Att stava rätt är större

Att tänka fritt är stort att tänka rätt är större, sa Thomas Thorild. Devisen är känd från Uppsala Universitet. Ofta har jag tänkt att den satsen kunde gälla så sekundsnabba medier som blogg, webb och nät. Själv måste jag erkänna att jag då mer funderar över hur min stavning lyckas. Att stava fritt är måhända stort men för läsförståelsen och kommunikationen är det av ännu större betydelse att stava rätt.

Inte tänker jag på det som kritik mot andra utan med en udd mot mitt eget sätt att knacka ner ord snabbare än jag hinner stava. Och slarvar jag med kontrollen kan det bli hur som helst när som helst...

Trots kontroller tycks felen förmeras. Det är som om bokstäverna lever ett eget liv. Förmodligen har jag drabbats av ett felstavningsvirus, ett kroniskt sådant. At stuva frit er strot att steva rått er störare, eller något sådant...

Andra bloggar om: Stavning, Thorild, Blogg

Det finländska samtalet ålar bort i gräset

Korta blogginlägg som man kan läsa snabbt är att föredra framför långa utläggninar och resonemang. Sålunda konstaterar jag att trivialiseringstendensen och snuttefieringen vinner mark. Bloggmark.

Men viljan att debattera lever stark - särskilt i Finland. Kolla bara Kyrkpressens bloggar. Se till exempel stillsams lilla inägg om tro och vetande som med 34 kommentarer blev till ett radband av inlägg...

Där märker man att kommentarkedjan slingrar sig åt alla möjliga håll. Och de mest kreativa utvikningar är möjliga. Vi får nog tänka om vad gäller ett samtals upplägg. Normalt lyssnar man på den som säger något och därefter ger man sina egna reaktioner, skäl och argument. Men hänger man inte med och på (typ) ålar det finländska samtalet bort i gräset och hamnar någon helt annan stans. Precis som i Sverige. Läs, begrunda och.... förundras!

Lita inte på myndigheterna!

Lita inte på myndigheterna. De bara ljuger! Myndighetskatalogen i huvudet börjar mata fram. Vilka myndigheter kan det handla om som far med osanning och bedrar folket?

Men Rösterna kommer från Lhasa och är fyllda av gråt och stor upprördhet. Unga munkar i Lhasa i Tibet avbryter regimens uppvisning av ett Tibet där ordning råder. The Guardian har en videofilm av händelsen. Och hos Yahoo kan man hitta AP:s korrespondent som berättar om hur det hela gick till. Och i Sveriges Radio rapporterar Nils Horner om PR-tricket som gick fel.

Ännu en händelse från Lhasa i Tibet att lägga på minnet inför Olympiaden...

Vår egen triumfbåge över en påskseger

Alltför många tror att religion

är stupiditet och dumhet

och inbillar sig att just de

genom sin religionslöshet

och genom sin brist på tro

är på väg mot ett högre stadium

De lämnar religion, tro och Bibel

bakom sig för att de vill vara moderna

Som om religion och tro står emot allt insiktsfullt

allt medvetet och modernt

som om religion och tro förhindrar

byggandet av ett gott

och välfungerande samhälle

Om sådant skriver Peder Thalén i

sin understreckare i Svenska dagbladet

Men hur vetenskapen och den

profana humanismen kunna ersätta

och fylla den roll som religion och tro spelat?

På den frågan har de inga bra svar

Det är som om de ville att grammatiken

skulle ersätta poesin

Förlusten av den kristna tron belastar

människor oerhört hårt

de får bära sina felsteg själva

Tyngden av sjukdom, lidande och död

hamnar på den enskildes axlar

Ingen Gud går lidandesvandringen före dem

ingen gör dem sällskap som innesluter deras smärta

ingen gör väg genom övergivenhet, mörker och död

Påskens morgon gryr

Det vi trodde var nederlag och förlust

visar sig vara något helt annat

En triumfens båge

slås över avgrunden

Ur påskdagens predikan på ordrik

Profan humanism ifrågasatt

Den sekulära och profana humanismen, eller den religiösa ersättningshumanismen, diskuteras idag i Svenska Dagbladets understreckare av Peder Thalén. Också den humanismen utgår från förutfattade meningar om religionens betydelse och värde.

Thalén presenterar den kanadensiske kulturfilosofen Charles Taylors bok A Secular Age (läs recensionen i New York Times) . Taylor menar att redan på 1600-talet påbörjas den förändring som bereder plats för alternativa förhållningssätt. När det kristna livsmönstret förlorar sin självklara roll som ett annat perspektiv möjliggörs och dör frågor av typen Tror du på Gud verkar naturliga. Bland de gångbara alternativen finns den sekulära humanismen där målen för människans livssträvan definieras i helt inomvärldsliga termer.

Thalén drar med Taylor slutsatsen att man längre kan upprätthålla övertygelsen att religionen förtvinar i och med att den vetenskapliga världsbilden utvecklas. Religiös livsåskådning står inte i motsats till utveckling eller ett tekniskt utvecklat samhälle! Många exempel finns. Den som besökt Japan kan konstatera att shintoism och buddism inte hindrar ett tekniskt mycket avancerat och utvecklat samhälle.

Också den humanism som trott sig vara den sekulära och förnuftsmässiga kronan på utvecklingen får finna sig i att bli ifrågasatt. Den är inte det slutgiltiga svaret. Utan även den fungerar som en frigörelsefas från en viss historisk utformning av religionen. Religionen som så länge förkastats som världsbild och livsåskådning ifrågasätts nu inte ensam utan får sällskap av den profana humanismen. Ingen kan i det pluralistiska samhället i längden stå på sidlinjen och kritisera andra för deras insatser. Snart nog drabbar ifrågasättandet och kritiken även den egna ståndpunkten.

Den kristna tron kan genom sin historiska förmåga att anpassa sig och dra lärdom av vetenskap och filosofi gå en renässans till mötes. Åtminstone finns det en andlighetens återkomst som i vår del av världen också skulle kunna betyda ett uppsving för kyrka och tro. Religiös förändring bör man hellre se cykliskt och helst inte linjärt. Det handlar om expansion och tillbakagång. Religionssociologer som David Martin har i sin kritik av sekulariseringsteorier också visat att det inte finns någon linjär moderniseringsprocess där religionen efterhand trängs ut och bort. (David Martin har också skrivit om pingströrelser i Latinamerika.)

Som av en händelse kommenterar i samma tidning Astrid Söderbergh Widding i sin tv-recension ett program, Trons Europa, där religionen (kristendomen) i Europa skildrats, mer inifrån tron än kritiskt distanserat, av Vagn Olsen. Recensentens slutsats är att religion åtminstone står för en kollektiv och gemensam praktik och inte för en enskild privat angelägenhet. Vilket menar hon är något helt annat än tv-soffans solitära utsiktspunkt!

Thalén återger Taylors kritik av den profana humanismen som, menar han, inte kan göra rättvisa åt de andliga erfarenheter människor faktiskt gör och har till och med under mycket ogynnsamma förhållanden. Och visst härbärgerar den kristna tron så här i påskens tid några av de stora frågorna, som den gång på gång återvänder till: lidande, död och ett levande hopp!

Andra bloggar om: Peder Thalén, Charles Taylor, Vagn Olsen, Profan humanism, Religion, Kristen tro

Vilket avskedstal!

Skärtorsdagskvällen innebär att altaret kläds av under läsning av Ps 22. Ljuset i kyrkan släcks efterhand ner och lämnar kyrkorummet mörkt. Vi är redo för Långfredagen.

Men sedan ett många år håller vi en agapemåltid efter kvällens mässa. I församlingshemmet har vi dukat med vita dukar. Vi sjunger Taizésånger, äter lite bröd och dricker ett glas vin.

Belysningen är dämpad med många levande ljus. Under stort allvar och eftertänksamhet lyssnar vi till läsningen av fyra kapitel i Johannesevangeliet. Kapitlen 14-17 innehåller Jesu avskedstal. Och vilket avskedstal, så fyllt av bön och teologi. Och om den mystiska närheten och gemenskapen mellan Jesus, Fadern och alla som vill följa honom. Mellan varje kapitel sjunger vi någon av de välkända sångerna från kommuniteten i Taizé.

Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje...

Att stjäla berättelsens poäng

Det är fest. Värdinnan berättar en spännande episod ur livet och gästerna lyssnar intensivt. Värden har tigit. Nu närmar sig själva berättelsens upplösning och poäng. Då på ett obegripligt sätt lyckas han ta ordet och berätta poängen innan hon hinner. Han som hela tiden legat i klungans bakvatten spurtar förbi den sista metern på upploppet.

