Mot utanförskap - ordet alltså

Utanförskap är inte ett riktigt svärord. Men närapå. För mig är det absolut ett svårord. Svårt för att det bara säger en del och undanhåller desto mer. Svårt eftersom det pekar ut och låser fast. Den andre är inte bara utanför, han har ett utanförskap som går utöver yttre omständigheter. Utanförskap kan naturligtvis bero på struktur och organisation.

När jag hör ordet utanförskap signalerar det ett utanförskap som egenskap. Bara för att man råkar bo någon annan stans eller ha andra social förhållanden än den som har ordet riskerar man att bli stämplad som utanför och fasthållen i ett utanförskap. Som om de som bor utanför Visby ringmur skulle ha ett utanförskap. Att de innanför ringmuren skulle ha ett utanförskap kan väl ingen ens drömma om?

Men jag måste bekänna: någon gång händer det att jag också använder svårordet utanförskap. Det halkar ur mig i samma andetag som jag säger de utsatta, svaga, drabbade, nedersta... Allt oftare biter jag mig då i tungan och rodnar något.

Ordet utanförskap binder människor. Låser fast dem utanför. Att vara utanför blir till en statisk norm. Vi naglar fast människor i deras utanförskap. Särskilt klistrar vi in människor i ett utanförskap därför att de har utländsk bakgrund eller lever i områden vi övertalande beskriver som problemområden. Där sitter människorna fast trots att de tillhör familjer och har stora släkter, har tradition och ofta internationella kontakter, trots att de utövar religion och har trosgemenskap. De måste hamna och vara utanför för att vi ska kunna betrakta oss själva som innanför. Endimensionellt och ofta helt felaktigt.

De där ute – vi här inne. Vi skaffar oss delvis egen identitet i förhållande till andra. Men det måste inte ske genom motsatsparet innanför och utanför. Genom andras utanförskap hamnar vi innanför. Då kan vi också förfasa oss över det utanförskap som vi vill och tänker ändra på.

Så upp till kamp mot att människor stängs ute. Att de förhindras bli delaktiga. Men sluta att använda värsta svårordet UTANFÖRSKAP. Ett hiskeligt ord.

Andra bloggar om: Utanförskap, Problemområden, Utsatta, Svårord

On-linegalleri visar Svenska hem

Nätet är fullt av bilder. Varför inte njuta av ett riktigt on-linegalleri? Besök tuffa outoffocusmag nätutställning. Där kan man få sitt lystmäte av fräscha fotografier!

Outoffocusmag är ett galleri på nätet och ska vara en mötesplats för alla med ett intresse för den berättande bilden.

Följande utställningar finns att bese: Det varma, kalla landet av Katja Alderete, Meenuma/Att minnas av Elvine Lund, Svenska hem av Michael Steinberg, En Blues från Landskrona av Thomas H Johnsson, Nurmen Lintu - Ängens Fågel av Anders Alm, Delad kärlek - dubbel kärlek? av Moa Karlberg, The Farm av Johan Emanuelsson, Trailer Park Lohmuehle av David Schreiner samt Kosovo/Kosova av Adam Haglund.

Hur jag kan veta det? Michael Steinbergs ljuvliga lilla utställning om svenska hem råkar ha en bild även från den lägenhet där jag bor. Även en frukosterande landshövding finns porträtterad. Se och gläds över mångfalden och skärpan.

Andra bloggar om: outoffocusmag, on-linegalleri, Svenska hem, Michael Steinberg, Foto

Innanför eller utanför?

I min frikyrkliga ungdomstid hände det ibland att jag dröjde utanför Murgrönan, folkparken i Visby. Bakom staketen pulserade trummorna. Popsångerna och dansmusiken svängde förföriskt och lockande. Jag var helt utanför, inte delaktig. Känslan av att stå utanför en gemenskap som andra delade var i vissa ögonblick på gränsen till bedövande. Jag längtade att vara där i det som jag inte visste något om - mer än att de som hörde till den för mig slutna och halvhemliga dansvärlden verkade ha en frihet jag saknade.

Men i andra stunder fanns det inte många som var så innanför som just jag. I Metodistkyrkan. Där hörde jag till med hull och hår. Världen var långt borta och vi delade en samhörighet som nog ingen dansbana någonstans kunde erbjuda. Få hade så roligt som vi på våra ungdsomhelger och läger. Våra gudstjänster var oftast varma och innerliga. I kyrkan fanns ett solidaritetens medvetande om livet i fattiga länder. Där fanns ett intresse för medmänniskor, ett engagemang för dem som led av svåra omständigheter och levnadsvillkor. Och vi hade bundsförvanter, ett slags andliga syskon, i alla de andra kyrkorna och samfunden. Till och med i Svenska kyrkan! För att inte nämna den världsvida kristenhetens stora familj där man i princip var välkommen över allt...

Hur skulle man som neutral iakttagare ha bedömt min situation? Var jag ute eller inne? Hörde jag till eller var jag utestängd? Många klarar inte att ge ett svar på den frågan eftersom det är så krångligt och svårt med nyanser. Vi älskar att låsa fast människor i ett utanförskap som majoritetssamhället, eller minoriteten själv, definierar. I vår tid gäller antingen - eller, nästan aldrig både och.

Gatubarn söker sig till kyrkan

Gatubarn söker sig till kyrkan, skriver Bert Stålhammar i Nerikes Allehanda. Stålhammar är professor i pedagogik och trots pensionering mer verksam än någonsin. Han har de senaste åren publicerat flera mycket intressanta böcker om ledarskap i kyrka och skola.

Stålhammar återger vad diakonen Hans Bratt Hernberg berättar i ettans morgonsoffa om en kväll när Klara kyrka i Stockholm skulle stängas. Då satt där ett par häftigt gråtande barn på en bänk längst ner. De var åtta och fem år gamla och hade ingenstans att ta vägen för natten!

Stålhammar ger ett av de mest vägande argumenten i diskussionen med de högljudda och teoretiskt lagda humanist-ateisterna. Han skriver: Trots alla vackra politikertal om de svaga och små i samhället sitter det således även i dag gråtande småbarn utan hem i en kyrkbänk och vädjar om hjälp. Nog är det en välsignelse att Sverige fortfarande har öppna kyrkor som erbjuder gemenskap och trygghet. Inget av barnen hade förmodligen tänkt sig att söka hjälp hos humanisterna, RFSL, Afa, ett politiskt parti eller någon annan populär postmodern rörelse. Det var kyrkan som gällde.

Ateisterna kan tala och gör det gärna. Men vad gäller solidaritet i praktiken har de inget att erbjuda i jämförelse med kyrkor och samfund. Därför blir den vassaste invändningen mot aggressiva ateisthumanister kristen tro i praktiken.

