Efter högmässa i Vallstena kyrka visas några av kyrkans inventarier. Birgitta Lerberg berättar om sitt arbete med dokumentation av kyrkoinventarier i ett omfattande projket. Många samverkande partyer har sett till att kartlägga kyrkoinventarier i de gotländska kyrkorna. Just i Vallstena har man bland många spännande föremål funnit tre stenar för kimbning.
Kimbning är ett sätt att få kyrkklockorna att ljuda genom att med handkraft slå stenar i en snabb rytm mot klockan. I Gothem lär man vid en kimbningskurs ha övat sig genom att slå på oljefat. Man har kimbat vid högtider som till exempel vid bröllop. Men det bör ha varit vanligt förekommande. I Västerhejde ska kyrkans gamla klocka finnas uppställd bakom altaret. Inskriften på den är sliten och nästan utnött genom kimbning. Man kan där uttyda orden: PAS: TOR SVEN.
Att kimbning är speciellt visar sig sig bland annat också genom att man gärna demonstrerat denna form av klockringning vid celebra besök. Bland annat vid kungligheters besök på Gotland:
Programmet för kronprinsen och prins Gustaf Adolf upptog efter mottagningen av visby-lottorna ett besök hos flottenheterna i Visby hamn. Därefter ställdes färden till Roma, där en orientering gavs rörande försvaret av flygfältet. Så gjordes ett besök vid Anga kyrka, där gästerna mottogos med högtidlig gammaldags "kimbning", varjämte tjänstgörande vice pastor, kyrkoherde C. J. Björkander, uppvaktade i spetsen för kyrkorådet och även gav en redogörelse för kyrkans byggnadshistoria och dess mera intressanta detaljer.
När frågan ställdes i Vallstena om någon av de närvarande hade kimbat blev det en tveksam tystnad. Jo förr... Men det finns många kyrkor där man fortfarande kimbar, så någon. En äldre dam tog till orda och berättade att en gång när en svensk kung, Gustaf V, besökte församlingen ville man högtidlighålla kungens avfärd genom att kimba. När kungen som just börjat åka hörde kimbningen lär han ha vänt sig om och frågat: Vad är det som skramlar?
08 juli 2007
07 juli 2007
Semestern räddas av korv med bröd
Semestertider på stadens turiststråk. Många är ilskna på varandra. Man träter och står i. Barnen står bredvid och ser de vuxnas brist på ork. Det är trängsel och folk överallt. Köer att stå i och väntetider att uthärda.
Semestern som skulle bli så skön, ser man att de tänker. Ett av de lintottiga barnen får en korv med senap och ketchup. Spänningen är långt borta - allt som finns är korv och sommar och lite spring i benen.
Semestertider på stadens turiststråk. Många är ilskna på varandra. Man träter och står i. Barnen står bredvid och ser de vuxnas brist på ork. Det är trängsel och folk överallt. Köer att stå i och väntetider att uthärda.
Semestern som skulle bli så skön, ser man att de tänker. Ett av de lintottiga barnen får en korv med senap och ketchup. Spänningen är långt borta - allt som finns är korv och sommar och lite spring i benen.
03 juli 2007
Beundrad Luther bäst när han skriver själv
Lättversioner av livsmedel kan minska intaget av fett eller kolhydrater. Ändå väcker de en längtan efter socker och smör. Böcker som bearbetar det andra redan skrivit ger oftast inte tillräcklig litterär substans. Hunger efter mer bli den bestående känslan. Så är det efter läsning av Martin Krauklis enkla bok om Martin Luthers liv.
Som levnadsskildring är den inte färdig. Därtill är den alltför summarisk. Den hoppar i kronologin för att klara hem sina olika teman, men lyckas inte hålla huvudspåret levande. Ibland är det kortfattat och rumphugget. Ibland smått komiskt i sin hemlagade psykologi.
Martin Krauklis diskuterar hur olika tider betonat olika sidor hos Luther. Resonemanget avrundas med att ingen människa bara är ”en enda av många sidor hos sig själv, utan alla sidor samtidigt, plus alla de personlighetsdrag som aldrig tas upp eller betonas”.
Med tanke på nutida diskussioner hade Luthers förskräckliga utfall till exempel mot turkar, bönder eller judar behövt en diskussion och en tidshistorisk referensram. Påståenden blir istället hängande i luften. Som att Luther ska ha sett den samtida reformatorn Calvin som en bödel.
Luther framstår som synnerligen kluven och motsägelsefull. Just därför är bilden av honom möjlig att ta till sig. Å ena sidan är Luther ångestfylld och aggressionshämmad å andra sidan hetlevrad och levnadsglad. Bilden av Luther är alltså flerbottnad och komplicerad och blir därför något mer än ett idolporträtt. Ändå är Krauklis beundran uppenbar.
Som teolog var Luther och kretsen kring honom nydanande. Helt avgörande är brytningen med uppfattningen att den egna handling behövs för att få del av Guds frälsningsgärning. Rättfärdiggörelsen från syndaskuld och död ges uteslutande av nåd, hävdar Luther. Detta reformationstidens stora tvisteämne, som först under 1999 genom en gemensam katolsk - luthersk deklaration blev bilagt, kunde ha fått mer utrymme.
Krauklis nyöversättning av Luthers stora katekes är intressant. I den visar sig Luther som en trons store pedagog, om än mustigt drastisk. Han kommenterar prästerna. Somliga anser sig för lärda att hålla på med katekesen. ”Andra är för lata och uppträder som om den viktigaste frågan för dem som kyrkoherdar och predikanter är vad de ska äta. De verkar inte ha annat att göra än att njuta det jordiska goda - en vana de lade sig till med under påvedömet.” De borde vakta svin och hundar snarare än att vara själavårdare och präster, avrundar Luther.
Katekesen utlägger 10 Guds bud, trosbekännelsen, Fader vår, dopet och nattvarden. Inte sällan på sätt som en sentida lutheran kan finna magstarkt. Unga och gamla beskrivs som vildar vilka inte kan lägga band på sig. De visar varken vördnad eller aktning och bakom varandras ryggar förtalar de varandra så mycket de kan. För detta drabbar dem Guds straff med olyckor och annat elände, undervisar Luther.
Tidens tand har gnagt på Luthers kristendomsundervisning. Ändå bär den friskhetens tecken. Här finns ingen kompromiss och ingen ängslig myskristendom. Djävulen, fienden, attackerar den kristne som måste förtrösta på evangeliet och Guds nåd. Både lutheraner och andra kunde ha ett och annat att lära av den djärve rakryggade reformatorn.
Återbruk av gammal recension...
Martin Krauklis, MARTIN LUTHER - LIV OCH VERK, Larson
MARTIN LUTHERS STORA KATEKES, i översättning av Martin Krauklis, Larson
Var finns källan till allt ont?
Så enkelt det är att vara kategorisk. Nu har jag dragit alla som är kritiska till religion öven en kam (likabehandling är bra?) och gjort dem till religionsfobiker. Många kan vara kritiska till religionen och diverse relgiösa uttrycksformer utan att för den skull tro att religionen är källan till allt ont här i världen.
