Hälsa och sjukdom

Efter en period av vårtrötthet kollades min snabbsänka. Den landade på 120 fast den borde ligga under 5! Pust. Kunde det vara krångel med pancreas/bukspottkörteln igen? Kollades och skrevs in på sjukhuset. Ny teori var besvär med en tarmficka. Idag röntgen och dialys.

Allt detta fick mig att på nytt ta fram boken: The Theology of Illness av Jean-Claude Larchet. I boken undersöks relation synd och lidande samt syndens inverkan på hälsan. Där diskuteras också hur läkedom och helande är ett sätt att ära Gud.

Nog finns det mycket att tänka över och utforska vad gäller synen på hälsa och sjukdom i det bibliska materialet. Särskilt som den begränsade medicinska kunskapen så tydligt präglar avsnitt som tar upp sjukdom och helande. Visst är det med ett som med mycket annat i vår värld, i Skriften står inget om kärnvapen, andra moderna vapen och världskrig, politiska ideologier à la 17-2000-talen. Inget om vindkraft, solpaneler eller kärnkraft, inget om världshandel (visserligen var Sackaios tulltjänsteman) men om internationella tullkrig som det Trump utropat står föga, osv. Då får vi dra slutsatser utifrån perspektiv som är dominerande i Bibeln och ta hänsyn till modern vetenskap, erfarenhet och kunnande…

På ett sätt är det både bra och skönt eftersom om allt vore förklarat, vad skulle vi då använda vår tankekraft till?

Vill passa på och rekommendera en ny bok: Från Kongo till Kumla av JacquesMwepu. https://boktuggomslag.twic.pics/9789180025010.jpg?twic=v1/resize=400

Här en länk till en artikel om boken: https://www.tfkriminalvard.se/noterat/fran-kongo-till-kumla-en-resa-i-tid-och-rum/

Välsignelse av hem

Välsignelsen av vårt nya hem avlöpte väl! Vi började med en psalm (508) med ord av Natanael Beskow. Läs gärna mer om namnet Natanael. "Nu kommer kväll med vilans bud, och bördan lägges av. Nu vill jag tacka dig, min Gud, för allt vad du mig gav: för hus och hem och dagligt bröd, för jordelivets id, för tröst i nöd, för liv i död, för himmelrikets frid"...

Bibeltexter lästes, bl.a. 5 Mos. 8:12-14: "När du äter dig mätt och bygger fina hus att bo i, när dina kor och får förökar sig, när du får mer av silver och guld och allt vad du äger förmeras, akta dig då för att i högmod glömma Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret..." Även Heb. 13:2: "Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar som gäster utan att veta om det..."

I förbönen användes bland annat ett avsnitt ur Huub Oosterhuis lilla bönbok, Ropa efter frid (utgiven 1970), förbönen heter För staden där vi bor. " Låt oss be - för denna stad där vi bor, för alla dess invånare, att det skall bli möjligt för var och en av oss att leva i gemenskap och frid.

Låt oss be - för alla som bor tätt inpå oss, för våra grannar och bekanta, för våra vänner, men också för var och en som inte tycker om oss; för alla som omger oss med tillgivenhet, men också för var och en som är besvärlig för oss.

Låt oss be - för alla som måste vänta på bostad, för alla som har dåliga bostä
der, för främlingar, att de skall möta gästfrihet, och för alla ensamstående människor. Vi ber dig också för var och en som bor i lyx, att de håller sina hus öppna för dem som är i nöd..."

Vår präst gick runt med vigvatten och välsignade de olika rummen. Och på vår ytterdörr skrevs 20+C+M+B+25! Därefter blev det plockmat och mingel. Så fint och roligt att många ville dela detta tillfälle med oss, på plats eller i andanom!

Trons framtid är bön i hemmen

Hemmet var en av de viktigaste platserna för att leva i sin tro. Själv är jag uppväxt med bordsbön och under helgerna bibelläsning. Därtill var helgsmålsbönen i radio, lördagar klockan 18, en tid då hela familjen samlades lyssnade och bad. Söndag morgon blev det sedan först söndagsskola och sedan gudstjänst i Visby Metodistkyrka.

Aftonbönen var viktig som ett avslut på dagen. Föräldrarna bad med oss pojkar tills vi blev förmögna att be själva. Men nog försökte vi förlänga den vakna tiden genom att räkna upp många vänner och bekanta i bönen.

Ibland tror jag att trons framtid i Sverige hänger ihop med om samfund och församlingar förmår befästa bön och bibelläsning i hemmen och uppmuntra till undervisning och gudstjänstfirande. Ett folk som inte kan eller förmår be går lätt vilse i en av makt och lögn förvirrad värd där var och en tycks göra som den vill och uppfinna sin egen sanning och värdeskala. Och firas inte gudstjänst hur ska Ordet och mötet med Gud i gemenskapen kunna befästas i våra hjärtan?