Den erfarne skolledaren Stålhammar ger i sin artikel även socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog en åthutning. Han fortsätter: Det är tragiskt och intellektuellt ohederligt att majoriteten av dem som har tillträde till den offentliga arenan ständigt demonstrerar både okunnighet och fientlighet mot kristendomen. Nu har som bekant Marita Ulvskog som knappast är nyansernas mästare gått ut i medierna och kallat religiös friskolor för barnfängelser. Men eftersom den svenska skolan i kommunal regi inte lyckats leva upp till läroplanens målsättningar om stabil värdegrund förvaltad av kristendom och humanism, så söker engagerade föräldrar ofta ett bättre alternativ för sina barn.

Kampanjen mot kristen tro och religiösa friskolor går dock bet. Många av barnen i de religiösa friskolorna kommer faktiskt från hem utan någon kyrklig tillhörighet. De får något i dessa skolor som är en bristvara i det ordinarie skolsystemet. Stålhammar: På frågan varför de väljer en religiös friskola, svarar de ofta att de vill att deras barn både skall få bra kunskaper och också få lära sig en livshållning som innebär ansvar inte bara för den egna personen, utan också för ”nästan”. Om nu någon i dagens samhälle kommer ihåg detta begrepp.

Stålhammar säger sin mening. Det borde fler människor i kyrkor och samfund göra. Tiga har visserligen sin tid - men nu borde tala gälla. Kyrkfolket ligger för lågt i debatten. Tyck någonting! Säg emot! Hävda Din mening!

Håll med Stålhammar om att både religiösa friskolor och öppna kyrkorum fyller ett behov i samtiden. Här är min mening: Alla (som inte tänker som ateisthumanisterna och Marita Ulvskog) borde entydigt och kraftfullt kräva ett ökat öppethållande!

Andra bloggar om: Bert Stålhammar, Marita Ulvskog, Klara kyrka, Gatubarn, ateisthumanisterna, Nerikes Allehanda, Religiösa friskolor

Gudstjänst med meningsmotståndare?

S-ledamoten av riksdagen förklarar i ett inlägg på Brännpunkt i Svenska Dagbladet varför hon inte gick på gudstjänsten i samband med riksdagens öppnande. Hon menar att vi måste kritiskt granska vad till exempel den katolske biskopen Anders Arborelius och imam Abd al Haqq Kielan står för. Alltså två av de religiösa företrädare som har varit inbjudna till riksmötets öppnande i Storkyrkan. Biskop Arborelius förnekar rätten till preventivmedel och han vill ta bort kvinnors rätt att skydda sig mot hiv/aids genom att använda kondom. Imam Abd al Haqq Kielan har försvarat talibanernas syn på kvinnor.
Kungen talade vid riksmötets öppnande i riksdagen om FN:s millenniemål. Det var bra att han gjorde det. I de målen ingår stärkandet av kvinnors rättigheter – rätt till arbete, till hälsa, till sin egen kropp. Biskop Arborelius och imam Abd al Haqq Kielan företräder starka krafter som vill förhindra att dessa mål förverkligas. För mig klingar det falskt att i ekumenikens namn tyst böja mitt huvud inför detta faktum. Därför valde jag att inte närvara vid gudstjänsten i Storkyrkan.

Utmärkt är att Carina Hägg vill diskutera under vilka premisser man inte kan tänka sig delta i en gudstjänst. Det ska inte finnas något tvång i detta att delta i gudstjänster. Absolut inte. Carina Häggs motivering kan ändå diskuteras. Det låter progressivt och medvetet att inte vilja delta därför att personer som har en uppfattning hon inte kan förlika sig med är där och deltar i gudstjänstens genomförande. Hon tycks uppfatta det så att om man deltar böjer man sig inför deras (eller deras kyrkors eller muslimska rörelsers) åsikter.

Nu är det inte mötet med dem som har uppgifter i en gudstjänst som är gudstjänstens syfte. Inte heller skriver någon under på alla de åsikter en biskop, präst eller imam företräder bara för att den personen leder en gudstjänst. Gudstjänst handlar om ett möte med och att öppna sig för Gud och det heliga.

Ska man följa Carina Häggs exempel borde människor på motsvarande vis vägra att vara i sammanhang där människor med förhatliga åsikter finns. Denna bojkott av andras åsikter blir allt vanligare. Den som har fel åsikter ska man inte befinna sig i närheten av, än mindre lyssna till. Blev inte det väldigt ensamt? Så många runt omkring oss som har de mest förkastliga åsikter. Kanske fick man rent av låta bli att möta sig själv...

Pull over en slipover

Detta var den lediga dagen då den nya kostymen skulle köpas. Manchesterkostymer finns inte längre. Säsongen tog slut för att par år sedan. Nu kan man möjligen få tag på en udda kavaj gjord av Manchestertyg. Enligt ordlistan: (i fackspr.) benämning på ett slags räfflad varpsammetsvävnad av bomull som urspr. tillvärkats i Manchester. ... Även Svenska Akademien har ibland svårt med stavningen eller också har tyget när det tillverkats verkligen värkt fram just i Manchester.

Replikskiften i butiker erbjuder ibland små absurdistiska poänger. I dag snappade jag upp följande: En kund som desperat försökt hitta en anställd för att få hjälp upptäcker en äldre kvinna som ordnar till jackor på ett ställ.
- Hej, jobbar du här, kan du hjälpa mig?
- Nej, jag provar jackor, men jag tappar byxorna hela tiden!

Jag hade bättre lycka och fann ganska snart en anställd som var mycket tjänstvillig. Jag angav vilken storlek jag brukar kunna ha och hon replikerade vänligt: Nej, vi har inte dina storlekar men du kan prova några andra. Jag föll till föga och gjorde som hon föreslog. Hon hade rätt. Jag kunde prova några andra. Men de passade naturligtvis inte. I ren frustration köpte jag en slipover som jag absolut inte behövde.

I alla år har jag levt ignorant och i okunskap. Jag har inte förstått att det finns en avgörande olikhet mellan en slipover och en pullover. Idag fick jag reda på att det som skiljer dem åt är att slipovern saknar ärmar och är därför lätt att dra på. Plagget liksom slippar över huvudet. Som det står i Svenska Akademiens Ordlista (SAOL): stickad l. virkad ärmlös (sport)tröja utan krage o. knäppning o. med ur­ringad halsöppning (som tas på gm att dras över huvudet), ärmlös pullover.

Däremot har pullovern har ärmar och då får man gissningsvis ta i lite mer när man drar på den. Men bägge ska över huvudet, dragna eller slippade. Ordlistan igen om pullover: stickad l. virkad ärmförsedd (sport)tröja som är urringad kring halsen o. påtages gm att dragas över huvudet. Så mycket vetande som man inte känner till eller har en aning om...

