Pippi och dop

Vad jag förstår ökar Pippi Långstrumpsdopen i Svenska kyrkan? Läste något sådant i någon kyrklig tidning härförleden. Eller var det månne på facebook? Hur som, kan det möjligen bero på att hennes namn kommer till användning? De skönklingande Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump. Eller finns andra anledningar?

Eller beror det på att man tycker att innehållet i sången Här kommer Pippi Långstrump på ett särskilt sätt knyter an till dopets innebörd. Jag undrar. Stillsamt. För min del kan jag tänka att det blir till att vricka och vränga lite för att få ihop tjolahej och tjolahopp med detta att bli en ny skapelse, att infogas i Gudsrikets sammanhang eller att begravas med Kristus för att uppstå på nytt. Men "här kommer faktiskt jag" är inte utan betydelse vid dopet.

Fast - det hela är väl mycket enklare än så. Många har nog inte så mycket musik man känner igen som har med dopets innebörd att göra. Så då vill man istället höra musik syskon eller vänners barn kan relatera till. Ska man spela musik som knappast hör samman med tro och dop så då får vi som genomför dopen anstränga oss mera. Då måste vi verkligen ligga i för att hjälpa till att tyda och tolka dopets omdanande och förnyande innebörd. Mera än brukligt, så att säga! Om just sånger om Pippi Långstrump verkligen ska spelas och sjungas...

Krönta med lätta hattar

I ett gammalt album fann jag bilden. Av de sju damerna som gått till fotografen. Atelier Davidson i Wisby. För att föreviga sig. Tillsammans. Ingen anteckning om vilka de var. Ingen notering om anledningen. Bara denna bild. Repig. Gömd bland många andra. Till synes utan samband.

Det är då jag tycker mig känna igen henne. Kvinnan, nummer två från vänster. Är det inte? Kan det verkligen vara? Mormor Agnes? Agnes Selinda Ottilia Karlsson, f Samuelsson. Som ung i hemstaden Visby? Jo visst är det väl det. Hon och hennes kamrater. Väninnor.

Allvarliga och uppsträckta blickar de in i kameran. Nästan. De flesta betraktar något strax till höger om kameran (från damernas sida sett). Fotografens uppsträckta hand möjligen?

Visst är flera av dem näst intill sammanbitna. Inte uppsluppna eller glättigt upprymda. Kanske är de överväldigade av det högtidliga tillfället? Iklädda sina tunga dräkter som skulle duga att promenera i, även när det var kallt. När vinden låg på från Östersjön. Krönta är de, dessa rakryggade kvinnor. Med lätta och skira hattar.

Dans i luftrummet

Getingsommar är det väl? Så skrivs och sägs i alla fall. Fästingar ska också finnas i överflöd. Av det märks inte så mycket. Här är det annat som fångar uppmärksamheten.

Hela dagarna pågår skådespelet. Det fladdras och leks i luftrummet. Fjärilar i mängd. Något har gynnat dem. Nu leker de över gräsmattor och rabatter. De bildar par och plötsligt dansar fyra citrongula fjärilar mellan äppelträdets grenar. Lustfyllt och rörigt. Underhållande.

Äta glass i kyrkan

I Rom får man inte se ut hur som helst. Om man ska gå in i en kyrka. Kyrkfolket kräver respekt. För sina helgedomar. Många besökare verkar tycka det är besvärligt. De måste nämligen avstå från att gå in i helgedomen om kyrkväktarna inte är nöjda.

Här i vårt land kan man se ut nästan ur som helst. När man kliver in i ett kyrkorum. Ätande på glass. Iklädd nästan ingenting. Ungefär som på Adam och Evas tid. Ingenting utom kortbyxor. Bikini. Badbyxor. Kanske en solhatt. Eller en baseballkeps. Och inte ens mössorna åker av männens flintar. Och man tar rummet i besittning. Till och med svordomar kan höras.

Beskrivningen är inte rättvisande. För alla besökare. Eller alla kyrkrum. Men om det händer. När det händer kunde vi kanske vänligt hjälpas åt? Att påminna om kyrkorummets helgd. Att berätta om att kyrkan är invigd för gudstjänst, för mötet med Gud och det heliga. Vill man inte visa respekt undrar jag varför man alls vill vara där. Då vore det bättre att avstå...

Den blomstertid nu kommer

Hur var det med Den blomstertid nu kommer? Skrevs den vid Hångers källa? i Lärbro?

Israel hette han i förnamn och Kolmodin i efternamn, han psalmförfattaren. Han föddes på julaftonen 1643. I ett prästhem. Fadern var kontraktsprost och kyrkoherde i Simtuna i Uppland.

Han gjorde karriär, Israel Kolmodin. Som studerad karl. Magisterexamen avlades 1672 och prästvigningen blev av två år därefter. Han blir så småningom vice pastor i Uppsala domkyrka. 1686 blir han professor och kombinerar det med kyrkoherdeuppdraget i Upplands-Näs. Israel Kolmodin blir indragen i arbetet med en ny psalmbok och får bland annat verka som sekreterare. Han blir utnämnd till teologie doktor i samband med 100-års firandet av Uppsala möte 1593. Året då reformation i Sverige genom viktiga beslut definitivt blev stadfäst i Svenska kyrkan.

1692 utnämns Kolmodin till superintendent på Gotland (dvs han blir biskop). Som sådan blir han kyrkoherde i Visby och därtill herde i Lärbro. Det var ett prebendepastorat. Men här finns i alla fall en koppling till Lärbro där Hångers källa är belägen. I en uppsats i De hundra kyrkornas ö (1988) citerar författaren Gunnar Ahlqvist bland annat superinendenten Jöran Wallin: "At Dr Kolmodin varit särdeles lycklig i Poesien intyga nogsamt de mycket sköna andeliga Wisor, som han efter Diktar-konsten sammansatt...och i synnerhet den genomliufliga Sommar-Wisan N.o 317 Den blomstertid nu kommer, som wel må kallas et Mestarstycke, och han componerat under det han spatserat genom Skogar och gröna Engar, emellan Lädebro och Gand, det han alla dagar plägade göra, ner han der ute war at dricka lefwande watn utu Hångers källa".

Närmare än så lär man inte komma sägnen att Kolmodin författat psalmen bredvid Hångers källa...

Igenkänning

Vandringsberättelser sprids som om de vore självupplevda. Hur det är med denna lilla episod som jag fick mig berättad vet jag icke. Den rörde vid igenkänningsskiktet hos mig. Vem har inte känt igen personer för att sedan bli mera tveksam? Jag har det. Ofta. Många gånger.

Personen som kommer på långt håll vinkar ihärdigt och igenkännande. Men sedan tvekar han något och det ivriga mattas av. Men så tar vinkningarna och nickningarna fart igen. För att precis när personen kommer fram alldeles upphöra. Då säger han: Först tyckte jag det var du. Men sedan verkade det vara din bror. Men så såg jag ju att det faktiskt var du. Men nu inser jag att det inte är någon av er...

Vi ber för Norge och dess folk

Bestörtning och förfäran. Sorg och förtvivlan. Känslor som nu uppfyller våra grannar i Norge. Som också finns hos oss som lider med de drabbade och deras familjer.

När ilskan och vreden och upprördheten infinner sig behövs all den sammanhållning som statsminister, kung och många andra manat till. Svenska kyrkan och de många församlingarna, i gudstjänster och enskilt, ber för Norge, för folket, regeringen, de demokratiska institutionerna och organisationerna, för de socialdemokratiska ungdomarna och deras förbund, för alla drabbade och anhöriga. För dem som uppoffrande satsar allt i räddningsarbete och stödinsatser.

Den nakna ondskan har med ofattbart hänsynslöshet och grovt våld mördat och lemlästat, bombat och förstört. Hur det öppna samhället och demokratin ska skydda sig mot våldsverkare, mot det onda och ondskans anslag blir nästa viktiga samtal. Den godtrogna idealismen vi alla har del i kan inte längre bestå. Det ondas diaboliska realitet behöver analyseras och infogas i vårt sätt att tänka och vara...

Svenska kyrkans babyloniska fångenskap

Frukostsamtalet blev långt. Kaffet under äppelträden blev till en de olösta frågornas stund. I fokus: Svenska kyrkan. vad händer med en kyrka som huvudsakligen tvingas göra "andliga" saker som att hålla andakter på hem för gamla och ännu äldre? Kyrkan har i alla tider gjort betydande sociala insatser. Nu när det bara kan ske i marginalen hur begränsar och förvanskar det kyrkan?

Om balansen mellan de vigda och den demokratiska uppbyggnaden kantrar till att mest bara bli demokratisk apparat vad får vi då för kyrka? Har vi inte redan den föreningskyrka man i Svenska kyrkans beslutsapparat protesterat och reagerat mot? Som de högkyrkliga kritikerna så länge påpekat: i en kyrka kan inte all makt utgå från folket. Särskilt inte om en majoritet inte längre tror eller bekänner. Ty vad händer då med Guds plats i vår kyrka?

Elva år efter kyrka-stat har politiska partier makten i och över kyrkan. Partier som samtidigt är religiöst neutrala. Vad sker då med den roll som kyrkan behöver ha i vårt samhälle? Är det förklaringen till att Svenska kyrkan inte alls finns med som friskoleaktör? Kyrkan tillåts inte konkurrera med de kommunala och statliga institutioner dessa partier i regering och riksdag styr.

Om detta talade vi den långa frukosten. Vad är det som krävs för att bryta denna babyloniska fångenskap?

Det svirrar runt hjässan.

Tornseglarna svirrar runt mitt huvud. I en löslig flock. Snabbflygarna störtdyker och manövrerar med hisnande precision. De flyger tätt förbi. Kvar blir luftdraget. Strax ovanför min flint.

Lärkorna drillar i skyn. Som vore de upphängda i snören. I ett eget luftrum. En lärkornas rymd. Jublande vibrerar deras sångröster.

Men stunden därefter är segelflygarna tillbaka. På smala tornseglevingar som inte verkar kunna bära. Men ger fart åt strömlinjeformade kroppar. En naturupplevelse av stora mått. Som när en ilsken ateist ger sig på någon med religiös tro. De fångar sällan de fromma. De dyker för fort. Tvingas i sita stund veja. Argumenten håller inte.

Skönt är att tornseglarna inte jagar stora villebråd. Det inte är mig de vill åt. Min tro är att det är de envisa flugorna de snappar åt sig. Mer står på menyn. Det är bitska knott som eftertraktas. Som får sätta livet till. Vilken imponerande flyguppvisning. När det svirrar runt min sommarsvala hjässa.

Ljus och mörker gillar vi, dvs jag.

Handlar rullgardin. Standardmåtten lämnar mycket övrigt att önska. De stämmer inte med alla fönster. Men, på förpackningen visas bilder på hur man kan såga av gardinen med en vanlig såg. Man kan även klippa till väven så den stämmer med gardinens nya bredd. På så vis skall man hitta rätt passform. Moderna rullgardiner är inga självspelande pianon. Nu för tiden far de inte upp med en smäll. Av sig själva. Nej, de ska försiktigt hissa eller halas.

Men såga rullgardin är inte vad jag tänkt mig. Istället flyttar jag beslagen ovanför fönstren. Skruven går inte in. Jag drar i en spik först. Som knappast går att dra ut efteråt. Skruvarna är trots inbjudande spikhål svåra att dra i. Huvudena är för mjuka. Skruvmejseln slinter. Trä spricker. Bruk lossnar. Vackert blir det inte. Tid tar det. Men till sist sitter de där beslagen ungefär där de ska. Och då ångrar jag mig. Nästa gång får det bli sågen. Och saxen. Så det så.