I vårt nya hem blir det snart en välsignelse över hemmet med bön för grannar, för staden där vi bor och för alla dem som saknar det vi har i överflöd. På dörrposten kommer att skrivas 20+C+M+B+25. Om denna sed har stillsam skrivit den 12 januari 1924: Krita din dörr - Chalking the door. Varför inte? Hög tid att leta fram vita kritor, sådana som användes för den svarta tavlan (om någon ännu minns)...

Lika fin och vänlig som vården är bra!

Nu har det snart gått tre veckor sedan (den 6/3) kirurgen Malin med en unik operation stoppade in coils i min bukspottkörtel för att täta den. )Här en artikel på engelska om coils använda på lungor) Läckaget har hållit på sedan i september 2021! Än så länge fungerar det och jag slipper en slang in i buken. Dessutom slipper Maggan att ständigt spola dränaget (3 gånger om dagen) och hålla ordning på mängder av sjukvårdsmaterial. Härligt. Vad ska vi göra med all tid? När hålet läkt ihop kan vi till och med åka och simma tillsammans, om andan faller på.

Många har bett för mig under den här långa perioden och Ni ska veta att det verkligen känns att vara lyft, höjd, och buren! Då har även min regelbundna dialys funnits med i tankar och böner. Stor tacksamhet! Och nog finns det uppmuntran och stöd även i Skriften även om bukspottkörteln och dess uppgift inte var upptäckt och klarlagd då. Mig har den Finska kyrkans ordning för
Förbön för sjuka hjälpt. Där finns böner och bibelord att ta fasta på! Både för den sjuke, för vänner och omgivning. 

Visst förstår jag att det kan gå fel även i svensk sjukvård med så många olika sjukhus och en otrolig massa människor som ska leverera hela tiden trots knappa resurser och ansträngande arbetsvillkor. Men jag som är storkonsument av sjukvård har en bild av god omsorg, hög effektivitet, otroligt vänligt bemötande och en ständig inbjudan att vara deltagande och aktiv som patient. Vi kanske skulle bilda en fanclub?! Den uthålliga personalen på USÖ är värd alla eloger jag kan komma på. Personalen i alla olika kategorier har varit lika fin och vänlig som vården varit bra! Högklassig! 

Kirurgen som på en konferens hörde hur denna nya metod prövats i Indien på 7 pancreaspatienter och som då satte sig upp i stolen och sa: Lars! Tala om engagemang i sina patienter. Sedan tillfrågades jag om jag kunde tänka mig vara med och försöka få stopp på mitt bukspottkörtelproblem. Absolut! Självklart!

Mariamusik på Spotify

Hej, 

Här nedan är en nästan komplett serie Mariamusik sammanställd utifrån de verk som framfördes vid Olaus Petri Vocalis konsert den 23 mars i Örebro. Listan är hämtad från Spotify. Hoppas det fungerar, och i så fall håll till godo! (även om ni missade Vocalis utmärkta framförande!) 

https://open.spotify.com/playlist/6XZOb87bSl8IUEPxwgVhAt?si=6bd6a9f5ee404303

Ave Maria!

I afton blir det en konsert med Mariamusik i vår kyrka. Det är passande på Jungfru Marie bebådelsedag. Maria som delvis hamnade på undantag efter den svenska reformationen. Skulpturer städas undan, men altaruppsatser och dopfuntar kunde inte på samma sätt undertryckas. På bilden en dopfunt från Gotland.

På nätet finns hur mycket som helst, bl.a. en liten reflektion om Maria i kult och konst. Anglikanska kyrkan har en särskild liturgi för The Annunciation of Our Lord som firas den 25 mars.

Svenska kyrkan hemsida är synnerligen kortfattad när bebådelsedagen ska presenteras. Läsaren får dra sina egna slutsatser! Själv säger jag: Ave Maria!

Det vete fåglarna hur förra inlägget blev...

Gårdagens något svårlästa drapa var en testballong fylld med idiom. En lek med idiomatiska uttryck. En enkel språklig lek, helt enkelt. Här förtydligat:

Ibland känns det som om man måste armbåga sig fram för att få plats på sjukhuset. Denna gång drog jag det längsta strået. Men det stod klart som korvspad att jag behövde en plats efter min operation. Så hatten av för alla som ordnade biffen. Lite var det förstås som att ha is i magen eller att köpa grisen i säcken eftersom operationen för att täta bukspottkörteln aldrig utförts här tidigare. Men jag gav mig vind för våg in i det hela. Det var bara att löpa linan ut!

