1 söndagen i advent kl 11.00 kommer radions program 1 att sända högmässan från Olaus Petri kyrka i Örebro. Då ska jag predika och vet att det innebär att tusentals lyssnare finns med från olika delar av Sverige och Norden. Sång och musik. Olaus Petri musikkår medverkar och det gör också två av våra körer: Olaus Petri Cantores och ungdomskören OPQ. Vi räknar med fler än 600 besökare på plats.
Den som vill veta mer om högmässan den 1 advent kan hälsa på hos Sveriges radio.
Predikan kommer samma dag att läggas ut på min nya predikoblogg ordrik. Den har jag startat inspirerad av kollegor. Jag har kommit att förstå att fullt så många ord orkar inte särskilt många med läsa. En predikan gör sig allra bäst som muntligt framförd. Manuset blir lite speciellt och språket annorlunda mot när man skriver vanliga artiklar. Lite mer laddat och betydelsemättat, några enstaka poetiska vändningar och tankegångar som förflyttar sig över stora ytor med den höga hastighet några ord eller meningar kan utgöra...
30 november 2007
KYRKAN är inte en organisation
Att fira gudstjänst är befinna sig nära det centrum kring vilket alla församlingar och kyrkor rör sig. När vi, ibland ganska lättvindigt, gett upp tanken att vi behöver vara i gudstjänsten för kyrkans och andras skull har vi bidragit till den allt starkare privatiseringen och sekulariseringen.
Gudstjänstfirandet är kristendomens sätt att förstå sitt uppdrag. Där finns nycklarna till hur det kristna livet ska levas. Där får vi del av Guds gåvor, där ges oss nåd och ny kraft. Genom att församlas kring Ordet och sakramenten får församlingen sitt liv och sin kallelse förnyad. Utan en gudstjänstfirande församling finns inte heller någon diakoni (som är ett utflöde av det vi tagit emot i och genom gudstjänsten).
Utan levande gudstjänst blir vi en verksamhetsdrivande social institution - i och för sig samhällsnyttig - men så mycket kyrka blir det inte. Utan förankring i gudstjänsten blir anställda, frivilliga och förtroendevalda ett slags fria radikaler som säkert gör stor nytta - men kyrkan går förlorad. Ingen kan ju vara kyrka på egen hand!
När vi skall förklara vad en gudstjänst är kan man ta sin utgångspunkt i de kortfattade ordboksförklaringarna:
Gudstjänst, alla former av gemensam bön och tillbedjan inför Gud. I kyrkans historia har utvecklats många olika ordningar (enskild eller gemensam gudstjänst). (Ordbok för Svenska kyrkan)
Högmässa, kyrkan huvudgudstjänst, som till sina huvuddelar firas lika i Svenska kyrkan, anglikanska kyrkan och romersk-katolska kyrkan. Högmässans ordning går tillbaka till dels den judiska synagogsgudstjänsten som firades på Jesu tid, dels den påskalammsmåltid då Jesus instiftade nattvarden… (Ordbok för Svenska kyrkan)
Men även Luther kan finnas med och hans förklaring ur Lilla katekesen:
Till vad ändamål har Kristus instiftat den heliga nattvarden?
Kristus har instiftat den heliga nattvarden, på det hans lärjungar skola hålla denna måltid till hans döds åminnelse
1 Kor 11:26 Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer.
1 Kor 10:17 Eftersom brödet är ett enda är vi - fast många - en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.
Hur förstår vi då gudstjänsten i vår tid? Alltför ofta har högmässan setts som en rad punkter som ska betas av. En gudstjänstordning innehåller en massa moment som man kan missuppfatta som vore de ärenden på en föredragningslista som man ska beta av och ta sig igenom. Det har lett fram till att varje punkt enskilt ofta står för sig själv. Är den trevlig, är den underhållande eller är den tråkig? Går det för långsamt? Är orden omoderna. Får prästerna ha ordet mer än andra? Vad handlar den om?
Den som är missnöjd med vilka som ”gör” något i gudstjänsten, irriterar sig på sättet det utförs på, tycker att musik och psalmer är uråldriga och att det mesta borde göras annorlunda kan ha svårt att delta. Då kanske man måste börja med sig själv, sin uppfattningar och sin egen attityd. Är jag där bara för min egen upplevelses skull?
Med ett kritiskt frågebatteri ständigt i tankarna fastnar man mest på ytan och blir en utanförstående iakttagare, en distanserad granskare. Man är där, men man är inte med. Att vara församling är att komma samman med andra för att i gemenskap med dem tacka och lova Gud.
Tillåter jag mig att stanna i avståndstagande och kritik kommer helheten och mönstret förmodligen att gå förlorat. Snart nog har man byggt en mur mellan sig själv och det som är gudstjänstens väsen: mötet och dialogen mellan Gud och hans församling.
Kyrkan är inte en organisation utan det nya Gudsfolket. Kyrkan är inte en religiös kult utan en liturgi som omfattar hela Guds skapelse. Kyrkan är inte en doktrin över den värld som råder efter graven, utan det glädjerika mötet med Guds rike. Det är fredens sakrament, frälsningens sakrament och Kristi herraväldes sakrament. (Alexander Schmemann, Eukaristin kärlekens sakrament)
24 november 2007
Tron som fick sköta sig själv
Det var en gång en tro. Den lämnades i fred för att den skulle få sköta sig själv. I början ville den mest vara ute i naturen och sola sig. Och den tyckte att den var en privatsak som inte andra hade att göra med. Men tiden gick och den här tron började känna sig ensam. Det hände inte mycket med den och den fick svårt att växa. Den blev liksom inte mer än den varit från början. Och redan då var den ofta riktigt barnslig.
Inte för att det är något fel på att vara barnslig. Men när människan som tron bodde i växte i kunskap och mognade känslomässigt så blev det mer plats för tron men allt färre uppgifter. Där fanns inte valv bortom valv utan tomrum bakom tomrum. Eftersom tron inte fick näring och stimulans blev den som en trött gammal krukväxt. Den längtade efter vatten men fick mest småskvättar eller ingenting alls. Tron som var lik en förtvinande växt försökte inhalera luftfuktigheten när det regnade ute – och hur lätt är det inomhus?
Så där satt den lilla tron instängd, isolerad och obrukad. Den fick visserligen följa med på en och annan tur i naturen och då blev den alldeles häftigt upplyft och gnolade fromt på Här är gudagott att vara. Just då kändes det helbra – men väl hemma blev det magert. Tron försökte alltmer desperat få i sig allt som gick, ett bibelcitat i en roman, en dikt vid tolvslaget, en morgonandakt av en muslim och ibland en symfoni av Mozart. Men mest blev det magert torrfoder och snabb skräpmat.
Heja Djurgården, pep den osäkert ibland. Men eftersom personen som bar den lilla tron var örebroare blev det mera högljutt när den dristade sig att ropa:Heja ÖSK! Men som trosobjekt var inte sportklubben heller särskilt bra. Tvivlet gnagde ständigt. Oron fick till och med den lilla tron att krympa...
Men tron svällde efterhand i omfång genom den egendomliga kosthållningen, däremot inte i mognad och insikt. Den började se sig själv som ett centrum för kunskap. Här var det vetenskap och sanning, kunde den utbrista mitt i natten och så skrattade den högt över sin finurliga överlevnadsstrategi. Den gjorde om gamla slagdängor och sjöng för full hals. Då slapp den höra sina inre frågor: varför är jag här, finns det en mening, finns det en himmel, är Guds rike här någonstans?
Jag tror, jag tror på vetenskap, skrålade den numera knubbiga lilla tron. Allt hade den en åsikt om, den tyckte om allt, men tyckte om särskilt mycket gjorde den inte. Och värst av allt – tilliten och förtröstan hade för länge sedan försvunnit. Den var som en förmåga utan uppgift, ett
perspektiv utan synfält. Men så en dag…
På väg
Utanför kvällsgrå morgon
trädsvarta grenar
vita frostkonturer
Innanför - olästa böcker
som klättrar i höga staplar
längtande efter ögon
att slinka in igenom
Glömda bakom tigande pärmar
kommer någonstans långt borta
ihåg därhemma
Därborta och härhemma
är på väg
Hosianna i höjden
trädsvarta grenar
vita frostkonturer
Innanför - olästa böcker
som klättrar i höga staplar
längtande efter ögon
att slinka in igenom
Glömda bakom tigande pärmar
kommer någonstans långt borta
ihåg därhemma
Därborta och härhemma
är på väg
Hosianna i höjden
23 november 2007
Så skall ert tal vara
I Nerikes Allehanda fick min artikel i Svenska dagbladet om det politiska partiväsendet i kyrkan en liten lokal eftersläng. Ledarskribenten Lars Ströman skrev ett inlägg (som inte finns på nätet) den 15/11. Här mitt svar. Blir det tjatigt får läsaren tänka på att ingen ännu har tagit upp den kastade handsken om konsekvensfrågan: kan politiska partier stå bakom kristendomen enbart i kyrkan och samtidigt inte göra det i kommunal- och rikspolitiken? Ja är inte längre ja utan möjligen nej?
Publicerad den 22/11 i Nerikes Allehanda under tidningens rubrik: Politiska partier är inte trovärdiga i kyrkan
Låter sig de politiska partierna styras av Gud, undrar Lars Ströman. Han ställer frågan med hjälp av en rubrik i Svenska dagbladet över min artikel om partipolitiken i Svenska kyrkan. Han menar att detta att ledas av Gud inte är särskilt aktuellt för partier eller ibland inte ens för präster.
Politiska partier har organisation för att nominera och välja människor. Kyrkan har så många medlemmar att politiska partier passar bra i sammanhanget, menar Lars Ströman. Men sätta folk på listor kan vem som helst. Det man måste förklara är varför politiska ideologier ska styra en kristen kyrka. Ska verkligen teologi, tro och kyrka styras av partipolitik? En evangelisk luthersk kyrka borde ju först och främst styras med inspiration från Guds ord och bekännelseskrifterna, eller hur?
Problemet jag pekat ut är att partier har en uppfattning när man framträder i Svenska kyrkan och en annan i kommun och riksdag. Hur får partierna ihop det att ena dagen arbeta för tron på Jesus och nästa dag vara neutrala? Varför vill partierna styra kyrkan och utveckla uppgifter som att fira gudstjänst och missionera, när de i nästa sammanhang inte känns vid gudstjänst och mission?
Partierna ansluter sig i kyrkan till formuleringar som ”syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”. Samtidigt uppträder de utåt mot allmänheten som vore de livsåskådningsmässigt neutrala. Kan politiska partier äta kakan och ha den kvar? Kan partier samtidigt företräda tro och icke-tro? Hur står man ut med att gång på gång byta kyrkans trosmantel mot neutralitetens sekulära kappa? Vi borde inte tolerera att partierna med fingrarna i kors bakom ryggen fattar beslut i kyrkan. Ett sådant beteende är inte trovärdigt. I ett mångkulturellt och multireligiöst samhälle är det oacceptabelt.
