Utgången handbok för ett lyckligt hem

Nu inför julens bokliga klappar har handlarnas lager av handböcker fyllts på. De praktiska handledningarna utgör en en särskild konstform. Enbart titlarna är som små mästerverk: 1000 vägar till perfekt golf (en guide för handskfacket i bilen!), Smarta hemhjälpen - goda råd för hus och hem (Vad gör man när såsen skär sig, när barnen kletat in tuggummi i håret eller när det verkligen brinner i knutarna?), Astrala resor ut ur kroppen (en bok med råd för hur man steg för steg kan få själen att tillfälligt lämna kroppen). Det finns tydligen råd för allt! Själv funderar jag på att författa: Vattna din krukväxt, Kalkyprogrammet leva loppan och Underbart är kort - ABC för gräsklippare...

Handböcker i kärlek har länge varit populära. Malou von Sivers har skrivit en: Konsten att hålla ihop, en handbok i kärlek. Och Kristoffer Lind har författat en annan: Kärlek - handbok för älskande och andra drabbade. I min egen bokhylla upptäckte jag för länge sedan en liten guldgruva i samma genré. Boken Ett lyckligt hem och dess grundläggning gavs ut, älskande till stöd och råd, redan 1905. Läst idag förstår man att allt inte riktigt är som det varit.

Kvinnorna varnas: "Vakta dig för flyktiga ungersvenner...En god bondgosse eller en rask arbetare uppväger alla odugliga sprätthökar tillsammans. En modejunker med guldkedja på bröstet, käpp i handen, en fin cigarr i mun...samt en hjärna, tom på förstånd men full av inbillning, är icke skickad att åstadkomma välstånd i hemmet eller att vara en god moders rådgifvare eller att jollra och sällskapa med de små." Råden har haft avsedd verkan. Snart är det bara i kyrkan män bär guldkedja på bröstet.

"Om du finner en man som umgås med ärbara, moraliska och religiösa personer, så har du anledning tro, att han älskar det som är sant, skönt och godt...om han sällskapar med dåliga, lättjefulla, gudlösa kamrater, som besöka teatrar, krogar och värdshus, så sky honom såsom en smittosam pest." Det verkliga hotet var naturligtvis social misär orsakad av utsväveri. Men inte ens då var världen så grovt uppdelad i goda och onda annat än för de mycket enkelspåriga.

Handboken låter ana en kritik mot männens känslomässiga förtvining: "Somliga män äro så styfva, kalla och bittra, som om de voro vuxna på den norra sidan av ett vildt äppelträd. De tala knappt ett vänligt ord till sin hustru, långt mindre gifva de henne en kyss, åtminstone förflyta flera dagar mellan hvarje gång." Är det redan här det nya mjuka mansidealet förebådas? Mysmannens velourprägel förutspådd?

En enkel praktisk hjälpreda kunde redan för 100 år sedan vägleda männen till uppror mot den gamle Adam, mot den vildvuxne äppelträdsmannen. Den som har tur hittar kanske till jul en bok med samma härliga formuleringsiver? En handbok med handfasta och rediga praktiska råd för det vardagliga livet.

Andra bloggar om: Malou von Sivers, Kristoffer Lind, Handböcker, Kärlek, Ett lyckligt hem

Var kommer rynkor ifrån?

Den som ser sig själv i spegeln blir upptagen av sådant som ligger utanför egen kontroll.

Goda aforismer är som rynkor i ansiktet - får oss att fundera - var kom de ifrån?

Aforism att begrunda

Ett dagligt rim
håller poeten i trim
sägs det
Men hellre en aforism
att begrunda
än dansa på mången
cynismens rotunda...

Aforismer är ibland sköna juveler
men ofta kargt spretiga grenar.

Sålunda: Den som illasinnat kritiserar
en medmänniskas uppriktiga tro,
har stirrat för länge i sin egen spegel.

Byråkratiskan - ett språk på offensiven

Efter att ha avlyssnat ganska många intervjuer, till exempel radions lördagsintervju nu senast med infrastrukturministern Åsa Torstensson, är det lätt att känna igen den strategi som somliga valt för att undvika att bli för hårt ansatta om vad de lovat eller inte lovat och vad de vill uppnå eller vill motverka. Med en sådan strategi kunde möjligen följande frukostsamtal äga rum i många politikers och tjänstemäns hem:

Får vi ingen choklad?

Med tanke på det rådande klimatet, kyligt och med annalkande frost, inte bara i yttre mening utan fastmera i metaforisk och politisk mening så lär det bli ont om kakaobönor. Ett slags bruna bönor om man så vill, men likafullt behöver de importeras och vad WTO tänker göra står skrivit i de europeiska stjärnorna. Prisbilden är inte gynnsam som jag för tillfället bedömer situationen…men bara för närvarande. Politiska förändringar kan ändra bilden all together, you know! Vi får avvakta utvecklingen.

Kan Du inte tala så man begriper?! Men om jag får choklad idag är alltså osäkert? Men yoghurt? Blåbärsyoghurt har du väl ändå köpt?

Här behöver vi väga olika alternativ mot varandra. Bären plockas ju av polacker och andra till landet fraktade och influgna gästarbetare. Notera att Sverige minsann inte har några gästarbetare, men likafullt lever de under ogynnsamma villkor, inte alldeles olika tätt packade bär i en kartong. Fackföreningarna protesterar och därför köper vårt land, märk väl vårt europeiska land, numera sina bär ifrån närbelägna nationer som Polen. Och att tänka sig köpa importerade varor blir allt svårare. Klimatet är helt enkelt inte gynnsamt för dylika transaktioner. Det släpps ut för mycket kronor. Och det kan bli för mycket blått alltför tidigt, ja även rött förstås.

Vanlig yoghurt då?

