I Örebro distrubueras tidningen AMOS inom de församlingar som ingår i Örebro kyrkliga samfällighet. AMOS skall alltså nå över 70 000 kyrkotillhöriga och många fler. I tidningen bladas en mindre och lokal publikation in: Örebro - mitt i livet.
I uppgiften som präst ingår ofta att skriva korta texter om allt möjligt mellan himmel och jord. Följande lilla budskap författade jag till numret, 3/2010, som kom ut strax före riksdagsvalet:
Gör din röst hörd, sjung i kör! Det gjorde jag! Särskilt minns jag när kören skulle börja kraftfullt och jag sjöng några sekunder för tidigt. Alldeles ensam brast jag ut i ett bröl. Före alla andra. Ingen kunde undgå att höra min röst!
Men - alla som sjungit i en kör vet vilken glädje och kraft det finns i att sjunga tillsammans. Man fylls av livsluft av att höja sin röst. Alla bidrar. När det sker lyfter sången. Det svåra i körsång är förstås att bli en del av helheten. Inte minst att starta och sluta samtidigt som de andra. Annars blir man som jag, en sådan där ofrivilligt solist.
Körsångaren gör sin individuella röst hörd och bidrar till körens klang. Men var och en kan inte segla fritt utan behöver samverka med andra. Det är gemensamt som man blir en kör. Kören behöver många lagspelare och ibland solister som träder fram ur gemenskapen och sjunger när de ska. Men om ingen vill höja sin röst, då blir det ingen körsång. Man måste våga. Tillsammans.
När det är val är själva poängen att medborgaren gör sin röst hörd. Tillsammans med andras röster får den betydelse och effekt. Det är en mänsklig rättighet att rösta! Det hävdar t o m FN.
Att vara med i en församling har också med de mänskliga rättigheterna att göra. När vi firar gudstjänst använder vi vår religionsfrihet genom att som det står, ”ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst…”. Denna rätt formuleras av FN i deklarationen om mänskliga rättigheter.
I församlingen behövs Din röst. I gudstjänstens psalmsång och i reflektion och samtal. Rösten behövs också i bönen. Och den som använder rösten för att be blir hörd! Av Gud. Din röst och Dina krafter behövs också när kyrkan på uppdrag från Gud vill lyssna till nöden och kämpa för rätten!
22 september 2010
Valet som skönhetstävling
Skola, skatter, sjukförsäkring ersatte i årets valrörelse tidigare bataljers: vård, skola, omsorg. Men få människor har vetat vad de olika partierna egentligen önskat göra. Det har inte kommit annat än ytligt material hem i brevlådorna inget fylligt informativt som man kan läsa för att i lugn och ro bilda sig en egen uppfattning.
När huvudkällan till väljarinformationen är television och dagstidningar blir de politiska budskapen förytligade och reducerade till slagord – och dessa korta devisers överensstämmelse med den politiska processen är svag. Det är som om politikerna inte vill att väljarna ska vara intresserade av bakomliggande idéer. Och inte bekymra sig om hur vägarna att förverkliga dessa framtida visioner är tänkta att se ut.
Även om de ekonomiska frågorna funnits med i valrörelsen har diskussionen intill utmattning handlat om skattesänkningar. Är det verkligen så att skattesänkningar antingen bygger ett nytt samhälle eller skapar massfattigdom och nya klassklyftor? Ingen reder ut hur de ser på sambanden mellan ekonomi, skatt och fördelning.
Följden av denna medialisering är torftig information från partiernas sida och bristande kunskap hos väljarna. Det är politik som skönhetstävling! Vem verkar vara en trevlig prick? Vem verkar veta vad han eller hon talar om? Hur ser de ut? Vilka känslor väcker de? Med vilka köttben lockar de till sympati?
I valrörelsen tog de etablerade partierna dumt nog inte debatten med Sverigedemokraterna, de platsade inte som skönheter, de fula. Istället vände man dem ryggen, vägrade se dem eller diskutera med dem. SD:arna tilläts framstå som underdog, blev en opposition till hela etablissemanget. Och när partiet mer och mer fick martyrstämpeln som förföljt, hotat, överfallet och berövade rätten att framföra sitt (främlingsfientliga) budskap vann de sympatier som mer än väl räckte ända in i riksdagen.
Valrörelsen förminskas och blir offer för det korta perspektivets överbud. Partierna agerade i valrörelsen genom ”gåvor” till speciellt uppmärksammade grupper, som till exempel pensionärer, sjuka och studerande ungdomar, och ville på så sätt ”köpa” sig sympati. Politiken blir under några månader ett kortspel om väljarnas gunst, med ständigt nya bud för att övertrumfa motståndarna. Vilka som använde sig av denna metod? Ja, det är bara att dra sig till minnes vad som hände.
Förkortning och förminskning av politiken märks också på det ivriga twittrandet och sms-andet. Man inser att dessa medier mer handlar om psykologi än politik. Man ska känna sig sedd och bekräftad: jag är en av dem som får sms. Men det finns fler nya medier. Någon 2-timmars dvd orkar ingen färdigställa och därför får väljarna inte heller någon medföljande valplattform och idéprogram i skrift.
Om något parti valde den långsamma metoden att informera, fyllig skriftlig information till hushållen istället för reklambladens korta propaganda, så skulle man förmodligen tappa väljarstöd. Medborgarna nöjer sig, sorgligt nog, med vad de får och har redan passiviserats och själva medialiserats. Fördjupning och kunskap lämnas bakefter. Skenet, föreställningen och eventet, blir det viktiga. Så hotas naturligtvis viktiga demokratiska värden – som handlar om att medborgarna har rätt att få den information man behöver för att kunna bilda sig en välgrundad uppfattning och göra välövervägda val.
När huvudkällan till väljarinformationen är television och dagstidningar blir de politiska budskapen förytligade och reducerade till slagord – och dessa korta devisers överensstämmelse med den politiska processen är svag. Det är som om politikerna inte vill att väljarna ska vara intresserade av bakomliggande idéer. Och inte bekymra sig om hur vägarna att förverkliga dessa framtida visioner är tänkta att se ut.
Även om de ekonomiska frågorna funnits med i valrörelsen har diskussionen intill utmattning handlat om skattesänkningar. Är det verkligen så att skattesänkningar antingen bygger ett nytt samhälle eller skapar massfattigdom och nya klassklyftor? Ingen reder ut hur de ser på sambanden mellan ekonomi, skatt och fördelning.
Följden av denna medialisering är torftig information från partiernas sida och bristande kunskap hos väljarna. Det är politik som skönhetstävling! Vem verkar vara en trevlig prick? Vem verkar veta vad han eller hon talar om? Hur ser de ut? Vilka känslor väcker de? Med vilka köttben lockar de till sympati?
I valrörelsen tog de etablerade partierna dumt nog inte debatten med Sverigedemokraterna, de platsade inte som skönheter, de fula. Istället vände man dem ryggen, vägrade se dem eller diskutera med dem. SD:arna tilläts framstå som underdog, blev en opposition till hela etablissemanget. Och när partiet mer och mer fick martyrstämpeln som förföljt, hotat, överfallet och berövade rätten att framföra sitt (främlingsfientliga) budskap vann de sympatier som mer än väl räckte ända in i riksdagen.
Valrörelsen förminskas och blir offer för det korta perspektivets överbud. Partierna agerade i valrörelsen genom ”gåvor” till speciellt uppmärksammade grupper, som till exempel pensionärer, sjuka och studerande ungdomar, och ville på så sätt ”köpa” sig sympati. Politiken blir under några månader ett kortspel om väljarnas gunst, med ständigt nya bud för att övertrumfa motståndarna. Vilka som använde sig av denna metod? Ja, det är bara att dra sig till minnes vad som hände.
Förkortning och förminskning av politiken märks också på det ivriga twittrandet och sms-andet. Man inser att dessa medier mer handlar om psykologi än politik. Man ska känna sig sedd och bekräftad: jag är en av dem som får sms. Men det finns fler nya medier. Någon 2-timmars dvd orkar ingen färdigställa och därför får väljarna inte heller någon medföljande valplattform och idéprogram i skrift.
Om något parti valde den långsamma metoden att informera, fyllig skriftlig information till hushållen istället för reklambladens korta propaganda, så skulle man förmodligen tappa väljarstöd. Medborgarna nöjer sig, sorgligt nog, med vad de får och har redan passiviserats och själva medialiserats. Fördjupning och kunskap lämnas bakefter. Skenet, föreställningen och eventet, blir det viktiga. Så hotas naturligtvis viktiga demokratiska värden – som handlar om att medborgarna har rätt att få den information man behöver för att kunna bilda sig en välgrundad uppfattning och göra välövervägda val.