Det är på arbetsplatsen, närmare bestämt i fikarummet. En av de yngre berättar en tokrolig historia. Skämtet är beroende av en festlig vändning mot slutet. När historien närmar sig sin höjdpunkt griper en äldre person in och lyckas, till sin yngre kollegas förvåning, dra skämtets så kallade punchline. Den äldre skrattar högt och den yngre ler lurad.

De som stjäl poängen kan dyka upp var som helst. De som inte ger sig till tåls, som inte låter andra tala till punkt. De som tar över finns mitt ibland oss. Somliga gör det charmfullt och nästan omärkligt. Andra klampar fram och lyckas påtagligt trycka till och genera. Man ser barnet som ivrigt viftande ropar jag kan, jag kan! Men som i vuxen ålder inte längre vill vänta utan tar över.

Och idag stod det i Svenska kyrkans predikoturer i Nerikes Allehanda: Kristus är uppstånden. Och några satte nog morgonkaffet i vrångstrupen. Är Kristus uppstånden? Som om man ville berätta slutet på historien i förväg. Nu får ni väl lugna er lite. Det är ju bara Skärtorsdag! Ikväll ska han ju tvätta lärjungarnas fötter och instifta nattvarden...

Kristus är uppstånden. Hela tiden är han uppstånden, även på Långfredag. Men dramat fortgår och vi kan välja att se åt något annat håll, att vara publik eller att bli deltagare och delaktiga.

Andra tänkte nog att sådant inte borde få stå i en modern morgontidning. Någon uppståndelse har inte ägt rum och kommer inte heller att äga rum. Det är som om man ändrat slutet av historien och gett den en helt annan och osannolik upplösning. Ja religionen är en bedräglig historia. Och den har fått bre ut sig på vetenskapens och förnuftets bekostnad. Så tänker några i ett av de mest sekulariserade länderna i världen. Jasså, du är kristen? Då är du skyldig till mer ont än man kan förstå. Krig, världsbrand och elände! Kristus är uppstånden? Och…?

Det betyder mycket vem som får berätta slutet på historien. Vem som för stunden får sista ordet. Och somliga berättelser har vi ju del av på olika sätt. Somliga är mer delaktiga och har försökt vara på plats under passionstiden och lidandesvandringen. Dagens annons väckte frågan om man kan stjäla att Kristus är uppstånden? Är det vad som händer i Dan Browns populära Da Vincikoden, är det uppståndelsens realitet, eller snarare brist på, som den egentligen handlar om?

Vad som händer sedan, efteråt, är en annan historia. Men visst har det betydelse vem som berättar och vem som utlägger poäng och slutsats. Kristus är uppstånden?!

Andra bloggar om: Kristus, Uppståndelse, Berättelse, Passionstid, Da Vincikoden, Dan Brown

Byta Jesus mot Gustaf Vasa?

Enligt Barnkonventionen har barn rätt till

ett andligt liv, till andlig mognad och växt

de har religionsfrihet (Art 14) som inte bara

betyder rätt att avstå från religion

utan också rätten till tro och religionsutövning

Och i artikel 17 slås vikten fast av … att barnet har

tillgång till information och material

från olika nationella och internationella källor,

särskilt sådant som syftar till att främja

dess sociala, andliga och moraliska välfärd…

Är då Evangeliet vi läste utbytbart?

Vad ska vi ersätta det med?

Är berättelsen om Gustaf Vasas intåg

i Stockholm 1523 likvärdig?

Betyder de allierades intåg i Paris eller Berlin

eller någon annan liknande intågsberättelse

detsamma som Jesus ritt in i den heliga staden?

,,,

Sedan vi var små har vi hört dessa texter

Vi borde vid det här laget ha hört nog,

Borde vi kanske hålla med dem som

anser att barn inte har med

religion och heliga texter att skaffa

Men nej! Så mycket har dessa texter

undervisat och inspirerat oss

och tvingat oss att fundera och tänka

Vi gör barnen arvlösa om vi stänger dörrarna

till det heliga, till Guds vilja och anspråk

Hämtat från Ordrik

Barn har rätt, även till andligt liv

TV 24 som inte fanns i Örebro för Barnrättsakademins möte gick miste om en fantastiskt intressant och lättillgänglig konferens. Dag 2 är nu avslutad och folk har åkt hem igen. Uppfyllda och inspirerade, men även lite oroade och eftertänksamma.

I morse inledde Lena Källström kommundirektör i Örebro. Hon välkomnade deltagarna till staden och kommunen och gav några inblickar i kommunens barnperspektiv. Hon konstaterade att några av de svåraste besluten hon fattat inte varit som kommundirektör utan det fattades när hon arbetade i Socialtjänsten och handlade om barns uppväxt.

Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs talade därefter om Religionens betydelse för barnens rätt. Med ett självkritiskt men öppet förhållningssätt menade han att rätten till religion är viktig också för barn. Om man inte får ord och berättelser för de existentiella och stora frågorna, dem som religionen ägnar sig åt, så blir barns verklighet mindre. Det blir ett vitt fält. Barnkonventionen talar om barns rätt till andligt liv på fyra ställen, men ingen tycka ha försökt utveckla vad det betyder. Biskopen gav flera litterära referenser som inledning till dessa frågor. han nämnde bland annat Sven Delblanc och Livets ax men även Astrid Lindgren och Bröderna Lejonhjärta.

Därefter talade barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson om barn och deras olika språk. Ett modersmål kan vara musikalisktm, kan vara bld eller rörelse och då måste man använda det för att hitta fram till varandra. Han gav interiörer från sitt arbete som skolläkare i Rosengård.

Under dagen medverkade också Peter Flack som efter en mycket personlig inledning läste ur Torsten Ehrenmarks självbiografi och därtill en text av Lars Forsell om dragspelsmusik, Ola med handklaveret (?).

Per-Erik Åström, Utredningssekreterare på Socialdepartementet redogjorde för barns utsatthet på nätet med särskild koncentration på förekomsten av barnpornografi. Upprördheten var stor i auditoriet över det som sker med barn i det verkliga livet och som återspeglas på nätet. Men även över det som kan ske med människor via nätet.

Sjuksköterskan och författaren Anna Jansson var dagens sista talare. Hon berättade med sitt gotländska idiom om Visby och sin flykt från barnkrubban och barnvakterna där. Hon talade innerligt om sin far och om den äldre generationens kvinnor som blev hennes följeslagare och utväg.

Snart nog kommer bidragsgivarna att på något sätt finnas redovisade på Barnrättsakademins hemsida. Dit är det verkligen värt att bege sig! Nästa vecka lär dokumentationen lomma att finnas där.

Jag var där, och det ångrar jag sannerligen inte. Även om det gott kunde ha funnits plats för minst ett mer teoretiskt och akedemiskt bidrag kring barn, barnrätt och Barnkonvention - så var dagarna omväxlande och synnerligen givande! Vi som var där hade verkligen valt rätt!
Barnrättsakademin.

Medmänsklighet - barnets rätt?

Är medmänsklighet barnets rätt? Frågan ställs av Barnrättsakademin vid en stor konferens i Conventum, Örebro. Barnrättsakademin som i dagarna fått uppdraget att utbilda polis, domare och andra i frågor rörande våld mot barn.

I går torsdag, den 13/3, hälsade Benny Marcel konferensdeltagarna välkomna och överlämnade därefter ordet till förste talaren författaren Henning Mankell. Han drog fram en minimal lapp ur fickan och började tala. Han berättade om fyra barn (och ytterligare några). Barndomar som alla kunde beröra och väcka till insikt. Vi får möta Felicia, barnet som lämnades att dö i rännstenen i Maputo, men hade tur och blev omskötta på ett hem drivet av SOS-barnbyar.

Vi får höra om Josef, pojken som av en insiktsforskare togs med till Sverige vid mitten av 1800-talet. Han ligger nu begravd i Skåne. Dog han verkligen av lungsot som anges som dödsorsak? Henning Mankell menar att han dog av sorg, bortlyft från trummor och människor. Josef som lämnades i den skånska leran, på ett lantbruk och med klumpiga och ogåbara träskor. Den goda viljan gör inte allting som sker i dess namn rätt eller gott.

Huvudfienden är fattigdom, säger Henning Mankell med eftertryck. Det är inte oöverstigligt att ge alla barn möjlighet att läsa och skriva! Och han berättar enkelt och rörande om barn som fick chansen och om andra som gick under. Tillit och tilltro betyder så mycket. Barn får självförtroenden och förstår att de inte är utbytbara! Vi inser att vi har lyssnat till en verklig berättare, när han till sist viker ihop sin lapp, stoppar den i fickan och lämnar scenen. Sveriges radio var där.

