägs till kyrkans och församlingarnas grundläggande uppgift är det nog diakonin som här kan komma ifråga. Kyrkans diakoni är kopplad till altaret och uppfattad som trons gensvar på Guds nåd och kärlek. Utan den kopplingen blir insatser på området som vilka andra sociala insatser eller goda gärningar som helst och kan utföras av vem det vara vill. Kyrkan blir som vilken förening eller sammanslutning som helst.

Jesper Eneroth, ny gruppledare för det socialdemokratiska arbetarpartiet i kyrkomötet, uttalar sig också: Ser du värdet i en öppen demokratisk folkyrka som tar ställning för alla människors lika värde och rätt? Vill du kämpa för en kyrka som går i takt med tiden och står upp för de mest utsatta oavsett? I såfall ska du ställa upp som kyrkopolitiker för Socialdemokraterna! 

Det kanske vore tid att på nytt problematisera vad uttrycker "öppen demokratisk folkkyrka" kan betyda. Särskilt som man kan uppfatta att värdeorden öppen och demokratisk kopplas till folk och knappast alls till kyrka. Det demokratiska i Svenska kyrkan tillförs inte av politiska partier eller allmänna val som kopierar de vanliga politiska valen. Kyrklig demokrati pekar mot medlemmarnas delaktighet och aktiva liv i kyrkan. Det inflytandet kan formas på många olika sätt och det fanns ett sådant inflytande långt innan partipolitiken ens var uppfunnen. Visserligen med sin tids inskränkningar men ibland omvittnat som inspirationen till och grunden för svensk demokrati över huvud taget! Och det finns många kyrkor och trosssamfund i Sverige som lyckas väl med sin kyrkliga demokrati de politiska partierna förutan!

Det är som om förledet folk i ordet folkkyrka tar ut kyrka. Ty man vill representera folket när man sitter i kyrkans beslutsförsamlingar. Frågan är om man samtidigt vill vara kyrka i sina förment folkliga partier? För där uppmuntrar man naturligtvis till tro, till kyrkogång och gudstjänstdeltagande, till dop och konfirmation, till hörsamhet vad gäller Guds lag och evangelium?

I denna kampanj säger man egentligen ingenting om kyrkans och församlingens viktigaste och centrala uppgift: att se till att Ordet förkunnas och sakramenten förvaltas, att undervisa och missionera utifrån det kyrkan tror, lär och bekänner som en apostolisk kyrka tillsammans och i gemenskap med den världsvida kristna kyrkan. Kvar finns diakonin vars uppgift att tjäna Gud och medmänniskan i världen strömmar ut från altaret och gudstjänstens möte med Gud.

Att arbeta för människors värde och rätt kan göras utifrån alla möjliga utgångspunkter. I en kyrka främst utifrån att människans värde är givet av Gud och ligger bortom trender och politiska kantringar. Det är då det där med att gå i takt med tiden kan oroa. Det kan tyckas uttjatat men uppenbarligen behöver det påpekas igen: kyrkan och nutidens lärjungar ska leva i världen men inte av världen och den ska lyda Gud mer än människor.

Lägg ner partipolitiken i Svenska kyrkan! Tillbaka till källorna! Det vore en reformation värd namnet!

Den stackars Luther, vad ska han tänka om Svenska kyrkan?

Den stackars Luther, vad ska han tänka om Svenska kyrkan?  Luther som menade att kyrkan är de heligas samfund, emedan endast de människor är hennes rätta medlemmar, som är helgade i en rätt tro. Han hävdade också att man kallas kristen för att man genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling och med församlingen tror och bekänner honom som Frälsare och Saliggörare. Skulle Luther verkligen gå på tankegångarna som Socialdemokraterna basunerar ut i en redan omdebatterad nätkampanj, att kyrkan är hotad av människor som vill göra henne inåtvänd och exkluderande?

Och nu annonserar man efter nya kyrkopolitiker som kan företräda det socialdemokratiska arbetarpartiet i Svenska kyrkan. Man säger sig nämligen behöva bli fler som bekämpar homofobi och kvinnoprästmotstånd och som värnar människovärdet. Jaha. Är det verkligen det den kristna kyrkan huvudsakligen är kallad till och finns till för? Är det en rimlig sammanfattning av vad kyrkan handlar om, av dess tro bekännelse och lära, att uppdraget idag kokar ner till att gå i strid mot homofober och kvinnoprästmotståndare?

Det märkliga är att man nu jagar nya personer via nätet för att fylla på sina listor. Strax efter att en genomgripande pastoratsreform genomförts som kraftigt begränsat det antal förtroendevalda som har makt och inflytande. Det talades en del om att reformen skulle lösa kandidatbristen eftersom man före reformen hade haft uppenbara problem på sina håll att fylla platserna i församlingskyrkoråden. Nu kunde man vara friare att tillsätta de relativt maktlösa församlingsråden och nöja sig med att besätta de viktiga platserna i kyrkoråd och fullmäktige med (ur partiets synvinkel) pålitligt folk.

Så nu annonserar man efter människor att fylla listorna med. Trots pastoratreformens frontförkortning. Som om det inte fanns tillräckligt med duktigt folk i församlingens gudstjänster och övriga verksamheter, sådana som faktiskt visat att de verkligen vill vara med i kyrkan och inte bara representera ett parti. Sådana i det egna sammanhanget aktiva personer som partiet skulle välja om det handlade om platser i en arbetarkommun eller om kommunala förtroendeuppdrag!

Hur var det nu Luther formulerade sig? Kristenheten på jorden uppkommer och tillväxer därigenom, att den heliga Ande kallar och församlar, upplyser och helgar henne samt behåller och bevarar henne hos Jesus Kristus i en rätt tro... Kan det vara så att redan Luther drog upp vissa gränser och visade vägen mot kyrkans hjärta och Skriftens centrum, dvs vände sig inåt? Ja, det tror jag!

Ideologisk rensning genom nytt vigningsvillkor

Ett trossamfund, en kyrka, är inte en förening vilken som helst. Dessvärre har kyrkosynen glidit iväg och liknar nu mera ett politiskt parti än en apostolisk gemenskap som till lära och tradition är fast knuten till en världsvid gemenskap: Kristi kyrka på jorden.