Men till natten ska det bli mörkt igen. Trots att de flesta nordbor älskar sommarens långa och ljusa nätter. Mörker underlättar sömn, även om den är kort. Vi, dvs jag, är motsägelsefulla, alltså motsägelsefull. Så får det bli. Så får det vara.

Vända på dygnet

När jag berättar för mina amerikanska vänner om fyra-fem veckors semester tror de mig knappast. Är detta möjligt? Hur har man råd? Är inte arbete livets mening?

Men jag förklarar och skildrar huttrande utförligt våra kalla vintrar och mörkret, det svarta. Då förstår de min oerhörda längtan efter att få vara i dagsljus. Länge. Till långt fram på natten. Åtminstone några veckor om året.

Hurra för semesterns lediga tid. Som ett sommarlov även för vuxna. Då måstena är mycket färre. Nästan borta. Då man kan vända på dygnet. Hur man vill. Om man vill. Om man vill...

Kyrkan är det vi?

Denna dag skriver vi på bloggen. Inte som ett pluralis majestatis. Nej, som ett inkluderande vi där också du på något mysteriöst sätt finns med.

Läser om det missbrukade vi:et som särskilt präster bör akta sig för. Brygubben skriver om frågan utifrån en recension i Kyrkans Tidning. När de hellre borde säga jag och du. Så kan det vara. En övertalande omskrivning för att försöka få ihop en omöjlig ekvation. Vi:et finns liksom bara i teorin. Inte på riktigt. Inte som ett faktum vi räknar med.

Trots det är församlingens sanna kännetecken att det är ett vi och inte ett jag och du. Ett kollektiv. En gemenskap. En koinonia. Samhörighet ska känneteckna de döpta och troendes krets.

Jag erkänner. Jag predikar ofta om ett vi för att inte utesluta mig själv från de eventuella uppmaning och förmaningar som där kan finnas. Jag skriver och talar med flitigt utnyttjande av ett vi för att jag tror att du och jag i kristna sammanhang har till uppdrag att bli och vara ett vi.

Men jag inser svårigheten. Det är densamma som att säga att kyrkan ska det ena eller andra. Kyrkan vilka är det. Eller vem? Alla som är formellt tillhöriga vare sig de tror eller inte? De som firar gudstjänst tillsammans. Eller är kyrkan beslutsorganen, de politiska, och biskoparna? Kyrkan är det vi? Eller är kyrkan bara jag och du? Och du för din del är väl inte riktig säker på hur det är med mig, eller...?

Bristen på högmässor

En bekant låter mig få veta att det råder brist på högmässor. Kortgudstjänster står däremot högt i kurs. Med kort o, betoning på snabbt. Man får fara vida omkring för att finna en högmässa i Svenska kyrkan.

Skulle sommarens tid göra den sedvanliga lovsången till Gud seg och utdragen? Obehövlig? Misstanken infinner sig att det kan handla om de anställdas egen brist på tilltro till det man förr kallade en "fullständig högmässa" med HHN. Herren Heliga Nattvard!

Kyriet hoppar vi över. I sommar vill vi slippa elände och nöden i välden. Ingen ska väl behöva höra ropen om förbarmande. Gloriat förkortar vi. Änglasången i julnatten sparar vi till vinterrusk och mörker. Beredelseorden inför syndabekännelsen blir summariska. Så vinte börjar fundera över vår egen livsföring och över synd och ondska. Trosbekännelse. Äsch. vi sjunger en liten trallvänlig visa. Däremot ska det bli en predikan. Om allt möjligt. Ett kåserande litet tal om sommaren. Och Guds fria natur. Dit vi alla redan längtar. Så vad gör vi här egentligen...

Nattvarden sparar vi. Till en annan gång. Då när alla har vant sig vid kortkort. Eller också gör vi inte det. Men vi får nog spola flera av momenten där också. Vi läser något instiftelseord och sätter fart. Till det som hägrar. Bad, hängmattor eller vad det nu kan vara. Men några letar envetet vidare. Efter en högmässa. En gudstjänst som håller måttet! Glad sommar!

I väntan på transport

Rom är en otrolig stad. Än mer otroligt är stadens transportnät av opålitliga bussar som tycks komma mera nyckvis än tabelltroget. Olaus Petri Vocalis, kören som nyligen fick fina utmärkelser i musikfestivalen "Musica Sacra a Roma" fick flera nagelbitarstunder. Några gånger fick man överge tanken på publika transporter för att nyttja ålderstigna racerförares sysselsättning - Roms taxibilar. Fram kom kören. I hast. Och med olagliga svängar och manövrar som utförda i gamla Svedala hade kostat oss våra körkort. Pronto och subito!

Den som väntar på något gott, väntar nästan för länge...

Vatikanens trädgårdar

Vid den nyligen genomförda körresan till Rom vandrade Olaus Petri Vocalis och några medresande i Vatikanens trädgårdar och njöt av ljuvligt väder och den sköna parken. Där finns bland mycket annat en replik av grottan i Lourdes!

Blommorna är få men trädgårdsanläggningen uppvisar här och där områden där häcksaxarna fått trimma buskarna till skön symmetri. Strax efter det vi passerat denna del av trädgården var det dags att bege sig ut i ett hett Rom. Efter en snabb och mycket sen lunch klädde man om till konsertkläder au de toilette (?). Kyparne förstod inte hur dessa slitna trötta turister plötsligt kunde kliva fram i lång klänning och kostym. De svimmade nästan när de förstod och insåg att om en liten stund skulle dessa människor låta välljudet klinga i Peterskyrkan...

Vocalis i Peterskyrkan

Är nyligen hemkommen från en körresa till Rom där Olaus Petri Vocalis skördat lagrar i musikfestivalen "Musica Sacra a Roma". Därtill fick körens dirigent Mats Bertilsson spela vid en gudstjänst i Peterskyrkan. Vocalis ombads dessutom att sjunga vid mässan kl 17 i måndags. Storslaget och imponerande!

Han snyter sig ljudligt som en mistlur

Vårdcentralens väntrum är som ett akvarium. Där rör sig människor på en liten yta. Synliga för varandra. Alla väntande på att få gå till kassan. Eller ta prov. Kanske besöka en läkare eller sjukgymnast.

En äldre farbror med vita halvkorta seglarbyxor kliver in. Han ser ut att vilja verka världsvan. Men det går lite till överdrift. Som när han ställer sig nästan mitt på golvet. Sakta drar han fram sin bordduk ur fickan. Så ser det ut. Den är enorm, denna näsduk av rutigt tyg, som han halar fram ur höger ficka. Han för den eftertänksamt till näsan och snyter sig ljudligt som en mistlur. Åskan går, sjung hopp faderallan lej. Sedan tittar han på oss i tur och ordning. Som för att se efter om någon vill invända.

En sköterska går förbi och då ropar han till henne. Ganska högt. Onödigt starkt. Men han kanske hör dåligt? Karin, jag kommer snart till dig! Han ropar och nickar och hon ler. Inte alls besvärad. Vänligt. Den äldre mannen sätter sig i soffan. Genast börjar hans ena fot att slå takten till den obefintliga musiken. Nervöst hoppar ena foten och så den andra. Knäna studsar de med.

Han tar tidningen som den andra personen i soffan just lagt ifrån sig. Högt säger han, jag tar den här. Det blir lättare att skriva då. Bena far runt på honom och hur det alls kan vara lätt att skriva förstår vare sig jag eller någon annan. Många tittar förstulet på honom. The king of vårdcentralens väntrum? Jag tror att han själv ser sig så. Hans nervösa rörelsemönster får andra att skruva på sig. Men man låter honom hållas. Det är trots allt en tidig sommarmorgon. Och vi är välvilligt inställda till varandra.

Jag nickar till en annan sköterska som går förbi. Hon nickar tillbaka. Jag gör det man gör i det där rummet. Väntar. På att bli stucken. I fingret. Sedan lommar jag min väg och tänker att det var länge sedan jag hade stora tygnäsdukar. De är nog slängda. Kanske har vi någon liten bordduk jag kan knöla ner i fickan? Vad ska det förresten vara bra för. Jag har ju hand och fingar. Näven har ju fungerat förr...

Svenska kyrkans nya organisation - en valfråga

Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Utredningen skriver: Vi är medvetna om att det blir fråga om en stor förändring när vi föreslår att det inte längre ska finnas några flepastoratssamfälligheter. Några av de flerpastoratssamfälligheter som nu finns har en lång historia... Ett uppbrott från en struktur med denna långa historia kan vara smärtsam och det finns flera skäl som talar emot en förändring av det slag som vi föreslår... Vi lägger inte fram konkreta förslag om vad som ska ske med var och en av de 35 flerpastoratssamfälligheter som nu finns. Det blir en fråga som måste prövas i samverkan mellan berörda stift, samfälligheter och församlingar. Vårt förslag innebär dock att de pastoratssamfälligheter som finns den 31 december 2013 övergår att bli pastorat 1 januari 2014. (s 240)

Om nu ett antals församlingar inte vill bli av med sin egendom, sin kyrkoherde, sitt självbestämmande och sitt direktvalda kyrkoråd INOM 2,5 ÅR så återstår bara att säga nej. Först och främst ett nej till utredningen och dess förslag. I andra hand, om förslagen går igenom, så måste man skyndsamt begära att få bli församling utanför det nybildade pastorat eller att själv få bilda ett eget pastorat genom församlingsdelning. Finns det någon ekonomiskt och juridiskt insatt person som tror att man kan lösa frågorna om vilka tillgångar ur de gamla samfälligheterna som ska tillfalla de församlingar som inte vill följa med in i de nya pastoraten?

Utredningen menar att man bör genomföra förändringen och genom delegationsbeslut kan man någorlunda bibehålla nuvarande organisation och ansvarsfördelning. Detta för att skapa tid att ytterligare pröva indelning och nya samverkansformer. Men det blir en obegriplig omväg. Först genomföra förändringen sedan göra undantagsbeslut genom delegationer för att några församlingar eventuellt ska kunna gå en annan väg. Är det en lösning som ger trovärdighet åt förslagen? Ingalunda!

Utredningen skriver att "de är helt på det klara över att det vållar vissa svårigheter" med att de föreslagna förändringarna ska komma till stånd redan den 1 januari 2014. "Alternativet att vänta till nästa mandatperiod som tar sin början 1 januari 2018 ser vi dock som en sämre lösning", skriver de också. Men vilka dessa skäl är som gör 2018 till en sämre lösning - det får man faktiskt inte reda på!

Här vore det rimligt att man fick göra denna enorma organisatoriska förändring till en valfråga. Ska Svenska kyrkan på många håll byta församlingssyn ska det inte ske så snabbt att man inte hinner pröva sakskäl och argument. Frågorna är för viktiga för att lura väljarna i Svenska kyrkan på deras inflytande. Låt folket säga sin mening!

Det enorma alexanderhugg man nu vill genomföra utesluter också alla andra både rimliga och möjliga samverkansformer. Partiellt samarbete (t ex i partiella samfälligheter) erbjuds inte. Ändå är det så att mmånga församlingar skulle klara sin uppgift synnerligen väl om man kunde finna former för samarbete där man får stöd för en del av de ekonomiska processerna, personalfrågor, kyrkogårdar och fastighetsförvaltning. För att samverka kring sådant ska man inte behöva uppge sin identitet som självständig församling. Småskaliga lösningar är enligt min mening att föredra när det handlar om att bygga gemenskap kring ordet och sakramenten. Subsidiaritetesprincipen, tanken att beslut ska fattas av dem som är berörda och på lägsta möjliga nivå, sätts också ur spel när makt och inflytande i hög grad lämnar församlingen och läggs i pastoratet.