Vi väljare kräver i alla andra sammanhang att partierna agerar konsekvent och logiskt. Att de är pålitliga och trovärdiga. Maud Olofsson partiledare i Centerpartiet gjorde i Ekots lördagsintervju (10/11) ingen hemlighet av hur man agerar i kyrkan. Centerpartiet ska för sin del ”påverka att Svenska kyrkan också viger människor i samkönade äktenskap”. Maud Olofsson bekräftar därmed ju att partierna använder kyrkan för egna politiska mål och syften.
Denna påverkan består i utövande av makt. Centerpartiet har 41 ledamöter av kyrkomötets 251. Moderata samlingspartiet har 45 och Arbetarepartiet Socialdemokraterna 75. Tillsammans har de politiska partierna total kontroll över kyrkan. Alla tre partierna har en bestämd uppfattning i frågan som ska ”påverka” kyrkan. Tror någon att Svenska kyrkan, i en viktig fråga, oavsett vilken, skulle tillåtas fatta beslut utifrån alldeles egna och icke partipolitiska utgångspunkter?
Mina invändningar: partierna står inte bakom det man beslutar i kyrkan. Och partierna använder kyrkan, när det passar dem, för sina politiska syften och förslag. Det är otidsenligt och helt orimligt!
Andra bloggar om: Politik i kyrkan, Partipolitik, Kyrkomötet, Maud Olofsson, Centerpartiet
Publicerad den 22/11 i Nerikes Allehanda under tidningens rubrik: Politiska partier är inte trovärdiga i kyrkan
Låter sig de politiska partierna styras av Gud, undrar Lars Ströman. Han ställer frågan med hjälp av en rubrik i Svenska dagbladet över min artikel om partipolitiken i Svenska kyrkan. Han menar att detta att ledas av Gud inte är särskilt aktuellt för partier eller ibland inte ens för präster.
Politiska partier har organisation för att nominera och välja människor. Kyrkan har så många medlemmar att politiska partier passar bra i sammanhanget, menar Lars Ströman. Men sätta folk på listor kan vem som helst. Det man måste förklara är varför politiska ideologier ska styra en kristen kyrka. Ska verkligen teologi, tro och kyrka styras av partipolitik? En evangelisk luthersk kyrka borde ju först och främst styras med inspiration från Guds ord och bekännelseskrifterna, eller hur?
Problemet jag pekat ut är att partier har en uppfattning när man framträder i Svenska kyrkan och en annan i kommun och riksdag. Hur får partierna ihop det att ena dagen arbeta för tron på Jesus och nästa dag vara neutrala? Varför vill partierna styra kyrkan och utveckla uppgifter som att fira gudstjänst och missionera, när de i nästa sammanhang inte känns vid gudstjänst och mission?
Partierna ansluter sig i kyrkan till formuleringar som ”syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”. Samtidigt uppträder de utåt mot allmänheten som vore de livsåskådningsmässigt neutrala. Kan politiska partier äta kakan och ha den kvar? Kan partier samtidigt företräda tro och icke-tro? Hur står man ut med att gång på gång byta kyrkans trosmantel mot neutralitetens sekulära kappa? Vi borde inte tolerera att partierna med fingrarna i kors bakom ryggen fattar beslut i kyrkan. Ett sådant beteende är inte trovärdigt. I ett mångkulturellt och multireligiöst samhälle är det oacceptabelt.
Vi väljare kräver i alla andra sammanhang att partierna agerar konsekvent och logiskt. Att de är pålitliga och trovärdiga. Maud Olofsson partiledare i Centerpartiet gjorde i Ekots lördagsintervju (10/11) ingen hemlighet av hur man agerar i kyrkan. Centerpartiet ska för sin del ”påverka att Svenska kyrkan också viger människor i samkönade äktenskap”. Maud Olofsson bekräftar därmed ju att partierna använder kyrkan för egna politiska mål och syften.
Denna påverkan består i utövande av makt. Centerpartiet har 41 ledamöter av kyrkomötets 251. Moderata samlingspartiet har 45 och Arbetarepartiet Socialdemokraterna 75. Tillsammans har de politiska partierna total kontroll över kyrkan. Alla tre partierna har en bestämd uppfattning i frågan som ska ”påverka” kyrkan. Tror någon att Svenska kyrkan, i en viktig fråga, oavsett vilken, skulle tillåtas fatta beslut utifrån alldeles egna och icke partipolitiska utgångspunkter?
Mina invändningar: partierna står inte bakom det man beslutar i kyrkan. Och partierna använder kyrkan, när det passar dem, för sina politiska syften och förslag. Det är otidsenligt och helt orimligt!
Andra bloggar om: Politik i kyrkan, Partipolitik, Kyrkomötet, Maud Olofsson, Centerpartiet
22 november 2007
Religion som neuros och ideologisk soppa
Michel Onfray, känd fransk folkbildare och filosof (f 1959) har skrivit En hedonists dagbok och Handbok för ateister (2006 på svenska, Nya Doxa) . Boken har fått många recensioner som man kan hitta på nätet: Ateism.se, Sydvsenskan, Arena, Corren.se
Onfray är en kämpande ateist, aktiv i kampen mot religion och gudstro. Dessa står i vägen för ett gott och sant mänskligt liv. Religionerna är förtryckande system.
Hans handbok för ateister börjar poetiskt och skönlitterärt – med viss inkänning och betoning av att han inte någonsin och ingenstans föraktat den som trodde på andar eller en odödlig själ, på gudomlig inspiration, änglarnas närvaro, bönens kraft, ritualens effekter osv.…men överallt har han noterat hur mycket människan fabulerar för att slippa se världen som den är.
Snart övergår boken till ett generalangrepp just på Judendom, kristendom och islam. Om de troende och deras religion använder han begrepp som: Naiv enfald, andlig misär, neuroser, psykoser, perversioner mental patologi, mental epidemi, obskurantism, fiktioner, neuros, magiskt tänkande, fabler, fiktion och fabrikation, underkastelse under oförnuftet, ideologisk soppa.
Som angrepp blir det mer löjeväckande än seriöst. Till slut söker man efter psykologiska förklaringar till dessa tillmälen. Och förmodligen är det just där man hittar förklaringen. I hans personliga och tidiga negativa och skrämmande upplevelser av religion och tro.
Men religion kan ha ett annat syfte. Han skriver att: De översinnliga världarna framstår plötsligt som ett slags motvärldar, uppfunna av utmattade människor, trötta och uttorkade av sina ständiga färder över sanddynerna och över de steniga, vitglödgade vägarna. (s
Det som är överraskande med detta generalangrepp är att han, utöver sin förfärande obalanserade kritik, också anger uppgiften för en ateistisk ateism, en verklig ateism till skillnad från mjukisvarianterna: en kristen eller en svag ateism.
Onfray tycker att ateismen står inför en ny och högre uppgift: Meslier förnekade alla gudomar, d´Holbach demaskerade kristendomen, Feuerbach dekonstruerade Gud, Nietzsche förkunnar omvärderingen. Vi skall förvisso avskaffa Gud, men för att skapa vad? En annan moral, en ny etik, värden av ett helt nytt slag, otänkta eftersom de hittills varit otänkbara: där har vi det som låter oss samtidigt förverkliga och gå bortom ateismen. Det är den stora och krävande uppgiften för framtiden (s 55). Onfrays alternativ innehåller en hyllning till filosofin och förnuftet och en anslutning till den individuella och sociala nyttan, pragmatismen och hedonismen.
Istället för att försöka utveckla denna ateismens egna idévärld och tänka dessa nya tankar är han uppslukad av aversionen mot religionerna. Han har några poänger i sin religionskritik. Med honom undrar även många kristna hur tron genom århundraden egentligen har praktiserats. Men han mer än löper risken att bedöma det som hände då med vår tids mått och inte utifrån de historiska förutsättningarna. Dessutom - allt som hänt av krig, folkmord, förföljelser av oliktänkande hamnar i religionens vågskål. Ingen balans, ingenting av bokens inledande förståelse, ingen pardon. Religionen ska nedkämpas och förintas som det förtryckets och lurendrejeriets verktyg den är.
Onfray ifrågasätter Jesus som historisk person. Han ifrågasätter alla religiösa texter och tydligt Bibelns båda testamenten. Han vill dekonstruera de tre monoteismerna, de arbrahamitiska religionerna. Deras gemensamma grund är: hat mot intellektet (lydnad och underkastelse), hat mot livet (outsläcklig dödslängtan), hat mot denna värld (nedvärderas till förmån för en hinsides värld), hat mot den förgängliga kroppen ( förringas eftersom den gudomliga själen har alla goda egenskaper och dygder), hat mot kvinnorna och mot det fria och befriade könet. Dessa religioner slår rot utifrån principer som överallt handlar om förfalskning, kollektiv hysteri, lögn, fiktion och myter vilka tillåts verka obehindrat s 81.
Onfray bryr sig inte om att inga seriösa kristna eller utövande judar och muslimer kan känna igen sig i denna kanonad av överdrifter, vantolkningar och förvanskningar. Han öser på. Han predikar för sina troende skaror. Och så förundras en del ateister över att religionernas folk tycker sig se religion och tro i ateismen. Märkligt.
21 november 2007
Ajö, sa de retoriska knepens mästare
I Finland har Kyrkpressen en utmärkt bloggportal med många spänannde bloggare. Översiktligt och lättåtkomligt. Där har jag hamnat i en återkommande diskussion på kommentarplats. Långa serier kommentarer är inte ovanligt. Men efter några inlägg har jag tagit min Mats ur skolan.
Förmodligen har jag inte riktigt förstått vilket alldeles eget liv en sådan diskussion lever. Inläggen flyger och far och kommer från alla möjliga håll. Och diskussionen började under ett inlägg om hur kristen tro beskrivs på Svenska kyrkans hemsida. Till sist kan man tappa fotfästet och inte riktigt överblicka vem som sa det ena eller tyckte det andra. Det gjorde jag. Ajö, sa jag då till diskussionen.
Innan dess hade mina inlägg liksom reducerats till retoriska knep. Knepen skulle bestå av att jag 1, gratulerade en debattör för att han visste bäst, 2, beskrev flera synpunkter som svart-vita och 3, bad någon tala ur skägget och inte bara slänga namn omkring sig. Nu har jag fått besked om ett fjärde knep som jag använt när jag sa tack och ajö. Knepet var känt från Sverige: 4, drog sig sårad ur debatten och påstod att samtalet upphört innan det började. Får jag vänligen bidra med en punkt? 5, Analysera andras inlägg och beskriv dem som retoriska knep. Varför inte en sjunde punkt också? 7. Beskriv något som så dåligt att den kritiska person du diskuterar med måste byta fot och börja försvara det ifrågasatta.
Så behandlar man ju fullblodspessimister. När de beskrivit något, t ex börsen utveckling, som urdålig och skrämmande så lägger man till ännu värre och förskräckande perspektiv, tex att börskraschen är nära och att nu kan det snart inte bli sämre. Då förvandlas förmodligen pessimisten till optimist och tvingas påtala att fullt så dåligt är det väl i alla fall inte... Óch fullt så illa står det väl inte till med Svenska kyrkan?!