18 september 2010
Att bli sin egen viskning
Utdrag ur förra söndagens predikan, publicerad på ordrik:
I mardrömmar, och dessvärre
ibland i verkliga livet, kan jag tänka
att det är så man uppfattar kristen tro,
som en förutfattad mening
som en uppfattning
med ett enda inlärt svar
När vi idag ställer frågan
om det allra mest nödvändiga
om vad som är viktigast
vår allra djupaste trängtan
och längtan
befinner vi oss, står vi
framför våra egna liv
som i ett rum, framför ett skåp
och vi minns inte riktigt
vad vi gör där
Vi måste då bli vår
egen längtans viskning
I mardrömmar, och dessvärre
ibland i verkliga livet, kan jag tänka
att det är så man uppfattar kristen tro,
som en förutfattad mening
som en uppfattning
med ett enda inlärt svar
När vi idag ställer frågan
om det allra mest nödvändiga
om vad som är viktigast
vår allra djupaste trängtan
och längtan
befinner vi oss, står vi
framför våra egna liv
som i ett rum, framför ett skåp
och vi minns inte riktigt
vad vi gör där
Vi måste då bli vår
egen längtans viskning
17 september 2010
Katt på täppan
Efter några dagars studieresa återvände jag hem - och mottogs av en katt som inte visste om det fanns några tungt vägande skäl att vara glad eller bli upprörd. Sixten, the cat, ville vara nära, men inte inställsamt nära. Jag fick nådigt tillstånd att klappa honom. Ett kortvarigt och tveksamt nöje.
Det var som om han nu ville hitta en hackordning och göra mig äran stridig. Rätt var det var började han som katter pläga göra hålla fast min hand med sina klor och sprätta med baktassarna. Den som är van kanske uthärdar denna prövning. Själv är jag i sådana situationer ömskinnad, smärtkänslig och lättretad. Det slutade med blodvite. Inte på katten, utan på min arm fanns klösmärken. Och min klagosång var allt annat än skön.
Stunden efter ville han, den där katten, åter bli klappad. Snart hade Sixten krupit upp i mitt knä framför en trevlig TV-film. Men rätt var det är klipper han till min hand med tassen. Igen! Som om närheten blev för påträngande. Nu for jag upp och katten iväg som ett oljat skinn. Nya blodfläckar. Och ett gny i högan sky. Av detta förstår man att det inte alltid är så fridfullt att hålla sig med katt. Men eftersom jag är lugn och stillsam till min natur återvände ro och frid snart nog.
Med denna sista konfrontation blev det liksom fastställt att jag var den jag utgav mig för. Vem som väljer stol och inte finner sig i att bli krafsad på med vassa klor stod klart. Sixten infogade sig därmed i tidigare roll och lät mig mata honom, tömma lådan, och öppna balkongdörren. Eller?
Sedan dess är ordningen alltså återställd och inga klor används för att fastställa roller och platser. Vem som blev herre, eller katt, på täppan har Sixten och jag enats om att ha alldeles olika uppfattningar om. Han hoppar upp i mitt knä med en självklarhet som uttrycker äganderätt och förnöjsamhet. Jag hör honom tänka: Inga dumheter från den där gubben längre. Honom satte jag på plats när han kom tillbaka från sin resa och ville ta över, men jag rispade honom så han skulle förstå vem som faktiskt har koll och bor här. Man kommer minsann inte tillbaka hur som helst och försöker ta över...
För min egen del har jag laddat med en karamellask som kan tappas i golvet med en förfärlig smäll, om det skulle behövas. Och jag funderar på att låta naglarna växa. Men bara lite för att, om det behövs, sätta mig i respekt
Det var som om han nu ville hitta en hackordning och göra mig äran stridig. Rätt var det var började han som katter pläga göra hålla fast min hand med sina klor och sprätta med baktassarna. Den som är van kanske uthärdar denna prövning. Själv är jag i sådana situationer ömskinnad, smärtkänslig och lättretad. Det slutade med blodvite. Inte på katten, utan på min arm fanns klösmärken. Och min klagosång var allt annat än skön.
Stunden efter ville han, den där katten, åter bli klappad. Snart hade Sixten krupit upp i mitt knä framför en trevlig TV-film. Men rätt var det är klipper han till min hand med tassen. Igen! Som om närheten blev för påträngande. Nu for jag upp och katten iväg som ett oljat skinn. Nya blodfläckar. Och ett gny i högan sky. Av detta förstår man att det inte alltid är så fridfullt att hålla sig med katt. Men eftersom jag är lugn och stillsam till min natur återvände ro och frid snart nog.
Med denna sista konfrontation blev det liksom fastställt att jag var den jag utgav mig för. Vem som väljer stol och inte finner sig i att bli krafsad på med vassa klor stod klart. Sixten infogade sig därmed i tidigare roll och lät mig mata honom, tömma lådan, och öppna balkongdörren. Eller?
Sedan dess är ordningen alltså återställd och inga klor används för att fastställa roller och platser. Vem som blev herre, eller katt, på täppan har Sixten och jag enats om att ha alldeles olika uppfattningar om. Han hoppar upp i mitt knä med en självklarhet som uttrycker äganderätt och förnöjsamhet. Jag hör honom tänka: Inga dumheter från den där gubben längre. Honom satte jag på plats när han kom tillbaka från sin resa och ville ta över, men jag rispade honom så han skulle förstå vem som faktiskt har koll och bor här. Man kommer minsann inte tillbaka hur som helst och försöker ta över...
För min egen del har jag laddat med en karamellask som kan tappas i golvet med en förfärlig smäll, om det skulle behövas. Och jag funderar på att låta naglarna växa. Men bara lite för att, om det behövs, sätta mig i respekt
16 september 2010
Den som gör en resa...
Vid en nyligen genomförd studieresa till Lund, Malmö och Köpenhamn besöktes Malmö kyrkliga samfällighet i Kyrkans hus - Sjömansgården, som är belägen nära centralstationen. Kanslichefen Anders Lindberg gav en fyllig introduktion till verksamheten och dagens utmaningar. Det är en stor och omfattande organisation som handhar ekonomin och andra gemensamma frågor för ett stort antal församlingar (16). Liksom i många andra samfälligheter funderar man över framtidens kyrkliga organisation och över församlingsindelningsfrågor.
Efter en tågresa över sundet besöktes Domkyrkan i Köpenhamn, mitt i centrum, som har vunnit uppskattning för sin mångåriga satsning på Nattkyrkan. Där talar man om sin verksamhet som ett liturgiskt laboratorium, men allt som sker syftar till bön och stillhet. Konstnärer gör installationer som synliggör och lyfter fram sådant som är centralt i den nattöppna kyrkan. För tillfället en liten vägg av spegelfragment på vilka man kan rista namn på dem man ber för. Och själva uppsättandet av namnet och fragmentet på väggen blir till bön.
Till sist besöktes Danska Folkkyrkans Mellemkirkelige Råd där Jan Nilsson berättade om Rådets betydelse och arbetets inriktning. En särskilt glädjande händelse blir undertecknandet av Borgåöverenskommelsen som Danska folkkyrkan länge stått utanför. Den 3 oktober högtidlighålls inträdet i denna ekumeniska gemenskap melllan Lutherska nordliga kyrkor och den Anglikanska kyrkan.
I tidiga tyskalektioner fick man inpräntat att: Wenn jemand eine Reise tut, So kann er was verzählen... Den som gör en resa har något att berätta.
Mycket mer finns att förtälja, men inte nu och inte här.
Efter en tågresa över sundet besöktes Domkyrkan i Köpenhamn, mitt i centrum, som har vunnit uppskattning för sin mångåriga satsning på Nattkyrkan. Där talar man om sin verksamhet som ett liturgiskt laboratorium, men allt som sker syftar till bön och stillhet. Konstnärer gör installationer som synliggör och lyfter fram sådant som är centralt i den nattöppna kyrkan. För tillfället en liten vägg av spegelfragment på vilka man kan rista namn på dem man ber för. Och själva uppsättandet av namnet och fragmentet på väggen blir till bön.
Till sist besöktes Danska Folkkyrkans Mellemkirkelige Råd där Jan Nilsson berättade om Rådets betydelse och arbetets inriktning. En särskilt glädjande händelse blir undertecknandet av Borgåöverenskommelsen som Danska folkkyrkan länge stått utanför. Den 3 oktober högtidlighålls inträdet i denna ekumeniska gemenskap melllan Lutherska nordliga kyrkor och den Anglikanska kyrkan.