Nya kyrkoherdar blir minibiskopar

Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Där finns många förändringar föreslagna. Kyrkoherdens uppgifter i de pastorat som ska ersätta de gamla samfälligheterna blir att leda all verksamhet. Så i örebro skulle en kyrkoherde ersätta alla nuvarande sju, såvida inte ett antal församlingar nu får nog och bryter sig ur. Och hur det skulle kuna gå till måste vi naturligtvis granska mera senare.

Här i denna kommun kommer kyrkoherden att i sitt pastorat ha ca 70 000 kyrkotillhöriga. En betydande del av de ca 412 000 som tillhör Strängnäs stift. Den kyrkoherdebefattningen blir mer en biskoplig syssla. Örebro pastorat blir, om utredningens förslag ograverat går igenom större än Visby stift med sina ca 44 000 kyrkotillhöriga!

Kyrkoherden ska enligt förslaget sitta även i församlingsråden! Men får möjlighet att i sitt ställe utse en präst som arbetar i en församling att i kyrkoherdens ställe vara ledamot i församlingsrådet. Men den stackaren kommer inte helt undan. Om en präst som utsetts...är förhindrad att inställa sig (vilket språk) till ett sammanträde ska kyrkoherden tjänstgöra i stället. (5 kap §5)

Vilka som för övrigt kommer att leda verksamheten i församlingarna vet man inte. Det kan lika gärna bli enhetschefer ur andra professioner, cheferna kan i framtiden lika gärna vara musiker, pedagoger, diakoner eller ekonomer som präster. Därmed går en av vår kyrkas kännetecken i graven. Tillsynen som sköts lokalt av dem inom vigningstjänsten, idag kyrkoherdar, som genom löfte bundit sig till kyrkans lära och ordning. Eftersom man inte reglerar förhållandet är det givet att det är den riktning man vill gå i. Färre präster i ledande positioner och därmed en medveten och allt större (törs man skriva politisk?) styrning.

Församlingarna buntas ihop

Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Man skriver i sitt förslag till ny ordalydelse i kyrkoordningen 2 Kap §6: För varje församling skall finnas en församlingsinstruktion som anger hur församlingen fullgör sin grundläggande uppgift. När flera församlingar ingår i ett pastorat har de en gemensam församlingsinstruktion.

Tydligare kan det inte sägas att de många församlingarna i de nya pastoraten (de gamla samfälligheterna) faktiskt blir en församling. En instruktion är naturligtvis lika med en församling. Hur mångfald och kyrklig pluralism ska få utrymme när man reducerar det lokala inflytandet och flyttar upp det på pastoratsnivå, dvs samfällighetsnivå, är oklart. Enkelriktning och toppstyrning blir följden!

De tidigare församlingarna tvingas samman till en ny stor enhet eftersom samfälligheten blir ett pastorat som kommer att fungera som EN församling! Jätteförsamlingar med en megakyrkoherde och en församlingsinstruktion talar ett oroväckande klarspråk: centralism. Makt flyttas från lokaförsamling till samfälligfhetsnivå. Illa! Mycket illa!

All makt åt samfälligheten

Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Den tryckta upplagan har i dagarna distribuerats ut till församlingar och stift. Utredningen går även att finna på nätet.

I sin sammanfattning skriver man om den kanske största förändringen man föreslår: Pastorat definieras inte längre som kyrkoherdens ansvarsområde utan som en samverkansform för församlingar. I formell mening med utgångspunkt från föreskrifterna i lagen om Svenska kyrkan är pastoratet en kyrklig samfällighet. De församlingar som ingår i en samfällighet ska inte bara samverka beträffande resurs- och personalfrågor utan även om den grundläggande uppgiften. Pastoratet får därmed även karaktär av pastoralt område och ska ha ett övergripande ansvar på lokal nivå för att församlingarna fullgör sin grundläggande uppgift.

Det innebär för församlingar som ingår i en samfällighet just nu att de i framtiden blir av med sin kyrkoherde, att deras kyrkoråd tappar i betydelse och nu blir ett av kyrkofullmäktige utsett församlingsråd. Att kyrkorådet inte kan väljas direkt utan utses av kyrkofullmäktige. Dessutom räcker det nu att bo i pastoratet för att kunna hamna i något av församlingsråden.

Istället för att bemyndiga församlingarna överför man makten de har idag över sina egna innehållsfrågor till det enda kyrkoråd som framgent ska bestämma i pastoratet. Frågorna om gudstjänst, undervisning, diakoni och mission kommer nu att ligga direkt i och under pastoratet. Och församlingsinstruktionen beslutas inte av församlingen utan av det gemensamma kyrkofullmäktige. Församlingarna är därmed inte längre den grundläggande enheten utan nu införs det nya pastoratet.

När utredningen ska lösa problemet med att samfälligheterna idag styr med sin ekonomiska makt går man alltså åt andra hållet, det vill säga i centralistisk riktning. Man överför innehållsfrågorna till pastoratet, dvs samfälligheten!

I förslagets nya version av Kyrkoordning står det i 2 Kap, 5§: Flera församlingar kan samverka i ett pastorat som då utgör en kyrklig samfällighet. Pastoratet har som pastoralt område det övergripande lokala ansvaret för att församlingarna fullgör sin grundläggande uppgift. Pastoratet har det ekonomiska ansvaret för alla församlingens uppgifter…

Förslaget är i bästa fall aningslöst och idealistiskt. Det förutsätter total tilltro till den goda viljan hos dem som får makten i kyrkofullmäktige och i kyrkorådet. Om de av någon anledning inte skulle gilla kyrklig och teologisk mångfald i de gamla församlingarna, eller inte uppskatta någon särskild form av spiritualitet som kanske odlas i någon av församlingarna, kan de enkelt ändra allt!

All makt till samfälligheten skulle man kunna sammanfatta förslaget. Och det var väl ändå inte meningen? Eller?

En bok i hyllan

På arbetsplatsen rycker semestrarna närmare. Kvar att bestyra är att en budget ska nagelfaras och fastställas. Eftersom jag bytt rum ligger allt dessutom i kartonger. Med en utomordentligt skraltig rygg får det bli en pärm i taget. En bok i sänder. Då hinner man också tänka. Varför skaffade jag Boken om Ansgar? Eva Odalmans översättning av Rimberts Vita Anskarii är sannerligen intressant. Men i vanligt församlingsliv kanske inte fullt så brukbar?

Mera praktiskt användbara böcker finns där också. Harald Göranssons Koral och Andlig visa i Sverige som kan kasta ljus över den svenska psalmskatten. Där finns också Jean Paillards Du skickade en Salamander (Kristus som djur i moderns svensk litteratur). Den kan ge illustrativa citat att bruka när man talar om lidande, död och uppståndelse. Till exempel i en predikan. Ja, ja. Fler böcker ska packas upp. Så tar jag en bok till och ställer den i bokhyllan. Eftertänksamt.

Take me

Äntligen en ledig dag. Vilket betyder att fyra fulla tvättmaskiner ska köras i källaren. Tvätten ska hängas och något manglas. Uppskjutna telefonsamtal ska ringas. En bank som har stängt kontaktas. Och ett sedvanligt sommarmöte med gamla skolkamrater planeras.

Upptäcker att vi är med i en tävling hos resebyrån Ticket om resor till Chicago. Där startar man en "egen resebyrå" som man kan rösta på. Och så behöver man flest röster. Så rösta gärna på vår resebyrå Take me. Gå in på Ticket och leta fram bokstaven T och rösta på Take me! Får vi åka blir det bloggreportage från en resa i västerled. Till min amerikanska syster. Faye blev min syrra 1966 eftersom jag fick bo i hennes föräldrahem som utbytesstudent ett år. Vore trevligt att hälsa på henne och hennes familj.

Pingst - glödjens högtid

Pingstdagens afton bad man i en av Örebros kyrkor. I och för sig inget ovanligt. Kyrkornas rum är oftast en plats för bön. Det var en ekumenisk samling och man bad för den egna staden, för dess politiska ledning, för kristna i Mellanöstern, för kristen enhet, för Kina och Laos och för mycket annat angeläget. I korta anföranden med efterföljande bön kunde man bära fram, lyfta och lufta det svåra såväl som uttrycka sin tacksamhet för allt det goda vi möter.

Texten till en av lovsångerna hade fått ett passande skrivfel. Istället för glädje hade man skrivit glödje. Vilket ord: GLÖDJE! En fantastisk tillfällighet i freudiansk felsägningsanda. Detta just i hänryckningens och andeutgjutelsens tid.

Med tungor av eld bekräftades den första pingsten. I många församlingar har inspirationens och hängivenhetens eld falnat. Men i Pingstdagens högmässa fanns där jag råkade vara just glödjen påtagligt närvarande. Nu tänker jag på vad man får när glädje och glöd kombineras. Pingst förstås. Eller glödje! Stor glödje!

Så går en studentdag

Hela gårdagen svallade traktorerna och lastbilarna över staden fulla med studenter. Jag höll på att elakt skriva med fulla studenter. De som sticker ut genom vrålet är de stackarna som redan mitt på dagen i rådande värme dunkat i sig för mycket. Ögonen styr inte riktigt och rörelserna bär spår av alldeles för mycket.

När de dundrar förbi undrar man var denna lössläppta hämningslöshet har grott. I en tid där det råder stor brist på mening? Eller där det finns ett överskott av enformigt liv? Kan det var de osäkra framtidsutsikterna? Eller är det en vuxenvärld som inte orkar sätta normer, markera gränser, vara goda föredömen?

Några av de mest utlevande kan ha övat sig genom åren, andra tappar kontrollen för första gången. De flesta, de allra flesta behåller förmågan att trots skrik och vrål hålla stilen och kontrollera euforin. De kan dra en gräns och sveps inte viljelöst med.

Så tänker jag när de överlastade far förbi i vagn efter vagn. Och med en ljudnivå som lovar tinnitus inom en snar framtid. De åker mot en ljusnande framtid sägs det och så vrålas det i alla tonarter. Mest låter det som en hejaramsa från ståplats. Själv ber jag en bön för deras dag och för att lyckan ska få vara bara just det - en stunds bekymmersfri lycka. Att denna dag ska bli ett viktigt och fint minne att bära med sig.

På hemväg nynnar jag gammelmansaktigt på en annan sång. Som markerar tidens flykt. Och Guds omsorg vad som än sker. Så går en dag än från vår tid...

Halveringstid för kyrkliga löften

Läser i Kyrkans tidning att man i Stockholms stift frågar de blivande prästerna om de kommer att viga samkönat. Förstår man artikeln rätt är det numera ett villkor för prästvigning i Stockholms stift. Biskop Brunne hävdar att man gör det för att följa kyrkomötetsbeslut och kyrkans ordning. Tidningen skriver:
Stockholms stift är tydligt med att den har betydelse för rekryteringen. Där tillfrågas prästkandidaterna om sin inställning. ”Vi vill säkerställa att präster kan utföra alla de arbetsuppgifter som krävs utifrån den ordning som är beslutad i vår kyrka”, motiverar stiftet i ett skriftligt svar till Kyrkans Tidning.
– Går man in och ska bli präst i vår kyrka så följer man de beslut som är fattade. Något annat är inte rimligt i någon annan organisation och inte heller i Svenska kyrkan, säger Eva Brunne, biskop i Stockholms stift.
Innebär det att den som vill bli präst i Stockholms stift alltså måste vara beredd att viga samkönade par?
– Jag förutsätter att prästkandidater följer den ordning som är beslutad i vår kyrka.

Ärkebiskop Wejryd tycker inte att det är konstigt. Redan tidigare har tidningen raporterat om att denna fråga smyger sig in i anställningsintervjuer och därmed blli avgörande för en anställning som präst i en församling.

Frågan måste naturligtvis ställas om biskop Brunne och Stockholms stift har rätt. De som fattade beslutet måste väl stå upp för det man bestämde. Säger de övriga biskoparna något? De politiska partierna? Ansvarsnämnden? Kyrkans tidnings ledarsida?

