Ingen motsättning mellan gudstjänst och vardagsliv?

 Ledaren i dagens Kyrkans tidning, skriven av teologen Fanny Willman, handlar om utvecklingsarbete i en församling. Där finns ett stycke som återuppväcker en gammal spänning, nämligen den mellan mässa och gudstjänst å ena sidan och vardagsarbete och verksamheter å den andra. Stycket lyder: "Jag har varit med om att ställningstagandet om högmässan som absolut centrum väcker starka känslor. Att många värjer sig mot beskrivningen att för att den skulle indikera att det arbete som görs annars inte värderas lika högt. Som om måndagar med den överfulla barngruppen skulle betyda mindre än än söndagsgudstjänsten med några få besökare. Den som jämför olika verksamheter genom att mäta deras popularitet har utan tvekan statistiken på sin sida."

Teologiska ideal kan förvandlas till kommenderande påbud, vilket kan väcka anstöt, förstår och menar ledarskribenten. Motsättningen är konstruerad. Det är som att sätta andning mot motion. Församlingens gudstjänst är förutsättningen för allt det andra. Den tävlar inte med sina egna andra uttryck. En församling utan gudstjänst är inte längre en församling även om storpastoraten tycks kunna garantera att vardagsverksamheten kan löpa på ändå.

Det är kyrkans grundpelare att mötas för bön och brödsbrytelse. När Jesus instiftar nattvarden läggar han kyrkans eukaristiska grundmönster. Det är där det kristna livet hämtar sitt syre, sin näring. I mötet blir vi lärjungar och församling och något mera än bara enskilda individer med personliga behov. Om detta församlingens gemensamma möte med sin Herre och Frälsare inte finns så upphör församlingen. Det var länge sedan jag hade anledning att citera ur Limadokumentet Dop, Nattvard, Ämbete: "Kristus befallde sina lärjungar att så minnas och möta honom i denna sakramentala måltid, såsom ett Guds förblivande folk, till dess han skulle komma åter. Den sista måltiden Jesus firade var en liturgisk måltid, som gjorde bruk av symboliska ord och handlingar. Följaktligen är nattvarden en sakramental måltid, som genom synliga tecken förmedlar till oss Guds kärlek i Kristus Jesus."

Den spänning som ibland vidmakthålls mellan gudstjänst och vardagsverksamhet behöver upplösas eftersom det kristna livet inte kan uppfattas som en lokal tävling mellan centrum och periferi. Istället hör de samman i en och samma kropp som ett utflöde av och gensvar till Guds kärlek till oss. Det borde vara en självklarhet för varje församlingsanställd och -volontär att hämta kraft och inspiration i församlingens möte med och inför Gud. Det församlingen är och gör flödar ut från eukaristin. Detta är inte en teori eller bara en uppfattning eller en åsikt, det är så kyrkan är konstruerad och uppbyggd! Limadokumentet igen: "Som försonade i nattvarden är medlemmarna av Kristi kropp kallade att vara försoningens tjänare bland män och kvinnor och vittna om uppståndelsens glädje. Liksom Jesus uppsökte publikaner och syndare och hade bordsgemenskap med dem när han verkade på jorden, är de kristna i nattvarden kallade att leva i solidaritet med de utstötta och att bli till ett tecken för Kristi kärlek. Han levde ju och offrade sig för alla och han skänker nu sig själv i nattvarden."

Gamla kort från Wisby

Gotlands museum söker hjälp att identifiera personerna på 39 gamla fotografier. Vilket borde kunna leda till att man får veta lite mer om ett antal på ön boende. Ett lovvärt initiativ för att minnas fler än bara kändisar och kungar från fornstora dar.

I min ägo har jag ett antal gamla fotografier tagna något decennium in på 1900-talet, bilden till höger fotograferad på Atelier Dawidson i Wisby. Längst till höger står min mormor Agnes Selinda Ottilia från Vänge på Gotland, född Samuelsson och senare som gift Karlsson. Hon föddes 13 juli 1887. Vid hennes sida står storasyster Sigrid Maria Kristina som föddes i Vänge den 14/4 1885. Sitter gör morbror Fredrik, skriver min mamma. Han hette Olof August Fredrik Stengård, född 22/10 1884 i Halla. De gifte sig den 21 mars 1908 i Halla.

En moster Vendla, född 1879, var sömmerska i Klintehamn hade så många barn att hon bl a fick lämna bort sonen Bertil till sin syster Sigrid i Visby.  Om det som hände skriver mamma Inga-Greta: " Av mammas syskon gifte sig alla, och de flesta flyttade till fastlandet. När jag växte upp, var det bara moster Sigrid - hon bodde i Visby, och morbror Arvid - han bodde i Klintehamn, som var bosatta på Gotland. Arvid var äldst, född den 11/2 1879. Jag minns, att han ofta besökte oss i Kryddgränd i samband med lasarettsbesök för sina njurar. Mamma sa, att han hade äggvita. och det hörde ju samman med njurarna. Han dog ung. Det fanns inte dialys då för tiden, mycket mindre något som hette transplantation av organ.. Morbror Arvid, efterlämnade hustrun Vendla och sju barn, det yngsta, en flicka, Britt, var bara l4 dagar gammal. Familjen hade också ett foterbarn (!), Pecka, som var några år gammal och brorsbarn till Vendla. För att försörja sig och barnen arbetade moster Vendla i hemmet som sömmerska. Familjen hade ett litet rött trähus inne i själva Klintehamn, men det måste ha varit trångt med så många barn. Skulle moster Vendla dessutom ta emot kunder, måste hon ju ha någonstans, där det var någorlunda snyggt och städat. Men jag tror, att hon klarade det. Hon var alltid glad och pigg och ingenting verkade omöjligt för henne. Ett par av barnen lämnades bort -.jag tror det var det bästa både för barnen och henne. En flicka, Gunvor, fick ett bra fosterhem hos ett par barnlösa makar, egendomsmäklare Segerlund och hans hustru. Vad jag kan minnas, sades det, att tanken var, att hon skulle adopteras av makarna, som hade det ”gott ställt”. Tyvärr insjuknade Gunvor i tbc, en vanlig sjukdom då, och dog i skolåldern. Det andra barnet, som tillfälligt fick lämna hemmet, var sonen Bertil, jämngammal med mig. Det var en ljuslockig pojke, och jag minns, hur jag med mitt stripiga hår avundades honom hans lockar.

Bertil kom till mammas äldre syster Sigrid, gift Stengård, i Visby. I det äktenskapet fanns inga barn, och det var ju lämpligt för moster att ta emot sitt brorsbarn. De bodde helt nära oss i Visby, och Bertil och jag blev lekkamrater. En gång tog man oss med till fotografen - man hade ju inte kamera själv. Resultatet blev ett fint litet kort, där jag sitter på en taburett, iklädd sjömansklänning, mörka strumpor och kängor och med rosett i mitt stripiga hår, medan Bertil, också iklädd sjömanskläder står bredvid med det lockiga håret välkammat. Det är roligt att ha det kortet i sitt album. Tror att vi var i 4 - 5-årsåldern. Efter ett tag fick Bertil emellertid flytta hem igen. Man sade, att moster Vendla ville ha hem honom. Kanske var det dock så, att han längtade hem till sina syskon, efter att ha varit enda barnet ett tag. Moster Sigrid var mycket barnkär och sörjde säkert över, att hon inte fick behålla honom längre. När Bertil flyttat hem igen, ägnade hon en stor del av sina omsorger på mig. Hon sydde små söta barnklänningar. Jag kommer ännu ihåg, att eftersom sammet var på modet då, så hade hon sytt både en mörkblå och en röd sammetsklänning åt mig.”

På bilden syns Sigrid, Bertil och Fredrik. Kortet taget hos K.J.A. på Adelsgatan 32 i Wisby.

Att göra rätt med barn

Karin Rubenson skriver synnerligen klokt i Kyrkans tidning om att: Det finns mer än ett sätt att göra rätt med barn. Det fick igång tankarna kring den lilla debatt som varit om barn och gudstjänst. Själv har jag svårt att förstå dem som menar och tror att barn inte kan ha glädje av en liturgisk gudstjänst med en del gregorianik. Deras erfarenheter skiljer sig förstås från mina. Vid ett flertal tillfällen har barn med entusiasm och inlevelse sjungit med i församlingens partier i Kyrie, Gloria, Sanctus och Agnus Dei, för att ge några exempel. Har de bara fått vara med så pass att de kunnat lära sig melodierna blir det oftast så fint. De kan i liturgiska gudstjänster sjunga i kör, bära ljus och ikoner och mycket mera. När barn deltar på många sätt i församlingens gemensamma gudstjänst representerar och återspeglar det församlingens mångfald.

Barn i en skola i Sandviken tvingas snart flytta till en stor och lågpresterande skola. En win-win-situation påstår en beslutsfattare. De invandrade barnen får lära av de nytillkomna svenska och tvärtom, sägs det. Föräldrarna är oroliga och upprörda. Liknande situationer har inträffat både nu och då. Inte enda gång har jag hört att någon åberopat barnkonventionen som ska se till att skydda barnens bästa. Är denna flytt uttryck för omtanken om barnens bästa? Av någon anledning skorrar de triumferande rösterna falskt när de trumpetar ut det förträffliga som nu ska ske. Man kan göra rätt på fler än ett sätt, men betänk, det finns åtskilliga sätt att göra fel.

Om proportionalitet

Proportionalitet är ett alltmer viktigt ord. Till exempel när det gäller straff i förhållande till brott. Det måste vara rimligt så att det finns en korrespondens mellan den brottsliga gärningen och den utdömda pålagan. Påföljden ska bero på det som hänt innan.

Idag är det få som vill eller vågar diskutera proportionalitet i fallet mellan kriget som Israel och Hamas sägs utkämpa. Hamas blodiga och mordiska anfall på Israel fördömdes rättfärdigt och ganska samfällt utöver världen. Israels fortsatt bombningar och invasionen som framför allt drabbar civila palestinier ifrågasätts i alltför försiktiga ordalag. En av komplikationerna är att det kan elda på en grasserande och oförsvarlig antisemitism, trots att det inte borde finnas en förbindelse mellan kritik av Israels tiofaldiga krigshämnd och antisemitismen, t.ex. i Sverige. Antisemitismen är naturligtvis en totalt förkastlig rasism!