Andra bloggar om: Manchesterkostym, Slipover, Pullover, SAOL

Andligt ignoranta gör TV för religiöst illitterata

Förvuxna barn som luffar runt och tittar på när andra utövar sin religion i avsikt att stjäla de goda idéerna - det är programidén i Jonas och Musses religion. Det är barnsligt i en dålig mening och tillgjort. Uppspärrade ögon i kombination med blaserad storstadsattityd är ingången när duon frågar vad som är de särskilda ”grejerna” i den ena eller andra religionen! Hur var det gamla ordspråket nu igen? Om en blind leder en blind, faller de då inte båda i gropen... (Matteus 15:14)

En ung muslim släpas ut i naturen och han säger åtminstone några tänkvärda saker. T ex detta att hela världen är som en moské och därför kan han be där ute bland vitsipporna också. Jonas och Musse tittar förundrat på när han ber - som om det var något jungfruligt nytt och häftigt att någon talar med himmelens Gud, dvs förrättar sin bön.

Programmet får beröm på en hel del bloggar. Så här skriver till exempel TRIVIALIA: Jag gillar reaktionerna som det förmodligen skapar i alla svenska varför-kan-det-inte-alltid-varit-som-det-alltid-varit?-hem; lönnfeta församlingsfundementalister som sitter och småfiser i nedsuttna IKEA-soffor i kristna och kälkborgerliga vardagsrum och skakar på huvudet och tycker att Musse och Jonas uppdrag är larvigt och oseriöst. Aldrig tänker de tanken att deras egen religion är minst lika naiv och fabricerad.

Den kritiken drabbar väl även den här blogaren som nu förfasar sig allt vad han kan. Men programledarnas kunskapsnivå, påhittad eller verklig, når inte upp till mellanstadieelevernas. Frågorna hade förmodligen blivit mer vitala om några riktiga andraklassare fått ställa dem.

Nu formuleras de av några personer som redan har sitt på det torra - de har gjort upp om sitt gage och får släntra runt och låtsas intresserade av att välja ett tecken eller en symbol för sin nya religion. Formuleras förresten - stringens och precision är ord som TV-producenten för detta program , mest lämpat för religiöst illitterata och tillverkat av andligt ignoranta, borde slå upp i någon ordbok. Per-Arne Axelsson vad blev det av Dig? Du är storligen saknad.

Andra bloggar om: Jonas och Musses religion, Muslim, Television,Symbol

Könsneutrala äktenskap

Samkönade äktenskap vållar Svenska kyrkan besvär. Det är bra att biskoparna nu öppet börjar diskutera sina olika ståndpunkter. Det är nödvändigt att oenigheten blir synlig och biskoparnas inlägg visar verkligen hur djupt denna fråga delar och verkar splittrande i kyrkan. På dagens Brännpunkt i Svenska Dagbladet redovisar biskoparna Ragnar Persenius (Uppsala), Esbjörn Hagberg (Karlstad) och Hans Stiglund (Luleå) sina tankegångar i polemik mot Martin Lind (Linköping). Med stöd i en kristen människosyn och etik bejakar Svenska kyrkan de homosexuella i kyrkan och stöder relationer mellan två personer av samma kön i ett partnerskap som syftar till livslång kärlek och trohet. Paret kan få kyrkans förbön och välsignelse i en gudstjänst. Kyrkan bejakar också ett jämställt, heltäckande rättsligt skydd.

Om detta har det rått samsyn hävdade de tre och menade att denna samsyn inte alls kommer fram i Linds och Juvas artikel. Bibeln kallades i deras svepande inlägg för textsamling som vore den vilken liten antologi som helst. Så här skrev de: I den debatt som pågår kan tydligt urskiljas de argument som utgår från en speciell tolkning av Bibeln. Med hjälp av denna textsamling har man velat förhindra att människor behandlas likvärdigt, till exempel hindra samkönade par från att inkluderas i det som samhället kallar äktenskap. Det är inte något nytt fenomen att människor gömmer sig bakom tolkningar av heliga skrifter för att motivera en diskriminering eller särbehandling. I historien har sådana tolkningar förekommit för att bevara slaveri och dödsstraff, för att sänka fackföreningsrörelsen när den befann sig i sin linda och inte minst för att hålla fast vid kvinnans underordning under mannen.

Motargumentet från de tre biskoparna: biskop Martin Lind och ordföranden i RFSL, Sören Juvas... (SvD Brännpunkt 23/9) jämställer bibelargumentering mot äktenskap för samkönade par med slaveri, dödsstraff och kvinnoförtryck. Att en och annan teolog använt Bibeln förtryckande mot homosexuella ger inte stöd för påståendet.

Att frågan är het i dagarna handlar om Regnér utredning (SOU 2007:17) och att kyrkomötet pågår. Freågan är om kyrkomötet verkligen ska föregripa den remissrunda där stiftsstyrelser och domkapitel behandlar frågan? Enstaka motioner finns till detta kyrkomöte. Arhag/Holmgren vill att kyrkan ska avstå vigselrätten och Gibson har en liknande motion. Ska man binda kyrkan i en lärofråga bör man ha en uppsamling av synpunkter från stiften och församlingarna. Det som pågår när förslaget till en könsneutral äktenskapslagstiftning är ute på remiss (kyrkostyrelsen tar in svar från stiftsstyrelser och domkapitel) fyller endast delvis den funktionen. Där frågas ju inte efter hur man utifrån kyrkans tro och teologiska övertygelser ser på könsneutrala äktenskap.

I diskussionen struntar en del kyrkliga debattörer i tros och lärodimensionen och reducerar avgörandet till en fråga om för eller emot kärlek eller för och emot homosexuellas rättigheter (samma argumentation som Lind/Juvas använder). Där det förenklat svart-vita perspektivet lyfts fram har man oftast åsikten att det vi själva för stunden anser eller tycker vara gott eller rätt är tillräckligt för att binda det kollektiv en kyrka är. De ekumeniska hänsynstagandena och kyrkans tradition väger enligt detta synsätt fjäderlätt. Läser man Lind/Juvas artikeln noga argumenterar de trots bibeltolkningsinslagen huvudsakligen inte in emot kyrkan - deras artikel pläderar i den politiska frågan att man ska anta en könsneutral äktenskapslagstiftning. Vad det sedan kan komma att betyda i kyrkligt hänseende är nästa fråga och den behandlar de inte.

Svenska kyrkan kan inte utan grundliga överläggningar och samråd med andra kyrkor i Borgågemenskapen (mellan Anglikanska och lutherska kyrkor) och med kyrkor i Lutherska Världsförbundet, Europeiska kyrkogemenskapen och Kyrkornas Världsråd rimligen överge sin nuvarande hållning. Den är som kyrkans vigselritual framhåller: att människor skapades till man och kvinna och att äktenskapet dem emellan är av Gud instiftat.

Persenius artikel: Det är inte teologiskt möjligt att enbart definiera äktenskapet funktionellt utan hänsyn till kontrahenternas kön och roll när det gäller skapelsens fortbestånd.

