Mindre egen frispråkighet

Orden som lämnar läpparna bär en liten behållare med engagemang och drivkraft så att de ska nå ut, nå fram. Ju fler ord som flyger desto mera energi måste talaren besitta. När många, som jag uppfattar det, viktiga ord är sagda - så behöver man fylla på med ny inspiration och själv få hämta kraft. Så är det när jag deltar i ett samtal eller predikar eller håller föredrag utan manus. Mer går åt av den inre styrka som finns.

För mig är det så att ett förberett manus kan föredras, även livligt och animerat, och ändå bär ord och språk inte alls på samma sätt iväg med den energi och kraft jag besitter. Så länge jag håller mig till det skrivna är det riktigt enkelt och lättsamt. Men så fort talet övergår till frispråk arbetar kreativiteten och formuleringsmaskineriet på högvarv. Det kostar, åtminstone för mig.

Hur andra tänker kring detta vet jag egentligen inte. Funderar någon över att orden i olika sammanhang kostar mer eller mindre? Att i det svåra samtalet har orden olika vikt. Ibland är de så lättviktiga att de flyger sin kos och ändå kräver de sådan ansträngning? Och ibland när de springer direkt ur de egna djupaste erfarenheterna så kostar de märkligt nog mindre, kan det bero på att ansträngningen minskar i relation till hur många gånger de kommit i svang?

Att lyssna och vänta blir därför en konst att öva. Och att säga det som ska sägas kort och koncist. Att därtill ha tänkt i förväg kan underlätta. Så denna dags många möten får nog känna på att en ny ordransonering införts. Ett visst antal ord tilldelar jag mig i förväg, och när de är sagda återstår dialogen. Och den kan man till och med utvinna ny kraft ur. Så färre egna påståenden och mera möte...