Ytterligare har jag via e-post fått en synpunkt: Är det bara Du som får kritisera Svenska kyrkan? Nej, det står alla fritt. Men detta att jag gått i försvar, vilket jag medger, beror förmodligen mest på att synpunkterna på Svenska kyrkan blev så utmanande negativa att ingenting annat än en tunn hinna tro fanns kvar, ett slags yta man höll sig med för syns skull. I övrigt styrde sekularismen fullständigt. Då övergår kritik till något annat - till ett utdömande och totalsågande. Vi som älskar denna kyrka framstå ju som alltigenom korkade och blåsta, grundlurade och lättbedragna. Min förhoppning är att jag mitt i den upplevelsen inte gått från sak till person.
Inmålad och inföst i hörnet kände jag mig inte helt bekväm. Inte sårad men lite uppbragt över mig själv som trodde att det gick att hantera kommentarplatsen som en samtalets arena.
Ur just den debatten med fem, kanske fler, debattörer har jag dragit mig. Det blev oöverskådligt och spretade mer än jag klarade av att hantera. Än en gång: man får gärna tycka illa om Svenska kyrkan och döma ut den. Möjligheten att behålla tilltro och hopp minskade drastiskt och då, efter att ha gått i försvar, retirerade jag.
Ett samtal där man försöker förstå och upptäcka mer av den komplicerade kyrkoverklighet där vi lever - det skulle jag innerligen önska. Men platsen och arenan får nog bli en annan.
Andra bloggar om: Kyrkpressen, Svenska kyrkan, Kommentarer, Tilltro, Sekularismen, Kristen tro
Förmodligen har jag inte riktigt förstått vilket alldeles eget liv en sådan diskussion lever. Inläggen flyger och far och kommer från alla möjliga håll. Och diskussionen började under ett inlägg om hur kristen tro beskrivs på Svenska kyrkans hemsida. Till sist kan man tappa fotfästet och inte riktigt överblicka vem som sa det ena eller tyckte det andra. Det gjorde jag. Ajö, sa jag då till diskussionen.
Innan dess hade mina inlägg liksom reducerats till retoriska knep. Knepen skulle bestå av att jag 1, gratulerade en debattör för att han visste bäst, 2, beskrev flera synpunkter som svart-vita och 3, bad någon tala ur skägget och inte bara slänga namn omkring sig. Nu har jag fått besked om ett fjärde knep som jag använt när jag sa tack och ajö. Knepet var känt från Sverige: 4, drog sig sårad ur debatten och påstod att samtalet upphört innan det började. Får jag vänligen bidra med en punkt? 5, Analysera andras inlägg och beskriv dem som retoriska knep. Varför inte en sjunde punkt också? 7. Beskriv något som så dåligt att den kritiska person du diskuterar med måste byta fot och börja försvara det ifrågasatta.
Så behandlar man ju fullblodspessimister. När de beskrivit något, t ex börsen utveckling, som urdålig och skrämmande så lägger man till ännu värre och förskräckande perspektiv, tex att börskraschen är nära och att nu kan det snart inte bli sämre. Då förvandlas förmodligen pessimisten till optimist och tvingas påtala att fullt så dåligt är det väl i alla fall inte... Óch fullt så illa står det väl inte till med Svenska kyrkan?!
Ytterligare har jag via e-post fått en synpunkt: Är det bara Du som får kritisera Svenska kyrkan? Nej, det står alla fritt. Men detta att jag gått i försvar, vilket jag medger, beror förmodligen mest på att synpunkterna på Svenska kyrkan blev så utmanande negativa att ingenting annat än en tunn hinna tro fanns kvar, ett slags yta man höll sig med för syns skull. I övrigt styrde sekularismen fullständigt. Då övergår kritik till något annat - till ett utdömande och totalsågande. Vi som älskar denna kyrka framstå ju som alltigenom korkade och blåsta, grundlurade och lättbedragna. Min förhoppning är att jag mitt i den upplevelsen inte gått från sak till person.
Inmålad och inföst i hörnet kände jag mig inte helt bekväm. Inte sårad men lite uppbragt över mig själv som trodde att det gick att hantera kommentarplatsen som en samtalets arena.
Ur just den debatten med fem, kanske fler, debattörer har jag dragit mig. Det blev oöverskådligt och spretade mer än jag klarade av att hantera. Än en gång: man får gärna tycka illa om Svenska kyrkan och döma ut den. Möjligheten att behålla tilltro och hopp minskade drastiskt och då, efter att ha gått i försvar, retirerade jag.
Ett samtal där man försöker förstå och upptäcka mer av den komplicerade kyrkoverklighet där vi lever - det skulle jag innerligen önska. Men platsen och arenan får nog bli en annan.
Andra bloggar om: Kyrkpressen, Svenska kyrkan, Kommentarer, Tilltro, Sekularismen, Kristen tro
20 november 2007
Hälsa som perfekt paradis
Svenska Dagbladet finner ständigt nya viktiga spår. Genom en längre IDAG-intervju gjord av Karin Reibring får vi denna dag fundera över om våra krav på lycka är orimliga. Artikeln och Kjell Kallenberg har redan kommenterats och lyfts fram av Brygubben.
Reibring samtalar med professorn och prästen Kjell Kallenberg om lycka och välbefinnande. Hur friska och lyckliga ska vi vara för att det ska vara OK? Förväntningarna har stegrats. Man förstår det bland annat på ord i svang. Precis! Perfekt! Super!
Livets naturliga berg- och dalbana kan lätt uppfattas som depressioner. Förväntningarna blir orimliga. Och alldeles vanliga åldersförändringar kan uppfattas som ett existentiellt hot.
Världshälsoorganisationen definition av hälsa visar på samma sak – det ouppnåeliga är vår strävan: Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och ej endast frånvaron av sjukdom eller skröplighet. Hälsa på högsta nivå är en fundamental rättighet som tillkommer varje människa… Kjell Kallenberg menar att det idealet speglar vår längtan efter paradiset.
Tro som ger mening och upplevelse av sammanhang är viktiga hälsofaktorer och bidrar till välbefinnande. Men de yttersta och stora frågorna står vi handfallna inför. Många söker efter sina svar i kulturen. Där finns både upplevelser och en social komponent som är viktig för hälsan. Men än mer avgörande är grundhållningen till livet. Tilliten behöver vara starkare än misstron. Tron på att människor vill mig väl, att solen återvänder trots att det ser mörkt ut. Men tillägger han: Hundraprocentig tillit är inte bra. Ett kritiskt förhållningssätt behövs också.
Kallenberg väcker frågor som var och en mår väl av att reflektera över. Vi kan behöva antyda svar på frågor som vad jag gör här, vad jag vill med mitt liv, finns det en mening, en mening med mitt liv? Vetenskapen har svårt med mening, religionen är desto mer meningsfull…om man säger så.
Andra bloggar om: Hälsa, Kjell Kallenberg, Världshälsoorganisationen, Religion, Svenska Dagbladet, Existentiellt hot, Åldersförändringar, Mening
19 november 2007
Ju mer känsla desto sannare tro?
På Svenska kyrkans hemsida försöker man besvara frågan om vad kristen tro är. Men särskilt lyckosam är man inte. Snarare vilseleds den som verkligen vill veta. Hemsidan avvisar trosbekännelsen, den behöver man inte säga ja till. Kan man mena att det som står i våra trosbekännelser (den apostoliska, den nicaenska och den athanasianska) är mindre lyckade uttryck för tro? Eller inte fångar det som kristen tro handlar om?
Det finns alternativa beskrivningar för den som vill jämföra. Crossnet har ett helt annat upplägg.
Kristen tro sägs på hemsidan istället bestå av att man har samma tro som Jesus Kristus hade. Och vilken tro var det? Är det en återgång till Gamla Testamentets Gud? Hur ska den som undrar egentligen veta vad Jesus Kristus trodde på? Så här lyder texten inledningsvis: Kristen tro handlar inte om att kunna säga ”ja” till allt som sägs om Gud och Jesus i trosbekännelsen. Kristen tro är att ha samma tro som Jesus Kristus hade.
Därefter sammanfattar hemsidan Jesu tro på följande sätt: Jesus trodde på, och litade på att Gud är god och kärleksfull och vill oss människor väl. Detta är väl en förkortning bortom rimlighetens gräns. Så kanske vi kan tro som barn i första klass i söndagsskolan – men att Jesus inte skulle ha haft en mer utvecklad tro i sin judiska kontext är helt osannolikt. Och utifrån Nya testamentet är påståendet inte heller korrekt.
Hemsidan påstår: Det är den tilliten, snarare än att tänka om Gud och livet på ett visst sätt, som är kristen tro. Men är inte det att blanda bort korten? Tilliten är det som växer ur en gudsrelation. Men är verkligen tillit och tro utbytbara mot varandra? Jag måste väl tänka om det jag litar på. Och att enbart ha diffusa föreställningar om Gud lär inte leda till fördjupad relation och tillit. Därför är tänkandet om Gud betydelsefullt och nödvändigt. Man kan inte glömma bort all dogmatik bara för att man vänder sig till någon man föreställer sig som totalt ovetande.
Mer finns att säga om den korta texten, men jag nöjer mig med att landa i hemsidans slutsats:
När Jesus, så som han möter oss i bibelns berättelser, talar om eller frågar efter tro, så är det oftast den känslomässiga sidan av tron som betonas, inte om saker och ting är sanna eller inte. Påståendet kan diskuteras. Jesus uttrycker ofta tro i dess konsekvenser, i handlingar. Han har ett pragmatiskt sanningsbegrepp vilket innebär att man inte bara kan tala om saker påstås saker utan att leva ansvarigt.
Men meningen ovan anspelar förmodligen på tanken att tron inte är ett antal försanthållanden. Tron är inte en teori man förhåller sig till genom att naturvetenskapligt söka svar på en sanningsfråga till exempel i fråga om formuleringar i trosbekännelserna. Men trosbekännelserna uttrycker kyrkans och församlingens tro. Man kan inte själv snickra om dem efter behag.
Tro måste formuleras och uttryckas i så pregnanta satser och påståenden som möjligt. Nöjer vi oss med upplevelser och känslor är risken uppenbar att vi snart går vilse i modernismen och godtycket. Vår tro blir subjektiv och utelämnas åt emotionerna. Men även de dagar när vi inte kan hysa tillit eller känna särskilt starkt är Gud med oss. Ju mer känsla desto sannare kan rimligen inte vara vårt credo.
Det finns alternativa beskrivningar för den som vill jämföra. Crossnet har ett helt annat upplägg.
Kristen tro sägs på hemsidan istället bestå av att man har samma tro som Jesus Kristus hade. Och vilken tro var det? Är det en återgång till Gamla Testamentets Gud? Hur ska den som undrar egentligen veta vad Jesus Kristus trodde på? Så här lyder texten inledningsvis: Kristen tro handlar inte om att kunna säga ”ja” till allt som sägs om Gud och Jesus i trosbekännelsen. Kristen tro är att ha samma tro som Jesus Kristus hade.