Som Du så riktigt påpekar finns alltid alternativ att söka och den som är trägen i ansträngning blir lyckosam i konjunkturen. Jag vill bara påpeka att yoghurt tillhör de mera nyttiga basvarorna som ett svenskt frukostbord kan uppvisa. Ävensom människor i avlägsna bergstrakter genom intag av denna produkt kunnat uppvisa stora framgångar med att uppnå extremt hög ålder bör vi betona gynnsamma följdverkningar. Om man redan i unga år ökar intaget av olika syrliga mjölkprodukter har det otvivelsutan en gynnsam effekt på livets varaktighet. Genetisk ålderskapacitet påverkas fördelaktigt!

Tack, snälla mamma. Jag tar det som att du ordnat med yoghurt. Men flingor skull Du ju också köpa…

Inom detta konsumentbevakade område är de flesta förefintliga varumärken så sockerbemängda att de rent av uppväger de positiva hälsoeffekter just yoghurt medför. Varusortimentet övertsiger med råge vad en rimlig valfrihet förutsätter. Expertis vi anlitat rekommenderar obemängda sädesmaterial i olika konstellationer. Här finner man produkter som kli, fullkornsströssel och müsli av olika inhemska sädesslag som allt som oftast förstärker dagens första mål och dess hälsosamma inverkan på den mänskliga konstitutionen och sådana är alltid att föredra.

Men kli? Det smakar ju så förbålt äckligt och det ger man väl kalvar i veterinärerna på Tv, typ! Jag vill ha smarriga flingor!

Där iakttar vi en av konsumismens bedrägliga följdverkningar. Man sammanblandar upplevelsen av njutning med nytta och man förväxlar hälsobringande näringsämnen med de biprodukter man valt att dölja dem med. Sålunda döljer man vanligt kli genom att låta halvsmält socker, honung, russin och torkade bananer med avsevärda halter fruktos bli så dominerande smaker att man inte kan urskilja vad man äter. Därför förespråkar kända näringsfysiologer outspätt kli om morgonen.

Är det därför Du petar i Dig italienska bröd med lager av ost, sjöar av marmelad och högar av skivade och saltade gurkor? För att dölja vad brödet smakar?

Nu räcker det! Du låter som ett helt mediedrev. Sådana har jag uthärdat länge nog. Varför tror Du att jag talar som en bok? Varför har jag utvecklat byråkratiskan och fört in den i hemmet? För att undvika tydlighet och synpunkter man alltför enkelt kan invända mot. Till och med Du har ju svårt att opponera Dig, eller hur! Men låt mig nu vara ifred med mina reflektioner inför dagens mera officiella plikter.

Cool off, morsan. Du behöver softa lite mer.

Frost på Bali

Klimatet på Bali har varit frostigt i väntan på en överenskommelse om hur vi ska handha jorden som ekologi och miljö. Nu lär man ha nått fram till en text - men i alla tider har vägen från ord till handling varit den allra svåraste. Nu sägs att det man blivit överens om är mycket allmänt hållet. Och i allmänna ordalag kan man kanske hålla varandra i mycket högre grad än i preciserade uppsatta mål för förändring av vårt, länders, företags etc, sätt att hantera jorden.

Vill väldens ledare verkligen åstadkomma ett tillräckligt skydd? Vill de tillräckligt starkt ändra konsumtionsmönster och sned fördelning? Eller är det samma gamla vanliga visa? Vi håller masken men skyddar oss själva, vårt överflöd och de egna företagens intresse?

Istället för att uppgivas kan vi tänka att när inte världesn politiska ledare inte ordnar saken får vi på basplanet själva göra mer. Öka pressen på dem som har maktmedlen och varför inte kombinera våra ansträngningar med bön? Eller?

Är kristna idioter, eller inte?

En fråga har ställts till mig om var Dawkins skriver att kristna är idioter. Nu har jag inte påstått att han ordagrant skrivit så – men återgivit tankegångar i McGraths bok Ateismens illusioner. Det är ateisten Stephen Jay Gould som avvisat synen på troende och kristna som oförnuftiga, psykiskt instabila etc. Han har visat att en annan hållning än den typen av förenklade och överdrivna förenklingar är möjlig. Det finns alltså olika former och grader av ateism och ateistiska hållningar, se t ex sidan ateism.se.

McGraths inledning i Ateismens illusioner visar hur han för sin del uppfattat Dawkins beskrivning av en kristen människas övertygelse. Dawkins frammanar en människa som inte nyttjar sin tankeförmåga och sitt förnuft utan är falsk, grundlurad eller totalt vilsen.

Ordet delusion diskuterar Dawkins i sin bok och sitt förord. Han citerar att det betyder ”falsk tro eller intryck” och han fortsätter med flera citat. Med gillande och instämmande återger han några ord från Robert M. Pirsig: ”When one person suffers from a delusion, it is called insanity. When many people suffer from it, it is called Religion”. Närmare ordet idioti eller mental sjukdom kan man inte gärna komma, eller hur? Så alldeles fel ute var McGrath (och jag) inte.

Och vänligheterna fortsätter. ”Ett metaforiskt eller panteistiskt bruk av ordet Gud är ljusår från den intervenerande, mirakelordnande, tankeläsande, syndastaffande, bönesvarande Gud i Bibeln, hos präster, mullor och rabbiner, och i det vanliga språket. Att avsiktligt sammanblanda de två är, enligt min mening, en handling av intellektuellt högförräderi” (min övers ur engelska upplagan). Och detta är Dawkins metod att leta upp användbara citat att klippa till de troende med och därmed frammana bilden av människor som står främmande för förnuft, vetenskap och balans.

Gould var i McGraths bok ett exempel på en mer balanserad ateistisk hållning. Och i tidigare artiklar har jag hänvisat till ateistiska sidor för en närmare beskrivning av olika former av ateism. Men man kan inte upprepa och säga allting hela tiden – särskilt inte när angreppen på kristen tro och kristna människors tankeförmåga och är illasinnade och oftast helt omöjliga att känna igen sig i (se tidigare recension av Onfrays Handbok för ateister).