Psykologen och utredningssekreteraren Anders Nyman redogör distanserat för Utredningen om vanvård i den sociala barnavården. Kan det vara ett sätt att hantera det svåra som så många berättat om av övergrepp och bestraffningar, om fysisk och mental misshandel? Vi får även lyssna till Anna Frenning från Rädda Barnen som berättar om barn i familjehem och Barbro Hindberg som talar om barns bästa utifrån fallet ”Louise”. Det händer att alla gjort det de ska och det ändå blir fel, säger hon. Sådana systemfel måste vi komma till rätta med blir en av hennes slutsatser.

Psykoterapeuten Göran Gyllenswärd talar eftertänksamt och inspirerande om barns sorg och hur det bearbetar stora förluster. Han visar hur en förlust gjord i en viss ålder följer med och behöver bearbetas i nya skeden av livet. Det lilla barnet som blir tonåring behöver förhålla sig på nytt till förlusten. Gyllenswärd avslutar sitt bidrag med att återge berättelsen om sorgestenar i Jim och piraterna Blom.

Till sist äntrar kulturskribenten och författaren Åsa Linderborg Conventums scen. Sakta vandrar hon fram och tillbaka på scenen under tiden som hon delar med sig av sin egen historia, hon som växte upp med sin älskade och särpräglade pappa Leif. Om honom och sig själv har hon skrivit boken Mig äger ingen.

Vi är snart tagna och fängslade av Åsas uppväxt och vi får sitta med henne och pappa Leif i farmors kök. Vi kan se hans parkas av nylon och känna dofterna av svett och rotmos. Vi följer med i vardagens slit och i söndagens märkliga cykeltur till dagis och arbetsplats för att få uppleva glädjen i att det ännu inte är arbetsdag. Genom Åsas egen berättelse går Leifs alkoholmissbruk, hans förluster, förhoppningar och motgångar. Många av oss har nära till tårarna. Och vi förstår hennes glädje över sin pappa som hon älskade då och älskar nu.

Vi som var där fick en dag om barn och uppväxt som grep tag, som berörde och rörde. Minglet framåt sen eftermiddag när dagsprogrammet var avklarat blev en egendomlig upplevelse. När barnen och ungdomarna själva fick utrymme hade de allra flesta gått sin väg! Som en illustration till de många orden under dagen om vikten att lyssna, att verkligen ta sig tid att höra på barn och unga, gapar tomma salar och korridorer.

Inte ens de som är engagerade och bryr sig är alltid där. Men sjöng gjorde bland andra ungdomskören OPQ från Olaus Petri med otrolig precision. Och Örebro kulturskolas Steelpan band spelade så väggarna dansade. De visade sina förmågor för frånvarande vuxna! Idag går konferensen vidare…

Andra bloggar om: Barnrättsakademin, Henning Mankell, Åsa Linderborg, Mig äger ingen, Fattigdom, Medmänsklighet

Begravning för alla?

I Kyrkans Tidning (inloggning krävs för att kunna läsa artikeln på nätet!) skriver Margareta Brandby-Cöster en debattartikel om begravningar. Hon invänder mot att Svenska kyrkan inte tillåter begravningsgudstjänst för människor som lämnat kyrkan. Och hon gisslar biskop Caroline Krook och menar att hon låter som en avlatskolportör och dessutom använder solidaritet som kyrkotukt. Biskop Krook har sagt något om solidaritetsfrågan - vill man inte vara med och ta ansvar genom att betala för kyrkan ska man då självklart få utnyttja kyrkans alla tjänster?

Margareta Brandby-Cöster frågar: varför ser man inte som en självklar uppgift att fira gudstjänst när människor ber om det? Det är ju de levande som firar begravningsgudstjänst, den döde är sorgesamt passiv. Men skälet är naturligtvis inte ovilja att fira gudstjänst utan handlar om kyrkan ska dra några gränser och den därtill väl så viktiga frågan om den dödes vilja. I Svenska kyrkan har man ansett att den som lämnar kyrkan därmed signalerat att man inte vill ha en kyrklig begravningsgudstjänst. Så är inte fallet, menar Brandby-Cöster. Många som lämnar kyrkan har inte alls övergivit sin kristna tro eller önskan om att få bli begravd med en kyrkans gudstjänst, anser hon.

I biskoparnas brev om begravning som nyligen gavs ut står det om dessa frågor följande: Det är viktigt att tidigt klarlägga den dödes kyrkotillhörighet. En begravningsgudstjänst får hållas för den som inte tillhörde Svenska kyrkan, om det finns särskilda skäl och är förenligt med den avlidnes önskan (KO 42 kap. 9§). När anhöriga önskar begravning i Svenska kyrkans ordning för någon som inte tillhörde Svenska kyrkan, är det viktigt att de bemöts med respekt och att samtal om skälen till önskemålet sker med en öppen och lyssnande hållning, i medvetenhet om att det kan föreligga skillnad mellan den dödes och de anhörigas önskemål och deras förhållande till Svenska kyrkan. Ibland kan den bästa lösningen vara en borgerlig begravning då kroppen är med och en minnesgudstjänst för de anhöriga vid ett annat tillfälle. Om de anhöriga vidhåller sin önskan skall inte tjänstgörande präst själv fatta beslut utan rådgöra med kyrkoherden som gör en självständig och välvillig bedömning och beslutar om församlingen tar ansvar för begravningsgudstjänsten eller inte…

Biskoparna beskriver dilemmat tydligare än det framställs av Margareta Brandby-Cöster. För henne är det mer en fråga om att erbjuda evangeliet närhelst människor önskar. Här blir det fokus på den dödes vilja och avsikt.

Självklart är det den avlidnes önskan som ska gälla. Kyrkan kan inte reflexmässigt följa anhörigas önskemål. Hur man gör om den döde tydligt uttryckt att han eller hon vill ha en kyrklig begravning men av ekonomiska eller andra skäl lämnat kyrkan? Hur ska man då förstå uppbrottet från medlemskap och kyrkotillhörighet? Blir det kyrklig begravning? Tar man rejält betalt så att man täcker de faktiska kostnaderna?

För att förebygga sådana situationer får den som lämnar Svenska kyrkan tydliga besked om att man inte kan räkna med dop, vigsel, konfirmation eller begravning. Men det tar inte bort grundfrågan – när många har lämnat kyrkan men ännu har en förväntan på kyrkliga tjänster så blir det en bedömningsfråga. Och steget bort från kyrkan kan man hur som helst inte bara bortse från. Något måste det betyda. Och i många fall handlar det just om att man inte anser sig dela kyrkans tro.

Andra bloggar om: Begravning, Gudstjänst, Svenska kyrkan, Kyrkans Tidning, Margareta Brandby-Cöster, Caroline Krook, Biskopar

Hindren sitter i huvudet

Fönster i andaktsrummet, Laurentiusgården
Min åldriga faster (i 80-års åldern) frågade mig ofta: Du som är präst, är det inte så att Du ska bry dig om änkor och faderlösa? Och det fick jag ju tillstå. Och hon kontrade med att: Då är det nog hög tid att Du hälsar på mig! Hon som varit missionär i Brasilien kunde i sin vanliga lägenhet känna sig socialt understimulerad. Det spelar alltså stor roll hur man bor.

Hemma på väggen har jag två små tavlor. Den ena föreställer violer och den andra några andra små blommor. Alla kan föreställa sig violer med intensiva färger. Hon som målat hette Julia van Kley en gammal dam i South Holland, Illinois. Tavlorna har hängt på hennes rum i South Holland Rest Haven. En vilans hamn, en tillflyktsort, på ålderns höst efter ett strävsamt liv. Hemmet är ett slags ålderdomshem och startades som äldreboende på femtiotalet. Husen ägs och drivs av reformerta kyrkor i Chicagos förorter.

Aunt Julia bodde där och jag lärde känna henne (min amerikanska "fars" syster) under en period som utbytesstudent 1966 söder om Chicago. Kunde kyrkorna där ta ett sådant ansvar – då kan kyrkorna här!

Men man behövde inte gå så långt. Inom Pingströrelsen har man flitigt arbetat med frågor om vård och hälsa, och därmed också ägnat sig åt boenden för äldre. Där har man redan tagit ett sådant ansvar. Kan Pingströrelsen kan Svenska kyrkan!

Ur min synvinkel finns inga ideologiska hinder för att en kyrka, ett trossamfund, tar ansvar för boende t ex för studenter eller äldre. Har man kategoriboenden i ena änden av ålderstrappan så varför inte i andra? Och där är allt ifrån rena hyreshus till olika former av särskilt boende möjliga. Varför inte mer kvalificerade vårdinsatser eller gruppboenden för dementa? Och den kompetens vi inte har själva får vi , precis som alla andra, skaffa oss eller köpa in.