För min del tänker jag hålla utkik och se vem som har kurage och mod att stå fast vid sitt och kyrkomötets beslut. Eller är det så att halveringstiden för kyrkliga beslut och löften nu är så kort att bläcket inte ens behöver torka?

I en faktaruta berättar Kyrkans tidning följande: Kyrkomötet tog 2009 beslut om att samkönade par ska kunna vigas i Svenska kyrkan. I Kyrkostyrelsens skrivelse (2009:6) som låg till grund för beslutet står:

”Ingen präst ska vara skyldig att tjänstgöra vid vigsel av par av samma kön.”

”Frågan om hur man ser på vigsel med par av samma kön ska inte heller ha betydelse vid exempelvis prövning av prästkandidat eller anställning av präst, musiker, kyrkvaktmästare eller annan personal i kyrkans tjänst.”

I Äktenskapsbalken (4 kapitlet 3 paragrafen) slås också fast att den som är vigselförrättare inte är skyldig att förrätta vigsel.

Skelett i långa banor

Från dinosaurieutställningen i Norrköping...

Dinosaurier i Norrköping

Dinosaurieutställning i Norrköping. Kan det vara värt ett besök? Vi gjorde ett försök.
Bilresan tog 90 minuter i värmen. Väl framme i centrala Norrköping letade vi oss fram. Vi blev förvånade över antalet skelett som visades upp. Stora och rejäla! På bild fångade vi en Tyrannosauros Rex. Vilket inte var så svårt. Han stod stilla.

Besökarna var mycket unga. Föräldrar släpade med sig sina knappt gående småbarn. Och barnvagnar blockerade vägen. I en trång pssage stod två mammor och trattade i sina barn flaskföda. Under ivrigt samspråk och helt uppslukade av sin egen konversation stod de där. Alla som ville passera förbi tvingades tränga sig emellan vagnarna. Förmågan att leva sig in i andra besökares behov var för stunden noll!

Utställningens skärmdel var sprängfylld med text vilket antydde en pedagogik som man övergav redan på femtiotalet. Förra seklet. Här kunde man ha gjort mycket för att bättre presentera och åskådliggöra de årmiljoner man avhandlade där.

Trots det var utställningen imponerande. Bara att ha fått se dessa märkliga varelsers imponerande fossila skelett var storslaget. Norrköping skriver på sin hemsida:
Dinosaurieutställningen kommer från paleontologiska institutet i Moskva, där över 200 forskare studerar olika grupper av forntida djur och växter.

Eftersom dinosaurieutställningen i första hand är byggd på ett naturligt fossilt material är den intressant både för experter från olika länder och för vanliga besökare.

Utställningen är en vandringsutställning som redan har visats i Australien, Tyskland, USA, Kanada, Korea, Frankrike, Italien, Finland, Japan, Taiwan och Cypern.

Smakar det så kostar det. Inträde 90 kr för vuxna och för de flesta barn 70 kr. Därtill blev det en besvikelse att man inte kunde införskaffa en utställningskatalog eller ett häfte med information om de dinosaurier som visades. Ett pedagogiskt missgrepp tycker jag. Särskilt som det finns skärmar med enorma textmängder och mindre informativa skyltar (uppfatta detta som du vill). Trots det, med minsta dinosaurieintresse är mitt råd i alla fall: ställ färden till Norrköping!

Varför så bråttom, Svenska kyrkan?

Den nationella strukturutredningens förslag kommer snart i bokform. Då bör debatten och diskussionen om kyrkans framtid komma igång på allvar. På denna blogg kommer jag att försöka granska förslagen och ställa frågor till de förslag man lagt fram.

Den mest angelägna frågan är: Varför har man så svettigt bråttom? Här vill man genomföra den näst största omvälvningen av Svenska kyrkan i modern tid, efter kyrka stat, och tänker att den ska förverkligas redan 2014. Alla samfälligheter ska omvandlas till pastorat. Massor av jättepastorat bildas och antalet kyrkoherdar, de som har läro- och tillsynsansvar, reduceras. En samfällighet kan upplösas. Men för man över samfälligheternas tillgångar till de nya pastoraten har de troligen för all framtid gått förlorade för de ursprungliga församlingarna.

Dessutom har man ännu inte utvärderat kyrka-stat reformen. Man vet inte genom några studier och granskande undersökningar hur reformen påverkat och förändrat. Så varför denna enorma omvälvning? Varför så bråttom?

Rättigheter och skyldigheter

Tankarna löper vidare efter Hildebrandts och Neumans artiklar i SvD Frågan om individers mänskliga rättigheter har sin motpol i frågan om skyldigheter. Man kan undra hur det kommer sig att någon deklaration inte finns om vad humaniteten skulle kräva av enskilda människor och stater. Utan de som ska "leverera" rättigheterna, oftast stater, får lita till rättighetsdokumenten.

Skulle ett skyldighets eller ett förpliktelsedokument formuleras uppstår naturligtvis den svårighet som kyrkan genom historien kämpat med. Kärlekens handlingar, de goda gärningarna, kan komma att ses som en förutsättning för att få del av det Gud lovar sitt folk. Gärningsläror med andra ord. På området för mänskliga rättigheter skulle det handla om att man som person måste förtjäna det deklarationerna garanterar. Problemet är naturligt nog inte okänt. Brott och onda gärningar som resulterar i att någon döms inskränker påtagligt brottslingens rättigheter. Man kan frihetsberövas. Man förlorar sin mötesfrihet och många andra friheter. Uppfattningar om att människor kan förverka sin rätt möter man ofta.

Problemet att kräva rättigheter för egen del och förneka andra dem är också ett vida spritt fenomen. I vårt land kan man möta det i islamofobiska sammanhang. Kyrkor är ok att bygga men några moskéer vill man inte se här. Muslimerna i Sverige måste så att säga förtjäna denna rätt. Vanligtvis tänker man att stater och länder, över vilka muslimerna här inte har inflytande, först ska tillåta kristna att bygga kyrkor. Annars inga moskéer här. Märklig tanke.

Men frågan om skyldigheter är viktig. Särskilt påtaglig för dem som kommer nya till vårt land och inte kan våra lagar, koder och normer. Frågan om innevånares och medborgares förpliktelser mot varandra, mot stat och samhälle, är en hörnsten för en fungerande integration. Vi har ingen Pledge of allegiance... som man har i USA. En lojalitetsförklaring till flagga och nation. Ett band som inskärper skyldigheter och håller samman nationen. För min del kan jag önska en sådan lojalitetsförklaring för oss alla. Den skulle kunna fungera som en motvikt mot den alltmera utbredda individualismen, och ibland vore behövlig även mot gruppers och kollektivs alltför långtgående anspråk.

Individuella rättigheter och grupptillhörighet

Reportern och kolumnisten Johanne Hildebrandt i SvD erbjuder alltid något att tänka på. Så också i dagens spalt på ledarsidan där hon behandlar den misslyckade integrationen, eller som hon skriver: varför åsidosätts rättigheter för utlandsfödda svenskar. Avstamp tar hon i Ricki Neumans reportage om multikulturalismens död i SvD 18/5.

Johanne Hildebrandts tanke är inte unik. Det svenska samhället genomsyras alltmer av tanken på att rättigheter tillhör individer och inte grupper. Det blir då smått ironiskt när skribenten lyfter fram följande: Sverige är sekulariserat, ingen präst kan stövla in i någons hem och lägga sig i hur folk lever eller ligger. Arbetare har rätt att tillhöra fackförbund…

Just det! Individer har rätt att sluta sig samman till stora och starka kollektiv för att försäkra sig om sina rättigheter. Till exempel i form av generella rättigheter som tillfaller grupper (av individer) genom kollektivavtal. Driver man tron på individens rättigheter för långt blir individen utelämnad åt stat och kommun och åt sin egen förmåga att slåss mot systemet när det fallerar. Och brister gör det.

En av poängerna med individens rättigheter är naturligtvis att man ska slippa tillvitas beteenden eller egenskaper som just sådana som dom har. Man ska inte tvingas till underkastelse inför det som gruppen och dess ledare hävdat. Oavsett om man anses vara muslim, finländare, rom eller resande, frikyrklig… Hildebrandt frågar: Varför buntas de (utlandsfödda svenskarna) samman till etniska och religiösa grupper som uppmuntras leva isolerade från samhället istället för att behandlas som individer med samma rättigheter, skyldigheter och ansvar för samhället som alla andra?

Johanne Hildebrandt citerar instämmande Neuman: ”Nu betonas det stora projektet. Vi lever i samma samhälle, vilket betyder avsevärt mer än att vi bor på samma plats. Den nationella väven måste stärkas; det etniska och religiösa får komma i andra hand.”

Här måste jag invända. Matrisen är inte så enkel att vi löser allt på individnivå. Där blir jag som enskild totalt beroende av den goda staten, alla goda gåvor och rättigheters garant? Som individ behöver jag de starka organisationerna som kan opponera och stå upp för bestämda värderingar. Det är i skärningspunkter mellan individ och våra många olika grupptillhörigheter som största möjliga frihet uppnås. Var skulle idrotten vara i vårt land om inte föreningar, klubbar och förbund hävdat sina gemensamma intressen?

Om jag tillförsäkras rätten att utöva min religion men den kyrka jag tillhör tvingas in i familjernas minsta och privata garderober blir det inte mycket kvar av min rätt att utöva min religion. Ta vilodagen, söndagen. I vårt land är det numera köpenskapens största dag. I Tyskland stänger det mesta av affärer och köpcentra. Även butiksbiträden och försäljare får rätt till rimlig ledighet tillsammans med andra.

Jag tillhör Svenska kyrkan, landets största trossamfund och medlemsorganisation, som faktiskt gör anspråk på att betyda något för hela samhället, dess utveckling och värderingar. Men därifrån hörs ingenting om att hålla vilodagen i helgd. Ty vi är nog världens mest individualistiska och privatiserade samhälle. Det tänkandet har i mångt förlamat också kyrkan. Den kyrka som en gång stod för det kitt som höll samman nationen. Och som åtminstone såg till att folk i det här landet blev läskunniga.

Neumans artikel problematiserar situationen på följande sätt: Sverige står inför ett skifte, så lät det flera gånger under seminariet, och kan inte längre acceptera att minst 70000 svenska ungdomar lever i hederskulturer där man inte bryr sig om svensk lag, och där unga människor inte själva bestämmer över hur de klär sig eller vilka de umgås eller gifter sig med.
Trotsar de familjen eller klanen riskerar de att mördas, som Fadime Sahindal och Pela Atroshi.

Regeringen räknar med över 100 enklaver runt om i landet, enligt en rapport från 2009, små slutna samhällen med andra värderingar, och djup misstänksamhet mot majoriteten.

Detta är allvarligt och oroande. Men tror någon att lösningen är att låtsas som om de etniska och religiösa grupptillhörigheterna inget betyder, eller att de enkelt kan undertryckas? Då har man fel. Det är fler och inte färre kontakter som behövs med etniska, kulturella och religiösa grupper. Också där, och kanske framför allt där, måste respekten för individens rättigheter och frihet byggas.

Kort om skolavslutningar

Uppriktighet behövs om allt möjligt ska bli bra. Som en blogg till exempel. En av stillsams läsare kommenterade att det finns ju sådant som är bra på din blogg, men vet du vad felet är? Du skriver för långt.

Här en kortversion av ett tidigare inlägg. Religion kan inte förstås enbart som teori utan måste betraktas i praktiken. Ungefär som med fotboll. En bön och en välsignelse i ett Svenska kyrkans kyrkorum är religion men knappast i någon "skadlig" omfattning. Ingen skulle behöva ta anstöt. Eller tro sig vara utsatt för omvändelseförsök eller manipulation. Därför bör en bön och en välsignelse kunna förekomma vid skolavslutningar i kyrkorum.