Därefter sammanfattar hemsidan Jesu tro på följande sätt: Jesus trodde på, och litade på att Gud är god och kärleksfull och vill oss människor väl. Detta är väl en förkortning bortom rimlighetens gräns. Så kanske vi kan tro som barn i första klass i söndagsskolan – men att Jesus inte skulle ha haft en mer utvecklad tro i sin judiska kontext är helt osannolikt. Och utifrån Nya testamentet är påståendet inte heller korrekt.
Hemsidan påstår: Det är den tilliten, snarare än att tänka om Gud och livet på ett visst sätt, som är kristen tro. Men är inte det att blanda bort korten? Tilliten är det som växer ur en gudsrelation. Men är verkligen tillit och tro utbytbara mot varandra? Jag måste väl tänka om det jag litar på. Och att enbart ha diffusa föreställningar om Gud lär inte leda till fördjupad relation och tillit. Därför är tänkandet om Gud betydelsefullt och nödvändigt. Man kan inte glömma bort all dogmatik bara för att man vänder sig till någon man föreställer sig som totalt ovetande.
Mer finns att säga om den korta texten, men jag nöjer mig med att landa i hemsidans slutsats:
När Jesus, så som han möter oss i bibelns berättelser, talar om eller frågar efter tro, så är det oftast den känslomässiga sidan av tron som betonas, inte om saker och ting är sanna eller inte. Påståendet kan diskuteras. Jesus uttrycker ofta tro i dess konsekvenser, i handlingar. Han har ett pragmatiskt sanningsbegrepp vilket innebär att man inte bara kan tala om saker påstås saker utan att leva ansvarigt.
Men meningen ovan anspelar förmodligen på tanken att tron inte är ett antal försanthållanden. Tron är inte en teori man förhåller sig till genom att naturvetenskapligt söka svar på en sanningsfråga till exempel i fråga om formuleringar i trosbekännelserna. Men trosbekännelserna uttrycker kyrkans och församlingens tro. Man kan inte själv snickra om dem efter behag.
Tro måste formuleras och uttryckas i så pregnanta satser och påståenden som möjligt. Nöjer vi oss med upplevelser och känslor är risken uppenbar att vi snart går vilse i modernismen och godtycket. Vår tro blir subjektiv och utelämnas åt emotionerna. Men även de dagar när vi inte kan hysa tillit eller känna särskilt starkt är Gud med oss. Ju mer känsla desto sannare kan rimligen inte vara vårt credo.
17 november 2007
Partier med fingar i kors bakom ryggen?
På Karin Långström Vinges blogg diskuterar vi engagemang i kyrka och samhälle för enskilda och partier. Karin skrev:
Aha. Nu förstår jag bättre hur du menar.
Alltså - att en kristen människa inte kan acceptera att vårt samhälle är sekulariserat? Och att ett parti som engagerar i kyrkoval inte kan tycka att samhället bör styras sekulariserat?
Jo, men så tror jag. Jag tänker att just för att jag är kristen har jag förståelse för andra religioner och tankesätt. Därför kan jag tycka att skolan ska vara konfessionsneutral för att ingen ska trampas på.
(Sen ska vi naturligtvis ha skolavslutning i kyrkan om rektorn tycker. Finns en moské i området kan man naturligtvis vara där emellanåt också.)
Hallå Karin, Det blir ett långt utbyte. Jag är helt för statens praktiska ateism och att samhället styrs sekulariserat. Det har jag inga problem med. Men tanken om de två regementena och kallelsen var det Du som ville föra in - och då försökte jag förklara att ska Luther gälla så är för den kristna människan både kyrka och samhälle ställda under ledning och inspiration från Guds ord.
Kluvna tungor har jag svårt för. Står man bakom en kristen bekännelse får man vara snäll att göra det jämt - annars har man ju tagit avstånd från sin tro i handling, eller hur?
I ett samhälle som vårt där det inte längre finns någon offentlig religion eller statskyrka måste människor av olika tro kunna samverka. Men en kristen eller en muslim som sitter i beslutande organ kan inte gärna frånsäga sig sin tro i det sammanhanget för att för en stund bli ateist eller trosmässigt neutral. Utifrån sin tro och övertygelse får och ska hon eller han vara med och fatta beslut så att vårt samhälle fungerar även för andra. Sin tro kan man ju inte enbart ha privat hemma eller reservera för de gånger man röstar i kyrkomötet eller firar söndagens högmässa, eller hur?
Envist vill jag lyfta fram att om ett parti fattar beslut t ex i kyrkomötet där det är tydligt att partiet står bakom en tro på Jesus och att Guds ord ska inspirera och styra - så kan ju inte gärna partiet ha fingrar i kors bakom ryggen för att slippa de besluten när man sedan framträder i kommunfullmäktige eller riksdag. Slutsats: det är inte rimligt med partipolitik i kyrkan såvida inte partierna är beredda att stå för innehållet i sina kyrkliga beslut i andra sammanhang. Den som vänder kappan efter beslutsförsamling förlorar sin trovärdighet.
Andra bloggar om: Partipolitik, Kyrkopolitik, Karin Långström Vinge, Kyrkomötet, Ateism
Aha. Nu förstår jag bättre hur du menar.
Alltså - att en kristen människa inte kan acceptera att vårt samhälle är sekulariserat? Och att ett parti som engagerar i kyrkoval inte kan tycka att samhället bör styras sekulariserat?
Jo, men så tror jag. Jag tänker att just för att jag är kristen har jag förståelse för andra religioner och tankesätt. Därför kan jag tycka att skolan ska vara konfessionsneutral för att ingen ska trampas på.
(Sen ska vi naturligtvis ha skolavslutning i kyrkan om rektorn tycker. Finns en moské i området kan man naturligtvis vara där emellanåt också.)
Hallå Karin, Det blir ett långt utbyte. Jag är helt för statens praktiska ateism och att samhället styrs sekulariserat. Det har jag inga problem med. Men tanken om de två regementena och kallelsen var det Du som ville föra in - och då försökte jag förklara att ska Luther gälla så är för den kristna människan både kyrka och samhälle ställda under ledning och inspiration från Guds ord.
Kluvna tungor har jag svårt för. Står man bakom en kristen bekännelse får man vara snäll att göra det jämt - annars har man ju tagit avstånd från sin tro i handling, eller hur?
I ett samhälle som vårt där det inte längre finns någon offentlig religion eller statskyrka måste människor av olika tro kunna samverka. Men en kristen eller en muslim som sitter i beslutande organ kan inte gärna frånsäga sig sin tro i det sammanhanget för att för en stund bli ateist eller trosmässigt neutral. Utifrån sin tro och övertygelse får och ska hon eller han vara med och fatta beslut så att vårt samhälle fungerar även för andra. Sin tro kan man ju inte enbart ha privat hemma eller reservera för de gånger man röstar i kyrkomötet eller firar söndagens högmässa, eller hur?
Envist vill jag lyfta fram att om ett parti fattar beslut t ex i kyrkomötet där det är tydligt att partiet står bakom en tro på Jesus och att Guds ord ska inspirera och styra - så kan ju inte gärna partiet ha fingrar i kors bakom ryggen för att slippa de besluten när man sedan framträder i kommunfullmäktige eller riksdag. Slutsats: det är inte rimligt med partipolitik i kyrkan såvida inte partierna är beredda att stå för innehållet i sina kyrkliga beslut i andra sammanhang. Den som vänder kappan efter beslutsförsamling förlorar sin trovärdighet.
Andra bloggar om: Partipolitik, Kyrkopolitik, Karin Långström Vinge, Kyrkomötet, Ateism
Kristen bara i kyrkan
Karin Långström Vinge, en av de mest lästa bloggarna om religion och tro (Brygubbens lista) vill i en diskussion på bloggen ha svar på följande:
"Jag tänker att vi som kristna måste också kunna verka i andra delar av samhället - inte bara i kyrkan.
Därför kan kristna vara lärare, sjuksköterskor och kommunalråd. Det handlar om att vara och fungera i de sammanhang vi är! Nu har vi demokratiskt kommit överens om en ickekonfessionell skola - då får vi rätta oss efter det. Vi har kommit överens om att vetenskaplighet strikt ska råda i sjukvården - då kan kristna sjuksköterskor inte strunta i att ge medicin (även om jag tror att kristna vårdgivare säkert ber för sina patienter).
Likaså måste man kunna sitta i fullmäktige och besluta om dagisavgifter och farthinder. Det motsäger inte en kristen tro.
Den lutherska kallelsetanken handlar ju precis om detta - att vara där man är."
Så långt Karin Långström Vinge i diskussionen om politik och kyrka, om partier och Svenska kyrkan.
Mitt svar är att det finns argument – och jag frågar Karin hur hon ser på det? Jag har ett skäl, ett resonemang, som leder fram till åsikten. Är det rimligt att ett politiskt parti som är med och beslutar hur en kristen kyrka ska agera, lära och tro i andra sammanhang inte känns vid de besluten? Kan man både stå bakom kyrkan och den kristna tron och inte göra det?
Luthers tanke om de två regementen handlar om att Guds kärlek genom lag och evangelium, genom kyrkan och fursten om man så vill, ska nå människorna. Gud är verksam i de två delarna och vår kallelse är att tjäna Gud i bägge regementena.
Vi kristna kan verka i kyrkan, i idrottsrörelsen, i kommunalpolitiken. Absolut. Men arbetet när vi är där vi är, utanför kyrkan, är också en tjänst för Gud. Det är inte område utanför evangeliets (och särskilt lagens) räckvidd. Arbetet i samhället är en kallelse som i lika hög grad är ställd under Guds ledning och inspirerad av Guds ord. Om det är så för en enskild person – ska det då vara annorlunda för ett politiskt parti? Om partiet framträder som parti i Svenska kyrkan, om det tjänar Gud och söker Guds ledning för arbetet i kyrkan – borde partiet väl i lika hög grad göra så för arbetet i kommunfullmäktige och riksdag, eller hur?
Som Luther skriver: Se först till att du tror på Kristus och är döpt. Sedan skall du tänka på ditt ämbete och kall. Jag är kallad till att predika. När jag nu förkunnar Guds ord, så gör jag en helig tjänst som Gud ser på med välbehag. Är du far eller mor så tro på Jesus Kristus, då är du en helig far eller en helig mor... Sköt väl göromålen därhemma och i köket. Alltsammans är heliga gärningar eftersom du är kallad till det. Det kallas för ett heligt liv som levs i Guds ord och kallelsen.
Arbetet i hemmet, i samhället eller i världen, kan inte kopplas loss från tron. Trovärdigheten blir noll om man bara vill vara kristen i kyrkan och inte i alla sammanhang!
15 november 2007
Än en gång om partipolitik i kyrkan
Politiska partier borde uppträda konsekvent, anser Yngve Kalin (SvD Brännpunkt 10/11) och vill att separationen mellan kyrka och stat även ska innefatta de politiska partierna. En rimlig tanke, kan jag tycka som en gång satt som partipolitiskt vald i kyrkomötet. De politiska partierna bildades för att bygga ett samhälle – inte för att styra och leda en kristen kyrka, som ett antal moderata kyrkopolitiker tycks tro (SvD Brännpunkt 14/11).