Raljant har jag påstått att de borde förstå att religionen bara är en av de ideologiska, nationella, etniska etc kanalerna som människors meningsmotsättningar kan ta. Om de religiösa kanalerna inte fanns så kom konflikterna självfallet att finna nya fåror.
Men fobi utmärks väl av att fobin inte är viljestyrd? Jag går till Wikipedia och lånar en förklaring: Fobi (av grek. fobos, "fruktan"), en irrationell rädsla för någonting som normalt inte motiverar en sådan reaktion. Fobier tycks ofta röra sådant som var farligt för människan i vår tidiga utveckling, som höjder, ormar och spindlar. Det finns dock även många fobier som inte passar in i den mallen.
Det irrationella draget är starkt hos dem som menar att religionen är källa och rot till det mesta av det onda här i världen. De tar ju inte hänsyn till allt det goda som religionerna utfört och uträttat. Jag slås också av hur omfattande inslaget av anakronistisk kritik är. Religion i förfluten tid brännmärks som om dåtidens religiösa företrädare kunde och borde ha haft samma värderingar och föreställningar som vi idag omfattar.
Religionens företrädare, och andra som t ex Tomas Gür i SvD 2007-06-02, kontrar ofta med att kritisera politiska ideologier - som är skyldiga till 1900-talets (och kanske världshistoriens) värsta blodbad. Nazism, stalinims, maoism är extremvarianter av politiska åskådningar.
Men med samma slappa logik som religionskritiken gärna nyttjar kan man få det till att politiska ideologier och partier i största allmänhet är källan till allt ont.
Sanningen är väl att det inte finns någon universalförklaring till alla krig och allt våld. Den som tror att värdesystem likt den kristna tron bär skulden till ondska och hat, ett värdesystem där solidaritet och medmänsklighet mer än på andra håll uppmuntras och övas, behöver tänka om. Och fråga sig var källan till allt ont kan finnas - om den alls finns.
Tomas Gür får avrunda: De som koketterar med sin antireligiösa hållning bör hålla i minnet att lärdomen från de senaste århundradena är att det största problemet inte har varit de som tror på Gud, utan de som, oavsett vad de kallar sig, har tagit sig rätten att bete sig som om Gud inte fanns.
Så enkelt det är att vara kategorisk. Nu har jag dragit alla som är kritiska till religion öven en kam (likabehandling är bra?) och gjort dem till religionsfobiker. Många kan vara kritiska till religionen och diverse relgiösa uttrycksformer utan att för den skull tro att religionen är källan till allt ont här i världen.
Raljant har jag påstått att de borde förstå att religionen bara är en av de ideologiska, nationella, etniska etc kanalerna som människors meningsmotsättningar kan ta. Om de religiösa kanalerna inte fanns så kom konflikterna självfallet att finna nya fåror.
Men fobi utmärks väl av att fobin inte är viljestyrd? Jag går till Wikipedia och lånar en förklaring: Fobi (av grek. fobos, "fruktan"), en irrationell rädsla för någonting som normalt inte motiverar en sådan reaktion. Fobier tycks ofta röra sådant som var farligt för människan i vår tidiga utveckling, som höjder, ormar och spindlar. Det finns dock även många fobier som inte passar in i den mallen.
Det irrationella draget är starkt hos dem som menar att religionen är källa och rot till det mesta av det onda här i världen. De tar ju inte hänsyn till allt det goda som religionerna utfört och uträttat. Jag slås också av hur omfattande inslaget av anakronistisk kritik är. Religion i förfluten tid brännmärks som om dåtidens religiösa företrädare kunde och borde ha haft samma värderingar och föreställningar som vi idag omfattar.
Religionens företrädare, och andra som t ex Tomas Gür i SvD 2007-06-02, kontrar ofta med att kritisera politiska ideologier - som är skyldiga till 1900-talets (och kanske världshistoriens) värsta blodbad. Nazism, stalinims, maoism är extremvarianter av politiska åskådningar.
Men med samma slappa logik som religionskritiken gärna nyttjar kan man få det till att politiska ideologier och partier i största allmänhet är källan till allt ont.
Sanningen är väl att det inte finns någon universalförklaring till alla krig och allt våld. Den som tror att värdesystem likt den kristna tron bär skulden till ondska och hat, ett värdesystem där solidaritet och medmänsklighet mer än på andra håll uppmuntras och övas, behöver tänka om. Och fråga sig var källan till allt ont kan finnas - om den alls finns.
Tomas Gür får avrunda: De som koketterar med sin antireligiösa hållning bör hålla i minnet att lärdomen från de senaste århundradena är att det största problemet inte har varit de som tror på Gud, utan de som, oavsett vad de kallar sig, har tagit sig rätten att bete sig som om Gud inte fanns.
Kärleksbudskapet ansvarigt för hat och våld?
Ett stort antal människor har gripits av religionsfobi (av vilken kristifobi är en variant). De avvisar all religion och menar sig anföra förnuftsskäl när de hävdar att utan religion vore världen en bättre plats. Då skulle frid och ro kunna infinnas sig.
Islamistiska självmordsbombare ser de som ett uttryck för de negativa verkningar religion kan ha. Som om det kärleksbudskap som de flesta av världsreligionerna förkunnar kunde hållas ansvarigt för vålds- och hatbrotten. Som om rit och kult där människovärde, medmänsklighet och gästfrihet har centrala platser kunde styra vantolkningar och missbruk...
Människor behöver värdesystem och normer. Om konflikter kanaliseras via etnicitet, nation, ekonomi, klass eller religion kan ju hatet och ondskan inte uppföras på ett slags skuldkonto för kanalen. Inte sällan bidrar ändå kanalerna med sina föreställningar och värderingar till att förstärka och fördjupa motsättningar och stridigheter - men funnes någon av dem inte är det rimligaste antagandet att en ny kanal genast skulle tas i bruk. Man kan inte hålla huvudfårorna för människors fromhet, och god etik, ansvariga för de perverterade avarterna. Det borde vara fattbart även för religionsfobiker!
Ett stort antal människor har gripits av religionsfobi (av vilken kristifobi är en variant). De avvisar all religion och menar sig anföra förnuftsskäl när de hävdar att utan religion vore världen en bättre plats. Då skulle frid och ro kunna infinnas sig.
Islamistiska självmordsbombare ser de som ett uttryck för de negativa verkningar religion kan ha. Som om det kärleksbudskap som de flesta av världsreligionerna förkunnar kunde hållas ansvarigt för vålds- och hatbrotten. Som om rit och kult där människovärde, medmänsklighet och gästfrihet har centrala platser kunde styra vantolkningar och missbruk...
Människor behöver värdesystem och normer. Om konflikter kanaliseras via etnicitet, nation, ekonomi, klass eller religion kan ju hatet och ondskan inte uppföras på ett slags skuldkonto för kanalen. Inte sällan bidrar ändå kanalerna med sina föreställningar och värderingar till att förstärka och fördjupa motsättningar och stridigheter - men funnes någon av dem inte är det rimligaste antagandet att en ny kanal genast skulle tas i bruk. Man kan inte hålla huvudfårorna för människors fromhet, och god etik, ansvariga för de perverterade avarterna. Det borde vara fattbart även för religionsfobiker!
