Påskdagens predikan

En påskdag för mer än 20 år sedan installerades jag
som kyrkoherde i Längbro församling
Biskopen skulle ha hand om installationen och påskdagens högmässa
Kyrkoherdarna i kontraktets församlingar brukar delta
Efterhand som de dök upp i sakristian så hälsade de:
Kristus är uppstånden och vi andra svarade:
Ja, han är sannerligen uppstånden
En franciskanermunk anlände och hälsade Kristus är uppstånden
Svaret rungade: Ja, han är sannerligen uppstånden
Walter Persson, Missionsförbundets föreståndare hälsade på samma vis
Så hade alla kommit förutom biskopen som dröjde
Vi står där väntande och omklädda i våra vita dräkter
när dörren häftigt slås upp och biskopen är där
Hans leende strålar mot oss han öppnar munnen och ropar med hög röst:
Kuckeliku på er allihop!
Alla stirrar på biskopen utan att kunna svara.

Vad svarar man: Kuckeliku, på dig själv?!
Blev det bara fel? Eller ville han ironiskt avslöja
människors större förtjusning i påskfirandets många
världsliga attiraljer av tuppar, kycklingar och ägg?
Ville han skaka om oss, vända upp och ner på en de invigdas hälsning?
Biskopen illustrerade kanske omedvetet att
i påsken vänds förväntningar upp och ner
En världsbild ställs på huvudet
Jesus hade för vana att vända på det mesta: Mästaren blir tjänare,
sjuka blir friska, en utstött blir innesluten, sist ska bli först,
en fiskarpojkes matsäck ska räcka till 5000 personer,
den förlorade sonen bli hedersgäst, död bli levande!
Två händelser som också vänder perspektiven kopplas samman idag:
Den tomma graven och mötena med vitklädda änglar
och med Jesus själv

Ingen såg uppståndelsen därför behövdes tecken
Att graven var tom blev ett första tecken på att
Jesus stigit ned i dödsriket och återvänt
Tecknet fick tron på Jesu uppståndelse börja växa
Den andra nödvändiga förutsättningen var
att vänner och lärjungar genom olika dramatiska möten
måste bli övertygade om att Jesus lever:
Han kommer vandrande på stranden en morgon
Några lärjungar får sällskap på vägen till Emmaus
Skrämmande oväntat står han i ett rum
där lärjungarna sitter instängda

Det låsta rummet har blivit en stor framgång i deckarvärlden
– men upp och ner liksom
I mordhistoriernas universum har de levande
lämnat det låsta rummet och kvar finns någon som är död
Uppståndelsen ställde föreställningarna om liv och död på huvudet

När Jesus dör blir det jordbävning i Matteusevangeliet
och döda heliga personer uppväcks och vandrar ut ur sina gravar
Ett dramatiskt tecken med vilket Matteus understryker
att det ofattbara och obegripliga blivit möjligt

Uppståndelsen ändrade också tolkningen av tidigare händelser
Ni vet, först i efterhand har man förstått
vad mötet med en människa egentligen betydde
I efterskott stod det klart att något som hänt
inte alls var som man trodde - utan något helt annat

Maria från Magdala insåg inte den tomma gravens betydelse
De har flyttat bort Herren, säger hon till Petrus och Johannes
som genast rusar till graven
Petrus blir ifrånsprungen, Johannes är snabbare
Så bråttom de har att kontrollera om Maria har rätt
Typiskt män, såna är dom karlarna, hör jag någon sucka
De måste alltid kolla, de ska se själva,
tråkiga typer som inte kan lita på en kvinnas ord
Evangelisten understryker att de ännu inte hade
”förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda”

Maria från Magdala lyfts fram av evangelisten,
av änglarna och Jesus
Hon som en gång botats från onda andar
blir utvald till att bli det första vittnet

Hon står som vittne där till höger i vårt altarskåp
Med hjälp av henne skulle de alla omvärdera
och ompröva sin bild av Jesus
Han var inte längre den jordiske Jesus
kamraten och vännen som de vandrat med,
som de trott och hoppats på han blir nu den uppståndne
Herren Kristus Christus Victor - segraren över död och ondska
Han upphöjs och äras så som brödet och vinet upplyfts,
eleveras, under nattvardsbönerna

Höj blicken lite till och där i triumfkrucifixet
format som en upphöjd oblat lyser den med kronan krönte Segraren Kristus
Vi får i påsk nytt ljus över Jesu liv
Slutet har blivit en ny början
döden en ny födelse

Den Jesus som vandrade på jorden då
har blivit ständigt närvarande och giltig för oss
Han fortsätter att vara nära genom ordet,
Påskens tro på uppståndelsen bestyrker budskapet om att
Jesus Kristus utgivits för vår och världens skull
Hans frälsande gärning, hans försoningsdöd
hans lidande, död och uppståndelse
hela detta mönster från död till liv
Jesus går genom död (vi följer i dopet efter och
dör nedsänkta i vattnet med Kristus)
till liv (som när vi i dopet med Kristus uppstår
och stiger upp ur vattnet till ett nytt liv)

I ljuset av händelserna och förkunnelsen efter påsk
förstår vi Jesus på nytt: han är mer än en sällsynt god människa
(Eduard Schweizer, Jesus Christ), SCM Press 1989)
Han är Gud som blivit människa och gått in i lidande och död för vår skull
Hans ord: Jag är uppståndelsen och livet.. blir tydliga

Maria från Magdala återvänder till graven och det är nu
hon möter de två vitklädda änglarna
I vår altaruppsättning kan Ni se änglarna som bistår Jesus,
hans törnekrona har blivit segerns krona

Änglarna frågar: Varför gråter du, kvinna?
Hon svarar: de har flyttat bort min Herre
och jag vet inte var de lagt honom
Just då vänder hon sig om
Hur hon kom på tanken att vända ett par änglar ryggen?
De brukar så gott som alltid få lugna folk de hälsar på
Var inte rädd, frukta inte, lyder deras standardhälsning

Men Maria är kanske så ledsen, så fylld av sorg
att hon inte ens märker vad hon gör
Somliga av oss bär även i påsk egen sorg
Hon får i alla fall syn på trädgårdsvakten
Trädgårdsvakten (som är Jesus) frågar precis som änglarna:
Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?
Är det du som flyttat på Jesus, undrar hon
Då säger han hennes namn: Maria och hon känner igen honom
Rabbouni, Mästare, svarar hon
Denna händelse finns avmålad på vårt altarskåps baksida
Maria böjer sig ner inför sin mästare
Hon känner igen honom i främlingen
som visar sig vara Jesus

Den Jesus vi med Maria söker
kan nu visa sig i en medmänniska , i en främlings gestalt
Han kan möta oss i andras utsatthet och lidande,
i tillfrisknande och förnyat hopp
Han kan komma i enkelt bröd och vin
Här idag är han Dig så helt nära, tätt intill
Lyssnar du noga kan du höra honom
Det är Ditt namn han säger!

Andra bloggar om: Påskdagen, Kristus, Kyrkoherde, Maria från Magdala

Predikan Skärtorsdag 2007

I så gott som varje text finns det små detaljer man fastnar för. Även ikväll fastnade jag vid en sådan detalj i Joh 12:1-17. Gerda Cederblom har skrivit om förklädets historia. i Fataburen 1921. Folksägner berättar om hur en jättekvinna samlade stenar i sitt förkläde för att slunga det mot den förhatliga kyrkan. Ett par kullor från Vikarbyn uteslöt då ur sin kyrkdräkt sitt förkläde, ett blommigt kattunsförkläde och de gick enbart med sina kjolar. Komministern höll då i sin predikan en förmaning att de som kunde komma till Guds hus klädda på detta otillständiga sätt, ej hade rätt aktning för kyrka och sabbat. Men det finns exempel på att man låtit den döda kvinnan ha förkläde. Och till kvinnans sorgedräkt fanns förklädet med.

Att förkläde har med skydd att göra förstår men genom att samma ord i Sverige använts om det äldre sällskap som på diskret avstånd åtföljde ungdomar när de träffades och då som skydd för deras vandel.

Vad Gerda, och komministern hon nämner, inte verkar ha kommit ihåg är hur Jesus själv skyddade sig med den hemmagjorda formen av förkläde, en handduk fäst om midjan. Han gjorde det när han genomför en av evangeliets mest rörande och märkliga handlingar. Han tvättar sina lärjungars fötter. Med handduken markerar han att han är de andras tjänare, att han utför tjänarens syssla.

Fötter är mycket privata i vår del av världen. Vi skyddar dem med omslag och stänger in dem. Som sniglar bär var fot ständigt på sitt eget hus. Men till och med för lärjungarna då fötter var mer offentliga, och det enda skyddet var tunna sandaler, var intimiteten i handlingen tydlig. Att röra och tvätta en medmänniskas, en väns, fötter var och är ett tecken på närhet, tillit och ömsesidighet.