I tidiga tyskalektioner fick man inpräntat att: Wenn jemand eine Reise tut, So kann er was verzählen... Den som gör en resa har något att berätta.
Mycket mer finns att förtälja, men inte nu och inte här.
12 september 2010
Välkomnande
Det finns ofta anledning att ha bemärkelsedagar. Även i en församling. Idag välkomnas två nya medarbetare: en diakon och en kantor. Och förra söndagen tog vi emot en präst och en volontär. Dessutom uppmärksammade vi då en av församlingens unga som skulle åka ut som Ung i den världsvida kyrkan!
Snart blir det avtackningar och ännu något välkomnande. Vitalt och omväxlande är en församlings liv!
Snart blir det avtackningar och ännu något välkomnande. Vitalt och omväxlande är en församlings liv!
11 september 2010
Intryck från ett resursstarkt Lund
Återkommen från en studieresa i Lund, Malmö och Köpenhamn är intrycken många. Ett besök på Pastoralinstitutet i Lund är intressant. Rektor Ingegärd Sjölin bjuder på en tankeväckande jämförelse mellan sydsvensk religiositet och mellansvensk. Kan det vara så att jordarnas bördighet och det utsatta läget i söder fick människor att hylla livet och njuta när man kunde med gillen och fester? Och kan det förhålla sig så att magrare jordar och kortare säsong i inlandet (Närke) fick människor att bli mer pietistiska och längta till himmelens festligheter som kontrast till en knappare tillvaro? Kan sådana tankar bjuda förklaringar till den i mellansverige brutna kyrkliga seden och den mera levande kyrkliga traditionen i syd? Utmanande och spännande!
Ett besök vid Lunds domkyrka påbörjas med en dansföreställning på utsidan av Lunds domkyrkas norra torn. Sardine Sauvage dansar i luften. De inviger därmed den andra arkitektur- och filmfestivalen, ArchFilmLund 2010. Därefter blev det filmvisning i domkyrkans krypta av Teshigaras film om Gaudi (för en bredare publik mest känd för Barcelonas katedral).
Lunds domkyrka är en märklig plats där strömmarna av besökare aldrig sinar. Och på andra sidan sundet är den fortfarande och ofta uppfattad som en dansk kyrka. Nu bygger man ett domkyrkoforum som domprosten Håkan E Wilhelmsson är mycket stolt över, projektet har fått en egen hemsida.
Samuel Rubenson ansvarar för ett projekt om tidigt klosterväsende och antikt bildningsideal. Han besitter stort vetande om orientalisk kristendom, dess teologi, historia och utbredning. Han kan som få levandegöra historien och reflektera över historiens närvaro och betydelse i nuet. Han borde vara en av de mest anlitade föredragshållarna i landet. Kanske är han redan det? I så fall mer än välförtjänt. Om det förflutna negligeras och glöms bort och vi alltmer styrs av tillfälligt tyckande och kantrande opinioner - hur går det då? Och vart?
Ett besök vid Lunds domkyrka påbörjas med en dansföreställning på utsidan av Lunds domkyrkas norra torn. Sardine Sauvage dansar i luften. De inviger därmed den andra arkitektur- och filmfestivalen, ArchFilmLund 2010. Därefter blev det filmvisning i domkyrkans krypta av Teshigaras film om Gaudi (för en bredare publik mest känd för Barcelonas katedral).
Lunds domkyrka är en märklig plats där strömmarna av besökare aldrig sinar. Och på andra sidan sundet är den fortfarande och ofta uppfattad som en dansk kyrka. Nu bygger man ett domkyrkoforum som domprosten Håkan E Wilhelmsson är mycket stolt över, projektet har fått en egen hemsida.
Samuel Rubenson ansvarar för ett projekt om tidigt klosterväsende och antikt bildningsideal. Han besitter stort vetande om orientalisk kristendom, dess teologi, historia och utbredning. Han kan som få levandegöra historien och reflektera över historiens närvaro och betydelse i nuet. Han borde vara en av de mest anlitade föredragshållarna i landet. Kanske är han redan det? I så fall mer än välförtjänt. Om det förflutna negligeras och glöms bort och vi alltmer styrs av tillfälligt tyckande och kantrande opinioner - hur går det då? Och vart?
06 september 2010
Valrörelsen pågår
I Örebro svallar känslorna. Det är bråk mellan partier. Socialdemokraterna arrangerade en röstskola för väljare i stadsdelen Vivalla, en stadsdel av förortskaraktär där många har rötter i andra länder och kulturer.
Kritiken lät inte vänta på sig. Kristdemokrater gick i taket och såg det som något gränsande till manipulation. Man menade att socialdemokraterna "hållit väljarna i handen" in i valbåset. I dagens Nerikes Allehanda skriver Björn Sundin (s) att han blivit så arg att han kokade. Hade han inte haft kloka vänner hade han "nog polisanmält politiska motståndare för förtal".
En annan socialdemokrat, Alaa Idris, skriver också i NA att poängen med arrangemanget var att visa upp hur röstning går till, med valsedlar, kuvert och röstlängder. Och hon betonar att "alla var välkomna oavsett om man gillade de socialdemokratiska idéerna eller inte". Hon skriver också att hon skulle välkomna initiativ från sina politiska motståndare om de bidrog till att öka valdeltagandet i stora bostadsområden.
Att öka valdeltagandet i ett bostadsområde som Vivalla är viktigt. Där finns många röstberättigade som inte utnyttjar sin demokratiska rättighet att påverka utvecklingen i stat och kommun genom att delta i valet.
I annonseringen inför aktiviteterna i Vivalla stod i en partiannons (1/9) med en bild på Mona Sahlin följande:
Förtidsröstningen startar
idag.
14.00 Röstskola med Alaa
Idris på kulturarenan
i Vivalla.
14.45 Mona Sahlin talar på
kulturarenan.
15.00 Mingel med Mona
Sahlin i Vivalla centrum.
Välkomna!
Och i en annan annons på samma sida står det: Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin är med vid röstskolan på kulturarenan i Vivalla kl 14.45.
Det borde inte komma som någon upprörande överraskning för arrangörerna att insatsen i Vivalla fick kritik. "Materialet som användes innehåller information på många språk och där ligger socialdemokratiska valsedlar" skrev NA torsdagen den 2/9. Och undervisningen följdes av ett besök av Mona Sahlin, och hennes budskap till mötesdeltagarna var att de skulle gå och rösta.
NA skriver: "Efteråt går alla som vill upp till biblioteket, som är vallokal, i centrum, tillsammans med Mona Sahlin. Det kom senare kritik från Kristdemokraterna att Mona Sahlin gick med dem dit för att rösta och att de inte kunde välja parti själva eftersom hon befann sig intill dem i lokalen. - Det är lögn. De människor som gick och röstade valde själva att rösta och ingen såg vilken valsedel de lade i kuvertet. Mona Sahlin befann sig aldrig i vallokalen, säger Lena Baastad, Socialdemokraternas kandidat till kommunstyrelsens ordförande, i ett pressmeddelande."
I försvaret för arrangemanget valjer man att bemöta invändningarna som om de vore konkreta och faktiska beskrivningar av förloppet. Och då kan man kalla kritiken för lögn. Men - om kritiken istället är bildlig måste man kunna uppfatta att det är möjligt att ta folk i handen och leda dem till en röstlokal utan att bokstavligt hålla någon enda i handen.
Några förbud mot att undervisa och demonstrera för människor hur man gör när man röstar, det finns inte. Så på så sätt är insatsen inte mycket att säga om. Att röstskolan blir ett led i att värva röster är ju uppenbart, och också det får man göra. Och här ingick den i ett partipolitiskt arrangemang med besök av partiledaren Mona Sahlin. Att detta skulle påverka de röstande att lägga sin röst på socialdemokraterna är väl självklart, Kopplingen mellan skola, partiledarbesök och mingel i Vivalla centrum, där biblioteket/vallokalen ligger, är entydig.
Att irritation och starka reaktioner kommer har säkert att göra med att en röstskola om hur man gör, omedelbart följs av ett partiledarbesök med ett tal så att man ska förstå på vem man skall rösta. Det socialdemokratiska partiet och dess företrädare möter invändningar mot en påverkan, som några kritiker denna gång ansåg gick alldeles för långt. Och idag försvarar s-politikerna sin insats genom att med ilska och upprördhet slå tillbaka.