02 juli 2007
Argument som måste dömas ut
Att inte döma var en frågeställning för Söndagen. Jesus slutar sitt samtal med en kvinna (i Joh 8:1-11) som gripits för äktenskapsbrott med orden: Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.
Han sätter en gräns, men vill inte döma. Varje gräns kan upplevas som en dom, som ett underkännande, av den som har sina gränser på något annat håll. Som vill flytta gränsen eller inte alls veta av den. Det svåra är att värna en gräns som till exemple har med samlevnad att göra och upprätthålla den utan att bli moralistisk eller just dömande. Det är så snubblande lätt att man börjar ägna sig åt att värdera andras gränser och då bli mindre uppmärksam på sina egna.
Därför måste kyrkans tro, med de gränser man kan tycka sig finna i det sammanhanget, börja i det egna livet. Varje människa bör först och främst brottas med sitt eget förhållningssätt, med egen livsstil - inte med att genast ha synpunkter på hur andra förhåller sig eller förfasa sig över var de kan ha sina gränser.
Sedan finns det gränser som måste upprätthållas för att inte människors gemensamma liv och ytterst samhället ska ta skada. I ett radioprgram hörde jag någon berätta om hur han försvarat sin plats i en butikskö så till den grad att han blev indragen i ett slagsmål. Någon hänsynslös person hade bara trängt sig förbi. Han tillrättavisade och när det inte hjälpte ledde det till handgemäng och till slut blev de utslängda ur butiken. Han tänkte inte låta sig hunsas - för då brister den moraliska väv som håller samhället samman. Om man kan göra som man vill med köer eller annat som vi ordnar med hjälp av regler eller oskrivna lagar - då blir det anarki och den starkastes, marodörens, den buffliges rätt blir den som råder. Så kan vi inte ha det!
Vi måste själva respektera reglerna. Men å andra sidan är ingen enda av oss ofelbar. Egna eller en annan människas misslyckanden, eller medvetna felsteg, får inte bli en ursäkt för att struntra i regler. Då gör man misstaget att låta situationen avgöra. Eller så bryr man sig mer om andras sätt att förhålla sig. Men han gjorde ju... Eftersom dom bryter mot lagen tänker jag också göra det... Argument vi känner igen när taxeringar kommer på tal eller trafikregler och mycket annat. Och sådana argument måste vi med kraft döma ut. Apropå att inte döma.
Att inte döma var en frågeställning för Söndagen. Jesus slutar sitt samtal med en kvinna (i Joh 8:1-11) som gripits för äktenskapsbrott med orden: Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.
Han sätter en gräns, men vill inte döma. Varje gräns kan upplevas som en dom, som ett underkännande, av den som har sina gränser på något annat håll. Som vill flytta gränsen eller inte alls veta av den. Det svåra är att värna en gräns som till exemple har med samlevnad att göra och upprätthålla den utan att bli moralistisk eller just dömande. Det är så snubblande lätt att man börjar ägna sig åt att värdera andras gränser och då bli mindre uppmärksam på sina egna.
Därför måste kyrkans tro, med de gränser man kan tycka sig finna i det sammanhanget, börja i det egna livet. Varje människa bör först och främst brottas med sitt eget förhållningssätt, med egen livsstil - inte med att genast ha synpunkter på hur andra förhåller sig eller förfasa sig över var de kan ha sina gränser.
Sedan finns det gränser som måste upprätthållas för att inte människors gemensamma liv och ytterst samhället ska ta skada. I ett radioprgram hörde jag någon berätta om hur han försvarat sin plats i en butikskö så till den grad att han blev indragen i ett slagsmål. Någon hänsynslös person hade bara trängt sig förbi. Han tillrättavisade och när det inte hjälpte ledde det till handgemäng och till slut blev de utslängda ur butiken. Han tänkte inte låta sig hunsas - för då brister den moraliska väv som håller samhället samman. Om man kan göra som man vill med köer eller annat som vi ordnar med hjälp av regler eller oskrivna lagar - då blir det anarki och den starkastes, marodörens, den buffliges rätt blir den som råder. Så kan vi inte ha det!
Vi måste själva respektera reglerna. Men å andra sidan är ingen enda av oss ofelbar. Egna eller en annan människas misslyckanden, eller medvetna felsteg, får inte bli en ursäkt för att struntra i regler. Då gör man misstaget att låta situationen avgöra. Eller så bryr man sig mer om andras sätt att förhålla sig. Men han gjorde ju... Eftersom dom bryter mot lagen tänker jag också göra det... Argument vi känner igen när taxeringar kommer på tal eller trafikregler och mycket annat. Och sådana argument måste vi med kraft döma ut. Apropå att inte döma.
01 juli 2007
Med nya vykort i bagageluckan, avhämtade några mil utanför Örebro, hamnar vi på auktion i Lindesberg. Vi gör några rundvandringar vid borden och mellan möblerna och bestämmer oss: här finns inget vi behöver eller åtrår. Alla saker som finns måste ju få plats någonstans - och denna gång är det inte i vårt hem.
Erikshjälpens loppmarknad i Lindesberg är trevlig med rena och snygga saker - prissättningen är också lagom. Om inte annat kan jag tänka mig betala en slant extra just för att intäkterna kommer andra till del. Hjälporganisationer, ofta med koppling till frikyrkan, gör storverk inom området. Bra och begagnat (tidigare har butikerna haft hjälporganisationen Bröd till bröders namn) med koppling till Evangeliska frikyrkan är mycket duktiga. Även Röda korset kan sin sak. Återbruk i mänsklighetens tjänst!
Några sommarböcker bärs ut till bilen. Men även här kan man avstå från impulsköp. Väl hemma börjar en närmare granskning av vykorten. Köper man album måste man vara noga med hörnen (eller hörnena som somliga säger). Vykortshörn är inte så sällan skadade genom att man plockat ur och satt in korten många gånger genom åren. De flesta korten är stämplade mellan 1904 och 1908. Ett 100-årigt album med historiska avlagringar: en namnsdag här, en sjukdom där, en födelsedag, en resa, ett barn får hjälp att sända en hälsning och en avlägsen släkting beklagar att han inte hinner skrifva bref.
Påminner mig Barbro Hörbergs lilla visa:
Där på en bänk har en gammal solstråle just somnat in, vinden smeker hans kind, som ingen har rört vid på länge..länge.. Gamla älskade barn, vad drömde din mamma om när du blev till? Gamla älskade barn, vilken dag upphör ett barn med att vara ett barn?
Titthålet in i människors liv som vykort tilhandahåller ger begränsad överblick - men man kan ana dramatiken, glädjen, vemodet och sorgen. Och förundras gör man över alla små hälsningar och ord av tillgivenhet som postverkat fraktat landet runt. Hälsa ofta!
Andra bloggar om: Vykort, Lindesberg, Örebro, Barbro Hörberg, Erikshjälpen, Postverket
29 juni 2007
Ett hotell checkar ut
Säffle Hotell vem vill heta så? (Har Du sett till Säffle Royal Hotell? Jo, han for nyss förbi på moped.) Eller kliv in i mardrömmen att vid en konferens i Märsta bli uppropad som Sigtuna Stadshotell? Är Sigtuna Stadshotell här? Då skulle man tvingas säga närvarande, men innerligt önska att man var totalt frånvarande.