Många har haft svårt att förstå varför Svenska kyrkan skull ägnas sig åt sådana verksamheter. Invändningarna har gällt att uppgiften är svår att få in bland huvuduppgifterna: gudstjänst, undervisning, mission och diakoni. Men det finns goda möjligheter att förstå uppgiften som diakonal. Det visar exemplet Laurentiusgården i Örebro.

Och vad gäller invändningar om att det finns hur mycket som helst att göra, mängder av andra uppgifter kyrkan skulle kunna ta sig an, så kan ju det inte vara ett hållbart argument för att avstå. Om några brinner för detta och andra för annat, skall väl inte alla avstå från att fullfölja sin vision?

Ibland har invändningar kommit med argumentet att kyrkliga äldreboenden hindrar oss från att behandla alla kyrkotillhöriga lika. Men det finns mängder av uppgifter där inte alla får plats. Inte ens kyrkorummen rymmer ju alla kyrkotillhöriga. Pensionärssamlingen har de begränsningar församlingshemmen har. Platserna på ett daghem är fastställda. Det avgörande är väl om de intresserade fått rimligt likvärdiga erbjudanden och möjligheter. Om vi inte kan göra något för alla så ska vi då avstå från att göra något för några? Naturligtvis inte! Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt... Så skulle man kunna sjunga just här.

Under många år har vi i Svenska kyrkan, kommunalt och statligt reglerade, vant oss vid att samhället sköter denna typ av uppgifter – och så har vi glömt att ursprungligen var det kyrkan som av diakonala skäl drev många olika institutioner inom skola, vård och omsorg. Nu är Svenska kyrkan en sk fri kyrka.

Och vi märker idag att det är vi i Svenska kyrkan som är det stora undantaget inte bara här hemma utan i världen. Överallt är kyrkor aktörer inom skola, vård och omsorg. I Tyskland, i Spanien, i Italien, i England, i USA... Det är vi som behöver tänka om. Vi i Svenska kyrkan ska kunna driva mer än kursgårdar och förlag. Vi har anledning att åtminstonde ha några egna annonsbyråer, begravningsbyråer, skolor, dagis, seniorboenden, caféer och varför inte dagstidningar eller driva en bank!

Hindren finns oftast inte i omvärlden utan därinne i våra svenskkyrkliga huvuden. Trösklarna är mentala. Vi borde därför öva oss i att tänka annorledes!

Andra bloggar om: Äldreboenden, Seniorbostäder, Begravningsbyrå, Svenska kyrkan

Firandet av Kvinnodagen blir mer internationellt

Från Örebros gråa horisont anar man solen. Internationella Kvinnodagen firas i församlingshemmet och vi som inte kan gå dit gläds med dem som kan.

Förra året ägde festen rum i det Syrianska kulturcentret - i år här i vår församling. Firandet börjar alltså bli lite mer internationellt.

Här hade jag tänkt skriva om två intressanta artiklar ur Svenska Dagbladet idag. En om texttolkning över religonsgränser (Understreckaren) och en om att inte räknas bland kvinnor trots att man är kvinna (Brännpunkt). Men i skrivandets stund vill inte SvD.se bli kontaktad och alla försök är fåfänga. Därför inga länkar.

Vad hittar man på när man inte kan vara med? Själv får jag väl fördjupa mig i någon gammal västernrulle med John Wayne. Och nu kan jag ju inte annat än att se den med ökat gendermedvetande (och om andan faller på notera i ett protokoll vad jag ser).

Blir man lycklig av att finnas på bloggkartan?

Överallt finns det listor och ranking. Som ny bloggare var det pirrande trevligt att upptäcka att andra läste och tyckte. Nu har jag upptäckt att stillsam fattas på bloggkartan.se och så kan vi inte ha det, eller hur! För det kan ju tänkas att man blir en anings aning lite lyckligare av att finnas där?
Eller är det ren inbillning. Fåfänga, bländverk och sken?

Så just här och nu adderas under alla omständigheter mina små läsestycken (http://bloggkartan.se/registrera/17529/oerebro/)
till en ny lista där man kan åka upp och ner beroende på hur många knuffpoäng (!) man får.
Vad dom kan hitta på!

Våra fantastiska njurar är värda en världsdag

Tänk så många dagar som ska firas: Mors dag (25/5), Fars dag (9/11), Internationella barndagen (6/10) eller Internationella Kvinnodagen (8/3). De är inte så lätta att hålla koll på. Många dagar har beretts plats i Almanackan och finns med i vårt medvetande. Andra får verkligen kämpa om uppmärksamheten. Dit hör den sedan några år genomförda Världsnjurdagen. Bakom dagen står flera internationella sammanslutningar för njursjukvården och patienter.

Den 13 mars infaller Världsnjurdagen. Årets tema är Amazing Kidneys – Våra Fantastiska Njurar. Den dagen ska hjälpa fram de viktiga frågorna om våra njurar i ljuset. Njuren kan ses som ett litet obetydligt organ (som vi dessutom har två av). Men njurarna är oerhört viktiga organ. Dygnet om filtrerar och renar de blodet. Man säger ibland att en njure innehåller miljoner små reningsverk (glomeruli). Där övervakas vätske- och saltbalansen och blodtryck och ph-värde regleras, hormoner produceras och ännu mycket mer åstadkommer njurarna. Processerna sker gång på gång och man uppskattar att hundratals liter blod passerar njurarna per dygn. Imponerande!

Men njuren behöver få en framskjutande plats i det allmänna medvetandet. Anledningen är att njursjukdom och andra icke smittsamma eller överförbara sjukdomar (hjärtkärlsjukdom, diabetes, högt blodtryck) utgör det kanske allvarligaste hoten mot människors hälsa, åtminstone i vår del av världen. Globalt sett uppskattar man att cirka 500 miljoner människor har någon slags skada på eller problem med sina njurar. Ungefär 1,5 miljoner människor på jorden går i dialys eller har blivit transplanterade. Njursjukdom är alltså ett internationellt hälsoproblem av rang. Världshälsoorganisationen (WHO) vill minska dödligheten i kroniska sjukdomar med flera procent det närmaste årtiondet – och Världsnjurdagen kan bidra till att det blir möjligt.

Man vet att det finns ett starkt samband mellan njursjukdom och högt blodtryck, inte sällan så att njursjukdom leder till högt blodtryck. Njursjukdom kan alltså leda till och försvåra andra sjukdomar. Hjärtkärlssjukdomarna kan både orsakas av och förvärras genom den ökade belastning som ett högt blodtryck medför. Det är en varningssignal att så gott som halva befolkningen (över 50 år) har förhöjt blodtryck.

En ökad medvetenhet om njurarnas betydelse för vår hälsa kan öka trycket på primärvården att än mera aktivt söka efter begynnande njurbesvär. Särskilt angeläget för dem som genom ett högt blodtryck kan vara i riskzonen. Fördelen med en tidig upptäckt är att sjukvården får möjlighet att sätta in åtgärder för att förhindra njursvikt. Idag finns bra metoder att behandla och det är ekonomiskt fördelaktigt om man kan förhindra njursvikt. Behandlingen vid njursvikt blir omfattande och kostsam (dialys, transplantation).

Världsnjurdagen den 13 mars lyfter fram våra fantastiska njurars funktion, de är verkligen värda en egen dag! Så länge njurarna fungerar är de en otrolig hälsotillgång. Inte minst därför måste ansträngningarna öka så att man allt tidigare kan upptäcka njursjukdom och högt blodtryck.

Publicerat i Nerikes Allehanda 080307

Ännu fler som predikar!

Aktuelle Predigten samlar predikningar på olika språk.

Botkyrka församling har en egen predikosamling på nätet.

Centrumkyrkan, Stanley Sjöbergs berömda församling.

Childrens Sermons med över 1500 predikningar som ska engagera och tala till de små (på engelska).

Erik Aurelius (biskop i Skara) tal och predikomaterial.

Kirkenorge är en resurssida från Norge där man bl a kan finna en samling predikningar.

Kristi Förklarings Ortodoxa kyrka i Överkalix där f Benedikt ( författaren mm Bengt Pohjanen) predikar

Missionsprovinsen, den ryktbara utbrytargruppen ur Svenska kyrkan som vigt egna biskopar.

Praestesidan med många predikningar på danska.

Sermon online, die Predigt Datenbank är en guldgruva för alla predikointresserade personer (över 16 000 predikningar på olika språk). Där kan man hitta många Bibelutläggningar.

Sermons, en portal under vilken man även finner den ovan nämnda Childrens Sermons.

Skattkistan där Lars Borgström har ett antal predikningar.