En trolig följd av Israels krigföring, som inte ens efter flera veckor har tillåtit pauser eller eld upphör för att förse befolkningen med vatten, mat, el och mediciner, är att nya generationer av hatande militanta palestinier som mist släktingar och familj växer fram. Det är en förskräckande brist på humanitet när bombmattorna mot Hamas tillåts döda tiofalt fler civila och när alla palestinier drabbas av att livets nödtorft blockerats. Israels agerande framstår inte som rimligt eller proportionellt. Hur ser konsekvensanalysen egentligen ut, kan man undra. Är den önskade konsekvensen att finetligheten ska öka ännu mera bland palestinierna så att det ockuperade områden bara måste tas över?

Bönerna och hoppet om en bestående fred blir alltmer beroende av ett gudomligt ingripande eftersom människorna på de olika sidorna inte förmått gå iland med uppgiften. Det enda jag kan göra är att be mera för vapenstillestånd och fred!

Stilla firande

Sorgen och glädjen, de vandrar tillsammans. Raden ur psalmen påminner om att även döden och livet hör samman. Idag på ett särskilt sätt när Alla själars dag infaller. Själar ja, vad nu en själ egentligen är. Om det tvistar de lärde. I kyrkan är i alla fall begreppet väletablerat genom att själavård erbjuds. Ibland lite hurtigt erbjudet som frisk- eller hälsovård för själen.

Idag lär väl kyrkogårdens gravar välsignas. En påminnelse om den himmelska härskarans närvaro i församlingens liv. Varje söndag påminns vi om det vid den halvcirkelformad altarrundeln som tänks fullbordas i den himmelska världen. Det stora gästabudet påbörjas redan här och nu. I mäsan tänker jag ofta på de som har gått före, föräldrar, släktingar och många vänner och myriader jag aldrig känt. Tänk att de deltar också i vårt stilla firande...

Tända ljus värmer

Kyrkogårdarna ska lysa av tända lyktor. Våra gravar förser vi inte med elslingor och glödlampor i regnbågens färger. Vi tänder helst levande ljus för våra döda. Ljusen som flimrar i natten påminner om det eviga ljus som lyser för våra döda. Vi sänder uppståndelsesignalen: ljuset (Jesus säger: Jag är världens ljus) segrar över mörkret, livet över döden.

På kort tid har seden att smycka våra dödas gravar inför vintern fått sin tyngdpunkt i allhelgonahelgen. Kyrkogården, denna stad av döda, lyser då som en fyrbåk i natten. De dödas vilorum, som människor skytt om natten, förvandlas till mötesplats. Vore det inte för vårt kalla klimat skulle vi snart ta nästa steg. Vi skulle stanna länge på kyrkogården. Men i allhelgona på våra breddgrader är det inte så tilltalande att ta med en matkorg till gravarna, som våra ortodoxa vänner kan göra i sydligare länder, och så i en synlig måltid räkna in de döda i vår gemenskap. 

Ofta, mycket ofta, har jag de senaste åren tänt ljus på en grav. Där står man med sin saknad. Ibland alldeles övermannad. Saknaden och sorgen kramar orken ur en. Det är som en extra tyngd, ett svart hål eller en stor köld. Det klena ljuset, trotsigt i solljus och utmanande i svarta natten, lyser för den döde som vigts till vila med tro och förtröstan på det eviga livet hos Gud. Det tända ljuset pekar uppåt och lyser upp just här för att det inte ska vara så mörkt, så övergivet, så kallt, tänker jag ibland. Som värmekälla är ett gravljus inte mycket. Men själva tanken värmer oss, vi som tänder ljus. Även om det inte förändrar något för våra döda.

Det är inte fel att tända ljus också för sin egen skull. Bara att se det tända ljuset tycks värma åtminstone min ofta frusna själ. Dessutom: vårt sorgemörker behöver ljus, allt ljus det kan få. Det lyser för alla goda minnen. Och tårar måste få blandas med leenden och skratt. När sorgen är ny ter det sig oftast helt omöjligt – men på sikt vet vi att det kan bli så. Minns du när han... Så roligt det var när hon... Så fint vi hade det...

Slutorden får Ylva Eggehorn som i psalm 256 ger ord mitt i sorgen: Din ensamhet har stränder in mot ljuset. Var inte rädd. I sanden finns det spår.

Ett mindre ljug

När övertygelsen är stark kan man hävda den med eftertryck. Så här är det, så här ska det bli! Om det visar sig vara fel och inte alls stämma, har man (jag) då farit med osanning? På ett sätt...

Så här var det. I torsdags skulle jag ha besökt hudmottagningen för att småoperera huvudet där mitt vacklande immunförsvar inte klarar av att hålla basaliom och annat stången. Dessa små utväxter behöver antingen frysas, skrapas eller skäras bort. När jag kom in i ankomsthallen (!) i det relativt nybyggda H-huset på Universitetssjukhuset i Örebro stegade jag fram till självincheckningen. På skärmen meddelades att jag måste gå till kassan. Väl där letade och letade damen efter mig i sin dator. Hon skakde på huvudet och efter en lång stund nickade hon.

Du, sa hon. Idag är det den 26 oktober. Sedan en lång konstpaus. Strängt kom det sedan: Du ska vara här om en månad, i november! Inte vet jag hur jag krumbuktade mig för att be om ursäkt för min fadäs, men efter hon stund log hon och verkade ha glömt vilket besvär hon haft för att alls hitta mig.

I mitt inlägg Fullbokad vecka påstod jag självsäkert vad som skulle hända den där torsdagen - och hade helfel. Ett ljug i det mindre formatet eftersom jag inte visste bättre. Hur det hade gått till? Min kära fru Margareta, Maggan kallad, hade öppnat kallelsen och kommenterat: ska du inte få en enda dag ledig den där veckan?! Därmed var saken klar. Torsdagen låg i den redan ganska fullbokade veckan. Det enda jag sedan kollade på kallelsen var tiden, dumt nog. Tillit kallas det, men blev en påminnelse om att det nog är nödvändigt att ha koll alldeles själv. Ansvaret kan inte skjutas över på andra... 

Bättre med Svenska kyrkan i handen än tio frikyrkliga fåglar...

Vem biter nu för tiden i det sura äpplet? Människor med äppelträd som smakar en omogen frukt lär känna det sura. När det mognar blir det sura mer acceptabel syrlighet. I bildlig mening får den som biter i det sura äpplet ta ovälkomna händelser som de kommer. Betydelsen är att finna sig, foga sig. Förmodligen är vi som biter i just det äpplet väldigt många, ja, alla! 

Skulle det gå att PH-testa upplevelser är många ytterligt sura, lång ifrån det basiska. I naturen blir det sura ovänligt mot livet. Sjöar måste kalkas för att fiskar och annat liv ska kunna finnas. Den klaraste sjö kan visa sig vara så sur att den blivit steril. Men i våra liv kan det sura äpplena hjälpa oss att bli klokare och visare, förutsatt att vi kan reflektera över vad som hände och varför och till sist finna oss i att det som blev, blidde (!).

Själv är jag nedsänkt i sura äpplen och kan räkna upp otaliga tillfällen där, trots mitt upproriska och kritiska sinne, jag fick finna mig och försöka försonas med det jag inte ville. Ibland går det inte, ska det inte gå, att inrätta sig. Här ett exempel på samhällsnivå. Som att en enda kyrka i Sverige styrs av politiska partier och deras sympatisörer. Det äpplet ska inte bitas i trots att den partipolitiska makten formellt inleddes för ca hundra år sedan. Ingen mognande syrlighet där inte. Det synnerligen surt, fortfarande.

Den andliga och politiska makten skulle hållas isär är slutsatsen om man läser om reformationstidens kritik av den katolska kyrkans brister. En sådan kritik inriktades på sammanblandningen av politisk och andlig makt, vilket fördömdes å det bestämdaste. 

De som än så länge fåfängt försökt motverka partipolitiseringen får inte göra som räven. Nöja sig med att det är ett oåtkomligt mål. Surt, sa räven om rönnbären som var utom räckhåll. Den politiska åsikten gissar jag är att det är bättre med Svenska kyrkan i handen än tio frikyrkliga fåglar i skogen...?

Tackar som frågar!

Dagkirurgi är spännande. Dit kommer man ganska tidigt på dagen. Då blir det att klä av sig den gamla människan och iklä sig sjukhusidentiteten. Saggiga mjukisbyxor med dålig resår och vit knäppesärk, en morgonrock i papper, operationsstrumpor och blå skoskydd. Därefter väntan. Ett par tre timmar tills det är dags.

Själva ingreppet gick geschwint. Duktigt folk, omhändertagande och stödjande. Sedan sängvila i några timmar med sandsäck på bröstet. Den borttagna katetern hade i alla fall suttit ända in i hjärtat. På stapplande steg fick jag sedan sitta i ett rum tills det var dags fär hemgång. Undersköterskan frågade (?) om jag ville ha kaffe. När jag avböjde och sa att jag tackar som frågar men jag går hellre hem och dricker till maten blev hon alldeles ställd. Med syftning på kaffedrickningen sa hon: så gör vi alltid! Istället fick hon ringa någon för att fråga vad att göra när någon inte ville ha kaffe utan var inställd på att gå hem. På längre flygturer bjuds det på skaffning eftersom man måste sitta kvar där man är. Lite så var det även här, tror jag. Allt ordnade upp sig och jag fick sitta kvar en dryg halvtimme, utan kaffe.

När ett mönster bryts uppstår lätt förvirring. Det är som en dans med turer när någon inte kan eller vill följa med i svängarna. Önskar att hitta på något annat. Vad gör man då? Drar mig till minnes en båttur till Vancouver Island och staden Victoria 1983, när jag i en kö till kaffet (!) råkade stöta till en ung kvinna. Hon sa: Excuse me! Och sa det så uppfodrande att jag skulle förstå att det var mitt fel. Utan att riktigt förstå varför blev mitt svar: I'll excuse you. Hon blev tvärilsken och ropade högt, både i volym och på skalan, på sin pojkvän: Help me! This man is very rude! Han kom ångande röd i ansiktet med slagen bultande i nävarna. Snabbt tog jag mig ur situationen genom att se tillintetgjord ut och lägga på lite mer svengelska i språket. Man vill ju inte bli slagen i onödan. Jag hävdade osanningsenligt att min engelska var otränad och förfärligt usel. Han lugnade sig så småningom och de gick därifrån. Allt möjligt kan hända när man inte svarar som brukligt är...