Den motsatta tanken - att bön inte får förekomma i ett rum invigt för ändamålet är otroligt egendomlig. Eller att en rektor skulle ansvara för kyrkans rum och dess religiösa inventarier som krucifix och altare.

Skolavslutningarnas religiösa inslag

Vi närmar oss skolavslutningstiden. Diskussionen lär åter bölja fram och tillbaka. Pådriven av medvetna personer som vill dra en allt tydligare gräns mellan religion och samhällsliv i övrigt.

Den springande punkten är att barn anses ta skada eller påverkas av att finnas med/delta i avslutningar där kristet religiösa inslag som bön och välsignelse förekommer. Ett av de vanligare argumenten är att muslimska barn därmed stängs ute. En invändning som oftast framförs av icke-muslimer. De muslimska barnen skjuts liksom framför andra övertygelser, kanske därför att man tycker sig få en större kontrast, en djupare klyfta, mellan det kristna som förekommer och de deltagande barnen och deras föräldrars muslimska övertygelse. Mera sällan är det så att muslimerna själva har svårigheter med att ord som Gud förekommer eller att någon bön bes, så länge som inte barnen själva måste be. Religiöst aktiva muslimer räds oftare det sekulära mycket mer än man fruktar utövad kristen tro.

Mycket sällan om alls diskuteras kärnfrågan om religionen när den praktiseras måste förbjudas. Från all undervisning. Istället nöjer sig med att argument för och emot radas upp. Det är ju inte tänkbart att lära sig fotboll eller basket utan att ibland se bollar i spel mellan lag. Och att själv spela. Fotboll som teori och i praktiken kan ju inte jämföras på samma dag. Men så finns det ju inte heller någon fotbollsfrihetslag som skulle garantera rätten att slippa se fotboll när den spelas.

Varför går det då inte att närvara vid utövad och praktiserad religion, som sker gudstjänster i moskéer och kyrkor? Är skadeverkningarna så stora? Innebär alltså religionsfriheten att man aldrig ska behöva möta utövad religion? Frihetslagarna ger minoritetens uppfattning företräde framför majoritetens. Det är väl också därför som Svenska kyrkan så gott som aldrig försöker rida på det faktum att på många håll tillhör ca 70% av befolkningen kyrkan, och på landsbygden ser man ofta ännu högre kyrkotillhörighet.

Religionens beståndsdelar kan man inte gärna i någon djupare mening begripa sig på om de inte får förekomma i sitt sammanhang. Bön i teorin är något annat än bön i funktion. Därför borde alla barn få del av olika religioners insida genom att ibland/ någon gång få vara närvarande vid olika religioners gudstjänster. Därför borde i begränsad omfattning religiösa inslag vid skolavslutningarna kunna passera utan att man tror att barnen skulle kunna bli omvända till kristen tro, andligt infekterade eller religiöst förgiftade.

En annan svårighet är att Skolverket föreställer sig att en rektor skulle kunna vara ansvarig för ett kyrkorum. Man menar att skolavslutningar kan förekomma i ett kyrkorum enbart om kyrkan inte används som kyrka, dvs bön och välsignelse är otänkbart. Att det invigda rummet i sig även innehåller religiösa föremål tycks märkligt nog inte genera. Ta altaret som vittnar i om Guds närvaro. Krucifixen som förkunnar den lidande och uppståndne Herren Jesus. Kyrkorummets helgd är fastslagen i Kyrkoordningen och överordnad andra intressen. Därför kan inte en rektor ensam ansvara för kyrkorummet. Att toleransen i somliga kyrkliga sammanhang ser mellan fingrarna gör det inte rätt. Här och där kan alla möjliga profana arrangemang och konserter förekomma, med ett råbarkat språk och annat som egentligen strider mot rummets syfte och karaktär. Att tro att rektorn kan ersätta dem som är satta att förvalta detta idéinnehåll är märkligt.

Dessutom har man sådana förväntningar på att kyrkan ska tiga som icke-betalande gäst. Att kyrkans budskap skulle portförbjudas i kyrkorummet, eller att man skulle reducera det till en tillönskan om en trevlig sommar, är en befängd tanke. Även om man skulle betala för rummets upplåtelse. Däremot kan kyrkans tro av skickliga präster finnas med på ett tolerant och inkännande sätt med respekt för gästerna och barnen och deras föräldrars ofta mycket olika trosövertygelser.

Men med tanke på den stridbara opinionen att skolavslutningar i kyrkan inte ska förekomma kanske kyrkan själv borde ta initiativet. Ett kyrkorum är ett kyrkorum och till för församlingens möte med Gud. Vi närmar oss kanske den punkt då kyrkan borde göra upp med sin historia av nära koppling till skolväsendet och erkänna att tiden är förbi.

Skolverkets och läroplanens religionssyn är mer museal. Man kan i undervisningen få träffa företrädare och höra dem berätta. Men man får som elev inte se ett kyrkorum annat än vid tillfällen då det inte används för sitt ändamål. Så förhåller sig ju också landets museer. De föreställer sig att om man visar gamla mässhakar, korkåpor, rökelskar, kalkar, monstranser och processionskrucifix i montrar så har man fullgjort sitt uppdrag. Om föremålens funktion och betydelse vet man alltså teoretiskt en del, men om de religiösa föremålen i praktisk handling vet man föga eftersom också där är liturgiska eller kultiska handlingar uteslutna. Man ser religionen på detta sätt såsom i en spegel, avigt och förvänt.

Så låt skolavslutningarna få äga rum i kyrkans rum ännu en tid och då genomföras med ömsesidig förståelse för barnen och deras behov. Lokalt kan man lösa detta i samförstånd bara inte Skolverkat kräver att det ska sättas munkavle på kyrkan. Svenska kyrkan ska inte låta sig bakbindas och den kan faktiskt inte överge sitt eget rum för mötet med det heliga!

Kristendomskritik

Ur en ny predikan på ordrik:

Vi kan bli ifrågasatta för att vi
tror för bokstavligt på Bibelns ord
och om det inte passar anklagas vi
genast för att vi inte tror på Bibelns ord.
Då kan vi minnas att Jesus också där
gått före oss – vi kan med tillförsikt möta
allt slags kritik och ifrågasättande.
Men det är en västanfläkt mot vad Jesus fick utstå.

Frågan är om vi inte skulle våga mer.
Vem ska bära lovsångens ton
ut i den sekulära orkestern
om inte vi gör det?
Om vi vågar kan vi höra
skapelsen stämma in
berg som jublar,
floder som klappar i händerna…

Synden revisited

En diskussion skvalpar för närvarande inom Svenska kyrkan. Den handlar om synd. Ulla Karlsson, präst i Västerås stift, ifrågasatte synden. Vilket ledde till att hon blev anmäld till domkapitlet, en stiftsinstans som har att utöva tillsyn och döma ifråga om Svenska kyrkans lära.

I sin ursprungliga artikel i Kyrkans Tidning hävdade hon bland annat: Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling istället? Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!

Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!

Ulla Karlsson fann orden i psalm 143 motbjudande: "Guds rena Lamm, oskyldig på korset för oss slaktad, alltid befunnen tålig fastän du var föraktad, vår synd på dig du tagit och dödens makt nedslagit. Giv oss din frid, o Jesus".

Och hon kommenterade denna och andra texter med följande ord: Den gudsbild och människosyn som avbildas är förfärlig och grotesk! En fallen skapelse, ett syndigt människosläkte, vars Gud de tillber, är som en diktator från Nordafrika eller Mellanöstern, som kräver ett människooffer för att försonas med sitt folk…

Hon fick mothugg och fortsatte att utlägga sin ståndpunkt i en ny debattartikel.
Där formulerar hon sig bl a så här: Många deklarerar tydligt att de tror på jungfrufödsel, uppståndelsen och att Jesus dog för våra synders skull och visst må man tro så. Men låt det inte vara den allenarådande sanningen för hur man ska tro för att vara kristen! Jag tror att kraften i Jesus ord är större, än att hans budskap ska stjälpas av att vi ifrågasätter och kritiserar så kallade utsagor. Tänk vilken frigörelse, vilken enorm befrielse för människor att äntligen få lov att säga sin mening och inte bara det, utan också att det är ok! Inga repressalier, ingen utfrysning, bara en öppen och fri dialog. Jag vet i alla fall en som skulle bli glad! En man som för tvåtusen år sedan predikade om frihet för de fångna, upprättelse för de svaga och sjuka. Jag vet inte av att han någonsin satte upp restriktioner om hur, vad och var vi skulle tro på honom. Det han bad oss göra, var att älska varandra.

I en längre intervju, även den i Kyrkans Tidning, fick hon mera utförligt ge sin syn på saken. Där kan man läsa följande: På frågan om hon överhuvudtaget kan använda traditionen, exempelvis sjunga O, Guds lamm i mässan, är svaret att mycket kan formuleras om med nya ord. Hon berättar att vid mässan dagen före vårt möte, när livets bröd var temat, hade livets bröd och livets vatten ersatt orden om Kristi kropp och blod.

– Det handlar om en föda som Jesus pratar om. Inte det kannibalistiska synsättet som jag tyck­er är väldigt groteskt. Kristi kött och blod är obegripligt för de flesta människor. Och att göra det till något mystiskt och för de invigda, är att göra människor främmande. Jag ser nattvarden som en gemenskapsmåltid.

Så långt det som hänt. En uppsjö av inlägg på bloggar och i Kyrkans Tidning stöter och blöter hennes synpunkter. Det är egentligen inte alls förvånande att synden sätts ifråga. Det har skett och kommer att ske. Det märkliga är väl att det är en, till kyrkans lära genom löften bunden, präst som fastnat i denna långt gångna idealism. Det hon erbjuder är den söte Jesus i ny tappning. Den goda förebilden hyllas, idealmänniskan, en Jesus losskopplad från sitt judiska arv och från den apostoliska tro som byggde en världsvid kyrka. En snäll och godhjärtad Jesus som är new age-ig och utan sammanhang och kontext.

Losskopplad blir Jesus från Gamla och Nya testamentet, och från urkyrkans tro. Därför föreställer sig Ulla Karlsson Jesus som en man, en god vem som helst, som upprättar en gemenskap utan krav. Ulla Karlsson upprepar en kristendomskritik som mest känns trött och ålderstigen i sin naiva övertro på människors inneboende godhet. Hon borde naturligtvis gå tillbaka till sin kyrkas bekännelse och till sina egna prästvigningslöften för att få klarhet över vilket sammanhang hon egentligen står i. Kyrkan bekänner på goda (!) grunder: ett enda dop till syndernas förlåtelse.

1 maj går processionerna

Arbetarrörelsens stora helgdag är 1 maj. Då sjunger man Arbetets söner utan att darra på genderrösten. Inte förr än i andra versen börjar det svaja. För orden i vers 2 sitter inte så säkert i minnet. Inte alldeles olikt den sjungna Internationalen. FRån mörkret stiga vi mot ljuset, minns de flesta. Men efterhand blir det svårare. Orden sitter inte riktigt där de ska. Ungefär som med en psalm man sjöng i sin barndom och inte riktigt kommer ihåg.

Man ordnar sig i långa led med symboler i täten. Oftast en riktig fanborg. Och så går man under musik. Deltagarna sjunger och skanderar. Många står vid sidan om och tittar på. Somliga hejar och vinkar, andra skakar förstulet på huvudet.

Det är inte alldeles olikt 1 Advent eller Palmsöndagen i kyrkan. Fina gudstjänster med sina processioner under musik och Hosiannasång. Eller ta vilken söndag som helst för den delen. 1 maj 2011 går processionerna i kyrkor över hela världen.