Stensjöns församling har också ett predikoarkiv

Talmide, hemsida för den Syrisk Ortodoxa Kyrkan av Antiokia där ett antal predikningar finns samlade över olika ämnen.

Torbjörn Axelssons predikningar

The Lutheran Hour, upptäck en resurs som funnits sedan 1930-talet i etern. Med många predikningar att lyssna på…

Veckans predikan från Backa församling i Svenska kyrkan.

World Wide Word of God

Yngve Kallins predikobibliotek (som Karin Långström Vinge tipsat om).

Andra bloggar om: Predikan, Förkunnelse, Predikosamling, Bibelutläggning

Nyheter från USA - ett knapptryck bort

Så vann då Hillary Clinton provvalen både i Ohio och Texas. Obama leder striden om nomineringen till demokraternas presidentkandidat. Det blir alltså fortsatt spännande… Besök gärna Demokraterna eller Republikanerna på deras hemsidor.

Ett bra sätt att få lite mer rapporter om situationen i USA är via lokalpressen, de amerikanska tidningarna. Vill man kan man utan problem plocka fram nätversionerna utifrån vilken stat de publiceras i. Utan större besvär får man då en inblick i det amerikanska samhället som sällan våra nyheter eller media riktigt kan förmedla. Enklare att läsa själv.

Av Texastidningarna kan man idag med fördel läsa The Houston Chronicle, The Dallas Morning News eller The Austin American Statesman. Och från Ohio väljer man väl helst The Plain Dealer från Cleveland, The Enquirer från Cincinatti och The Columbus Dispatch från, just det, Columbus Ohio.

På nationell nivå hittar man rikstidningar som USA Today, men man kan också läsa The Financial Times, The Wall Street Journal eller The American Reporter. Lycka till. Eller förresten Good Luck!

Andra bloggar om: Clinton, Obama, Amerikanska tidingar, Demokraterna, Republikanerna

Iransk Palmepristagare hindrades resa

Olof Palmepriset 2007 tilldelas PARVIN ARDALAN, frontfigur inom den iranska kvinnorörelsen. Parvin Ardalan representerar med sitt engagemang och enträgna arbete en demokratins och dialogens väg i en konfliktfylld region. Prisceremonin hålls den 6 mars klockan 16.00 på van der Nootskapalatset, Stockholm.

Men - Parvin Ardalan, iransk journalist och förkämpe för kvinnor och medborgerliga rättigheter, togs igår av det Air France-plan hon skulle resa med. Man tillgrep argumentet att hon reste illegalt!

Dagens Nyheter presenterar händelseförloppet. Hon var på väg till Stockholm för att ta emot Olof Palme-priset som utdelas av Olof Palmes minnesfond. Aktionen visar på vilken betydelse Parvin Ardalan har och avslöjar hur regimen fruktar de demokratiska krafterna.

Irans Ambassad bör få höra vilken upprördhet och indignation denna behandling resulterat i. Världen behöver nog en Hillary Clinton i Vita Huset för att internationellt mer kraftfullt kunna motverka och förhindra diskriminering och förtryck av kvinnor!

Alla val är inte jämlika

Stiftsgården Stjärnholm visar sig från sin soligaste sida denna morgon. Östersjöns vatten glittrar i viken. Och i radion närmar sig Hillary Clinton sista striden. Fler iakttagare säger att ingen annan kandidat fått utstå det hon tvingats uthärda. Egendomliga frågor och kommentarer om kläder, make och känslor. Som om inte det räckte är attackerna på nätet kvinnofientliga och fyllda av förakt – hon får utstå tillmälen som om de riktats mot en svart, en jude eller en mormon skulle ha förorsakat folkstorm.

Alla val är inte jämlika även om de på ytan och formellt uppfyller sådana krav! Clinton har inte bara det öppna motståndet att stå emot utan en kamp mer i det fördolda mot undervegetation och oerhört starka fördomar. Nu har tonläget hårdnat och Hillary Rodham Clinton går till attack mot Barack Obama. Primärvalen i Texas och Ohio kommer att avgöra hennes möjligheter…

Här stundar frukost och morgonbön.

Predikningar - i tid och otid

Bernhards blogg är en annorlunda blogg eftersom där publiceras predikningar av Bernhard av Clairvaux (1090-1153). Bloggaren presenteras på följande vis: Hej, Jag heter Bernhard och föddes 1090 i Bourgogne. Senare fick jag tillnamnet "av Clairvaux", dit min abbot i Citaux skickade mig tillsammans med 12 bröder för att grunda ett kloster. Genom medlingsuppdrag blev jag indragen i många kyrkliga och politiska affärer, blev kallad universalreformator, men lyckades ändå att leva ett meditativt liv, vilket medförde att jag kom att betraktas som mystiker och den siste av kyrkofäderna. Men jag torde vara den förste av dem som bloggar.

Biskop Hans-Erik Nordins textbank, med olika typer av texter men däribland åtskilliga predikningar.

Brobyggarna, Kristen församling, en fri evangelikal församling där pastor Veli Sergei lägger ut ljudfiler med predikningar

Fader Jonatans blogg, där Jonatan Mattson också lägger ut predikningar.

Hannajohnselius, en ung präst från Kalix som också publicerar predikningar.

I huvudet på en pastor, Krister Hultbergs blogg. Han arbetar som pastor i Filadelfia Öckerö sedan 2001.

Johannesgården. Predikningar och föredrag från katolska stiftsgården i Tynnered, Göteborg

Jämtlandstösens blogg, småbarnsmamma och präst som just nu studerar. Hon lägger också ut predikningar på sin blogg.

Karin Långström Vinges blogg. Hon är snabb som Lucky Luke, seriefiguren som skjuter snabbare än sin egen skugga. Karins motto är: ibland vet jag inte vad jag tänker förrän jag läser vad jag skriver. Idag finns där minst 28 predikningar.

Katolska predikningar. Texter från den Helige Benedikts hus på Österlen där Ingemar Svantesson verkar.

Kolportören. Blogg där Joachim Elsander pastor i Korskyrkan i Borlänge (en församling inom samfundet Evangeliska Frikyrkan med huvudsäte i Örebro) lägger ut predikningar.

Logosmappen. En förening i Österbotten och på sidorna finns predikningar från de egna gudstjänsterna och mötena.

Martas predikningar, Här skriver Marta Axner som fullgjort sitt pastorsadjunktår och nu blivit doktorand i religionssociologi.

Mitt första år som präst, en blogg där en ganska nybliven präst i Karlskrona (?) AnnA bland annat också publicerat predikningar.

Olaus Petri församling i Örebro lägger ut predikningar på nätet. Där finns också mina predikningar med, de som annars publiceras på Ordrik.

Pingstkyrkan i Linköping. Här har man lagt ut predikningar sedan 2003 från Linköpings Pingstkyrka.

Podradio Beta med predikningar från Aspnäskyrkan i Järfälla, en Pingsförsamling.

Predikantbloggen andakter, predikningar, bibelstudier o.dyl. till hjälp för kolleger och förhoppningsvis till allmän uppbyggelse. Medverkar gör ett antal predikanter bl a Karl af Hällström, Henry Byskata och Karin Långström Vinge.

Predika nu. Ett arbetsverktyg för präster och pastorer som arbetar med predikningar, begravningstal etc. Över 750 predikningar. Bakom Predika.nu finns två präster: Cecilia Rangvin, Åsa Carmesund och Per Almered har lagt upp sidorna.

Prästflickealster är predikobloggen som hör ihop med prästflickan. Maria som skriver är människa, kristen, präst, mamma och mycket mera…

Sagt och skrivet av biskop Caroline Krook, ytterligare en biskops tal och förderag.

Sverigepredikan är en hemsida där man arbetar för följande mål: För att en väckelse ska komma behöver Gud profeter som kan förmana, varna och tala Guds ord. Dessa profetröster vill vi vara med och sprida!

Tro och teologi med predikningar av Tony Larsson, teologistuderande i Göteborg.

Internationellt sätt finns oändligt mycket mer predikomaterial på nätet. Här bara några exempel. Test t ex SermonCentral, Sermons.org eller varför inte predikningar som fungerar (!) Sermons That Work, Preaching Resources hos Anglicans Online. Lutheran Church of Australia har predikningar på Worship Resource Community

Världsnjurdagen 13 mars

13 MARS
Världsnjurdagen

Chefen stack

Den som anmält sig till Nixregistret vet att det glesnar med säljsamtal i luren - även om man inte blir alldeles utan. Kyrkoordnaren skriver med harm om Nerikes Allehandas reportage om ett säljföretag i Örebro - där personalen låstes ute och chefen försvann med pengar och datorer.

