06 maj 2008

I stillhet eller på TV?

En av de vanligast förekommande påståendena kring sorg är att delad sorg är lättare att bära. Som om sorg alls bärs lätt. Poängen ger ändå vid handen att gemenskapen i sorgen på något märkligt sätt åtminstone gör den lite mer uthärdlig. Men sorgen förminskas inte hur många gånger den än delas.

Sorg är mycket personlig. Hos medlemmarna i en familj kan den landa på helt olika sätt. Man bär den och bearbetar den olikartat. Samtidigt kan man känna igen gemensamma drag i sin sorg.
Att sorgen har en kollektiv sida har i vårt samhälle varit av stor betydelse. En människas liv har familjen inte ägt. Man har inte haft monopol på relationer, på närhet och vänskap. När en människa dött sörjde vi gemensamt med många. Det gemensamma samhälleliga draget gav samhörighet och förstärkte gemenskapen. Vi knöts till varandra.

Under min uppväxt på 50-talet stannade vägarbeten av när ett sorgetåg passerade med sina tända lyktor. Arbetare svepte av sig mössan och man hedrade den döde och de sörjande genom att visa sin respekt. Långt tillbaka blev den döde kvar i hemmet där man också kunde ta ett mer personligt farväl genom att vara hos den döde. Därefter lästes ut ur sin jordiska boning.

Begravningen var ingen lättvindig och snabbt avklarad akt. Gränslandet mellan liv och död hade stor betydelse. När någon skulle överlämnas i Guds omsorg kunde det inte ske hur som helst. Begravningen och avskedstagandet skedde allvarsamt och grundligt. Släkt och vänner och även mera avläsgna bekanta deltog. Blommor, sång och tal och måltidsgemenskap hörde till. Vi som sörjde fick bära tecken på vår sorg. Änkor bar sorgeklädsel under lång tid. Andra bar sorgeband för att upplysa omvärlden och själv bli påmind om att man var sörjande. Många ger idag stöd och hjälp, eller tips och råd inför begravningar eftersom den kunskapen inte är allmän egendom. Begravningsbyråerna använder nätet för att informera (och för att sälja) , eller som det heter hjälp vid planering och beställning. Här exemplet Fonus.

Nu ser vi hur sorgen privatiseras allt mer. Ibland får man samtidigt med dödsannonsen beskedet: begravningen har ägt rum. Begravningar äger rum i stillhet, i kretsen av de närmast sörjande, i familjen. Eller i familjerna eftersom mångfalden på området ökat. Det ser man inte minst av att det ofta finns flera dödsannonser med olika konstellationer av närstående. Det kan finnas många skäl för att man inte vill ha stora begravningar. Tydligt är att det kollektiva draget blir alltmera nedtonat. Kanske som en följd av livets trivialisering som innebär att vi får alltfler många men ytliga kontakter och allt färre djupa och varaktiga relationer.

Det kan då bli en frestelse att istället gå åt andra hållet. Att vilja dra in så många som möjligt i den egna sorgen, att göra den offentlig. Andras medlidande och sorg blir en drivkraft. Att gå från ytterlighet till ytterlighet är ingen bra modell för den som till sist ändå måste bära och bearbeta det som hänt som person och familjemedlem. Den egna förlusten är lika stor oavsett hur många som tittar på, även om man för stunden egendomligt nog kan förledas att tro att offentlighet skulle lindra och hjälpa. I stillhet eller i TV är det så alternativen ter sig?

Andra bloggar om: , ,

5 kommentarer:

  1. Hej. Mycket välformulerat angående Englas begravning. I SvD idag skriver biskop Tony Guldbrandzén att TV-sändningen bör bli av för att "många människor...fått en relation till Engla." Det är inte sant. Dessa människor känner inte Engla, de har blott fått en relation till det dödade barnet Engla - det vill säga: de har fått en relation till brottet mot Engla, ett brott som naturligtvis skapa både avsky och sorg.
    Men Engla var en levande flicka som få människor fick lära känna. Vi andra kan inte få en relation till henne genom medierna. Och heller inte genom en tv-begravning.
    Vila i frid, heter det. Offentlighet stör den friden och vare sig Engla eller hennes familj har valt den offentligheten - den prackades på dom!
    Vänligen
    En läsare

    SvaraRadera
  2. Vad jag förstått är det Englas mammas önskan att Englas begravning sänd i tv,vaför ska inte hon få bestämma själv utan att "expert" tyckare ska lägga sig i?

    Jag läste på svt:s hemsida att du tycker att det är skräck-tv för barn...
    Jag hoppas verkligen att du blev fel citerad där.

    Det blir inte mer skräck än man gör det till..