Befängd tanke, detta att kyrkan skulle ha blivit som en förening eller ett parti. Men åtminstone om man betraktar viljan att förändra kyrkans sätt att vara och verka är det inte så avlägset att se det så. Någon kommer på en idé och vill vips få den infogad i Svenska kyrkan. Förslag dyker upp i föreningar och partier och vinner så småningom kanske anklang. En kyrka är däremot bunden av en lång rad beslut i vår kyrkas historia. Kyrkan har bejakat de urgamla trosbekännelserna och därmed deras teologi. Vi har därtill lagt den heliga Skrift som en särskild instans i avgörandet av vad som ska tros och bekännas.

Nu dyker förslag upp om att införa nya prästvigningsvillkor som dels kommer att begränsa biskoparnas prövning och därtill binda kyrkans vigning till en bestämd hållning för den relativt nya företeelsen enkönade äktenskap. En ordningsfråga kommer det att heta. Men infogas det i vigningsvillkoren blir det något som kyrkan ska tro och bekänna. 

En ny äktenskapssyn måste omfattas och ska enligt somligas förslag bli ett villkor för att kunna få Guds kallelse bekräftad av Svenska kyrkan. Ett utstuderat och klurigt sätt att göra sig av med de präster som inte fullt ut och med munnens bekännelse omfattar övertygelsen om att kyrkan genom sekler missförstått skapelseordning och äktenskapets instiftelse och att sortera bort alla som kan tänkas ha minsta lilla tveksamhet eller avvikelse just i fråga om äktenskap! Inte om synd och frälsning, om Guds löften och den apostoliska traditionen. De som tänker ”fel” ska rensas bort, så uppfattar jag förslaget. Ideologisk rensning är med andra ord tanken och idén. Och de som driver denna förändring tillhör sammanhang där mångfald och tanke- och yttrandefrihet tidigare hållits som vore de heliga. Så icke mer?

Slår Svenska kyrkan in på denna tvångets väg med nya vigningsvillkor viker den än mer av från sin samhörighet med den världsvida kristenheten. Det vore mer än olyckligt.

Tron flyttar från förgrund till bakgrunden

Kristen tro kan inte tvingas fram. Konversion under svärdsegg är också en sedan århundraden bortlagd missionsmetod. Även om man ibland får läsa hårresande exempel på hur människor ställts inför att byta religion eller att dö. Terrorism kallas och är sådant.

För en tid användes kolportörernas pamflett- och bokspridning som ett sätt att väcka och nära tro. Predikan har under vissa tider använts för att väcka tro. Så till den grad att kyrkotroget folk något tröttnat över de ständiga maningarna till omvändelse, som om de helt saknade tro. Att predika för de frånvarande verkar mindre välbetänkt. Men vad ska man göra när de öppna verksamheterna nästan per definition nödgats och tillåtits tiga om evangeliet och dess glada nyheter.

Möjligen kan det vara en följd av att man tänkt att tro åstadkommer människan inte av sig själv utan får som gåva av den helige Ande. Då gör ju de mänskliga ansträngningarna vare sig till eller ifrån har många av oss tänkt. Åtminstone ibland. Följaktligen har vi avstått från att ta tag i frågan om hur det går till att bli en kristen och hur tron kan födas.

Mig förvånar det att en reformatorisk luthersk kyrka där tron stått i förgrunden så lyckats skjuta den åt sidan, till bakgrunden. Från tron allena till en kyrkans tro som man kan ha eller mista. Ty kyrkan har en bekännelse så att enskilda inte behöver? Eller har jag alldeles missförstått saken?

Tiden går och kalendern verkar fulltecknad.

Tiden går åt. Så mycket fritid det skulle bli när pensionen kom. Lediga dagar att flanera i skogen, rsor att planera och genomföra, böcker att läsa och ämnen att studera. Vart tar tiden vägen? Istället har det blivit alla möjliga små uppdrag här och där. Men så är det hål i Svenska kyrkans organisation och gamlingarna behövs som ett slags kyrkligt plastic padding för att täta läckor och fylla vakanser.

Någon kallade mig härom dagen för den evige vikarien. Så evigt lär det inte bli men någorlunda ständigt, en kort period. Tillförordnad församlingsherde har jag blivit och universitetspräst fick jag vara och dessutom har jag prövat uppgiften som mentor för en nybliven chef och ledare. Dessutom har jag blivit anlitad för att hålla en del föredrag. De flesta om en katt, Min katt: Sixten, the cat, som har blivit känd lite här och där. Han är annorlunda. Brister ut i sång rätt var det är. Med versmått hämtade från psalmboken. Katten fick jag av församlingens arbetslag, mina arbetskamrater, när jag fyllde sextio. Sedan dess åldras katten för varje år, ja varje dag. Men på ett behagligt livsnjutande sätt. Men även Olaus Petri har blivit allt mera intressant. Honom vill man höra om. Så kantarellerna jag tänkt plocka finner jag på det bästa stället: Stora torget. Och lingon därtill. Lättplockade.

Min uppgift har ibland varit att i kyrkliga öron viska: kom ihåg att du är dödlig, att vårt sammanhang också är det. Men sällan uppskattas slaven på triumfvagnen. Och skulle något brista i kyrkans organisation och struktur så är det ofta någon annans fel. Särskilt slavar och budbärare blir då belönade. Med munkavle. Ombedda att hålla tyst och inte oroa och ställa till besvär med sin negativism och brist på tillit.... När det istället faktiskt kan handla om hopp och tro om ett annat sakernas tillstånd!

 Det är då det lokala arbetet i församlingen med gudstjänster, möten och samtal blir så uppfriskande. Ty det är lokalt som kyrkas hälsa prövas och det är där det ännu lever. På många håll. Om än deltagarna ibland blivit färre. Men vi bekänner vår synd och skuld och tar emot förlåtelsens ord oavsett vilka vi är. Där lämnas rollerna, som Sverigedemokrater eller rödaste röda eller var vi nu menar oss höra hemma i världens sammanhang, för en stund åt sidan i mötet med kyrkans Herre!