Turistkristendom

Turistkristendom utövas av personer som aldrig för sitt liv skulle gå in i en församling och höra till utan nöjer sig med att ibland besöka någon församling. Ett slags besökskristna som hälsar på någonstans ibland. Därmed blir de konfessionella skillnaderna suddiga, höljda i dunkel. Kristen tro är mest verbal och nästan inte alls text. Blir det diskussion om nattvardssyn, kyrkosyn eller dopsyn är det som om olika hållningar är oviktiga, de tycks inte spela någon roll.

Ett annat djur i vår Herres hage är de  för-sig-själv-kristna som så gott som aldrig bryr sig om församling eller kyrka. De har sin egen tro som är ganska lik kyrkans tro men oftast oprecis och oformulerad. Det är min tro, är bekännelsen. Tänk så det kan bli...

Kyrkan är större

Sverige har så gott som stängt av inflödet av flyktingar och invandrare. För flyktingar blir det en stenridå  där de slår huvudena i Sveriges: det får ni inte, det kan ni inte. Dessutom syns ansträngningar för att göra vårt land så ogästvänligt att flyktingarna själva ska säga: vill inte! 

Områden särskilt i storstäderna där utanförskapet är som störst bebos i allt mindre utsträckning av "vanliga" svenskar, de som har varit här i generationer. Följden är att svenska språket blir knackigt, svajigt och till och med reduceras till andraspråk, ja, det berättas ofta om att alla inte ens kan tala det. En liten förklaring är att det är tryggt att i ett nytt sammanhang hålla fast vid det man kan och är van vid.

Ibland slår det mig hur lika vi kyrkokristna är. Vi håller fast vid det vi kan och känner till, det vi gillar och uppskattar. Därför håller de flesta fast vid sin egen församling. På Gotland är det inte så lätt att få människor att gå över socken- och församlingsgränser. Egentligen ser det ut på liknande sätt i hela landet. Vi törs och vågar inte. Det går inte att veta hur "de andra" håller på och beter sig. Bäst att stanna hemma. Kyrkans vi blir därmed mindre än det kunde och borde vara.

I Örebro håller vi oss i vår egen församling, med några små undantag. Om sommaren kan det firas en ekumenisk gudstjänst i stadsparken och någon gång sammanlyses stadens församlingars gudstjänster t.ex. för en kyrkoherdemottagning eller något sådant. Att de flesta inte dyker upp då är väl också det ett uttryck för viljan att stanna i det hemvanda och trygga.

De som ständigt och jämt möts över församlingsgränserna är bl.a. yrkeskategorier och beslutsfattare. De blir därför bäst informerade om vad som händer och sker i de olika församlingarna. Vi andra vet sorgligt lite om varandra. För några decennier sedan gjordes några försök att få församling att möta församling. Arbetslagen träffades några gånger och högmässorna växlade några gånger mellan kyrkorna. Varför det rann ut i sanden är osäkert, möjligen blev det för stor apparat att hålla igång. Att utbytet var mycket värt och gjorde att vi växte och utvecklades något är jag helt säker på.

Att någon gång byta kyrka att fira sin mässa i är en god ordning i en kyrka där vi bekänner oss att höra till den världsvida kyrkan med stort K som i Kristus. Ärkebiskop Antje skrev en bok om att Gud är större. Så är det säkert eftersom vi troende kan vara småsinta och inskränkta. Säkert är att kyrkan är större. Vilket är värt att upptäcka!

Fullbokad vecka

 Många inlägg om sjukdom blir det. Många. Ju äldre vi blir desto fler kan förmodligen känna igen sig. De flesta av oss har något att kämpa med. Och mot. Nedan beskriver jag något av det som upptar min tid, min kraft och mitt engagemang. Imorgon börjar en hyfsat tuff vecka för mig. Inte för att det som ska ske är exceptionellt komplicerat, men det kommer att bli en aning ansträngande.

Måndag morgon ska äntligen mitt dränage i magen bytas ut. Slangarna har gjort sitt. Som överläkaren sa: det är bäst att ta ut slangen innan den blir så stel att det inte går! Tänk, där höll jag med honom. En ny fräsch och grön slang ska sättas in eftersom bukspottkörteln fortfarande läcker vätska med enzymer och annat. Slangarna använder vi för att spola håligheter i magen så att ingen infektion ska bosätta sig där. Sådana gäster undanbedes. De förra hyresgästerna vräktes efter ett halvår på sjukhus! Slangarna placeras sedan i en stomipåse eftersom det annars både kan läcka och ibland avge oönskad odör. Eftersom kontrast ska användas vid bytet blir det sedan till att bege sig direkt till dialysen. 

Tisdag förmiddag ska sedan min centrala dialyskateter tas bort. Den har slangar in i hjärtat och har suttit i 4,5 år och kan nu tas bort eftersom jag fått en konstgjord åder, en, eller ett, graft inopererad i vänster arm. Det kan bli arbetskrävande efter som delar av katetern förmodligen växt någorlunda fast i bröstet mitt. Efter operationen får jag ligga med sandsäck på bröstet i ett par timmar för att hämma eventuella blödningar.

Onsdag blir det en ganska vanlig dag. Visserligen har jag fått avsäga mig en timmes sjukgymnastik, men på eftermiddagen blir dialysen av som vanligt. 

På torsdag morgon blir det besök på hudkliniken där man ska operera bort hudförändringar på panna, näsa och flint. Efteråt åker jag hem för att hänga i soffan framför TV:n. Vad annars? Orken lär inte vara särskilt god och ut vill jag inte gå med ett av plåster marmorerat huvud.

Fredag stundar dialys på nytt. Hej och hå, till gruvan nu vi gå... eller hur orden i dvärgarnas sång
ur Disneys Snövit lät?

Carl-Bertil Stenström

Pappa Carl-Bertil, CB kallad, började sin yrkesbana som mycket ung, i övergången till tonåren. Då fick han flytta hemifrån och blev bodbiträde och hjälpreda bl.a. i lanthandeln i Mästerby. Pappa ryckte in och fick börja på 6:e Skyttekompaniet på I 18. Om det berättar pappa: "En dag när det regnade som värst skulle vi åla över hela övningsfältet, och det skulle ske med full mundering-det betyder ränsel, gevär och kappa. Sedan blev det skjutning på banan söder om Kungsladugården. Mina första skott gick i vallen framför mig för jag kunde inte se någon tavla. ”Ta honom av banan för han är livsfarlig” sa Kapten. Det var de enda skott som jag avlossade i det militära.."

 Militärtjänst under mobiliseringen fullgjorde han som kock på mässen, eftersom kaptenen vid granskning av händer fann pappas händer utan sorgkanter.

Så småningom blev han bankkamrer på DBW:s sparbank och därefter konsulent på företagarföreningen. Till sist axlade han rollen som kommunalråd i Visby. Där gjorde CB en stor insats när de många små ö-kommunerna skulle bli en.

Redan som barn fick CB börja arbeta och förtjäna sitt eget uppehälle. Han startade i Stenkyrka någon gång 1929 när han var 12 år. Här nedan finns sådant som pappa själv skrivit om hur arbetslivet började för hans del. Nog längtade han senare att få studera, men det blev inte möjligt. Han fick gå en längre kurs i bokföring i Kristinehamn, bl.a. dubbel italiensk sådan, vilket grundfäste hans intresse för ekonomi och ledde till en kamrersbefattning i Arthur Perssons byggfirma i Visby. Senare gick han vidare till sparbanken. Här är pappas berättelse:

"I november fick jag bli springpojke hos John Jacobsson och hans sambo frk. Enström ute i Stenkyrka. Jag tror det var mamma som ringde och frågade. Jag packade en gammal resväska, som jag spände fast bak på cykeln. Så trampade jag iväg de två och en halv milen ut till den lilla affären som låg vid den stora vägen mitt för nerfarten till Lickershamn. Detta var början på arbetslivet. John var mycket snäll och ibland efter vi hade stängt affären gick han och jag ner till Lickershamn. Där var så mycket raukar och en liten hamn. Ett litet stycke upp från hamnen var det en stor rauk som hette Jungfrun. Jag hade aldrig sett något liknande så min förvåning var stor. 

Det var mycket backar upp innan man kom hem. Där ute lärde jag mig göra strutar, väga upp socker och gryn och lärde mig priser på alla varor. En kväll var det syföreningsauktion i kapellet, jag tror det var missionsförbundets kapell. Det var en alldeles förskräcklig tillställning, in kom en massa ungdomar som nog var spritpåverkade. De köpte portioner med kokta katrinplommon och grädde. Kärnorna sköt de fram på organisten, som var en gammal fröken. Eftersom jag var främling så vågade jag inte titta bakåt där ungdomarna satt. Det var nog inte så många nöjen på landet vid den tiden. Varorna fick vi ut med en buss med släpvagn. Den kördes av en kvinna som kallades buss-Hilda. John berättade att hon hade begär efter sprit. Att hon kom lyckligt fram var nog mer tur än skicklighet. I lön hade jag inte så mycket, men jag hade mat och logi och framför allt tärde jag inte på slantarna hemma. Till jul slutade jag för jag skulle göra första året i fortsättningsskolan. Jag skulle få bo hos Smitterbergs våra förra grannar. Förutsättningen var den att jag skulle arbeta på mornarna och kvällarna.

Uppstigning kl. fem. Gödseln från kor och hästar skulle köras ut på gödselstacken. Djuren skulle fordras så att allt var klart för mjölkning. Sedan blev det frukost omklädning och iväg till skolan. När jag kom hem från skolan var det likadant. Vi hade läxor och jag var så trött så jag kunde inte hålla mig vaken när jag skulle läsa."