Möjligen pratade jag en smula i nattmössan på uppvaket. Men den effekten fick snart stryka på foten och jag svävade inte längre på målet. Jag kunde tala precist och inte på måfå. Väl tillbaka på avdelningen spydde jag som en katt i 3 timmar. Då var jag sannerligen beredd att kasta yxan i sjön. Men i sakta mak hämtade jag mig. Och förstod att jag genom operationen ändå inte hade hoppat i galen tunna.

Trots att komplikationer uppstod tänkte jag inte duka under. Visserligen drog det ut på tiden nästan en vecka innan jag fick åka hem igen. Att vara hemma är en helt annan femma än att häcka på sjukhus. Jag vill verkligen att mitt inre läckage skulle vara löst en gång för alla! Den som väntar får se. På måndag ska ridån gå upp för resultatet, tror jag. Då slipper jag gå i väntans tider och får jag skåda given häst i munnen eftersom ett röntgenresultat ska redovisas. Tills dess vill jag inte måla fan på väggen.

Dessutom får jag hålla mig i skinnet och inte balla ur. Blir jag för otålig vet jag att jag går någon på nerverna. Jag vill inte hamna i blåsväder, så jag håller tand för tunga. Inte heller vill jag behöva göra en pudel för att jag alltför påtagligt går upp i limningen. Istället gör vi slag i saken och åker till en antik- och loppisaffär. Vi behöver en tamburmajor och en del annat och vet att den som söker han finner till slut, eller möjligen sist.

Det är absolut bättre att ha häcken full när man väntar otåligt på ett besked. Eller att ha många bollar i luften! Det är ingen ide att hänga läpp eller bli irriterad. Har vi tur får vi lägga rabarber på en tamburmajor. Det vore mumma!

På måndag lunch ska kirurgipersonalen lägga korten på bordet och lyfta på förlåten. Hoppas att jag inte går på pumpen. Tänk om det går troll i det hela så att inget klart besked kommer. Går det åt pipan kommer jag med alla säkerhet att tänka att det blev pannkaka av allt ihop. Den som lever får se. Handen på hjärtat - håll tummarna för mig!

Handen på hjärtat - håll tummarna!

Ibland känns det som om man måste armbåga sig fram för att få plats på sjukhuset. Denna gång drog jag det längsta strået. Men det stod klart som korvspad att jag behövde en plats efter min operation. Så hatten av för alla som ordnade biffen. Lite var det förstås som att ha is i magen eller att köpa grisen i säcken eftersom operationen för att täta bukspottkörteln aldrig utförts här tidigare. Men jag gav mig vind för våg in i det hela. Det var bara att löpa linan ut!

Möjligen pratade jag en smula i nattmössan på uppvaket. Men den effekten fick snart stryka på foten och jag svävade inte längre på målet. Jag kunde tala precist och inte på måfå. Väl tillbaka på avdelningen spydde jag som en katt i 3 timmar. Då var jag sannerligen beredd att kasta yxan i sjön. Men i sakta mak hämtade jag mig. Och förstod att jag genom operationen ändå inte hade hoppat i galen tunna.

Trots att komplikationer uppstod tänkte jag inte duka under. Visserligen drog det ut på tiden nästan en vecka innan jag fick åka hem igen. Att vara hemma är en helt annan femma än att häcka på sjukhus. Jag vill verkligen att mitt inre läckage skulle vara löst en gång för alla! Den som väntar får se. På måndag ska ridån gå upp för resultatet, tror jag. Då slipper jag gå i väntans tider och får jag skåda given häst i munnen eftersom ett röntgenresultat ska redovisas. Tills dess vill jag inte måla fan på väggen.

Dessutom får jag hålla mig i skinnet och inte balla ur. Blir jag för otålig vet jag att jag går någon på nerverna. Jag vill inte hamna i blåsväder, så jag håller tand för tunga. Inte heller vill jag behöva göra en pudel för att jag alltför påtagligt går upp i limningen. Istället gör vi slag i saken och åker till en antik- och loppisaffär. Vi behöver en tamburmajor och en del annat och vet att den som söker han finner till slut, eller möjligen sist.

Det är absolut bättre att ha häcken full när man väntar otåligt på ett besked. Eller att ha många bollar i luften! Det är ingen ide att hänga läpp eller bli irriterad. Har vi tur får vi lägga rabarber på en tamburmajor. Det vore mumma!

På måndag lunch ska kirurgipersonalen lägga korten på bordet och lyfta på förlåten. Hoppas att jag inte går på pumpen. Tänk om det går troll i det hela så att inget klart besked kommer. Går det åt pipan kommer jag med alla säkerhet att gå upp i limningen. Den som lever får se. Handen på hjärtat - håll tummarna för mig!