Bakom de irriterande samtalen finns ofta hårt arbetande ungdomar som inte har haft mycket annat att välja på. De borde få större och bättre erbjudanden. Ett nyligen utlyst städjobb (75% tjänstgöring) lockade 340 sökande! Snacka om trängsel på banan. Tänk hur det har blivit och hur det kan gå till...

Tillrättaställardagen - skottdagen

Skottdagen idag borde vara en lyckodag, en speciell dag med ett stort syfte! Dagen som finns för att ställa till rätta obalansen i kalenderåret. Ett år är 365,24 dagar långt. Och om inte hela systemet ska komma i otakt måste man ibland rucka det (flytta det lite bort från sitt ursprungliga läge). På så sätt upprätthålls balansen när en dag läggs till vart fjärde år, skottåret.

Skottdagen borde få präglas av sitt eget syfte – nämligen att ställa tillrätta det som blivit skevt, som kommit i obalans. Man får återställa och upprätta. Att denna dag få ta itu med det som inte blivit som det borde eller skulle, visst vore det värt mycket?!

Bibeln har ju sitt jubelår då skulder avskrivs och slavar friges. Den tanken skulle i det näraliggande kunna tillämpas just denna dag. Bland alla dessa dagar behövs absolut den här dagen eftersom det finns så mycket som behöver rättas till som blivit galet och fel emellan människor, i samhälle och värld.

Egentligen borde varje dag vara en skottdag då man reder upp med dem man har något otalt med! Så låter alltsomoftast förkunnelsen i Svenska kyrkan. Men i verkligheten är genomslaget förmodligen ganska blygsamt. Men i väntan på det, ett mer himmelskt tillstånd, kanske en påminnelse vart fjärde år skulle ge oss bättre insikt i vikten av att reda ut och ställa till rätta. Svenska kyrkan borde gå i bräschen för att skottdagen blir Ställa till rätta dagen: Tillrättaställardagen!

Andra bloggar om: Skottår, Skottdagen, Jubelår, Svenska kyrkan

Förlorarna är alltid fler

Oscarsgalan är över. Statyetterna utdelade och med dem ära och berömmelse. Vinnarna får stor uppmärksamhet. Everybody loves a winner, heter det visst. Men föraktar alla en förlorare? Knappast. Ändå - perspektiven går alltid att vända på. Förlorarna är alltid fler. Hur de hanterar sin besvikelse är en väl så viktig fråga som den om hur de som bar hem statyetterna ska klara av sin framgång. Vad hindrade mig/oss? Varför vann den eller dom?

Vi har mental utrustning som gör att vi kan skaka av oss motgångar och nederlag. Nästa gång, då minsann. Revanschismen biter tag i hälen. Är detta sanningen om mitt och vårt? Nej, det finns mer att säga som talar för vår film, vårt skapande. Och ur nederlag kommer kraft till att göra mer och nytt.

Framgång föder inte bara medgång och ger medvind. Avundsjukans och besvikelsens vågor kan slå höga. Motvinden kan blåsa ihärdigt. Och att leva upp till sin egen förträfflighet och rent av överträffa den kan bli ett oöverstigligt hinder. Nästa film ska också bli Oscarsmaterial, har kvalité för Golden Globe, Guldbjörnen, Guldbaggen, Guldlejon, Guldpalm, Bronshästen, Nordiska rådets filmpris, European Film award och så vidare. Filmprisernas mängd och filmfestivalernas popularitet säger något om hur viktigt det är att bli uppskattad på fler sätt än av publiken…

Och egentligen handlar väl alla dessa belöningar lika mycket om många andra av livets områden. Hur klarar vi av framgång och motgång? Vilka belöningar behöver jag? Hur orkar jag med motstånd och motgång? Under dagen? I yrkeslivet? Över huvud taget…?

Andra bloggar om: Oscar, Vinna, Förlora, Motgång

Felsökning för tro

Ett utdrag ur ny predikan på bloggen ordrik

Det finns häften som förklarar
vad det är för fel på en makapär man köpt
Språket kan vara kryptiskt men spännande
eller också enkelspårigt konkret
Symptom: Ingen ström
Möjlig orsak: Nätsladden är ej korrekt ansluten
Åtgärd: Koppla in nätsladden

Symptom: Lärjungarna kan inte bota
Möjlig orsak: De saknar kraft
Åtgärd: Koppla in nätsladden
Nej visst, det gällde ju dvd-spelaren

Lärjungatro är visserligen ingen mekanisk apparat
Men det finns en felsökningsfråga
vi inte kan fly bort ifrån:
Varför sker inte undren?
Lärjungarna skulle ju bota sjuka,
väcka upp döda, göra spetälska rena,
driva ut demoner (Matt 10:8)

En ambulans i fjärran

En nattlig migränliknande huvudvärksattack tvingade mig upp ur sängen. Nu var det flera år sedan sist. Svår huvudvärk har jag lärt mig uthärda genom att vanka runt i lägenheten, oftast nattetid. Efter några timmar går det över. Fram på småtimmarna föll jag i sömn och drömde att jag hade huvudvärk.

Men under lunkandet genom lägenhetens rum trängde nattens ljud in i lägenheten. En ambulans i fjärran. Några skrålande unga mäns ansträngda röster. Enstaka bilar på väg någonstans.

Ljuden berättade om en tillvaro som fortgår när andra sover. Överallt finns vakna och vakande människor. Somliga oroligt vandrande av och an i väntan på att någon, kanske en ung människa, ska komma hem. Flera befinner sig sittande framför telefonen i avvaktan på ett livsavgörande samtal. Varför ringer det inte? Här och där människor som jämrar sig när värken sätter in. På sjukhuset alldeles härintill febril verksamhet för att rädda liv. Och vakande ögon fästa vid livsuppehållande apparatur.

Gode Gud, var nära alla dem som inte kan eller får sova. Var med dem som vakar. Och hos dem som all den nattliga oron gäller.

Kristna fängslas i Inre Mongoliet

Xilinhaote City, Inner Mongolia- China Aid has learned that the President of the Inner Mongolia Branch of the Chinese House church Alliance, Wang Dawei, was detained along with more than 40 co-workers on Wednesday, February 20, 2008.,,,

The intensity of persecution amongst members of the Chinese House Church Alliance continues to increase as the Beijing Olympics draw near. This latest incident highlights the hypocrisy of Chinese officials who promote a “Harmonious Society” while simultaneously persecuting innocent and patriotic citizens such as Wang Dawei and others. We urge the Chinese Government to release these Christians and remain consistant with its own rhetoric on Religious freedom and rule of law.

China Aid är en organisation som uppmärksamt vakar över de kristna i Kina men som också mer allmänt följer utvecklingen i Kina. De har fått stöduttalanden för sin verksamhet av andra rörelser. Och Här hittar Du ChinaAid som berättar det som ovan citerats - nämligen om fängslandet av en framstående huskyrkoledare, Wang Dawei, och hans medhjälpare, denna gång i Inre Mongoliet.

Andra bloggar om: Inre Mongoliet, Huskyrkor, Religionsfrihet, Kina

21 huskyrkoledare i Kina dömda till omskolning

Efter morgonens visit hos alltid lika läsvärda New York Times landade jag i den mer markerat religiösa världen hos Crosswalk.com. Denna portal ingår i Salem Web Network, en guldgruva för den evangelikalt fromme som vill utforska en gren av det amerikanska fromhetslivet.

Hos Crosswalk finner man Religion Today där en artikel från Shangdongprovinsen rapporterar om hur 21 ledare för huskyrkor i Kina nyligen dömts till omskolning genom arbete. De dömda ur den kinsesiska huskyrkan skall nu tvingas arbeta mellan 15 månader och 3 år för att omskolas. En märklig dom med tanke på den uppmärksamhet Olympiaden i Peking redan får. Inte kan det vara särskilt välkommet med en ökad internationell kritik mot ännu fler brister i det kinsesiska samhället. Men det finns starka skäl att protestera mot domarna och att utöva påtryckningar för att öka religionsfriheten i Kina. Olympiaden kan på det sättet bli en viktig hävstång för fri- och rättigheter i Kina.

De flesta av huskyrkans ledare greps i samband med en utbildning i december 2007 som ägde rum i Linyi City i Hedeng Distriktet. De har beskyllts för att tillhöra en "evil cult", en ondskeful sekt. Termen betecknar oregistrerade religiösa kyrkor, rörelser och grupper. En annan, icke kristen, rörelse som ofta drabbats är Falundafa, mest känd under namnet Falun Gong. Rörelsen har utsatts för många liknande angrepp, beskyllningar och hård förföljelse. Även deras rätt att finnas till och få utöva sin åskådning bör kristna hävda med eftertryck. Alla rättigheter vi vill ha för oss själva (!) vill vi att andra ska ha rätt till!!