Min reflektion blir att det man genomförde i Vivalla var både tillåtet och möjligt. Men var det lämpligt och klokt? På den punkten tillåter jag mig att vara mycket tveksam.
Valrörelsen pågår. Påtagligt i Örebro och Vivalla. Snart är det val!
Kritiken lät inte vänta på sig. Kristdemokrater gick i taket och såg det som något gränsande till manipulation. Man menade att socialdemokraterna "hållit väljarna i handen" in i valbåset. I dagens Nerikes Allehanda skriver Björn Sundin (s) att han blivit så arg att han kokade. Hade han inte haft kloka vänner hade han "nog polisanmält politiska motståndare för förtal".
En annan socialdemokrat, Alaa Idris, skriver också i NA att poängen med arrangemanget var att visa upp hur röstning går till, med valsedlar, kuvert och röstlängder. Och hon betonar att "alla var välkomna oavsett om man gillade de socialdemokratiska idéerna eller inte". Hon skriver också att hon skulle välkomna initiativ från sina politiska motståndare om de bidrog till att öka valdeltagandet i stora bostadsområden.
Att öka valdeltagandet i ett bostadsområde som Vivalla är viktigt. Där finns många röstberättigade som inte utnyttjar sin demokratiska rättighet att påverka utvecklingen i stat och kommun genom att delta i valet.
I annonseringen inför aktiviteterna i Vivalla stod i en partiannons (1/9) med en bild på Mona Sahlin följande:
Förtidsröstningen startar
idag.
14.00 Röstskola med Alaa
Idris på kulturarenan
i Vivalla.
14.45 Mona Sahlin talar på
kulturarenan.
15.00 Mingel med Mona
Sahlin i Vivalla centrum.
Välkomna!
Och i en annan annons på samma sida står det: Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin är med vid röstskolan på kulturarenan i Vivalla kl 14.45.
Det borde inte komma som någon upprörande överraskning för arrangörerna att insatsen i Vivalla fick kritik. "Materialet som användes innehåller information på många språk och där ligger socialdemokratiska valsedlar" skrev NA torsdagen den 2/9. Och undervisningen följdes av ett besök av Mona Sahlin, och hennes budskap till mötesdeltagarna var att de skulle gå och rösta.
NA skriver: "Efteråt går alla som vill upp till biblioteket, som är vallokal, i centrum, tillsammans med Mona Sahlin. Det kom senare kritik från Kristdemokraterna att Mona Sahlin gick med dem dit för att rösta och att de inte kunde välja parti själva eftersom hon befann sig intill dem i lokalen. - Det är lögn. De människor som gick och röstade valde själva att rösta och ingen såg vilken valsedel de lade i kuvertet. Mona Sahlin befann sig aldrig i vallokalen, säger Lena Baastad, Socialdemokraternas kandidat till kommunstyrelsens ordförande, i ett pressmeddelande."
I försvaret för arrangemanget valjer man att bemöta invändningarna som om de vore konkreta och faktiska beskrivningar av förloppet. Och då kan man kalla kritiken för lögn. Men - om kritiken istället är bildlig måste man kunna uppfatta att det är möjligt att ta folk i handen och leda dem till en röstlokal utan att bokstavligt hålla någon enda i handen.
Några förbud mot att undervisa och demonstrera för människor hur man gör när man röstar, det finns inte. Så på så sätt är insatsen inte mycket att säga om. Att röstskolan blir ett led i att värva röster är ju uppenbart, och också det får man göra. Och här ingick den i ett partipolitiskt arrangemang med besök av partiledaren Mona Sahlin. Att detta skulle påverka de röstande att lägga sin röst på socialdemokraterna är väl självklart, Kopplingen mellan skola, partiledarbesök och mingel i Vivalla centrum, där biblioteket/vallokalen ligger, är entydig.
Att irritation och starka reaktioner kommer har säkert att göra med att en röstskola om hur man gör, omedelbart följs av ett partiledarbesök med ett tal så att man ska förstå på vem man skall rösta. Det socialdemokratiska partiet och dess företrädare möter invändningar mot en påverkan, som några kritiker denna gång ansåg gick alldeles för långt. Och idag försvarar s-politikerna sin insats genom att med ilska och upprördhet slå tillbaka.
Min reflektion blir att det man genomförde i Vivalla var både tillåtet och möjligt. Men var det lämpligt och klokt? På den punkten tillåter jag mig att vara mycket tveksam.
Valrörelsen pågår. Påtagligt i Örebro och Vivalla. Snart är det val!
03 september 2010
Rim al Amir är död
Har just fått besked genom NA på nätet att den svårt sjuka lilla flickan Rim al Amir har avlidit. Hon och hennes familj var utvisningshotade, men med beaktande av hennes svåra sjukdomstillstånd så beslutatde man nyligen att utvisningen inte skulle verkställas och att man skulle utreda frågan mer.
Nu löper tankarna. Åt alla möjliga håll. Ett barns liv, även om det blir kort och innehåller lidande och prövningar, är ett helt liv. Ett verkligt, ett riktigt, ett mänskligt liv även om villkoren och omständigheterna kan ha varit omänskliga.
När ett barn dör påminns jag om att vi inte förfogar över livet. Det är en gåva att ta emot men som ingen av oss kan äga. Barn har en särskild förmåga att locka fram kärleken i oss, får viljan att skydda och vårda att växa. Också det är gåvor. Men så, när ett barn dör, blir förtvivlan stor. Hoppet tycks förmörkat och förskingrat. Detta trots att jag vet att ljuset lyser i mörkret och livet segrar över döden. Då ropar man om förbarmande.
Idag ber vi för Rim al Amir
och för hennes familj.
Till Gud som omsluter
levande och döda
sätter vi vårt hopp!
En katt kan göra hål i ben
Vi har bekymmer. Inga nämnvärt stora, men tillräckliga för att behöva vrida på dem några varv i huvudet. Vad var det som hände? Hur kunde det bli så här?
Framför televisionens monotona och streotypa program satt jag i går afton i allsköns ro. Sixten, the cat, hade, som vanan bjuder, slagit sig ner i mitt knä. Jag sträckte mig efter morgontidningens kulturdel, inte för att läsa en understreckare, utan för att granska TV-programmens mångfald. Då hände det sig att jag stötte emot en karamellburk. Den stod där på bordet intill av någon för mig outgrundlig anledning. Man tror det knappt, men den for i golvet med en dunderskräll och som små smällare for karameller över hela golvet. Kaos!
Katter är rädda varelser, snabba till anfall eller försvar, jakt eller flykt. Sixten valde flykt. Som alla kortdistanslöpare behövde han bra startblock och borrade följdaktligen sina klor genom mina svarta jeans och långt in i låren. Därefter katapultade han ut i hallen. Det tog en mikrosekund. En mikrosekund av oönskat slag.
Tveksamt reste jag mig, själv osäker på vad som skett. När smärtan hann ikapp tiden blev jag bara stående. Det är inte var dag man mitt i lägenheten måste fjärma sina byxor för att granska hål i lår och underben. Men där stod jag framför televisionen med rispor och sår och blodet forsande. Dessutom inramad av karameller som spritt sig ut över hela golvet. Och i televisionen pratade man bara på som om ingenting hänt. Tala om dum burk...
Sixten placerade sig långt utom räckhåll för sin husse vars beteende så förvirrat honom. Kraftiga smällar och högt oljud i hela rummet kan man inte tåla. Sixten tänkte: fara! Och så for han.
När min veklagan stillnat vägrade Sixten att återkomma. Han strök sig mycket avvaktande mot mitt ben när kvällsvarden vankades - det bedömde han klokast. Tänk om matskålens kött och lever annars inte skulle bli levererad. Men det var hastigt överståndet och sedan höll han sig på betryggande avstånd.
Demonstrativt vägrade Sixten någon stund senare att följa med till sitt nattkvarter i sovrummet. Istället föredrog han att ta det numera betydligt lugnare och tysta televisionsrummet i besittning. Där på en soffa ordnade han sitt nattläger.
Klockan tre i morse förbarmade jag mig och linkade ut till Sixten och klappade honom ömt: Det ordnar sig ska du se. Blodet flyter inte längre! Vi kan fortsätta vara bästa vänner! Sixten tittade avmätt på mig, karamellpojken, och vände bort huvudet. Inget annat att göra för den orolige hussen än att lomma tillbaka till sängkammaren.