Tid och bön

Ligger sedan i torsdags på USÖ, Universitetssjukhuset i Örebro. Där vill jag inte  gärna logga in på mina sidor via ett öppet wifi. Skriver därför inte så mycket på bloggen stillsam. För att få tiden att gå läser jag, tittar på TV och streamar film.

Har extra stor glädje av en app (som inte alla ännu känner till eller använder): Tidegärden! Den är utgiven av Fjellander media. Vill självklart gärna rekommendera den för människor i den mobiliska tiden då vi ibland måste be för oss själva och inte i en fysiskt samlad grupp, i en s.k. gudstjänst.

Kommer på att alla stillsams läsare kanske inte vet vad tidegärden och tideböner är. Här är Katolska kyrkans enkla förklaring till dessa timmarnas liturgi. Eller läs
en mer utförlig text om tidebönerna och deras historia i den katolska kyrkan.

I appen kan man se hur många som använt tidebönen vilket gör att det finns en anonym skara som blir varandras medbedjare. Det bör uppmuntras att vi håller tidebönerna igång. Sprid gärna appen vidare, men ännu hellre: be!

Får alla stå på parkeringsplatser för rörelsehindrade?

Parkeringsplatserna där bilar utrustade med ett tillstånd för rörelsehindrade erbjuds parkera är ofta fyllda av bilar utan sådant tillstånd. Det hjälper knappast att använda signalhornet. Vad riskerar då dessa friparkerare? Ilskna blickar inifrån fordonen som har rätt att parkera på dessa särskilda platser? Enstaka konfrontationer kan det förstås bli, då någon extra ljudligt protesterar mot detta missbruk. Kanske hytter någon ilsken med käppen. Dock, den som slår dövörat till och inte bryr sig, den som kallblodigt står kvar, tycks klara sig. Allt som oftast!  Hela tiden!

Hur kan det komma sig? Det finns knappast parkeringsvakter som räcker till. Utanför Universitetssjukhuset i Örebro verkar det vara rena vilda västern. Först fram tar sig rätten att parkera där den vill. Handikapplatser är ofta strategiskt placerade så att avståndet till ingångarna är minimalt. När jag utmålar situationen så här får jag mothugg. Parkeringsvakter gör så gott de kan och de bötfäller många som otillåtet står på dessa speciella platser, invänds det. Så kan det vara, men övertygad är jag inte. Nästan varje gång jag ser efter, om de som ställt sig på handikapplatserna är berättigade, så står där någon olovandes. Utan att bry sig!

Någon enstaka gång har en parkeringsvakt ingripit när jag varit i närheten. Aldrig har en polis synts till eller ingripit. Fler av oss vanliga medtrafikanter borde kanske ifrågasätta dessa övertramp. Varför då, spelar det någon roll? Jo, om regler som gäller inte efterlevs eller upprätthålls tar den starkes "rätt" över. Fler gör som dom vill, i smått som stort, vilket urholkar respekten för lagar och regler. Inget bra om vi vill ha ett fungerande samhälle. 

Vill någon parkera på dessa platser för rörelsehindrade får vederbörande helt enkelt söka ett tillstånd hos sin kommun! "Ett tillstånd får endast utfärdas till en rörelsehindrad som har ett varaktigt funktionshinder som innebär att han eller hon har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand." (Trafiksäkerhetsverket)

Håll tummarna och be en bön

Ni som inte vill höra mer om sjukdomar och sjukhus - sluta läsa här. iIdag fortsätter nämligen min berättelse om öden och äventyr i den symbios med sjukvården som blivit min. 

Att ha ett dränage i magen är ett äventyr. Nu har slangar genom bukväggen varit verklighet sedan hösten 2021. Ibland ha håligheten flyttat på sig så man fått borra nya hål för slangen som ska hindra infektion och skador. Nyligen låg jag inlagd en vecka med infektion runt slangen, så den måste bytas en fredag kväll. Åkte hem med känslan av att nu skulle det ordna sig. Ha! Lördag morgon spolade vi sedvanligt in saltlösning i slangen för att mildra buskpottkörtelsläckagets (amylas) skadeverkningar i magen. Då åkte hela slangen ut! Lördagen tillbringades på akuten. Lördag kväll sattes ett nytt dränage in av röntgenläkare, de måste ju se till att slangen ligger rätt och inte skadar inre organ. Slangen syddes fast. Skönt, äntligen tänkte jag. Tanken höll till söndag kväll.