Gudstjänstens inledning åskådliggör hur Guds folk går sin pilgrimsvandring. Processionernas högtidståg går den heliga vägen från världens mörker i väst mot det paradisiska ljuset i öster. En stor del av församlingen står vid sidan om. Men de deltar, de sjunger, de är representerade. De utgör stommen och de bärande delarna i gemenskapen. Ett folk på väg.

I centrum en enkel måltid där man delar med varandra. Livets bröd. Som delas. Vi möter honom som gav sitt liv. Solidaritetens verkliga kärna. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.

En tomte firar påsk

Julen varar intill påska, åtminstone tycks den lille tomten på ägget tro det. Där sitter han. Gladelig. Viftande med luvan. I famnen en ljuvlig bukett påskliljor. Hans hälsning lyder:
Tomten, som sitter på ägget där,
Svänger lufvan och ropar så här:
God påsk jag önskar hvar vän så kär!
Och som någon sa från en mig närbelägen predikstol - påsken är inte över.
Den har bara börjat!
En Glad Påsk!

En katt bland hermeliner, en groda bland kycklingar. Som påskhälsning något annorlunda. Förenade mot det annorlunda gröna djuret som förklätt sig med äggskal står de där, envisa, vita och gula. Grodan verkar mest förvånad. Vad tänker den, vad upplkever den? Kanske: här har jag hittat ett övergivet skal som passar mig perfekt. Varför allt detta oväsen? Varför detta hotfulla beteende med utbredda vingar och näbbar sträckta mot mig som vapen?

Så går mina tankar när jag betraktar detta märkliga påskkort. Är det så att fler alltid har rätt? Har de rätt att stöta bort och ut? Nog undrar jag på vad sätt bilden hjälper betraktaren att få upplevelsen av att påsken är glad? Kanske en association till den fula ankungen?

Men å andra sidan. Bilden är säkert enbart tänkt som en lustifikation, en förströelse. Tänkt att åstadkomma ett förnöjsamt leende.

Kortet är skickat från Stockholm den 23 april 1905, dvs på självaste Påskdagen. Kortet är adresserat till Gerda på Odengatan 90. Och Postadressen anges som: Härstädes. Alltså Stockholm.

GLAD PÅSK!!

Vi ringer upp, sa sjukhuset

Teknikens välsignelser! Ha! Varför talar man bara om det som är bra och fungerar väl med teknik? Vem vågar säga som det är? När det inte fungerar fungerar det inte! Och ibland när det fungerar fungerar det inte heller! Vem beskriver teknikeländet på ett rättvisande sätt? Teknikens förbannelse drabbar också.

Sedan kan man bli förvånad över att just tekniken bär antingen välsignelse eller förbannelse i sin famn. Starka ord. Men just för dagen befinner jag mig på den mörka sidan. I flera dagar har jag försökt ringa en verksamhet på stadens stora sjukhus. Ett äventyr, vill jag lova.

Den snälla förinspelade och välmodulerade rösten svarar. Den låter meddela att man kan ringa nästan hela dagen för att beställa tid för samtal. Vi ringer upp. Det är bara det att samtalstiderna råkar vara slut. Men man kan beställa tid varje dag. Hela veckan. Den som vill avbeställa en tid kan trycka siffran ett och få hjälp.
Efter att ha försökt få ett annat svar upprepade gånger inser jag att tekniken inte är på min sida. Den har slutat att vara en välsignelse. Den är tillskapad för att hålla patienterna borta. Ring oss gärna. Vi ringer. Kanske. Om du tillhör de utvalda! De privilegierade. Men när tillgängliga samtalstiderna delats ut och patienter får nervösa sammanbrott i lurarna finns ingen människa att tala med. Och inga e-postadresser att skriva till. Då återstår bara att ge upp eller att stolpa ner till mottagningen och kräva besked.

Ännu inte fullständigt knäckt gör jag dock ett nytt försök. Tiderna är fortfarande slut. Jag hade verkligen hoppats att de skulle ha fått in en ny leverans. Men som jag bedrog mig. Tiderna är och förblir slut. Men man kan beställa hela veckan. Hej och hopp!

Då bestämde jag mig för att avbeställa den tid jag aldrig fått. Ty det var mitt ärende. Jag hade inte blivit kallad så som remissen begärt. Ingen ville dock tala med mig om saken. Säg ditt namn, sa rösten nu. Och där på torget i staden ropade jag ut mitt namn. Högt. Och nu ditt personnummer. Och alla, säga alla, vet numera vad jag har för fyra avslutande siffror. Alla på torget. Men sedan ville de inte veta mer. Så nu tror väl sjukhuset att jag faktiskt inte alls vill komma. Någonsin. Avbeställa en tid som man inte har. Sådana märkliga människor det finns. Därute.

Vill du beställa ny tid är du välkommen att ringa på ordinarie tid. Sa rösten. Just nu var det ju ordinarie tid men ingen hade tid! När Du ringer håller vi låda. Lyssna nu snällt. Det finns tider att beställa. Hela veckan. Och tiderna är slut.

Ovädret drog ihop sig. Mörka moln samlades över torget. Det dundrade och blixtrade. Nu ringdes sjukhusets huvudväxel upp. Där var tanten i växeln oändligt vänlig när hon också hänvisade till telefontiderna. Ovädret sögs in i telefonen och växeltelefonisten fick ta skydd undan ovädrets värsta utbrott. Blixt och dunder, sa jag. Förstår ni svenska? Jag har försökt beställa tid. Det ska man göra. Då kan en sjuksköterska ringa upp. Men telefontiderna är slut. Så ingen ringer upp. You have outsmarted me, sa jag på ett utländskt språk. Ifall det skulle förstås bättre än vikingars och hjältars tungomål. Help, I need somebody, vädjade jag.

Du kanske får ringa lite tidigare, sa växeln. Halv sju på morgonen brukar gå bra.
Gå bra, sa jag återhållet och hårt kontrollerat. Halv sju! Varför har man telefontid för tidsbeställning till klockan tre? Om de enda som får tid är de människor som ringer halv sju? Så om jag får en tid när jag ringer halv sju så kommer ingen annan någonsin mer att ringa er senare på dagen för att fråga hur det kan komma sig att tiderna är slut?

Vad handlade det om? Var det en fördold studie om mental styrketräning? Satt det forskare och lyssnade på någon raspig sidolinje? Prövningar blir vi starka och härdade av? Även om vi inte kan förstå dem?

När vackert väder oförklarligt började infinna sig på torget gick samtalet betydligt bättre. Man kan ju inte gå runt i ilska hela livet. Eller hela samtalet. Jag hade ju lyckats få någon att tala med. Och nu hade jag fått hjälp att äntligen ta mig förbi alla spärrar. Men tant Växel fick återkomma flera gånger för att säga: ursäkta, de talar i telefon. Ursäkta, de är upptagna i telefon.
Tror jag det, mumlade jag. De ringer väl och talar med varandra.

Svenska kyrkans struktur görs om

Svenska kyrkan jobbar oförtrutet vidare med sin mission? Sin evangelisation? Sin huvudsakliga uppgift? Nja. En ny stor utredning har kommit. Den handlar faktiskt om kyrkans organisation. Tro det eller ej. Och den lär inte innehålla någon utvärdering av den största omstruktureringen i modern tid. Relationsförändringen kyrka-stat förblir en otolkad reform. Trots det fortsätter reformivern.

Utredningen finns digitalt för den som vill veta mer.

Utredningen kommenteras i Kyrkans Tidnings ledare idag.

Kan EN kyrkoherde klara tillsynen?

När man gör en mycket stor församling av många självständiga avpolletteras ett antal kyrkoherdar. Dessa kyrkoherdar har ett tillsynsansvar som bygger på deras vigningslöften och som följer av kyrkoordningen. När de många kyrkoherdarna reduceras och enbart blir en, då försvinner också den tidigare kyrkoordningsreglerade lokala tillsynen. Ansvaret läggs enbart på den kyrkoherde som blir kvar.

Så försvagas alltså den modell som Svenska kyrkan berömt sig så av - balansen mellan vigda och förtroendevalda. Den dubbla ansvarslinjen får sig en knäck. Bevarad är den förstås på ett sätt, men på ett annat sätt samtidigt upphävd. En person kan självklart inte handha detta uppdrag på samma omsorgsfulla och djuplodande sätt som fyra, fem eller sju kyrkoherdar. Följden blir att mycket få personer bestämmer allt. Och väldigt många förlorar sitt inflytande, både förtroendevalda och vigda.

Storskalighet löser inte de verkliga problemen

Storskalighet är på modet i Svenska kyrkan. Sammanslagningar av församlingar har blivit receptet för att råda bot på samfällighetssjukan. Man drömmer om större enheter, övergripande administration, mera lättstyrd personal eftersom de är anställda i mycket stora "församlingar".

Som lösning på kyrkans problem - svårigheter att få kyrkogången att öka istället för att minska, fortsatt sekularisering i samhälle såväl som inom kyrkan, vacklande engagemang från kyrkotillhöriga, anställda och förtroendevalda, bristande tolerans för olikheter i spiritualitet - är storskalighet en dålig väg. Centralisering och storförsamlingar går stick i stäv med tanken på subsidiaritet. Tanken är att makt och beslut ska ligga på möjligaste lägsta nivå och fattas av dem frågan berör. Nu går allt fler inom kyrkan i en annan riktning? Varför? För att säkra att organisationen överlever även om tron dör? För att man tror att det är ekonomiskt att bunta ihop mindre församlingar med varandra? För att färre politiker med ökad makt ska få bättre kontroll över kyrkans innehåll och färre kyrkoherdar att tampas med?

För kyrkans andliga uppdrag är storskalighet inte vad som behövs.

En arbetare i Guds vingård

En arbetare i Guds vingård. Så brukar det heta. En benämning på dem som gör insatser för kyrkan, Guds rike, för sina medmänniskor. De kommer dessutom i olika storlekar och skepnader.

Igår spelades vid högmässans slut ett ovanligt mäktigt postludium. Orgeln darrade av ansträngning. Väggarna tycktes vibrera. Ackorden rusade fram under valven för att likt gymnaster studsa sig åt alla håll i det stora kyrkorummet. Det både sjöng och brakade. Änglakör och timmerbröt.

Glömsk av allt annat stod då en person vid psalmboksvagnen. Helt koncentrerad. Målmedvetet ryckte han gudstjänstagendorna ur psalmböckerna. Böckerna stoppades noggrant in i hyllorna. Gudstjänstordningarna las snyggt på hög. Att de flesta psalmböcker sorterades in upp och ned, vad gjorde väl det?

När sista tonen klingat ut var sorteringen klar. Lugnet före stormen. Snart proppades mittgången igen. Många var där. Riktigt många. Bidrog gjorde en gästande barn- och ungdomskör. De hade sjungit för fullan hals. Flera sångare medförde föräldrar och syskon. Så söndagsskolan fick dela sig i två.

Folk hälsade och småpratade under den långsamma vandringen ner mot psalmvagnar och utgång. Där stod Nisse med utsträckt hand. Redo att ta emot nya psalmböcker. Men han fick inte så många. De flesta såg honom inte. Men några räckte honom sina psalmböcker. Leende.

Nisse är nämligen inte så stor. En tvärhand hög är han. Och ett barn. Fyra kanske. Arbetaren i Guds vingård.