Efter fem minuter kommer Sixten trippande, med svansen i givakt, som om nästan ingenting hänt. Hallå, ligger Ni och drar Er! Ska vi hitta på något? Slita strumpor ur byråer? Kloa på fåtöljer? Förresten, det kan vi göra senare. Just nu är jag trött. Man blir det av starka ljud, blod och tårar och sånt. Låt oss strunta i all uppståndelse, låt oss sova en stund!
Framför televisionens monotona och streotypa program satt jag i går afton i allsköns ro. Sixten, the cat, hade, som vanan bjuder, slagit sig ner i mitt knä. Jag sträckte mig efter morgontidningens kulturdel, inte för att läsa en understreckare, utan för att granska TV-programmens mångfald. Då hände det sig att jag stötte emot en karamellburk. Den stod där på bordet intill av någon för mig outgrundlig anledning. Man tror det knappt, men den for i golvet med en dunderskräll och som små smällare for karameller över hela golvet. Kaos!
Katter är rädda varelser, snabba till anfall eller försvar, jakt eller flykt. Sixten valde flykt. Som alla kortdistanslöpare behövde han bra startblock och borrade följdaktligen sina klor genom mina svarta jeans och långt in i låren. Därefter katapultade han ut i hallen. Det tog en mikrosekund. En mikrosekund av oönskat slag.
Tveksamt reste jag mig, själv osäker på vad som skett. När smärtan hann ikapp tiden blev jag bara stående. Det är inte var dag man mitt i lägenheten måste fjärma sina byxor för att granska hål i lår och underben. Men där stod jag framför televisionen med rispor och sår och blodet forsande. Dessutom inramad av karameller som spritt sig ut över hela golvet. Och i televisionen pratade man bara på som om ingenting hänt. Tala om dum burk...
Sixten placerade sig långt utom räckhåll för sin husse vars beteende så förvirrat honom. Kraftiga smällar och högt oljud i hela rummet kan man inte tåla. Sixten tänkte: fara! Och så for han.
När min veklagan stillnat vägrade Sixten att återkomma. Han strök sig mycket avvaktande mot mitt ben när kvällsvarden vankades - det bedömde han klokast. Tänk om matskålens kött och lever annars inte skulle bli levererad. Men det var hastigt överståndet och sedan höll han sig på betryggande avstånd.
Demonstrativt vägrade Sixten någon stund senare att följa med till sitt nattkvarter i sovrummet. Istället föredrog han att ta det numera betydligt lugnare och tysta televisionsrummet i besittning. Där på en soffa ordnade han sitt nattläger.
Klockan tre i morse förbarmade jag mig och linkade ut till Sixten och klappade honom ömt: Det ordnar sig ska du se. Blodet flyter inte längre! Vi kan fortsätta vara bästa vänner! Sixten tittade avmätt på mig, karamellpojken, och vände bort huvudet. Inget annat att göra för den orolige hussen än att lomma tillbaka till sängkammaren.
Efter fem minuter kommer Sixten trippande, med svansen i givakt, som om nästan ingenting hänt. Hallå, ligger Ni och drar Er! Ska vi hitta på något? Slita strumpor ur byråer? Kloa på fåtöljer? Förresten, det kan vi göra senare. Just nu är jag trött. Man blir det av starka ljud, blod och tårar och sånt. Låt oss strunta i all uppståndelse, låt oss sova en stund!
31 augusti 2010
Det rör på sig
HQ-bank är förstasidesstoff denna dag. Nu funderar alla över att banken ska upplösas, gå i likvidation. Värst är att många sparare verkar drabbas av bristande kompetens hos bankledningen.
Inte heller denna gång lyckades Svenska Kyrkan samla sig till en seriös prövning om en egen bank vore av godo. Bara de egna transaktionerna skulle förmodligen ge en sådan bank vind i seglen. Visst finns det avskräckande exempel när kyrkor haft bankrörelser, men förhållanden i Italien och Vatikanen är inte jämförbara.
Annat som fångar lyssnare och läsare är valrörelsen. Dagligen dyker nya intervjuer av ledande politiker upp. Ibland borde de begränsa sig. Göran Hägglunds gamla skämt om turkar återkommer tröttsamt och förlegat. Skämtlynnet kan kanske bryta bilden av honom som en prudentlig herre, men det är tveeggat. Bättre är att förlita sig på det egna budskapets styrka, på sådant som lyfter fram mänskliga rättigheter och värderingsfrågor.
Fotbollskonstnären Zlatan ventileras på de oftast alldeles för omfattande sportsidorna. Han rör på sig. Nu flyttas han som en spelpjäs till Italien. Euroregnet som följer av detta ska tydligen även falla över Malmö FF. Man gratulerar och undrar om inte hasn agent kunde låta transfersummorna gå via HQ-bank och så rädda banken? Men så går det ju inte till i den verkliga världen. Någon räddare i nöden finns sällan på plats.
Nej, nu är det dags att dra upp rullgardinen och se om världen är sig lik för övrigt, eller om allt är förändrat? Kvar är nog alla de sammanträden som väntar många av oss. Till bords!
Inte heller denna gång lyckades Svenska Kyrkan samla sig till en seriös prövning om en egen bank vore av godo. Bara de egna transaktionerna skulle förmodligen ge en sådan bank vind i seglen. Visst finns det avskräckande exempel när kyrkor haft bankrörelser, men förhållanden i Italien och Vatikanen är inte jämförbara.
Annat som fångar lyssnare och läsare är valrörelsen. Dagligen dyker nya intervjuer av ledande politiker upp. Ibland borde de begränsa sig. Göran Hägglunds gamla skämt om turkar återkommer tröttsamt och förlegat. Skämtlynnet kan kanske bryta bilden av honom som en prudentlig herre, men det är tveeggat. Bättre är att förlita sig på det egna budskapets styrka, på sådant som lyfter fram mänskliga rättigheter och värderingsfrågor.
Fotbollskonstnären Zlatan ventileras på de oftast alldeles för omfattande sportsidorna. Han rör på sig. Nu flyttas han som en spelpjäs till Italien. Euroregnet som följer av detta ska tydligen även falla över Malmö FF. Man gratulerar och undrar om inte hasn agent kunde låta transfersummorna gå via HQ-bank och så rädda banken? Men så går det ju inte till i den verkliga världen. Någon räddare i nöden finns sällan på plats.
Nej, nu är det dags att dra upp rullgardinen och se om världen är sig lik för övrigt, eller om allt är förändrat? Kvar är nog alla de sammanträden som väntar många av oss. Till bords!
30 augusti 2010
En värmländsk midsommarnattsdröm
Hur gick det egentligen till när Sverige och Norden kristnades? I brytningstiden mellan norrön tradition och kristendom, vann man då makten och själarna med svärd och blodsutgjutelse? Det vill i alla fall Leif Stinnerbom och Västanå teater i sin version av Shakespeares En midsommarnattsdröm göra gällande.
Schablonen känns fadd och föga historiskt korrekt. En katolsk biskop vill i spelets början gifta bort sin dotter (!) med en ung man trots att henne hjärtas håg står till en annan. Celibatet hade i 1000-talets början ännu inte fullt ut slagit igenom inom kyrkan, så möjligen kan man köpa upplägget.
När spelet är över har i alla fall biskopen och hans soldater dräpt skådespelarna/clownerna. Och man inser att kyrkan därmed får stå för kulturfientlighet och förtryck, kreativiteten mördas. Så får vi oss till livs ännu en politiskt korrekt kristendomskritisk passning, och det i den andliga letargins tid.
Maria Schottenius skrev i DN:s recension om clownernas undergång: Deras otacksamma öde är att bli nerhuggna med svärd på biskopens befallning. En helt korrekt tolkning av den medeltida kristendomens syn på konsten och konstnärerna. Som om kyrkan inte under medeltiden tillsammans med kungligheter, furstar och adel var de främsta meccenaterna och avnämarna för dåtidens kulturarbetare och konstnärer! Men visst är historien mångfacetterad och kyrkans historia rymmer också här och där både mörker och svarta kanter. Men att detta skulle vara en kyrkans huvudlinje kan med fog bestridas.
När får man på en svensk scen se tron gestaltad som en tillgång? Och kyrkan som ett värn för kultur och bildning? Som en försvarare av mänskliga rättigheter och värdighet? Men den tanken är väl så vådligt djärv att man, bara genom att nudda vid den, sätter rödvinet i halsen...
Västanå teater har i övrigt gjort en fantastisk och storartad version av En midsommarnattsdröm. Den är suggestiv med gröna alver som nyfiket och ständigt närvarande bidrar till guden Frejs interventioner. Frej och Freja har fått indisk framtoning och Freja står oerhört länge på en fot i vad som blivit ett yogainspirerat balansnummer.