Så går varje dag sin gilla gång. Kalendern har fulltecknats. Bloggen fått vänta. Tills en dag andan åter faller på. Vilket nog är en okänd sida av den helige Andes sätt att puffa igång oss igen? När orken trutit. Kanske?

Profilerad och genuin tro

Reformationsjubileet lär vara på gång lite här och där i Svenska kyrkan. Samtidigt ställs lite yrvaket frågor som: är det ett reformationsfirande? Borde vi inte göra något? Ska vi snöa in på historien? Skulle vi inte tänka på hur vi kan öppna för ständiga förändring och nya reformer?

De ständiga förändringarna har av erfarenhet inte varit särskilt lyckosamt. Det finns en hel del gjort som hade varit bättre ogjort. Särskilt som förändring alldeles för lättvindigt kopplas till utvecklingsoptimism - bättre och bättre år för år eller varje reform är till det bättre.

Stordriftsfördelarna har länge överdrivits både i kyrka och samhälle. En förändring som drivs av ekonomiska motiv och övertro på rationalisering. Det blir billigare och effektivare tror de som ivrar. Att det riskerar att i kyrkan bli större avstånd mellan medlemmar och beslutsfattare erkänns sällan, inte heller att gudstjänsterna blir färre och gudstjänstfirarnas led allt glesare. Och trots att mission är en av de fyra grundpelarna i kyrkan så missioneras sällan. Det räcker liksom att ha breda kontaktytor och mera öppen verksamhet och färre profilerade grupper därför att i en obestämd framtid kan det löna sig...

En kyrka kan inte fungera som kyrka om den inte bärs av människors tro. Man kan inte leva av kyrkans tro och liksom åka med av bara farten, Det är den personliga tron som från den första församlingens tid byggt kyrkan och det räcker inte att samla på kontaktytor och mötesplatser, hur fint det än är. Om mötesplatser ska fungera måste människor få möta en profilerad och genuin tro på Jesus Kristus och löftet om rättfärdiggörelse och frälsning.

Annat tar plats i sinne och hjärta

Vi borde tala med varandra. Så har det hetat. Enbart så kan man återfinna det som man tror gått förlorat. En grundläggande kristen samhörighet. Öppna kanaler för utbyte av tankar. Gemenskap. Rent av vänskap. Som ofta tvingas jag erkänna att någon gång ibland har jag tänkt i samma banor. Vilket inte betyder att det blir mera rätt. Sådana möten kan också gå överstyr och ställa till det.

Det är klart att uppriktiga samtal och diskussioner kan gynnas av att man träffas. Diskussioner och argumentation via artiklar och sociala medier blir gärna både distanserat och opersonligt. Samtidigt har de senaste månaderna visat att den debatten märkligt nog snabbt riskerar att spåra in på person. I den meningen kan det bli oförsonligt personligt.

Katarinastiftelsen kan möjligen vara ett undantag där man vågar låta olika meningar mötas. Men den som flitigt läser tidningar, predikoturer och kyrkliga blad lär ha svårt att hitta mötesplatser där olika meningar tillåts möta varandra och brytas. Lokalt är det oerhört svårt att hitta debatter om teologi, diskussioner om tro, seminarier över åsiktsgränser och en förmåga att föra dialog. Det är som om det är mycket lättare att möta dem som tillhör andra religioner än oliktänkande inom samma kristna kyrka.

Kan det vara så att i en kyrka tror man sig veta precis hur andra kristna tänker och argumenterar? Och man vill inte veta mer vilket förklarar varför man här och där avfärdar meningsmotståndarna och de argument man tror sig känna till. Somliga har gett upp, några för att de inser att de aldrig kommer att bli hörda utan upplever sig alltmera avfärdade och utdefinierade. Andra har lagt av för att de ändå inte vill veta av de där andra vars förhatliga uppfattningar man gör säkrast i att avvisa som kritiska, grälsjuka och konservativa.

Det blir svårt att ta tillropen om att mötas på fullt allvar när den förhärskande normen är att man håller sig till dem vars åsikter man delar. Min personliga erfarenhet från flera olika sammanhang är att det gärna sägs finnas vilja till samtal för att hitta gemensamma lösningar. Det har gällt både församlingen och personligt. Facit har flera gånger blivit total överkörning och noll lyssnande. Det är sådana erfarenheter som gör att förhoppningarna om samtal är svåra att ta på fullt allvar. Tilliten och det förtroende man förväntas ha har fått sig en knäck.

Om sådana erfarenheter gör det svårare att lita på dem som har det yttersta ansvaret, är det så konstigt? Är det illojalt? Är det kärlekslöst? Sådant fyller somliga dagar mina tankar. Men så händer det något fint i lokalförsamlingen och mässa firas. Då får annat ta plats i sinne och hjärta! Äntligen!

Den främste kyrkokritikern var Martin Luther

Finns det någon så framstående, och elakt dräpande och karikerande, kyrkokritiker som Martin Luther? Men sådant vill få kännas vid. Det är glömt. Det var då och nu är nu. Idag håller vi inte på med sådant. Det passar sig liksom inte att tillhöra en kyrka vars existens är beroende just av en teologisk och bekännelsecentrerad kritik av den då existerande kyrkan, dess ledning, hierarki, maktanspråk och teologi. De teser vars uppspikande bildar inledning på reformationsjubileet ifrågasatte bland annat avlaten i fräna och klara ord.

Tänk att kritik och ifrågasättande skulle bli en sådan nagel i ögat på en (åtminstone nominellt) luthersk kyrka att inlägg och synpunkter antingen avfärdas med allehanda lösa påståenden, som ifråga om Mitt kors,  eller genom försök att slippa eller kväsa diskussionen med hjälp av upphöjd tystnad, som när det gällt kyrkohandboken eller pastoratsreformen.

