Mera människa, vad är det?

En hel människa, vad är det? Och vad i all världen är en sann människa? Kan man vara mera människa? Begreppen tillhör populära påståenden som bland andra präster ibland låter strössla predikningar med. Jag har kommit på mig själv med att påstå att Jesus gjorde det möjligt för var och en att, genom försoningen, bli mera människa. Hel människa. Sann människa.

För att kunna bli mera människa måste man väl ha varit mindre människa? Frågan är i all sin enkelhet berättigad. Vill man med påståendet säga att det kanske är möjligt att bli mera mänsklig och mindre omänsklig? Att det ligger inom räckhåll att vara och bli alltmera god och kärleksfull. Vilket är att föredra framför att vara hatisk och ondskefull och det i allt större utsträckning. Hel människa ska väl stå för att man är odelat människa, är helgjuten i sin varelse, trygg i sin identitet och inte splittrad och fragmenterad. Som om det inte vore naturligt för en människa att vara sammansatt, motsägelsefull, splittrad och ibland ganska illa medfaren.

Begreppen hel, sann och mera människa återkommer då och då. Men sällan eller aldrig diskuteras innebörden av sådana påståenden om människan. Åtminstone inte i de predikningar jag avlyssnat (och dessvärre inte heller i dem jag själv hållit). Det kan tänkas att föreställningen om den sanna människan kommer ifrån bekännelsens ord om sann Gud. Och att de förstärks av tankar på lärjungens tillväxt i likhet med sin mästare.

Dessa talesätt tycks innebära att en människa måste förändras och bli något utöver det hon redan är. Att det är möjligt tror jag, men inte att det på minsta sätt förändrar någons värde som människa. Går det alls att bedöma och avgöra vem som är hel, sann eller mera? Risken att bli mer bedömare eller domare, att kritiskt ägna sig åt andras liv och vandel, är överhängande. När den tanken slog rot förstod jag att jag behöver bli mera försiktig med att frikostigt strö fraser om hel, sann eller mera människa omkring mig.

Den som vill fundera vidare kan till exempel nagelfara idéer om sann religion.

Är detta att vara Charlie?

Behovet av att finnas med i kören som sjunger ut mot fanatism och hatiskt våld väcks hos de flesta i många samhällen. Je suis Charlie, blir symbolen för delaktighet, vare sig man håller skyltar. exponerar devisen på Facebook eller bara i sitt sinne prövar frasen. Uttrycket blir kanalen att visa att man finns med.

Räcker det att vifta med skyltar eller påstå sig vara Charlie? När denna monstruösa och avskyvärda jihadistiska mordattack så småningom blir historia, vad blir det då av vår vilja att vara Charlie? Av den självklara impulsen att vara försvarare och kämpar för yttrandefrihet och demokrati?

Redan nu blir detta att vara konsekvent när man ställer in sig i leden problematiskt eftersom förbehållen och reservationerna egentligen är många. Klarar vi verkligen av total yttrandefrihet? Eller menar de flesta av oss att somliga, de av den rätta ullen, har mera rätt att tala? I vårt land har det ju blivit en folkrörelse av att försöka hindra dem som har misshagliga åsikter. De ska tystas och överröstas med skrammel av nycklar, drillar från visselpipor, dånet av kyrkklockor eller vad det nu kan vara.

Viljan till protest förenar oss likafullt. Mot morden, mot dem som vill inskränka yttrande- och pressfrihet. Ett massivt avståndstagande från dem som med våld vill skapa motsättningar och destabilisering så att deras organisationer och hemliga sällskap kan flytta fram sina positioner.

I SvD fanns nyligen en artikel som vill komplicera diskussionen och visa på det motsägelsefulla. Artikeln handlar om varför många av oss faktiskt inte är Charlie! Texten var skriven av holländaren och statsvetaren Cas Mudde. Han anger tre skäl till varför människor inte är Charlie. Det första handlar bland annat om följande: Många människor är inte Charlie därför att Charlie Hebdo kritiserar alla religioner och alla politiker, oberoende av etnicitet, kön, ideologi och så vidare. Följaktligen har ledare från samtliga religioner och politiska partier kritiserat dem.

Nästa argumentet framställs så här: För det andra är många människor inte Charlie, eftersom de tycker att demokratiska debatter bör vara ”civiliserade” och inte såra andras känslor. Problemet är att ”civiliserad” är ett svårfångat begrepp som betyder mycket olika saker för olika människor. Dessutom menar Mudde under denna punkt att det finns de som får ta emot kritik medan vissa antidiskrimineringslagar skyddar somliga andra grupper mot kritik även om den skulle vara berättigad.

Den tredje punkten inleds:  för det tredje är många människor inte Charlie därför att de är rädda. Många kritiserar aldrig öppet något eller någon, i alla fall inte om det handlar om kritik mot relativt mäktiga personer. Till och med bland professionella kritiker, såsom komiker och intellektuella, håller självcensur i allt större utsträckning på att bli normen. Många behandlar frågor som har med judar och Israel att göra på ett mycket försiktigare sätt än vad gäller andra folkslag och stater.
 
Yttrandefriheten är vare sig lika överallt eller ovillkorlig. Inte här hos oss och inte i många andra västliga demokratier. Satiriker, tryckta alster och media får ofta lite mera svängrum än vanligt folk. Och gränsdragningen mellan satir och kritik och förtal eller hets mot folkgrupp är subjektiv. Yttrandefriheten handlar i sin kärna om att fritt utan inskränkning och lagliga påföljder få säga sin mening, att kunna hävda och påstå, hur rätt och klokt eller snett och vint det än är. Men så ser det knappast ut...