Dawkins, Onfray och Sam Harris (Brev till en kristen nation) är intrycken entydiga: kristna och andra religioners företrädare är närmast tankeoförmögna (möjligen virusangripna) och delaktiga i en övertygelse som leder till extremism, fanatism och exempellöst och obarmhärtigt våld. Hur många troende människor, i vår kontext kristna, kan känna igen sig i sådana beskrivningar???

Kristen tro, Ateism

Ateism med illusioner

Ateismen har blivit en rörelse av läsare. Så får man förstå det bokflöde som propagerar Guds obefintlighet och religionens fördärvliga inverkan på människornas sinnen. Några enstaka och ganska lågmälda genmälen från kristet håll kan också märkas. Richard Dawkins omfattande volym The God Delusion (Bantam Press 2006), på svenska Illusionen om Gud, har fått ett genmäle i Alister McGraths och Joanna Collicutt McGraths Ateismens illusioner (Libris, 2007). Bokförlaget tillhandahåller också ett diskussions och samtalsunderlag.

De lyfter redan i sin inledning fram frågan hur det kan komma sig att man måste skriva en 400-sidor lång bok om att Gud är en villfarelse och inte finns. De ateistiska författarna är uttalade anhängare till evolutionen som förmodas göra rent hus med det icke-livskraftiga. Religionen som är myt och fiktion borde ha försvunnit för länge sedan.

Alister McGrath var en gång själv ateist och doktorerade i molekylär biofysik men blev kristen och fördjupade sig i teologin. Hans fråga är hur Dawkins och han kunde utvecklas åt så olika håll. ”En möjlighet skulle kunna vara att jag, eftersom jag tror på Gud, är rubbad, vilseförd, bedragen och bedräglig, att mina förståndsgåvor har förvanskats i och med att de har kidnappats av ett smittsamt, elakartat gudsvirus. Eller att jag tror på Gud just för att jag är rubbad… Jag är rädd att dessa båda möjligheter är summan av det svar jag hittar i Illusionen om Gud.”

Som en rimlig motbild till Dawkins lyfter han fram en mycket känd vetenskapsman, Stephen Jay Gould, han dog i cancer 2002, som ett exempel på en ateist som menade att naturvetenskapen går att förena såväl med ateism som med konventionell religiös tro. Gould avfärdade som nonsens föreställningarna om att de troende är idioter.

Mc Grath finner det märkligt att ateismen omhuldar sin övertygelse om att ha rätt med samma kategoriska övertygelse som de fundamentalistiska kristna vilka inte tål att deras hållning skärskådas eller kritiseras (s19). Därtill framställs religionen genomgående karikerad och på värsta tänkbara sätt.

I Ateismens illusioner går författarna mycket kortfattat igenom Dawkins resonemang på några avgörande punkter. Har vetenskapen några begränsningar undrar McGraths. Dawkins har en övertro på vetenskapens räckvidd – det man inte vet nu får vi så småningom veta. Det finns inga vetenskapens ”luckor” där Gud kan gömma sig. Ur kristen synvinkel är det en bedräglig tröst att finna hål i vetandet och där försöka smyga in Gud. Den dagen Gudsluckorna täpps till skjuter man också en hel del människors tro i sank eftersom den hängts på skakiga krokar.

Vetenskapliga teorier kan inte sägas ”förklara världen” anser McGraths. Vetenskapen kan idag möjligen förklara de fenomen som kan iakttas i världen. Det finns dessutom frågor som ligger utanför vetenskapens räckvidd. Till exempel den om det finns ett syfte med naturen. En icke-fråga enligt Dawkins. Men fler meningsfrågor om plats och ändamål med vår tillvaro och våra liv bär vi med oss. Varför är vi här? Vilken är livets mening?

Religionens upphörande kan inte göra slut på våld eller diskriminering, påpekar McGraths. Det är naivt och troskyldigt att hävda något sådant. Man måste ta hänsyn till hur värderingar skapas och människor skaffar sig normer, hur de får sin omgivning att bli begriplig. Om inte religionens fanns som levande idé och tradition skulle självfallet andra sociala markörer stiga upp och fram som bärare av värderingar och normer.

Ska man läsa McGraths bok bör man nog läsa Dawkins och vice versa. Ateismens illusioner är en tänkvärd liten skrift. Ganska lågmält, klarsynt och balanserat uppnår den sitt syfte: att vederlägga Dawkins betydligt mer obalanserade förkunnelse mot Gud, religion och tro.

Andra bloggar om: Tro, Vetenskap, Ateism, Richard Dawkins, Alister McGrath

Kyrkostyrelsens remissvar om könsneutrala äktenskap

Svenska kyrkan har tagit ställning skrivs och rapporteras i de flesta media, till exempel i Svenska Dagbladet. Anledningen är att Svenska kyrkans kyrkostyrelse lämnat ett remissvar på utredningen om könsneutrala äktenskap. Yttrandet kan läsas här.

I Sveriges radios rapportering blev kyrkostyrelsen till och med förvandlat till ett kyrkoråd, vilket på ett sätt ger en rimlig förståelse av att det är en opinionsyttring det handlar om. Andra kyrkoråd kan tänka annorlunda.

Men visst, kyrkostyrelsen handhar på kyrkomötets vägnar ärenden. Så remisssvaret har betydelse som en indikation på hur kyrkomötet till slut kan komma att besluta om hur kyrkan ska agera i handhavandet av de könsneutrala äktenskap som alla vet att riksdagen kommer att införa.

Kyrkostyrelsen sammanfattar sitt yttrande på följande vis:

Enligt Kyrkostyrelsen är det angeläget att samhället stödjer trygga och trofasta parrelationer. Ett sådant stöd kan ges bl.a. med hjälp av rättslig reglering. Enligt Kyrkostyrelsen är äktenskap och partnerskap likvärdiga samlevnadsformer.

Kyrkostyrelsen instämmer i utredarens förslag att föra samman lagstiftningen för äktenskap
och partnerskap till en gemensam lag.

Enligt Kyrkostyrelsen bör ordet ”äktenskap” endast användas för att benämna relationen
mellan en kvinna och en man.