Här skulle nu en lång rad lovord staplas över den visuellt vitala och kroppsligt spänstiga föreställningen. Där blandas bagatellens förväxlingsspel med frågor om rätt och fel. Här frodas bondkomik och clowneri med frustande glädje. Per Sörberg drar gång på gång ner skrattsalvor. Publiken jublar åt upptågen, inte minst driften med modern terapi får skratten att pärla.
Landets teaterrecenscenter har också jublat över denna uppsättning som spelar på så många plan. Även Svenska Dagbladets Lars Ring skriver lyriskt om föreställningen.
Schablonen känns fadd och föga historiskt korrekt. En katolsk biskop vill i spelets början gifta bort sin dotter (!) med en ung man trots att henne hjärtas håg står till en annan. Celibatet hade i 1000-talets början ännu inte fullt ut slagit igenom inom kyrkan, så möjligen kan man köpa upplägget.
När spelet är över har i alla fall biskopen och hans soldater dräpt skådespelarna/clownerna. Och man inser att kyrkan därmed får stå för kulturfientlighet och förtryck, kreativiteten mördas. Så får vi oss till livs ännu en politiskt korrekt kristendomskritisk passning, och det i den andliga letargins tid.
Maria Schottenius skrev i DN:s recension om clownernas undergång: Deras otacksamma öde är att bli nerhuggna med svärd på biskopens befallning. En helt korrekt tolkning av den medeltida kristendomens syn på konsten och konstnärerna. Som om kyrkan inte under medeltiden tillsammans med kungligheter, furstar och adel var de främsta meccenaterna och avnämarna för dåtidens kulturarbetare och konstnärer! Men visst är historien mångfacetterad och kyrkans historia rymmer också här och där både mörker och svarta kanter. Men att detta skulle vara en kyrkans huvudlinje kan med fog bestridas.
När får man på en svensk scen se tron gestaltad som en tillgång? Och kyrkan som ett värn för kultur och bildning? Som en försvarare av mänskliga rättigheter och värdighet? Men den tanken är väl så vådligt djärv att man, bara genom att nudda vid den, sätter rödvinet i halsen...
Västanå teater har i övrigt gjort en fantastisk och storartad version av En midsommarnattsdröm. Den är suggestiv med gröna alver som nyfiket och ständigt närvarande bidrar till guden Frejs interventioner. Frej och Freja har fått indisk framtoning och Freja står oerhört länge på en fot i vad som blivit ett yogainspirerat balansnummer.
Här skulle nu en lång rad lovord staplas över den visuellt vitala och kroppsligt spänstiga föreställningen. Där blandas bagatellens förväxlingsspel med frågor om rätt och fel. Här frodas bondkomik och clowneri med frustande glädje. Per Sörberg drar gång på gång ner skrattsalvor. Publiken jublar åt upptågen, inte minst driften med modern terapi får skratten att pärla.
Landets teaterrecenscenter har också jublat över denna uppsättning som spelar på så många plan. Även Svenska Dagbladets Lars Ring skriver lyriskt om föreställningen.
27 augusti 2010
En talande katt
Vi hade ett långt samtal Sixten, the cat, och jag. Efter sin frukost hade han parkerat sig på det åttakantiga bordet just framför balkongdörren. Och när jag lämnade köket passerade jag honom där han låg ihopkrupen och betraktade mig..
Hörnu Herrn, sa Sixten med ett litet krax.
Vad vill Du nu då, sa jag onödigt irriterat eftersom jag redan visste att han vill besöka balkongen.
Du kan inte bara gå förbi mig så där hur som helst, svarade Sixten.
Jo men jag har bråttom. Mässan börjar om en liten stund, blev min replik.
Lite hänsyn om jag får be, kontrade Sixten, frisk luft behöver alla katter, nästan kved han.
Vill Du verkligen gå ut på balkongen nu, det är fuktigt och rått, förklarade jag.
Rått, undrade han. Kan man äta det, jamade han lystet fram.
Nej, det betyder att man bör ha pälsen på om man går ut, retades jag.
Akta dig Du så jag inte tar av den. Nakenkatter ser inte så kul ut!
Jag hinner inte diskutera saken mer. Du får gå ut, blir det bra?
Sixten bevärdigade mig inte med ett svar. Han vände ryggen åt mig och gick och ställde sig med nosen mot balkongdörren. Liksom för att understryka att i det här huset blir det alltid en massa onödigt prat. Lite action om jag får be!
Hörnu Herrn, sa Sixten med ett litet krax.
Vad vill Du nu då, sa jag onödigt irriterat eftersom jag redan visste att han vill besöka balkongen.
Du kan inte bara gå förbi mig så där hur som helst, svarade Sixten.
Jo men jag har bråttom. Mässan börjar om en liten stund, blev min replik.
Lite hänsyn om jag får be, kontrade Sixten, frisk luft behöver alla katter, nästan kved han.
Vill Du verkligen gå ut på balkongen nu, det är fuktigt och rått, förklarade jag.
Rått, undrade han. Kan man äta det, jamade han lystet fram.
Nej, det betyder att man bör ha pälsen på om man går ut, retades jag.
Akta dig Du så jag inte tar av den. Nakenkatter ser inte så kul ut!
Jag hinner inte diskutera saken mer. Du får gå ut, blir det bra?
Sixten bevärdigade mig inte med ett svar. Han vände ryggen åt mig och gick och ställde sig med nosen mot balkongdörren. Liksom för att understryka att i det här huset blir det alltid en massa onödigt prat. Lite action om jag får be!
24 augusti 2010
Splittring på gång...
Det pågår alla möjliga rörelser i den världsvida kyrkan. En utbrytning ur den Evangelisk Lutherska kyrkan i USA planeras, läser jag i tidningen Dagen. Samma typ av oppositionsrörelse har inom den Episkopala kyrkan (dvs den Anglikanska) i Usa har väckt uppmärksamhet, och lett till en "ny" kyrka. Den heter The Anglican Church in North America.
Lutheran Core kallas den organisation som växer fram som en reaktion inom ELCA. Oavsett grundhållning är det av intresse att följa den polarisering som kommer till uttryck särskilt kring etiska frågor. Det i sin tur väcker diskussioner om hur man ska förhålla sig till, och tolka, Bibeln. Och det kan vi alla behöva fundera över...
Lutheran Core kallas den organisation som växer fram som en reaktion inom ELCA. Oavsett grundhållning är det av intresse att följa den polarisering som kommer till uttryck särskilt kring etiska frågor. Det i sin tur väcker diskussioner om hur man ska förhålla sig till, och tolka, Bibeln. Och det kan vi alla behöva fundera över...
Gudstjänsten en redskapsbod
(Litografi av Paul Petit, Digital repro: Jens Gustafsson, Kungliga Biblioteket)
Förr fick de som inte döpte sina barn frågor om varför, de fick nästan förklara sig för vänner och bekanta. Och gick man inte och konfirmerade sig var man i minoritet. Idag är det nästan omvänt. Vill man döpa sitt barn kan man få förklara sig inför vänner och omvärld. Och den som deltar i konfirmationsläsning är i minoritet. Ungefär så beskrev ärkebiskop Wejryd och biskop Nordin (Strängnäs) det förändrade läget för Svenska kyrkan. Det skedde vid ett kyrkkaffe efter högmässan i Nikolai församling, dan efter Örebro 2010 - en dag då man firat valet av ny svensk tronföljare för 200 år sedan. Här hittar Du talen från lördagens jubileumsfirande i kyrkan.
Valet av Jean Baptiste Bernadotte 1810 skedde vid en riksdag just i Nikolaikyrkan i Örebro. Kh Ingemar Söderström har skrivit ett krönikespel om händelsen: Tiden före valet.
Samtidigt var biskoparna övertygade om att förr eller senare vänder det. Wejryd kommenterade då att Strängnäs ju ligger före - i det stiftet har man den sämsta statistiken för konfirmation och dop i så gott som hela landet. Och då kanske det vänder först där?
Samtidigt var biskoparna övertygade om att förr eller senare vänder det. Wejryd kommenterade då att Strängnäs ju ligger före - i det stiftet har man den sämsta statistiken för konfirmation och dop i så gott som hela landet. Och då kanske det vänder först där?