De som innehar majoritet och styr besluten har all anledning att lyssna till kyrkans många olika kyrkliga minoriteter vars upplevelser och synpunkter det finns goda skäl att ta på allvar. Ett skäl kan vara att de tillhör kyrkan och ofta har starka rötter i kyrkans tradition och lära. När de marginaliseras eller avfärdas gör man Svenska kyrkan allt trängre och intolerant, trots det myckna talet om mångfald och tolerans. Poängen med kyrkan är inte att vi som tillhör ska bli allt mera lika varandra. Inte ens i etiskt eller politiskt hänseende. Det är Kristus som är föredömet och den vi vill följa.

Egenkontroll av debattinlägg

Vid debatt och diskussion inom kyrkan går det att hitta förhållningssätt som klargör på vilka punkter man håller med varandra och var man skiljer sig åt.

Jag har redan föreslagit en regel eller ett förhållningssätt mot vilket man kan läsa av sina egna texter. Den första innebär att: man ska beskriva motståndarens åsikt så att han eller hon kan känna igen sina egna ståndpunkter. Man jämför inte undantagen och det mest extrema i ett annat sammanhang med det allra bästa i det egna sammanhanget.

En andra sådan regel kan vara: man skriver sanningen, berättar hur det är eller åtminstone hur man uppfattar att något är. Många exempel finns på inlägg i debatt och på sociala medier som visar att man inte vill ha debatt. De som tycker annorlunda och inte kan hålla med gör bäst i att hålla tyst. Det är inte en framkomlig väg. Mästaren själv menade att ja ska vara ja och nej ska vara nej. Hur skulle han ha kunna kritisera rådande system om han följt råd om att vara tyst? Hur skulle det då gått med månglarna i templet? Hur hade det gått med hans nödvändiga verop om det varit idag?

Som en tredje kontrollpunkt kunde man försöka bedöma hur viktigt det är att låta sin röst höras i just denna fråga. Hur angelägen är frågan? Hur starkt är det egna engagemanget? Riskerar det att förblinda?

En fjärde punkt är förankringen i det som är kyrkans egna grunddokument. Det är oundviklig att det som berör kyrkans bekännelse, tro och lära behöver ventileras och avhandlas. Då är det förankring i det som är kyrkans i bekännelsedokument intagna hållning som ska väga tungt. Vill man ändra får man ge ytterligt starka skäl.

För det femte kan det inte vara fråga om vilka betydelsefulla och viktiga personer som redan tyckt till. Det måste vara själva sakfrågan en diskussion gäller, inte i vilket sällskap man hamnar när man vill få uttrycka sin mening. Applåderarna borde klappa sina händer genom att själva formulera några tankar om varför de, oberoende av alla andras positionering anser det de anser.

Ekumeniska råd att begrunda

Tillit och öppenhet ska prägla ekumeniken, dvs den strävan efter gemenskap för världens och Kristi skull som har lagts på kyrkorna och de kristna. Sveriges kristna råd har gjort vissa rekommendationer genom åren för att främja det goda klimatet mellan kyrkor och samfund. Två av dessa tumregler lyder:

Ekumenik förutsätter ömsesidig respekt för varandra som kristna kyrkor och samfund - att vi respekterar varandras rätt till skillnader i tro, lära och liv. Samarbetet förutsätter däremot inte att vi omfattar allt i varandras traditioner.

Eftersom ekumenikens mål är Kristi kyrkas enhet utgår vi ifrån det som förenar oss - utan att blunda för saker som ännu skiljer oss åt. I en anda av ekumenisk öppenhet vill vi visa lyhördhet för grupper som söker nya uttryck för kristen tro.

Man kunde tänka att något av samma anda skulle kunna råda i en kyrka. Men missförstå inte denna önskan som att det därmed blev omöjligt med en rak och frän debatt. I dessa råd vill man ta fasta på det som förenar men utan att låtsas som om vi vore förenade i allt. I en kyrka behöver alldeles särskilt skillnader i lära diskuteras och då utifrån det som redan är kyrkans fastslagna tro, bekännelse och lära. De som vill förändra bekännelsen behöver göra mer än att tycka. Exegetiska skäl och argument behövs såväl som en diskussion av vad i traditionen man stöder sig på när man vill förändring, så att det finns någon slags kontinuitet i det kyrkan håller sig till.

I kriser och vid starka spänningar inom kyrkan kan man särskilt minnas ett annat råd som SKR givit vad gäller den interreligiösa dialogen utifrån ett möte inom Borgågemenskapen om religionsmöten. Det handlar om att säga sanningen om den andre:

 

Att tala sanning kräver av oss att vi undviker ett förenklat eller homogeniserat språk. Vi behöver istället erkänna att varje trosgemenskap, inklusive vår egen, är både komplex och full av olikheter. När vi talar om andras tro eller religiösa bruk måste vi först skaffa oss bra information och dessutom lita till auktoritativa källor för att bygga upp vår kunskap. Detta kräver att vi anstränger oss att sätta oss in i deras situation på ett fantasifullt sätt och med god vilja. Det är orättvist att jämföra vår egen religions ideal med någon annans religions seder och bruk eller vice versa. Både kristna och andra medlemmar i våra samhällen måste vara medvetna om att vi alla står inför utmaningar när det gäller att leva ut vår tro i samhället. Även i situationer då vi är djupt oense med varandra måste vi anstränga oss att förstå de andras tro och bruk, att respektera den tro som genomsyrar dem och att älska dem som våra medmänniskor. Om vi vid något tillfälle anser att vi måste kritisera den andres ståndpunkt måste vi samtidigt beakta en självkritisk hållning.

Uppenbar är att i den debatt som förekommit t ex kring mitt kors så finns det gott om glidningar och övertolkningar. En rimlig kritik av jihadism och islamism ses omotiverat som något som kan driva fram ett religionskrig. En rimlig debattregel är att man ska beskriva motståndarens åsikt så att han eller hon kan känna igen sina egna ståndpunkter. Man jämför inte undantagen och det mest extrema i ett annat sammanhang med det allra bästa i det egna sammanhanget.

Att tala sanning innebär förstås också att man säger det man tänker när man tänkt efter och inte låtsas och förtiger. Sanningen gör fri och blir det konfrontation och strid på grund av att man inte kan tiga så ska det inte förhindra civiliserat uppträdande och dessutom måste man kunna finna vägar till meningsutbyte i andra sammanhang än på offentliga arenor.