Möjligen kunde man ta sig namnet Stockholm Grand - men vid minsta korpulens löpa risken att det grandiost storslagna namnet blev ett elakt tillmäle. Eller Örebro Storan, Göteborg Panorama, Stockholm Långholmen?
Alldeles för få har upptäckt de fantastiska möjligheterna att finna trevliga namn för sina nyfödda små. Tänk bara på den uppsjö av innovativa lösningar som hotellbokningscentraler erbjuder. Kanske kunde Kungälvs Fars Hatt eller Uppsala Muttern fungera?
Paris Hilton. Vad och vem är Paris Hilton? Med ett artistnamn som Paris Hilton förstår omvärlden att man inte är alldeles hemma hos sig själv. Att man just checkat in som tillfällig gäst. Världspressen har sensationellt stora nyheter: Paris Hilton har just lämnat sitt senaste boende, en cell. Och då måste reportrarna ställa den ödesfråga hela mänskligheten grubblar sig fördärvad över: Paris, har Du gått ner i vikt?
28 juni 2007
En 3-årig uppsats
Var finns de där böckerna om dialogen mellan kristendom och islam? Det är ett par, nej tre år sedan jag behövde dem sist, men just nu skulle jag haft nytta av dem. När alla bokhyllor kontrollerats och det gapar flera hål i samlingen om religionsdialog slår minnet mig, jag erinrar mig att de böckerna gick ju en gymnasist iväg med för tre år sedan. Hon skulle skriva om mötet mellan religioner.
Att någon överhuvudtaget visade intresse för religionsmötet gjorde mig så upprymd och glad att hon fick låna fyra böcker. Motprestationen var att hon när hon lämnade tillbaka litteraturen också skulle ge mig ett exemplar av uppsatsen hon jobbade med. Hon var nöjd och jag vara glad. Men hennes namn antecknade jag aldrig.
I vårt land är religionsmöte än så länge och oftast ett kulturellt, ideologiskt, andligt och etniskt möte. Men över tid suddas sådana kategoriseringar ut. Kvar blir trosföreställningarna, gudstjänst och vardagsliv hos människor som tillhör den ena eller andra trosriktningen. Vi är nog mer nyfikna på varandra än övertygade liberaler är i mötet med engagerade socialister? Och dialogen mellan konservativa kristdemokrater och radikala vänterpartister kan väl knappast kallas levande? Finns den alls?
Vid de gapande hålen i bokhyllan hör jag ett gammalt nyårslöfte jag avgav: att skriva upp allt jag lånar ut av böcker, cd-skivor, filmer och prylar. Sidorna i den lilla bok jag fick för ändamålet är lika blanka som en del hyllor runt kring mig är tomma. Men - det man inte har saknat på tre år får man nog anse att man kan klara sig riktigt bra utan. Och biblioteken är än så länge avgiftsfria, tack och lov.
Tre år senare, i den stund jag behöver böckerna, är jag fortfarande glad över gymnasistens vilja att ta sig an mötet mellan trossystem och de troende. Men jag förundras över att det ska vara så svårt att slutföra en uppsats. Hon måste ha fått problem med fotnoterna. Men endera dagen så...
Andra bloggar om: Religionsdialog, Liberaler, Socialister, Böcker
Var finns de där böckerna om dialogen mellan kristendom och islam? Det är ett par, nej tre år sedan jag behövde dem sist, men just nu skulle jag haft nytta av dem. När alla bokhyllor kontrollerats och det gapar flera hål i samlingen om religionsdialog slår minnet mig, jag erinrar mig att de böckerna gick ju en gymnasist iväg med för tre år sedan. Hon skulle skriva om mötet mellan religioner.
Att någon överhuvudtaget visade intresse för religionsmötet gjorde mig så upprymd och glad att hon fick låna fyra böcker. Motprestationen var att hon när hon lämnade tillbaka litteraturen också skulle ge mig ett exemplar av uppsatsen hon jobbade med. Hon var nöjd och jag vara glad. Men hennes namn antecknade jag aldrig.
I vårt land är religionsmöte än så länge och oftast ett kulturellt, ideologiskt, andligt och etniskt möte. Men över tid suddas sådana kategoriseringar ut. Kvar blir trosföreställningarna, gudstjänst och vardagsliv hos människor som tillhör den ena eller andra trosriktningen. Vi är nog mer nyfikna på varandra än övertygade liberaler är i mötet med engagerade socialister? Och dialogen mellan konservativa kristdemokrater och radikala vänterpartister kan väl knappast kallas levande? Finns den alls?
Vid de gapande hålen i bokhyllan hör jag ett gammalt nyårslöfte jag avgav: att skriva upp allt jag lånar ut av böcker, cd-skivor, filmer och prylar. Sidorna i den lilla bok jag fick för ändamålet är lika blanka som en del hyllor runt kring mig är tomma. Men - det man inte har saknat på tre år får man nog anse att man kan klara sig riktigt bra utan. Och biblioteken är än så länge avgiftsfria, tack och lov.
Tre år senare, i den stund jag behöver böckerna, är jag fortfarande glad över gymnasistens vilja att ta sig an mötet mellan trossystem och de troende. Men jag förundras över att det ska vara så svårt att slutföra en uppsats. Hon måste ha fått problem med fotnoterna. Men endera dagen så...
Andra bloggar om: Religionsdialog, Liberaler, Socialister, Böcker
27 juni 2007
Att köpa eller inte köpa, det är frågan
I ett hörn på loppmarknaden låg ett slitet gammalt vykortsalbum. Två hundra vykort ska det vara, sa handlaren. Jag tittade och njöt. Gamla kort fanns där, många gratulationskort och ett och annat ångbåtsmotiv. Flera var vikta, brutna och nötta.
Ska jag köpa eller inte köpa? Behöver jag korten eller behöver jag dem inte? Har jag råd med dem eller har jag inte? Min övning i att stålsätta mig gjorde att jag kunde röra mig runt i butiken och se på porslin, glas och böcker. Men snart stod jag där i hörnet vid bordet med vykorten och tummade på albumet. Fina var de, men nog var det ganska dyrt – tänk om man kunde pruta. Försöket kom av sig. Handlaren sa stopp direkt. Take it or leave it!
Så utan vykort körde vi vidare mot närmsta stad. Efter ett par kilometer satte habegäret in. Jag borde ha köpt vykorten. Vänd, om det är viktigt för dig… Och då övade jag min karaktärsstyrka och sa nej. Vi lade mil mellan oss och loppmarknaden.
Efter två dagar ångrade jag mig fortfarande. Ring dem, sa min rådgivare. Nej, tänkte jag. Har jag bestämt mig får jag stå fast vid det. Fast stod jag. Orubblig och trygg. Efter ytterligare 13 timmar kopplade jag upp mig på Eniros Gula sidor. Hittade en möjlig adress och ringde telefonnumret. Inget svar. Nu lägger jag ner, har jag bestämt mig så har jag! Varefter jag genast knappade in telefonnumret en gång till.