Kyrkostyrelsen instämmer i utredarens förslag att nuvarande system med valfrihet mellan
vigsel inom trossamfund och borgerlig vigsel bör behållas.

Kyrkostyrelsen utgår ifrån att Svenska kyrkan är beredd att registrera partnerskap om detta
kan ske inom ramen för en gudstjänstordning som kyrkan själv bestämmer över.

Kyrkostyrelsen delar utredarens bedömning att Svenska kyrkan och dess präster bör
behandlas på samma sätt som andra trossamfund i fråga om vigselrätt och vigselbehörighet
och instämmer samtidigt i förslaget att det av praktiska skäl skall finnas en övergångsbestämmelse under ett år.

Kring ordet äktenskap skriver man utförligt för att inte dölja den starka meningsmotsättning som finns inom Svenska kyrkan. Avsnittet inleds:

Frågan om huruvida ordet ”äktenskap” skall användas för att benämna relationer mellan par med samma kön
Beträffande frågan om ordet ”äktenskap” bör användas för att även benämna relationer
mellan par med samma kön går meningarna isär inom Svenska kyrkan. Detta framgår tydligt
av den underremiss till utredningen som sänts ut till bl.a. stiften. En majoritet av remissinstanserna förordar att begreppet ”äktenskap” bör förbehållas relationen mellan man och kvinna. Det bör dock noteras att det finns en betydande minoritet som förordar att även par
med samma kön skall kunna ingå äktenskap. Av beslutsprotokollen framgår dessutom att
remissinstanserna ofta varit mycket splittrade när de avgivit sina yttranden. Det gäller både de
instanser som förordat och de som motsatt sig utredarens förslag. Det finns också många
reservationer och säryttranden.

Den oenighet som finns har sin grund i att det utifrån teologiska argument är möjligt att
resonera på olika sätt i denna fråga. En teologisk argumentation kan ta sin utgångspunkt i olika perspektiv som i sin tur var för sig kan rymma förutsättningar för olika ställningstaganden.

Därefter går man igenom ett skapelseteologiskt resonemang som lyder:

Enligt evangelisk-luthersk tradition uppfattas äktenskapet som en ordning i skapelsen. Ett
traditionellt skapelseteologiskt resonemang i denna fråga tar sin utgångspunkt i att Gud har
inrättat sin skapelse på så sätt att föreningen mellan man och kvinna är en förutsättning för
människosläktets fortbestånd. Människan skapades till man och kvinna med förmåga att
tillsammans föra släktet vidare genom att ta emot gemensamma barn. Mannen och kvinnan
kompletterar varandra i detta avseende. De barn som föds behöver en stabil och trygg omvårdnad för att utvecklas. Det finns strukturer i skapelsen som upprätthåller livet. När ett
barn föds behöver det tas emot av ett sammanhang där det kan få omvårdnad, kärlek och
trygghet. Äktenskapet har som en viktig funktion att utgöra en struktur för mottagandet och
fostran av gemensamma barn.

Det är emellertid också möjligt att med hjälp av ett skapelseteologiskt perspektiv argumentera
för en utvidgning av äktenskapet till par med samma kön. Man kan då ta sin utgångspunkt i
den mångfald och den dynamik som finns i skapelsen samt i det förhållandet att sexualiteten
och den äktenskapliga samlevnaden har ett vidare syfte än fortplantning. Nya ordningar för
samlevnad kan införas i takt med att samhället förändras och nya typer av mänskliga behov
aktualiseras. Detta ligger i linje med hur Luther uppfattade etiken med utgångspunkt i första
trosartikeln och med fokus på medmänniskans behov.

Äktenskapet som social institution har förändrats på olika sätt genom tiderna. Från att tyngdpunkten tidigare har legat på reproduktionen och ordnandet av olika ekonomiska förhållanden har den allt sedan 1700-talet kommit att föras över till den personliga relationen mellan två människor, baserad på kärlek. Begreppet ”persongemenskap” används ofta för att
beteckna en sådan relation. En persongemenskap kan finnas mellan två personer med samma
kön i lika hög grad som mellan personer med olika kön. Denna perspektivförskjutning kan
anföras som argument för att begreppet ”äktenskap” efter hand skulle kunna öppnas till att
även omfatta par med samma kön.

Samhället behöver olika slags institutioner för att främja mänsklig samanhållning och gemenskap och för att förhindra att människor far illa. Äktenskapet är en sådan institution. Men
äktenskapet är till för människan och inte människan för äktenskapet. På samma sätt som
gäller för andra institutioner i samhället kan därför äktenskapets former förändras efter hand
som olika förändringar äger rum i samhället.


man lyfter fram barnperspektivet och andra bibelteologiska perspektiv (skapelsperspektivet är ju bibelteologiskt). Rättvisefrågan förs fram och traditionen berörs. Till sist skriver man om de ekumeniska frågorna:

Bland kristna kyrkor och samfund finns en mycket bred uppslutning kring uppfattningen att
begreppet ”äktenskap” avser relationen mellan en man och en kvinna. Detta gäller både inom
Sveriges Kristna Råd och internationellt, t.ex. inom Borgågemenskapen och Lutherska Världsförbundet.

Det finns också krav på enskilda kyrkor att uppträda samlat i frågor som denna
och att inte ändra uppfattning utan att samtal har förts med andra kyrkor. Samarbetet med
andra kyrkor skulle utsättas för stora påfrestningar om Svenska kyrkan skulle bejaka äktenskap för par med samma kön.

Mot detta kan emellertid hävdas att det kan vara lika angeläget att ge stöd åt en grupp som är
eftersatt både i samhället och i olika kyrkor, som att ha goda ekumeniska relationer med
andra kyrkor på det officiella planet.

Andra bloggar om: Könsneutrala äktenskap, Kyrkostyrelsen, Äktenskap, Ekumenik, Skapelseteologi

Politisk åsikt: Unga behöver Gud!