Hur kommer det sig att partier som menar sig uppträda religiöst obundet och livsåskådningsmässigt neutralt i regering och riksdag samtidigt företräder den kristna tron och bekännelsen? Svårförståeligt, obegripligt – om det inte vore för makten.
Här är en av de texter som partierna i kyrkans sammanhang beslutat om och därför står bakom: ”Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. Evangeliet leder människan till gemenskap med Gud, som är hennes ursprung och mål. Hos Gud finns ett outtömligt djup av vishet, nåd och kärlek. Kyrkans tro innebär en grundläggande tillit till Gud och bygger på Guds väldiga handlingar, som är omvittnade i Bibeln och möter människorna i deras liv. Tron har ett från det apostoliska arvet överlämnat innehåll som kyrkan för vidare och som blir till en personlig erfarenhet i människornas liv.” Ur Kyrkoordningen, inledning 1 Kap 1 §.
Partierna kan inte gärna påstå att det är deras enskilda valda företrädare som tänker så. Partiet har i kyrkomötet beslutat att det ska stå så i kyrkoordningen. Hur religiöst obundet eller neutralt är det?
I Svenska kyrkan uppträder partierna med partinamn. I kyrkomötet samlas man till partiöverläggningar och får besök av partikanslierna eller partiledningarna. Ingen kan därför tvivla på partiernas lust och vilja att styra Svenska kyrkan på alla nivåer; från kyrkomöte, kyrkostyrelse till stiftsstyrelse och stiftsfullmäktige. Ja, hela vägen in i lokala sammanhang som kyrkofullmäktige, kyrkonämnder och kyrkoråd.
Allt detta styrs av kyrkoordningen, där det också står: ”Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter…” En viktig fråga till partier och politiker är ju hur pass villiga de är att låta sig styras och ledas av Guds heliga ord? Inte bara i kyrkan utan överallt där samma partier uppträder i vårt samhälle. De utgör ju Svenska kyrkan styrelse och ledning på alla nivåer.
Arbetarpartiet socialdemokraterna, moderaterna och centerpartiet står faktiskt bakom denna kristna bekännelse. Utmärkt, kan jag som präst på ett sätt tycka. Men människor av annan tro och livsåskådning anser troligen inte att det är lika bra. Tillsammans kan vi därför fråga: Är det rimligt?
Artikel publicerad idag i Svenska dagbladet på Brännpunkt.
Hur kommer det sig att partier som menar sig uppträda religiöst obundet och livsåskådningsmässigt neutralt i regering och riksdag samtidigt företräder den kristna tron och bekännelsen? Svårförståeligt, obegripligt – om det inte vore för makten.
Här är en av de texter som partierna i kyrkans sammanhang beslutat om och därför står bakom: ”Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. Evangeliet leder människan till gemenskap med Gud, som är hennes ursprung och mål. Hos Gud finns ett outtömligt djup av vishet, nåd och kärlek. Kyrkans tro innebär en grundläggande tillit till Gud och bygger på Guds väldiga handlingar, som är omvittnade i Bibeln och möter människorna i deras liv. Tron har ett från det apostoliska arvet överlämnat innehåll som kyrkan för vidare och som blir till en personlig erfarenhet i människornas liv.” Ur Kyrkoordningen, inledning 1 Kap 1 §.
Partierna kan inte gärna påstå att det är deras enskilda valda företrädare som tänker så. Partiet har i kyrkomötet beslutat att det ska stå så i kyrkoordningen. Hur religiöst obundet eller neutralt är det?
I Svenska kyrkan uppträder partierna med partinamn. I kyrkomötet samlas man till partiöverläggningar och får besök av partikanslierna eller partiledningarna. Ingen kan därför tvivla på partiernas lust och vilja att styra Svenska kyrkan på alla nivåer; från kyrkomöte, kyrkostyrelse till stiftsstyrelse och stiftsfullmäktige. Ja, hela vägen in i lokala sammanhang som kyrkofullmäktige, kyrkonämnder och kyrkoråd.
Allt detta styrs av kyrkoordningen, där det också står: ”Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter…” En viktig fråga till partier och politiker är ju hur pass villiga de är att låta sig styras och ledas av Guds heliga ord? Inte bara i kyrkan utan överallt där samma partier uppträder i vårt samhälle. De utgör ju Svenska kyrkan styrelse och ledning på alla nivåer.
Arbetarpartiet socialdemokraterna, moderaterna och centerpartiet står faktiskt bakom denna kristna bekännelse. Utmärkt, kan jag som präst på ett sätt tycka. Men människor av annan tro och livsåskådning anser troligen inte att det är lika bra. Tillsammans kan vi därför fråga: Är det rimligt?
Artikel publicerad idag i Svenska dagbladet på Brännpunkt.
14 november 2007
Antibakteriellt bredband
Bredband är det som gäller. Inte bara för uppkoppling - utan i kampen mot envis förkylning. Hosten höll jag på att skriva, hösten menar jag, har snörvlat, skrällt och skvätt. När förkylningen vägrat gå över blev det motvilligt, men ändå nödvändigt, ett läkarbesök.
I väntrummet stirrar jag allt som oftast på väggarna. Bristen på läsvärda tidningar gör väggbetraktandet till ett stort nöje. Festreportage från kungabarnens bemärkelsedagar är inte min drömförberedelse inför läkarbesök. Inte heller längtar jag då efter kakrecept eller besök på bondgårdar. Men mönstret på tapeten är lagom intressant. Färgerna i rummet. Möblernas utformning, de som står i vägen och skymmer väggarna. Och så - tavlorna!
Konstvalet i väntrum borde någon skriva en avhandling om. Landstingets konstsamlingar tycks sällan har räckt till för dessa offentliga uppehållsrum. Konstiga textilier. Överblivna och smått vissna grafiska blad. Antingen grällt och spretigt men oftast pastellfärgat lugnande. Men snart anar man pedagogiska knep för att lugna patienter eller instruera och upplysa dem. I kemlabs väntrum på stadens Universitetssjukhus får man följa blodprovet från remiss via nål i armen till provrör och analys. Denna pedagogiska medicinrealism leder till att de väntande sitt hopkurade i alla möjliga ställningar för att slippa se provtagningens från ax till limpa.
Men det finns väntrum där TV4 står på, högljutt och pockande öser kanalen sina stereotypa bilder över halvfyllda väntrum. Ingen kan värja sig, ingen kan avstå. Där blir en tidning en välsignad barriär, en avskärmningens skärm.
Dagens väntrumstavla förde mig till en spanskitaliensk solbelyst stad med röda tegeltak och vitkalkade väggar. Vägg på vägg kunde tavlan gott hetat. Men så, återkallad till vardagen hämtades jag till doktorns rum. Väl behandlad och bemött fick jag till sist en kur antibiotika. Ett bredare än vanligt. Ett antibakteriellt bredbandsangrepp är precis vad hösten och hostan kräver.
I väntrummet stirrar jag allt som oftast på väggarna. Bristen på läsvärda tidningar gör väggbetraktandet till ett stort nöje. Festreportage från kungabarnens bemärkelsedagar är inte min drömförberedelse inför läkarbesök. Inte heller längtar jag då efter kakrecept eller besök på bondgårdar. Men mönstret på tapeten är lagom intressant. Färgerna i rummet. Möblernas utformning, de som står i vägen och skymmer väggarna. Och så - tavlorna!
Konstvalet i väntrum borde någon skriva en avhandling om. Landstingets konstsamlingar tycks sällan har räckt till för dessa offentliga uppehållsrum. Konstiga textilier. Överblivna och smått vissna grafiska blad. Antingen grällt och spretigt men oftast pastellfärgat lugnande. Men snart anar man pedagogiska knep för att lugna patienter eller instruera och upplysa dem. I kemlabs väntrum på stadens Universitetssjukhus får man följa blodprovet från remiss via nål i armen till provrör och analys. Denna pedagogiska medicinrealism leder till att de väntande sitt hopkurade i alla möjliga ställningar för att slippa se provtagningens från ax till limpa.
Men det finns väntrum där TV4 står på, högljutt och pockande öser kanalen sina stereotypa bilder över halvfyllda väntrum. Ingen kan värja sig, ingen kan avstå. Där blir en tidning en välsignad barriär, en avskärmningens skärm.
Dagens väntrumstavla förde mig till en spanskitaliensk solbelyst stad med röda tegeltak och vitkalkade väggar. Vägg på vägg kunde tavlan gott hetat. Men så, återkallad till vardagen hämtades jag till doktorns rum. Väl behandlad och bemött fick jag till sist en kur antibiotika. Ett bredare än vanligt. Ett antibakteriellt bredbandsangrepp är precis vad hösten och hostan kräver.
12 november 2007
Muslimer vill leva med kristna
Alla, inte bara kristna människor, borde läsa vad 138 lärda muslimer från islams alla riktningar och alla kontinenter skrivit i sitt dokument A Common Word Between Us and You. Upptakten är påven Benediktus XVI tal i Regensburg 12 september förra året. Då citerade han en bysantinsk kejsare från medeltiden som var kritisk mot Islam. Det upprörde många i den muslimska världen.
Då samlade sig ett antal lärde till ett gensvar. Nu har de arbetat vidare och skrivit ett dokument som riktar sig mycket vidare. Där framhåller de inte främst det som skiljer religionerna åt - utan det som binder dem samman! Bara det en annorlunda och god ansats.
Kristna och muslimer förenas av sin kärlek till och dyrkan av den enda Guden. Och man har ett uppdrag att älska sin nästa, att visa gästfrihet och på alla de sätt tjäna sin medmänniska.
Författarna understryker att muslimerna utgör ungefär en tredjedel av jorden befolkning och de kristna något mer än hälften. Att religionernas folk håller fred med varandra är inte en intern eller begränsad fråga. Själva världsfreden och planetens framtid beror på det.
Den uppenbara öppenhet som texten visar upp imponerar. Man lägger Koranen och Bibeln nästan sida vid sida och lyfter fram förpliktande texter om Gudstro och medmänsklighet. Det påvliga institutet för arabiska och islamiska studier har skrivit ett uppskattande svar på texten. Många kristna har mycket att lära av denna hållning av respekt och öppenhet. Den som vill kan på dokumentets hemsida visa sitt stöd och ställa sig bakom det. Även kristna inbjuds att göra så.
Muslimerna öppnar för samverkan, ömsesidighet och respektfull samexistens. Kommer de kristna, ledarna, kyrkorna, församlingarna att visa sig mogna den inbjudan?
Andra bloggar om: Islam, Dialog, Påven Benediktus XVI, A Common Word Between Us and You, Världsfreden
Då samlade sig ett antal lärde till ett gensvar. Nu har de arbetat vidare och skrivit ett dokument som riktar sig mycket vidare. Där framhåller de inte främst det som skiljer religionerna åt - utan det som binder dem samman! Bara det en annorlunda och god ansats.
Kristna och muslimer förenas av sin kärlek till och dyrkan av den enda Guden. Och man har ett uppdrag att älska sin nästa, att visa gästfrihet och på alla de sätt tjäna sin medmänniska.