Vi låter inte vem som helst röra vid våra fötter. Tänk om ledande israeler och palestinier hade tagit av sig skorna och tvättat varandras fötter innan de satte sig vid ett förhandlingsbord – då hade det varit mera tveksamt om de hade fortsatt att strida. Fottvagning har genom intimiteten mycket att göra med fred och försoning. TV4:s hemsida berättade på Skärtorsdagen om en sådan fottvagning. Jag citerar: Som en gest av botfärdighet sökte den förre sydafrikanske justitieministern Adriaan Vlok upp en framträdande anti-apartheidkämpe och tvättade dennes fötter. Händelsen inträffade för några veckor sedan och väckte stor förundran när den i dagarna blev känd i Sydafrika.

"Han hade med sig en bibel och förklarade först att han valt mig som representant för alla de människor han borde söka upp. Sedan bad han om vatten, därefter tog han upp en skål ur sin portfölj och hällde vattnet i skålen. När han gjort det tog han fram en handduk och förklarade att jag måste låta honom få genomföra det han nu ämnade göra - sedan tvättade han mina fötter", sade en ganska generad pastor Frank Chikane när han i helgen berättade om den bisarra händelsen för sydafrikanska medier.

Mordförsök
Att det var just Frank Chikane som Vlok sökte upp med var knappast någon tillfällighet. Förutom att han numera är en av president Thabo Mbekis närmaste medarbetare utsattes Chikane under rasåtskillnadens, apartheids, sista år för flera attacker - det mest kända är ett mordförsök 1989 där hans kläder impregnerades med dödligt gift.

Adriaan Vlok har å sin sida tidigare erkänt för den sydafrikanska sannings- och försoningskommissionen (TRC), som utredde brott begångna under apartheid, att han i kraft av sitt dåvarande ämbete bar ansvar för sprängningen av de sydafrikanska kyrkosamfundens lokaler 1988. Eftersom Vlok erkände beviljades han amnesti av TRC.

Mbeki rörd
Både Vlok och Chikane är djupt religiösa och fottvätten var utan tvekan en gest inspirerad av den bibeltext där Jesus tvättar sina lärjungars fötter efter den sista måltiden.

Jesus slår fast att eftersom han har tvättat lärjungarnas fötter har de blivit skyldiga att tvätta varandras fötter. Med kännedom om Jesus sätt att undervisa är uppgiften förmodligen inte att just rengöra varandras fötter. Men att göra det fottvagningen representerar: att leva med varandra som varandras hjälpare och stöd, som nära och allra bästa vänner, ständigt beredda att komma varandra till hjälp.

Du och jag Alfred, säger Emil i Lönneberga som en kärleksförklaring. En närhetstext som ofta citerats i predikningar och som nu åter kommer till tals: Men i Katthultsjön bland vita näckrosor simmade Emil och Alfred omkring i det svala vattnet, och på himmelen satt julimånen röd som en lykta och lyste för dem. -Du och jag, Alfred, sa Emil. -Ja, du och jag, Emil, sa Alfred. Tror jag det!”

Så nära ska vi stå varandra. Ständigt beredda med förklädet och väntjänsten. Om det talar Jesus med sina vänner den natt då han blev förrådd…

Andra bloggar om: Skärtorsdag, Påsk, Frank Chikane, Fottvagning, Predikan, Emil i Lönneberga, Förkläden

Jesus tas ned från korset /13 stationen/

Se korsets trä! Där på korset hänger han. Vår Herre och mästare. Jesus från Nasaret. Judarnas konung. Vår vän. Död.

De korsfästa får sina benpipor krossade. För att påskynda döden. Men Jesus som redan är död får ett spjut stucket i sidan. Och då kom det blod och vatten. Detaljerat och makabert skriver Johannes i sitt evangelium. Det är som en reporters skildring av en massaker. Som en sammafattning av vad som händer i världen. För att vi ska se omvärlden och förstå den genom det som hände på Golgata.

Här är hans kropp och blod. Jesus är död. Han har sagt att det är fullbordat, han har böjt sitt huvud och han har överlämnat sin ande. Här är hans kropp och blod. Men han, är han också här, är han närvarande? När han tas ned från korset har han då redan stigit ned i dödsriket? Och vi undrar var dödsriket är beläget, men vet att det ligger tätt intill, vägg i vägg med våra liv.

Jesus läggs i graven /14 stationen/

De tar hand om Jesus. Med oljor och svepning och örter. Med händer som genom beröringen talar om hur vi behöver varandra. När vi tar hand om våra döda är det yttersta beviset på att vi människor hör samman i familjer och släkter, i folkgrupper och nationer, i en enda mänsklighet.

Vi tar hand om våra döda och ger dem ett rum för vila. Sov i ro, viskar vi. Vila i frid. Älskade vän, farväl, sov gott! Döden ser ut som sömn och vi hoppas på att döden likt sömnen ska ta slut. Vi hoppas det uppvaknande som ska återge oss varandras närhet. Att det definitiva förvandlas till en tillfällig frånvaro som kan göras till ny närvaro.

Jesus får också en grav. Alla som tagit farväl av en anhörig vid en begravning, i kyrkan eller vid en grav, vet att en del av oss själva också dog och begravdes. Inget blir sig någonsin mer likt. Aldrig mer, ropar det i oss. När Jesus läggs i graven begravs också vi med honom. Men här kan det väl inte vara slut? Vid graven...

Andra bloggar om: Korsandakt, Korsfästelse, Jesus, Begravning, Döden, Golgata, Påsk

Jesus spikas på korset /11 stationen/

När hammarslagen driver in spikarna och repen surrar fast de korsfästa har alla glömt. De har glömt undervisningen: allt vad ni vill att människorna skall göra… Men som så ofta är hatet delegerat. De som vill åt Jesus behöver inte göra det smutsiga hantverket. Fotfolket verkställer det andra tänkt ut.

Den som fästs vid korset vet vad som väntar. Ett utdraget döende, fyllt av lidande. Överallt har människor utvecklat raffinerade sätt att tortera och plåga sina motståndare. Världshistoriens brännpunkt den våldsbenägna människan som plågar en medmänniska till döds. Paul Claudel skriver i Korsets väg (proprius, 1983): Du är fast, Herre, du kan inte komma undan. Du är spikad vid korset genom händer och fötter. Vad sökte jag i himlen tillsammans med kättare och galningar? Den Gud är mig nog som ryms mellan fyra spikar.

I honom spikas människors tilltro och förhoppningar fast. Där naglas hoppet fast, modet, framtidstron, drömmarna och visionerna. Kärlek och medmänsklighet korsfästs. Snart ska korset resas med vittnesbördet om totalt nederlag för Jesus.

Jesus dör på korset /12 stationen/

Maria och Johannes har vågat sig fram. Och andra har hånat Jesus. Av alla Jesu ord om hur livet och tron ska levas blev det ett kors. Åskådarna tystnar. De som älskar Jesus på avstånd är där. De som stått Jesus nära har lämnat honom. Det är som om Gud själv tiger. Guds tystnad ekar. Varför denna övergivelse, detta utelämnande?

När Jesus dör våndas hela skapelsen. Sorg, mörker, jordbävning. Förlåten rämnar och skiljelinjen mellan det allra heligaste, allt heligt och profant, är genombrutet. Döden är här och allt blir tyst och stilla. Tiden stannar. Det är påsk.

Andra bloggar om: Korsvägsandakt, Via Dolorosa, Jesus, Paul Claudel, Påsk

Veronica torkar Jesu ansikte /6 stationen/

De har bestämt sig för att knäcka Jesus. Eftersom det är deras mål förstår man inte varför han tillåts få så mycket stöd och hjälp av andra. Veronica är en person som går utöver det vanliga, Hon tänker inte på vad hon utsätter sig själv för. Jesus som har det svårt går före. Soldater och ockupanter får säga och göra vad det vill – han Jesus behöver hennes omtanke. Med sin duk torkar hon hans blodiga panna, sveper hans svettiga ansikte med sin omsorg.

Kan det vara Veronicas duk som tar ett avtryck av hans anlete, som avbildar mästarens ansikte? Som sparar honom för evigt. Tänk om vi hade Veronicas starka vilja att värna och omhulda. Hon som ger skydd och stöd på bekostnad av sin egen säkerhet får många av oss att skämmas över vår egen feghet.

Jesus faller andra gången /7 stationen/

En gång är ingen gång, Två gånger är utmattning och vacklande styrka. Att de tvingar Jesus att med alla andra dömda bära sitt kors är bara för att knäcka deras motstånd. de ska bli så trötta och så utmattade att själva korsfästelsen ska verka lockande, bli en befrielse från bördan. Att förtryckare vet vad de gör vittnar detta andra fall om. Han mäktar snart inte mer. Benen viker sig. Här börjar jan ge upp. Gränsen är nästan nådd. Samma gräns har många i sina till synes triviala vardagsliv tvingats passera. Pressen har blivit för svår, trycket för hårt och så viker deras ben, deras ork sig.