Söndagens kväll började slangen hasa sig ut, trots stygnet. På tisdagen fick en  kirurgläkare sätta fast slangen med ytterligare stygn. Hej och hå. Sedan höll det nåra dagar. En vecka senare gav den sig så pass att jag fick en ny tid för att skjuta in slangen. Väl framme hos röntgen gav den smala slangen upp och lämnade kroppen. Ny slang monterades och flera stygn syddes för att verkligen säkra slangen. Den ska hålla till torsdag i nästa vecka. Min kirurgläkare har letat fram en metod från en Indien där någon expert hittat ett sätt att täppa till läkage ifrån pancreas. Nu blir den operationen första försöket i Sverige med denna metod att täppa till bukspottkörteln. Vilket jag ser fram emot. Tänk att slippa ha en slang i magen och att 3 gånger om dagen behöva skölja in saltlösning i magen. Ginge det väl, skulle jag kunna bada igen...

Som om allt detta inte räckte ska undertecknad redan nu på måndag behandlas av kärlkirurger. Då ska man avhjälpa en förträngning i en åder som påverkar dialysen så pass att ingreppet måste ske skyndsamt. Vilken gång i ordningen minns jag snart inte. Det blir ballongsprängning av en ven långt uppe på min vänsterarm. Så håll tummarna nästa vecka och be gärna en bön...

Förutbestämt innehåll

Märkligt nog blir möbleringen i nya lägenheten som en mera kompakt kopia av den gamla. Vardagsrummet innehåller sittgrupp och matbord. Vi håller oss också med ett kombinerat bibliotek och TV-rum. Arkitekterna förr och nu har genom sina planlösningar stakat ut hur det ska det ut, rummen är så gott som förutbestämda att innehålla plats för sömn, mat och social gemenskap…

Det artar sig…

Vårt nya hem börjar arta sig. Vi har bott här en månad och några dagar. För ett antal dagar sedan fick vi besök av bostadsrättsföreningens välkomstkommitté. De medförde gåvor och nyttig information, t.ex. hur ett fönster som kan öppnas på olika ledder hanteras. Bra att få veta hur friskluftsfiltren fungerar och byts. Vi samtalade länge och uppskattade verkligen besöket.

Vi har garageplats tio meter från hissen så att storhandlar vi med hjälp av bilen blir det bekvämt att få hem varorna. Skönt för oss som förlorat en del av de ungdomsmuskler vi var utrustade med förr. Ännu sliter vi med att välja vilka tavlor som ska upp på de färre väggar som den här lägenheten håller sig med. De överblivna tavlorna får nog ges bort eller hamna på någon auktionsbyrå…

Lögnerna blir allt värre

Demokratin bygger på att medborgare kan någorlunda skilja på rätt och fel, sant och falskt samt ha en ide om att samhälle behöver styras och ha regleringar så att olika krafter kan balanseras. På den här sidan atlanten undrar åtminstone jag varför ett stadigt och balanserat republikanskt parti nu står för nedmontering av, än så länge, delar av statsapparaten och stöder en alltmer ensvåldig härskare som inte bryr sig om etablerade ordningar? Vad hände med den berömda amerikanska maktbalansen?

Läs gärna Utrikespolitiska institutets artikel om demokratin i USA!

Själv ska jag för det mentala välbefinnandet begränsa bevakningen av Youtubes och andra kanalers nyhetsrapporter om läget i USA. Men det är svårt när den offentliga lögnerna (läs Trumps lögner) blir allt värre. Att veta lite om vad som sägs och görs även på den storpolitiska scenen känns nödvändigt.  En ljugande president är inte bara en amerikansk skandal, det är ett hot mot stabilitet och välstånd i andra delar av världen.

Det senaste ljuget: Zelensky är en diktator, Ukraina startade kriget, Zelensky har bara 4 procents stöd av befolkningen, många länder vid sidan av USA kräver nyval i Ukraina! 

I Europa säger många det som står här. Det är bara en enkel upprepning. Hur mycket ska Ukraina tåla? Hur mycket ska USA:s allierade i Europa behöva stå ut med?

Se Adam och övergreppen på Uppdrag granskning!

Ser Uppdrag gransknings skakande reportage i tre delar: Adam och övergreppen. En veritabel mardröm! Orkar knappt se färdigt programmen. Knyter näven och får lust att sända in en polisanmälan om myndighetsmissbruk och en kommuns övergrepp. Får stilla mig och tänka att detta måste vara välkänt av många med ett rimligt rättsmedvetande, det borde ligga på dessa människor att övergrepp och tjänstefel inte går opåtalade.

När jag tänker efter vet jag förstås att anklagelser om sexuella övergrepp mot en förälder som drabbat ett barn alltid är synnerligen allvarliga och kräver grundlig utredning. I det här fallet fanns ingen substans utan det verkade som om anklagelserna var ett led i en skilsmässoprocess. Tingsrätt och hovrätt friade den anklagade pappan och Högsta domstolen tog inte upp ärendet utan hovrättens dom stod fast. Trots domsluten fortsatte socialförvaltningen att hindra pappan från att få vårdnaden om sitt barn, den vårdnad som domstolar slagit fast...