De politiska partierna anser när de befinner sig i Svenska kyrkans kyrkostyrelse följande:

Kyrkan har ett uppdrag att nå varje ny generation med evangeliet och att vara ett komplement till familjen i att stödja unga människor i deras livstolkning. Målet är att barn och unga ska kunna få en tillitsfull och uthållig relation till Gud, kyrkan och församlingen. Kyrkan måste finna nya vägar att bidra till sådana relationer i dagens mångkulturella och sekulariserade samhälle. Församlingslivet behöver utformas så att de unga erbjuds dopet, får möjligheter att tolka sitt liv i dopets ljus och växa in i kyrkans tro och liv. I förlängningen är det både en förutsättning och en konsekvens att barn och unga får en självklar delaktighet i och inflytande på församlingens liv och gudstjänstfirande. (Kyrkostyrelsens skrivelse till kyrkomötet 2007, KsSkr 2007:1)

Varför står inte partierna för sin hållning i Sveriges Riksdag?

Afrika hungrar i alla avseenden

Doris Lessings nobelföreläsning måste läsas. Svenska dagbladet har publicerat texten. Dagens Nyheter kommenterar hur föreläsningen gick till.

Hon får oss att tänka kring skrivandets och läsandets stora betydelse. Över berättandets eget stilla rum och gränsöverskridande igenkänning. Och hon tvingar oss att reflektera över Afrikas och Zimbabwes hunger, i alla avseenden. Hon återger hur någon lärt sig läsa på sylt- och konservburkars etiketter. I hennes föreläsning berörs den skriande bristen på böcker och litteratur i Zimbabwe och vårt överflöd där människor knappt ids läsa...

Man, jag, leds över sin egen passivitet och uppfylls av vilja att förändra och påverka. LÄS!

Andra bloggar om: Doris Lessing, Nobelföreläsning, Nobelpris

Gärna medalj och en rejäl pension

Tur att man har goda vänner som minns hur samhället förändrades och när det hände. Det var inte bara prästerskapets (eller kyrkomötets) altruism som fick dem att avstå från ledamotskap i Nordstjärneorden. Ordensväsendet avskaffades av riksdagen 1973 och trädde i kraft 1974.

Märkligt nog har för någon månad sedan en kd-ledamot, Annelie Enochsson, motionerat om att man borde återinföra ordensväsendet. Och även om man inte återinför just ordensväsendet kanske man kunde hitta andra, fler och nya former för att uppmärksamma och markera olika typer av insatser. Men riksdagen har sedan år 1986 avslagit flera motioner om ett reformerat ordens- och medaljväsende. Man har även avvisat förslag om det offentliga belöningssystemet.

Devisen från den gamla pensionsstriden kanske börjar bli aktuell igen: Gärna medalj, men först en rejäl pension. Ponera att medaljer och utmärkelser kan förenas. De ena behöver inte stå emot det andra eller sättas i ordningsföljd?!

Den som är intresserad av ordensväsendets avskaffande hittar en skrivning i kortversion i Konstitutionsutskottets betänkande 2006/07:KU15:
Ordensväsendet har sitt ursprung i äldre tiders samhällssystem och principerna för utdelning av ordnar som belöning för samhällsinsatser kan svårligen förenas med ett nutida demokratiskt betraktelsesätt. Utskottet ser därför med tillfredsställelse att åtgärder vidtagits för att avveckla ordnar som en statlig belöning för offentlig tjänst.

Den ändrade synen på ordensväsendet ledde till att riksdagen år 1973 godkände ett förslag till reform av belöningssystemet för statsanställda som hade lagts fram av Kungl. Maj:t i proposition 1973:91. Reformen genomfördes fr.o.m. den 1 januari 1974.

Inom det svenska ordensväsendet förekommer (med undantag för Serafimerorden som endast har en grad) fem grader: kommendör med stora korset, kommendör av första klassen, kommendör, riddare av första klassen samt riddare. Kvinnor och präster benämns inte riddare utan ledamot av respektive orden. Serafimerorden utdelas endast till medlemmar av det svenska kungahuset och till utländska statschefer eller därmed jämställda personer.

Nordstjärneorden var före år 1975 avsedd som belöning för svenska och utländska "medborgerliga förtjänster, för ämbets- eller tjänstemannagärning, för vetenskaper, vittra, lärda och nyttiga arbeten samt för nya och gagneliga inrättningar". Orden utdelas numera endast till medlemmar av det svenska kungahuset samt till utländska medborgare eller statslösa som gjort personliga insatser för Sverige eller för svenska intressen.

Andra bloggar om: Ordensväsendet, Utmärkelser, Belöningar, Konstitutionsutskottet

Vem vill bli häftigaste heretikern?

Varje årstid har sitt. Nu framåt senhösten eller förvintern vet vi vad som gäller. Det är en på alla sätt utmärkt tid för utmärkelser. Kallt och regnigt och mörkt allt som oftast, det är normalt så här års. Därför behövs idrotts- och fotbollsgalor med regn av belöningar och titlar. Och därför är det gott med bragdguld och nobelpris.

Det glimmar liksom till i det jämntjocka mörkret. Vi får sola oss i andras glans och glädje. Inte alldeles olikt hur min familj hade det som nyinflyttade i Örebro i början på 70-talet. Vi hade tilldelats en usligt belägen lägenhet i ett 6-7 våningshus.

Vår bostad fanns en trappa upp. Den låg så illa till att vi inte fick så särskilt mycket ljus in i dunklet. Det vi faktiskt fick var lite ljus från den sol som reflekterades i grannhusets fönster. Inte direkt strålande för oss, men lite upplysning blev det. Indirekt som vid andras utmärkelser som man, med lite ansträngning, kan glädjas över.

Men det finns många områden där det inte blir så mycket extra. Präster kan om de har tur bli prost honoris causa, Ett slags ärans prost, en titulärprost, som slipper undan extrajobbet prosteriet annars innebär. Men en prost hc får lite glans över sina dagar. En gång föreslog jag en biskop, i ett annat stift än det där jag hör hemma, att ge den utmärkelsen till en tidigare chefredaktör för Kyrkans Tidning. Men det blev nobben. Det blir mest avundsjuka, blev svaret. Och hederskyrkvärd kunde han ju inte bli. Human hedersknyffel var han dock alldeles av sig själv.