Ingen vill väl heller att osanna påståenden och ryktesspridning ska kunna avgöra val, snedvrida konkurrens eller orättfärdigt skandalisera enskilda människor? Det är rimligt att det finns sätt att rida spärr mot sådant bruk av det fria ordet. Men var dessa gränser ska gå och hur de ska upprätthållas tål att fortsatt fundera över. Därtill kommer frågor om det är rimligt eller moraliskt försvarbart att säga saker bara för att man kan. Samtidigt hotar där självcensur och den tystnadens kultur vi har skäl att frukta.

Ett exempel där man kan tänka olika om var gränsen ska gå. Jag reagerade nyligen starkt mot ett par bilder som förekom på Facebook. Av någon anledning nåddes jag från någon av mina amerikanska vänner av en märklig propagandabild, där uppgiften tydligt var att svärta ner Hillary Clinton. Under en bild på Hitler fanns ett citat och bredvid diktatorn fanns en bild på Clinton. Under deras bilder fanns ganska oskyldiga men snarlika meningar de sagt om att man behöver sluta tänka på individerna och värna samhället. Syftet med att koppla nazisternas överstepräst med Clinton var naturligtvis att få det att framstå som att Clinton och Hitler var ett och detsamma eftersom de tydligen delade åsikter.

Jag protesterade och bad FB hindra fortsatt publicering av bilderna. Men det var omöjligt att få Facebook att ta bort bilden, man sa nej. I USA kan man tydligen använda sådana metoder. Motvilligt tar jag risken att här återge bilden. ( Tillägg. Men, jag har redan tagit bort den igen för att inte  ge ökad spridning åt sådant förtal. Bilden behöver åtminstone beskrivas för att visa hur långt man over there kan gå för att smutskasta sina meningsmotståndare under yttrandefrihetens skydd.) I Sverige går det inte utan påföljd att på det sättet associera någon, särskilt inte om det är helt grundlöst, med Hitler och nazism. (I Sverige kan det räcka med att slänga in för många tyska glosor i en text för att bli uppläxad av ett domkapitel.)

Ett detta uttryck för yttrandefrihet? Eller ett omoraliskt övertramp (ordet omoralisk ska här beskriva magnituden) ? Är detta Charlie?

Yttrandefrihet

Först skrev jag här ett långt inlägg om yttrandefriheten och dess gränser. Men, tänkte jag sedan, yttrandefriheten har flera olika sidor. Så jag beslutade mig för att just idag utnyttja min yttrandefrihet på annat sätt. Denna dag låter jag därför bli att publicera det jag ville få sagt.

Vila i Frid

I min alldeles analoga adressbok (den som förs för hand och är verkligen är ett litet häfte) finns många vänner och bekanta. Likaså i e-postens adressbok såväl som i telefonens eget register över kontakter. För att inte tala om alla som vill vara vänner på Facebook (fejan säger entusiasterna).

Oftast är det gott att se namnen när jag letar efter någon speciell person som jag för tillfället har anledning att söka kontakt med. Ringa, skriva, maila eller facebooka... Där står han. Och hon, hur är det med henne. Så länge det var sedan vi hade någon kontakt med varandra. Tiden går, tänker jag, faktiskt men klyschigt. Vad skulle annars hända med tiden?

Alla dessa register är samtidigt en anledning till stor glädje och en aning vemod. Glädje över allt vad dessa listors namn representerar av goda upplevelser, erfarenheter och vänskap. Vemod och ledsnad över sådant som blivit fel och där någon upplevt sig besviken eller sårad eller där man utan någon kan skyllas för det glidit isär och kommit allt längre ifrån varandra.

Svårast har jag att rensa i listorna. Det smärtar. Ibland raderar jag inte dessa namn som för att på det sättet försöka hålla kvar personerna. En stund till. Bevara dem, behålla dem än starkare i minnet. Det tar verkligen emot att göra en sådan åtgärd, Jag vill alls inte stryka bort eller sudda ut personernas namn och kontaktuppgifter.

Under ett år handlar det inte längre bara om enstaka personers namn utan flera. Anteckningar om telefonnummer och mailadresser som egentligen kan tas bort. De är tagna ur funktion och går alltså inte länge att maila eller ringa till. Det finns ingen kvar i andra änden. Ingen som kan svara eller skriva tillbaka. Sorgen och saknaden gör sig påmind när jag far med ögonen över deras namn. När jag på nytt inser och tänker att de inte finns här mer. Aldrig mer. Namnen väcker hågkomst. Hon fick sluta sitt liv efter svår sjukdom, Sorgligt och svårt, men på ett sätt barmhärtigt. Orken tog slut för någon annan. En slutade sitt liv, mätt av mödor och många långa år. Anledningarna till dödsfallen är olika men resultatet ett och detsamma.

Alla som lever vidare behöver till slut närma sig sin adressbok och dessa kontaktregister för att ta bort dem som inte mera finns här. Det får bli med tysta böner. Med några av de slitna gamla orden: Requiescat in pace! Vila i Frid! Frid över Ditt minne! Må Guds eviga ljus lysa över Dig!

Ta bort och stryka ut namnen går trots allt. Men glömma dem, personerna och deras liv, det vill jag inte. Aldrig. Icke! På olika sätt var vi delar av varandras liv. Det kommer och kan ingen radering i världen plåna ut.

Tillägg: För denna aktivitet borde det finnas ett ord. Vi talar inte gärna om när vi på detta sätt uppdaterar adressböcker, delvis kanske för att vi saknar ett ord eller uttryck för aktiviteten. Hjälp mig gärna, Du som läst detta. Kanske ett krasst ord? Sorgslat?  Dödsudd? Eller en förskönande omskrivning? Hänlyft?