I det här fallet har inte Barnkonventionen vägts in i ärendet. Det har tillåtits att helt bortse från barnets rättigheter. Konsekvent har handläggarna mörkat pojkens egna berättelser och hindrat pappan och rätterna att väga in hans egna ord!

Det blir bara värre. Och chefer är införstådda med att vränga lagen. Nu undrar jag naturligtvis om de som hade hand om pojkens ärende på något sätt fick stå till svars för vad de utsatte pojken för? Ledde det till omplacering? Avskedande? Mer behöver jag inte skriva. Se själv. Och vet att det händer att socialförvaltningar agerar självsvåldigt utifrån oklara grunder i olika ärenden. Inte så att hela systemet ska anklagas, men den interna kontrollen verkar inte alltid fungera. Och vem har ork och tålamod att vänta ut olika rättsprocesser?

Tilläggas bör att kampanjen mot svensk socialtjänst för att den "stjäl" muslimska barn är fullständigt grotesk. Den som läser nyhetsrapportering och följer redaktionella medier vet att det finns enskilda ärenden, fall, där sociala myndigheter drivit iväg från att sakligt och opartiskt utreda och besluta. 

Än en gång: Se Adam och övergreppen!

Har dom ingen skam i kroppen?

Många som jag möter störs enormt av politiken på världsplanet. Vi oroas, grubblar och funderar. Vi drar våra egna slutsatser och förenas i att det är så mycket som bara måste förändras! Så här har jag reagerat:

Den starkes rätt är det som gäller! Och en förbannelse för den lille och svage. Trump talar med Putin, över huvudet på Zelensky. Försvarsminister Hegseth (USA) låter meddela att Ukraina inte kan få tillbaka Krim och andra områden som ryssarna ockuperat! Ukraina kan inte heller få gå med i Nato basunerar USA:s nya regim ut till lydnad och efterföljd. De stora nationerna tar utan mandat befälet...

Nedläggningen av USAID belyser situationen. De som är rikast i världen bryr sig inte om de fattigaste och utsatta. Medmänskligt förakt kallas det när man ser nöden och inte bryr sig det minsta. En dödsdom blir följden för personer som nåtts av behjärtansvärda AIDS-program och andra livsnödvändiga insatser vid mänskliga katastrofer. Förr sa de äldre när något allvarligt och upprörande hände: Har dom ingen skam i kroppen?! Den frågan är även min!

Denna skolgårdens härskartekniker, gör du inte som jag säger får du stryk (eller strafftullar), blir alltmer stormakternas modell. De gör anspråk på att bestämma hur världen ska se ut. FN räcker inte till eftersom i säkerhetsrådet sitter nu några av världens största nationer med vetot redo att brukas när något som inte passar ska avhandlas. 

Läget börjar bli så allvarligt och hemskt på många håll i världen, t.ex. i Ukraina, Gaza, Västbanken, Etiopien, Sudan och Myanmar, att det är Psaltarens böner och ord som förmår uttrycka mångas vrede och ilska över orättfärdighet. Som därtill kan visa längtan och formulera hopp efter sanning, rätt och rättfärdighet!

Hur länge skall ni döma orättfärdigt

och ta parti för de skyldiga?

Ge de svaga och faderlösa deras rätt,

låt de hjälplösa och fattiga få rättvisa,

rädda de arma och svaga,

befria dem ur de ondas våld!

(Ur Psaltaren 82)

Det finns inga ord...

Hur känner du inför det här? Journalisten som leder TV-utsändningen frågar en reporter på plats utanför Risbergska i Örebro. Och vad ska den stackaren svara? Svårigheten är att kanaler sänder i timmar utan att någon ny information kan rapporteras. Även gäster i studion får kommentera det lilla som alla redan fått reda på. Tomgången blir också den smärtsam.

Prominenta personer säger att det inte finns några ord som kan uttrycka det som hänt, det människor upplever och känner. Sanningen är väl att det visst finns ord, men de känns otillräckliga och begränsade, de lyckas inte fånga vidden av det massmord som ägt rum. Som gammal begravningspräst förstår jag reaktionen. Ett liv är över och där finns mest förlust, saknad, gränslös sorg och förtvivlan. 

Ändå behövs orden, de otillräckliga och begränsade. Inte så mycket orden från omgivningen som från de sörjandes munnar, stapplande och trevande formuleringar så att allt det som gör ont får börja sippra ut. Men att så gott som omedelbart se den sörjande och höra orden i televisionen är övermäktigt och att lämna ut personen och allt det som helst och mest bör höras nära och lokalt.