Svenska Kyrkan kan inte lämna avgörandet i lärofrågor till den enskilde prästen. Det är att utelämna dem och att låta godtycket råda. Vigselakten eller välsignelshandlingarna måste hanteras som gemensamma angelägenheter, som en fråga både om kyrkans ordning och om dess lära. Att könsneutrala äktenskap lär komma i samhället är givet utifrån att det råder stor samstämmighet inom de politiska partierna (bortsett från kristdemokraterna och ett antal enstaka debattörer som har en annan hållning). Men eftersom det i Svenska kyrkan råder en så djup oenighet är den enda framkomliga vägen att Svenska kyrkan avstår från vigselrätten och firar gudstjänster där man ber och välsignar människors vilja till livsvarig relation och kärlek. Det lär stämma väl med hållningen hos resten av det religiösa Sverige oavsett trossamfund och religionstillhörighet.

Persenius artikel: Vigselplikt ska nämligen inte gälla för vigselförrättare inom trossamfunden men däremot för borgerliga vigselförrättare. Redan utifrån förslaget är diskussionen
om diskriminerande förhållningssätt från kyrkans sida i gång. Vi menar att förslaget om en
könsneutral äktenskapsbalk därför tvingar fram ett nej till trossamfundens vigselrätt.
Inför i stället obligatoriskt civiläktenskap, vilket betyder att alla par först ska ha en borgerlig
vigsel eller registrering av sitt äktenskap.

Äktenskap, Könsneutrala äktenskap, Biskop, Svenska kyrkan, Kyrkomötet, Borgågemenskapen

Hoppfull in i det sista

Lars Hagström
LIVET ÄVEN OM JAG DÖR
Albert Bonniers Förlag, 2001

Gallgångstumör en en cancer för mycket gamla damer. Därför blir det så annorlunda när Lars Hagström får bekräftat att det är den cancersjukdom han drabbats av. Han är 39 år, gift tvåbarnsfar, med hur mycket arbete som helst. 25 oktober 1999 uppsöker han närmsta vårdcentral eftersom han fått problem med sin avföring, med gula ögonvitor och klåda. Han sänds vidare till en ultraljudsundersökning för att man ska hitta den förmodade gallstenen. Det finns hopp, säger ultraljudsmannen.

Hagström instämmer, hopp finns det alltid. Därefter vidtar en lång räcka undersökningar. De återberättas med en distans som upptäcker även det komiska. Vid en endoskopiundersökning är allt iordningställt, folk överallt, skyddskläder, pipande apparater. Det är förväntan i luften. Med laserspel och rökbomber hade det varit som i stärnidrotten för nu ska läkaren göra entré. Hej, jag heter Magic Johnson, låter Lars Hagström läkaren säga, men invänder genast att riktigt så sa han förstås inte.

Sällan blir man inbjuden att så nära följa ett sjukdomsförlopp. Närheten ligger inte i precisa datum, mätvärden eller sjukhusinteriörer. Tvärt om är boken återhållsam med sådana hårdfakta även om här finns ett och annat om var, blod och avföring. Istället uppstår närheten genom öppenhet, genom att oron, rädslan, hoppet så omisskännligt är äkta.

Läsningen är som att föra ett samtal med Lars Hagström och de många klarsynta reflektionerna över allt sådant som har betydelse i en människas liv. Där finns uppväxt, arbete, sjukdom, vänner, musik och inte minst litteratur. Därtill möter man hos författaren en resonerande tro på Gud som inte alls har med känslor och upprymdhet att göra.

Med blick för det komiska och dråpliga tar Lars Hagström oss med in i den alternativa medicinen. Men skuggorna och sprickorna tränger efterhand in i berättelsen, i själva språket. Vad tjänar det till. Står den sjuke till slut med en burk alternativ melass, övergiven och medveten om att den här gången blir det nog ingen lycklig fallbeskrivning i reklamen?

Hagströms bok slutar med några ord och en psaltarpsalm. Här hans egna avslutande tankar:Hur slutar en sådan här bok? Naturligtvis med att jag blir frisk – eller dör. Jag vet inte vilket det blir. Min prognos är urdålig, statistiken kass och jag blir konstant sämre. Men det finns alltid en chans. Vad som än händer, hur illa det än blir, finns det alltid en chans. Jag hoppas få vinna livet, även om jag dör.

Hoppfull in i det sista. Och med en generositet i anslaget som gör detta till en läsupplevelse, viktig inte bara för dem som har anledning att i arbetet fundera över kampen mellan liv och död, utan angelägen för de flesta av oss.

Andra bloggar om: Recension, Bonniers, Lars Hagström, Cancer, Liv och död, Livet även om jag dör

Yrkeskyrkan är redan här

Dialog och samarbete skapar utveckling. Det hävdar Anders Burman, chef för Strängnäs stifts utvecklingsavdelning, i ledaren i stiftstidningen Portalen. Han och en medarbetare samlade 7 personer från ett par församlingar och talade ett dygn med dem. Samtalet har resulterat i en liten bok med en fyndig titel: Tänk om - det gör skillnad.

Det ligger kraft i att ge tid och utrymme till dialog, konstaterar han. Varför ger vi oss själva inte detta utrymme att få utbyta idéer och erfarenheter på detta enkla sätt, undrar han. Syftar ordet vi på medarbetare och anställda i kyrkan är frågan om han har rätt? Få personalgrupper har väl så mycket intern samtalstid som medarbetare i Svenska kyrkan? Få har så många kurstillfällen, utvecklingsdagar, sammanträden och möten. Vilka andra institutioners och föreningars medarbetare kan i samlad tropp med viss regelbundenhet åka utomlands på långa konferenser? Arbetet med församlingarnas måldokument Församlingsinstruktionen förutsätter dessutom att man verkligen talar sig samman i kyrkoråd och församling.

Anders Burman menar också att vi de senaste åren bara utvecklat oss själva i våra specialistfunktioner. Samarbetet och laget det skall bara fungera av sig självt. Vi talar oss inte samman om om den gemensamma uppgiften, hävdar han. Mitt intryck är ett annat.
Anders Burman skriver: Du och jag har säkert många möjliga skäl till att lagarbete inte alltid fungerar. Jag tror att många gånger är det syftet med laget som är oklart. Vi talar oss inte samman om den gemensamma uppgiften . Ett annat problem kan vara att de enskilda individerna inte tas tillvara, vi hämmas av otydliga roller eller brist på struktur. I andra fall kan det också vara att samspelet fungerar dåligt, olika viljor drar åt olika håll.

Kyrkan dignar under internt använd tid. Vi har så många olika medarbetargrupper och verksamheter att enbart den interna informationen, detta att hålla varandra uppdaterade om utvecklingen i församlingarnas (och stiftens) olika delar tar en oproportionerligt stor tid av medarbetarnas arbetstid.

Dessutom finns det alltid en chef som har ansvar för att gruppen, arbetslaget ska fungera. Och där finns åtskilliga arbetstimmar för samtal och dialog. Den viktiga frågan är hur den tiden används. Mycket kan säkert ske för att utveckla arbetsformer. Men, gruppen har inte det yttersta ansvaret för att det sker. Det är ju kyrkoherdens uppgift att arbeta med medarbetarna som resurs. Och det är kyrkorådet som lägger fast kursen för församlingen.