Men dop och konfirmation har naturligtvis sin viktigaste innebörd, sin tyngdpunkt, någon annan stans än i siffrornas värld. Dessa gudstjänster har, borde åtminstone i Svenska kyrkan ha, en teologiskt grundad betydelse om vilken man kan tala. Ett kyrkkaffe med frågestund ger inte så stort utrymme för alla aspekter. Men för kyrkan är en klarhet om sakramentet och dess betydelse nödvändig. Förutan den flummar teologin igen och dessa kyrkans handlingar riskerar bli mest kulturella reflexer.
Dock, det behöver finnas förståelse, utrymme och öppenhet för människors längtan. Inför gudstjänsterna som sammanfattats under namnet kyrkliga handlingar möter man inte sällan en tro som är oartikulerade och outvecklad. Om vi i kyrkan inte sprider redskap och språk för trons värld, för Gudsrelationen, lämnas människor i sticket.
Vem erbjuder dessa redskap idag? Ja, de finns på många hålla att hämta i kyrkans gudstjänst. Den redskapsboden ska inte vara ett kontinuerligt experiment. Där ska helst var sak hänga på rätt plats så att man kan finna det man söker. Och blir gudstjänsten sedan välbesökt kommer förmågan att förstå och använda redskapen att öka. Ordning och reda är inte detsamma som slutenhet, höga trösklar, lås och bom...
Dock, det behöver finnas förståelse, utrymme och öppenhet för människors längtan. Inför gudstjänsterna som sammanfattats under namnet kyrkliga handlingar möter man inte sällan en tro som är oartikulerade och outvecklad. Om vi i kyrkan inte sprider redskap och språk för trons värld, för Gudsrelationen, lämnas människor i sticket.
Vem erbjuder dessa redskap idag? Ja, de finns på många hålla att hämta i kyrkans gudstjänst. Den redskapsboden ska inte vara ett kontinuerligt experiment. Där ska helst var sak hänga på rätt plats så att man kan finna det man söker. Och blir gudstjänsten sedan välbesökt kommer förmågan att förstå och använda redskapen att öka. Ordning och reda är inte detsamma som slutenhet, höga trösklar, lås och bom...
23 augusti 2010
Ping - som bär fram vad någon skrivit
En pedagogisk teknik innehåller moment då man berättar vad man ska säga - och när man har sagt det sammanfattar men genom att än en gång säga vad man sagt.
I teknikens värld trycker man numera på en knapp. På bloggspråk heter det likt ljudet från en ubåts sonar, sound navigation and ranging. Pingar gör vi då, sänder ett besked att något skrivits som sökmotorer genast tuggar i sig utan att begripa ett skvatt. Men de kan ställa frågor och få svar - som sonarutrustningens ekon. Man förmår upprepa ord och någonstans på nätet kan vissa sidor därmed nästan genast återge vad någon berättat.
Nyss sände jag ett ping - utan att jag ens hade hunnit skriva det jag tänkte. Vill Ni se hur pingarna tickat fram kan man betrakta listan över de senast uppdaterade bloggarna här!
Ping på Er alla!
I teknikens värld trycker man numera på en knapp. På bloggspråk heter det likt ljudet från en ubåts sonar, sound navigation and ranging. Pingar gör vi då, sänder ett besked att något skrivits som sökmotorer genast tuggar i sig utan att begripa ett skvatt. Men de kan ställa frågor och få svar - som sonarutrustningens ekon. Man förmår upprepa ord och någonstans på nätet kan vissa sidor därmed nästan genast återge vad någon berättat.
Nyss sände jag ett ping - utan att jag ens hade hunnit skriva det jag tänkte. Vill Ni se hur pingarna tickat fram kan man betrakta listan över de senast uppdaterade bloggarna här!
Ping på Er alla!
20 augusti 2010
Märkliga länkar för att begränsa asylmöjligheter
En blogg som satt i system att länka till tidningsartiklar utan att direkt diskutera det artiklarna handlar om kommer på sikt att sabotera den möjlighet Twingly erbjudit bloggare. Med det systemet ger Twinglylänkarna till dagstidningarnas webbsidor en bloggare chansen att bli en aktiv debattör som når längre ut. Men det kan missbrukas: kolla hur Sverigefidelis länkar till massor av tidningsartiklar för att på så sätt med lösliga kopplingar, om några alls, nå långt ut med sitt märkliga budskap.
Till min artikel i Dagen om den mycket svårt sjuka flickan Rim Al Amir länkar bloggaren (en anonym 40 årig man, om man nu kan lita på sådan uppgifter) och gör det med en hyllning till en moderat riksdagsman, Sten Andersson, som senare övergick till Sverigedemokraterna. Rubriken är En hyllning tilll en fallen hjälte. Det som återges är en interpellationsdebatt i riksdagen om svensk asylpolitik med tonvikt på att för många invandrare får stanna i Sverige. Indirekt betyder kopplingen till artikeln i Dagen att Sverigefidelis inte vill att Rim ska få stanna. Någon annan tolkning är svår att göra.
Ofoget med sådan masslänkningar kommer naturligtvis att leda till att länkarna blir övervakade och sorterade så att missbruket stävjas. Så här ser länklistan till detta enda inlägg ut: dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, gp, gp, gp, gp, expressen, expressen, expressen, expressen, expressen, expressen, expressen, expressen, smp, smp, smp, smp
Till min artikel i Dagen om den mycket svårt sjuka flickan Rim Al Amir länkar bloggaren (en anonym 40 årig man, om man nu kan lita på sådan uppgifter) och gör det med en hyllning till en moderat riksdagsman, Sten Andersson, som senare övergick till Sverigedemokraterna. Rubriken är En hyllning tilll en fallen hjälte. Det som återges är en interpellationsdebatt i riksdagen om svensk asylpolitik med tonvikt på att för många invandrare får stanna i Sverige. Indirekt betyder kopplingen till artikeln i Dagen att Sverigefidelis inte vill att Rim ska få stanna. Någon annan tolkning är svår att göra.
Ofoget med sådan masslänkningar kommer naturligtvis att leda till att länkarna blir övervakade och sorterade så att missbruket stävjas. Så här ser länklistan till detta enda inlägg ut: dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, gp, gp, gp, gp, expressen, expressen, expressen, expressen, expressen, expressen, expressen, expressen, smp, smp, smp, smp
19 augusti 2010
Skriv på namnuppropet för Rim!
Idag har tidningen Dagen publicerat nedanstående artikel rörande utvisningshotet mot dödsjuka Rim Al Amir, 2,5 år gammal och hennes familj. I morse rapporterade också Nerikes Allehanda, deras besked var att behandlingen hade avbrutits då flickan nu är så svårt sjuk att det inte längre går att göra något åt hennes sjukdom.
Den som vill hjälpa till kan skriva under namninsamlingen eller själv samla namn på protestlistor. För att informera sig besöker man Stödgruppen hemsida för Rim.
Utvisa inte barn som borde få stanna!
Avvisningar av barn med omständigheter som skulle kunna vara ömmande bör i avvaktan på utredningens resultat omedelbart stoppas. Det vore särskilt illa om motiveringar och bedömningar senare visar sig ohållbara.
När barn ska utvisas ur Sverige är det särskilt viktigt att man gör en noggrann granskning av fakta utifrån Barnkonventionen. Den är visserligen inte svensk lag, vilket den borde bli, men konventionen ska ändå vara vägledande. För Migrationsverkets del blir bedömningarna därigenom komplicerade.
Att frågorna bedöms som viktiga förstår man av att migrationsminister Tobias Billström har gett hovrättsrådet Eva Lönqvist ett utredningsuppdrag. Hon ska "kartlägga tillämpningen av utlänningslagens undantagsbestämmelse om synnerligen ömmande omständigheter som grund för uppehållstillstånd, särskilt när barn är berörda" beträffande Migrationsverket, Migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen.
Dessvärre kommer den utredningen inte att vara klar förrän i april 2011 och dess resultat kommer inte att påverka situationen på mycket länge.
Avvisningar av barn med omständigheter som skulle kunna vara ömmande bör i avvaktan på utredningens resultat omedelbart stoppas. Det vore särskilt illa om barn utvisats från Sverige med motiveringar och bedömningar som senare visar sig ohållbara.
Rim Al Amir är en mycket svårt sjuk flicka på två och ett halvt år. Hennes mor Manal kom med flickans syskon till Sverige år 2007 i samband med det senaste Libanonkriget. Rim är född i Sverige och bor i Örebro. Det dröjde inte länge innan det stod klart att flickan led av en mycket svår sjukdom. Sedan dess har Rim kontinuerligt fått vård på Universitetssjukhuset i Örebro.