Just nu är bönen för de döda, alla anhöriga, alla på olika sätt drabbade, det som ordlöst och med trevande formuleringar blir vårt sätt att överlämna det som skett. Vi som står vid sidan om och inte är involverade kan i alla fall tända ljus och delta genom att tala med vår Herre om och för de utsatta... Kyrie eleison, Christe eleison, Kyrie eleison!

Ett rop på hjälp!

 Vaknar mitt i natten av att rumsgrannen låter som en ångbåtsvissla. I sömnen. Någon timma senare väcker han mig igen genom att ropa: Jag betalar! Som vore han ansatt av kronofogden. Nattvilan fungerar inte. Flera gånger under natten kollas grannen av duktiga och vänliga sköterskor, vilket inte hindrar att jag vaknar varje gång de smyger in.

Beklagar att denna blogg just nu alltmer liknar en rapport från sjukhuset, men den vacklande hälsan tränger just nu undan det mesta. Sjukhusvistelsen avslutades i fredags då jag kl 10 på förmiddagen fick det infekterade dränaget utbytt på röntgen. Därefter dialys och hemgång klockan 19.00. Var så nöjd med personalen och bemötandet jag fick. En tidigare rumskamrat hade t.o.m. googlat mitt namn och hälsade mig vid lunchen att man kanske ska resa på sig, du har ju verkligen varit med...

Vid uppvaknandet lördag morgon hade det nyinsatta dränaget glidit ut ur magen! Vi tog oss till akuten strax efter klockan 10 och efter många turer fick jag på kvällen åka till röntgen. Där satte man in ett nytt dränage utan större problem. Efter observation for jag hem vid tiotiden på kvällen. Söndagen förflöt i hemmets lugn. Vid kvällsspolningen av dränaget (sker 3 gånger om dagen för att förhindra infektion)  sprutade vattnet ut ur sidan av slangen och inte in i magen. Därefter gled dränaget som av sig själv ut för andra gången!

Har hålrummet i magen krympt så det inte tolererar dränage? Är slangens dimension för ynklig? Förstår att stillsams läsare knappast kan ha intresse av saken, men för mig är detta avgörande frågor. Här sitter en som verkligen behöver sjukvårdens empati och adekvata omsorger innan det blir akut hälsokris...

Orkade faktiskt inte åka till akuten mitt i natten, vilket hade blivit tredje gången på en vecka. Skrev till kirurgmottagningen med ett rop på hjälp. Så här kan det ju bara inte hålla på?! Måndagen som just dykt upp kommer alldeles säkert att handla om dränage och dialys liksom kommande dagar.

Omvärlden som annars intresserar mig så starkt har glidit in i ett töcken av ointresse. Annat har seglat upp som avgörande viktigt. Dock, nu är det dags att skjuta undan oron och mobilisera ny kraft för att härda ut och orka med att kämpa för att få rätt hjälp och vård.

Ambulans till akuten

Får frossa, så jag skakar och hoppar i sängen. Skallrar tänder, vet att det är illa. Alvedon hjälper en smula. Efter någon timma behöver jag kasta upp men förmår inte ens sätta mig upp i sängen. Kommer efter stor ansträngning halvvägs men faller gång på gång tillbaka igen. Får en hink till sängen. Det vill sig inte. Maggan (min fru) ringer ambulansen efter att ha rådfrågat 1177. Ambulansen kommer snabbt. Och personalen undersöker mig. Är osammanhängande. Tempen är 39.9. Forslas till akuten cirka 02.00. Där tas prover, fler än jag visste fanns. Blir fantastiskt väl emottagen och omskött!

Efter klockan halv sex om morgonen vandrar Maggan hemåt i natten till nya hemmet 7-800 meter bort. Då är det äntligen klart att jag blir inlagd och jag har fått första sprutan med bredverkande antibiotika. Klockan 08.15 har jag fått en säng på avdelning 83, välkomnas och erbjuds frukost. Tar en kopp kaffe och en rostad smörgås som jag somnar ifrån. Min fru kommer med saker vi inte fick med oss under natten, som telefon, padda, skor och annat smått och gott. Hon får gå till en läkartid istället för mig i en annan del av USÖ. Kvart i två lufsar jag (och rollatorn) iväg till dialysen en korridor bort. Efter den problemfria behandlingen beger jag mig till en annan avdelning (93) på samma våningsplan dit min saker flyttats. 