Rätt tro och Bibelsyn

Det händer att man regredierar. Blir mindre omdömesgill och mera omogen. Därtill kan man bli lite dum och grälsjuk. Som ett exempel på en sådan erfarenhet vill jag återge den diskussion som inlägget om partiordförande Juholt orsakade på Kyrkpressens bloggsida. Så här blev det:

Stenström skrev:
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 29.03.2011
"Som om en kyrka kunde existera utan tro och utan Gud och utan tro på Gud." Vad som är klart att man kan bli medlem i Sv(e)K under det att man säger: "jag tror inte på Gud, men jag tror på det kyrkan gör". Också det uttalandet är ett betyg till Svenska kyrkans verksamhet.
Juholt är nu en del av Svenska kyrkan, och de konservativa i ELKF, också de som skriver här, står nu i kyrkogemenskap med också honom. Men de tycker väl att de inte har något med det att göra. Det finns ingen som helst chans att Juholt med sådana deklarationer kunde ha blivit medlem i S:t Thomas lutherska församling, Motala. Folkkyrkorna fortsätter att böja knä för denna världens agendor. Det är gott för buken. På sista dagen ska de ansvariga för denna ogudaktighet böja knä för Kristus, och många kommer att bli obehagligt överraskade.

Med kärlek och nåd ska Han döma
skriven av Lars B Stenström, 29.03.2011 Vill man inte bli "beblandad", eller påverkad av mångfalden i en folkkyrka ska man naturligtvis välja entydiga bekännelsesammanhang. Men också en folkkyrka är en kyrka så länge Ordet förkunnas rent och klart och sakramenten rätt förvaltas.

Hermanni, du är så enkelspårigt svart-vit i ditt sätt att betrakta världen. Och Svenska kyrkan. Som om den inte alls rymde något trons folk. Och som om den inte är apostolisk i sin bekännelse. Som om alla utan undantag var världens barn. Din lösning är att vara med i det man förr kallade "rena" församlingar som försökte hålla sig "obesmittade" av världen. Det var ingen bra lösning då, och är det ännu mindre idag. Sekterism är ingen bra lösning på svårigheten att leva i världen men inte av den.

Utan att veta säkert hur det förhåller sig ter sig ändå den församling du hänvisar till som de utvaldas lilla cirkel. En församling med starka krav, där man måste hålla måttet. Och den sociala kontrollen blir stor. Men även Din kyrka är väl en kyrka för syndare. Får man hoppas. Det verkar som om Du ser även mig som ansvarig för det du benämner ogudaktighet. Att bli obehagligt överraskad, tja, kan så vara. Men det skulle ju också kunna vara så att Gud hör bön och ser till hjärtats innersta rum. Med kärlek och nåd ska Han döma!

Stenström hoppas:
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 29.03.2011
"Men det skulle ju också kunna vara så att Gud hör bön och ser till hjärtats innersta rum." Det är därifrån ondskan kommer, säger Jesus.

Stenström har sagt sitt
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 30.03.2011
med sedvanliga buksociologiska begrepp. Låt oss nu se vad Kristus och hans apostel säger (Matt 18 resp. 1 Kor 5: "15 Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. 16 Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. 17 Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan. 18 Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. 19 Vidare säger jag er: Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. 20 Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem."

"9 I mitt brev till er skrev jag att ni inte skulle ha något att göra med otuktiga människor. 10 Jag menade inte alla otuktiga här i världen, inte alla giriga och utsugare och avgudadyrkare. Då måste ni ju lämna världen. 11 Jag skriver nu till er att ni inte skall umgås med någon som kallas broder, om han är otuktig, girig eller avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare. Inte heller skall ni äta tillsammans med en sådan. 12 Hur kan det vara min sak att döma dem som står utanför? Är det inte dem som står innanför ni skall döma? 13 Dem som står utanför skall Gud döma. Driv ut ifrån er den som är ond!"

Den som nu vill fortsätta att vara apostolisk kristen - d.v.s. på samma sida som Jesus Kristus - måste komma i konflikt med folkkyrkopräst Stenströms tankegångar. Den däremot som vill ha buken till sin Gud kan hålla på dem. Så enkelt är det.

Andras hyckleri, egen rättfärdighet?
skriven av Lars B Stenström, 30.03.2011
Här lånar jag några kommentarer från någon annan: Vänta lite... Innan vi startar vår hycklarjakt är det bäst att vi tänker oss för. Det typiska för hycklare är ju just att de ser andra människors fel och brister men inte sina egna. Genom att koncentrera oss så mycket på andra människors hyckleri löper vi faktiskt risk att själva bli hycklare. Och det enda som är värre än att ha en hycklare i församlingen är väl att själv vara en! "Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda..." (Matt 7:1-2)

Det är så lätt att se på andra. Det är lätt att hetsa upp sig över människor vi anser vara hycklare. Det är definitivt mycket lättare att se på deras sätt att vara än på vårt eget. Och vad är vi då...? "Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? ... Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga!" (Matt 7:3-5)

Gud säger att vi ska älska vår nästa, älska våra medmänniskor - alla våra medmänniskor (Luk 6:35). Hur älskar man då en människa som är falsk och lyckas dupera alla och få alla att tro att hon är något hon inte är? Vi är alla syndare. Det spelar ingen roll om vi är de som syns och märks mest i församlingen eller om vi sitter tysta och stilla för oss själva. Vi är syndare. Vi har alla brutit mot Guds vilja. Och vi är alla hycklare emellanåt.

Om vi kallar oss kristna så har vi gett oss själva en etikett som innebär ett stort krav på oss. Och vi lever verkligen inte alltid upp till det kravet. Vi lever långt ifrån alltid som vi lär. I sista änden är inte frågan vad vi ska göra med människor som framställer sig själv som så goda kristna och duperar hela församlingen för att bli omtyckta och få lovord och beröm och tack.

Frågan är vilken sorts människor vi själva är. Syndare eller hycklare. Syndare eller fariséer. Svaret? Bibeln säger att vi alla är syndare - att vi alla har brutit mot Guds vilja - och om erkänner att vi faktiskt är syndare, så kan Gud arbeta med oss. Det är hans specialitet. Om vi inser och medger att vi inte är fullkomliga så kan Gud hjälpa oss. Om vi ber i ödmjukhet - koncentrerar oss på våra egna fel och brister och inte grubblar så mycket över andra människors synder och svagheter - så lovar Gud att förlåta oss och lyssna och hjälpa oss (1 Petr 3:8 och 5:5, Ps 10:17) och leda oss på rätt väg (Ps 25:9).

Men om vi är självrättfärdiga och hycklande så är det samma sak som att säga att vi inte behöver Gud. Och då kan Gud inte hjälpa oss. De som försöker spela heliga och fromma och andliga för att få församlingens beundran får sin lön nu (Matt 6:1-2). Men den viktigaste och värdefullaste lönen är den vi får genom att ha en uppriktig relation till Gud. Den lönen varar för alltid.

Allt detta ovan är skrivet av Thor-Leif Strindberg. Han har inte en aning om Hermannis och min diskussion. Men ett och annat korn har trots det fått fatt på...

Stenström anförde:
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 30.03.2011
"Men om vi är självrättfärdiga och hycklande så är det samma sak som att säga att vi inte behöver Gud. Och då kan Gud inte hjälpa oss." Självrättfärdighet ångrar sig inte utan hoppas på sig själv. Jfr Stenströms: "Men det skulle ju också kunna vara så att Gud hör bön och ser till hjärtats innersta rum."

Det är alltså på sitt hjärtats innersta rum och sin bön Stenström hoppas när den synd han deltar i påtalas. I bjärt kontrast till det talar Jesus om att människan är ond och att ondskan kommer från hjärtat. Också i bjärt kontrast med Stenströms krumbukter kräver Jesus helt sonika att människorna ska ångra sin synd: metanoeite. Gud hör inte en bön fräckt kombinerad med ångerlöshet.

Jag håller på att Jesus har rätt. Stenström har hittills hållit på sig själv.

Mea culpa!
skriven av Lars B Stenström, 30.03.2011
Vilken synd har du beslagit mig med, käre Hermanni? Är Du städslad i en modern protestantisk inkvisition? Du som inte känner mig och ändå tror att du har rätt, och rent av gudomligt uppdrag, att döma? Hur vet du att bönen är "fräckt kombinerad med ångerslöshet"? Att jag har hållit på mig själv?

Du kanske inte vet om att Skriften också berättar att: nu lever inte längre jag utan Kristus lever i mig? Men Du vet förstå bättre än vad jag och alla andra gör om vad som döljer sig i hjärtats innersta rum?! Min bön är faktiskt: mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa! Och tror du inte på det så vad har vi då att säga varandra?

Stenström
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 31.03.2011
om du skulle ångra den obibliskhet som du som SvK-präst med nödvändighet är inblandad i samt tro evangeliet om förlåtelsen skulle också omvändelsens frukter visa sig, också för mig. Vi har debatterat förut och du har visat dig stå på dig som en försvarare av folkkyrkans otyg, inte minst bibelkritiken.

Du vet vad bibeltexterna säger och går ändå emot dem. Och nej, det är inte omvändelsens frukt att hänvisa till sitt goda hjärta och bön. Det är inte heller omvändelsens frukt att försöka kvitta ont med gott genom att säga att folkkyrkan har nådemedel, att i folkkyrkan finns kristna, eller komman undan förmaningen med att säga att alla människor är syndiga.

Så kunde också diktatorer på 1900-talet ha kvittat sina utrotningar med att säga att de gav folket jobb, självkänsla och mat på bordet, att det var ordning och planmässighet i staten, att infrastrukturen byggdes ut, eller att alla gör fel ibland.

Själamördandet i SvK, där miljoner döpta inte tas om hand med en rätt lag- och evangelieförkunnelse utan försummas/förförs kan inte ursäktas inför Guds lag. Hur många andligt döende eller redan döda själar har inte du på ditt ansvar själv?

Den enda väg ur ondskan och falskheten är omvändelsens väg (Luk 13): "6 Sedan berättade han denna liknelse: "En man hade ett fikonträd planterat i sin vingård, och han kom för att se om det fanns frukt på det, men han fann ingen. 7 Då sade han till sin trädgårdsmästare: I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här fikonträdet men inte hittat någon. Hugg ner det! Varför skall det få suga ut jorden? 8 Men trädgårdsmästaren svarade honom: Herre, låt det stå kvar även i år, tills jag har grävt omkring det och gödslat. 9 Kanske bär det frukt nästa år. Annars skall du hugga ner det."

Vet hut!
skriven av Lars B Stenström, 31.03.2011
Så skönt du har det Hermanni. Inte ett moln på din himmel. Ingen tvekan, ingen eftertanke, ingen hämning, inget tvivel.

Så skönt du har det Hermanni. Så härligt att alltid ha rätt, att veta bäst, att få läxa upp andra. Och att göra det på Guds den högstes uppdrag. Så skönt du har det som sluppit lyssna till dig själv, till vad du faktiskt säger. Den våg du väger ditt ord på måste vara felställd. Här sveper omdömena som en lie mot mig som du bestämt tillhör de ogudaktiga. De som gör ont och fel är alltid, alltid de andra.

Vad kallar du mig/oss? Själamördare! Bukdyrkare! Obiblisk! Självrättfärdig! Hycklare!
Vet hut!

Stenström
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 1.04.2011
du försöker göra det hela till en horisontell sak - liksom tidigare i denna tråd frågan om vilka som får vara medlemmar i den synliga kyrkan. Det är en arrogant person som bråkar, inget mer. Men du har de heliga texterna mot dig. När Kristi apostel säger "Gör er av med den som är ond", kan du inte annullera det med horisontella kåserier och persondiskurser.

Du är i konflikt med apostolisk kristendom - och därmed Frälsaren själv. Den erkänt ogudaktige Juholt kommer du säkert bättre överens med än Kristi apostlar när det kommer till kritan. Du förtjänar genom handlingar att vara med i Juholts kyrka, och Juholt i din. Har man valt buken så har man också valt bort saker. En anledning till att en bukpräst frustar över vad Juholt sade, är att denne - trots att han är en hedning - gav en inte alls dum distinktion mellan att tro på Gud och att tro på vad SvK gör. För de två sakerna hänger alltmer sällan ihop - i alla fall om gudstron utgörs av apostolisk kristendom.