Utmattningsdepressionen sätter sig i muskler, i armar eller ben. Något ger vika. När vi brister har han redan brustit för att vi inte ska stå utelämnade. Var finns Veronica eller Simon nu? Vem står vid hans sida?

Jesus talar till Jerusalems kvinnor /8 stationen/

Några har följt med längs vägen. Kvinnor, tålmodiga och uthålliga kvinnor har gjort honom sällskap. Ingen ska behöva gå denna väg alldeles ensam. De slår sig för bröstet och klagar högljutt. I Lukas 23:27 hör vi deras rop. Jesus talar till dem och får dem att tänka på sin egen utsatthet. Gråt över er själva och era barn, säger han. Hur ofta har inte de verkligt utsatta haft mer medlidande med andra än vad de som välgången vaggat haft kraft till?

Utsattheten föder medkänsla och insikt. De delade villkoren öppnar för en delad medvetenhet. De vet något om livet som andra inte har en aning om. Vi byter kanal när det blir för påträngande.

Jesus faller för tredje gången /9stationen/

Tredje gången gillt säger vi. När något hänt tre gånger kan vi inte längre blunda för faktum. Förnekelsens tretal. Förtroendefrågans trefaldighet: Älskar du mig mer än de andra? Den gudomliga fullheten. Tre. Sanningen är att Jesus inte klarar detta längre. Korset är för tungt och hans ork är slut och förbrukad. Vi förstår inte att han kommer på fötter igen. Men det är nu korsfästelsen verkar vara det mindre onda. Vad som helst, bara inte detta. Att han alls kan stå är obegripligt, att han kan bära och röra sig längs vägen ofattbart. Men där ligger Golgata i väntan på hans ankomst.

Jesus berövas sina kläder /10 stationen/

Urgamla texter har skrivit manus för det som nu händer. Psaltaren 22 har blivit till dramaturgi och manus. Nu stjäl de hans kläder. Berövar honom det som skyler. Tar ifrån honom hans värdighet för att knäcka det brutna strået. Det lilla uns av värdighet som funnits kvar hos Jesus tramps ner i tärningsspel om hans tillhörigheter. Allt tar man. Inget har han. Men en värdighet från tidernas begynnelse kan nu anas. Den som förnedras tillräckligt blir förmer än sina vedersakare. Visar sig som mer högtstående, har större rätt till respekt.

När Leonardo Boff i Way of the Cross Way of Justice skriver om denna station kan han se hur Jesus än idag berövas sina kläder, hur han berövas sin yttersta värdighet när någon tvingas se på hur anhöriga våldtas, torteras, kränks eller arkebuseras. I sina bröder och systrar kläs han av och förnedras. Genom dem ber han till Fadern att hans rike måtte komma där tårar eller död inte mer ska finnas.

Andra bloggar om: Korsvägsandakt, Veronica, Jesus, Via Dolorosa, Leonardo Boff,

Simon från Cyrene hjälper Jesus bära korset /5 stationen/
Vandringsfolket kallade man oss. Vi som såg livet som en väg. Den gick inte lika rak som de spikar man fäste vår mästare vid korset med. Den slingrade i medgång och motgång och gick upp i glädje och ner i sorg. Vid vår sida gick han som tagit de tyngsta stegen. Han tog slagen som var riktade mot oss, han bar vår börda.

Men med sin lidandevandring väckte han oss och gav oss medlidandets gåva. Ur hans nöd växte kärlek fram. Och någon försökte hjälpa honom bära, någon ville lindra hans prövning… Simon stiger fram trots risk och hot. Han vill lindra bördan, han vill bära med Jesus.

Idag får vi gå vid sidan om Jesus, bara några steg på hans Via Dolorosa och likt Simon räcka fram våra händer som för att lätta trycket på Jesu axlar. Sätt axeln till, lätta på bördan.

Lär oss gå med varandra
Dela bördorna med varandra
Hjälpa varandra bära

Tack för människor
som finns till hands för att lindra
läka, trösta och hela
Deras insats prisar Jesus
det är som om de med Simon
vill lätta hans börda
stå vid hans sida
när han bär vår skuld
på sin rygg
våra liv
i sina sargade händer

Jesus faller första gången /3 stationen/
Att ramla omkull, att snubbla och falla när man bär något är otäckt. Det är då man skadar sig, det går inte att ta emot sig som man brukar. Jesus visste vad som väntade men instinkten är stark. Han försökte säkert hejda fallet och ta emot sig. Inte ens inför döden är kroppen beredd att utan försvar tillåta skador.

Jesus faller, liksom vi. Vi faller för att vi felar. Jesus för att han gör det rätta. Kan inte någon hjälpa honom upp…

Jesus möter sin moder /4 stationen/
I Jerusalem finns en the 4th Station T-shirt Shop. När Jesus vandrade vägen stod hans moder Maria kanske just där man idag säljer T-shirts. Kommersen blandas med starka känslor. Israeliska mödrar, Palestinska mödrar eller Argentinska mödrar delar erfarenhet med miljoner andra. Närvarande är alla mödrars förtvivlan över barn som far illa, som går mot undergång och fördärv, som plågas och pinas, som döden väntar på. Maria representerar dem.

Alla galna mödrars tysta protest skriar mot himlen. Varför? Kan ingen stoppa detta! Maria ser Jesus och deras blickar möts. Kärlek och förtvivlan utbyts. Med ett ögonkast säger de allt. Ögats blick bär långt bortom orden. Hon ser sin son. Sonen ser sin mor. Mer hinner de inte ty döden väntar otåligt.

Jesus tar korset på sig /station 2/

Hantverkarna har gjort sitt. Korset, ett bland många de tillverkat, blir hans. Han tar sitt kors på sig, lyfter upp det. Kosuke Koyamas bok Det svårhanterliga korset (Verbum, 1983) hette på engelska: No handle on the cross. Han skrev att Jesus inte bär sitt kors som en affärsman bär sin portfölj. En portfölj eller en lunchbox har ett handtag. Handtaget står för kontroll och lätthet. Så önskar många att det vore. Enkelt och bekvämt.

Det Jesus erbjuder är inte glättighet och eufori, han visar oss ett obekvämt, svårhanterligt och tungt kors. Diaboliskt i sin tyngd, han bär död på sina axlar, det otympliga korsverktyget som saknar handtag och som snart ska ta hans liv. Han bär sin börda, den blir hans död.

Hur vi än vill undkomma måste också vi bära döden på våra axlar. Ingen trevlighetslängtan i världen kan sudda ut att livet slutar i död. Att promenera i Jesu fotspår bärande på någon accessoar med handtag är inte vad livet som kristen går ut på.

Ibland är vägen lättgånget enkel och vi har inget att bära, just då slipper vi den andra milen – men korsets otymplighet och tyngd kommer även till oss för att vi ska få lyfta och bära. När det händer vet vi att han tar korset på sig.

Vi dröjer och undrar: måste det vara så svårt, så tungt?

Andra bloggar om: Korsvägsandakt, Jesus, Korset, Liv och död

Korsvägsandakter – hur många vet vad det är? Internationellt, till exempel i katolsk tradition, har man sett värdet i att vandra lidandets väg med Jesus. Allt fler märker att dramat kan hjälpa oss inte bara att komma nära trons Jesus utan också att komma till tals med och förstå något av det obegripliga i våra liv. Längs via Dolorosa på väg till Golgata finns stationerna. Och i många kyrkor nu i Stilla veckan, i passionstiden vandrar kristna samma väg i meditation och andakt, i bön, psalm och bibeltext.

Vad kan en vandring med Jesus i hans lidande ge en modern nutidsmänniska? I förväg vet man knappast. När jag fick besöka födelsekyrkan i Betlehem eller gå längs Via Dolorosa blev stegen mättade av mening och laddade med känslor. En upplevelse släkt med den som varje besökare vid en historiskt betydelsefull plats kan känna igen. Tankarna i sådana situationer har inte bara handlat om den egna närvaron där på platsen - utan gällt skeendet då för länge sedan och märkligt nog fick det liv på nytt, blev som samtida.

Korsvägsvandringen berör mig som individ, men rör samtidigt oss i församlingen som gemenskap. De olika rollerna öppnar perspektiven, se där deltar vi, jag blir en medlevande. Än är jag åskådare, än agerande. Än sköljs vi förundrade med och än frågar vi vad den aktuella handlingen betyder. Hur tänker man när oskulden görs skyldig? Varför döma en person som är utan skuld?

Jesus döms till döden. /Första stationen/

Pilatus tvättar sin händer. Tvår dem. Som gnuggade han bort all skuld. Det som händer här vill Pilatus inte ta del i. Inte ens den mäktige Pilatus lyckas hejda förloppet. Hans handfat har många skaffat sig. En förträfflig liten ceremoni för att markera sin oskuld. Men så ofta när vi tvättar våra händer i oskuldens bunke öppnar sig klyftan mellan det vi gör och det vi är. Alltför ofta är bedyrandet av oskuld en yttre gest. I det inre fäster skuld och skam, i våra hjärtan bygger den bo.