 

Debattforskning efterlyses

Korsdebatten svänger. Fler träder nu fram och ger en annan bild än den antagonistiska som varit förhärskande. Nu får mitt kors mer erkännande och intitiativtagarna beskylls inte lika frekvent för allt möjligt, t ex att få det se ut som ett "inbördeskrig" i Svenska kyrkan.

Sällan redogjordes rättvisande för intiativtagarnas ståndpunkter. De överdrevs och karikerades och karikatyren polemiserade man emot. Ett slags debatteskalation som inte kunde förstå eller höra...

De tre initiativtagarna påstods dela upp världen i vi och dom och att rent av ställa offer mot offer, ja att önska kulturkamp och religionskrig. Plötsligt gick det an att ha ett dom som man inte ville ha med att göra, dom där tre och några därtill som ständigt angriper vår kyrka. Det blev personliga påhopp och angreppen blev till sist droppen för en av dem som steg av kyrkan och gav upp möjligheten att utöva vigningstjänsten. Sorgligt.

Dags för oss alla att fundera över perceptionsstörningar, kring bjälkar och grand.

Men så grep andra in. Det skrevs krönikor i DN och SvD. Och några biskopar hittade äntligen sina pennor och formulerade några kloka saker när de försökte reparera och ställa till rätta.

Besinning är bra. För oss alla, oberoende av ståndpunkter. Men eftertanken kommer ofta sent. Alltför sent. Om den kommer. Man vet inte riktigt säkert. Andras brister i debatten kan man inte göra mycket åt, men de egna svagheterna ligger alltid inom räckhåll så att de kan åtgärdas.

Nu efterlyser och önskar jag en akademisk uppsats eller ett forskningsprojekt där debatten och dess argument kunde destilleras fram. Vad sades egentligen. Var argumenten och inläggen inriktade på person? Teologi? Politik? Kyrkosyn? Visst vore det spännande?! Vad skulle vi då inte få se...

Tänk om Luther levt idag. Han var ingen skygg liten debattör. han tog i så en kyrka sprack. Kallde folk heretiker och villolärare. Förkastade och fördömde. med samma djärva sinne. Så vi kanske inte ska vara så oroliga ändå... Vi kanske har det i generna, luthergenerna...

Om frågorna tystnar och kritiken uteblir

Just nu känns det som om det är en liten inomkyrklig debattelit som diskuterar allt som de är emot. Det spelar inte så stor roll om vad – men de är emot. Det är en hård och oförsonlig ton. Ibland kränkande ton. Ibland hatiska inlägg av kyrkliga företrädare mot andra kyrkliga företrädare. Det är en handfull debattörer som återkommer vecka efter vecka, dag för dag, året om. Det är som om de behöver ha något att skriva om – och att vara emot, som om det är en självuppfyllande profetia.

Så skriver MarianneEjdersten i Kyrkans tidning på nätet. Hon tycker det är för få röster som deltar i debatten. Men det är kanske inte alltid så lockande att kliva fram. Man kan plötsligt bli uppläxad för att man tycker fel eller uttrycker sig anstötligt och felaktigt. Dessutom skulle man rejält nedsättande kunna benämnas som ”inomkyrklig debattelit”. Elit är ett kyrkopolitiskt skällsord i som sällan eller aldrig handlar om beslutsfattare eller partitoppar utan ofta reserverats för dem som lever att aktivt kyrkligt liv och gärna lyfter fram kyrkans bekännelse och lära (jmf med politiska partier som sagt sig vilja representera icke aktiva medlemmar för att undvika att en kyrklig elit tar makten). Därför blir begreppet extra laddat när det används här. Dessutom - att andra tiger kan inte de som bemödar sig om att skriva lastas för.

Det som läggs denna ”debattelit” till last är att deras ton är ”hård och oförsonlig”, ibland ”kränkande” och ibland skriver de ”hatiska inlägg”. Ett avfärdande som genast faller i den grop som grävdes åt andra. Är det så man visar sin lyhördhet och vilja att ta in vad andra tänker? Är det inkännande och kärleksfullt att kalla det andra gör för hatiskt och kränkande? Om Ejderstens bann enbart handlar om en handfull debattörer borde väl dessa ha nämnts vid namn?! Då hade vi kunnat få belägg för artikelns påståenden med citat på sådant som är kränkande och hatiskt. Nu är det betydligt fler som kan tro att de på detta sätt ombetts hålla tyst, att tiga och gilla ledningen.

Det som också läggs debattörerna till last är att de återkommer vecka efter vecka och är emot. Alla publicister med ambitioner återkommer vecka efter vecka. Och driver sin linje. Om Ejdersten skulle recensera dagspressens ledarsidor skulle de nog inte haft en chans utan även de dömts ut som icke lyssnande och kränkande och ständigt emot, vad det nu är de, beroende på politiskt tillhörighet, tar avstånd ifrån.

Ilska och upprördhet kan man visst känna inför somliga debattinlägg även i kyrklig debatt. Möjligheten att säga emot och debattera står ju alltid öppen!  Man kan argumentera för en annan hållning. Den som är kritisk till något som händer och sker kan knappast samtidigt vara för det man ifrågasätter. Att vara emot något är i sig inte diskvalificerande eller förkastligt. Ejdersten verkar inte riktigt uppfattat att det finns ett utbrett kyrkligt missnöje med en hel del beslut som fattas och med hur ledningen styr.

Ejdersten hävdar även att det inte finns något ”ödmjukt och genuint intresse att lyssna till svaren. Det finns enligt min mening ingen öppenhet för att lyssna in olika perspektiv. Det är ett farligt beteende.” Det är naturligtvis aldrig bra när misstron blir så djup att man slutar lyssna till varandra. Men Ejdersten missar är att det är just så som kyrkans beslutsfattare och kyrkoledningen kan och har uppfattats till exempel i fråga om hur man hanterat kyrkohandboksfrågorna, pastoratsreformen med utredningen Närhet och samverkan, ett antal inomkyrkliga rörelser som uppfattas som konservativa och i en rad andra sammanhang och frågor som rör kyrkans tro och partipolitiskt genomsyrade beslutsapparat.