Fortsättningsskolan varade inte så länge. Nu blev det till att söka nytt arbete. För att hitta en bra tjänst behövdes hjälp, och det fick han av pappa Oscar Stenström:

"Nu hade pappa talat med en handlare Gunnar Norrby i Bander, Mästerby. Familjen tillhörde Örebromissionen och fru Elsa var kanske lite överreligiös. Jag fick börja i affären som hjälpbiträde och fick en lön på 20 kr i månaden samt mat och logi. Det var en liten affär, men de hade allting att sälja. Där fanns naturligtvis matvaror som mjöl, socker, jäst smör, margarin, korv, ost, olika sorters torkad frukt, mandel både bitter och söt, jästpulver samt alla sorters gryner. Sill i stora tunnor, speciellt islandssill. Eftersom jag var den yngste i affären kallades jag naturligtvis för sillstrypare. Man tog upp sillen på ett galler så att laken fick rinna av, sedan slog man in den i mörkbrunt omslagspapper. Händerna kunde bli ganska fula av laken. I källaren stod silltunnorna och där fanns drickskaggar samt läskedrycksbackar. I affären såldes tyg av alla slag, arbetskläder och underkläder till både herr och dam. Det fanns även snörliv i alla storlekar så det fick bli ett ögonmått på damen för att föreslå rätt storlek. En del fruar ville naturligtvis inte handla av vare sig Gunnar eller mig utan Elsa fick oftast sälja till damerna. Vi sålde skor både dam-, barn- och herrskor. Trätofflor och gummistövlar likaså.

Där var alla sorters husgeråd, glas och porslin. En hel del byggmaterial såsom spik, skruv, cement och bårdskivor både hårda och mjuka. Det här förvarades ute i förråden. Där hade vi även en saltbod för grovt salt. I ett förråd hade vi alla sorters färg och oljor som vi sålde till målare. Uppe på affären var en vind och där hade vi även tapeter från Kåbergs. Däruppe stod de tunga sockersäckarna, bitsockerlådorna och toppsockret och olika kaffesorter i säckar. Risgrynen kom i 110 kilos säckar de skulle först trappan upp till affären sedan upp på vinden. De första åren orkade jag inte bära så mycket, men senare bar jag även dessa säckar upp dit. Inköpen gjordes hos grossisterna i Visby. De hade representanter som åkte runt till lanthandlarna och tog upp order på alla kolonialvaror.

Skor köptes av en resande från Kumla skofabrik. Husgeråd och porslin köptes av en resande som hade uppackning på stadshotellet i Visby. Samma var det med kläder och textilier. Till jul fick jag åka hem till Visby. Det kändes bra. Sedan måste jag ut till Roma och Smitterbergs för att gå sista året av fortsättningsskolan. Alrik skulle hugga skog någonstans i Sjonhem. Efter skolveckan var det att sätta sig på en höpåse och åka på en så kallad kälkrack upp i skogen. Jag fick hjälpa till med kvistning och sedan lastning av stockar. Vi hade mat med oss och kaffe i termos. Skönt att sitta vid elden och äta smörgås efter maten drack vi en kopp kaffe. Ingenstans smakar det så bra som vid en brasa i skogen, doften av kåda och röken från ris och grenar är ljuvlig. Skolan var intressant och vi lärde oss mer om bokföring. Då var man färdig med skollivet, men det var så mycket mer man skulle vilja veta, men jag hade ju ett arbete och det var mycket värt, när man såg all den arbetslöshet som rådde på Gotland.

Tillbaka till affären i Bander. Handelsresanden från fastlandet hade uppackning på stadshotellet i Visby. En grosshandelsfirma som hette Hagström från Norrköping sålde alla sorters husgeråd, glas och porslin. Mycket vackra saker fanns att köpa, men hela tiden måste man tänka på om det gick att sälja ute bland bönderna. När det lystes för Carin fick jag köpa en kaffeservis till billigt pris av den här firman. När varorna sen kom hem skulle de packas upp och prissättas. Gunnar hade gjort en finurlig kombination för att märka varorna med inköpspris. Den bestod av vinklar trianglar och punkter. Kunderna ville ibland pruta och då visste man hur långt ner man kunde gå så att man inte skulle förlora. Det var spännande att se hur mycket man kunde sälja på en dag. Till jul blev det väldigt stora dagskassor, som man låste in i ett gammalt engelskt kassaskåp. Att få förtroendet att räkna dagskassan och skriva in den i liggaren och sedan låsa affären och gå in till kvällsmål var en stor sak för en 13-åring."

Mikrofoner och ljud, det är svårt det

Möte i ett församlingshem, någonstans i Sverige, för kyrk- och gudstjänstvärdar som ska utbildas...

(Harkel, harkel. Hrrrmm. Donk, donk) Hörs det? Några nickar visst. Kanske kan vi dra upp volymen lite. (Harkling). Jaha. Så ja. Nu hörs det. Volymen är perfekt. Nu. Tack!

Idag ska ni vara välkomna! Detta möte är ordnat av...(prassel, blädder..) av... studieförbundet SKS, heter det Bilda nu, jaha, Sensus… och av vår församling. Det är en stor.(.harkel, hrrmm...) ära...att välkomna Sverker Svenström...hit. (Visk, visk...) Förlåt Sven Sverkström.. Sven Strömsten...hit! Han är ljudtekniker på radion, eller i den. Eller har varit. I pausen serveras bullar och man kan få kaffe för den som vill...finns det thé och ett glas vatten kan man nog få hit fram till talaren. Det kostar 25 kronor. Då lämnar vi ordet och platsen tom för vår gäst Sverker Sven Ström...(mummel…)

(Skrap, prassel. Donk, donk.) Hör ni mig? Det hörs ju bra! Tack för inbjudan som riktades till mig för så länge sedan. Jag heter Sven S Strömsten och är ofta ute och föreläser, det gör jag, för grupper som ofta använder mikrofon. Först nu har jag kunnat komma ifrån för att besöka Er. (Hrrmm. Sniff.) Det biter i kinderna och höstförkylningarna är här och jag ska tala om hur man använder mikrofon vid offentliga framträdanden. Vi vill ju inte bli smittade. (Harkel…)

Ni kan ju alla se hur jag håller mikrofonen strax under munnen utan att de möts. Oj nu for mina papper iväg. (De plockas upp) Det var värst vad ostadigt talarstolen står. Jaså, ni kallar den för ambo? Kanske kan man lägga något under så det inte vickar så förskräckligt. Så där ja. Var var jag nu... Jovisst... Mikrofonen ska vi ikväll göra till vår bäste vän. Vi ska lära oss att komma den nära och det utan att flåsa och pusta, killa den i örat, så att säga. Nu kör vi!

Otäcka smådjur, löss och annat otyg

Otäcka smådjur finns det gott om. Om dessa kryp tycker jag inte. På en resa med församlingens medarbetare till Edinburgh fick några i gänget sällskap i sängen av dylika minimala odjur. Eländigt, och hotellet vägrade dessutom all slags kompensation trots att vi kallade in Church of Scotland, vars stift vi hälsade på, att bistå oss. Nu har vägglössen gjort sig påminda i Paris läser jag i avisan. Lössen bekämpas med alla till buds stående medel.

Hemmavid lär man behöva vara försiktig när man handlar textilier på second hand. Har man otur campar några ovälkomna gäster i plagget eller handduken man köpt. Loppis är numera ett passande namn. Det är inte för inte som det ibland talas om lössen i flaggans veck. De smyger sig liksom in, lössen. Visserligen handlar det då om en liknelse, om människor som gömmer sig i en rörelse med andra än rörelsens mål på agendan.

Många barnfamiljer har varit med om att kämpa mot huvudlössen. Då ska det smetas in medel och den ständiga plågan med luskam uthärdas. Vad gör man inte för att slippa dessa ovälkomna parasiter. Fast när det en gång börjat kan det hålla på. 

Min mor skulle bli förfärad om hon hade vetat att jag skulle föra vidare hennes berättelse om ett problem under hennes uppväxt på 1900-talets andra decennium. Hennes far var skräddare och han fick ibland med sig objudna gäster hem. Små sådan. Nästan ingen historisk berättare skriver om det elände och besvär som loppor kunde åstadkomma, men min mamma Inga-Greta Stenström (född 1914) har berättat följande: 

”När man berättar om pappas arbete, måste man nämna en särskild sak det förde med sig, nämligen loppfrågan. Många lämnade in sina kläder för lagning och pressning och i dem fanns det ofta loppor. Så när pappa kom hem från verkstaden om kvällarna hade han alltid loppor med sig i sina kläder. Han blev nog själv immun mot lopporna, för det verkade som han inte behövde klia sig eller över huvud taget hade några loppbett, enligt vad jag nu kan minnas. Men mamma och jag hade desto större känning av dem, och det var att sätta igång jakten på dem. Ibland hann de väl suga i sig så mycket blod, där de satt, att de var stinna och slöa. Då gällde det att blöta fingertopparna fort, fånga dem och sedan snurra dem mellan fingrarna, tills de blev yra i huvudet (?), lägga dem på en hård yta och knäcka dem med en nagel. De hade liksom ett hårt skal, så det knäckte alltid till så man hörde det. Att "knäcka" dem på huden var lönlöst, för man måste trycka hårt och då sjönk de ner i huden på en.

Lopporna satte sig just aldrig synligt utan letade sig in under kläderna, till låren, magen eller ryggen. Det gick väl an då man var hemma och kände att man fått en loppa på sig. Det var värre, då man var borta, t.ex. på en konsert, i kyrkan eller dylikt. Man kände sig helt olycklig för att man inte kunde komma åt att klia sig. Och man kunde se folk sitta och skruva på sig, skrubba ryggen mot sitt ryggstöd eller så försynt som möjligt komma åt att klia sig. Ofta när man var i folksamlingar fick man med sig någon loppa hem. Loppbett lämnade synliga röda små svullnader efter sig.

Loppor från verkstaden fick vi nog mest då vi bodde i Kryddgränd. Allteftersom åren gick blev det mera sällsynt med loppor tack vare ökad hygien. Numera är nog lopporna utrotade i Sverige. Det är så länge sedan vi hade någon loppa i vårt hem att knappast något av våra barn (födda 1945, -48 och -50) vet hur ett loppbett kan kännas med intensiv klåda. Det hjälpte inte mycket att klia sig. Man försökte gång på gång blöta utslaget för att få någon lindring, men det var bara att tiga och lida”.

Så skönt att lopporna mestadels håller sig borta. Helt försvunna är de inte av alla annonser på Google att döma. Hundar och andra husdjur kan tydligen också känna av dessa bitande parasiter. Det min mamma beskrev vill jag inte uppleva, never in my life, det räcker gott och väl med fästingar och mygg...

Israel och Palestina - Kyrie eleison!