Volontärer och andra som gör obetalda insatser är inte medhjälpare till de anställda. Tvärt om ska de anställda vara deras stödpersoner.Vi måste bli tydligare på att de som finns i "arbetslinjen" är en stödresurs för att församlingens arbete ska utvecklas. Har det blivit tvärtom? Tar de anställda över kyrkorådets och den gudstjänsfirande församlingens roll att styra och lägga fast linjerna då får vi en professionaliserad kyrka. En yrkeskyrka. Vi är redan där på många håll i Svenska kyrkan. Medarbetarna har all information, har all tid, har resurserna, har kunskapen och initiativet.

Men tänk om det finns tillräckligt med dialog och samarbete i kyrkan, att det inte är där problemet sitter? Tänk om vi samverkar kring fel frågor, att vi har fel prioriteringar? Tänk om vi måste tillbaka till källorna, till centrum? Tänk om vi inte bara blev fler anställda medarbetare utan också fler gudstjänstbesökare, fler bibelläsare och bedjare. Tänk om - det gör skillnad!

Samla på kristna grodor

Pastor Bo Wettéus har en svart bok. I den skriver han upp språkliga grodor som syftningsfel och kontaminationer. Bo är pastor i det som en gång var Örebromissionen (ÖM) och sedermera blivit Evangeliska Frikyrkan. Tills för något år sedan var han förstepastor i Filadelfia i Örebro, ÖM:s gamla flaggskepp där John Ongman själv huserade.

I dagens Nerikes Allehanda bjuder Bo Wettéus på festliga grodor. Dem har han skrivit ner i sin lilla svart bok. Men alla har inte uppfatta dem. Bo Wettéus säger att man hör det man förväntar sig att höra. Men lyssnar man noga kan man få många glada stunder. Det är svårt att låta några av hans noteringar stanna i Nerikes Allehanda. Så här får ni några saxade lustifikationer.

Här några önskningar och rop från bönens värld:
Gode Gud, välsigna våra predikande bröder Karin och Arne.

Gode Gud, välsigna alla de kristna djuren i skogen.

Herre, hjälp oss så att vi kan utvidga våra tältpinnar

Gode Gud, låt honom få bli en pyrande veke, som slår ut i full blom.

Från predikans värld några konstateranden:
Gud vill att vi ska vara tacksamma potatisar som sätts i Jesusjorden och som växer till ett stort träd.

Johannes döparen var den störste bland kvinnor.

Från sammanträden ger han följande små pärlor:
Vi har många bollar i luften. Vi måste få ner dem i fickan så att vi kan knyta igen säcken.

Jag vet inte alls vad jag tycker, men det är kul att prata.

Ska man hela tiden gå med örat mot marken, kommer man aldrig ur vagnen.

Vi borde ha kontakt med våra barns föräldrar.

Här biter vi av den svans vi sitter på.

Beslutet gick ut på att göra full arbetstid fullare.

Efter att ha tagit del av hans grodsamling blir man benägen att själv bli samlare. Så skaffa svarta böcker, lyssna och skriv.

Andra bloggar om: Grodor, Bo Wettéus, Predikan, sammanträden, Bönens värld, Nerikes Allehanda, Evangeliska Frikyrkan

Livet även om jag dör

Ljus står för liv och mörker för död i den symboliska världen. Mitt i det dunkla bryter ljus in som den där solstrimman när den lyser upp i kyrkorummets skuggor. Gränsen mellan liv och död är tunn, säger vi och menar att vi inte har makt eller kontroll över människans passage över gränsen mellan liv och död.

Om vi någon gång balanserat på den gränsen, men tillåtits stanna bland de levande utan att riktigt förstå hur det gick till, då kan vi bli överväldigade och med befriad glädje tala om änglavakt , att vi fick skydd mot döden. Och vi undrar om Guds vilja fanns i denna räddning?

Vi fruktar och/eller respekterar döden som den yttersta av gränser. Vi är många som har sådana erfarenheter av att ha balanserat på gränsen: bilolyckan som vi mirakulöst överlevde, sjukdomen vi tillfrisknade ifrån, den betydde inte omedelbar död som vi först befarade, åkomman som vi faktiskt mot alla odds kunde leva med, eller olyckan vi undgick på en millimeter när .

Människor försöker på olika sätt finna en balans mellan liv och död. I Japan kan man uppfatta en uppdelning av liv och död mellan religioner; en religion tar hand om födelsen och livets början och en annan tar hand om döendet och döden Shinto bejakar livet, välsignar barnen. Buddhismen finns vid döden med sitt hopp om själavandring och återfödelse.

KG Hammar, den förre ärkebiskopen, påminde vid Stiftsmötet i Strängnäs i går om att människan är det enda djur som kan föreställa sig och planera för sin egen död. Ändå lever allt fler som om döden inte fanns. Döden förträngs vilket leder till att många uppslukas av nuet i rastlös jakt på spänning, i gränslös självupptagenhet. Det andra diket är att leva i en sådan ständig rädsla för slutet, för döden, så att livet blir färglöst kringskuret, stympat.

Men människan har också förmågan att hoppas vilket innebär att vi inte behöver ockuperas av dödsfruktan eller död. Men en påminnelse om vår dödlighet - memento mori - kan ge balans.

När Jesus närmar sig stadsporten i Nain bärs det ut en död. Han var ende sonen och hans mor var änka . En stor skara människor från staden gick med henne. Herren ser henne och fylls av medlidande . Jesus är inte mångordig. Kortfattad och med stor auktoritet säger han sitt: Följ mig, Tig, var stilla Stig upp, tag din bår och gå hem (Lk 5:24) eller som idag: Gråt inte! Sedan händer det som ingen tror kan hända: Jesus rör vid båren och säger åt den unge mannen: Stig upp!

Alla som mött döden vet att vi sörjer vår egen förlust och hyser sorg över alla de möjligheter livet tycktes erbjuda över framtiden som inte fick bli utbildning, kärlek, barn, lycklig ålderdom, resor. Istället: dörrarna stängdes slutgiltigt, definitivt, för evigt. Döden vann, trängde undan livet och vi, vi sörjer det som inte fick bli.

Jesus erbjuder sig inte att flytta på gränsen mellan liv och död, men att göra den transparent, genom honom ändras villkoren och någon återvänder tillfälligtvis till livet, men undflyr ändå inte döden. Den unge mannen slipper inte att dö en andra död. Men döden är inte längre den yttersta gränsen. Livet har en fortsättning. Evigt liv, en himmel, varandet hos Gud - vi namnger vårt nya hopp. Kan vi kalla det för att Jesus vidgar gränsen? Eller att han ger ett tecken, låter oss få en föraning om att livet kan segra över döden?! Nära Jesus kan det hända att döden tvingas retirera för att livet ska få plats, breda ut sig, triumfera.