 

I Ejderstens inlägg blir det liksom likhetstecken mellan Svenska kyrkan och Kyrkornas världsråds insatser i Mellanöstern. Riktigt så enkelt kan man nog inte trolla bort förväntningar på vår kyrkas ställningstaganden och bilaterala insatser. För egen del menar jag att Kairosdokumentet är ett oerhört viktigt dokument som trovärdigt formulerar de kristna kyrkornas välgrundade oro över vad som sker i det heliga landet och på ockuperade områden. Självfallet är jag mycket kritisk till oproportionerlig hämnd, bosättningsbyggande på ockuperad mark, expropriation av andras ägor och andra förtryckande handlingar.

 

Som av en händelse citerar Signum idag patriarken Ignatius Youssef III Younan för den syrisk-katolska kyrkan av Antiokia som just har hållit ett tal i Kanada.

För kristna i Mellanöstern just nu är det, sade patriarken, svårt att förstå hur man i Väst ”kan blunda för betydelsen av politiska partier baserade på islam” och hur dessa, som exempelvis det Muslimska brödraskapet, försöker politisera metoderna att lära ut den muslimska tron, och därmed fjärmar dem från seriös exegetik och systematisk teologi, för att i stället använda den för vissa politiska syften. Steget över till islamistisk extremism kan då helt plötsligt te sig närmare för vissa, menade han. Patriarken berörde sedan IS alla övergrepp mot kristna och andra religiösa minoriteter i Syrien och Irak, och menade att om inte mer görs från omvärlden för att skydda de kristna på plats kommer kristendomen snart att helt vara utdöd i Syrien, Irak och även Libanon.

Nog finns det betydande röster att lyssna till i Mellanöstern som önskar större tydlighet från länder, stater och kyrkor!

 

Jag välkomnar Ejderstens önskan om fler röster i debatten. Men att de skulle behövas för att försvara kyrkostyrelsen eller kyrkopolitikernas beslut finner jag tveksamt. Tvärt om borde de själva, inflytelserika och röststarka som de är, gott kunna svara på kritik och i debatten ge skäl för sina hållningar och beslut. Då fick några ändå ett kvitto på att man på toppen hört och kanske förstått det kritikerna ifrågasatt.

Kritik innebär att man ifrågasätter och argumenterar och ger skäl till varför man anser något vara illa, galet eller mindre bra. En rätt man har även som troende och anställd inom Svenska kyrkan. Det är när de allvarliga frågorna tystnar och kritiken uteblir som det finns anledning till oro.

Är man verkligen älskad som man är?

Lyckades slumpartat få igång televisionen lagom till helgsmålsbönen. Såg och funderade över sådant alla säger idag. Sådant jag också ibland hasplar ur mig. Detta om att vi ska komma som vi är, att vi är älskade som vi är. Att Gud accepterar oss precis sådana vi är...

Det kan tyckas småsint att då komma dragandes med pekpinnar och påminna om arvsynden. Nu när vi hade det så trevligt och gott tillsammans. Och allt verkade frid och fröjd. Så ska någon komma och förstöra det hela med elaka kommentarer. Påpekandet om arvsynd kan verka förmätet eftersom företeelsen numera är satt på undantag och mer eller mindre avförd, undanforslad och avbockad med rödpenna såsom felaktig.

Hur ska teologin då hänga ihop om det inte finns någon skada som vidlåder det mänskliga genom syndafall och fortgående bortvändhet från Gud. Den skadan kunde inte någon människa av egen kraft komma till rätta med. Den uppvägdes inte av aldrig så goda gärningar eller av hög moral och dygd. Syndaskadan kunde enbart repareras av Guds ingripande genom sonens offer, lidande, död och uppståndelse.

Kom som du är ty du är älskad som du är. Något som ringer av rädsla för att framhålla evangeliet om omvändelse, förlåtelse och tro. Du får tro och tycka vad du vill. De som vill lyfta fram en profilerad tro där man inte kan tycka lite som det passar blir skällda för trospoliser och fundamentalister. Som om en klar och tydlig Luthersk katekes vore obsolet och skräp.

Om man är älskad som man är undrar jag hur det går med de som lever rövare med sina medmänniskor, som luras, bedrar och skadar. Ska de också älskas som de är? Vi är inte våra handlingar eller synder, kan det invändas. Så sant. Vi är något annat än det vi har gjort eller gör. Gud älskar syndaren, men inte synden, brukar det då heta. Men är denna separation möjlig? Kan vi existera liksom rent och obefläckat, skilda från våra handlingar? Eller handlar vi som vi gör, därför att vi är dem vi är? Kristus var den enda utan synd och skuld, vi andra lär knappast kunna hävda vår egen syndfrihet.

Omvändelse, bot och bättring hamnar också på undantag om vi älskas sådana vi är. Om kärleken redan skänkts oss, varför då alls be om förlåtelse och med andens hjälp göra bot och bättring? Här har ett ganska populärt begrepp ersatt: bli mera människa.  Så lyfts också det mänskliga till nya höjder. Men sällan har jag hört någon tala om mera människa i betydelsen förlåten och frälst.

I en tid då många tvivlar på sig själva och är osäkra och oroade kan man behöva höra att man är älskad. Kärleken var stor ty "Så älskade Gud världen att..." Även om man inte längre ser Joh 3:16 på skyltar eller målat på bergväggar vet många att den Lilla Bibeln handlar om Guds stora kärlek till människor. Men det är en förvandlande och frälsande kärlek vi älskas med. Inte en kärlek som stämplar OK på allt människor får för sig eller håller på med. Ty allt är inte OK!

Visst kan vi komma som vi är i vetskap om att nåden och förlåtelsen verkar oädlig. Men att det skulle betyda att vi inte behöver omvändas, förnyas och förändras utan kan slå oss till ro älskade som vi är - det är nog inte riktigt hållfast...