Filmtipset: Avsked

Filmer översköljer världen. Numera inte bara på biografer och dvd:er utan streamat på TV-apparaterna i hemmen. Det sker i sådan mängd att det även för cineaster blir svårt att följa med. Tips om filmer som kan vara värda att se kan man naturligtvis enkelt få genom att följa recensionsverksamheten i de stora dagstidningarna. Även på nätet går det ganska enkelt att få tips om långfilmer som är sevärda.

En hemsida som kan ge förslag är Filmtips. Där finns det listor på bra film inom olika genréer och man kan också hitta recensioner.Man kan också botanisera bland filmkritikernas förslag på bästa filmer. Där kan man också söka på filmtitlar och få fram hur kritikerna bedömde den. Bästa filmsidorna hittar man hos IMBd (Internet Movie Database). Där finns allt man kan önska. Vill man inte använda någon av dessa är det bara att googla. Tilll exempel kan man söka på bästa film, filmlistor eller bra film.

Idag tänkte jag rekommendera den japanska filmen Avsked som blev Oscarsbelönad år 2009 som Bästa utländska film. Om handlingen skrivs följande hos filmkritikerna: Om en ung, arbetslös cellist som desperat efter jobb anställs för att utföra rituella svepningar av avlidna människor. En ceremoni som är väldigt vanligt i Japan. Men jobbet i sig är illa ansett, vilket gör att han inte vågar tala om för sin fru vad han arbetar med. De vackra ritualerna och den värme han möts av från de anhöriga gör dock att han ändå fortsätter. Vilket också för honom närmare sin far – som övergett hon för länge sedan – men på ett sätt han inte tänkt sig.

Filmen väcker många tankar om betydelsen av status och social ställning och om vad som värderas högt eller lågt. På ett plan är detta en fin skildring av mänskliga relationer både de nära, i detta fall om den unge mannen Daigos förhållande till sin fru och sin far, och av de kontakter man kan ha i sitt arbete. Därtill får man en liten inblick hur sorg och död kan påverka och med vilken respekt den döde behandlas. En film att se tillsammans med andra och att tala om.

Bevare oss för tokerier

Kvalitet är något eftersträvansvärt. Det förstår den som har kommit i närheten av kvalitetssäkringsmetoder. Processkartor ritas så att varje frågeställning har en egen väg genom systemet. Bra överblick och likabehandling är goda frukter av sådana analyser. Slipper personal att vid varje tillfälle hitta på en sätt att hantera en frågeställning ökar det tillförlitligheten. Men processkartor behöver kompletteras med gott omdöme. Annars blir det inte mycket bevänt med den kvalitet man eftersträvar.

Hög standard vill man uppnå genom ständiga förbättringar, vad sådan förbättringar kan vara i kyrkans sammanhang. Kvalitet har genom åren också blivit den bästa ursäkten som finns när man ska bortförklara klena besöks- och deltagandesiffror, särskilt på söndagar. Kvalitet har vi och då kanske vi får leva med mindre kvantitet, har det sagts. Som om kvalitet stode i motsättning till stort deltagande.

Ständiga förbättringar blir snart till en organisationens form av helgelse. En extrem helgelselära som blir till gärningslära. Okritiskt hyllas all slags förändring, som övertalande kallas för förnyelse och som lätt utvecklas till förakt för det som hållbart bara är och förblir. Med ett sådant slagord om ständiga förbättringar som ledstjärna kan man lätt och bekvämt göra (ursäkta och motivera) omorganiseringar och personalförflyttningar. 

I Svenska kyrkan har många, och inte bara kyrkopolitiker, därför också kommit att hylla tesen: Ecclesia semper reformanda est. Det oupphörliga och rastlösa sysslandet med organisation har snedvridit begreppet. Den fortgående reformation som kyrkan behöver handlar om att göra förändringar för att verkligen kunna bevara kyrkans liv, dess bekännelse och lära.

De ständiga förändringarnas kyrka står inte fast och stadigt. Den har förlorat fotfästet när den enbart hyllar tankar på förändring och utveckling och glömmer att balansen kräver att något också måste och behöver bevaras och försvaras.

Den som vid ett visst event i Visby blir utnämnd till Årets förnyare kan visst vara stolt över utmärkelsen. Men dels är det inte alla personer eller idéer som kommer ifråga, och det beror säkerligen på teologiska och kyrkliga hemvist, och dels borde ibland de som hindrar och avstyr de värsta och sämsta förändringsförslagen också hyllas. Jag för min del skulle lyckönska en och annan som hejdat allsköns tokerier som årets bevarare! Till sist och slut ska jag bekänna. Ibland har jag i tysthet bett Gud bevara sin kyrka från en hel del förändring som hon vare sig behöver eller mår väl av!

Morden i Paris

Anfallet mot en tidningsredaktion i Paris fördöms samfällt och så gott som enhälligt av en hel värld. Även ledande muslimska företrädare fördömer den blodiga attacken då tolv människor mördades. Undantaget är möjligen fanatiska jihadister.

En enig presskår uppfattar dådet som ett angrepp på demokrati och yttrandefrihet. Ett sätt att försöka skrämma till underkastelse och tystnad inför fanatikernas tyrrani. Diktaturen som man genom terror och mord försöker sprida.

Attacken är samtidigt en attack på Islam, skriver The Guardian.. Det är viktigt att inte låta mördarna definiera Islam.

Att ta sig rätten att angripa och döda dem man godtyckligt utser som fiender är mer än aggression mot en religion eller mot demokrati, press- och yttrandefrihet. Det är en direkt attack mot livet, dess helighet, värde och värdighet, och man  utser sig själv Gud, till herre över liv och död, till domare och bödel.

Med hela denna vidd i minne ska mördarna och deras organisationer, deras fanatism och hat, fördömas och bekämpas med tanke, ord och handling. Något annat vore otänkbart.


.