När döden tagit någon ifrån oss har vi ibland saknat gruvligt. Vi hade kunnat göra nästan vad som helst för att ett kort ögonblick få mötas, att på nytt få se varandra. Tänk om någon fick återvända över gränsen, om någon fick ett pass till livet så som den unge mannen i Nain fick.

Evigt giltigt
Fyra år
två månader
och åtta dagar
fanns kvar

När Du så hastigt reste
utan att vända Dig om
lämnade Du passet
glömde du det…

Tänk om Du ändå
blivit avvisad vid gränsen
tvingats återvända hit
för att hämta passet

Hej, jag glömde...
Hej, jag skall bara...
Hej, jag behöver hämta...

Långt kraftigare passersedel
var Din trötta kropp
Hjärnan som inte längre
förmådde eller orkade
Ditt huvud i slutlig vila
på en landstingskudde

Utan diskussion
släpptes Du igenom spärren
och välkomnades av
den tilltagande gryningens ljus

Här i skymningen ligger
Ditt svenska pass
kvar på bordet
evigt giltigt

Varför kommer döden, varför slår den följe med oss, just oss? Det undrade nog änkan i Nain också. Hennes son fick återvända från död till liv. I dag kommer ett livets följe – Jesu sällskap. De möter döden på vandring, sorgeprocessionen. I mötet föds hoppet och någon återvänder till de levandes land .

Lars Hagström var en ung kulturskribent som dog 2001. Han skrev en otroligt fin liten bok, Livet även om jag dör (Bonniers, 2001), om kampen med och mot den svåra cancersjukdomen. Han skriver: Jag vet inte hur det här kommer att sluta. Hur slutar en sådan här bok? Naturligtvis med att jag blir frisk – eller dör. Jag vet inte vilket det blir. Min prognos är urdålig, statistiken kass och jag blir konstant sämre. Men det finns alltid en chans. Vad som än händer, hur illa det än blir, finns det alltid en chans. Jag hoppas få vinna livet, även om jag dör.

Han citerar psaltaren 30:
Jag vill lovsjunga dig Herre,
ty du drog mig upp ur djupet
och lät inte mina fiender triumfera
Herre, min Gud, jag ropade till dig
och du gjorde mig frisk.
Herre, du förde mig upp ur dödsriket,
du gav mig liv, du räddade mig från graven...

Du vände min dödsklagan i dans,
du tog av mig sorgens dräkt
och klädde mig i glädje.
Därför skall jag sjunga ditt lov
och aldrig tystna.
Herre, min Gud,
jag skall alltid prisa dig.

Livet även om jag dör! Samma övertygade tillitsfulla hopp
formulerar den psalm vi snart ska sjunga:

Livet vann, dess namn är Jesus, halleluja
Han var död, men se han lever, halleluja
Dödens portar öppnar han, halleluja.
nyckeln ligger i hans hand, halleluja.
(SvPs 153:1)

Livet även om jag dör!

Predikan 16 e Trefaldighet. Text: Lukasev 7:11-17

Vi hoppas och maten flyger

Stiftsfest kallades stiftsdagen i i dag i Strängnäs. Hoppets platser var temat.

I förhansreklamen talades om att efter en inledande andakt i domkyrkan: talar ärkebiskop emeritus KG Hammar om "Att äga hopp i vår tid".

- Det är omöjligt, nödvändigt, utmanande och kreativt att hoppas, funderar KG Hammar inför sitt besök i Strängnäs. Han deltar under eftermiddagen även i ett samtal med rubriken ”Finns det liv – finns då hopp?”.

- Att mötas ung och gammal, anställd och frivillig, förtroendevald och allmänt intresserad till en dag omkring det som ger hopp är vad stiftsfesten vill ge plats för, säger biskop Hans-Erik Nordin.

All deltagare får boken ”Tänk om – det gör skillnad”, en samtalsbok om hopp som producerats inför stiftsfesten.

Vilka platser bär då hoppet? Kyrkans rum?

Att hoppas är att ha en stark förväntan på något som ska hända. Ordet för hopp hör samma med hoppa. Hoppa kan man göra när man intensivt hoppas. Hoppas genom att hoppa av förväntan.

Lunchen intogs utomhus framför domkyrkan. 400 människor hukar i stormen. Blåsten var så intensiv att den stal halva min portion. Plastförpackningen lyfte och sprejade bordet med potatis och kött. Vi skrattade hysteriskt - för att i nästa minut se hur grannens mat flyger sin väg. Då reser vi oss och går på konditori där bakverken åtminstone kan ligga still och skummet på Cappucinon är hållfast.

Ett ännu kortare inlägg

TV-serien Jonas och Musses religion om att starta en ny religion är i gång. Genomslaget i pressen har varit stort. Kommentar till första avsnittet: Suck, stön och pust!

Andra bloggar om: Religion, TV-serie, Jonas och Musses religion

Ett kort inlägg

För långt! Alldeles för långt! Och svårt ibland också. Varför skriver Du så mycket? Man orkar inte läsa alltihop.... sa en av mina vänner. Visst är det trevligt att Du har en blogg, fortsatte han, men...

Detta korta inlägg tillägnas honom och alla andra som inte vill läsa långa texter.

Ska kyrkan avstå vigselrätten?

Just nu diskuteras inom Svenska kyrkan förslag till Äktenskap för par av samma kön – Vigselfrågor (SOU 2007:17). Kyrkostyrelsen ska yttra sig och har därför arrangerat en underremiss som bland annat har gått till stiftsstyrelserna och domkapitlen.

I utredningen reflekterar utredaren över om systemet med valfrihet mellan vigsel inom trossamfund och borgerlig vigsel bör bibehållas: Ett system med enbart borgerlig vigsel ger i och för sig på ett klarare sätt uttryck för äktenskapet som ett rent civilrättsligt förhållande. Även det faktum att Svenska kyrkan numera har skilts från staten samt att den allmänna principen om statens neutralitet i religiösa frågor kan anföras som skäl frö att trossamfunden inte bör ha kvar5 sin behörighet att företräda det allmänna vid ingående av äktenskap. Flera skäl talar emellertid emot en övergång till ett sådant system. Hänsyn bör sålunda tas bl.a. till den allmänna opinionen i frågan. Av en undersökning som Statistiska centralbyrån har utfört på mitt uppdrag framgår att en klar majoritet av allmänheten vill att nuvarande system skall behållas. Det har inte heller framkommit några nackdelar med den ordning vi har i dag. För allmänheten skulle det säkerligen framstå som mycket svårförståeligt om man tog bort valfriheten. Vidare kan en ändring, om den genomförs samtidigt som möjlighet öppnas för par med samma kön att gifta sig, få negativa konsekvenser för den allmänna inställningen till sådana äktenskap och till homosexuella i allmänhet. För många skulle det dessutom bli förenat med både omgång och möjligen kostnader att först ingå äktenskap i civil ordning och därefter få äktenskapet välsignat vid en särskilt religiös ceremoni. Eftersom mer än hälften av alla äktenskap ingås genom vigsel inom trossamfund skulle en övergång till borgerlig vigsel också medföra stora praktiska olägenheter. Det resursbortfall som uppkommer skulle vara svårt att kompensera. Så formuleras en del av utredarens sammanfattning.