Författarna understryker att muslimerna utgör ungefär en tredjedel av jorden befolkning och de kristna något mer än hälften. Att religionernas folk håller fred med varandra är inte en intern eller begränsad fråga. Själva världsfreden och planetens framtid beror på det.
Den uppenbara öppenhet som texten visar upp imponerar. Man lägger Koranen och Bibeln nästan sida vid sida och lyfter fram förpliktande texter om Gudstro och medmänsklighet. Det påvliga institutet för arabiska och islamiska studier har skrivit ett uppskattande svar på texten. Många kristna har mycket att lära av denna hållning av respekt och öppenhet. Den som vill kan på dokumentets hemsida visa sitt stöd och ställa sig bakom det. Även kristna inbjuds att göra så.
Muslimerna öppnar för samverkan, ömsesidighet och respektfull samexistens. Kommer de kristna, ledarna, kyrkorna, församlingarna att visa sig mogna den inbjudan?
Andra bloggar om: Islam, Dialog, Påven Benediktus XVI, A Common Word Between Us and You, Världsfreden
10 november 2007
Begravningsmusikern står och tuggar i ett hörn
Om vi inte har så mycket gemensamt - vad har vi då? Frågan har fortsatt att verka. I Svenska kyrkan skyller vi ofta sekularisering och avkristning för att det alltmer har blivit så att vårt kristna arv tunnas ut, bleks, förtvinar...
Men det kan ju vara så att krafterna som driver fram bristen på gemensam kultur är den kommersialism som genom ökat utbud av varor tror sig kunna få högre vinster. Det mesta kan väljas...och därmed också väljas bort. Allt blir utbytbart. Och det som binder oss samman blir alltmer tillfälligt. Varumärkena, storkedjorna tar över. Så valfriheten är ganska fiktiv. Men kan de erbjuda vad vi behöver när livet skaver och värker? Och vad har de att erbjuda som gör att vi själva aktiveras, uttrycker och levandegör, formar kulturen?
Just nu diskuterar vi begravningar i mitt sammanhang. Hur ska begravningsgudstjänsten kunna fortsätta att vara ett socialt uttryck för vår gemensamma sorg om det som håller oss samman försvagas? Borgerliga begravningar kan knappast vara svaret, de brottas ju med samma problem av kulturell mångfald.
Om allt färre människor kan sjunga psalmer - vad ska vi då sjunga på begravningen? Skolan övar inte in några stampslamer som förr i världen. Vilket skolan borde erbjuda som en hyllning till vårt litterära och andliga kulturarv.
Konfirmationsseden är bruten så där lär sig enbart en minoritet sig sjunga några psalmer. Om psalmsången blir allt tystare och det möjliga urvalet allt mer begränsat vad ska vi då sjunga? Ser vi slutet på den unisona sången i de sammanhang där kyrkan möter de breda folklagren? Är det låtarna från Allsång på Skansen? Svensktoppen? De olika listettorna?
Ska verkligen CD-spelare som står och tuggar i ett hörn bli framtidens begravningsmusiker? Ska en DVD med storskärm låta Madonna eller Pavarotti komma till oss som solister?
Andra bloggar om: Psalmsång, CD, DVD, Avkristning, Sekularisering, Begravning
Men det kan ju vara så att krafterna som driver fram bristen på gemensam kultur är den kommersialism som genom ökat utbud av varor tror sig kunna få högre vinster. Det mesta kan väljas...och därmed också väljas bort. Allt blir utbytbart. Och det som binder oss samman blir alltmer tillfälligt. Varumärkena, storkedjorna tar över. Så valfriheten är ganska fiktiv. Men kan de erbjuda vad vi behöver när livet skaver och värker? Och vad har de att erbjuda som gör att vi själva aktiveras, uttrycker och levandegör, formar kulturen?
Just nu diskuterar vi begravningar i mitt sammanhang. Hur ska begravningsgudstjänsten kunna fortsätta att vara ett socialt uttryck för vår gemensamma sorg om det som håller oss samman försvagas? Borgerliga begravningar kan knappast vara svaret, de brottas ju med samma problem av kulturell mångfald.
Om allt färre människor kan sjunga psalmer - vad ska vi då sjunga på begravningen? Skolan övar inte in några stampslamer som förr i världen. Vilket skolan borde erbjuda som en hyllning till vårt litterära och andliga kulturarv.
Konfirmationsseden är bruten så där lär sig enbart en minoritet sig sjunga några psalmer. Om psalmsången blir allt tystare och det möjliga urvalet allt mer begränsat vad ska vi då sjunga? Ser vi slutet på den unisona sången i de sammanhang där kyrkan möter de breda folklagren? Är det låtarna från Allsång på Skansen? Svensktoppen? De olika listettorna?
Ska verkligen CD-spelare som står och tuggar i ett hörn bli framtidens begravningsmusiker? Ska en DVD med storskärm låta Madonna eller Pavarotti komma till oss som solister?
Andra bloggar om: Psalmsång, CD, DVD, Avkristning, Sekularisering, Begravning
09 november 2007
Vad man kan stjäla i en kyrka
Kyrkstölder upprör. Hur kan man ens tänka tanken att stjäla medeltida kyrkliga föremål för att smuggla dem utomlands? Man hoppas på att någon samlare ska betala en förmögenhet. En stor tjuvgömma hittades i Spanien. Men allt värdefullt som försvinner kommer inte tillbaka.
Kyrkstölder är en vardaglig händelse. Stölderna sker så ofta att man baxnar. Man stjäl allt som går att ta. Kanske är det sådant människor tänker på när de diskuterar de tomma kyrkorna. Alla föremål som inte är fastkedjade, försänkta och insprängda i sten eller järn har fått fötter. Klart att det blir tomt!
De senaste åren har man i vår kyrka stulit: böcker, kortkassan, ljus, kortkassan, CD-skivor, handsnidat krucifix från Oberammergau, årets nya påskljus, en skulptur kallad Pilgrim, kortkassan, mobiltelefon, kassettdäck, cd-spelare, böcker, kortkassan, kläder, pengar och nycklar under barndop och mycket mycket mer. Det mesta är ändå förvarat inom lås och bom. Kortkassan har vi nu låtit en smed sluta in i en motståndskraftig och fastkedjad kista. Här vill jag inte ens räkna upp alla andra stölder i övriga lokaler. Vi polisanmäler allt och ibland kommer någon hit för att utreda.
Ofta tänker jag att skyltar kunde göra susen:Gud ser Dig, Gud vakar jämt över Dig! Men inser att det bara skulle bidra till att än mer urholka ordens verkliga betydelse. Övervakningskameror ska det bli framtiden för våra öppna och tillgängliga kyrkor?
Budordet du skall inte stjäla står inte högt i kurs, inte hos kyrktjuvar. Jag hoppas bara att de, när de nu ändå struntar i budet, åtminstone också passar på att stjäla sig en stilla stund!
Kyrkstölder är en vardaglig händelse. Stölderna sker så ofta att man baxnar. Man stjäl allt som går att ta. Kanske är det sådant människor tänker på när de diskuterar de tomma kyrkorna. Alla föremål som inte är fastkedjade, försänkta och insprängda i sten eller järn har fått fötter. Klart att det blir tomt!
De senaste åren har man i vår kyrka stulit: böcker, kortkassan, ljus, kortkassan, CD-skivor, handsnidat krucifix från Oberammergau, årets nya påskljus, en skulptur kallad Pilgrim, kortkassan, mobiltelefon, kassettdäck, cd-spelare, böcker, kortkassan, kläder, pengar och nycklar under barndop och mycket mycket mer. Det mesta är ändå förvarat inom lås och bom. Kortkassan har vi nu låtit en smed sluta in i en motståndskraftig och fastkedjad kista. Här vill jag inte ens räkna upp alla andra stölder i övriga lokaler. Vi polisanmäler allt och ibland kommer någon hit för att utreda.
Ofta tänker jag att skyltar kunde göra susen:Gud ser Dig, Gud vakar jämt över Dig! Men inser att det bara skulle bidra till att än mer urholka ordens verkliga betydelse. Övervakningskameror ska det bli framtiden för våra öppna och tillgängliga kyrkor?
Budordet du skall inte stjäla står inte högt i kurs, inte hos kyrktjuvar. Jag hoppas bara att de, när de nu ändå struntar i budet, åtminstone också passar på att stjäla sig en stilla stund!
Svordomar och religion
Jonas och Musse har en religion! Sveriges television, i kraft av sitt public service-ansvar, har låtit ett par drällande religionsflanörer uppfinna en egen religion. 60 dagar hade de på sig om man ska tro det program som inte haft det helt lätt med trovärdigheten. Ity låter man ett par religiöst obevandrade yrvaket storögt åka runt i världen för att dimpa ner i många udda religiösa sammanhang - så bäddar det inte för stor tilltro till programmets seriösa syftning eller dess pålitlighet.
Men, det finns tydligen personer som uppskattat programmet. Vilket gör mig konfunderad. Vad är det de har hittat? Humor? Gulliga killar? En religionernas skrattspegel?
Utan att vara speciellt känslig för svordomar och kraftuttryck är ett ständigt svärande och anala kommentarer knappast ett tecken på att man tagit uppgiften på allvar: Fy f-n vad man har på fötterna nu. F-n vad bra det var. Jag är så j-vla redo. J-vla roligt att gå i mål. I vitt syns det så väl om man bajsar på sig...
Programmakarnas mentor, universitetslektor Madeleine Sultán Sjöqvist, avvisar i ett samtal hierarkiska föreställningar med en Gud i himlen eftersom det inte attraherar moderna och urbana människor. Som om modern tro handlar om en Gud därute, inlåst i en himmel däruppe. Urbana människor är inte intresserade, bara konservativa kan lockas av något sådant, säger hon.
Religionsmakarna Jonas och Musse hittar till sist en verklig kamrat i docent Nils Bergvall, astronom i Uppsala. De finner varandra i glädjen över universum och i att det inte kan finnas någon Gud. Ryggdunkarna blir många. Så fint, så bra, så trevligt. Heja universum och Big bang.
Till sist konstaterar Jonas och Musse, i sin första religiösa sammankomst, att vi är alla barn av universum. Vi har alla universum i ryggen. Samtalet är vår profet. Jaha. Sällan har det väl pratats så mycket runt och strunt som i detta program. Så när samtalet hyllas som "profet" blir det en ironisk grimas åt oss som följt serien.
Deras plagierade bön lyder: Jag är trygg nog att acceptera det jag inte kan förändra, har styrkan att förändra det jag kan, och förståndet att inse skillnaden. Det har helt enkelt skurit bort Gud ur den beprövade Sinnesrobönen: Gud giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Till sist tycks de ha hittat någon slags formel. Det ska inte finnas några präster eftersom allt då blir stillastående. Deras religion ska hela tiden förändras.
Resultatet imponerar inte på mig, men tydligen på en och annan ung människa. Trots råd från mentorn om att finna tydlig tillhörighet blev det inte mycket bevänt med det. Och vad hände med religion som orienteringspunkt i en föränderlig tillvaro, med moraliskt-etiska överväganden som ger normer och värden? Kan tillvaron och det mänskliga livet förstås och tolkas i ljuset av deras religion?