Toppstyrning och tystnad

Vad händer med ett sammanhang, en förening eller en kyrka, där de som har en avvikande uppfattning inte längre upplåter sin röst? Om tigandet tar vid med motiveringen att det ändå inte tjänar något till? Hur blir det om människor börjar hålla sig med uppfattningar som de inte delar med sig av, sådana som de inte vill yppa eftersom det kan förorsaka obehag?

Det är inte lätt att hävda en avvikande uppfattning om stora kyrkopolitiska konstellationer gjort upp. Särskilt om man vet att det bara vållar besvär, i sammanträdet, för den egna församlingen och för en själv. Det krävs en kultur och attityd av inkännande och empati för att ge utrymme åt en verkligt fri och öppen diskussion.

I efterhand, när dammet lagt sig efter åtskilliga vändor i processerna som ledde till storpastorat så visade det sig att om förslagen presenterats sakligt så att man hade förstått vad som stod på spel. Och om man upplevt att diskussionen var fri och inte inpiskad i färdiga partifållor så hade fler önskat och kunnat motsätta sig storpastorat. Åtminstone kunde sådana röster höras när och om man i efterhand lyssnade in några av dem som vanligtvis och oftast sitter tysta och stilla. Inte för att det förändrar något idag. Men insikten kan göra nytta. Om man vågar, önskar och vill forma församlingar och pastorat med stort lokalt självbestämmande och lokala önskemål istället för toppstyrning och fåvälde.

Att öppet få säga sin mening betyder inte att man därmed får sin vilja genomförd. Inte heller att andra låter sig övertygas. Konsten att lyssna med öppenhet är svår. Det är så lätt att det slår över i försvar eller repression. Dessutom kan den som är ovan att yppa sin åsikt ha svårt med balansen. Anklagelserna mot alla andra kan bli överdrivet stark, obalanserad och rent personlig. Jag vet eftersom jag försökt men ofta misslyckats forma en tillåtande miljö och kultur.

Hur ska man klokt hantera utskällningar för att man aldrig genomför förslag eller bara avvisar andras tankar? Hur möter man med öppenhet påståenden om att man är inskränkt och konservativ bakåtsträvare? Beskyllningar om än det ena och än det andra? Jag vet sannerligen hur lätt ambitionerna bland kyrkligt anställda sporrar till nya herkulesiska insatser. Och till kritik mot ledningen. Man ska, som på himmelskt uppdrag, förflytta berg och starta nya och ännu fler behjärtansvärda verksamheter och projekt. Vilket ter sig mindre lämpligt när det knappt finns ork att klara det man redan tagit på sig. Sådana ekvationer är svårlösliga.

Tystnadens kultur, den som gör det svårt för en hel del personer att yttra sig och tala fritt, råder den på kyrkliga arbetsplatser och i sammanträdesrum? Om det är uppfattningarna med all sannolikhet delade. Men om man vet att det fria ordet kostar i form av sämre lön, ännu mindre inflytande och gehör eller rent av till utfrysning? Även om man har olika meningar kanske det gick att enas om att det inte är tystnad eller rädsla som borde råda. Inte i en kyrka som ofta upprepar änglarnas ord i sina gudtjänster: var inte rädda!

Homilier som frustar och skrapar med foten

Barnkullarna på fyrtiotalet var stora. Med cirka 135 .000 födda per år i mitten av fyrtiotalet blev fyrtiotalistbarnen så många att vi i somligas ögon blev till den stora proppen Orvar, en befolkningspuckel. Fenomenet har efterhand flyttat sig uppåt, i takt med fyrtiotalisternas stigande ålder. Så pass att nu när decenniets flertal är på väg in i pensionärernas stora sällskap så utgör årskullarna under och efter kriget även en rejäl pensionärspuckel.

I dessa dagar skrivs det böcker och ordnas kurser i övergången från arbets- och yrkesliv till pensionärstillvaron. Det behövs kanske för att förbereda människor på det omtumlande och ibland verkligt genomgripande uppbrott pensioneringen innebär.

Mera skämtsam, men ändå fylld av intressanta iakttagelser, är bästsäljaren Handbok för glada gubbar, 109 goda råd för att nå livets höjdpunkt (Bonnier Fakta) av Dag Sebastian Ahlander. Bland alla goda råd finns många som vore värda ett samtal. Vad sägs om följande som utgör inledningen på råd 16 som handlar om att inte tala i verbformen konditionalis: Tala inte om sådant som du kunde ha gjort men inte gjorde, borde ha gjort men inte gjorde eller ville göra men inte kunde. Konditionalis kallas den farliga verbformen som vår generation fortfarande minns från grammatiken. Den handlar om allt som du skulle ha kunnat göra om inte om hade varit. Villkorssatser leder ingenstans... Så tala alltid i presens och futurum om vad du gör nu och vad du vill göra sedan och glöm det som du aldrig gjorde...

För somliga blir det inte mycket till förändring. De fortsätter att vara verksamma i arbete eller med yrkesrelaterade frågor högt upp i åldrarna. För andra blir förändringen stor och påtaglig.

En av de förändringar som möter de som slutar arbeta är förflyttningen från att tillhöra en arbetsgemenskap till att stå utanför den. Oavsett hur god och nära gemenskapen varit blir förändringen markant. Den som dagligen i ett helt yrkesliv träffat och samverkat med 20, 30 eller ännu fler människor och plötsligt inte längre hör till gruppen blir den nya situationen mera relationsfattig. Oavsett hur många privata vänner och bekanta man har kan denna försvunna grupptillhörighet leda till att man uppfattar sig socialt kringskuren.

Pensioneringen blir en social amputation när de dagliga banden och kontakterna abrupt klipps av, från en dag till en annan. Människor med vilka man ständigt haft att göra med, som man verkat tillsammans med, småpratat och samtalat, har av de fortgående arbetet av vilket man inte längre är en naturlig del, fjärmats. Den gamla arbetsgemenskapen blivit till en stängd social arena.