Ett brev från huskyrkorörelsens ledare, President of the Chinese House Church Alliance, Pastor Zhang Mingxuan, berättar om de hårda villkor man lever under.

Vad man än tycker om olika livåskådningar och religiösa rörelser så bör de åtnjuta religions- och föreningsfrihet och självfallet mötesfrihet. I Kina är dessa friheter en bristvara. Inför Olympiaden kan det vara värt att påminna det kinesiska ledarskapet om hur viktiga dessa fri- och rättigheter är.

Zhang Mingxuan avslutar sitt brev med följande apell:

Because of this, Zhang Mingxuan, president of Chinese House Church Alliance, strongly appeals to the friends in the international community to pray for China and for the success of 2008 Olympics in China and for the real freedom of religion in China! We pray to God that those brothers and sisters imprisoned for preaching Jesus Christ will be released soon and that God will make leaders in the Chinese government to treat the believers in a correct way and that God will make China a country full of love, justice, freedom and prosperity!

Andra bloggar om: Hurskyrkor, Falun Gong, Kina, Religionsfrihet, Olympiaden

En stol betyder så mycket

Detta är en stol!
- Det är Din åsikt.

Det här är faktiskt en stol, välfungerande och bra.
- Det är Din bild. Det finns faktiskt andra uppfattningar.

Men jag är övertygad om att detta inte bara är en vanlig stol, utan det här är en mycket bra och fin stol!
- Det är Din bild. Den kan man inte ta för given. Hur skulle det bli?

Ni är välkomna att pröva stolen. Sitt gärna i den en längre stund. Den är faktiskt byggd efter kyrkomötets ritningar.
- Varför ska vi sitta i den? Den stämmer inte alls med ritningarna. Vi bryr oss om vad folk i allmänhet säger om den. Den går knappast att sitta på har man sagt och då är det ju något fel på stolen.

Nja, det kan finnas problem, när stolen behövde slipas lite grann fick jag en sticka i fingret.
- En bjälke menar Du väl! Hur har Du det med Din verklighetsuppfattning? Det finns stora svårigheter med den här stolen.

Vi har många utmärkta möbelsnickare som har jobbat med stolen. De ska absolut få fortsätta trots att de också gillar andra stolsorter.
- Använd Ditt goda omdöme så ändrar Du dig. Vi hör att de alla vill att folk ska sitta på andra stolar. Så kan man inte ha det. Sådant ska vi se till. Man får inte vara för duktig och man ska aldrig någonsin använda sig av andra stolar. Särskilt inte biktstolar.

Men Ni kan väl tro på mig, bedöm själva. Se på stolen. Så här fint och fromt sitter man i den. Och har suttit i decennier. Så sitter man i Strängnäs domkyrka och i Uppsala, i London och i Washington.
- Sitter Ni i stolen? Vad ska det vara bra för? Gör Du det ofta? Sätter Du Dig så provocerar Du andra. Förresten så undrar en del varför Ni står så mycket när Ni borde sitta i stolen?

Här sitter många och de har bara gott att säga om vår fina stol. Den är vacker och välskött, utsirad med guld och ornament. Jämför den gärna med andra stolar som folk inte vill sitta i.
- Det är fel modell på stolen. Den har fula detaljer från andra stilsorter. En alltigenom elitistisk stol!

Alla som sitter i den här stolen trivs med den.
- Varför ska de som använder den ha rätten att veta mer?

Den är en mycket populär stol.
- En odemokratisk åsikt. Vi hör att man får ryggskott och att somliga blivit halta. De orkar inte sitta kvar här längre, eftersom de inte får ändra stolen. Allt är färdigt. Ni borde faktiskt bygga om stolen. Så den blir häftigare och folkhemsk. Är den inklusivt könsneutral?

De flesta som säger att de inte orkar sitta har inte ens provat stolen. Massor använder den ju varje vecka, fråga dem! Några har slutat använda den eftersom de tyckte att några andra som använde stolen inte borde få göra det. Vi hoppas verkligen att de har hittat en annan stol att sitta på.
- Gör som andra, anpassa stolen för de många. Vi måste ha en stol som passar dem som inte alls kommer hit för att sitta.

Varje år slutar massor av människor att använda stolen. Vi vill att den stol vi har här ska ge människor tro och mening och livsinnehåll, goda nyheter helt enkelt. Att stolen ska inbjuda till gemenskap vertikalt och horisontellt och ge andlig fördjupning.
- Närvaro, öppenhet och hopp menar Du väl ändå? Det hoppas jag verkligen, närvarande och öppna som de flesta av oss är.

Jag tycker att vi kommunicerar dåligt, du och jag har svårt att få en bra kontakt.
- Nu byter Du ämne, vi ska diskutera alla de många felen på Er stol.

Jaja, Ni och andra är i alla fall välkomna hit!
- Det är Din åsikt, det finns andra.

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, Ekumenik, Stolar

Dass i repris

Redan för ett år sedan - den 18 februari för att vara exakt - skrev Brygubben om att köpa ett dass! Lutherhjälpen och Svenska Kyrkans Mission satsar på småskaliga insatser för att förbättra vattenkvalitén i andra delar av världen. Även i årets fasteinsamling kan man inhandla ett dass.

Man kan säkert göra mycket också hemmavid för att minska slöseriet med vårt rena vatten. Men i detta fall handlar det om livskvalité i samhällen där det råder stor och akut brist på rent vatten. Läs mer hos Svenska kyrkan om årets fasteinsamling.

Där skriver Maria Sandell bl a om Etiopien där kvinnorna i dubbel mening får bära bördan av den bristande tillgången på vatten och den dåliga vattenkvalitén. Bönderna i Tisabalima har börjat samla ihop spillning från djuren för att lägga på åkrarna. Nu kan de konstatera att skördarna har ökat med mellan 25 och 50 procent, ja ända upp till 100 procent beroende på utarmad jorden var från början. Nygrävda terrasser och diken håller också kvar fukten i marken bättre.
Smutsigt vatten är ett av de största hoten mot människors liv. I Etiopien har bara var femte invånare tillgång till rent dricksvatten. Många barn dör, inte på grund av svårbehandlade sjukdomar, utan helt enkelt av brist på rent dricksvatten. Ett glas rent vatten kan rädda liv.
Det är kvinnorna och flickorna som hämtar vatten och många behöver gå långt. Tidsödande vattenhämtning är en av orsakerna till att flickor hoppar av skolan i förtid. Men i Tisabalima finns nu många vattenposter med rent dricksvatten.
Fatima Endris, med sitt minsta barn vid bröstet, är bonde i Tisabalima.
- Jag vill utveckla och förbättra jordbruket så mycket som möjligt, säger Fatima, barnen ska slippa det hårda liv som jag har haft.

(För den dassintresserade erbjuder årets bokrea Göran Bergholms och Ulf Kjellins bok Dass. Bokförlaget Fischer & Co skriver på sin hemsida: I "Dass" beskriver Göran Bergholm och Ulf Kjellin i ord och bild den långa utveckling som legat till grund för dagens uppfattning och användning av toaletten i det västerländska samhället. Författarna har anlagt ett helhetsperspektiv på ämnet och visar på dess bredd i en informativ och underhållande blandning av allvar, humor och grotesk. Allt från dassen i Efesos till Louis Armstrongs laxermedel avhandlas med samma nitiska ambition; att göra hemlighuset lite mindre hemligt...)

Andra bloggar om: Fasteinsamling, Dass, Lutherhjälpen, Svenska kyrkan

Köp ett dass - för livets skull

Kampen mot det onda förs mest i distraktion. Förstrött och utan kraft vänder vi oss mot allt möjligt. Kanske skrämda av fanatikernas våldsamhet och överdrivna nit? Oroade över konsekvenserna av all tvärsäkerhet? Så mycket ont har också kommit av kampen mot det vi betraktat som destruktivt och förtryckande.

Vi ville inte bli sådana och tappade därför fokus. Vi flyttade in i gråskalans förtrollade värld där katter strök runt så gott som osynliga och ljudlösa. I mörkret är alla kattar grå. Hur ska man kunna skilja ut vän från fiende, ont från gott, det uppbyggliga från det nedbrytande...

Och ansvaret, vem kunde avgöra vem som bar ansvar när inget var vad det syntes vara. Ägarna till företaget som inte skötte sig doldes bakom andra. Och undanflykterna gjorde oss alldeles konfysa.

Men i kampen för rent vatten (som Lutherhjälpen och Svenska Kyrkans Missions driver) kan vi ändå vara gemensamt upprörda över det onda som sker. Vi kan bli mer målinriktade och engagerade. Till exempel över plastpartiklar i fiskarnas livsmiljö. Men även över det sötvatten som borde kunna drickas. Över orättvist utnyttjande av gemensamma tillgångar. Över föroreningar och nedsmutsning. Dags att säga stopp. Vi behöver se till att skapelsen förblir en god miljö: För livets skull!