Någon välsignad ordning måste finnas i en kyrka

Skriv uppmuntranstexter! Vi behöver uppmuntran. Det behövs verkligen! Den gänglige mellansvenske biskopen ser där i domkyrkan vädjande på mig. Det försöker jag göra, men det är inte alltid så lätt att uppmuntra och mana på när man ser hur många som far illa och marginaliseras. Det är ju inte så att alla inom kyrkan är lika uppskattade och välkomna. 

Tvärt om finns det en ganska hård linje där det som andas något allmänkyrkligt katolskt ska utdefinieras eller hållas nere. Så jag är ju kyrkokritisk, solidariskt står jag kvar och försöker göra nytta, men förbehåller mig rätten att peka finger på det som är dysfunktionellt eller sådant som borde vara en kyrka främmande, fortsatte jag.

Det är svårt nog ändå. Uppmuntra oss, sa biskopen och jag fattade att han nog tyckte det gnälldes i onödan. Det gör det säkert. Allt är inte guld som formuleras som kritik. Men om det inte fanns slavar på triumfvagnen hur vilse for man inte då?! Ropande röster är viktiga när man ska orientera sig i livsåksådningsdimma och värderingsmässig suddighet.

Var och en kan ju inte uppfinna sin egen kristendom. Och några måste våga stå upp för att det finns en kyrkans tradition som man inte bara kan göra som man gitter med. Reformatorerna tog fornkyrkan och dess teologer, liksom tradition och lära på största allvar. Dessutom hade de en förankring i den Heliga skrift som innebar att texttolkning ocb -utläggning utgjorde bas och utgångspunkt för vad man bekände, trodde och undervisade. Det är uppmuntrande att veta! I det förhållningssättet kunde biskopsmöte och andra i läronämnden hämta inspiration. Om de har ork och tid. Vilket de, om inte, borde skaffa sig. Trossyskon, någon välsignad ordning måste finnas i en kyrka!!

Är du tom och övertalig, kära kyrka?

Människor och tro har haft ett telefonväkteri. Lyssnare fick ringa in och föreslå vad ”alla tomma kyrkor” kan användas till. De brydde sig inte om att sådana förslag betyder noll och intet när frågorna om eventuellt ”övertaliga kyrkor” ska avgöras. Vilka som bestämmer blev aldrig klarlagt och utredningen om övertaliga kyrkor aldrig presenterad.

Förslagen var lika gamla som gatan: låt andra religioner ta över dem, gör dem till kulturhus för alla, eller till centrum eller tankesmedjor för framtiden, sätt upp solceller och sälj elström…

Man sa något om teologer som nu ska förvalta hus. Typiskt nog hade man ingen husförvaltande teolog närvarande utan en historieprofessor och en kulturarvsmänniska från Kyrkans hus. Han sa hela tiden vi om Svenska kyrkan, som om det inte längre fanns andra nivåer inom kyrkan med rätt att besluta eller som om något lokalt självstyre inte existerade. Och på ett sätt är det sant att det inte länge är vad det varit. Fler och fler frågor lyfts högre upp i den religiösa koncernen vars varumärke tycks viktigare än uppdraget att vara kyrka, dvs förkunna evangelium om syndernas förlåtelse och frälsning! Och då behöver man ju i kalla Norden åtminstone vissa årstider ha väggar omkring sig och centralvärme.

Som av en händelse passerar vi just nu en kyrka från medeltiden som står här vis vägkanten och ser ovanligt tom ut.

Hej, här står du och ser tom ut. Hur kommer det sig?

Varen hälsad, svarade kyrkan med ett ålderdomligt tonfall. Låt inte de yttre vitmenade murarna lura dig. Innanför portar och murverk öppnar sig världen förunderligt. Inne i mig är det fullt av generationers böner och lovsång.

Jag har hört på radio att kyrkorna är tomma, att inga människor besöker kyrkan för gudstjänst, och eftersom du är en kyrka är väl du också tom?

Vid alla de tillfällen då människor INTE är här, är jag ganska tom. Ungefär som när en uppskattad restaurant har stängt för dagen. Annars är det en strid ström av besökare.

Men statistiken avslöjar att det är ett väldigt tapp av gudstjänstbesökare…

Förvisso. Många väljer att göra annat. Allt fler, det är sant. Men inte överallt. Men när pastoratet drog in ett antal högmässor i vår socken så blev liksom tillfällen att samlas också betydligt färre. Det blev rörigt att hålla rätt på när det var dags. Med regelbundenheten försvinner också gemenskapsbyggandet. Nu kommer det någon artist ibland för att kompensera.

Så då är du ganska tom för det mesta?

Det minskar. Med besöken. Deltagandet. Ett skäl är att innehållet också tunnas ut. En gudstjänst är inte längre en gudstjänst utan ofta biografiska notiser över prästers eget eventuella själsliv och deras livs historia. Som teologi håller det knappast.

Vad menar du?

Det ska vara kortare. Snabbare. Modernare. Klämmigare. Som om rättfärdiggörelsen går att glättifiera och hoppa över. Synden måste bekännas, förlåtas och bekämpas. För att frälsning och befrielse genom Jesus Kristus alls ska vara möjlig. Tron att vi redan av oss själva är gudomliga och gyllene gåvor till en Gud som är urskillningslöst kramgod får det att rista i mina hörnstenar.

Nu tar du då i. Bibeltolkning och budskapet måste väl anpassas?

Det ska förkunnas på nytt i var tid. Men om beståndsdelarna som lades fast redan i de gamla ekumeniska trosbekännelserna görs om utan argumentation eller studium, utan mer för att man tycker det ”passar sig bättre” för moderna människor, då… Här tappade kyrkan för ett ögonblick sin andedräkt. Fick lugna sig och fortsatte: mina golv och väggar talar ty människor har blivit så försagda och förkortade i sin förkunnelse att alla mina gamla utsmyckningar protesterar och pelare och valv ropar. Troget ringer jag för att samla ett alltmera tondövt folk.

Men säg nu, är du tom eller inte?