Tänk så många som kunde göra något men som avstod och teg. Som vi ofta gör. Vi står vid sidan om och ser på och tänker att inget kan hejda det som sker. Varför ställa sig i vägen, varför riskera att bli manglad och överkörd. De som kämpar blir övergivna i sin strid. Till och med när striden berör oss ser vi förvånade på. Om vi inte vänder oss bort. Låtsas som om det regnar. Det finns sjöfåglar, har jag hört sägas, som fortsätter simma som om ingen fara är å färde när rovfågeln cirklar ovanför.

Hans vänner finns inte där. De har sina bestyr, de har blivit upptagna med annat. När Jesus döms står han ensam. Gud verkar redan ha övergivit honom. Den upplevelsen är samtidens och ibland också vår. Den Gud vi tvivlar på befäster vår tro och överger oss. Men känslan är en orkeslös följeslagare och en ständig svikare. Upplevelsen bedrar oss. Efteråt inser vi det vi då inte kunde fatta – då i övergivenhetens ögonblick bars vi.

Nu döms Jesus och vi har med det att göra. Allt det som varit och det som kommer har en brännpunkt i denna dom. Min brist, mina felsteg är det som prövas när Jesus döms. Se människan. Över Jesus faller domen som är vår.

Andra bloggar om: Korsvägsandakt, Via Dolorosa, Jesus, Pilatus, Skuld,

Palmsöndagen blir en nedtonad repris av första advent
På nytt tågar Jesus in i Jerusalem
för att snart bli förråd och sviken
Trots att vi i vår kyrka får palmblad eller -kors
i händerna att vifta med kan vi vara lite stelt blyga
och vi lägger gärna band på vår entusiasm:
vi det återhållna jublets människor
När andra vrålar, tjuter och ylar säger vi ett halvkvävt: ja! bra!
Små bokstäver ska det vara
Men påskens intåg var bullrigt, livligt,
festligt med hallelujakör och hosiannarop
När vi i vår kyrka marscherat runt koromgången
gjorde vi det för att ge inkänning
Vi ska kunna tänka att vi var med, att vi är där
Vi lever med- så fungerar gudstjänsterna
Det som var då blir viktigt nu, kastar ljus över livet idag
Detta är inledningen på det osyrade brödets högtid,
på påsken som firades till minne av uttåget ur Egypten
Föreskrifterna hittar man i 2 Mosebok 12
Den märkliga och hemska påsken då
Egyptierna fick bära konskevenserna av förtrycket,
de fick smaka döden
bära följderna av Faraos ovilja att släppa Israels folk
En omvänd påskmåltid är nattvarden
Då vi firar hur en persons offer räddar en hel mänsklighet
och förvandlar oss splittrade,
söndrade blir vi ändå till ett Guds folk

Efter intåget kommer insikten
När passionsdramat rullas upp träder Judas in på scenen
Steget från besvikelse till svek är sällan långt
Bakom jublet och festen mullrar det
Judas är inte längre nöjd eller bekväm med Jesus
Han är så besviken, drömmarna om ett fritt Israel har inte infriats
Besvikelse lever vi alla med
Vi förstår känslan som uppstår
ibland förlamande stark när de egna förväntningarna inte blir infriade
I våra liv kan det gälla en arbetsinsats, ett TV-program,
en predikan, en persons löften, egen oförmåga
Vi har våra vardagsbesvikelser,
ta paprikorna som såg så fina ut i grönsaksdisken
och visade sig vara ruttna inuti
Samma upplevelse finns på andra platser
och nivåer i livet
Ytan som lovade - innehållet som svek
Små och stora missräkningar
Om hur stor besvikelse förvandlas till motaktion och svek
handlar Judas insats i passionshistorien
Judas handlar, men hur mycket väljer han själv
och hur mycket spelar han en roll som tilldelats honom?
Vi kan själva hamna i hörnet, utan alternativ,
bara en väg tycks stå öppen

För lärandets skull kan vi placera oss själva i hans ställe
och tänka efter hur vi i vår besvikelse
skulle handla...
Sedan, i våra egna liv, när vi blir besvikna och upprörda,
vad gör vi av sådant som sårar och drabbar,
som får oss att svika
det vi tror och dem vi älskar?

Andra bloggar om: Palmsöndag, Judas, Besvikelse, Svek, Påsk

Portalen heter Strängnäs stiftstidning. I senaste numret 2/2007 ställs frågan: Finns motståndet kvar? Och motståndet man tänker på handlar om samma gamla motstånd – det som riktas mot kvinnliga präster. Det märkliga är ju att frågan enligt flera bedömares mening sedan länge är avgjord.

Biskopen i Lund, Christina Odenberg, som lägger ner sin biskopsstav den 31/3, säger i Kyrkans Tidning 13/2007 om kvinnoprästmotståndet att ”Visst går det att föra samtal. Men man kommer ingenstans. Jag för inga samtal längre. Vi vet ju var vi står och jag bråkar inte med dem i onödan. – Saken är avgjord. Det är inget att lägga något krut på längre…”

Ändå gjordes i kyrkans förra valrörelse kvinnoprästmotståndet till valfråga. Det stora partiet drev kampen mot motståndet som om det vore purfärskt och gigantiskt. Så även om den frågan är avgjord hålls den vid liv och förvånansvärt många fruktar ett kvinnoprästmotstånd som tillhör det förflutna. Självklart ska alla förföljelser och aktioner mot kvinnopräster anmälas och genast stävjas. Endast så kan man få bort alla envisa rykten om ett ihärdigt, växande och pånyttfött motstånd. Vi i Svenska kyrkan bör tillsammans kunna ge en bild som svarar mot verkligheten, som rättvisande beskriver vad som pågår i Svenska kyrkan? Pastoralinstituten och stiftens rekryterings- och antagningsansvariga har i detta sammanhang ett särskilt ansvar både för vad som sker och för bilden av utvecklingen.

Fortfande finns präster i kyrkans tjänst vilka inte behövde omfamna ordningen att vigningstjänsten, prästämbetet stod öppet för både män och kvinnor. De jag känner till har gjort en uthållig och gedigen tjänst i kyrkan. De har inget intresse av att göra markeringar mot kvinnliga kollegor eller att behandla dem respektlöst. De propagerar inte sin uppfattning och strider inte för den. Och de har fortfarande rätt till sin personliga övertygelse.

I Portalen sägs att kvinnoprästmotståndet förr byggde på tradition. ”I Strängnäs stift fanns en dåtida högkyrklighet och liturgisk medvetenhet. I detta med att ta tron på allvar ingick att vara mot kvinnliga präster. Det förhöjde på något sätt deras trovärdighet.” Frågan är väl om analysen håller streck. Det fanns naturligtvis människor med liturgisk medvetenhet som hade en annan syn i den så kallade ämbetsfrågan. Och i alla möjliga läger togs tron på mycket stort allvar.

Portalen fortsätter med att ”motståndarna i stiftet döljer sig bakom ekumeniska skäl. Detta tar sig uttryck i önskemålet att åstadkomma samverkan med andra kyrkor och kulturer. Många andra länder accepterar inte kvinnliga präster och deras närvaro skulle därför kunna komplicera relationen.”

Att länder skulle ha synpunkter på vilka som företräder kyrkor är nog bara ett slarvfel.
Men visst undrar man hur någon ska kunna veta vad som är en verklig ekumenisk längtan och vad som har andra bevekelsegrunder? Med det argumentet kastas misstankar mot alla med ett ekumeniskt engagemang och en vision om kristen enhet. Alla ekumener skulle ju kunna kopplas ihop med vilka teologiska eller etiska inslag som helst som man kan hitta hos andra. Då kan antiekumeniska idéer slå rot utifrån tron att man bekämpar dolda uttryck för motstånd till exempel mot kvinnor som präster. Ekumenerna skulle ju kunna vara motståndare… Tydligare och mer precis än så får man nog vara om detta argument ska tas på allvar.

Om biskoparna och stiften i sin antagning ska pröva inställningen i denna fråga blir man ju otroligt förvånad över misstankar att motståndare lyckas nästla sig in. Skulle det alltså vara många som ljuger om sin inställning? Vem felar? Var ligger bristerna? Det måste stiften i så fall ta på sig och de får nog också bli dem som axlar ansvaret att göra något åt den situation som Portalenartikeln oroar sig för (eftersom det är i stiften man prövar alla nya kandidater och dem som söker tjänster).

Ingen som inte erkänner både mäns och kvinnors utövande av vigningstjänsten får arbetsledande befattningar eftersom man måste lova att fullt ut samverka med män och kvinnor i vigningstjänsten (dvs präster, diakoner och biskopar).