Med den insikten är det klokt att se till att det finns uppgifter att utföra och vänner, nya och beprövade, att umgås med. Särskilt som man inte behöver anstränga sig särskilt mycket för att hitta tid för en lunch eller en eftermiddagsfika med opratade och alltför sällan mötta kamrater. Så vi kanske ska ses? Och en och annan arbetsuppgift kan fortfarande utföras. Nog finns det hos mig ännu ett antal outsagda och ohållna predikningar instoppade innanför västen. Homilier som frustar och skrapar med foten i väntan på att släppas ut i full frihet!

Man ska lova det man håller!

 



Löftena kunna ej svika, vill människor tro så här års. Inte tänker de väl då likt psalmförfattaren Lewi Pethrus på Guds löften utan mest på sina egna föresatser inför det nya året. Ambitioner som formuleras i pregnanta löften. Jag ska.. Jag ska inte... Förändring ska ske, om man får tro de ljuva orden som trillar från mången läpp under nyårsnatten. Vanor av den dåliga sorten ska brytas upp och ändras. Det nyttiga och goda stärkas och genomföras. Samtidigt inskärper talesättet att man ska hålla vad man lovar vikten av att vara uthållig och orubblig. Ingen vacklan och velighet här inte.

Människor fungerar annars mycket pragmatiskt. Ungefär som politiska partier. I en valrörelse kan de lova tjockt men hålla tunt. Det är därför man ofta kan höra reportrar tjata på någon partiledare. Är detta ett löfte, envisas de att vilja veta.

Många löften blir bara en inriktning, en ambition, en utfästelse eller en föresats. Som att kyrkans församlingar skulle kunna bevara sin egenart efter den senaste rekordstora omorganisationen. Att de skulle ha inflytande över sin egen ekonomi och verksamhet, över anställningar och mycket mera. Man skulle... pyttsan. Ett löfte lika skramlande tomt som sentimentala utfästelser befästa med bubbel runt midnatt. Verkligheten är den att de politiska löftena kräver uppriktig och ärlig vilja. Därtill stödet av en majoritet för att bli till handling. Såvida man inte redan i december lovat något annat.

Om en person för sin egen del lovar bot och bättring på någon punkt krävs också då en majoritet. Tvehågsna löften faller i strid ström på hälleberget. Om bara en del av honom eller henne verkligen vill det som lovas - så blir det ingenting särskilt med det.

Inför det nya året vill jag lansera en något modifierad tanke. Man ska lova det man håller. Då blir det ordning och reda. Förändring kan kanske ta mer tid i anspråk. Men hållbarheten i utfästelser kommer att öka dramatiskt. Löfteskvalitén blir hög.

Nyårskortet ovan är rena orgien i symbolik. Klockor som ringer in det nya året i himlens höjd. Markerad av moln. En solnedgång av det röda skenet att döma. Det gamla året går liksom till vila. Det nya stiger fram genom ett romanskt kyrkligt fönster. Och till musik. Rock of Ages kunde sägas bli Rock of Angels, även om bara ett himlaväsen syns på kortet. Självfallet finns där en idyllisk kyrka i skogens bryn. Kortet är överlastat och överdrivet. Men intressant. Förljuget, skulle mina mera krassa kamrater tveklöst säga.

Så där kan det bli när hållbara löften avges. Då kan åtminstone fantasin få det till att himlen sjunger och klockor ringer! Med tillönskan om ett riktigt GOTT NYTT ÅR!                   

Gör avbön Sverige för UNHCR!

Det lär inte bli någon folkrörelse. Mot utnyttjande av barn i reklamsammanhang. På Facebook kom ett par instämmanden. De flesta hoppade över inlägget. Kanske för att det handlade om något som hade med FN att göra. Sverige för UNHCR står väl över alla misstankar. Har ett så gott syfte att de kan göra vad de gitter.

Två stillsamma blogginlägg. Har inte fått en enda kommentar. Antingen håller man inte med om att barn ska behandlas med respekt och integritet. Eller också har man fullt upp med andra bekymmer. Orkar inte engagera sig i en enda sak till. Det räcker så väl som det är.

Men när utsatta barn exponeras obarmhärtigt. Finns det etiska och moraliska skäl att dra en gräns. Att säga stopp och belägg. Visst kan det hävdas att barn har det så. I vår värld. Att de är ofattbart drabbade och traumatiserade, lemlästade, hungrande och döende. Alldeles förfärligt många barn. I den meningen är bilderna sanna. Och ska möjligen dokumenteras och visas i sammanhang där där man kan göra deras situation rättvisa. Men knappast för att vädja om månatligt givande.

Det är då barnen, dessa redan utsatta, blir reducerade till instrument för att åstadkomma en medlidandereaktion så stark att postgirotalongerna tas fram. Barnen har naturligtvis valts av psykologiska orsaker, för att få den önskade reaktionen: att väcka avsky och medlidande. Det är då hanteringen blir cynisk och spekulativ. Barnens rätt till integritet och respekt, deras människovärde, underordnas ett annat syfte. Den som vill ta vara på och stå upp för barns bästa kan välja många andra vägar för att föra fram sitt budskap.

Vore det svenska barn skulle reklamsnutten aldrig ha kunnat exponera barn på det sättet. Det hade blivit ett ramaskri. Sverige för UNHCR har inte gjort det de skulle för att värna barn. Till den berömda styrelsen säger jag därför: ta genast bort denna reklam och gör offentlig avbön!

Och DU som håller med mig - låt världen och UNHCR få veta

Barnombudsmannen borde säga ifrån!