Nej här ar det fullt. Varje människa följs hit av sina skyddsänglar. Här sluter den himmelska härskaran upp vare sig det finns tolv eller etthundrafemtiosju personer vid nattvardsbordet. Himmel och jord möts och de härvarande får en föraning av det som ska komma. Därför står jag troget kvar. Fylld av generationers fromhet och tro. Som en teologi av trä och sten. En Guds kupade hand över jorden, som biskopen sa. Men ändå tom i mig själv för att fyllas av tacksägelse och lovsång och av Guds eget ansikte i Jesus Kristus.

Trumpismen förför

Förförelsekonsterna inom politiken har ibland nått megalomaniska höjder. Särskilt när en ledare tror sig vara svaret på alla frågor. Många har låtit sig bedåras och föras bakom ljuset av sådana ”starka” personer. Förtrollade av locktonerna om att nu ska allting bli bättre. Exempel finns inte bara inom politiken. Det händer ibland att religiösa ledare träder fram med orimliga anspråk på att vara utvalda budbärare och profeter. De låter gärna anhängarna tro att de äger svar på alla livets frågor.

Ingen känner problemen bättre än jag gör, därför ar det endast jag som kan lösa dem. I alone, sa Donald Trump. Längtan efter svart-vita lösningar och förenklade budskap håller på att förstöra den sammanhållning som behövs för att ett samhälle ska fungera. Att han lyckades slå ut hela kopplet av traditionella republikanska politiker med sin populism och sitt förakt för sanning. Han tror sig kunna fixa alla problem i USA bara man förbjuder invandring, bygger en mur mot Mexiko och ser till att det blir lag och ordning. Allt eftersom har respekten för motståndare totalt försvunnit. Förakt och nedsättande omdömen är receptet att nå framgång.

 

New York Times och WashingtonPost har de senaste månaderna skrivit spaltmil om detta. Donald Trump har ändå kommit undan. Han har sluppit förklara hur det han säger ska omsättas i praktisk politik. Han har ju inte svarat på sådan frågor. Han redovisar inte med vilka metoder, lagar och förordningar som han ska kunna ordna upp intrikata och komplexa samhällsproblem.

Det är som en råttfångare från Hammeln blivit presidentkandidat och bedårar republikanska väljare med sina konster. Trumpismen kan komma att föröda tilltron till USA som världens ledande demokrati. Var ska detta sluta?

Kristen tro är en värderingsmotor

När Ingmar Bergman i ett sommarprogram frågade: varifrån kommer musiken, väckte det stort gensvar. Människor funderade och diskuterade. Samtal uppstod på arbetsplatser och i hem. Musik tycktes inte behöva förklaras eller definieras. Alla visste vad som menades. Och hade egna upplevelser av musik som vidunderlig och hänryckande.

Det finns enstaka röster som för närvarande bär drag av Ingmar Bergman. De frågar inte varifrån musiken kommer. De ifrågasätter alla de förnumstiga påståenden som regnat från politiska scener och anföranden under sommaren. Svenska värderingar och demokratiska värderingar. Hm!

 

Var finns alla de som forskar på normer och värderingar? Varför tiger de i stort sett still? Nästan som vore de teologer av facket. De borde ju kunna ställa den retoriska frågan: varifrån kommer värderingarna? Men ingen är nyfiken. Ingen verkar vilja veta.

Värderingar är föränderliga påstås det som vore det ett slags ny insikt. Men sådana kommentarer kastar inte ljus över vad en värdering egentligen är till skillnad från tillfälligt tyckande eller snabbt övergående åsiktstrender. Hur och var uppstår en värdering? Vari består den?

 Inom livåskådningsforskningen har man ägnat frågan om värderingar viss uppmärksamhet. Genom Anders Jeffners definition av livsåskådning blir frågan om värderingar en synlig del av något större: En livsåskådning är de teoretiska och värderingsmässiga antaganden som utgör eller har avgörande betydelse för en övergripande bild av människan och världen och som bildar ett centralt värderingssystem och som ger uttryck till en grundhållning.

Även om definitionen har kritiserats och nyanserats pekar den på värderingar som något centralt i olika världsuppfattningar och livsåskådningar. Det kan rent av vara så att värderingar formas och upprätthålls av idéer och uppfattningar som ingår i olika tanke- och trossystem. Så är kristen tro med sina urkunder, bekännelser och traditioner en värderingsmotor. Den inte bara är med och formar värderingsmässiga insikter och övertygelser, utan upprätthåller och förstärker dem genom mönsterberättelser (t ex genom bibliska berättelser och liknelser) som på nytt aktualiserar sådan grundhållningar: medmänsklighet, nästankärlek, lyhördhet för medmänniskans situation, gästfrihet, att ge och ta emot förlåtelse, känsla för rättvisa, frihet, glädje över skapelsen, ansvarsfullt förvaltarskap, livets helighet, kritik av förtryck… för att nämna några.

Dessa värden och värderingar kan inte monopoliseras av kristendomen, även andra övertygelser bär sådana grundvärderingar. Vilket antyder att det borde vara ännu svårare att geografiskt bestämma dem och liknande värderingar eller att göra anspråk på dem som typiskt svenska värderingar. Men det betyder inte att känslan för land och nation, för samhörighet inom en eller flera kulturer kan eller ska avvisas.

 

Nationalism får ofta en så snäv uttolkning som möjligt just för att den ska kunna avvisas. Stolthet och glädje över det vi åstadkommer i vårt land välfärdsmässigt, sportsligt, industriellt, kulturellt och socialt borde kunna vara en källa till gemensam stolthet. Den stoltheten behöver inte vara utestängande och utdefinierande utan kan lika gärna vara inkluderande och välkomnande, vilket det finns många folkliga uttryck för och tecken på.

En stat kan inte enbart genom sin lag eller sina skolor upprätthålla värderingar. Det behövs idéburna (!) rörelser och organisationer där man har ideologiska eller religiösa övertygelser som föder och när värderingarna. De korta åsiktsspannen med tillfälliga trender räcker och duger inte för att säkerställa de värderingar som över tid håller ett samhälle samman. Då ökar risken för sönderfall och djup värderingsmässig splittring. Vilket är något annat än yttrande och åsiktsfrihet. Det är när de grundläggande värderingarna inte längre fungerar tillsammans i försvaret av det gemensamma och ett antal värderingar det finns stor samstämmighet omkring...