På lördag får jag hämta vykorten. Resan blir ju en extra kostnad. Så korten blir ganska mycket dyrare. Och vad jag ska jag nu med alla gamla kort till? De är inte ens från Visby, Gotland eller Örebro. Dessutom är de ju begagnade.
Men en fördel har inköpet. Jag slipper sätta in en massa kort i album. Så inköpet är på det sättet synnerligen arbetsbesparande. Var det inte det jag tänkte, det fanns en verklig nytta med de här vykorten!
Andra bloggar om: Vykort, Loppis, Eniro, Visby, Gotland, Örebro, Karaktär,Habegär
26 juni 2007
Ingen byrå för begravningar
Kyrkans församlingar ska inte bedriva begravningsbyråer har Svenska kyrkans Överklagandenämnd beslutat. Kyrkans tidning skriver på nätet om beslutet. Anledningen verkar vara att man menar att det strider mot uppdraget som huvudman för begravningsverksamheten. Dessutom tar man en ekonomisk risk som tydligen inte är förenlig med uppdraget, om man ska tro Överklagandenämnden. Tidigare har församlingsförbundet menat att man förmodligen kan starta begravningsbyråer.
Om det sker i bolagsform är det svårt att förstå hur verksamhetenra skulle kunna blandas samman med myndighetsutövning. Kommunala bostadsbolag går bra trots att byygnadsnämnd och stadsplaering ligger hos kommunen. Rädslan för en kyrka som arbetar med kommersiell verksamhet sitter djupt, även i Överklagandenämnden. Beslutat andas politik.
Tvärtom borde man uppmuntra att Svenska kyrkans skaffar sig erfarenhet från olika områden som fungerar som stöd till den egna verksamheten. Annonsbyrå, bank, dagstidning, radiostation, andrahandsbutik etc är bara några försiktiga förslag.
Följdfrågorna borde bli många. Får en församling framöver ordna med annat som ligger utanför uppdraget att hålla begravningsgudstjänster och gräva gravar och sköta kyrkogårdar? Kan man till exempel ordna begravningskaffen - eller strider det också mot myndighetsuppdraget?
Andra bloggar om: Begravning, Svenska kyrkan, Begravningsbyrå, Gravar, Kyrkogård, Kyrkans Tidning, Begravningskaffe
Kyrkans församlingar ska inte bedriva begravningsbyråer har Svenska kyrkans Överklagandenämnd beslutat. Kyrkans tidning skriver på nätet om beslutet. Anledningen verkar vara att man menar att det strider mot uppdraget som huvudman för begravningsverksamheten. Dessutom tar man en ekonomisk risk som tydligen inte är förenlig med uppdraget, om man ska tro Överklagandenämnden. Tidigare har församlingsförbundet menat att man förmodligen kan starta begravningsbyråer.
Om det sker i bolagsform är det svårt att förstå hur verksamhetenra skulle kunna blandas samman med myndighetsutövning. Kommunala bostadsbolag går bra trots att byygnadsnämnd och stadsplaering ligger hos kommunen. Rädslan för en kyrka som arbetar med kommersiell verksamhet sitter djupt, även i Överklagandenämnden. Beslutat andas politik.
Tvärtom borde man uppmuntra att Svenska kyrkans skaffar sig erfarenhet från olika områden som fungerar som stöd till den egna verksamheten. Annonsbyrå, bank, dagstidning, radiostation, andrahandsbutik etc är bara några försiktiga förslag.
Följdfrågorna borde bli många. Får en församling framöver ordna med annat som ligger utanför uppdraget att hålla begravningsgudstjänster och gräva gravar och sköta kyrkogårdar? Kan man till exempel ordna begravningskaffen - eller strider det också mot myndighetsuppdraget?
Andra bloggar om: Begravning, Svenska kyrkan, Begravningsbyrå, Gravar, Kyrkogård, Kyrkans Tidning, Begravningskaffe
Arv till den som vill ha...
Vem vill ha ett gammalt arv? Du har fått ett arv av en avlägsen släkting, så stod det i telegrammet. Du behöver sätta Dig i kontakt med rabbinen för att få alla detaljer. När arvtagaren mötte rabbinen fick han beskedet att släktingen var Mose och att arvet bestod av den judiska religiösa traditionen. En chassidisk berättelse återgiven av Harold Kushner i boken Vem behöver Gud (Natur och kultur, 1993)
Harold Kushner är rabbin och författare till många bästsäljare i USA som också nått stor framgång på många håll i världen.
Arvtagaren i berättelsen reagerade förmodligen med besvikelse skriver Kushner över att arvet var religiös visdom och inte en fastighet i stadens centrum.
Vi förlorar något när vi blir för moderna och intellektuella för att ge utrymme åt religionen i våra liv. Samtidigt kan många människor lida av bristen på förankring, de känner av sin avsaknad av rötter. Allt måste de ta reda på själva, allt måste de räkna ut. Ingenting kan tas för givet. Arvet är förskingrat.
Med den ständigt förstärkta individualismen minskar beroendet av en normerande och identitetsgivande grupptillhörighet. Frågan om detta är allt, om detta är vad livet går ut på, har många ställt sig i ögonblick av tomhet, brist eller leda. Kushner har i alla år berättat för sin judiska församling om hur mycket mer tillfredsställda de skulle bli om de verkligen gjorde plats för sin religiösa tradition i sina liv.
Genom åren har jag sett åtskilliga människor öppna dörren till kyrkan bara för att lämna den igen innan de hann uppleva och förstå den rikedom de snuddat vid. Det religiösa språket är obegripligt, sa någon och stängde ute inte bara orden utan allt det andra. Den här mannen kunde varenda specialterm inom seglingssporten och använde dem gärna, men det menade han var någonting helt annat.
De håller på med så mycket, sa någon inför gudstjänsten som verkade så främmande och obegriplig. Och personen gick snart vidare utan att försöka ta reda på vad man gjorde eller varför. Att den här kvinnan mödosamt och uthålligt lärt sig läsa noter och spela ett komplicerat instrument satte hon inte alls i samband med det hon sagt om gudstjänsten.
Ska man avstå från att spela och lyssna till, ja från att älska musik därför att instrumentet tar tid att lära känna? Ska man låta bli att ge sig ut på det öppna havet och segla bara för att varje tåt och tamp har ett eget namn? Ska man säga nej till sitt arv?
Harold Kushner är rabbin och författare till många bästsäljare i USA som också nått stor framgång på många håll i världen.
Arvtagaren i berättelsen reagerade förmodligen med besvikelse skriver Kushner över att arvet var religiös visdom och inte en fastighet i stadens centrum.
Vi förlorar något när vi blir för moderna och intellektuella för att ge utrymme åt religionen i våra liv. Samtidigt kan många människor lida av bristen på förankring, de känner av sin avsaknad av rötter. Allt måste de ta reda på själva, allt måste de räkna ut. Ingenting kan tas för givet. Arvet är förskingrat.
Med den ständigt förstärkta individualismen minskar beroendet av en normerande och identitetsgivande grupptillhörighet. Frågan om detta är allt, om detta är vad livet går ut på, har många ställt sig i ögonblick av tomhet, brist eller leda. Kushner har i alla år berättat för sin judiska församling om hur mycket mer tillfredsställda de skulle bli om de verkligen gjorde plats för sin religiösa tradition i sina liv.