 Palestinierna har länge levt under orimliga villkor sammanpressade på små begränsade ytor. Ibland omgivna av höga murar. Inte ens vattnet under jorden kan palestinier bruka fritt efter pålagor från Israel. Bosättningar tar alltmer i anspråk av det som rimligen borde vara palestinsk mark. Våldet är ständigt närvarande. Palestinska organisationer som brukar våld utför attacker som möts med repressalier och hämnd som eskalerar och drabbar många fler.

Och så händer det bestialiska Hamas-angreppet, bl.a. på en musikfest och på en kibbutz med hämningslöst mördande, med våldtäkter och gisslantagande. Oförsvarbart mördande! Förfärligt! Därtill totalt dumdristigt eftersom Israel inte stillasittande skulle låta detta ske. Nu blir det krig mot Hamas. Ett krig som mest drabbar civila palestinier. Ett Hamas som går under jorden låter också hämnden riktas mot civilsamhället. Kallblodigt räknar Hamas troligen med att hämnden skulle bli tiofaldig, ja hundrafaldig, och därmed få alltfler palestinier att bli militanta och att aldrig förlåta? Cyniskt och ofattbart!

Israels rätt att försvara sig är självklar! Men svaret på Hamas krig lär inte bli öga för öga och tand för tand denna gång heller. En av världens mest tränade och välutrustade krigsmaskiner rullar igång för att "utplåna Hamas" som fegt gömmer sig i folkhavet, i civilsamhället. Priset betalas av icke militanta, alldeles vanliga, palestinier.

Varför ska alltid de oskyldiga dö i Israel och i Palestina? Ska våldet och hatet någonsin ta slut? Finns det en fred att någonsin nå? Kyrie eleison, Christi eleison, Kyrie eleison!

Klockan fem stänger församlingen

Klockan fem stänger församlingen! Nio till fem händer det mesta. Fast det är inte alldeles sant. Redan klockan fyra har de flesta gett sig av. Några enstaka grupper samlas under ett par av veckans kvällar. En kvällsmässa finns nog kvar. Konserter, samtalskvällar och annat kan förstås bryta mönstret.  Men personalen arbetar allt mer kontorstider. 

I moskén i Göteborg var receptionen stängd en gång vid ett besök. Kunde församlingarna ha en liknande skylt när de stänger tidigt?

Flera har arbetstider som passar att de bor långt borta från församlingen. Särskilt om det gäller präster, församlingsherdar eller kyrkoherdar, kan de sällan delta i andras gudstjänster eller verksamheter. Den gamla tiden är borta då det alltid fanns någon tillgänglig. Idag är det snart bara jourhavande präst som kan nås. Bra eller dåligt? Nödvändigt eller har det bara blivit så?

Dagtid är åtminstone den arbetande delen av församlingsborna upptagna och kan inte ta del av det som erbjuds. För deras skull behöver det finnas ett och annat på andra tider, inte för att det heller är så enkelt eftersom efter arbetet ska barn (där de bor) och hem ha sitt. Varje församling med självaktning har säkert ständiga överläggningar om hur de ska möta sina medlemmar och erbjuda dem bra gudstjänster och aktiviteter, när och på vilket sätt.

Tacksamheten kan göra oss arga

Tacksamhet är inget ämne som lockar till läsning. Förmodligen är saken så enkel och okomplicerad att det bara blir jobbigt att fundera och vända på det. Antingen har man det eller har man det inte? Skulle förmågan att vara tacksam ligga i arvet och generna? Delvis, tänker jag. Men här finns även ett socialt arv. Fanns det tacksamhet i hemmet när man växte upp, eller hos andra man som barn hade kontakt med, kan det ha lagrats som mönster.

Lina Sandells psalmer är idag knappast sjungna på samma vis som när jag växte upp. Hon som var en tacksamhetens apostel. En förklaring till hennes stora och innerliga tacksamhet var säkert den svåra sjukdom hon som barn lyckades tillfriskna ifrån. Erfarenheten från den 17 november bar hon med sig in i sin diktning. 

Följande psalm, 261, är otroligt fokuserad på tacksamheten, den flödar så starkt att varje versrad i den 4 verser långa psalmen börjar med ordet tack!

Tack, min Gud, för vad som varit,
tack för allt vad du beskär.
Tack för tiderna som farit,
tack för stund som inne är.
Tack för ljusa, varma vårar,
tack för mörk och kulen höst.
Tack för redan glömda tårar,
tack för friden i mitt bröst.

Lina Sandell tackar till och med för det hon inte får, för mörker, för prövningar och för rosornas törnen. Psalmen slutar nästan triumferande: Tack för allt i evighet! I jämförelse krymper ihop den egna tacksamheten, det är som att den inte räcker till Sandells tacksamhet, den är som en bägare vilken flödar över.

I en av hennes dikter, som heter I kvällen, finns även där en myckenhet av tacksamhet. Där tackar hon för allt gott hon fått av nåd. för Guds ord, för vård och vakt. En vers formulerar tacksamheten så här:

Tack för den nöd, som ock i dag
Har klappat på och gjort, att jag
Ej kunnat leva utan dig,
Ej kunnat gå min egen stig!

Till och med nöden, förmodligen både i det egna livet och i världen, blir till en tacksamhet som leder vidare till en insikt att Lina Sandell inte kan leva utan Gud.

Den som vill botanisera bland lite fler inte fullt så kända Sandell-dikter hittar många sådana på min blogg Lina Sandell. Vill man studera hennes tacksamhet är det bara att söka högst upp till vänster på ordet tack så märker man hur ofta det förekommer.

Den som upplever svår sjukdom, nöd och lidande har ofta svårt för att i det läget finna tacksamhet, snarare domineras livet då av oro, rädsla och förtvivlan. Sandells överflödande tacksamhet blir då nästan avskräckande. Den kan stå oss upp i halsen. Göra oss upprörda och arga. Men det kan också tänkas att hennes tacksamhet blir ställföreträdande.

När jag, eller vi, inte förmår eller orkar vara tacksamma får hennes och andras tacksamhet kanske ta över? Kan den träda och stå i vårt ställe? Det betyder inte att känslorna av rädsla och uppgivenhet utplånas, ty de är starka och uthålliga. Sanningen är att flera känslor finns på en och samma gång hos oss. Både samstämmiga och motstridiga känslor kan härbärgeras i en människa, på en och samma gång. Kan det tänkas vara så att tacksamhet mildrar vår oro och rädsla? Ibland tror jag verkligen det!

Vad har då jag att vara tacksam för? Bra fråga. Plats för eftertanke och övning...

Tacksamhet med en adress

 Vem tackar människor för det som är gott och väl i livet? Särskilt när man inte kan tacka Gud? Tanken har jag ofta snuddat vid när människor mött hastigt påkommen, oväntad och ovälkommen, död. När vår son hastigt dog i sviterna av en länge oupptäckt hjärntumör tystnade både bönen och tacksamheten. En dag ringde Bertil Werkström oss och talade med min fru. Vid ett tillfälle i samtalet sa min fru att vi inte ber längre. Då sa Bertil Werkström: Det är helt i sin ordning. Nu tar vi över! Som gammal sjukhuspräst och själavårdare visste han att sorgen, med både förtvivlan och ilska, kan tränga undan bönen. Så då fick andra ta över bönen. Först så småningom böev det möjligt att på nytt tacka Gud för vårt barn och för allt det härliga och goda som hade kommit genom att vi fått dela liv med varandra.

Frågan är förstås vidare än så. Vem, eller vad, tackar människor som inte har en Gudstro? Tacksamhet brukar behöva ha en adress och ett mål. Den riktas någonstans, som i sångtexten: Jag vill tacka livet... Fast livet, vad är det? 

I kristen tro lever ännu tacksamheten kvar särskilt i bönelivet. Varje högmässa kan denna tacksamhet komma till tals, särskilt i det som är församlingens gemensamma förbön, den beds visserligen av en person med tanken att vi alla där instämmer. Att vi är med märks ljudligt genom de instämmande ord som uttalas gemensamt. Förbedjaren säger: Tack för att du hör vår bön. Församlingen instämmer: Och möter oss med kärlek!. Alternativt säger förbedjaren: Herre, hör vår bön. Genast hörs församlingens svar: Och låt vårt rop komma inför dig!

Nu skag jag äta en måltid innan det blir ett nytt sjukhusbesök. Så därför: Tack för idag!

900 år! Gratulerar Knista kyrka!

 Knista kyrka (inte Knivsta alltså) ligger någon kilometer utanför Fjugesta i Närke. I söndags, på Tacksägelsedagen, firade kyrkan 900 år eftersom det länge ansetts att den härstammade från 1123. Dendokronologiska undersökningar antyder att den bör dateras till år 1131. Hur som så firades jubiléet i år med biskoplig ståta, med kör, blåsorkester och fullsatt kyrka. Kyrkoherdens predikan kan jag inte sammanfattande återge. Den rörde sig rast genom historien med åtskilliga referenser i nutiden. 

Maria Sundström hade kyrkan till ära publicerat en väldokumenterad bok om Knista kyrka med sina intressanta tak- och väggmålningar från 1600-talet. Boken berättar intressant om byggnadshistorien, om konstruktionen, t.ex. de unika takstolarna, och om liturgiska kläder och andra inventarier såsom kyrkbänkar eller silver och kärl. Fina fotografier och illustrationer förgyller boken. Festdagen inkluderade alltså ett boksläpp! Grattis Knista!

Efter Jubileumsmässan (här en länk till den inspelade mässan: https://fb.watch/nzrf72LiJB/) blev det en sen lunch med många gratulationer, tack och hyllningar. Trevligt blev det. En iakttagelse var att talare inriktade sig på att vara lustiga, att skoja till det. Förmodligen en trend att det ska vara lättsamt och locka till skratt. Någon betonade att församlingarna han representerade var så unga att de bara var "brats" i jämförelse. En annan hävdade att katten har 9 liv och att Knista kyrka och församling genom tiderna som en katt kommit tillbaka, varpå en blomma och ett kramdjur, en katt, överlämnades. 

