Wadensjös villfarelse

Vi upplever just nu en förskjutning i relation till kyrkans traditionella lära hos en del av det svenska folket. Av tradition har allmänna förändringar i synen på värderingar och tro ett samband med synen på döden och de döda.

Så skriver biskop emeritus Bengt Wadensjö i sin artikel i SvD om reinkarnationstro Den har blivit rejält kritiserad av skribenter hemmahörande i olika av kyrkans traditioner. Att det sker förändringar i synen på kyrkans lära är inte något sentida fenomen. Redan de allra tidigaste kyrkomötena gjorde upp med alla möjliga sorts avvikelser och påfund som trängt sig in i kyrkan.

Summariskt försöker Wadensjö teckna förändringen i synen på döden och de döda som de senaste hundra åren blivit allmänna: kremation och avskaffande av dödsstraff samt att de som tagit sina liv tillåtits bli begravda i vigd jord. Att det skulle innebära en mer genomgripande förändrad syn på döden och de döda lyckas Wadensjö inte övertyga om. Han fortsätter:X Den nya synen på döden har också påverkat begravnings­gudstjänsten. Begravningar, som ännu för en generation sedan kunde vara veritabla orgier i tårar och sorg för en hel bygd, håller nu snabbt på att utvecklas till en ljus hyllning till livet. Den erfarenheten tror jag inte han delar med många.  Möjligen kan det stämma att en hel bygd inte längre finns med, eftersom många begravningar blivit mer av en angelägenhet för familjen, de allra närmaste

Wadensjöpresenterar resultatet av några undersökningar som sägs visa att en tredjedel av svenska folket som helhet och mer än två tredjedelar av landets ungdomar tror på en reinkarnation, en själens återfödelse i en ny kropp. Här kan det nog råda förvirring om hur man ska tolka resultaten. I Demoskops undersökning är en av många sammanfattande slutsatser att en femtedel av befolkning, till skillnad från Wadensjös påstående att en tredjedel tror på reinkarnation. Drygt en tredjedel tror på liv efter döden och en odödlig själ. En dryg tredjedel tror på paranormala fenomen och en dryg fjärdedel på telepati. Cirka en femtedel tror på att döda människor kan kontakta levande och på reinkarnation.

Då vet man också att i en sådan stor undersökning som det gäller här med närmare 3000 tillfrågade om en mångfald företeelser så är det svårt att veta i vilken mening man tror. Är det en åsikt, en förhoppning eller en djupt grundad övertygelse?

Wadensjö är inte buskablyg. Han skruvar till det så att de som i någon mening tror på reinkarnation därmed ger den kristna tron en ny tolkning jämfört med det traditionella synd- och förlåtelseparadigmet. I Demoskops undersökning som den redovisas på nätet är det svårt att finna något stöd för en sådan slutsats. Det är Wadensjö som tänker så, knappast undersökningens reinkarnationstroende. Han fortsätter dra slutsatser: Domen över det enda jordiska livets misstag ersätts av en tro på själens eviga gemenskap med Gud och en vandring mellan den andliga och den materiella världen. Nästan tvåtusen års predikan om ett individuellt ­sonande av personliga synder ersätts med en tro på ett liv före detta livet och synen på varje liv som en utveckling. Wadensjö spekulerar fritt om vad en ”kristen” reinkarnationstro skulle betyda. Någon sådan återvinnings och återbrukstanke ryms inte, finns inte, i den kristna tron vilket gör spekulationer till fria fantasier! Hans bibelexempel är tolkade långt över texternas bristningsgräns.

Varför den som tror på reinkarnation alls skulle vilja laborera med den kristna trons frälsningsbegrepp och omtolka det kristna budskapet utrett och uttytt, traderat och överlämnat under mer än tusen år i vårt land står oförklarat. Den som tror på reinkarnation kan naturligtvis snickra ihop sin egen livsåskådning bäst man gitter, som vore det bitar i ett religionernas och livsåskådningarnas legobygge där man bygga nästan vad som helst.  Men ska man göra föreställningar om reinkarnation rättvisa bör man åtminstone ha ett förhållande till reinkarnationslärornas ursprung och någon slags redbar tanke kring hur det går till och om det finns ett syfte, som att bli upplyst på sin väg till Nirvana.

I radio har Wadensjö tonat ner sitt budskap och sagt sig mest vilja åstadkomma en dialog med reinkarnationstron. Hur det ska låta sig göras när dessa övernaturliga föreställningar saknar någon utvecklad och erkänd systematik för sitt tänkande utan mest verkar handla om önskan och förhoppning. Inte heller är den folkliga reinkarnationstron samlad så att den kan föra en officiell dialog t ex med kyrkor eller Sveriges kristna råd.

Om jag alls ska nämna något positivt med Wadensjös debattinlägg är det väl att det synliggör hur försök görs att på olika sätt vill förändra den kristna tron så att den blir något annat. Argumentet att tron ändrar sig med tiden och att man därför måste stå öppen för allt möjligt är svagt. All förändring är inte av godo. Det är därför lärostrider böljat och de stora ekumeniska kyrkomötena samlat sig till teologiska avgränsningar och avgöranden. Tro, bekännelse och lära hör i den kristna kyrkan oupplösligt samman med kyrkans tvåtusenåriga apostoliska och allmänneliga (katolska) tro. Reinkarnation i kristen tro? Nej tack! Vi nöjer oss med inkarnationen!