Invändningarna blir väl som vanligt att de skulle vara roliga och att detta var mer underhållning än seriösa fakta. Det roliga hade de mest själva. Och underhållna blev de säkert mer än väl genom gager och lön. Ryktet säger att till och med Svenska kyrkan på något sätt stått bakom och bidragit till detta spektakel. Det kan väl ändå inte vara sant?
Men, det finns tydligen personer som uppskattat programmet. Vilket gör mig konfunderad. Vad är det de har hittat? Humor? Gulliga killar? En religionernas skrattspegel?
Utan att vara speciellt känslig för svordomar och kraftuttryck är ett ständigt svärande och anala kommentarer knappast ett tecken på att man tagit uppgiften på allvar: Fy f-n vad man har på fötterna nu. F-n vad bra det var. Jag är så j-vla redo. J-vla roligt att gå i mål. I vitt syns det så väl om man bajsar på sig...
Programmakarnas mentor, universitetslektor Madeleine Sultán Sjöqvist, avvisar i ett samtal hierarkiska föreställningar med en Gud i himlen eftersom det inte attraherar moderna och urbana människor. Som om modern tro handlar om en Gud därute, inlåst i en himmel däruppe. Urbana människor är inte intresserade, bara konservativa kan lockas av något sådant, säger hon.
Religionsmakarna Jonas och Musse hittar till sist en verklig kamrat i docent Nils Bergvall, astronom i Uppsala. De finner varandra i glädjen över universum och i att det inte kan finnas någon Gud. Ryggdunkarna blir många. Så fint, så bra, så trevligt. Heja universum och Big bang.
Till sist konstaterar Jonas och Musse, i sin första religiösa sammankomst, att vi är alla barn av universum. Vi har alla universum i ryggen. Samtalet är vår profet. Jaha. Sällan har det väl pratats så mycket runt och strunt som i detta program. Så när samtalet hyllas som "profet" blir det en ironisk grimas åt oss som följt serien.
Deras plagierade bön lyder: Jag är trygg nog att acceptera det jag inte kan förändra, har styrkan att förändra det jag kan, och förståndet att inse skillnaden. Det har helt enkelt skurit bort Gud ur den beprövade Sinnesrobönen: Gud giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Till sist tycks de ha hittat någon slags formel. Det ska inte finnas några präster eftersom allt då blir stillastående. Deras religion ska hela tiden förändras.
Resultatet imponerar inte på mig, men tydligen på en och annan ung människa. Trots råd från mentorn om att finna tydlig tillhörighet blev det inte mycket bevänt med det. Och vad hände med religion som orienteringspunkt i en föränderlig tillvaro, med moraliskt-etiska överväganden som ger normer och värden? Kan tillvaron och det mänskliga livet förstås och tolkas i ljuset av deras religion?
Invändningarna blir väl som vanligt att de skulle vara roliga och att detta var mer underhållning än seriösa fakta. Det roliga hade de mest själva. Och underhållna blev de säkert mer än väl genom gager och lön. Ryktet säger att till och med Svenska kyrkan på något sätt stått bakom och bidragit till detta spektakel. Det kan väl ändå inte vara sant?
08 november 2007
Var hos dem som sörjer
Förtvivlan över att de unga måste dö
vrede över vapnen som gör det möjligt
sorg över utanförskapet
som gör barn till varandras fiender
ilska över vuxenvärlden som inte förstår
och sviker
Gud, du som inför hotande död
stod i övergivenheten
och kände nattens mörker
var hos dem som sörjer
i deras övergivenhet
i det mörker som sänkt sig
över dem
var deras ljus, bli deras hopp
vrede över vapnen som gör det möjligt
sorg över utanförskapet
som gör barn till varandras fiender
ilska över vuxenvärlden som inte förstår
och sviker
Gud, du som inför hotande död
stod i övergivenheten
och kände nattens mörker
var hos dem som sörjer
i deras övergivenhet
i det mörker som sänkt sig
över dem
var deras ljus, bli deras hopp
Fariserna härjar i media
Äntligen kom Olaus Petris gamla syndabekännelse till heders igen. Kära Cordelia Edvardsson väckte den i morse (8/11) i Svenska dagbladet ur sin undanskymda tillvaro: Jag fattig, syndig människa…
Cordelia Edvardsson läxar upp de självrättfärdiga, de som låtsas moraliskt överlägsna, som pekar finger. Tänk att fariseismen är så medial, är så drevframkallande och livskraftig.
Allra mest rätt, rättast av alla har de politiska motståndarna och medierna, eftersom man ännu surfar i medvind och inte just nu blivit påkommen. Hur var det vi en gång bekände: Jag fattig, syndig…?
07 november 2007
Att göra det man har lust till
I morgonmässan i morse läste jag än en gång söndagens evangelium. I söndags blev ingången att visas bort, att bli avvisad eller att bli innesluten och välkomnad. Men den korta texten har många fler ingångar. En sådan är lust. Att göra vad man vill.
Vi gör helst bara det vi har lust till. Förr gick man i kyrkan för att man skulle, det hörde till. Idag går man nästan enbart när man har lust. Och lusten är en nyckfull kompanjon. Den tävlar hela tiden. Om vi bara gör det vi har lust till då blir inte allt det gjort som behöver göras. Lusten är nyckfull och trolös eftersom den söker sig mot nöje och underhållande sysselsättningar.
Till och med mitt skrivbord bär märken efter lust. Den lust jag icke har. Därför skulle jag inte så sällan behöva ha arkeologiska kunskaper i sökandet efter dokument i de travar, högar och berg av böcker som landat där. För tillfället trodde de - men när lusten saknas blir inte allt sorterat och ordnat som skulle må väl av det. När jag till slut röjer skrivbordet gör jag det mer av tvång - det måste helt enkelt göras.
Om lusten skulle styra blev inte allt det nödvändiga men arbetskrävande och motiga arbetet utfört. Kanske är det luststyrda arbetet en följd av välfärden? Nu har vi råd att ha lust. För 50 och 100 år sedan var det nödvändigheten som fick styra. Man gjorde det man skulle för att överleva. Inte för att man hade lust. Men i sina bästa stunder kunde även det slitsamma och krävande, det tunga, vara lustfyllt.
Inte ens Jesus kunde göra det han hade lust till. I texten (Joh 6:37-40) står det tydligt att: Ty jag har inte kommit ned från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som sänt mig.
Det finns sådant som vi behöver göra för att det är bra och gott - inte nödvändigtvis för att det är roligt, trevligt eller underhållande. Allt arbete i kyrkans sammanhang är inte lustfyllt och glädjesprudlande. Hårt slit och mycket nödvändighet finns där också. Hur skulle det gå med rättvisa och människovärde om ingen vill ta obehag och strid? Om ingen var beredd att göra Guds vilja?
Kan människans vilja övas upp så att den mera sammanfaller med Guds? Eller är det så att vår vilja måste böja sig inför och under det som är Guds vilja? Jag vet människor som förfasar sig över detta att böja sig inför Gud, de uppfattar det som en förnedrande underkastelse. Men om detta att Guds vilja får styra mig mer åstadkommer att det goda i världen ökar - då är ju detta att stå i Guds tjänst (!) något utmärkt. Förresten, vem skulle inte ha lust att bidra till att det goda i världen ökar?
Vi gör helst bara det vi har lust till. Förr gick man i kyrkan för att man skulle, det hörde till. Idag går man nästan enbart när man har lust. Och lusten är en nyckfull kompanjon. Den tävlar hela tiden. Om vi bara gör det vi har lust till då blir inte allt det gjort som behöver göras. Lusten är nyckfull och trolös eftersom den söker sig mot nöje och underhållande sysselsättningar.
Till och med mitt skrivbord bär märken efter lust. Den lust jag icke har. Därför skulle jag inte så sällan behöva ha arkeologiska kunskaper i sökandet efter dokument i de travar, högar och berg av böcker som landat där. För tillfället trodde de - men när lusten saknas blir inte allt sorterat och ordnat som skulle må väl av det. När jag till slut röjer skrivbordet gör jag det mer av tvång - det måste helt enkelt göras.
Om lusten skulle styra blev inte allt det nödvändiga men arbetskrävande och motiga arbetet utfört. Kanske är det luststyrda arbetet en följd av välfärden? Nu har vi råd att ha lust. För 50 och 100 år sedan var det nödvändigheten som fick styra. Man gjorde det man skulle för att överleva. Inte för att man hade lust. Men i sina bästa stunder kunde även det slitsamma och krävande, det tunga, vara lustfyllt.
Inte ens Jesus kunde göra det han hade lust till. I texten (Joh 6:37-40) står det tydligt att: Ty jag har inte kommit ned från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som sänt mig.
Det finns sådant som vi behöver göra för att det är bra och gott - inte nödvändigtvis för att det är roligt, trevligt eller underhållande. Allt arbete i kyrkans sammanhang är inte lustfyllt och glädjesprudlande. Hårt slit och mycket nödvändighet finns där också. Hur skulle det gå med rättvisa och människovärde om ingen vill ta obehag och strid? Om ingen var beredd att göra Guds vilja?
Kan människans vilja övas upp så att den mera sammanfaller med Guds? Eller är det så att vår vilja måste böja sig inför och under det som är Guds vilja? Jag vet människor som förfasar sig över detta att böja sig inför Gud, de uppfattar det som en förnedrande underkastelse. Men om detta att Guds vilja får styra mig mer åstadkommer att det goda i världen ökar - då är ju detta att stå i Guds tjänst (!) något utmärkt. Förresten, vem skulle inte ha lust att bidra till att det goda i världen ökar?
06 november 2007
Stora lärosäten är inte alltid vackra
I Sverige är utbildningspolitik något laddat och kontroversiellt. Särslkilt vad gäller den högre utbildningen. I dagens Svenska Dagbladet är Maria Abrahamsson positiv till att kvalitetsbedömningen av den högre utbildning skall frikopplas från regeringen och läggas över på högskoleverket. Som om högskoleverket skulle stå fritt från biundningar till tjänstemännens utbildningsorter och institutioner. Som om inte oginheten från de stora och gamla universiteten mot nya, lokala och småskaliga sätt att bedriva högre utbildning inte funnes. Frågan är för viktig att lämnas till förment opartiska och opolitiska tjänstemän.
Hon framför misstanken att högskolan i Örebro blev universitet på felaktiga grunder. Det vill säga det kan ha skett som en intern socialdemokratisk belöning. Tror någon inberäknat Maria Abrahamsson verkligen på att det vore möjligt? Att Örebro dåvarande högskola länge och skickligt hade satsat på och utvecklat forskning inom många olika områden skulle alltså inte räknas.
Och som vanligt raljeras över doktorshatten Göran Persson fick i Örebro. Som vore det ett bevis av något slag. Man kan tycka illa om den hedersbetygelsen. Men då bör man samtidigt vara ärlig och fråga sig vad som är unikt med den utnämningen. Göran Persson hade gjort mycket som kunde ha renderat honom en sådan ärobetygelse. Liksom andra politiker och makthavare som av andra lärosäten (!) på motsvarande sett fått utmärkelsen. Så den gesten sticker nog i ögonen av ideologiska skäl.