Vi måste se till att kyrkans tjänare omfamnar och behandlar varandra med tillbörlig respekt. Bara om Jesu efterföljare älskar varandra kan världen komma till tro. Det är sedan länge dags för alla män och kvinnor att hitta sätt att med respekt och ömsesidighet vara tjänare i Kristi kyrka. Och för oss alla att ta oss an tidens verkliga utmaningar.

Andra bloggar om: Kvinnopräster, kvinnoprästmotstånd, Christina Odenberg, Ekumenik, Svenska kyrkan, Portalen, Kyrkans Tidning

Bön och betraktelse inför den nya dagen. Välter fötterna över sängkanten. Sänder himmelens och jordens Gud en tacksamhetens tanke för att en ny dag är inne. Lämnar gårdagen och ser framåt.

Andra dagar slår jag direkt huvudet i det som borde ligga bakom mig. Som en fånge en gång formulerade det – han hade ständigt sitt förflutna framför sig. Att bindas av det man gått igenom är något annat än att lära av det, att växa genom det, att låta det ge motivation till att gå vidare ibland med helt andra förhållningssätt.

Dagarna då det förgångna ockuperat mig - då får jag oftast hjälp att finna vägen. Jag söker Gud genom att gå utanför mig själv (ibland till djupet av min själ) och märker hur jag får stöd i det jag inte orkar eller förmår.

Magi är det inte. Men genom att öppna mig för perspektiv jag inte själv helt förfogar över – av tilltro och hopp – slipper jag ständigt bära det som kan värka och skava. Till och med mina misslyckanden kan jag låta ligga inför den nya dagen.

Käre Gud, jag har så mycket att göra. Jag räcker inte till för det. Lär mig att skilja mellan viktigt och oviktigt. Ge mig den lugna kraft jag behöver för att gå upp i min gärning. Då blir varje ögonblick välsignat. Hjälp mig att vila i dig, att avspänt och förtroendefullt vila vid dina löften. Ge mig samvetets vila, i vissheten om mina synders förlåtelse. Ge mig tankens vila, i vissheten om att det dock är du som styr allt. Ge mig hjärtats vila, i vissheten om att ingenting kan skilja mig från din kärlek i Kristus Jesus. (Bön av B G Hallqvist, G Eklin)

Morgonbön, Hopp

Förklara äktenskapet

Förklara äktenskapet, Wejryd ropar rubriken idag den 27/3 ut på Brännpunkt i Svenska Dagbladet. Två präster, Elin Engström och Rikard Olofsson ifrågasätter där ärkebiskop Wejryds försvar för äktenskapet som något för en kvinna och en man i förening.

Dagen innan 26/3 skrev Per Olof Widell en mycket läsvärd och intressant artikel som gav ett starkt stöd för hållningen att ett könsneutralt äktenskap inte kan tvingas in i kyrkornas övertygelse. Det inlägget gav relief åt den oro som länge funnits att staten har ambitionen att trots skilsmässa kyrka-stat fortsatt styr den Svenska kyrkan. Widell menade att om staten skulle tvinga kyrkan till teologiska förändringar så skulle det främst drabba de homosexuella. Hans oro gällde att kyrkan i så falla skulle överge vigselrätten.

Engström och Olofsson är skickliga i att argumentera samtidigt som de undviker att ge sin egen syn på vad ett äktenskap. De uttrycker oro över att ärkebiskopen menar att kyrkan kan ha en annan syn på vad ett äktenskap är än det omgivande samhället. Nu är det där deras svaga punkt i diskussionen är belägen.

Vad det omgivande samhället tycker är lika godtyckligt som vad en kyrka eller ett parti tycker. Men förmodligen menar de att det bara är en tidsfråga innan förslaget om en könsneutral äktenskapslag beslutas. Men ävenså kan det tänkas dröja ett tag innan riksdagsbeslut blir det omgivande samhällets uppfattning. Om kyrkans övertygelser mest blir en spegel av det omgivande samhällets kan man ju samtidigt undra om vad kyrkan har av något eget att bidra med.

Wejryds uttalande om att det inte är ”en bestämd lag i ett visst land i en viss tid” som avgör vad ett äktenskap är påminner artikelförfattarna om religiösa företrädare som ”menar att en skilsmässa betyder noll och intet så länge de inte själva förklarat äktenskapet upplöst eller att ett äktenskap mellan personer som inte får gifta sig för att de till exempel är mindreåriga ändå ska ses som giltigt eftersom det enligt samfundets tro är okej”. Denna associativa hopbuntning är orättvis då den inte speglar Wejryds ståndpunkt.

Engström och Olofsson frågar om det inte är dags att äktenskapets patriarkala barlast lämnas därhän för att ta ett steg vidare mot samkönade parrelationer. Men frågan om kyrkans tradition har de inte löst bara genom att hävda att med tradition kan man försvara i princip vad som helst, t ex polygama relationer och barnäktenskap. Om sådana samlevnadsformer en gång funnits i kyrkans historia återstår i alla fall frågan om de finns i den tradition som idag hålls levande?

När kan och bör man genomföra förändringar? Och vem ska avgöra hur långt man kan och bör gå? Ska kyrkomötet ta hänsyn till stora opinioner och skikt i kyrkan som likt ärkebiskop Wejryd och Strängnäs biskop Hans-Erik Nordin har svårt för att omfatta ett könsneutralt äktenskap? En kyrka är för sin överlevnad inte bara beroende av det omgivande samhällets stöd. Både tradition och kyrkliga opinioner måste vägas in för att hålla samman kyrkan.

Biskoparna försvarar rätten till samkönade relationer med lika värde och innehåll som det nu rådande äktenskapet. Att en sådan samhällsordning behövs bejakar nog de flesta. Jämlika och jämbördiga samhälleliga rättigheter är inte det kontroversiella. Med den synen vill biskoparna i alla fall en genomgripande förändring av den traditionella kyrkliga synen såsom den uttrycks i kyrkans nu gällande handbok. Men äktenskap vill de inte kalla den relationen och de har väl gjort bedömningen att just precis detta är vad som krävs för att hålla samman kyrkan.

Den ekumeniska frågan kan vare sig biskoparna eller andra företrädare för kyrkan negligera. Ordet äktenskap kommer i de flesta kyrkor och samfund även fortsatt att förstås som en förening mellan man och kvinna. Hur ska Svenska kyrkan samtidigt leva i sin samhälleliga kontext och i ekumenisk förpliktelse när spannet mellan dessa ökar?

I en reformatorisk kyrka är inte äktenskapet ett sakrament även om det bär sakramentala drag. Utifrån en sådan syn har författarna rätt i sin utmanande attityd: det behövs en diskussion om och en förklaring av vad äktenskapet är. Men är det alldeles givet att det ”omgivande samhällets” syn då på alla punkter automatiskt blir kyrkans?

Andra bloggar om: Svenska Dagbladet, Ärkebiskopen, Könsneutrala äktenskap, Ekumenik, Tradition

Den ytliga dokumentären om Göran Persson blev till sist inte mycket mer än ett opolitiskt collage. Som porträtt knappast smickrande, men förmodligen inte särskilt rättvisande heller. Märkligt nog tycktes Göran Perssons kritik mot medierna som personfixerade besannas av den dokumentär som förärades honom själv.

Vissa utsnitt från betydelsefulla statsbesök eller från FN- och EU-sammanhang kunde inte förta intrycket av att detta var ett personfixerat program utan annan bärande idé än att låta Göran Persson känslomässigt reagera på personer, händelser och oförrätter. Viss inblick i det lidande en ledande politiker måste utstå fick man. Persson hade svårt att få tid med en höftoperation. När en linkande statsminister tar sig fram i korridorer under ständig smärta eller när han med möda tar sig ner i en soffa för en stunds vila är det tragiska bilder. Av politikens bärande idéer märktes snart sagt ingenting. Korta citat ur politiska tal kunde inte balansera massanhopningen av korthuggna personliga omdömen om stort och smått.

Perssons uppenbarelser kan bli rubriker på många elaka inlägg om en statsminister som totalt felbedömde situationen bara några månader före valet. Hans bedömning av de borgerliga politikerna som icke statsministerfähiga visade sig vara en underskattning.

Inte ens Tsunamikatastrofen belystes så att politiska insikter kunde utvinnas. En ilsken Persson som läxar upp Leijonborg för att han gjort partipolitik av katastrofen eller en bedrövad statsminister som ser sina bästa politiska begåvningar bli oeniga om vad som hänt - inte heller det erbjöd tittaren förståelse för Perssons bevekelsegrunder. Inte heller fick man tillräckligt med material för att bättre kunna värdera hans insats som ledare, statsman och politiker.

Nivån blev med aandra ord inte imponerande hög. Erik Fichtelius nöjde sig med att framställa Persson som gnällig med en vanlig mediaschablon. Visa något så tror människor att de fått veta något. Låt någon säga något oväntat, gärna elakt så har vi chans att själva tycka.