Man kan SMS:a ordet VATTEN till 72 900 så skänker man 20 kronor till Svenska kyrkans fasteinsamling. Bästa tipset: Köp ett dass! För 300 kronor kan man minska föroreningarna och smittspridningen. Så varför inte ge Din bäste vän, en kusin eller brylling, ett dass på hans/hennes födelsedag? Det hamnar långt borta men kommer ändå till nytta.

Fyll kyrkorna, stäng dem eller riv dem

Framtiden för prästgårdar och tjänstebostäder kan väl knappast intressera någon vid sidan om de direkt berörda? Det vill säga några kyrkopolitiker och ett antal präster. Så är det kanske. Men som ett tidens tecken är försäljningsivern värd att fundera över.

En epok går ur tiden. Relationen mellan kyrka och prästgård upphör. När man avyttrat den närbelägna prästgården kan man inte återställa bandet. Kulturmiljöer upphör. Det som var gemensamt ägt blir privat. Gemensamt därför att även om prästen bodde där var huset allas, det var församlingens prästgård. Nu privatiseras det gemensamma. Och utförsäljningarna är icke reversibla.

Utförsäljningarna berättar också om ett skifte där ekonomin blir överordnad. Värdet av att förvalta det generationer tidigare byggt upp räknas nu i kronor och ören. Kortsiktigheten tar över det långsiktiga perspektivet. Och glesbygden blir ännu mer glest befolkad om inte ens prästen kommer att bo där.

Men visst måste man kunna sälja en prästgård. Och nu står kyrkorna på tur. Vi lär snart behöva avlysa och sälja flera av våra kyrkor. Frågan är på många håll inte länge om livet i dem ska upphöra utan när. Se på frikyrkokapellen, de har blivit fritidshus. Nu står kyrkorna på tur. De kan inte bara stå som museala monument över förfluten tid, över tro i det förgångna. Saken har under många år nu och då lyfts fram i debatten (t ex i SvD)

Ett antal kyrkor bör man kunna ha kvar av pietetsskäl, av vördnad och respekt för kristtrogna generationer före som satsade allt för sin kyrka. Några får väl bli museer. Men där bygdens och stadens folk inte vill fylla sina kyrkor blir nästa logiska steg att man stänger, säljer eller river. Fyll dem, stäng dem eller spräng dem, som Bengt Samuelsson en gång sa.

Svenska kyrkan utreder de så kallade övertaliga kyrkorna och vad som ska ske med dem. Hur många de egentligen är en bedömningsfråga. Man vet dock att kyrkorummet ses som omistligt även av många som aldrig besöker det. Det ger ju ett delvis nytt innehåll till begreppet Guds hus. Men finns det anledning att värma upp och hålla igång de kyrkor som större delen av tiden är helt obrukade?

Andra bloggar om: Övertaliga kyrkor, Prästgårdar, Kulturmiljö, Kyrkor, Frikyrkokapell, Guds hus

Prästgårdar går i graven

Uppsala Nya Tidning (UNT) har noterat den lågmält dramatiska förändring som pågår i Svenska Kyrkan. Man skriver i dagens tidning: Prästgårdar är ett ekonomiskt problem för många församlingar. Prästerna vill inte bo där och bostäderna orsakar höga driftskostnader. Ett 40-tal fastigheter i Uppsala stift har upphört som tjänstebostäder på 2000-talet.

Rasbo prästgård, Tensta prästgård och Forsbacka prästbostad. Det är några av de tjänstebostäder som kyrkorna avvecklat eller sålt på senare tid i Uppsalatrakten. Bakom försäljningarna finns det både ekonomiska och praktiska skäl: Det är inte lika populärt för 2000-talets präster att bo i en gammal gård med dålig ventilation och uppvärmning. Dessutom kostar det pengar att underhålla bostäderna som kan vara flera hundra år gamla.

I samma artikel uttalar sig en företrädare för Uppsala kyrkliga samfällighet, Peter Berglund. Han tror för sin del att det gamla kravet på att en präst skulle bo på prästgården hör till svunna tider.
- Man lyckas inte anställa folk på den grunden. Det ses inte som självklart längre för prästen att bo på prästgården. Då blir man en offentlig person i det privata och folk ser hur man sköter trädgården.

Och Sveriges Radio berättar om Bettna i Sörmland där kyrkoherden valt att inte bo i prästgård. Hon säger att det är väl en del av utvecklingen. Det finns ju församlingshem idag och där kan man bjuda in större sällskap.

På norra Öland finns det bara två prästgårdar kvar berättar Östran. Liknande berättelser har funnits och finns i andra tidningar: Bohuslänningen, Svenska Dagbladet, VLT och Dagen.

Allt började med att Kyrkans Tidning publicerade en intressant undersökning om prästgårdar och kyrkans tjänstebostäder. Man berättade bland annat: Sedan millennieskiftet har antalet tjänstebostäder inom kyrkan mer än halverats. I dag finns 588 kvar. Hur många av dessa prästgårdar som också avyttrats vet ingen eftersom ett centralt kyrkligt fastighetsregister saknas. I många fall kan församlingen hyra ut sin prästgård, eller använda den som församlingshem i stället för tjänstebostad.

En enkät som Kyrkans Tidning genomfört bland 238 församlingar och samfälligheter visar dock att prästgårdsförsäljningarna är myck­et vanliga. Hälften av enheterna hade sålt en eller flera av sina fastigheter sedan millennieskiftet, och absolut vanligast var att sälja just prästgården. Andelen församlingar som helt saknar prästgårdsfastighet har fördubblats på drygt sju år och motsvarar i dag tre av tio i enkäten.

En av enheterna konstaterar exempelvis att fyra av de elva prästgårdar man ägde före år 2000 har sålts, och att kvarvarande sju ska säljas så snart kyrkoherdarna slutar eller går i pension. ”Vi har inte råd med denna lyx på 2000-talet”, skriver man i en kommentar.

Den ursprungliga nyheten i Kyrkans Tidning intresserade Tidningarnas telegrambyrå – TT. Och artikeln gav upphov till en TT-notis. Ambitiösa redaktioner gjorde en egen ”grej” av nyheten. Andra mindre ambitiösa lärt bara återge TT:s material.

Den mer nyfikne läsaren kan konstatera att nästan ingen artikel diskuterar konsekvenserna av denna galopperande utförsäljning för kyrkolivet. I många fall innebär det ju att prästen (oftast kyrkoherden) ordnar sitt eget boende. I moderna tider tycker många att det är så det ska vara. Prästens familj vill inte vara så offentlig som boendet i prästgården kan anses vara.

Men det har på många håll betytt en ytterligare professionalisering och avpersonifiering (om ordet tillåts i detta sammanhang). Många bor helt enkelt inte längre i ”sina” församlingar. Man får svårare att delta i församlingens liv så som det levs när prästen inte är i tjänst.

Många kan inte gå i gudstjänst när de är lediga i sin församling. I bästa fall försöker de vara med ändå. I näst bästa fall har de sitt gudstjänstliv någon annan stans. Och ibland blir det lite si och så.

Kollegor, andra medarbetare och den gudstjänstfirande församlingen får ett religiöst proffs som chef och ledare. Men det traditionella ledarskap som betydde att prästen levde med, var där och deltog i församlingen både vardag och helgdag upphör. Det känns egendomligt att ingen vill ta upp ett samtal om dessa konsekvenser av utförsäljningarna och avyttrandet av prästgårdar och tjänstebostäder. Jag vill inte peka finger och skuldbelägga dem som valt eller tvingats att bo på annat sätt. Men utvecklingen sker ju inte enbart av sig själv. Det finns faktorer som driver på. Och vi kan välja att säga nej till detta. Både för förlusten av gamla kulturmiljöers skull och beroende på följderna för församlingslivet.

När prästen inte längre bor i församlingen – var bor han eller hon då? Ibland ganska långt bort. Till och med långpendling förekommer. Alla kan räkna ut vad det betyder för närvaron vid andra tillfällen än då man är i tjänst. Om de kortsiktiga ekonomiska vinster församlingarna vill inhösta får sådana konsekvenser – är det värt det? Förutsåg man utvecklingen, eller blev man först i efterhand medveten om dessa konsekvenser? När inte pastor loci länge bor i sin egen församling – och deltagandet blir uttunnat. Vilka signaler sänder det?

Andra bloggar om: Prästgård, Utförsäljning, Tjänstebostad, Präst, Pastor loci, Gudstjänst