Tal kanske ska vara roliga och underhållande. Möjligen gör det lyssnandet mera tillfredsställande. Ibland mera uthärdligt. Fast nog måste jag erkänna att ett allvarligt, seriöst och högtidligt tal, gärna kort och koncist, det tilltalar mig. Om det sedan kan finnas någon komisk poäng så är det också välkommet. Men - det skojas och flamsas nog i samtiden. Kanske är det allvaret i världen kring oss som lockar människor att ta en paus från eländet och försöka bli lätt- och skämtsamma+ Nåväl, stämningen var god och hjärtlig. Stoltheten över Knista kyrka lyste påtagligt. Vi som var där reste hem med ambitionen att återvända till kyrkan för att bese och studera.

Knista 900 år! Den äldsta i bruk varande kyrkan i Närke. Gratulerar!

Du behåller din plats i kön. Din plats är 123!

När detta skrivs ligger mobiltelefonen framför mig på bordet och tutar. Jag har fastnat med mitt ärende och måste vänta. Ringde upp, men det är kö hos Expressens kundtjänst. Där har jag hamnat efter att ha försökt på två andra Bonnierstjänster i jakt på en månatlig räkning vars ursprung är höljd i dunkel. Första Bonniernumret gällde veckotidningar fick jag reda på. Fel alltså. Ett slags förbjuden infart. Det andra handlade om dagstidningar, även det galet. Men där blev jag först hängande och fick ringa upp igen. Råkade dessutom trycka på valet 2, fakturafrågor, och överfördes genast till Klarna. Där fick jag nummer 123 i en ny telefonkö. Suck och stön!

Nu är det avklarat. Så här gick det sedan. Överallt har det varit lång väntetid, kö och flerval. Till sist hamnade jag hos Arcy som är Bonniers multitidningstjänst. Det visade sig att vi prenumererat på tjänsten. Vi blev en aning missnöjda och sa upp den. Vi klagade nämligen på det begränsade antalet tidningar i jämförelse med Readly, en annan sådan tjänst på nätet. Strax därefter kom ett erbjudande om två månaders gratisläsning, som därefter skulle bli en löpande prenumeration, så det nappade vi på för att se om antalet tidningar utökats. Den mänskliga naturens efterhängsna nyfikenhet fick oss fast. Om vi ska skylla på något allmänt och inte oss själva för att vi försätter oss i liknande konstigheter med appar och prenumerationer. Nej, det visade sig att urvalet tidningar var same same, så vi sa upp prenumerationen. 

Förmodligen hade den första uppsägningen inte åtgärdats innan vi kollade gratiserbjudandet och hann säga upp det. Så vår uppsägning nummer två ledde till att prenumeration 1 sades upp. Och den andra löpte friskt vidare. Avgifterna tickade ut från kontot som vi väl borde ha haft bättre koll på. Nu vet vi att alla uppsägningar bör vara skriftliga och inte ske per telefon. Enär då finns det papper på åtgärden. Vi ska inte heller försöka lösa problemen via telefon ty det tar en evighet (läs: cirka en halv dag).

Undrar efter denna märkliga upplevelse om det vore idé att skaffa sig flerval? T.ex. Vill du prata vård och sjukhus, tryck 1. Gäller det bostaden, tryck 2. Vill du bara prata, tryck 3. Har du skvaller, bra och intressant sådant, tryck 4. Handlar det om kyrka och religion, tryck 5. Vet du inte vad du vill, tryck 6. Gäller det Rättfärdiggörelseläran, häng kvar. För att det inte ska bli alltför chockartat när någon ringer upp ska jag se till att det blir en rejäl väntetid då någon populär slagdänga kan spelas och en sordinerad röst ibland säger: du behåller din plats i kön! Din plats är 123!

Tro på någon eller någonting

Att tro som kyrkan gör vill inte många om de tillfrågas vad de tror på. Tro finns det gott om, tro på allt möjligt. Särskilt spännande tycker jag det är med människor som säger att de tror på något. Andra tror på någonting, vilket säkert är bättre än att tro på ingenting.

Nog spelar det roll vad man tror på, fäster sin tillit vid, omfattar och bekänner. I Stockholm är tron på AIK, Djurgården och Hammarby utbredd, men där går det knappast för sig att ha dubbelt medlemskap, så där som Svenska kyrkan tillämpar och inte har något emot. Men tro på sina lag har supportrarna inom fotbollen. Ja, även inom en rad andra klubbar och sporter finns stark tro och hållfast gemenskap.

Katolska kyrkan har ordning och reda på vad som omfattas och tros. Så pass att det finns katekeser som ska hjälpa de troende att omfatta det som kyrkans tro inrymmer. Svenska kyrkans bekännelseskrifter vill inte Kyrkomötet se till att de ges ut igen. Och spridningen av Luthers Lilla Katekes är ingen där särskilt intresserad av. I Svenska kyrkan får man tro lite hur som helst. Om det inte vore så skulle trosundervisningen vara omfattande i alla åldrar och i alla församlingar och inte bara riktas till 14-åringar.

När New Age spreds för ett antal decennier sedan blev andlighet på modet igen. Det fanns även enstaka präster som inspirerades av tankeströmmarna och började använda kristaller, stenar och fjädrar. De visste att de traskade i gränslandet och fick lite varningar och dylikt. Domkapitlen blev indragna och snart ebbade det värsta ut. Men i praktiken märks det inte så mycket om tron svajar, mest blir det påtagligt i predikningar. Få ägnar sig dock åt att analysera den tro som basuneras ut från predikstolar. Någon inkvisition behöver inte kyrkan för att övervaka och bestraffa. Men en medveten undervisning där den kristna tron och den evangeliska lutherska kyrkans bekännelseskrifter läses och diskuteras vore önskvärt. 

Försöken att åstadkomma en ny och omfattande katekes för Svenska kyrkan misslyckades. Så kvar finns mest reformationstidens skrifter. På 2000-talet behöver texterna granskas och övervägas. Somligt är helt enkelt obsolet och föråldrat, annat är brinnande aktuellt och uppfordrande. Tron måste upp på agendan, annars blir det mer och alldeles för mycket av tro på någon eller någonting.

Sopor och oförrättat ärende

 Att uppleva ett oförrättat ärende tillhör de erfarenheter i livet som tål att fundera över. Denna morgon samlades alla sopor ihop som skulle bäras ut till hyreshusets sophus. Tre påsar och två ihoptryckta kartonger blev resultatet. Alltså en hel del att kånka på.  

Jag vandrade iväg. För att nå soprummet måste man ut på gården. Inte för att det är särskilt långt, men helst bör lasset inte vara för tungt. Väl framme satte jag nyckeln i nyckelhålet. Stört omöjligt var det att vrida om nyckeln. Som tur var har vi en ingång till soprummet från gatan också. Men där hade någon förstört nyckelhålen, kanske slagit i en spik eller något. Tillbaka in på gården. Nytt försök med den ingången. Icke, sa Nicke!

De grannar som just då råkade titta ut på gården fick se mig käckt bära in sopor i huset. Försökte förstås se oberörd ut, som om detta gör jag varje dag, men kände mig likafullt lite dum. Oförrättat ärende. Ringde genast det kommunala fastighetsbolaget där de flesta just idag var på kurs. Men några personer skulle nog ha möjlighet att undersöka saken på plats, sa den vänliga rösten. Risken är stor att sopor börjar torna upp sig utanför dörren om inte problemet åtgärdas, påpekade jag. Alla är säkert inte lika villiga att ta in soporna igen. Som jag, tänkte jag säga, men höll tand för tung, dvs var tyst.

Tänk så sårbart olika system kan vara för störningar. Normalt löper sophämtningen på och jag ägnar den inte en tanke. Men nog har det synts och hörts om sopstrejker som drabbar stora städer och vilka skadeverkningar det då kan bli. Råttinvasioner och annat elände.

Idag ska jag tänka extra gott om alla som underlättar vårt dagliga liv, som t. ex. sopåkare, växeltelefonister, vaktmästare och fastighetsskötare. Jag kommer rent av att säga: Gud välsigne!

Var finns polisen när trafikanarkin breder ut sig?

 Det är inte varje dag man håller på att bli överkörd. Men nästan! Trafikmiljön har hårdnat betydligt. Vettvillingar dyker upp överallt, ovilliga att ta hänsyn till andra. Utanför vårt hyreshus ytterdörr finns en bred trottoar. Kliver man ut genom den dörren kan det komma elsprkcyklar eller elcyklar i full fart, på trottoaren.

Går man över till perkeringsplatsen på andra sidan gatan kan vad som helst hända. För några dagar sedan skulle jag gå till bilen men hade bara hunnit halvvägs över vägen när det blev nödvändigt att vänta på ett par cyklister som kom på halva körbanan mellan mig och bilen. Precis när de passerat och jag tar mitt första steg kör en bil precis bakom mig och en cykel tränger sig förbi några decimeter ifrån min fot på bilsidan. Nära ögat!

2 cyklister far sedan, när jag har börjat att köra, diagonalt över första korsningen. Inga handsignaler för att indikera för medtrafikanter vilken färdriktning de eftersträvar. Något nervöst redan där. Ute i trafiken sedan ser jag och min fru överträdelser i princip i varje gatuhörn. Bilar kör i svängande bussfil. Vid ett vägbygge mitt i Örebro negligeras så gott som varje vägskylt. Flera kör mot rött, andra svänger trots förbud att svänga. En cykel kör mot färdriktning, fotgängare går ut i vägbanan där gångbanan upphört.

Tur är väl att ingen försöker sig på att flytta kor, får eller getter mitt i den intensiva trafiken. Sådant kunde hända förr på smärre orter och på landsbygden...

Karlskoga kör vi till, sisådär ungefär 3,5 mil bort. På dit- och på hemvägen körs vi om mer än 20 gånger av bilister som gott och väl överskrider hastighetsgränsen med mer än 20-30 km/tim. Vid en korsning uppstår en kö och flera bilar tvingar sig in i kön trots att de kört vid sidan om vägbanan för att överlista fordonskön. Smått kaotiskt är det fast ingen trafikövervakning syns till. Anarkin breder ut sig och ingen ser till att upprätthålla trafikreglerna. Vart är vi på väg? Var finns polisen?

Al Capone och gängkriminella här

Idag är det inte många i Sverige som minns Al Capone. Naturligtvis har han spelats i filmer som ibland fortfarande kan ses. Gangstern i Chicago under förbudstiden (1920-1933) då ett veritabelt krig pågick med polis och uppstickande rivaler. Han var ledare av ett kriminellt gäng men kunde inte gripas för sin egentliga verksamhet utan åkte dit på en teknikalitet - ett skattebrott.