Alla känner kanske inte till Herm. Hofbergs fördomsfulla karaktäristik av Sörmlänningar och Vingåkersbor i boken om Sveriges bygder. Till och med den hade man kunnat citera utan att falla ur ramen. Och visst undslapp sig Persson en tanke om att finna sin försörjning genom att resa runt i egen regi för att tala och folkbilda?

”Södermanlands invånare ha ända in i senare tider, eller tills järnvägarna satte dem i mer omedelbar beröring med hufvudstaden och andra delar af landet, bibehållit mycket af sina urgamla seder och ärfda dygder. Särdeles märkvärdig i detta hänseende var befolkningen i Vingåkersbygden eller, mer egentligt taladt, den del däraf, som kallas Västra Vingåker, i provinsens västra hörn på gränsen till Nerike. Socknens namn, som i forna tider skrefs Vikingakir, har man lättvindigt förklarat så, att någon vikingastam här nedsatt sig, eller att inbyggarna fordomtima företrädesvis älskat att draga i viking…

En kvarlefva av Vingåkerbons vikingalynne har man velat söka i hans håg för långa resor: ända in i våra dagar har han med förkärlek lämnat hem och åkerbruk åt hustrun och drängarna samt själf dragit omkring till långt aflägsna orter för att afsätta sitt hvetemjöl, sin humle och sina väfnader.” (Ur Genom Sveriges Bygder, Herm. Hofberg)

Vikingar var det inte sådana som som drämde till, karska, sturksa och ilsksinta? Nej, ska publiken få någon rimlig chans att bedöma personen och politikern behövs det mer analyserande, belysande och granskande mönster än detta hopklipp. Den politiska arenan fick se sig reducerad till tyckarverkstad och det dagliga politiska slitet blev några resor, suckar och utbrott. Mer än så kunde man ha haft rätt att vänta sig. Måste man se allt bortklippt extramaterial, det som inte fick plats, för att verkligen få syn på personen Persson?

Andra bloggar om: Göran Persson, Erik Fichtelius, statsministern, Media, Vingåker

Var är Maria? Frågan spred sig genom bänkarna. Maria var inte där hon brukade, där hon skulle vara. Hon som saknades var inte någon vanlig gudstjänstbesökare. Men hade hon varit svenska hade hon väl hetat Andersson eller Svensson. En vem som helst, oansenlig, okänd, ung och kvinna. Maria stod inte där hon brukade. Självklart väckte det frågor och funderingar. Vad hade hänt med henne? Var hon försvunnen? Var hon bortförd? Hade någon stulit henne?

Ibland räcker det med att vända sig om. Och tänk - Maria fanns faktiskt där hon brukade, men inte där hon skulle vara. Maria skall på Jungfru Marie Bebådelsedag stå framme i kyrkan och alldeles nedanför predikstolen med blåa blommor vid fötterna. Där blir hon uppskattad och synliggjord. Idag fanns hon inte där. Hon stod som hon alla andra dagar brukar, blygsamt och försiktig längst bak, nere vid ljushållaren.

Någon undrade om vi inte hade fått lov att ställa fram Maria. Det kanske verkade alltför katolskt?! Har de förbjudit Maria? Nej, det handlade inte alls om det. Vikarien hade inte blivit informerad. Maria hade inte blivit flyttad enligt vår lokala sed. Det goda denna miss förde med sig var att människor blev upprörda. De saknade Maria!

Maria har efter några hundra års vacklan åter kommit med i Svenska kyrkan. Maria är nu allas vår syster och mor. På samma sätt som hon finns med i de flesta kristna kyrkor som föredöme och förebild. Hon står egentligen helt över och vid sidan om våra samfundsgränser. Hon är inte anpassningsbar eller inordningsmöjlig. Maria är inte ortodox eller katolik - Maria tillhör oss alla. Gudaföderskan. Gudsmodern. Lika mycket hemma hos lutheraner som baptister och katoliker! Det Ni! Den 14-åriga flickan som Gud utvalde har ingen enskild samfundstillhörighet och hon har absolut ingen partibok!

Högmässans predikan kändes denna dag kort trots att den höll normallängd. Varför? Jo, den talade aktuellt till våra hjärtan om hur Gud, när hoppet är ute, väljer det oansenliga för att göra något stort. Jesus blir inte ett kungabarn, en prins. Inte föds han som ett barn hos den världsliga makten. Han blir tjänstekvinnans son! När predikanten ville fråga tonåringarna om hur de tänkte fanns de inte där. De var för dagen i församlingshemmet och gräddade våfflor - ni vet, beroende på den där festliga sammanblandingen av vår Frus dag och våffeldag!

Marias lovsång i Lukasevangeliet 1:46-55 är så radikalt och omvälvande att det utan problem skulle kunna bli ett utomordentligt socialt förnyelseprogram, en samhällsomvandlande tanke större än något partiprogram. Men partierna har väl slutat läsa Bibeln i den objektiva neutrala mångfaldiga tidsåldern. Den unga flickan lovsjunger Gud med mogna tidlösa unikt hoppfulla ord: Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem sim har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sitt goda, och rika skickar han tomhänta bort…

Vilken omvälvande världsbild. Världen vänds upp och ner. Det bestående är inte makten utan rätten som skall segra. Förtryckarna som känner sig så säkra har inte Gud på sin sida. Hungerns människor skall få upprättelse. De rika och mäktiga får smaka på utanförskapet.

Maria får stå i centrum under kvällens konsert i Olaus Petri kyrka. Två gånger Magnificat med musiker ur Svenska kammarorkestern och sångare ur Olaus Petri Vocalis! En i dubbel mening magnifik konsert! Barockinstrumenten med sin varma och vibrerande klang. Först i Bachs version och därefter i Sven-David Sandströms. Marias lovsång klingade storartat och engagerande. Undrar om vi som var där verkligen fattade vilken revolution Gud åstadkom genom Jesus.

Den Maria som stod kvar där hon brukar, nära ljusen – hon som inte gärna ville synas eller framstå som märkvärdig – hon bar ett barn under sitt hjärta som skulle störta härskare från deras troner och upphöja de ringa! Tänk om kristdemokraterna kunde fånga upp vad hon sjöng om i sin lovsång. Tänk om Mona Sahlin eller FI insåg vad Maria visste. Då Ni!

Andra bloggar om: Kvinnor, Maria, Svenska kyrkan, Katolsk, FI, Mona Sahlin, Magnificat, Sven- David Sandström, Bach, Svenska kammarorkestern, Vocalis

Bloggvården har fått stå tillbaka. Kyrkans inre liv har tagit all tid. Men jag hade gärna läst om bloggar under tiden. Ämnet är intressant. Snart kommer förhoppningsvis de första böckerna om att sköta om sin blogg.

Inledning

Kap 1 Att skriva kort och koncist

kap 2 Långbloggare förenen eder

kap 3 Rubriker till ingång

kap 4 Vad göra när man inte bloggar

kap 5 Bryt osunt bloggberoende

kap 6 Bloggen och kyrkans inre liv

Ett nödvändigt kapitel måste handla om konsten att skriva kort. Jag som låter orden flöda måste lära mig begränsning. Fastan kunde ha hjälpt mig om jag varit tillräckligt klok. Avstå från ord – den nya fastan! Skriv så effektivt att din blogg kan läsas och bergipas på 2,4 sekunder. Men samtidigt borde en klubb bildas för långbloggare med skrivklåda och stora ord.

Gång efter annan blir inläggen så långa att surfarna bara hinner läsa två rader innan de återvänder till kortkort, till häftigare sidor. Läsarna som stannar i 2 ,4 sekunder på min blogg får ändå något med sig. De blir uppbyggda av rubrikerna. Men mina rubriker tillhandahåller ingen sammanfattning av innehållet. Här är de poetiskt intetsägande och en del av texten. Dagens rubrik är nyttig för fantasi och eftertanke: bloggvården har fått stå tillbaka. Det tål att tänka på! Därför måste ett handbokskapitel handla om hur ingångar i texten via rubrik och bild kan bli bättre. De måste locka och dra in läsarna, precis som i kvällspressen. Ju spretigare desto fler ingångar (vägar in) i texten.

Ett kapitel bör handleda oss i konsten att göra något när man inte bloggar. Man kan lära sig att hela tiden bära sin blogg i tankarna och då behöver man aldrig bli ensam eller övergiven. Han som sitter för sig själv där borta är inte alls ensam och isolerad, han tänker på sina framtida läsare – han behöver inte oss här i nuet. Inte så olikt den som hela veckan grunnar på söndagens predikan. Onåbar i nuet men nästa söndag då kan man snacka om närvaro.

Själv har jag avstått från bloggandet för att inte bli besatt. Varje dag en bloggdag! Så höll det på att bli. Så något måste handboken innehålla om hur man trappar ner sitt bloggberoende. Man skriver ju inte bara. Man firrar också runt på alla möjliga bloggsidor för att få impulser och göra andra glada. Deras besöksiffror rakar då i höjden och de kan nöjda och överlyckliga gå ut i livet. Livet är det som inträffar under tiden man bloggar.