Genom åren har jag sett åtskilliga människor öppna dörren till kyrkan bara för att lämna den igen innan de hann uppleva och förstå den rikedom de snuddat vid. Det religiösa språket är obegripligt, sa någon och stängde ute inte bara orden utan allt det andra. Den här mannen kunde varenda specialterm inom seglingssporten och använde dem gärna, men det menade han var någonting helt annat.
De håller på med så mycket, sa någon inför gudstjänsten som verkade så främmande och obegriplig. Och personen gick snart vidare utan att försöka ta reda på vad man gjorde eller varför. Att den här kvinnan mödosamt och uthålligt lärt sig läsa noter och spela ett komplicerat instrument satte hon inte alls i samband med det hon sagt om gudstjänsten.
Ska man avstå från att spela och lyssna till, ja från att älska musik därför att instrumentet tar tid att lära känna? Ska man låta bli att ge sig ut på det öppna havet och segla bara för att varje tåt och tamp har ett eget namn? Ska man säga nej till sitt arv?
25 juni 2007
Ärlighet varar längst
Besökte en stor affär där realisation pågår. Butikskedjans namn har något spanskt över sig och har med jättar och elektricitet att göra. El Giganten får mig nästan alltid att vilja ropa olé!
Åkte alltså ut till köpcentret vid lunch för att införskaffa några reavaror. Allt gick väl tills jag passerat kassan. Upptäckte direkt utanför butiken att expediten tagit betalt för 2 digitalboxar men glömt den superbilliga DVD:n. Hmmm. Hur göra? Vara ärlig och betala någon hundralapp till eller stå där utan garanti. Ärligheten vann, garanterat.
Besökte en stor affär där realisation pågår. Butikskedjans namn har något spanskt över sig och har med jättar och elektricitet att göra. El Giganten får mig nästan alltid att vilja ropa olé!
Åkte alltså ut till köpcentret vid lunch för att införskaffa några reavaror. Allt gick väl tills jag passerat kassan. Upptäckte direkt utanför butiken att expediten tagit betalt för 2 digitalboxar men glömt den superbilliga DVD:n. Hmmm. Hur göra? Vara ärlig och betala någon hundralapp till eller stå där utan garanti. Ärligheten vann, garanterat.
Vid kassan fanns ett besked om att varje påpekande om försäljning hanteras vid en disk ställd längst inne i butiken. Längre och längre in i butiken vandrade jag. En förklaring påbörjades. Och en vänlig man rättade till det hela och sände mig åter till kassan. Med ett nummer på en datablankett som skulle printas ut.
Där i kassan var det kö. Åtskilliga hårtorkar stod före. Även en cd-spelare och en rakapparat. Väntade nu för andra gången och fann ingen möjlighet att komma förbi för att få snabbare hantering. Samma vänliga kassörska mötte mig, sent omsider. Hon tackade för att jag återvänt och sedan fick jag betala lite mer. Inhöstade ett nytt kassakvitto som hon påpekade var garantisedel.
Hela besparingen jag räknat med i kronor (genom att handla på realisation) försvann i tidsspillan eftersom det tog mig 30 minuter extra att vara ärlig. Men känslan mina vänner, känslan! Den ska man inte glömma. Den ger kontur, djup och lämnar inte den ärlige oberörd. Det som steg fram ur djupen kan näppeligen beskrivas som annat än irritation och självförebråelse. Sådant som ärlighet absolut inte bör förknippas med.
Den ärlige borde uppleva tillfredsställelse och fyllas av en inre värme genom att ha handlat rätt och gott. Då förstärks viljan att göra det som är rätt. En god cirekl uppstår. Men detta?
Nästa gång vinner säkert viljan att inte lura ens en stormarknad på deras kronor, igen – men den ärligheten, den ärligheten. Den kostar på i tid och störd sinnesfrid. Så det är så sant som det sägs i tid och otid: Ärligheten varar längst! Javisst, alldeles för länge!
24 juni 2007
Korsfäst på galleri
Uttersberg är en plats i skogen. Platsen ligger postnummermässigt i Skinnskatteberg. Där finns ett märkligt konstgalleri. En plats för bildning och kultur, ja eller bild och kultur. Alla som älskar skupturparker borde ta en resa till Uttersberg - där finns skulpturer som inte bara är halvfabrikat och slarv. Gediget och genomtänkt växer parken fram runt galleriet.
I dag visades (sista dagen) märklig konst på tre våningar av rysk-amrikanen Ernst Neizvestny på galleri Astley. Han var en av de första man ställde ut och nu visas en enorm bakåtblickande utställning av hans konst. Livets träd är en av hans berömda skulpturer man fick lära känna. VLT recenserade och många andra förstod vilken händelse denna utställning var. Lotta Gröning skrev i Aftonbladet om evenemanget.
Tydligt religiöst inspirerad konst med korsfästelsescener. I en av skulpturerna springer korset fram genom bröstet på den korsfäste och liksom spränger den korsfäste inifrån. Att vara korsfäst från och på insidan, det ger många associationer.
Så åk till Uttersberg och galleri Astley. Även med nya utställningar kan man vara säker: det är väl värt utflykten!
Andra bloggar om: Uttersberg, Galleri Astley, Ernst Neizvetsny, Aftonbladet, Skulpturpark, Lotta Gröning
Uttersberg är en plats i skogen. Platsen ligger postnummermässigt i Skinnskatteberg. Där finns ett märkligt konstgalleri. En plats för bildning och kultur, ja eller bild och kultur. Alla som älskar skupturparker borde ta en resa till Uttersberg - där finns skulpturer som inte bara är halvfabrikat och slarv. Gediget och genomtänkt växer parken fram runt galleriet.
I dag visades (sista dagen) märklig konst på tre våningar av rysk-amrikanen Ernst Neizvestny på galleri Astley. Han var en av de första man ställde ut och nu visas en enorm bakåtblickande utställning av hans konst. Livets träd är en av hans berömda skulpturer man fick lära känna. VLT recenserade och många andra förstod vilken händelse denna utställning var. Lotta Gröning skrev i Aftonbladet om evenemanget.
Tydligt religiöst inspirerad konst med korsfästelsescener. I en av skulpturerna springer korset fram genom bröstet på den korsfäste och liksom spränger den korsfäste inifrån. Att vara korsfäst från och på insidan, det ger många associationer.
Så åk till Uttersberg och galleri Astley. Även med nya utställningar kan man vara säker: det är väl värt utflykten!
Andra bloggar om: Uttersberg, Galleri Astley, Ernst Neizvetsny, Aftonbladet, Skulpturpark, Lotta Gröning
Nu måste något hända
Han satt stilla i sitt mörker, länge. En ny insikt steg fram. Ingenting händer. Vet man inte av något annat kan man tro att livet ska vara så: mörkt och händelselöst. Men han var frågvis och nyfiken. Ingen annan fanns att tilltala så han undrade inför sig själv: vila, tystnad och mörker, är det allt?