År 2008 avslogs familjens ansökan om uppehållstillstånd. I början av juli månad i år följde beslutet om utvisning. Migrationsverket hänvisar i sitt beslut bland annat till att det i Libanon finns möjligheter till medicinsk behandling för Rim. Att Rims mor saknar försäkringar eller ekonomiska tillgångar som en sådan vård kräver tar Migrationsverket inte hänsyn till.
I Barnkonventionens artikel 24 slås fast att konventionsstater som "erkänner barnets rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård" faktiskt ska "sträva efter att säkerställa att inget barn är berövat sin rätt att ha tillgång till sådan hälso- och sjukvård". Här brister verkets logik. Man kan inte avstå från att undersöka om just detta barn, Rim Al Amir, får tillgång till den vård hon behöver.
Att verkställa ett utvisningsbeslut av en så svårt sjuk liten flicka står uppenbart i strid med hela Barnkonventionens inriktning där man redan i artikel 3 slår fast att vid alla åtgärder som berör barn "skall barnets bästa komma i första rummet". Rims tillstånd är så allvarligt att det betvivlats om hon skulle klara påfrestningarna att utvisas och resa. Vårt land har enligt konventionens artikel 6 en förpliktelse att "till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling".
Sverige riskerar att agera i strid med minst tre av Barnkonventionens artiklar. Det väcker tvivel på om Sverige verkligen vill leva upp till Barnkonventionens värnande av barns värde och värdighet.
Lars B Stenström
kyrkoherde i Olaus Petri församling
Den som vill hjälpa till kan skriva under namninsamlingen eller själv samla namn på protestlistor. För att informera sig besöker man Stödgruppen hemsida för Rim.
Utvisa inte barn som borde få stanna!
Avvisningar av barn med omständigheter som skulle kunna vara ömmande bör i avvaktan på utredningens resultat omedelbart stoppas. Det vore särskilt illa om motiveringar och bedömningar senare visar sig ohållbara.
När barn ska utvisas ur Sverige är det särskilt viktigt att man gör en noggrann granskning av fakta utifrån Barnkonventionen. Den är visserligen inte svensk lag, vilket den borde bli, men konventionen ska ändå vara vägledande. För Migrationsverkets del blir bedömningarna därigenom komplicerade.
Att frågorna bedöms som viktiga förstår man av att migrationsminister Tobias Billström har gett hovrättsrådet Eva Lönqvist ett utredningsuppdrag. Hon ska "kartlägga tillämpningen av utlänningslagens undantagsbestämmelse om synnerligen ömmande omständigheter som grund för uppehållstillstånd, särskilt när barn är berörda" beträffande Migrationsverket, Migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen.
Dessvärre kommer den utredningen inte att vara klar förrän i april 2011 och dess resultat kommer inte att påverka situationen på mycket länge.
Avvisningar av barn med omständigheter som skulle kunna vara ömmande bör i avvaktan på utredningens resultat omedelbart stoppas. Det vore särskilt illa om barn utvisats från Sverige med motiveringar och bedömningar som senare visar sig ohållbara.
Rim Al Amir är en mycket svårt sjuk flicka på två och ett halvt år. Hennes mor Manal kom med flickans syskon till Sverige år 2007 i samband med det senaste Libanonkriget. Rim är född i Sverige och bor i Örebro. Det dröjde inte länge innan det stod klart att flickan led av en mycket svår sjukdom. Sedan dess har Rim kontinuerligt fått vård på Universitetssjukhuset i Örebro.
År 2008 avslogs familjens ansökan om uppehållstillstånd. I början av juli månad i år följde beslutet om utvisning. Migrationsverket hänvisar i sitt beslut bland annat till att det i Libanon finns möjligheter till medicinsk behandling för Rim. Att Rims mor saknar försäkringar eller ekonomiska tillgångar som en sådan vård kräver tar Migrationsverket inte hänsyn till.
I Barnkonventionens artikel 24 slås fast att konventionsstater som "erkänner barnets rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård" faktiskt ska "sträva efter att säkerställa att inget barn är berövat sin rätt att ha tillgång till sådan hälso- och sjukvård". Här brister verkets logik. Man kan inte avstå från att undersöka om just detta barn, Rim Al Amir, får tillgång till den vård hon behöver.
Att verkställa ett utvisningsbeslut av en så svårt sjuk liten flicka står uppenbart i strid med hela Barnkonventionens inriktning där man redan i artikel 3 slår fast att vid alla åtgärder som berör barn "skall barnets bästa komma i första rummet". Rims tillstånd är så allvarligt att det betvivlats om hon skulle klara påfrestningarna att utvisas och resa. Vårt land har enligt konventionens artikel 6 en förpliktelse att "till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling".
Sverige riskerar att agera i strid med minst tre av Barnkonventionens artiklar. Det väcker tvivel på om Sverige verkligen vill leva upp till Barnkonventionens värnande av barns värde och värdighet.
Lars B Stenström
kyrkoherde i Olaus Petri församling
16 augusti 2010
Att ta farväl
Farväl, säger vi. Att ta ett farväl är inte ett vardagligt hälsningsord vid små uppbrott, utflykter eller resor. Farväl andas av varaktig långfärd och oceaner av tid. Man tar avsked av någon och önskar att färden ska bli trygg, gå väl, vara god.
Särskilda dagar i livet blir präglade av att man måste ta farväl. Någon är död och vi tar avsked, säger farväl. Vi lämnar inte våra släktingar och vänner till mörker och glömska. Vi överlåter dem till Gud. Till kärlekens gränslösa nu, till det ljus som är evigt.
Ingenting blir sig likt. Tillvaron förändras. Personen räknas bort ur de vardagliga rutinerna och läggs i minnets arkiv, i hågkomstens bank.
I början är det mycket påtagligt som om personen ändå finns kvar. Vanorna sitter djupt och de är mycket starka när de bärs av relationer. I vissa stunder, vid vissa tider, är det som om allt var som förut. Men så kommer insikten. Inte längre, inte mer. Hon finns inte, han är död...
Döden påminner om att ingenting är beständigt. Inte ens vi själva. Då hör jag ord som sjungs. Psalmens gamla ord. Och gör precis så. Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer.
Särskilda dagar i livet blir präglade av att man måste ta farväl. Någon är död och vi tar avsked, säger farväl. Vi lämnar inte våra släktingar och vänner till mörker och glömska. Vi överlåter dem till Gud. Till kärlekens gränslösa nu, till det ljus som är evigt.
Ingenting blir sig likt. Tillvaron förändras. Personen räknas bort ur de vardagliga rutinerna och läggs i minnets arkiv, i hågkomstens bank.
I början är det mycket påtagligt som om personen ändå finns kvar. Vanorna sitter djupt och de är mycket starka när de bärs av relationer. I vissa stunder, vid vissa tider, är det som om allt var som förut. Men så kommer insikten. Inte längre, inte mer. Hon finns inte, han är död...
Döden påminner om att ingenting är beständigt. Inte ens vi själva. Då hör jag ord som sjungs. Psalmens gamla ord. Och gör precis så. Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer.
15 augusti 2010
När ska barn börja cykla i trafiken?
Varje år skadas i Sverige 10 000 barn så svårt vid cykelolyckor att de måste uppsöka akutvård. Den nyheten sprids idag utifrån ett pressmeddelande från försäkringsbolaget Trygg-Hansa. Uppgiften bygger på en genomgång av Injury data Base.
När kommer sådana fakta att få genomslag i ett bättre skydd för barn och ungdomar i trafiken? Ett sätt att minska riskerna är naturligtvis att skjuta upp övergången då cykeln som lekredskap blir till ett fordon. Men många av olyckorna sker vid lek och hemmavid då barn tappar balansen. Men även där finns åtgärder att sätta in.
Särskilt oroande tycker jag det är att se små barn vingla runt på hårt trafikerade vägar eller mitt i en stor stads trafikhets. Det borde man också kunna göra något åt. Och snart är det skolstart...
När kommer sådana fakta att få genomslag i ett bättre skydd för barn och ungdomar i trafiken? Ett sätt att minska riskerna är naturligtvis att skjuta upp övergången då cykeln som lekredskap blir till ett fordon. Men många av olyckorna sker vid lek och hemmavid då barn tappar balansen. Men även där finns åtgärder att sätta in.
Särskilt oroande tycker jag det är att se små barn vingla runt på hårt trafikerade vägar eller mitt i en stor stads trafikhets. Det borde man också kunna göra något åt. Och snart är det skolstart...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)