Barnombudsmannen är en betydelsefull institution för att se till barns rättigheter i Sverige. I tider när Svenska kyrkan har anammat modellen med att göra barnkonsekvensanalyser kunde det finnas skäl för anställda och förtroendevalda (åtminstone) att besöka Barnombudsmannens hemsidor för att bilda sig en uppfattning om det arbete som där bedrivs för barns bästa.

Barnombudsmannen borde gripa in även när barn utnyttjas otillbörligt i media såsom sker i Sverige för UNHCR:s reklam. Oavsett om TV-stationer sänder från Sverige eller andra länder borde påpekanden kunna göras som gör det mindre attraktivt att hålla på.

Märkligt nog är det nästan omöjligt att hitta sidor på nätet som handlar om barns medverkan i reklam och hur de framställs. Däremot finns det massor om reklam som riktar sig till barn. Men reklamen  där barn visas upp eller medverkar påverkar också barn (och vuxna) och inte alltid på något positivt eller uppbyggligt sätt!

I gårdagens blogg beskrev jag ett sådan utnyttjande som borde klandras och gav dessutom läsarna möjlighet att själva se ett sådant graverande reklaminslag. Gå gärna tillbaka till den bloggposten för att se filmen. Gör därefter vuxentestet som i detta fall genast kan avslöja om barn behandlas otillbörligt och utelämnande.

Fråga alltså: skulle vuxna visas upp på samma sätt som barn? Kan barnen i reklaminslaget ersättas av vuxna i samma situation? Helt konkret - skulle UNHCR visa en svårt traumatiserad vuxen kvinna som ska stå framför kameran med förtvivlan i blick och skakande händer? Skulle UNHCR visa upp en döende vuxen och låta någon vrida och vända på personens huvud för att visa hur långt gånget det är? Om ditt svar blir nej - säg ifrån! Protestera! Ett gott syfte ursäktar nämligen aldrig att barn utnyttjas. Ty barn är också människor.

UNHCR i Sverige borde skämmas!

Av annonserna i olika TV-kanaler förstår man att det pågår en kamp om tittarnas pengar. De senaste dagarna har ett antal sådana reklaminslag för olika hjälporganisationer försökt övertyga mig om att bli givare. För 100 kronor i månaden kan man hjälpa flyktingbarn, hindra att barn växer upp på soptippar eller förhindra att de får trakom.

Oxfam, Sightsavers, SOS Barnbyar och Sverige för UNHCR är några av organisationerna som med mer eller mindre förfärliga bilder vill locka fram givmildhet. Ändamålen verkar vällovliga och goda. Men några av bilderna och inslagen är förfärligt utlämnande och anstötliga.

Att först visa en svårt traumatiserad liten flicka och följa upp med ett döende barn med lealöst huvud som en vuxen vänder på för att visa hur illa det står till, därtill är barnet kringsvärmad av flugor, är närgånget oetiskt och behandlar barnen som illustrationer. Har Sverige för UNHCR som ansvarar för den värsta och mest groteska reklamen verkligen tänkt igenom vad de sänder ut? Anser de att ändamålet, 100 kronor till UNHCR, verkligen ursäktar eller helgar medlen?




En organisation som arbetar för att människor på flykt skall få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda måste värna respekten för barns integritet och därför vara ytterligt varsam och återhållsam. Här trampar man över och jag kan undra om det är reklammakarna eller organisationen som avgjort vilket innehåll reklamsnutten till slut ska ha.

Det är sorgligt att det dåliga omdömet hos dem båda, utförare och beställare, leder till att flera av oss som ser inslaget reagerar mest med avsky mot hur man för att ragga givare har utnyttjat barnen som illustrationer och därmed förminskat dem, gjort dem till objekt. Filmen motverkar sitt syfte och vädjandet om att tittarna ska vara snälla klingar i mitt fall falskt. För ett ovänligare bruk av utsatta och drabbade barn har sällan setts! Skäms!

Hur går det ihop?

I katastrofen kan den omåttligt rika Svenska kyrkan använda sina resurser för att komma människor till stöd. Då i krisen är det som om misstänksamheten mot kyrkan försvinner och hon anlitas och fungerar. Även efter Estonias förlisning eller Tsunamin blev kyrkan en naturlig del i gemensamma minnesgudstjänster och -högtider.

Förklaringarna till denna kyrkans naturliga plats är många. En kan vara att begravningarna eller avskedsgudstjänsterna ofta ombesörjdes av kyrkan. Den blev en naturlig del i mötet med förlust och sorg. En annan kan vara att när en katastrof drabbar fungerar själavården som ett skyddat område där man kan och får vara sig själv omgärdad av en pålitlig tystnadsplikt. Ytterligare är kyrkan då en tillflykt där det finns rum och redskap som fungerar i mötet med det ofattbara.

Denna kyrkans naturliga roll understryks även av de televiserade ögonblicken där kyrkan och nationen i samklang deltar i hedrandet av dem som inte längre är mitt ibland oss. Även på långt avstånd och utan personliga kopplingar deltar människor på det sättet för att hedra de döda och delta i de anhörigas sorg och saknad. Religion och tro i funktion tycks då fungera som ett gemensamt band mellan de flesta. Den kan rymma det mörka och svåra och visa en väg genom dödsskuggans dal.

Det är gott att det sker. Kyrkans bidrag är viktigt och betydelsefullt. Utan att förringa denna insats kan man undra hur den alls är möjlig i ett land där det är fortsatt tveksamt om man kan tala om Lucia som ett helgon eller om Jesu födelse som en förklaring till och en beståndsdel i julfirandet.  Eller om psalmsång, bön och välsignelse verkligen ska kunna förekomma vid skolavslutningar. Det går liksom inte riktigt ihop...