    Döden är helt naturlig och barn kan dö,utan att bli mördade.
    I min familj (ursprungsfamilj)har vi mist många.
    Jag var 14 när pappa dog,13 när min älskade systerdotter dog (18 mån ung),15 när min storebror dog..

    OCH????

    Skulle brorsans begravning varit hemsk OM tv sänt den?
    Kyrkan var överfull av människor som ville hedra honom.
    Nu fick ju alla plats men om det inte varit så?
    Är det fel att låta "utanförfamiljenfolk" sörja?
    Nej det tycker inte jag och framför
    allt så har ingen monopol på HUR MAN SKA SÖRJA!!!

    Vare sig barn eller vuxna!
    (å jag har 6 barn så nog vet jag endel om barn + att jag själv varit barn!)

    SvaraRadera
  3. Hej,

    Nej felciterad blev jag inte.

    Massor av barn kommer att se den här begravningen utan vuxet sällskap. Det är första anmärkningen. För dem kan detta bli en skrämmande stund, ja en skräckupplevelse. Nära sorgen behöver man sällskap. Om man är liten och inte får det kan det skrämma rejält.

    Demn andra anmärkningen är att det är en begravning av ett barn som mördats. Barn identifierar sig gärna med det de ser. Den de här främst kan känna igen sig i blir förmodligen det dödade barnet. Och då blir det skräck-tv därför att mordet skrämmer dem och de tvingas fråga sig om de själva är säkra! Det är anmärkning två.

    Anmärkning tre är att föräldrar som mist ett barn oftast befinner sig i chockfasen av sin sorg precis efteråt och kan naturligtvis inte förväntas fatta genomreflekterade beslut om tv-sändning eller inte. Hur ska de veta vad offentligheten gör med deras sorg? TV som vet vilket genomslag en sådan sändning får borde avböjt erbjudandet. Det är anmärkning tre.

    Ja, barn kan dö helt naturligt. Det vet jag ju och jag vill inte alls ha någon åsikt om hur det var för dig eller för några andra i andra begrvaningar. Men en TV-sänding har ett enormt genomslag. jag har haft ett antal vanliga TV-gudstjänster och under någon period arbetat med TV-program och vet vilken otrolig uppmärksamhet televisionen kan ge.

    Och i det här fallet handlar det inte om en naturlig död! Därför blir det något annat.

    Jag har haft barnbegravningar och önskar inte att någon ska delta som publik eller åskådare utan i så fall som deltagare. Det nära sällskapet som kan ge tröst och stöd får man inte på andra sidan TV-skärmen. Det är allvarligast för de små barnen. Det är barnen jag försöker tala för. Och tror inte alls att jag vet bäst... Men jag har en bestämd uppfattning i den här frågan utifrån en lång erfarenhet som präst.

    Med vänliga hälsningar!

    SvaraRadera
  4. Ja det var ett intressant svar men du
    talar definitivt inte för barnen och var finns ÖDMJUKHETEN???
    Är du präst eller domare?
    Det låter som det senare,du vill inte ha åsikter om hur andra haft det..
    Men vad för slags präst är du?

    Sen vet du inte alls vad som är bäst för barnen..
    Varför ska man SKRÄMMA barn med DÖDEN??
    Den är naturlig.

    LÄS gärna Aftonbladet idag och tänk ett varv till,ska du och andra åsiktspoliser får vara så jävliga mot Englas familj?
    RESPEKTERA!

    SvaraRadera
  5. mammamia skriver att jag inte alls talar för barnen. Jag har försökt se TV-evenemanget utifrån fågan hur det påverkar barnen. Och så har jag undrat vem som talar för barnen. Men mammamia vet tydligen...

    mammamia skriver också att man inte ska skrämma barnen för döden. Den är naturlig. Absolut. Jag har ingen annan åsikt. Läser man uppmärksamt syns att jag lyft fram den enorma uppmärksamheten som mordet genom en TV-sändning får. Därmed kan kidnappning och mord av andra barn uppfattas som ett mer påtagligt och verklgt hot även mot dem.

    Att dev´battörerna skulle ha varit "jävliga" mot Englas familj för att man ifrågasatt SvT:s sändning är ett egendomligt påstående. Att diskussion uppstår i det offentliga rummet när man går ut i offentligheten är naturligt. När Tv sänder en barnbegravning av ett mordoffer är det extraordinärt och måste få diskuteras. Men låt mig undersryka att jag inte har skrivit något som varit riktat mot familjen eller kritiserat dem.

    Man kan fundera över vad som gör att våra inlägg faller i så olika kategorier? Mina inlägg är tydligen författade av en åsiktspolis men mammamias åsikter går fria.

    Budskapet har dock gått fram: mammamia tycker gräsligt illa om det jag skrivit och att jag skrivit.

    SvaraRadera