Förr kunde präster få en prydnad att fästa på kaftanen. De kunde bli utsedda till LNO. Ledamot av Kungliga Nordstjärneorden, en slags försiktig kunglig utmärkelse som nuförtiden bara syns på gamla porträtt. I demokratisk yra avstod prästerskapet, eller var det kyrkomötet som avstod å prästernas vägnar, möjligheten att få små glimrande saker att lysa upp allt det svarta. Sådant där vet man aldrig så noga i efterhand. Resonemanget gick nog ungefär så här: om inte alla - så ingen! Men det skulle ha sett fint ut på det porträtt som kanske aldrig blir målat.

Dags att återinföra små belöningar och utmärkelser i akt och mening att pigga upp tillvaron och ljusa upp mörkret så här i december. Månadens anställde kanske inte går så bra annat än hos McDonalds. Månadens mediepräst? Mest motsägelsefull? Mysigaste mystikern? Malligaste mångsysslaren? Häftigaste heretikern?

Förresten, när jag tänker efter, det där sista fungerar nog inte. För att kunna bli heretiker måste det ju finnas NÅGOT som kyrkan håller fast vid. Tillsammans. Vi allihop. Genom gemensamt beslut som i en kyrkoordnings målsättningsparagraf, eller så…

Andra bloggar om: Heretiker, Honoris causa, Nordstjärneorden, Utmärkelser

En Adventsrörelse på väg

Genom historien tågar människorna
i folkvandringar, som arméer eller
som folkliga rörelser

Idag blir vi, kyrkfolket,
till en härligt stor adventsrörelse
Hade lärjungarna kunnat spela
trumpet, trumma och trombon,
hade man haft en egen blåsorkester
– vilket himla ljud, ett himlaljud
Ungefär som när församlingens musikkår
nyss lyfte vårt Hosianna mot höjden

Men även utan mässingsinstrument
var det klang och stort jubel
Upptända av förhoppningar om
oberoende, frihet och rättvisa
vandrade och dansade man in i Jerusalem
Idag är det få som vågar hoppas på försoning
trots alla fredskonferenser
Hoppets lätta fötter
dansar inte längre i Jerusalem

I alla tider har människor tågat
för möjliga och omöjliga mål
för goda saker och för onda
Vi hör fotsteg och röster
slagrop och stöveltramp

Ett folk på marsch kan betyda
krig, och förtryck
men också rättvisa och frihet...

Resten av denna predikan hittar Du på
min predikoblogg ordrik

Radiopredikan på söndag

1 söndagen i advent kl 11.00 kommer radions program 1 att sända högmässan från Olaus Petri kyrka i Örebro. Då ska jag predika och vet att det innebär att tusentals lyssnare finns med från olika delar av Sverige och Norden. Sång och musik. Olaus Petri musikkår medverkar och det gör också två av våra körer: Olaus Petri Cantores och ungdomskören OPQ. Vi räknar med fler än 600 besökare på plats.

Den som vill veta mer om högmässan den 1 advent kan hälsa på hos Sveriges radio.

Predikan kommer samma dag att läggas ut på min nya predikoblogg ordrik. Den har jag startat inspirerad av kollegor. Jag har kommit att förstå att fullt så många ord orkar inte särskilt många med läsa. En predikan gör sig allra bäst som muntligt framförd. Manuset blir lite speciellt och språket annorlunda mot när man skriver vanliga artiklar. Lite mer laddat och betydelsemättat, några enstaka poetiska vändningar och tankegångar som förflyttar sig över stora ytor med den höga hastighet några ord eller meningar kan utgöra...

KYRKAN är inte en organisation

Att fira gudstjänst är befinna sig nära det centrum kring vilket alla församlingar och kyrkor rör sig. När vi, ibland ganska lättvindigt, gett upp tanken att vi behöver vara i gudstjänsten för kyrkans och andras skull har vi bidragit till den allt starkare privatiseringen och sekulariseringen.

Gudstjänstfirandet är kristendomens sätt att förstå sitt uppdrag. Där finns nycklarna till hur det kristna livet ska levas. Där får vi del av Guds gåvor, där ges oss nåd och ny kraft. Genom att församlas kring Ordet och sakramenten får församlingen sitt liv och sin kallelse förnyad. Utan en gudstjänstfirande församling finns inte heller någon diakoni (som är ett utflöde av det vi tagit emot i och genom gudstjänsten).

Utan levande gudstjänst blir vi en verksamhetsdrivande social institution - i och för sig samhällsnyttig - men så mycket kyrka blir det inte. Utan förankring i gudstjänsten blir anställda, frivilliga och förtroendevalda ett slags fria radikaler som säkert gör stor nytta - men kyrkan går förlorad. Ingen kan ju vara kyrka på egen hand!

När vi skall förklara vad en gudstjänst är kan man ta sin utgångspunkt i de kortfattade ordboksförklaringarna:

Gudstjänst, alla former av gemensam bön och tillbedjan inför Gud. I kyrkans historia har utvecklats många olika ordningar (enskild eller gemensam gudstjänst). (Ordbok för Svenska kyrkan)

Högmässa, kyrkan huvudgudstjänst, som till sina huvuddelar firas lika i Svenska kyrkan, anglikanska kyrkan och romersk-katolska kyrkan. Högmässans ordning går tillbaka till dels den judiska synagogsgudstjänsten som firades på Jesu tid, dels den påskalammsmåltid då Jesus instiftade nattvarden… (Ordbok för Svenska kyrkan)

Men även Luther kan finnas med och hans förklaring ur Lilla katekesen:
Till vad ändamål har Kristus instiftat den heliga nattvarden?
Kristus har instiftat den heliga nattvarden, på det hans lärjungar skola hålla denna måltid till hans döds åminnelse samt befästas i gemenskapen med honom och med varandra inbördes.