Med rubrikerna i våra dagstidningar den senaste tiden påminner jag mig vad jag läst och sett om Al Capone. Kanske finns det till och med lärdomar från den tidens polisinsatser hur man bekämpade gängen?!

Brutaliseringen och dehumaniseringen har gått långt sedan dess. Användandet av barn i mordverksamheten är at likna vid det förkastliga bruket av barnsoldater i diktaturer och i laglösa konflikter och samhällen. Att det förekommer hos oss som vi vant oss i vårt samhälle, som vi vant oss vid att betrakta som ett humant välfärdssamhälle med goda värderingar, med lag och ordning, visar hur snabbt kriminella grupper kan underminera stabiliteten. Deras normer och värderingar är både ett hot mot samhället, mot medborgarna, och ett alternativt parallellt samhälle som ställer sig över och utanför vårt samhälle.

Deras verksamhet visar sig vara en terror som drabbar alltfler barn och även oskyldiga som råkar bo på en viss plats eller som av en slump råkar befinna sig vid en skjutning eller sprängning. I Svenska dagbladet idag påpekas att det är vuxna som medvetet nyttjar barn eller sätter upp barn på sina dödslistor. Vuxna! Bettendet visar att även om de är vuxna är de inte mogna att leva i ett samhälle med lag och ordning. Det är dessa "hjärnor" som måste tas ned och fängslas - förbanrnens och samhällets skull!

Släng tuggummit!

 En ljusbärare, en person alltså som bär ett ljus i evangelieprocessionen, som intensivt tuggar tuggummi med halvöppen mun fångar min uppmärksamhet. Personen är inkallad för dagen eftersom högmässan har visst ungdomligt tema. Med röd fotsid dräkt och vitt röklin däröver är personen liturgiskt klädd som ministrant och ser verkligen fin ut, proper. Märkligt nog blir det svårt att slita ögonen från tuggandet. Evangeliet blir extra svårlyssnat. Är det för att jag nu blivit en surgubbe som slår ner på minsta avvikelse? En tagg som bara vill sticka det som inte faller i smaken? Eller finns det något berättigat i att reagera?

Tanken med en kors- och ljusbärargrupp var att alla skulle få ordentlig träning och kännedom om processionernas betydelse och roll i gudstjänstfirandet. Där skulle insikter och stolthet över uppgiften växa genom och inom gruppen. Ingen skulle längre stå avslappat lutad mot någon bänkgavel. Ingen skulle vifta och svaja med ljusen. Koncentrationen på uppgiften och evangeliet!  Allt skulle ha övats och diskuterats, undervisning ha givits. Var i mittgången evangelieprocessionen skulle göra halt skulle vara känt. I vilken ordning man sedan återvänder med evangelieboken till ambon och med kors och ljus till hållarna för kors och ljus skulle ske ordnat och snyggt. 

Om gruppen inte längre är en grupp och den som får äran att bära kors eller ljus inte riktigt är införstådd så kan kunskapen knappast förväntas och övningarna blir gärna orimligt  tätt inpå och alltför kortfattade. Vad att göra? Tillbaka till början - bygga grupp som rekryteras medvetet. Undervisa och öva. Och naturligtvis släng tuggummit! Ty en gång är ingen gång, men...

Behövs det en ny Mose?

Ämnet framför andra som genom åren tvingat mig att skriva, resonera och argumentera har att göra med kyrka och partipolitik. Söker jag bland mina blogginlägg på ämnet partipolitik i Svenska kyrkan sorteras det fram en hel massa inlägg. Rubrikerna kan lyda: Argument mot partipolitisk makt i Svenska kyrkan, Socialdemokraterna har faktiskt makten i Svenska kyrkan, Nej till partipolitik, Så skall ert tal vara osv.

Söker jag på Kyrka och politik dyker en rad ytterligare artiklar upp: Skilj kyrkan och partipolitiken, När allianserna tynar, Bryt partipolitikens makt över Svenska kyrkan!, Illusionen om den opolitiska kyrkan Behövs det en ny Mose för att få en fri kyrka?

Den sista rubrikens vidhängande artikel, från 16 februari 2017, borde kanske dammas av och publiceras på nytt? Ja, inte vet jag. Här kommer den i alla fall med små redaktionella förändringar:

Behövs det en ny Mose för att få en fri kyrka?

På mail har stillsam fått två frågor om kritiken mot partipolitiken i kyrkan. Brevskrivaren var ganska trött på argumenten som inte besvarade frågan om hur ett demokratiskt styre och en evangeliserande och missionerande kyrka förhåller sig till varandra. Här kan det erkännas att efter alla kritiska artiklar som stillsam producerat under många år riktade mot de sekulära partiernas inflytande i Svenska kyrkan blir de flesta argumenten både välkända och näst intill slitna. Vilket inte hindrar att de kan ha fog för sig.

Frågan lydde mer precist: Varför dras ett motsatsförhållande upp mellan en demokratiskt styrd kyrka och en tydlig och missionerande kyrka?

För det första dras inte ett sådant motsatsförhållande upp. Ofta förutsätts att enda sättet för en kyrka att vara demokratiskt styrd är att ha politiska partier representerade i beslutsförsamlingarna. Det är, vilket ofta påpekats, att förvirra frågeställningen. Demokrati i en kyrka betyder INTE att politiska partier finns med och ska bestämma. Om politiska partier vore förutsättningen för kyrkors demokratiska styrning skulle ju de flesta av all världens kyrkor per definition inte vara demokratiskt styrda! De nordiska folkkyrkorna är en anomali, ett sorgligt undantag.

De flesta trossamfund har andra och mycket ofta demokratiska strukturer. Skillnaden är att inga sekulära organisationer och definitivt inte några politiska partier har formellt inflytande över kyrkornas beslut. Man får nog leta efter kyrkor i odemokratiska stater och i diktaturer för att hitta sådana exempel på en motsvarande politikens makt över kyrkors organisationer och liv som i Sverige. Motfrågan blir enkel: varför översätts partipolitikens inflytande i kyrkan alltid lika med ”en demokratisk styrd kyrka”?  

Ta till exempel det sekulära inflytandet som följer med partiväsendet. Där uppstår en motsättning till kyrkans missionskallelse. Läs bara de politiska partiernas program och upptäck att tro, bekännelse och lära är så gott som osynligt! Kyrkans Herre, Jesus, nämns inte! Jag frågar ofta efter hur många av de partipolitiska representanterna i kyrkan som ser sig som kyrkans företrädare i partierna och där verkar för tro, gudstjänstdeltagande och dop? En både viktig och avslöjande fråga! Via partierna får även andra, agnostiker, ateister eller andra religioners företrädare möjlighet till inflytande över Kristi kyrka. En tydlig sammanblandning mellan kyrka och värld.

Fråga två handlar om varför kritiken mot partiväsendet blommar upp nu igen. Svaren är ganska enkla. Det beror bland annat på att flera av partierna redan insett det som kritikerna hävdar, att partipolitik och kyrka inte hör samman, och de har därför dragit sig tillbaka ett steg och deras sympatisörer har fått ta över själva, och format egna grupper som t. ex Liberaler i Svenska kyrkan, Det steget behöver följas av ännu tydligare partipolitiska reträtter så att ingen misstanke kan finnas om att politiska rörelser egentligen styr Svenska kyrkan. Ett annat skäl är att många även inom de kvarvarande politiska partierna är tveksamma eller kritiska till partiernas inblandning i kyrkan. Partiernas företrädare ska förstås fortsätta vara engagerade och förtroendevalda, men då naturligtvis på andra och kyrkliga plattformar. Det har sagts ibland att om partierna drog sig tillbaka då skulle även en hel del av dess företrädare sluta – vilket innebär att partiet är viktigare än kyrkan. Att partiets påverkan på kyrkan betyder mer än det kyrkan kan ge till partifolket!

Till slut växer kritiken därför att vi befinner oss i en sekulär stat där samma kyrkligt aktiva partier ofta påpekar att kristen tro och religion är en privatsak. Påståendet kan uttolkas ungefär som att kyrka och samhälle inte hör ihop. Man kan undra varför denna angelägenhet, kyrkan, i den privata sfären då är så intressant att Arbetarpartiet Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna ser det som nödvändigt att som partier styra och ställa i kyrkan? Det världsliga och andliga regementet är så sammanblandat att förvirring uppstår och profetisk samhällskritik blir svår för att inte säga omöjlig.

Ska det behövas en ny Mose för att kyrkan ska kunna frigöras och lämna den statliga och politiska fångenskapen? 

  

...till sin förvåning?

Vardagen är återkommen. Tillvaron är sig mera lik med ordinära rutiner. Tidig frukost. Massor av medikamenter, 9 till 10 piller. Röja i köket. Vattna blommor. Vila en stund. Morgontoalett. Det som ska äta till kvällen måste tas fram ur frysen eller sättas på lista för att inhandlas under dagen etc. etc. Det rullar på.

Mötte en granne som berättade att han brukade se efter om jag var synlig eftersom han visste att min hälsa var vek och svag och jag ibland fick stanna på sjukhuset lite nu och då. Blev ganska rörd och tagen av denna för mig tidigare dolda omtanke och omsorg.

Fick en bunt The Tablet av en generös vän, den engelska katolska tidskriften, alltid läsvärd och intressant. Den är både teologisk och socialt medveten och drar sig inte för att skriva om de mesta laddade ämnen. Kritisk solidaritet i funktion. Svenska kyrkans egna eller närstående tidskrifter har många gått in i den eviga vilan. Som nyligen Tidskriften Evangelium och t. ex. Social Debatt och Vår Lösen. Heder åt de som ännu kämpar...

Fick härom dagen anledning att återigen berätta konfirmandhistorien och en lektion om skapelsen. Det var på Gumaeliusskolan och under lektionen fritt valt arbete som det ägde rum. Ett antal ungdomar hade valt att konfirmationsläsa den timmen. Prästen skulle försöka få konfirmanderna att fullborda en mening: Och Gud skapade människan till sin....? Tyst. Nytt försök: Och Gud skapade människan till sin...? Helt tyst. Ännu ett försök: Och Gud skapade människan till sin...? Efter en stunds tystnad hörs en röst: ...till sin förvåning?