I tidningen Dagen berättar man om de olika slutsatser man kommit till i Stiftsstyrelsen i Uppsala och Stiftsstyrelsen i Linköping. Uppsala stift säger för sin del nej till utvidgat äktenskapsbegrepp. Stiftet avvisar därmed äktenskapsutredningen och förordar i stället ett obligatoriskt civiläktenskap för alla. Det var i tisdags som en delad stiftsstyrelse avvisade äktenskapsutredningens förslag om äktenskap för par av samma kön.

I Linköping säger man enhälligt ja till utredarens förslag. Nu ska övriga stift också ge sina synpunkter. Senast den 15 oktober ska remissvaren ha kommit till Kyrkostyrelsen i Uppsala.

Lika intressant är naturligtvis vad övriga kyror och samfund tänker. Idag är Svenska kyrkan en bland många kyrkor om än den överlägset största. Men man kan inte gärna som på statskyrkans tid ta mest hänsyn till Svenska kyrkan när man avgör vilken ordning som kommer att gälla. Grundtipset är nog att kyrkor och samfund avstår från vigselrätten och behåller möjligheten att välsigna ingångna äktenskap.

Ärkebiskop Anders Wejryd skrev i Svenska dagbladet den 1 april bland annat följande: I samtal med andra religioner och med andra kristna traditioner uppfattas lutherska kyrkor, som Svenska kyrkan, ibland som mycket fria i etiska frågor. Det verkligt oföränderliga i kristen tro är, enligt vår mening, Guds evangelium och inbjudan till samhörighet och förtröstan. Inga mänskliga kvalifikationer betyder något. Längtan är nyckelordet. Sedan måste människan utifrån det dubbla kärleksbudet ta ansvar för sitt handlande. Den lutherska traditionen är återhållsam med att lägga lösryckta bibelord som grund för ordningar i samhället och för mellanmänskliga förhållanden. Utgångspunkten blir istället att varje människa – och lagstiftare – ansvarar inför medmänniskorna, Gud och sitt samvete för hur man i varje läge tar ansvar för att buden om kärlek till medmänniskan förverkligas. I samlevnadsfrågor ses kärlek, trohet och ömsesidighet mellan två personer som gåvor från Gud som vi bör understödja med goda samhällsordningar. ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” (Matteus 7:12) Och hos Paulus: ”Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: Du skall älska din nästa som dig själv.” (Galaterbrevet 5:14) Alltså: Tolka, tolka om, ansvara!

Även vi som har det perspektivet vet dock att det inte är några tiotals miljoner lutheraner som har ensamrätt till en möjlig fri tolkning av begreppet äktenskap. Förståelsen sitter för många djupare än så, kulturellt, inter-religiöst och i internationella konventioner. För många är äktenskapet ett rum för kärleken mellan man och kvinna och för barnalstrandet, ett rum som återspeglar samhällsordningar som Gud har fastställt för alla tider. Dessa traditioner är mycket starka också utanför den kristna religionen. I många traditioner, också bland en del medlemmar i Svenska kyrkan, ser man dessutom äktenskapet som något mer, något sakramentalt. I äktenskapet återspeglas kärleken mellan Kristus och församlingen i kärleken mellan kvinna och man. En lagstiftning som ska vara hållbar i en internationaliserad värld bör väga in sådana aspekter.

Företrädare för Svenska kyrkan har därför aktualiserat begreppet samlevnadsbalk, som likabehandlar särkönade och samkönade förhållanden, men där ordet äktenskap lämnas utanför och överlåts till religiösa och kulturella grupper.

Muslimerna tar avstånd från dödshot

Många har synpunkter på att muslimerna inte säger sin mening. Att de inte tillräckligt entydigt säger ifrån mot islamister som i religionens namn vill terrorisera och begå våldshandlingar. Men muslimerna talar nu allt oftare klarspråk även utåt via media.

Det kan finnas goda skäl att följa de muslimska hemsidorna eftersom det tid efter annan kommer upp laddade frågeställningar. Så har man i Norge formulerat en deklaration om rätten att lämna eller att konvertera mellan religioner. Det har kommit enstaka förslag om Sharialagar i Sverige. Och Sveriges Muslimska Förbund ville stämma Nerikes Allehanda för publiceringen av Lars Vilks teckning.

Men vad gäller de framförda dödshoten förenas muslimerna i Sverige och i Europa och de säger ifrån! Tydligt och klart tar de avstånd från mordhot och hot om våld som stridande mot Islam! På Islamiska förbundets hemsida kan man läsa följande från FIOE - Federation of Islamic Organizations in Europe:


Gällande medias rapport om Abu-Omar Al-Baghdadis deklaration om dödshot

Federation of Islamic Organizations in Europé (FIOE) har tagit del av nyheten som svensk massmedia publicerat angående Abu-Omar Al-Baghdadis, deklaration om belöning till den som avrättar den svenske konstnären Lars Vilks samt chefredaktören för Nerikes Allehanda, Ulf Johansson.

Vi i FIOE fördömer dessa uttalanden som strider mot islams lagar och mänsklig logik. Vi betonar att dessa uttalanden, autentiska eller inte, förstör det goda anseendet som muslimer i Europa byggt under en lång tid. Dessa uttalanden ger också ett utmärkt tillfälle för islamofobiska krafter att förvärra muslimernas tillvaro i Europa.

Vi kan konstatera att Al-Qaidas uttalanden klart och tydligt strider mot vår islamiska lära som påbjuder att avtal och lagar ska respekteras och förbjuder våld. Denna lära beordrar oss också att verka för allmänhetens gagn.

Och Sveriges Muslimska Råd är också alldeles klart i sitt avståndstagande från hot mot Lars Vilks och NA:s chefredaktör Ulf Johansson. Rådet har lämnat följande pressmeddelande:

PRESSMEDDELANDE 2007/09/15

Angående i media förekomna dödshot mot konstnären Lars Vilks och Nerikes Allehandas chefredaktör Ulf Johansson

Sveriges Muslimska Råd tar bestämt avstånd från och samtidigt fördömer hot mot enskilda individer och svenska institutioner. Vi godtar varken lagbrott eller etiska övertramp på allas rätt till liv i trygghet och till värdigt och respektfullt bemötande.

Vi anser oss ha fått igång en god dialog med både politiker och andra och vi förespråkar detta samtidigt som vi påminner alla muslimer om ramadans fredliga anda.

Flytta inte på turbanen!