Lucka 24: Luther firar jul med egentillverkad psalm

Familjen Luther firar jul med gran, sång och lutspel. Kanske sjöng man med Luthers egna ord ur en julspelspsalm (SvK Psalmbok nummer 125 en psalm som, om sanningen ska fram, flera andra textförfattare genom seklerna har bidragit till). Här ett urval verser

Från himlens höjd jag bringar bud

till jordens folk från Herren Gud.

Jag ropar ut med frid och fröjd

ett glädjebud från himlens höjd.

Ett barn är fött på denna dag.

Så var Guds råd och välbehag.

Det föddes av en jungfru skär.

Guds egen son det barnet är.

Vår Herre Kristus är Guds Son.

All ondska frälser han oss från.

Den som vid honom håller fast

befriar han från synd och last.

I krubban vilar du ändå

på fattigdomens halm och strå.

Du kommer ej med prål och prakt

fast du har mer än kunglig makt.

Du visar med din fattigdom

att världens glans och ståt är tom

Med världslig rikedom och flärd

nås aldrig salighetens värld.

Ack, Herre Jesus, hör min röst:

gör dig ett tempel i mitt bröst.

Uti mitt hjärta bliv och bo,

så har jag tröst och evig ro.

Låt alltid klinga i min själ

en sång till dig som vill mig väl,

och fyll mitt hjärta med en psalm

till vaggsång vid din krubbas halm!

Pris vare Gud som med sitt ord

har sänt sin son till denna jord.

Av änglakörer fylls hans hov

och rymden skallar av hans lov.

God och glad, meningsfylld och innehållsrik Jul tillönskas alla läsare av Stillsam!

Julkortet är markerat "Brefkort" och därmed tryckt före stavningsreformen 1906 i Sverige. Kortet har dock använts i USA. Det är frankerat med ett 2 cents frimärke och sänt till 206 East 26th Street i New York.

Lucka 23: Det som måste göras för att friden ska komma.

Den 23 december är dagen då sådan ska ske som inte blivit av. Många tänker då på julbestyren. Gran som ska släpas hem, monteras eller kläs på diverse pynt. Mat som ska lagas, sisa minuten presenter inhandlas. Och dylik.

Likafullt finns det annat som borde skett men som skjutits upp eller in i glömskans bakgrund. De där som borde gjorts eller sagts för att sinnesfriden skulle kunna lägra sig. Foten som borde satts ner när dumheter och nedsättande omdömen yttrades, protesten som borde hörts mot orättvis behandling och mannamån. Nejet som skulle ropats ut mot godtycke och orättmätigt gynnande. Orden som hade krävts för att hindra maktutövning som inte sökte det mesta bästa utan förfärliga fördelar. Det som borde skett på denna sidan jul för att tillfredsställelsen av att ha handlat rätt skulle infinna sig med julefrid.

 



Sådana handlingar är nödvändiga för att bygga både samhälle och kyrka. Det kallas rättrådighet och stavas civilkurage! Tycka i lönndom är en sak. Att stå upp offentligt en helt annan. De modigt knutna byxfickehänderna gör liten nytta. Kostar inget. Utsätter ingen för obehag. Tar inte ansvar.

Hur många gånger har man inte suttit själv i möten och hävdat något viktigt för att finna sig ensam därute på isen. När nederlaget väl har kommit då dunkas man i ryggen för att man ju hade rätt och att man borde ha vunnit. Frågar man då: varför sa du ingenting, dunstar stödet som rökslingan efter ett utblåst ljus. Medhåll som är passivt motstånd. Medhåll som gynnar  de redan starka... Det är inte bra att gå och dra med sådana ogjorda uppgörelser. Solen ska helt enkelt inte gå ner över vreden. Flykten från konflikt och motsättning, allt det outsagda, skapar inre spänning och tvingar till sagolik diktning om den egna rättrådigheten. Jag vet.

Så detta är dagen då det ska göras som inte blivit gjort. Sedan kan helgen infinna sig. Med gudstjänst och kyrkogång, med klockors klang över nejden. Det vackra vinterlandskapet som konstnären framställt påminner mig om barndomens något mera oskuldsfulla förväntan och upplevelse av julottebesöket. Då julevangeliet lästes med darr på rösten som av rörelse över undret.

Lucka 22: Deprimerande glad jul

Tomtar, luvor, skägg, lappad byxa, randiga strumpor, gris, knorr, röd stuga med rök ur skorstenen, snö, kärve, gärdsgård, grön växtlighet som kan vara översnöad skog, Några beståndsdelar i dagens glada (?) julkort. Jag blir smått deprimerad över det jag ser. Idyllen krackelerar. Hör dessa tomtar verkligen hemma i stugan? De ser smått vilsna ut. Osäkra på om de ska bege sig till stugan eller gå sin väg. Den flyktiga storhelgen utan beständighet som mera av en tillfällighet råkar passera förbi. Ledsamt och nedslående tycks mig den glada julen på kortet.

Känslan känns igen! Var det inte mer? Är detta allt? Några skröpliga figurer som lever utan närhet och på distans? Grisen är väl den enda glada vinnaren i detta sällskap. Han klarade sig denna jul från att bli bordsdekoration och bukfylla. Ja, allt kan inte andas frid och fröjd. Inte ens på nostalgikorten från (här höll jag freudianskt nog på att skriva fördom) fordom dags.

Men... även med skrangliga och påvra förutsättningar kan de enklaste förutsättningar förvandlas till ett julfirande med mera innehåll än man själv kan klara av att uppfinna och konstruera. Det är bara att länka in i den världsvida kyrkans glädje. Där fröjdas man över närheten i krubban med familj och vänner, med främlingar och hela skapelsen som representeras av stallets alla djur och den himmelska härskaran som jublar i kör. 