Varför händer det ingenting? Tanken högg honom i magtrakten och fick honom att längta efter att något verkligen skulle bryta stiltjen. För första gången insåg han att han hade det tråkigt. Jag har ingenting att göra! Ingenting, jag bara sitter här och nu är jag trött på det. Ja kan förstås krypa runt i allt det här svarta. Hur roligt är det? Just nu vill jag verkligen inte krypa mer. Jag vill att någonting skall ske.
Jag har så tråkigt, och jag börjar tröttna på mig själv. Eftersom ingenting kom utifrån fick han möta sig själv. Som en finsk luthersk och reformatorisk kyrka – vitmenad och ingenting mera. Bort med alla stimuli: möt Dig själv, möt den eller det som finns bortom tomheten.
Man kan bli väldigt trött på att ingenting händer. Då tappar man sugen och får lust att strunta i allting. Men sådan var han inte. Envis och halsstarrig var han från och med nu. Han ville intensivt att något skulle hända. Viljan kliade i bröstet. Den pirrade i benen och gjorde armar och händer rastlösa. De ville göra något och började röra på sig som om det han längtade efter redan var på gång. Kan inte något överraskande ske, något som är helt oväntat?
Det är på tiden att någonting händer, sa han försiktigt. När han hörde rösten lät den som en viskning och nog tyckte han att den lät fantastiskt bra. Men den var alltför tveksam. Det borde låta mera övertygat, eftersom det hans röst sa var så sant, så efterlängtat och nödvändigt. Lite högre och med mer kraft sa han: Det är på tiden att någonting händer. Det kändes rätt att säga så där. Nu ville han alltmera att något skulle bli av. Han hade övertygat sig själv om att tiden var inne. Något måste ske.
Han tänkte samma tanke flera gånger, vred den runt åt alla håll för att den skulle bli hans alldeles bestämda övertygelse. Nu när han hade fått in den genom öronen blev den verkligt verklig. Det var inte bara strunt det som kom utifrån och in genom öronen. Särskilt inte om han fick tänka och säga det själv. Och det fick han. Ingen annan hade något att säga. Där fanns ju ingen annan. Något ska hända snart, bestämde han. Och eftersom det lät bra så tedde hans egen tanke sig bara bättre och bättre. Han hade blivit förväntansfull.
Nu inte bara ville han att något skulle hända. Det vore så bra om något hände att han beslöt sig för att kräva att det hände någonting. Annars skulle det vara mest prat. Så mycket prat hade ännu inte hörts, men det som sägs borde bli något av. Annars skulle det ju tystna eller vissna. Vissna, ännu ett ord som han tyckte passade utan att veta var han fick allt sådant ifrån.
Automatiskt reste han sig upp och ropade med hög röst: Det är på tiden att det verkligen händer något. Hög tid. Tiden är här. Jag kräver att något skall hända, nu. Jag vill det, mer ropade än sa han.
23 juni 2007
På väg
Midsommarafton har varit lagom mild. Men i takt med att det mörknar börjar det regna. Först försiktigt och sedan mera frikostigt. När gästerna ger sig av i samlad tropp har de beställt en taxi. Den är på väg, meddelade växeln. Bilen ska hämta precis utanför dörren. Men innan gästerna hinner ner kommer bilen. Genast plockar den upp två andra som stått och hängt vid en busskur. Taxin försvinner.
Jag går ner till gästerna som nu lär få vänta. De ringer och ringer. Hela tiden är det upptaget. Midsommarafton är inte årets bästa kväll att ordna fram en ny bil. Upptaget, det tutar upptaget. Efter 20 minuter kommer de fram, men samtalet placeras genast i kö. Musik och kömeddelanden. Inte det man längtar efter just då.
Till sist hörs en röst. Med ilskan under kontroll berättar nu en av våra gäster: taxin vi beställde - ånyo lämnas namn och adress - tog upp några andra, och nu har vi väntat hur länge som helst! Rösten i växeln är inte upplagd för samtal. Här måste det gå undan. Fler väntar i mörkret, ute i regnet på att få komma fram.
Växelrösten meddelar: Vi skickar en ny bil. Jag som gått ner på gatan för att hålla våra gäster sällskap i regnblöt väntan frågar: bad de om ursäkt? Han som ringt skrattar till, nästa rått. Nej de gjorde de inte, låter han mig få veta.
Artigheten som visas genom att man ber om ursäkt praktiseras inte längre, konstaterade jag. Vad sa man i växeln: Tala högre, håll telefonen intill din mun? Sånt är livet? Inte. Nej, de sa bara att den är på väg. Den är på väg. Fyllda av en egendomlig tillit anammar de beskedet. De väntar, den är ju på väg.
Andra bloggar om: Midsommarafton, Taxi, Växeln, Regn
Midsommarafton har varit lagom mild. Men i takt med att det mörknar börjar det regna. Först försiktigt och sedan mera frikostigt. När gästerna ger sig av i samlad tropp har de beställt en taxi. Den är på väg, meddelade växeln. Bilen ska hämta precis utanför dörren. Men innan gästerna hinner ner kommer bilen. Genast plockar den upp två andra som stått och hängt vid en busskur. Taxin försvinner.
Jag går ner till gästerna som nu lär få vänta. De ringer och ringer. Hela tiden är det upptaget. Midsommarafton är inte årets bästa kväll att ordna fram en ny bil. Upptaget, det tutar upptaget. Efter 20 minuter kommer de fram, men samtalet placeras genast i kö. Musik och kömeddelanden. Inte det man längtar efter just då.
Till sist hörs en röst. Med ilskan under kontroll berättar nu en av våra gäster: taxin vi beställde - ånyo lämnas namn och adress - tog upp några andra, och nu har vi väntat hur länge som helst! Rösten i växeln är inte upplagd för samtal. Här måste det gå undan. Fler väntar i mörkret, ute i regnet på att få komma fram.
Växelrösten meddelar: Vi skickar en ny bil. Jag som gått ner på gatan för att hålla våra gäster sällskap i regnblöt väntan frågar: bad de om ursäkt? Han som ringt skrattar till, nästa rått. Nej de gjorde de inte, låter han mig få veta.
Artigheten som visas genom att man ber om ursäkt praktiseras inte längre, konstaterade jag. Vad sa man i växeln: Tala högre, håll telefonen intill din mun? Sånt är livet? Inte. Nej, de sa bara att den är på väg. Den är på väg. Fyllda av en egendomlig tillit anammar de beskedet. De väntar, den är ju på väg.
Andra bloggar om: Midsommarafton, Taxi, Växeln, Regn
22 juni 2007
Lär Er fäkta - fly inte
Dagens Nerikes Allehanda (22/6) innehåller en insändare från körmedlemmar i en mellansvensk församling. Deras kyrkomusiker har slutat och nu öser de sin besvikelse över dem som sitter i råd och styrelse. Deras upprördhet gäller särskilt att kantorn inte fått det stöd och den uppbackning de menar behövdes. Är ni rädda, är ni fega eller är ni helt enkelt inkompetenta, skriver medlemmarna i kören.
De är ledsna, arga och upprörda och skäms å kyrkorådets vägnar. Vi skäms att vara med i en församling med en ledning som visat en människa sådan brist på respekt och kurage. Kyrkorådet svarar och betygar att de också är ledsna. De säger att de försökt hjälpa men att det inte fungerat.