Flytta inte på turbanen eller plastkniven bakom scenen! Rekvisitan måste ligga där man lagt den! En lärdom från teatern som har lång räckvidd. När turbanen ska på i ett hastigt klädbyte och någon har städat undan den…

Söndagens högmässa är ingen teater men inte heller där ska man oplanerat flytta på föremål. I söndags hade jag placerat några böcker (med en liten ordning för mottagande av medarbetare) på den plats där jag skulle sitta. När klockringningen tonade bort dånade musikkåren igång och processionen började röra på sig. Det var mäktigt som vid en av de italienska scenerna ur Gudfadern.

Processionen passerade min plats, så jag hälsade altaret och gick till min stol. Celebranten och predikanten fortsatte till sina platser och uppgifter. När orkestern spelat klart är tanken att jag ska gå fram och hälsa årets nya konfirmander särskilt välkomna samt bjuda fram vår nya volontär så att den månghövdade församlingen får se och välkomna henne. Hon ska hälsas som ny medarbetare. Då upptäcker jag att mina böcker är borta! Där de låg och jag skulle sitta står nu en rullstol med en gudstjänstbesökare. Vi ler mot varandra, men jag försöker tänka på vad som kan ha hänt. Någon har flyttat på böckerna. I dem finns mina böner och mitt lilla tal.

Nu har jag kanske 45 sekunder på mig. Jag ilar ut i sakristian, jag tittar in i klädkammaren – ingenstans finns böcker. Jag hinner skanna av musikkårens instrumentfodral – inga böcker. Nåväl även i Svenska kyrkan är vi duktiga på att improvisera, så jag återvänder till min plats med huvudet fyllt av ord som borde sägas alldeles strax. Då räcker någon mina böcker till mig. De är återfunna nere på golvet bakom rullstolen. Så jag kliver fram som lugnet själv, hälsar och välkomnar och men håller ovanligt hårt i mina böcker. Lite sent kan jag tänka.

Det man flyttar på ställer till det. Predikanten böjer undan den fasta mikrofonen i predikstolen och litar på sitt headset. Just då väljer sändaren att få ålderskrämpor och slutar fungera. Predikan ekar fram uppfångad av en bortvänd mikrofon i maghöjd. Med ljudet på gränsen till rundgång ringer allvarsord om kyrka, politiker och barnfängelser.

En räcka händelser kan göra den enklaste gudstjänst till ett äventyr. Klockringningen i förbönen överraskar förbedjaren, men som finner sig och fortsätter be till klockackompanjemang. Oblatasken som bärs fram är inte oblatasken – den är framställd på annan plats. Möjligen har någon flyttat på den i förväg?

Ändå blir det en fin gudstjänst. Högtidlig med hjälp av musikkåren, innerlig genom mässfirandet och som vanligt fylld av liv. Men vi ska öva lite mer – på att inte flytta på utplacerade böcker, mikrofoner eller oblataskar. Och jag ska nog lära mig ordningen för mottagande av ny medarbetare utantill. Tror jag.

Gudstjänstspaning - för ovana

Brygubben snappar alltid upp aktuella händelser på nätet och annorstädes. Nu har han på Tro & Tänk (en blogg driven av en ekonomisk förening, av allt att döma kopplad till Credo) hittat en efterlysningen gällande gudstjänstspanare. Deras spaningsinsats syftar till att hjälpa församlingarna att tänka över hur deras gudstjänster upplevs av nytillkomna. Uppgiften är att besöka gudstjänster före den 15 oktober tänker man sig. Hos Tro & Tänk kan man anmäla sig om man är intresserad.

Vilka frågor ska en spanare använda för att recensera gudstjänsten? Ja, man ska ta reda på om många var där och göra en skattning av hur full kyrkan var. Satt man skönt och hur stämningen var innan gudstjänsten ska man bedöma. Hälsade någon på dig, undrar man. Här är några av frågorna:

Exakt hur lång var gudstjänsten? :

Exakt hur lång var predikan? :

Vad handlade predikan om? :

På en skala från 1-10 hur bra var predikanten?

Vilken del av gudstjänsten var som att vara i himlen? :

Vilken del av gudstjänsten var som att vara på det andra stället? :

Man kunde förstås också ha frågat om hjälpmedel och instruktioner. Fanns det en agenda så att det gick att följa med? Erbjöd församlingen något material om gudstjänstens uppbyggnad och moment. Bortom det som kändes på olika sätt - kunde Du uppleva att dettavar platsen och stunden för ett möte med Gud?

Kanske kan initiativet hjälpa oss vana besökare att fundera över vad en gudstjänst är och hur den öppnar sig för den som är ovan. Får nykomlingen någon hjälp att se den söndagliga mässan som en dialog med Gud? Får man som ny hjälp så man inte fastnar i syndadelen av syndabekännelsen och blir blockerad så hårt att man inte förmår höra och ta emot förlåtelsen?

Andra bloggar om: Gudstjänstspanare, Brygubben, Credo, Tro och Tänk

Att infoga nya insikter

Lars Gyllensten skrev en gång i en liten antologi - Varför inte kristendom, Skeab Förlag 1981 - i och för sig är det rimligt att människor i dagens värld söker sig till kristendomen men att denna religion också bjuder svårigheter, som kräver radikala omprövningar från de kristnas sida om kristendomen verkligen skall kunna bli en på nytt levande religion. Han konstaterar att idétraditionen inte enbart kan bygga på det man för tusentals år sedan accepterade. Religioner är modeller som utvecklas och förändras för att fungera som livsförklarande.

Det krävs nytolkning. Denna ständiga tolkning är inte enbart något för tro och religion. Varje vetenskaplig ansats bygger på att utveckla och utvidga vetande och förståelse. Det som inte håller måttet i mötet med annan ny kunskap kräver bearbetning och omformulering. Så gör man inom medicinen och så gör man i fysiken. Varför inte i religionernas värld.

Frågan är hur långt och på vilka områden ny kunskap utmanar och leder till att något nytt behöver integreras med trons föreställningar? Att göra behovet av tolkning och nyformulering till argument för att överge religion och i vårt fall kristen tro - det är att spela religionsurrogaten i händerna.

Dessa alternativa religioner är , och för den delen i viss mån de alternativa "vetenskaperna", menar Lars Gyllensten: ett slags andligt knark, som skänker eller förväntas skänka känslorus, frigörelse samtidigt som gemenskap med likar, eggelse och utlopp för oklart syftande självhävdelse, förströelse och bedövning med mera sådant. /Vidare leder de aldrig till någon fortsatt utveckling, varken teoretiskt eller praktiskt - så som de riktiga vetenskaperna och religionerna gör; de är sterila och framträder i dag under i stort sätt samma former och fasoner som för ett par tusen år sedan. Rikedomen i den kristna idé-, språk- och symbolvärlden borde ge kristendomen samma övertag gentemot de religiösa charlatanerierna som vetenskapen har gentemot de vetenskapliga charlatanerierna.

Ny religion, alternativ religion, är inget alternativ, med andra ord. Det blir mest klipp och klistra. Så undergräver man i modernismen utifrån jaget och den egna föreställningarna de stora traditionerna...

Andra bloggar om: Lars Gyllensten, Kristendom, Ny religion