Mina icke bloggdagar har dock ägnats åt viktiga ting. Kyrkans och församlingens inre liv har krävt all min uppmärksamhet. Många människor gläds åt en kyrka som ägnar sig åt det inre. Föga vet de om kyrkans inre liv!

Kyrkans inre liv är ganska tråkigt och riktigt enahanda. Det är fyrkantigt och fyllt av tvång. Men nödvändigt. Alla expeditioner susar av processande datorer. Framför dem människor i djup koncentration. De ber inte, de författar! Av största vikt för kyrkans inre liv är nämligen rapportskrivandet. Man måste förmedla och levande beskriva hur något som hänt verkligen blev eftersom så få ville vara med då när det faktiskt hände. Som kompensation informerar man dem genom rapporter, församlingsblad, protokoll, minnesanteckningar, verksamhetsberättelser, verksamhetsuppföljningar och verksamhetsplaneringar. Samtidigt möter alla medarbetare varandra eftersom de ofta är så många att åtskilliga timmar går åt att berätta för varandra vad som hänt innan det blir rapporter av berättelserna. Vi övar oss liksom muntligt.

Dessutom måste vi se till att vi inte går i vägen för varandra och inte försöker vara i samma lokal, rum eller kyrka samtidigt. För undvikande av kollisioner är ett av det inre livets nödvändiga sysslor.

Enkätifyllandet är nästan som bloggande. Man blir alldeles uppslukad och uppfylld av att sätta kryss i små rutor. Det behövde komma initierade handledningar om konsten att hantera enkäter. Hur gör man när alternativen inte utesluter varandra och man inte får skriva kommentarer? Envetet kryssar jag både två och tre rutor och lämnar andra frågor utan svar. En insats blir utomordentlig och undermålig samtidigt. Det är ungefär som när man förr lyfte bilen över räkneverken på vägarna. Så kul det blir för statistikerna när en halv bil passerat, tänkte man.

Varje centralt anställd med självaktning undersöker marknaden för det egna arbetet med hjälp av nya enkäter. Stiftet gör det. Rikskyrkan gör det. Nu behöver man inte ens skriva egna remissvar. Stora utredningar besvaras med hjälp av 30-40 kryss i små rutor. Demokrati har blivit multiple choice. Som ett minival, men då finns det bara ett personkryss. Men på ett ungefär blir det lika för att uttrycka sig exakt. Flest röster vinner – inte bäst argument. Utredarna undviker att remissinstanserna tycker något själva, man begränsar skadeverkningarna av synpunkter som inte går att sätta på tabell.

Så nu har jag skrivit om bloggande och om kyrkans inre liv, om enkäter och kryss. Nu har jag en kvart av fredagens åtta timmar avsatta för att planera det verkliga inre livet – en andakt med betraktelse. Om vad som hände under den andakten ska jag efteråt skriva en fyrsidig rapport och sända till någon, jag vet knappt vem. Därför blir det för dagen just här en punkt satt. Fast lika gärna kan man sätta ett x.

Andra bloggar om: Bloggande, Handböcker, Svenska kyrkan, Det inre livet, Enkäter

Erik Fichtelius dokumentär om avsuttne Göran Persson väcker andarna. Särskilt som Göran Persson uttalar sig frankt och fränt om tidigare kollegor och motståndare. SvD menar att dokumentären är intressant. Ledarsidan tycker inte att Fichtelius, som många misstänkt, tappat perspektivet. Han har inte framställt Persson i förskönande dager.

Tidningen avslutar sin huvudledare 20/3 med att det ”är intressant både för dem som intresserar sig för Sveriges moderna historia, och för dem som bara vill se en tidigare statsminister bete sig illa mot andra människor”.

De har alldeles rätt i att det är intressant. Deras iakttagelse om Göran Perssons beteende mot andra stämmer i det första programmet vad gäller de elaka och nedsättande omdömen han strödde omkring sig om Mona Sahlin, Erik Åsbrink och Carl Bildt. Det lät illa och förstärkte bilden av Persson som osympatisk makthavare.

Som vanligt är den som förfogar över spaltutrymmet suverän och kan upprätthålla illusionen att ett dåligt beteende främst skulle gälla Göran Persson. Man kan säga att Persson utmärkte sig för synnerligen dåligt omdöme. Mest för att han talade illa om andra men i nästan lika hög grad för att han gav offentlighet åt det plumpa. Han kunde ha låtit bli vissa omdömen utan risk för att ha blivit slätstruken eller menlös.

Persson är väl mera mänsklig än vi vill veta av när han talar nedsättande om andra. De vänligheter som yttras på en ledarredaktion som till exempel Svenska Dagbladets ville man en dag som denna få lyssna till. För att inte tala om de kärleksfulla omdömen kyrkans folk strör omkring sig i icke dokumentärfilmade sammanhang. Och vid en middag hos Carl Bildt kanske inte alltid de politiska motståndarna beskrivs med vänlighet och värme. Och själv har jag... Det är alls ingen ursäkt - men stämmer åtminstone mig till någon liten eftertanke.

Kyrkan beskylls ofta för att utpeka och fördöma människors svagheter. Hyckleri kallar man handlingen att fördöma synden och se den hos andra men samtidigt tillåta sig själv stora friheter. Molières Tartuffe har illustrerat beteendet. Idag är den kyrkliga dubbelmoralen mindre vanligt förekommande - kanske för att mer går an, men också för att det rakryggade, öppenhet och rätlinjighet blivit allt viktigare för trovärdigheten. Fortfarande är det lättare att ha ideal än att leva efter dem.

Visst kan vi stämma in i kören, i refrängen om Persson (eller någon annan dagens syndabock) som elak översittare, men varje ton klingar inte alltigenom ren. Jag har genom plågsam erfarenhet lärt mig att det utpekande fingret lätt kroknat. Det jag såg hos andra fanns hos mig. Så glädjen i att se Persson bete sig illa rymmer inte så få stänk av vemod.

Andra bloggar om: Göran Persson, Erik Fichtelius, Carl Bildt, Tartuffe, Hyckleri, Svenska Dagbladet, Svenska kyrkan

Din käpp och stav de tröstar mig, läste pappa en helgdagsafton. Vi höll helgsmål själva denna kväll. Radion fick vila. Den stod på så mycket att den kunde behöva ta igen sig.

Mer än ett sammanträffande är det när storbror på måndagen kommer in på vår gård med en smäcker käpp dryga 2 meter lång. - Den här rör du inte, säger han strängt till mig som är sex år och mycket villig att undersöka storebrors tillhörigheter. Jag ser oförstående ut. - Röra andras grejor, frågar jag som om det aldrig fallit mig in.

De flesta barnen på gården är i min storebrors ålder eller äldre. Det är bara mig han tjatar på om att inte röra. Vi vet alla vad som händer om han kommer på oss. Hans temperament är lika hett som håret hans är rött. Han slåss om han behöver, och skulle han få stryk så slåss han i alla fall. Han är ettrig och envis och ger sig aldrig. Storebror, nästan 10 år, gillar inte att man lägger sig i.

I flera timmar håller jag mig. Käppen ligger i ett hörn av gården och liksom ropar. Jag tittar några gånger på den, men avstår från att ta upp den. Men så har jag den plötsligt i handen som för att känna efter om den är riktigt död. Inget händer. Då svingar jag den över huvudet som en nyvunnen trofé. Vilken gudagåva. En smäcker och smidig mer än 2 meter lång käpp. Så mycket roligt man kan ha med den.

Fler barn har dykt upp på gården och tuppkammen växer. Runt, runt svingar jag käppen som rotorbladet på en helikopter. Ingen törs komma nära. Spjut, jag kastar spjut. Stiligt och långt. Stångstörtning kommer härnäst. Högt upp når stöten men då vägrar käppen. Den stannar uppe i lindarna. Fastkilad mellan grenar och onåbar.

Nu börjar jag leva farligt. Käppen jag inte fick röra har fastnat uppe i träden. Situationen utvecklas inte helt bra. Jag har gjort av med käppen och måste till varje pris få ner den igen. Den ska återtas från sin fångenskap i grenverket.

Efter en stunds petande med alla möjliga redskap inser jag att det här inte duger. Något annat måste till. Snart hittar jag en lämplig sten. Den väger ett kilo och mer därtill. Den är tung som attan, säger jag morskt till de övriga barnen som följt dramat på avstånd. Med många åskådare får man inte tveka för länge. Stenen ger en möjlighet och den måste användas. Resolut fattar jag stenen emellan mina händer och skriker. - Flytt er småungar! Blickarna jag får är häpet beundrande. Småspik som tar ton är något ovanligt på vår gård.

- Flytt på er, ropar jag och böjer sviktande på knäna och tar sats och studsar upp som en fjäder. Allt vad jag har läggs in i kastet och stenen katapultar högt upp, men missar käppen. Men lyckas jag träffa kan käppen nog komma loss och jag slippa undan storebrors vrede. Jag har gjort något förbjudet och han har sagt att jag måste passa mig.