1 Kor 11:26 Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer.

1 Kor 10:17 Eftersom brödet är ett enda är vi - fast många - en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.

Hur förstår vi då gudstjänsten i vår tid? Alltför ofta har högmässan setts som en rad punkter som ska betas av. En gudstjänstordning innehåller en massa moment som man kan missuppfatta som vore de ärenden på en föredragningslista som man ska beta av och ta sig igenom. Det har lett fram till att varje punkt enskilt ofta står för sig själv. Är den trevlig, är den underhållande eller är den tråkig? Går det för långsamt? Är orden omoderna. Får prästerna ha ordet mer än andra? Vad handlar den om?

Den som är missnöjd med vilka som ”gör” något i gudstjänsten, irriterar sig på sättet det utförs på, tycker att musik och psalmer är uråldriga och att det mesta borde göras annorlunda kan ha svårt att delta. Då kanske man måste börja med sig själv, sin uppfattningar och sin egen attityd. Är jag där bara för min egen upplevelses skull?

Med ett kritiskt frågebatteri ständigt i tankarna fastnar man mest på ytan och blir en utanförstående iakttagare, en distanserad granskare. Man är där, men man är inte med. Att vara församling är att komma samman med andra för att i gemenskap med dem tacka och lova Gud.

Tillåter jag mig att stanna i avståndstagande och kritik kommer helheten och mönstret förmodligen att gå förlorat. Snart nog har man byggt en mur mellan sig själv och det som är gudstjänstens väsen: mötet och dialogen mellan Gud och hans församling.

Kyrkan är inte en organisation utan det nya Gudsfolket. Kyrkan är inte en religiös kult utan en liturgi som omfattar hela Guds skapelse. Kyrkan är inte en doktrin över den värld som råder efter graven, utan det glädjerika mötet med Guds rike. Det är fredens sakrament, frälsningens sakrament och Kristi herraväldes sakrament. (Alexander Schmemann, Eukaristin kärlekens sakrament)

Tron som fick sköta sig själv

Det var en gång en tro. Den lämnades i fred för att den skulle få sköta sig själv. I början ville den mest vara ute i naturen och sola sig. Och den tyckte att den var en privatsak som inte andra hade att göra med. Men tiden gick och den här tron började känna sig ensam. Det hände inte mycket med den och den fick svårt att växa. Den blev liksom inte mer än den varit från början. Och redan då var den ofta riktigt barnslig.

Inte för att det är något fel på att vara barnslig. Men när människan som tron bodde i växte i kunskap och mognade känslomässigt så blev det mer plats för tron men allt färre uppgifter. Där fanns inte valv bortom valv utan tomrum bakom tomrum. Eftersom tron inte fick näring och stimulans blev den som en trött gammal krukväxt. Den längtade efter vatten men fick mest småskvättar eller ingenting alls. Tron som var lik en förtvinande växt försökte inhalera luftfuktigheten när det regnade ute – och hur lätt är det inomhus?

Så där satt den lilla tron instängd, isolerad och obrukad. Den fick visserligen följa med på en och annan tur i naturen och då blev den alldeles häftigt upplyft och gnolade fromt på Här är gudagott att vara. Just då kändes det helbra – men väl hemma blev det magert. Tron försökte alltmer desperat få i sig allt som gick, ett bibelcitat i en roman, en dikt vid tolvslaget, en morgonandakt av en muslim och ibland en symfoni av Mozart. Men mest blev det magert torrfoder och snabb skräpmat.

Heja Djurgården, pep den osäkert ibland. Men eftersom personen som bar den lilla tron var örebroare blev det mera högljutt när den dristade sig att ropa:Heja ÖSK! Men som trosobjekt var inte sportklubben heller särskilt bra. Tvivlet gnagde ständigt. Oron fick till och med den lilla tron att krympa...

Men tron svällde efterhand i omfång genom den egendomliga kosthållningen, däremot inte i mognad och insikt. Den började se sig själv som ett centrum för kunskap. Här var det vetenskap och sanning, kunde den utbrista mitt i natten och så skrattade den högt över sin finurliga överlevnadsstrategi. Den gjorde om gamla slagdängor och sjöng för full hals. Då slapp den höra sina inre frågor: varför är jag här, finns det en mening, finns det en himmel, är Guds rike här någonstans?

Jag tror, jag tror på vetenskap, skrålade den numera knubbiga lilla tron. Allt hade den en åsikt om, den tyckte om allt, men tyckte om särskilt mycket gjorde den inte. Och värst av allt – tilliten och förtröstan hade för länge sedan försvunnit. Den var som en förmåga utan uppgift, ett
perspektiv utan synfält. Men så en dag…

På väg

Utanför kvällsgrå morgon
trädsvarta grenar
vita frostkonturer

Innanför - olästa böcker
som klättrar i höga staplar
längtande efter ögon
att slinka in igenom

Glömda bakom tigande pärmar
kommer någonstans långt borta
ihåg därhemma

Därborta och härhemma
är på väg
Hosianna i höjden

Så skall ert tal vara

I Nerikes Allehanda fick min artikel i Svenska dagbladet om det politiska partiväsendet i kyrkan en liten lokal eftersläng. Ledarskribenten Lars Ströman skrev ett inlägg (som inte finns på nätet) den 15/11. Här mitt svar. Blir det tjatigt får läsaren tänka på att ingen ännu har tagit upp den kastade handsken om konsekvensfrågan: kan politiska partier stå bakom kristendomen enbart i kyrkan och samtidigt inte göra det i kommunal- och rikspolitiken? Ja är inte längre ja utan möjligen nej?

Publicerad den 22/11 i Nerikes Allehanda under tidningens rubrik: Politiska partier är inte trovärdiga i kyrkan

Låter sig de politiska partierna styras av Gud, undrar Lars Ströman. Han ställer frågan med hjälp av en rubrik i Svenska dagbladet över min artikel om partipolitiken i Svenska kyrkan. Han menar att detta att ledas av Gud inte är särskilt aktuellt för partier eller ibland inte ens för präster.