Den julen handlar om den gränslösa glädjen över att relationen mellan människa och Gud förnyas även detta år. Likt en prenumeration, t ex på datorns virusskydd, fast oändligt mycket mera storslaget och gott. Ett kosmiskt födelsedagsfirande som rymmer människans utkorelse och förnyelse som Guds avbild och ikon i Jesus Kristus. 

Lucka 21: Inläsning och uttolkning

I förra luckan blåstes julen in. Det är något helt annat än att blåsa ut julen. Orden visar på riktning. In i julen eller ut ifrån den. Besläktad är förmågan att läsa in saker i en bild eller läsa ut av den. Konsten att läsa in är vida mera populär än uppgiften att undersöka vad som verkligen går att finna täckning för i tolkningen av framställningen. Kan julkortet ovan säga något om samfärdsel, byggnadsteknik, kyrkogångsseder? Hur ska man förstå granriset framför kyrkans ingång och kärven? Vilken kyrkvaktmästare vill ha småfåglar flygande vid ingången. Därför sopas det febrilt efter bröllop så att riset inte ska locka dit småfåglarna. Om de bara åt och höll sig utanför kyrkorummet kunde det passera, men... Det är ett otyg att försöka jaga ut vilsekomnna sädesärlor eller sparvar ur kyrkan.

Symbolism kan ladda nästan vilken bild som helst med en betydelse som den åtminstone inte hade när den skapades. Historiens gång kan ladda en bild med ny betydelse, ge den ny innebörd. Å andra sidan kan ju den som frambringat ett konstverk, en text eller något annat inte kunna hållas ansvarig för vad andra läser in i eller ut av bilden. Subjektivismen kan ibland dessutom landa i en ny moralism där allt som kan stöta riskerar att sorteras bort.   

Det märkliga är att ibland vinner uttolkarna över upphovspersonen. Frågorna märks bland annat i den aktuella diskussionen om etniska och rasistiska stereotyper. Från religionens värld kan man notera hur viktigt det varit att få framställa Kristus som sprungen ur den egna kulturen. Jesus som korean, el salvadorian eller indian från Nordamerika. Trenden finns även här. Ibland genom att man framställer Bibelböcker som vore de skrivna på folkmål.

Bibeltolkning är en balansgång mellan inläsning och uttolkning. Tänk därför i denna gudstjänstsstinna tid på vad som hävdas från pulpeter och predikstolar. Vad är tidens trendiga inläsning och vad är rimligt att hävda utifrån textens ursprungliga tillkomst och syfte...

Lucka 20: Julen blåses in

Julkonserternas förlovade tid är inne. Det showas på tilja och scen. Turnerande stjärnor har tagit julen på entreprenad och givit kyrkor och samfund såväl som musik- och kulturskolor en match om vart man ska gå för att höra julens sånger. Julen har blivit mer än en högtid. Den har blivit en bransch. Även detta år produceras nya julskivor! Alltid brukar det vara någon som sticker ut och får mer än godkänt. Andra tillhör de dussinskivor som distribueras med den kolorerade veckopressen.

Påsken står däremot inte så högt i kurs på show- och eventlistorna. Några populära påskmusikskivor syns knappast till. Då dominerar de stora orkester- och körverken, som till exempel de olika passionerna. Repertoaren bleve väl ganska mager om den skulle kokas enbart på kycklingar, blåkullafarare och påskris. Julens gestalter och deras entourage, som renar och nissar, herdar och stjärntydare, tycks bredare och vidare...

På dagens gratulationskort kan man betrakta en blåsorkester i varma ytterkläder. De tycks huttra. De får i min fantasi stå för seden att blåsa in julen. Ty församlingarna har inte givit upp än. Det spelas och sjunges av hjärtans lust alldeles oavsett den allt svårare konkurrensen. Må de lyckas hålla ut i sin ambition att bevara fokus på julens djupare innebörd!

Kortet sändes den 19/3 1904 till Tanto Sockerbruk i Stockholm.

Lucka 19: Inte enkelt att tänka på allt

Ett kolorerat (dvs färglagt) nyårskort med barn som mitt i vintern står där utrustade med blommor, fyrklöver och ett nyårsbrev. När jag ser kortet kommer jag att tänka på hur viktigt det är med barnperspektiv och att förstå hur olika beslut och förslag påverkar barnen.

Det får mig att grubbla över hur det är tänkt att tillfälliga uppehållstillstånd ska fungera för barnen? För dem kan 3 år vara ett nytt liv, som ett helt liv. De som på tre års tid hunnit etablera sig i förskolor och skola ska de sedan ryckas upp med rötterna? Utvisas när de äntligen lyckats knyta an? När de börjat bli trygga? På den punkten behöver nog både funderas och tänkas om...

Hör just nu på Sveriges Radio att Rädda Barnen tänker just så. Ett ifrågasättande som är klokt och rimligt.

Jag var nyligen på ett stort sammanträde i ett sammanhang där barnkonsekvensanalys och barnperspektiv är viktigt. Så viktigt att man ger kurser för andra i hur man ska tillämpa barnkonventionen och göra utredningar av hur följderna av olika klubbslag påverkar, fungerar och verkar för barn. Det vara bara det att man denna gång alldeles glömt anlägga perspektivet på sin egen verksamhetsplanering och sin budget. Det var ju mindre bra, för att inte säga lite genant.

En förklaring till att man glömt bort det hela var att det inte fanns några riktlinjer eller mallar för hur en sådan skulle göras. Dessa hade inte kommit senkrecht von oben, Vilket väckte den slumrande björnen, hade man verkligen glömt, eller lät man helt enkelt bara bli? Men de egna kurserna kunde nog ha fungerat både som riktningsgivare och modell. 

Ja, ja, det är inte enkelt att tänka på allt. Men att tänka något är dock nödvändigt.