Den som sett det minsta bakom kulisserna vet att det inte slls bara handlar om kvalitet på utbildning och forskning. Det handlar om makt över forskning och utbildning, om status och position och inte minst om historiska anor, prestige och pengar. De stora mot det små om man ska förenkla. Och kom ihåg: big is not always beautiful. Stort kan till och med vara och bete sig riktigt fult.
Andra bloggar om: Universitet, Örebro, Högskoleverket, Regeringen, Göran Persson
Hon framför misstanken att högskolan i Örebro blev universitet på felaktiga grunder. Det vill säga det kan ha skett som en intern socialdemokratisk belöning. Tror någon inberäknat Maria Abrahamsson verkligen på att det vore möjligt? Att Örebro dåvarande högskola länge och skickligt hade satsat på och utvecklat forskning inom många olika områden skulle alltså inte räknas.
Och som vanligt raljeras över doktorshatten Göran Persson fick i Örebro. Som vore det ett bevis av något slag. Man kan tycka illa om den hedersbetygelsen. Men då bör man samtidigt vara ärlig och fråga sig vad som är unikt med den utnämningen. Göran Persson hade gjort mycket som kunde ha renderat honom en sådan ärobetygelse. Liksom andra politiker och makthavare som av andra lärosäten (!) på motsvarande sett fått utmärkelsen. Så den gesten sticker nog i ögonen av ideologiska skäl.
Den som sett det minsta bakom kulisserna vet att det inte slls bara handlar om kvalitet på utbildning och forskning. Det handlar om makt över forskning och utbildning, om status och position och inte minst om historiska anor, prestige och pengar. De stora mot det små om man ska förenkla. Och kom ihåg: big is not always beautiful. Stort kan till och med vara och bete sig riktigt fult.
Andra bloggar om: Universitet, Örebro, Högskoleverket, Regeringen, Göran Persson
04 november 2007
Kyrkan är inget Migrationsverk inför döden
är att bli avvisad, att behandlas som
obefintlig och osynlig
Ironiskt nog kallas det för
att sätta någon i kloster
Det är ofattbart vad människor
kan göra mot varandra!
Ett helt liv kan påverkas av att
inte bli sedd och innesluten i kärlek
När man blir avvisad av någon
väcker det för många den tidiga rädslan att
bli övergiven och lämnad
att bli ensam, att hamna utanför
Alla föräldrar är inte perfekta
lyckade eller ens kärleksfulla
Den som blir avvisad som barn
kan på allvar börja tvivla på sitt eget värde
Missionärbarn har fått kämpa
med sådana känslor
Föräldrarna tycktes älska
människorna i Afrika eller Asien
så mycket mer att de egna barnen
kom på undantag
lämnades kvar hemma
Missionärsbarn är inte unika
det finns föräldrar i alla möjliga sammanhang
som fattat liknande beslut,
avvisningsbeslut
genom att prioritera karriärer före barn,
företag före familj
eller egna nöjen före de närmaste…
och som ni förstår har kyrkornas folk,
trons människor, handlat på samma sätt
Missionen, Jesus, Kyrkan blev viktigare
än de minsta som bodde i samma bostad
Det som föräldrar kan ge är insikten
om att vara gränslöst älskad
utan att ha förtjänat det
Bättre gödning kan inte
en växande människa få
Därför är föräldrakärleken en bild
för Guds sätt att älska oss
Avvisningsbeslut betyder att människor
får nej till sin längtan efter att Sverige,
det vi kallar vårt land,
också skulle bli deras nya hemland
Till och med möjligheten att bli avvisad är förfärlig:
otryggheten under väntan framkallar känslan av rädsla, vanmakt och förtvivlan.
Ungdomar beskriver hur påfrestande det är att inte kunna planera inför framtiden,
utan leva i ett ständigt ”nu” under flera år… man vet inte om man måste lämna
landet om en vecka, vågar inte bli kär och skaffa vänner för att man måste vara
beredd på att bryta upp när som helst, eller att inte kunna planera sina studier
och framtida yrkesval. (Ur Lyssna på oss, Rapport om barns upplevelser
som asylsökande i Sverige)
Här finns uppgifter som ropar på oss!
Tänk att även inför döden har asylfrågan
oroat generation efter generation
Duger jag, räcker jag till
finns det en plats för mig
har de rum för mig i paradiset?
Frågorna har många olika svar
För att slippa frågorna
undvika att leva med osäkerheten
har några, för sin del, avskaffat himmelriket
Och sanningen att säga, kyrkan har haft problem
med asylprocessen
Man/vi har mer talat om svårigheterna:
att där finns inte plats för alla
Vi har sysselsatt oss med hinder och krav
utmålat gränskontrollen som hart när omöjlig att passera
Jesus själv talar med stort allvar om Guds rike,
himmelriket och de yttersta tingen
Där finns gränser och svårigheter:
ohämmad själviskhet
oförmåga att tänka på andra
hat, våld och förakt för människors värde och värdighet
Jesus visar oss också att de hindren
oftast ligger hos oss själva
Vi vill inte kännas vid, än mindre leva efter,
himmelrikets regel: att älska nästan som sig själv,
att mätta hungriga, klä nakna, besöka ensamma och fängslade
Observanta personer har påpekat
att den gränsen förfogar faktiskt inte kyrkan över
Det är Vår Herres och inte kyrkans sak
att utfärda passerkort, fatta avvisningsbeslut eller att ge asyl
Kyrkan ska inte vara ett Migrationsverk inför döden
inte en myndighetskontroll vid gränsen
utan en Livets ambassad
en nyhetsbyrå för de glädjande nyheterna
en kärlekens folkrörelse
Det Du har på hjärtat
behöver inte gå via tjänstemän
som vill bestämma som Gud själv,
vara mest inflytelserika
Nej, här får man själv möta Gud
och erbjuds ett personligt gudsförhållande
Människan får någon att vända sig till
någon som ser och lyssnar
som skyddar och bär
Som hellre öppnar än sluter
Vi avvisas inte - vi välkomnas
Det finns plats för våra döda och för oss
där Guds eviga ljus lyser
där allt är vad det var tänkt att vara
där har beretts plats också för oss
Vårat nattvardsfirande idag är ett tecken
på att det finns plats
vid Guds bord i Guds eviga rike
Idag säger Jesus: Alla som Fadern ger mig
skall komma till mig, och den som kommer
till mig skall jag inte visa bort…
Jag skall låta dem uppstå
på den sista dagen, säger Jesus
Som vi sjöng nyss:
De himmelska portarna
öppnas då
för Herrens saliga skara.
O Gud, låt oss alla det landet nå
där själv du är solen klara.
Gud, skänk oss den glädjen
för Kristi skull
att evigt för Dig få vara. (SvPs 631:6)
Predikan i Olaus Petri i Örebro
Söndag efter Alla helgons dag
Johannesevangeliet 6:37-40
03 november 2007
Någon har satt eld på kyrkogården
Det brinner! Någon har satt eld på kyrkogården. Överallt lågar och skimrar det. Ljus trotsar nätternas mörker och lyser över våra döda. Inte bara Guds eviga ljus ska lysa för dem. Också våra lyktor får på avstånd kyrkogården att glimma som en de dödas storstad. De sovandes stad.
Vi tänder ljus för våra döda. Ett ögonblick förvandlas deras frånvaro till lysande närvaro. När sorgen var ny blev den brinnande lågan ett sätt att hålla den döde sällskap. Varje gång jag vände ryggen åt graven och gick hem så fanns åtminstone ljuset där.
Ljusbäraren
innanför kyrkans dörr
erbjuder sin ordlösa bön
som en kyrkogård
i Allhelgonatid
Dröjande stannar jag
nästan villrådig
sorgevilsen
försiktigt
som vore det levande
tänder det med varlig hand
andäktigt väntande
på tecken
låter det lysa
som en erinran om
att döden inte får sista ordet
att mörkret inte utsläcker ljuset
att livet sträcker sig bortom och förbi
alla gränser vårt förnuft och
känslan för det passande
så ängsligt bevakar
jag älskar
och Dig som som jag
alltid bär
mitt breddfyllda hjärta
svämmar över
02 november 2007
Utanför Eden
Birger Normans diktsamling Utanför Eden från 1974 innehåller några ord om världen som jag gärna delar med mig av.
Världen myllrar, men du kan välja
att se den genom ett rutmönster.
Du kan lägga ett nät av orsak och verkan
över den, och tro den förklarad.
Men solen är inte orsak till gräset.
De kallar på varandra, bortom ont och gott.
De är kvar i Paradiset, medan du idogt
knogar i din cykelverkstad av pedal och kedja.
Spermien är inte orsak till cellen eller tvärtom.
De uppgår i ett inneslutningsalternativ.
Så löper hararna över skogsängen och världen
är inte din, men upplåter sig.
Andra bloggar om: Birger Norman, Dikt
Världen myllrar, men du kan välja
att se den genom ett rutmönster.
Du kan lägga ett nät av orsak och verkan
över den, och tro den förklarad.
Men solen är inte orsak till gräset.
De kallar på varandra, bortom ont och gott.
De är kvar i Paradiset, medan du idogt
knogar i din cykelverkstad av pedal och kedja.
Spermien är inte orsak till cellen eller tvärtom.
De uppgår i ett inneslutningsalternativ.
Så löper hararna över skogsängen och världen
är inte din, men upplåter sig.
Andra bloggar om: Birger Norman, Dikt
01 november 2007
Allas diktare?
I dag har jag fått förslag på diktare som vi borde komma ihåg. Några hade alltså läst förra inlägget om att ingenting ha gemensamt.
Nu tänkte man på diktare, sådana som vi kunde ha delat med varandra. Emil Zilliackus sa en närstående. Namnet klingar finlandssvenskt och bär spår av vårt grekisk kulturarv. Men hur många känner till namnet? Och hur många har någonsin läst Zilliackus? Därför vet de flesta av oss inte ens vad vi eventuellt gått miste om...
Någon föreslog också Edith Södergran. Hon som kunde skriva: Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är, är jag trött att begära... Någon sa sig inte kunna glömma Aniara av Harry Martinsson.
Du då? Har Du någon diktare som Du tycker borde vara allas tillhörighet och arv?
Andra bloggar om: Dikt, Harry Martinssonm Emil Zilliackus, Edith Södergran, Aniara
Nu tänkte man på diktare, sådana som vi kunde ha delat med varandra. Emil Zilliackus sa en närstående. Namnet klingar finlandssvenskt och bär spår av vårt grekisk kulturarv. Men hur många känner till namnet? Och hur många har någonsin läst Zilliackus? Därför vet de flesta av oss inte ens vad vi eventuellt gått miste om...
Någon föreslog också Edith Södergran. Hon som kunde skriva: Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är, är jag trött att begära... Någon sa sig inte kunna glömma Aniara av Harry Martinsson.
Du då? Har Du någon diktare som Du tycker borde vara allas tillhörighet och arv?
Andra bloggar om: Dikt, Harry Martinssonm Emil Zilliackus, Edith Södergran, Aniara
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)