När någon säger saker som de är - vilket Juholt på sätt och vis gjorde - så stör det den som lever i en illusion. Detta gäller också illusionen om den egna godheten, detta "att Gud ser till hjärtats innersta rum". En person som säger så har ännu inte lärt känna sig själv. Den dagen en folkkyrkopräst ser sin bottenlösa ondska och vad den har ställt till med i kyrkan kommer han inte att längre tala så.

Skriften som vapen mot andra
skriven av Lars B Stenström, 1.04.2011
Hermanni, i denna diskussionstråd blir det här mitt sista inlägg denna gång. Skälet behöver ingen tvivla på. Du leker Herre på täppan och har underkänt och kommer att underkänna allt som jag skriver. Gott så. Du har valt perspektiv. Von oben slungar Du dina anateman. Det innebär att vi inte möts, vi kan helt enkelt inte mötas eftersom Du enbart vill spika upp mig och mina reflektioner på en vägg, och inte mötas i samtal. Du vill inte. Och jag erkänner gärna att jag när jag hör dig kan få små anfall av samma sjuka, viljan att ha rätt kan täppa igen öronen och få förståndet att bli trögt.

Likt en sankte Per, en ovanlig ilsksint sådan, tror Du dig om att kunna öppna och stänga salighetens dörr. Du skramlar hotfullt och vårdslöst med himmelrikets nycklar! Pedagogiskt är det en katastrofal metod. En verksamhet som leder till att ytterst få lär vilja vandra din väg.

Innantill kan du läsa. Men du avstår från att försöka komma till rätta med flertusenåriga Bibliska texters verkliga innebörd. Hermeneutik är inte Din starka sida. Då och nu tycks inte spela någon roll för Dig. Med all respekt för reformationens fäder ser jag det just därför som något otroligt egendomligt och kortsynt hos dig, detta att Du sitter fast i 1500-talets uttolkning. Att världsbilden i grunden förvandlats sedan dess ankommer Dig inte. De existentiella frågorna är insatta i helt nya sammanhang. I vår del av världen finns inga slavar, inga herdar, stamsamhällets villkor är förbi. Sjukdomarna är fler än fallandesjuka och andebesättelse.

Vi som lever i 2000-talet har samlat på oss oändligt mycket mer kunskap om bibelns tid och dess gestalter än vad 1500-talets teologer ens kunde drömma om. Därmed har vi bättre redskap för tolkning och förståelse. Vår människosyn har utvecklats. Vi förstår mer av människans psyke. Vetenskapens landvinningar har i grunden förändrat våra liv, och faktiskt, därmed också vårt sätt att resonera och tänka. Uppräkningen kan fortsätta och uppvisa förändringar som påverkar oss alla, ja även Dig Hermanni, även om Du skulle kunna tänkas förneka det. Men, sådant är Ditt val.

Slutligen. Du tycks tolka detta att jag tar illa vid mig, främst av det sätt på vilket Du frenetiskt och med en farisés iver ska tvinga ner mig i syndens träsk, som en bekräftelse på min stora synd. Och hade jag struntat i vad Du kastar ur Dig hade det också fungerat som bevis för min syndfullhet. Du skulle bara ha skrivit: Se, han känns inte ens vid sin synd den där uppblåste falske bukprästen! Ditt språk sedan, Hermanni. Inte vackert. Illasinnat!

Att Du till varje pris ska underkänna min teologi och tro, mitt kristenliv, min bön, mitt förhållande till Gud ser jag som Ditt försök att bevara Dig själv ren och obesmittad. Syndabocken ser ut så där, han har alla fel som finns. Jag får faktiskt intrycket att Du verkligen tackar Gud för att Du inte är som den där syndaren Stenström.

Allt hos den andre är brist och synd. Mina löften till Gud. Inget värda. Mitt möte med Kristus i Mässan. Finns inte. Min hårda strävan i det dagliga arbetet. Själamord. Min tro och bekännelse. Inte apostolisk, utan avgudadyrkan! Hermanni, det är dags för Dig att härja med någon annan. Framför spegeln kanske?

Det finns en grundläggande skillnad mellan vårt sätt att läsa Bibeln. Här ovan visar Du att Din läsning sker för att bedöma, och döma, Dina medmänniskor. Min övertygelse är att de flesta Skriftställena har mest att säga om de används som en spegel för den som läser. Eller som en självprövning för den gudstjänstfirande församlingen. Som allra sämst fungerar det när Skriftens ord nyttjas som ett vapen mot andra. Jag för min del har tröttnat på att bli beskjuten av Dig!

En Saul har talat
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 1.04.2011
mannen är förvisso religiös, det ska ingen ta ifrån honom. Men likt GT:s Saul utövar han en gudstjänst som Bibelns Kristus, hans profeter och apostlar inte har inrättat. Därmed är också domen fälld över honom, så länge han klamrar sig fast vid sitt religiösa hopkok där "jag", "mig" och "mitt" står över Bibelns klara ord. Den som tar sig för att mästra Guds ord i tron att vara klokare än den Helige Ande får också stå sitt kast. Endast en omvändelse kan ändra på detta.

Juholt gillar kyrkan

Är det verkligen möjligt? Har nyvalde S-ordföranden redan hunnit säga något om kyrka och Gud? Jo, men visst! I tidningen Dagen slänger han fram några tankar när han passerar en dagenreporter. Världsvant. Vad hinner han då säga? Följande: Jag har ganska nyligen återvänt till Svenska kyrkan. Jag tror inte på Gud, men jag tror på det kyrkan gör. Lite vitsigt kan man tycka. Kyrkan kan man tro på, men inte Gud. Som om en kyrka kunde existera utan tro och utan Gud och utan tro på Gud. Att tro på kyrkan är som att tro på andras tro. Det är fint så. Lite vackert sagt. Snällt. Nästan som att påstå att man tror på Arbetarpartiet socialdemokraterna men inte på partiprogrammet. Vilket inte verkar så klokt. Egendomligt, rent av.

Nu hoppas jag att partiordförande Juholt tror så mycket på kyrkan att han ser till att låta den vara kyrka på egna villkor. Att den får fatta sina egna beslut. På teologisk grund. Utan diktat från partierna och deras ledare. Tänk om man inom partierna äntligen kunde sätta sådan tilltro till Svenska kyrkan att den fick klara sig utan partistöd! Avanti, Juholt! Ad fontes!

Stoppat namnbyte

Kyrkans Tidning rapporterar den 24/3 att namnbytet på Svenska kyrkans Internationella arbete, Hela Världen, inte blir av. Inte just nu. Processen stoppas (tillfälligt?) för att man ska kunna lyssna på några av gräsrötterna. Det är ett vist beslut. Hoppas att man nu verkligen lägger örat mot rörelsen av intenationellt engagerade inom kyrkan. Att man lyssnar. Länge.

Gör man så blir namnbytet inte av, det är jag övertygad om, inte på detta sätt. Kanske hittar men en finurlig väg att visa att man tillhör ACT-alliansen utan att det ska behöva finnas i namnet. Särskilt inte på det föreslagna överdimensionerade sättet.

Missionens eventuellt undanskymda roll kan man också lösa. Biskop Hans-Erik Nordin har påpekat att kyrkan har problem om missionen inte får tillräcklig plats i det internationella arbetet. Problemet är naturligtvis äldre och svårare än vad som fått utrymme i den aktuella namndiskussionen. Den bakomliggande frågan är om missionen i Svenska kyrkans regi verkligen har lyckats bevara och hålla kvar något av sin ursprungliga betydelse. Sändningen ut i världen att förkunna Kristus. Men att göra det känsligt och lyhört även för människors materiella nöd. Det uppdraget, den kallelsen, har de senaste åren inte verkat stå så särskilt högt i kurs. Rätta mig om jag har fel!

Och så var det detta med namnet. SKM kanske kan vara något?

Monumental irritation

Diskussionen om namnbytet på Svenska kyrkans internationella arbete går vidare. Biskop Hans-Erik Nordin skriver i Kyrkans Tidning om namnbytet. Hans bedömning av kritiken är att den skulle handla om en oro för att missionen försvunnit. Han skriver:
Nu befarar missionsvänner att förändringen av namnet för vårt internationella arbete signalerar att missionens tid är förbi. Nu är det bara internationell diakoni som gäller i och med anslutningen till ACT Alliance (inte akt-alliansen). Det är fel. Svenska kyrkan, om den vill vara kyrka, ska leva i mission, i Sverige och tillsammans med systerkyrkor utöver världen. Om Svenska kyrkan som varumärke inte signalerar mission, då har vi problem. Rejäla problem. Svenska kyrkans grundläggande sändning är att leva i mission. Nämnden har fattat sitt beslut och jag är själv delaktig i det beslutet att avsändaren för vårt internationella arbete ska vara Svenska kyrkan med tillägget ACT Alliance. Exakt hur loggan ska utformas ligger på Kyrkostyrelsens bord.

Den allvarligaste kritiken handlar om något helt annat. Att man genom denna namnändring försvagar det lokala insamlingsarbetet och att man slarvar bort det förtroendekapital som man byggt upp för "Hela världen". Ett namnbyte är en stor olycka. Det blev galet när man skrotade Lutherhjälpen och SKM som insamlingsmål. Ytterligare en namnändring är att totalt förvirra givarna.

Förtroendekapitalet som kyrkans internationell arbete haft förskingras. Att handskas så vårdslöst med de immateriella tillgångar ett bra varumärke utgör är att undvika att ta ansvar för helheten. I nämndens beslut finns dessutom en brist på respekt för det lokala insamlingsarbetet som är besvärande. Märker man inte att irritationen och ilskan på många håll är monumental? Det var där man fick ta smällen förra gången, ute på gator och torg. Många ombud och internationella grupper känner sig nu för andra gången överkörda. Deras arbete och deras åsikter spelar uppenbarligen ingen roll. Däri ligger allvaret!

Biskop Hans-Erik Nordin fortsätter: Men tänk om vi kunde ta tag i den avgörande utmaningen – att föra en innehållslig debatt, ett rejält rådslag och vitala samtal om vår kyrkas internationella uppdrag, och hur balansen mellan mission och internationell diakoni ska vägas samman. Det är det avgörande. Vad vi heter måste rimligen vara en underordnad fråga. Vad saken gäller är inget mindre än evangeliet uttryckt i ord och handling. Fatta mod och pennor missionsvänner!

Misstaget biskopen gör är att betrakta namnet som något underordnat eller ovidkommande. Tvärtom är innehållet sammanknippat, sammanvuxet med namnet. Så nära kopplat att om samfundets namn ska stå som insamlingsnamn, Svenska kyrkan kombinerat med ACT, så undrar människor naturligtvis om inte kyrkoavgiften räcker till. Och om den tycker många att den är onödigt hög redan som det är. Kyrkan har så det räcker, säger många. Men att ge katastrofhjälp och stöd till vattenprojekt eller aidsbekämpning, det gör man gärna. Även till missionsändamål kan man ge eftersom där ofta finns undervisning och sjukvård.

Det finns aktivister och ombud som blivit så besvikna på det okänsliga namnbytet att man sagt sig vilja lägga av. Man kan till och med här och där tänka sig att ge sitt stöd till andra insamlingsorganisationer! Då kan man på nationell nivå inte fortsätta att köra på som om ingenting hänt.

Det jag uppfattat är att namnbytet urholkar den lokala tilltron till att man på ett ansvarigt sätt driver Svenska kyrkans internationella diakoni och mission. Om förtroendet påtagligt minskar blir viljan och orken att debattera arbetets inriktning också försvagat. Och ingetdera har väl Svenska kyrkan egentligen råd med?