Multisjuk och inskriven

På sjukhuset är wifi-tillgången inte den bästa. När uppkopplingen till gästnätet ägt rum varnar datorn konstant för nätets dåliga skydd och rekommenderar att man obevekligen ska lämna nätet. Därför fick inläggen på denna sida också vila.

I helgen åkte  jag till akuten med illande röd mage. Ett nytt utbrott av rosfeber. Väl där blev vi omkörda av några som, liksom vissa köande i matvaruaffären gör, körde om oss när det blev vår tur. De hade rullstol så de var snabba. Det syntes att det hade hänt något där, ett ben hade blivit skadat. På oss andra syntes besvären enbart i trötta och glåmiga utseenden. Vem som var mest illa däran kan knappast avgöras av en okulär besiktning. Snabbast kommer först? Vänliga som vi är flinade vi bara försiktigt åt denna oerhörda brådska.

Redan där och då insåg jag att ett planerat byte av dränage i magen på måndagen skulle behövas ställas in. Bedrövligt eftersom det tagit timmar av planering i diskussioner mellan röntgen och kirurgen för att få till detta byte. Att det blir så krångligt beror på att jag bytt dagar för dialysen, och dessa tider ruckar man inte på hur som helst. Också det kräver planering och överväganden. Orsak och verkan, tårta på tårta, katten på råttan eller hur man nu kan uttrycka det när flera led påverkar varandra i ett komplicerat mönster. 

Nåväl, först skulle prover tas. Man behöver ju veta vad man har att göra med i status- och sjukdomsväg. Många prover hade redan tagits under dialysen av andra anledningar. Men envist försökte en sköterska ta prov i min arm. Till sist fick jag höja rösten och säga: jag vill inte att ni tar prover i min arm. Där har jag dåliga ådror, och blodproppar la jag till. Du ska inte säga så, sa min fru till mig efteråt. Vad då, svarade jag, man måste väl få säga ifrån? Nä du, sa hon, om man säger ifrån heter det: du får inte ta prover i min arm. Skärp dig, bli mer bestämd! Det är en skillnad på vill och får. 

Eftertryckligt förklarades flera gånger att eftersom jag var multisjuk blev jag klassad i kategorin näst mest angelägen, tror det kallades orange. Och eftersom jag var så multisjuk måste man ta fler prover. Som tur var hade jag en port i bröstet där en infart kunde sättas. Första försöket misslyckades. En andra nål, stor som en liten spik, fick tryckas in. Eftersom jag var så multisjuk behövdes intravenös antibiotika. Och eftersom här gällde det en så multisjuk person så fick det bli inläggning. Bra att de tar svåra medicinska tillstånd på allvar, sämre att nästan bli till ett omkväde, ett ting, ett något.

Vem försökte de övertyga? Mig eller sig själva? Fick förstås ha överseende med att bli adresserad gång på gång som multisjuk. Jag visste ju det men hade också koll på grundsjukdom och följdverkningar. Numera kallas jag här hemma: Lars, multisjuk, Stenström. Berömligt var dock den snabba behandlingen. På bara några timmar hade en sängplats ordnats och jag blivit rullad till avdelningen. Bra gjort!

Nu, efter tre dagar och nätter på sjukhuset, har jag skrivits ut och får piller istället för injektioner. Tillfriskning i sikte.

Lite vårdgnäll, blev det väl. Tråkigt. Ty väl behandlad blev jag. I övrigt professionellt och vänligt bemött och vårdad!

Myggor i molnformation

Kolonin är invaderad. Den 300 kvadratmeter stora kolonilotten lider av sviterna efter det orimligt stora regnandet. Nederbörden blev till en liten sjö. Gräsmattan står inte längre under vatten. Det har sjunkit undan och ner i den redan vattenbemängda lerbotten alltihop vilar på.

Invasionen ja. Det är luftrummet som är invaderat. En ny sorts myggor. Skogsmyggorna har gett sig av. Nu är det mera aggressiva flygfän som svärmar i svarta moln. Runt huvud, armar och ben. De sticker igenom strumpor och tröjor. Ingen respekt visar de för myggsprej och -oljor. Vi kör som ni förstår med hängslen och livrem. Och det doftar om oss, som fanns där en bekämpningsfabrik, när vi vistas på lotten. Till föga nytta. De enda som blir dimmiga och lulliga - är vi. Myggen är hur alerta som helst. 

Till råga på allt meddelas på kolonins hemsida att harpest sprids via myggorna. Hur någon nu alls ska kunna undvika att bli myggbiten. Hoppas bara att de myggor som lyckas hugga oss i armar och hals inte förlustat sig på någon hare, kanin eller rabbis. Fast rabbisarna bor nog kvar på Gotland.

Vi inser att säsongen är över. Överdimensionerade plantor som squash och humle får stryka på foten. Hallonhäckarna ska klippas ur och björnbärssnåret måste tuktas. Vilket sker under ivrigt fäktande i luften så att det syns var seckatören ska sättas an. Just där och då verkar myggen flyga medvetet i formation, som ett målinriktat moln.

På nätterna känns att flygfäna perforerat huden på åtskilliga ställen. Nu doftar sovrummet av Salubrin vars huvudingrediens förmodligen är ättika.. Ångorna verkar bedövande vilket förmodligen bidrar till att vi alls får någon sömn och inte bara river och kliar oss. Än en gång tänker jag på Lennart Spångberg, vännen och den skicklige körledaren, som ofta utbrast, nästan som en besvärjelse: Toppen! Så bra vi har det!

Behövs speciella bibelställen?

 En facebookgrupp för präster utnyttjas ofta för att ställa frågor till kollegor om hur det skulle göra om det ena eller andra hände. Ibland så öppenhjärtligt att man baxnar. Ett och annat ska man nog inte skriva på nätet och i sociala medier. Somligt fungerar bäst i personliga samtal. Särskilt när det bes om tips hur en barnbegravning under svåra omständigheter kan ordnas eller inför någon annan svår uppgift eller händelse. 

Nyligen önskade någon få reda på om det fanns något bibelställe som underlag för att nattvarden är de döptas måltid, dvs att för att delta brukar anges att man ska vara döpt. Diskussionen blev ganska livlig och många ansåg att det inte behövs bibelverser för att förklara kyrkans bruk och ordningar. Något specifikt ställe finns inte som motiv för denna ordning med dop före nattvard. Landets konfirmander har fått känna på att det är det som gäller när de önskat delta men ännu inte varit döpta.

Redan i Luthers lilla katekes framgår det att: Hur gives oss liv  nattvarden?

Det andliga liv, som i dopet födes, blir genom nattvarden stärkt och förökat, så att vi tillväxa i tron och kärleken.

Joh. 6:53, Joh 15:5....

Eller som Stora katekesens avsnitt om altarets sakrament avslutas: Ty emedan de äro döpta och upptagna i kristenheten, böra de också åtnjuta delaktighet i detta sakrament, på det att de må vara oss till tjänst och nytta; ty de måste dock alla hjälpa oss att tro, älska, bedja och strida emot djävulen. 

Någon hävdade att Jesus minsann inte stängde någon ute och därför borde nattvarden vara öppen för alla. Samtidigt kan inte glömmas bort att något som är exklusivt i någon mening även blir intressant och lockande. Gränslösheten kan tyckas inbjudande, alla ska med och alla hör till, men kan också betyda att något blir urholkat. 

Tanken på att bibelord ska legitimera kyrkliga ordningar är egentligen sympatisk så länge det inte övergår till fundamentalism och bokstavstro. Men skulle det vara ett villkor med direkt motiverande ämnesord från Bibeln fick kyrkan göra rent hus med det mesta: kyrkosamfund, kyrkoordning, kyrkohandbok, faddrar, psalmbok, blommor och ljus osv.

Tradition och kontinuitet är viktiga värden i en kyrkas liv. Om sådant ringaktas och motarbetas blir tidsandan regent. Kyrkans uppgift i världen kan förstås inte avskaffas för att kyrkorum och liturgi hålls högt. Salt och ljus i världen är vi kallade att vara, vilket är medmänsklighet som tjänst för Gud. Gudstjänstens andra del...

Korfönstret ett blickfång

 Jaha, tänkte jag när jag satt mig på sängkanten i morse. Jaha, ska jag låta denna dag bara ske, eller ska jag göra något av dagen? Som om det utesluter varandra, slog det mig sedan. En hel del gör jag för att det måste ske eller för att jag vill. Annat bara händer.

Igår gick vi på en strålande Bachkonsert. Fyra kantater, BWV 76, BWV 164, BWV 12, BWV 180, samt inledningskören ur BWV 148 spelades av Drottningholms barockensemble och sjöngs av Olaus Petri Vocalis! Stockholmarna kan höra samma program framåt kvällen idag i Tyska kyrkan! Egentligen var det inte jag som gjorde något åt min dag - utan alla dessa förnämliga musikanter gjorde något med och för oss!

Som vanligt kan dessvärre sägas att besökarna uteblev i hundratal, och detta trots att vi var ganska många där. Tänk om de som spelar och sjunger får den publik de förtjänar. Ja, då hade man nog varit tvungen att bygga ut Olaus Petri kyrka, ungefär som i Taizé där kyrkbygget förlängts och förstorats. Därtill behövs nog mer lockande och inspirerande reklam så att kännedomen om konsertverksamheten ökas. För att gå dit måste folk veta att det äger rum. Och vi som vet får hjälpas åt att sprida evenemanget så att goda vibrationer breder ut sig. Ett slags mission, kan jag tänka.

En sak ska dock göras. Vi ska bege oss till högmässan i vår kyrka, Olaus Petri. Där kan det vackra korfönstret bli ett otroligt blickfång. Kungakronan, den välsignande handen, Ordet... Otroligt så rummets detaljer kan samspela med det som händer och sker i liturgins många olika delar. Rummet kan belysa sådant som sägs i predikan eller finns i psalmer och böner. 

Hälsan är för tillfället så pass bra att vi förmår och vågar gå till kyrkan lite oftare. Så som det ska vara. Åtminstone för oss... När jag växte upp var samhället ordentligt patriarkalt. Då gillade blomsterhandlarna budskapet: När gav du din fru en blomma, sist? Så skulle man fråga. Då. Idag vågar nästan ingen ställa frågan: när gick du i kyrkan senast?