Får delat rum. Fyra rumskamrater har hunnits med tills nu i skrivande stund söndag kväll. Den förste ropade till mig och undrade om något hade hänt ute i världen. ”Har inte en susning, har varit på akuten inatt”, svarade jag. Han kontrade med att: ”man måste ju följa med som det ser ut i världen med krig i Ukraina och Trump som satt igång…” En var pensionerad läkare som tycktes få kämpa med personalen och sig själv för att inte försöka ta över. En kommentar från den tjänstgörande läkaren till varför man utförde en åtgärd var att: ”Du som erfaren läkare vet ju att…” Ja medicinen utvecklas och behandlingar förändras. 

En annan person var upprörd över den bristande standarden på rummet. Kontakterna satt fel. Sängarna var metallskrot. Maten var som passerad barnmat och smaklös. Efter några timmar verkade allt ha blivit bättre. Orden hade plötsligt inga vassa kanter längre, sköterskorna duktiga och alla gjorde verkligen sitt bästa, lät det då.

Någon skulle förberedas för att kunna dialyseras. Då är det mesta både konstigt och osäkert. Lugnade honom med att jag snart var inne på mitt sjätte år och att flera haft dialys mycket länge… Många små samtal på rummet och i matsalen visar att alla är glada för sin vård, trots viss initial ilska och upprördhet. Vi diskuterar normer, kraven inom ungdomsidrotten, journalsystem, väder och mat, amputationer, ÖHK och våra egna sjukdomar. 

Vid besöken hamnar de flesta runt borden i matsalen där det finns en kaffe- och chokladautomat. Maggan levererar rakapparat, druvor och äppelklyftor. Kan det bli bättre? Överraskas senare av två vuxna, som jag känt sedan de var nyblivna människor och som jag inte träffat på mycket länge. De har med sig ett 6-årigt barn, charmigt. Barnet träffade jag för första gången. Så kärt med alla tre! De hade med sig blommor, skvallertidningar och godis, sådant man hungrar efter när tiden går långsamt på institution. Hoppas få se dem snart igen…!

Nu har man hittat bakterier med konstiga namn som infiltrerat mitt magdränage. Får nog åka hem imorgon eftersom nu kan flytande antibiotika bytas mot hårda tabletter. Dagsprogrammet måste ändå följas. Måndag kl. 13 blir det besök på kirurgmottagningen Övre Gastro. Kl. 14.00 återigen dialys. Transport via rullstol. Blir klar runt klockan 19.00 och är då trött och slut. Hoppas då få åka hem till fru och det nya hemmet.

Tänk vad man får vara med om. Nya spännande möten. Härlig, skicklig och pratglad personal. Omsorg när den är som bäst. Och vänners varma engagemang och omtanke. Trots eländet - lyckligt lottad!

Teknikens värld skapar ångest

Ett gammalt inlägg här på bloggen har utan förvarning inhystat många läsare. Församlingarna omdefinieras som publicerades den 24 december 2012 har fått förnyad aktualitet.  Inlägget handlar om storpastoraten och om vilka som har och får makten efter reformen. Ytterst blir det också en fråga om kyrkosyn och om vilket inflytande medlemmarna i en församling ska ha över sitt eget lokala sammanhang. Debatten har inte riktigt tystnat och fick nytt liv nyligen när centrala församlingar i Stockholm lyckades avstå från att klumpas ihop och därmed undvek de det demokratiska underskott som reformen resulterade i.

Men det var inte om detta dagens rader skulle handla om. Tanken var att låta frustrationen rinna över och ut på nätet. Den maktlöshet och irritation som uppstår när en dator ska kopplas upp på ett nytt nät. Gång på gång försökte jag bara för att få beskedet att, trots alla korrekta och gruvligt komplicerade koder som sakta lagts in, det inte gick att logga in. Hjälplösheten inför teknikens värld, när jag inget begriper och inte heller vet vad vad man gör då, är total och övermäktig. 

Efter svettiga timmar raderar jag förra uppkopplingen varpå allt sätter igång. Min dator (och jag) kan andas ut nu när apparaten
fått kontakt och inte visar några tecken på något alls har hänt. ! Var det inte svårare? Varför all denna förtvivlan och upplevelse av att vara ignorant och helkorkad? Kanske för att vi vanliga datoranvändare ska behöva ha horder av experter att anlita och hyra.

Dessvärre är min oförmåga liknande vad gäller TV-anslutning till tjänsterna i huset. Streamingtjänsterna vill bara till hälften. TV-boxen är kanske för gammal? Eller har jag inte loggat in ordentligt där heller? Gamla sladdar kasseras och nya används. Men inte blir det bättre, bara lika som förut. Finns det något ljus i tunneln?

Teknikskam har jag inte, men väl teknikångest! Teknikterapi ska jag nog söka reda på och försöka delta i. jag vill ju ha reda på hur alla dessa stormande stora känslor så kan övermanna mig. därtill vill jag veta hur de uppstår. Vad att göra...?