Stursk som jag är förnyar jag varningen till omgivningen. De makar på sig så jag kan kasta igen. Nu pendlar jag den tunga stenen mellan benen och skjuter ny fart. Kastet blir lyckat, stenen far rakt upp. Med gapande mun och stirrande blick följer jag stenen. Om den träffar käppen vet jag inte för nu ligger jag på marken och det blöder ymnigt ur huvudet. Barnen rusar efter vuxna och någon ropar: ligg still! Rädd är jag och gråter gör jag visst också. Barn försöker trösta mig.

På sjukhuset röntgas jag och man syr ihop mig. Skallbenet har bucklor och trasiga kanter tror jag. Man håller mig kvar och senare får jag besök av gråtande kamrater som ber mig, besvär mig, att aldrig göra så mer. Det ska jag inte.

En vän kramar svettigt en brun och skrynklig papperspåse i handen.

- Vad har du i påsen, frågar jag och han sträcker fram den.

- Här får du, säger han och ger mig stora och blöta druvor.

Vi äter vindruvor tills jag nästan svimmar av värken. Då börjar han gråta igen. Mamma och pappa tackar honom för att han varit så snäll och omtänksam. Han ska hälsa alla. Hans medlidande har gjort mig märkvärdig. Någon har gråtit för det som hänt mig. Men lite orolig blir jag. Gråter man måste det ju vara farligt…

Mamma lugnar mig och säger att doktorn sagt att det kommer att bli bra. Men nu måste jag ligga stilla, försöka sova och inte prata mer. Rummet är mörkt, en blå rullgardin är neddragen. Tofsen i snöränden når nästan golvet. Bäst jag ligger där slits dörren upp. Storebror är på plats. Håret står rakt upp och vindtygsjackan hänger på trekvart. Han andas häftigt och man förstår att han sprungit.

- Vad har du gjort? Är du inte klok, ska du slå ihjäl dig själv? Allt ryms i ett enda andetag. Han hämtar andan och då passar jag på.

- Jag tog din käpp, börjar min bekännelse.

- Vilken käpp, undrar han förvånad och vet mycket väl vilken käpp vi talar om. Han flinar finurligt. Nästan lite broderligt.

Huvudet mitt är inlindat i gasbinda. Där göms kompresser och fastklistrade vaddliknande fyrkanter. Det luktar sjukhus och eter. Jag känner mig som en vålnad och ser ut som ett spöke. - Hörru stenkrossen, säger han, nästa gång du nickar använd fotbollen…

Hem kommer jag och dagarna går. Den uppmärksamhet man består mig med blir svår att skiljas från när vardagen återvänder. Hur ska det bli, tänker jag. När ingen längre tycker synd om mig, hur blir det då? Det ska jag tänka på imorgon tänker jag och jämrar mig lite. Genast kommer mamma med ett glas röd saft.

Långt senare frågar pappa om jag lärt mig något av det som hänt. Jodå. Din käpp och stav ger huvudvärk innan man får druvor och saft.

Andra bloggar om: Barndom,

Den gode Luther var långt mer medveten än många nutida häcklare tycks tro. Inte var han någon tråkmåns som spelade ut plikt mot livets goda. Inte heller var han en vindflöjel inför tidsandan. Allt skulle prövas mot skriften. Kunde man övertyga honom med skrift var han beredd att lägga ner sin talan.

Luther visste att popularitet och människors uppskattning inte alltid har att göra med det som är gott och sant. Som ledarskribent i Kyrkans Tidning fick jag lära mig att ett gott tecken på att man låg rätt i sina kommentarer var att man fick många och ilskna opponenter. Ideologiska motståndare var beredda att ge igen och ösa på. De skulle helt enkelt känna det nödvändigt att tycka annorlunda och bli tydliga motståndare.

Alla kunde inte strykas medhårs. Alla kunde inte bli nöjda. Någon måste våga säga sin mening, även om det kostade på och man fick rejält på skallen. Tydligt blev att sanningen inte var särskilt omtyckt eller omhuldad!

Vad sa då Luther? Jo: En Kristi bekännare och en evangeliets förkunnare måste vara så beskaffad, att han inte blir förvånad om alla människor och hela folket föraktar och hyser avsky för honom. Ja, om det inte förhåller sig så är han inte en fullkomlig Kristi bekännare. Ett säkert tecken på att han är salig är nämligen att han har blivit människorna till spott och spe och föraktas av folket.

Den lättköpta lösningen vore då att göra sig osams med alla. Det kan inte gärna ha varit det Luther menade. Men att säga det man tänker med kraft och mod även när det retar majoriteter eller makthavare är vad Luther syftar på. Om någon vill sätta en ram omkring dig och stämpla en etikett i din panna för att lättare komma åt dig, så må det ske.

Precis så agerade Martin Luther inför de missbruk han fann i kyrkan. Reformationen och Luther har dessvärre fallit i glömska. Lutherdomen är mindre luthersk än vad som är nyttigt för den. Relativismen firar triumfer när vi söker ytans popularitet. Därför är det hög tid att återväna till källorna, gå in mot vårt apostoliska centrum för att stå fast i tro. Så länge man inte utropar sin övertygelse som normerande för alla andra måste man ha rätt att hävda sin mening.

Om kyrkan inte värderar sin egen särart och sin speciella andliga erfarenhet, vem gör det då? Kyrkans folk, de som lever i gudstjänst och bön är de enda som kan visa och vittna om kyrkans innersida, dess tro i liv och lära. Om detta går förlorat i sekulariseringens eller likgiltighetens repressiva tolerans - vad hjälper oss då en väloljad organisation, en apparat i gjuten cement? Eller av partierna omhuldade demokratimodeller?

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, fiendskap, tro

Biskop Claes-Bertil Ytterberg uttalar sig för Svenska kyrkans alla biskopar och för kyrkostyrelsen (kyrkoledningen) i frågan om könsneutrala äktenskap. Han gör det innan den statlige utredaren Hans Regnell lämnar sitt förslag om äktenskap mellan människor av samma kön den 30/3.

Att biskopar och kyrkoledning redan ska ha tagit ställning ter sig egendomligt. Normalt läser man förslagen och reflekterar över dem innan man tvärsäkert tar ställning? Men biskopsmötet och kyrkostyrelsen arbetar väl offensivt på flera fronter samtidigt. En sådan front handlar om relationen till samhället, man vill där inte att kyrkan ska mista vigselrätten. Den andra fronten går inne i kyrkan där meningarna absolut inte är samstämmiga om synen på könsneutrala äktenskap.

En brasklapp lämnar Ytterberg genom att hävda att benämningen äktenskap enligt kyrkans mening inte bör användas. Hur det ställningstagandet, som Ytterberg reducerar till en språklig invändning, kommer att tas emot är kyrkoledningen förmodligen orad över.

Det är inte länge sedan det fanns biskopar som såg ekumenisk sammanhållning som viktig. Då fanns alternativet att avstå från vigselrätten ännu med. Man kunde då tänka sig att ansluta till den ordning som råder på många andra håll i Europa, att ingåendet av äktenskap och partnerskap i juridisk mening handhas av stat och kommun, och kyrkan gör det hon är bäst på: firar gudstjänst och välsignar.

I det som sker borde vi uppmärksamma den utveckling som riskerar att bryta ner sammanhållningen inom trossamfundet. Vi skapar en allt starkare individualisering av kyrkan. Man tycker i kyrkomöte och kyrkoledning förmodligen att man har hittat en smidig metod att lösa meningsmotsättningar. Genom att alltmer lägga kyrkans handlingar i händerna på den enskilde kan man hantera och gå förbi ganska stora grupper som är tveksamma eller helt enkelt har en annan uppfattning. Man är ju klart medveten om att kyrkan inte står enig utan är oerhört kluven i synen på dessa teologiskt-etiska frågor.

Dilemmat exporteras helt enkelt till församlingsnivå där uppgiften är att genomföra besluten samtidigt som den enskilde prästen har rätt att bestämma hur han eller hon ska handla. Hur var det nu med det rike som råkar i strid med sig själv...?

Varje präst väljer själv idag om han eller hon vill välsigna partnerskap. Och nu talas det om att den enskilde prästen i framtiden själv får söka vigselrätt. Räkna med att denna tendens att låta den enskilde förfoga över allt fler beslut som gäller kyrkans inställning och lära också bidrar till att undergräva sammanhållningen i fråga om mycket annat, det kan redan märkas till exempel vad gäller synen på handböcker, gudstjänster och andra kyrkliga handlingar.

Svenska kyrkan genomför utan att riktigt genomföra, man flyttar positioner utan att riktigt vilja eller våga. Den metod som man vill använda visar att Svenska kyrkans beredskap inte alls är särskilt god.

Andra bloggar om: Könsneutrala äktenskap, Präster , Claes-Bertil Ytterberg, Biskop, Svenska kyrkan