Körmedlemmarnas slutsats blir: Undra på att så många unga människor väljer att lämna kyrkan i dag. Vem i all världen ska gå i kyrkan fortsättningsvis? Nog lär ni i styrelse och kyrkoråd få gott om plats i bänkarna.
De unga är också församling även om de inte sitter i ledningen - just nu. De unga förutan förtvinar kyrkan. Ilska ska verkligen inte behöva leda till att man överger kärleken till Jesus Kristus och den församling han vill ska samlas i hans namn.
Just här blir jag fundersam, häpen och konsternerad. Följden av att kyrkorådet enligt körmedlemmarnas mening betett sig illa och inte månat om kantorn blir att körfolket inte tänker gå i kyrkan. Rådet ska straffas och nu övergivet sitta i sin kyrka utan ungdomar. Det blir kännbart och sorgligt för alla.
Men ska man sluta vara församling? Kan man upphöra vara delaktig i sin församling för att man inte gillar det de som sitter i ledningen gjort? Har man tidigare gått till gudstjänst för att belöna styrelse och ledning? Har man inte firat gudstjänst därför att också körens medlemmar är kallade att vara församling? Kan körens behov av att möta Gud och få del av sakramentet upphöra därför att ett kyrkoråd gör något dumt eller korkat??
Många gånger har jag mött argumenten. De är dumma – vi slutar. Som om inte Guds församling var något mycket mer och långt viktigare än de handlingar ett kyrkoråd gjort eller underlåtit att göra. Och är något fel och galet får man väl försöka ändra på det, inte bara med några ilskna tillmälen lyfta på hatten för att dra vidare. Det är inte bättre att fly än illa fäkta. Lär er fäkta!
Alltför ofta har människor brutit upp av liknande skäl. När det är strid och motsättningar är det ännu viktigare att vara där som medlem i församlingen, för att be om Guds ledning och kanske till och med söka efter försoning. Kan man finna vägar som åtminstone i några fall leder till försoning i det sargade Sydafrika så vore det väl märkligt om inte samma väg stod öppen i högan nord.
21 juni 2007
Besöka eller delta - om vikande gudstjänstsiffror
Antalet gudstjänstbesökare fortsätter att minska, skriver Kyrkans tidning (i pappersupplagan) idag den 21 juni 2007. Antalet besökare i söndagens huvudgudstjänst har minskat från nio miljoner 1990 till fem och en halv miljon förra året.
Visserligen är det statistiken som talar, men ordet besökare kan genom att det signalerar en distanserad hållning inte ringa in alla som funnits i kyrkan under söndagens gudstjänst. Besökare är någon som mer hälsar på eller tittar in. Någon som bevistat eller övervarat en gudstjänst. Bland de fem och en halv miljonerna finns det förvisso många som haft den relationen till gudstjänsten. Åskådarens, publikens, iakttagarens.
Hur många av dessa miljoner ”besökare” kom på de stora gudstjänsthelgerna Första advent och jul? Om man räknar bort dem, hur många blir det då kvar för resten av årets många söndagar?
Det är rimligt att anta att deltagandet i gudstjänsten blir svalare och mer fyllt av förbehåll. Om så är fallet kommer kyrkan att få en allt mindre kärna som med viss regelbundenhet firar gudstjänst. Gudstjänsten upplevs och tolkas mer utifrån personliga andliga behov och inte utifrån detta att vara en församling. Jag tycker mig märka att vi tillsammans tonas ner och istället lyfts allt mera av jag och min personliga gudstjänst fram. Församlingens möte med Gud förvandlas till ett söndagligt evenemang, ett event på nysvenska.
Anne-Louise Eriksson, enhetschef för forskning och kultur i Svenska kyrkan, säger till KT att: Det här är en följd av att vi lever i ett samhälle som blir mer och mer sekulariserat. Så är det säkerligen. Samtidigt kan jag inte undvika den mer självrannsakande frågan: hur mycket är det här en följd av att kyrkan själv blir mer och mer sekulariserad?
20 juni 2007
Kedjebrev på bloggen
Ständigt dessa kedjor. Skicka vidare och skaffa fler, städsla nya. Här kan man inte tjäna mer än möjligen lite uppmärksamhet. Men med tanke på att svenskan begränsar antalet deltagare. Om de sex som utmanats nu antar utmaningen och följer reglerna är det i nästa led 36 bloggare indragna. I nästa led är det 6x36 = 216. Därefter 6x216=1296. Och i nästa led 6x1296=7296 och sedan 6x7296=43296. Om jag räknat rätt så spårar det ur ganska snart med andra ord… Men varför inte. Under tiden kan man alltid tänka kring alla dessa försök att länka människor till varandra. Den kontaktsökande människan, relationsvarelsen, hon som öppnar sig för och sträcker sig mot andra.
REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.
1. Det egendomligaste med mig är att jag alls går med på att skriva dessa rader
2. Trots att jag är en samlare är jag på flera områden ofattbart osystematisk. Vykorten från Gotland och Visby och andra gamla kort sätts in i pärmar utan något bra system, frimärkena blir aldrig riktigt sorterade, mynten blir inte tillräckligt många för att jag ens ska försöka ge mig på att ordna dem kronologiskt eller efter valörer eller efter…
3. Jag älskar havet - men bor i inlandet
4. Livet har jag fått som gåva två gånger. Jag vet alltså vad ett nytt liv innebär. Den andra gången bestod gåvan i en njure från en levande donator
5. I det sekulariserade och postmoderna landet Sverige är jag kristen och har en stark och levande tro
6. Jag kan sätta punkt. En gång till.
Min utmanarlista:Tomas von Martens,
Kerstin Berminge,
herregud & company,
a catholic renewal,
stora syster i vassen
Andra bloggar om: Kedjebrev, Utmaning, Regler, Spåra ur, Kontaktsökande, Relation
19 juni 2007
Här och där
Tiden stod stilla i det svarta. Han låg på alla fyra, obeslutsam, tankfull. Sätter jag mig här så vet jag ju på ett ungefär var jag är. Jag är här. Nyss var jag där någonstans. Och nu vet jag ju inte längre var det var. Men här, här bar jag med mig när jag kröp. Tyngd fanns i insikten att inte bara bära sitt jag, utan att dessutom förstå att här följde med honom. Inte här i största allmänhet. Hans här var ett bestämt här, ett centrum, en utgångspunkt för iakttagelser. Nu vet jag var här är, det är där jag är. Och när han flyttade sig lämnade han där bakefter sig. Han skrattade högt. Lättad och glad.
Där, just där satte han sig och sa med övertygelse i stämman: Här är jag. Här sitter jag. Och så prövade han den nya insikten - att veta exakt var han var. Mitt i, i medelpunkten. Just precis här var det väldigt bra att sitta i mörkret och vänta på nästan ingenting.
Riktigt bra var att sitta där han satt, stillsamt resonerande med sig själv. Utan att egentligen ha bestämt sig vilade han i sitt här under en mycket lång tidsrymd så att allt fick tid lugna ner sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)