Politiska partier har organisation för att nominera och välja människor. Kyrkan har så många medlemmar att politiska partier passar bra i sammanhanget, menar Lars Ströman. Men sätta folk på listor kan vem som helst. Det man måste förklara är varför politiska ideologier ska styra en kristen kyrka. Ska verkligen teologi, tro och kyrka styras av partipolitik? En evangelisk luthersk kyrka borde ju först och främst styras med inspiration från Guds ord och bekännelseskrifterna, eller hur?

Problemet jag pekat ut är att partier har en uppfattning när man framträder i Svenska kyrkan och en annan i kommun och riksdag. Hur får partierna ihop det att ena dagen arbeta för tron på Jesus och nästa dag vara neutrala? Varför vill partierna styra kyrkan och utveckla uppgifter som att fira gudstjänst och missionera, när de i nästa sammanhang inte känns vid gudstjänst och mission?

Partierna ansluter sig i kyrkan till formuleringar som ”syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”. Samtidigt uppträder de utåt mot allmänheten som vore de livsåskådningsmässigt neutrala. Kan politiska partier äta kakan och ha den kvar? Kan partier samtidigt företräda tro och icke-tro? Hur står man ut med att gång på gång byta kyrkans trosmantel mot neutralitetens sekulära kappa? Vi borde inte tolerera att partierna med fingrarna i kors bakom ryggen fattar beslut i kyrkan. Ett sådant beteende är inte trovärdigt. I ett mångkulturellt och multireligiöst samhälle är det oacceptabelt.

Vi väljare kräver i alla andra sammanhang att partierna agerar konsekvent och logiskt. Att de är pålitliga och trovärdiga. Maud Olofsson partiledare i Centerpartiet gjorde i Ekots lördagsintervju (10/11) ingen hemlighet av hur man agerar i kyrkan. Centerpartiet ska för sin del ”påverka att Svenska kyrkan också viger människor i samkönade äktenskap”. Maud Olofsson bekräftar därmed ju att partierna använder kyrkan för egna politiska mål och syften.

Denna påverkan består i utövande av makt. Centerpartiet har 41 ledamöter av kyrkomötets 251. Moderata samlingspartiet har 45 och Arbetarepartiet Socialdemokraterna 75. Tillsammans har de politiska partierna total kontroll över kyrkan. Alla tre partierna har en bestämd uppfattning i frågan som ska ”påverka” kyrkan. Tror någon att Svenska kyrkan, i en viktig fråga, oavsett vilken, skulle tillåtas fatta beslut utifrån alldeles egna och icke partipolitiska utgångspunkter?

Mina invändningar: partierna står inte bakom det man beslutar i kyrkan. Och partierna använder kyrkan, när det passar dem, för sina politiska syften och förslag. Det är otidsenligt och helt orimligt!

Andra bloggar om: Politik i kyrkan, Partipolitik, Kyrkomötet, Maud Olofsson, Centerpartiet

Religion som neuros och ideologisk soppa

Michel Onfray, känd fransk folkbildare och filosof (f 1959) har skrivit En hedonists dagbok och Handbok för ateister (2006 på svenska, Nya Doxa) . Boken har fått många recensioner som man kan hitta på nätet: Ateism.se, Sydvsenskan, Arena, Corren.se

Onfray är en kämpande ateist, aktiv i kampen mot religion och gudstro. Dessa står i vägen för ett gott och sant mänskligt liv. Religionerna är förtryckande system.

Hans handbok för ateister börjar poetiskt och skönlitterärt – med viss inkänning och betoning av att han inte någonsin och ingenstans föraktat den som trodde på andar eller en odödlig själ, på gudomlig inspiration, änglarnas närvaro, bönens kraft, ritualens effekter osv.…men överallt har han noterat hur mycket människan fabulerar för att slippa se världen som den är.

Snart övergår boken till ett generalangrepp just på Judendom, kristendom och islam. Om de troende och deras religion använder han begrepp som: Naiv enfald, andlig misär, neuroser, psykoser, perversioner mental patologi, mental epidemi, obskurantism, fiktioner, neuros, magiskt tänkande, fabler, fiktion och fabrikation, underkastelse under oförnuftet, ideologisk soppa.

Som angrepp blir det mer löjeväckande än seriöst. Till slut söker man efter psykologiska förklaringar till dessa tillmälen. Och förmodligen är det just där man hittar förklaringen. I hans personliga och tidiga negativa och skrämmande upplevelser av religion och tro.

Men religion kan ha ett annat syfte. Han skriver att: De översinnliga världarna framstår plötsligt som ett slags motvärldar, uppfunna av utmattade människor, trötta och uttorkade av sina ständiga färder över sanddynerna och över de steniga, vitglödgade vägarna. (s 13f) Tron är en antites till världen, en dröm till vilken man kan längta och fly från en tillvaro man inte uthärdar.

Det som är överraskande med detta generalangrepp är att han, utöver sin förfärande obalanserade kritik, också anger uppgiften för en ateistisk ateism, en verklig ateism till skillnad från mjukisvarianterna: en kristen eller en svag ateism.

Onfray tycker att ateismen står inför en ny och högre uppgift: Meslier förnekade alla gudomar, d´Holbach demaskerade kristendomen, Feuerbach dekonstruerade Gud, Nietzsche förkunnar omvärderingen. Vi skall förvisso avskaffa Gud, men för att skapa vad? En annan moral, en ny etik, värden av ett helt nytt slag, otänkta eftersom de hittills varit otänkbara: där har vi det som låter oss samtidigt förverkliga och gå bortom ateismen. Det är den stora och krävande uppgiften för framtiden (s 55). Onfrays alternativ innehåller en hyllning till filosofin och förnuftet och en anslutning till den individuella och sociala nyttan, pragmatismen och hedonismen.

Istället för att försöka utveckla denna ateismens egna idévärld och tänka dessa nya tankar är han uppslukad av aversionen mot religionerna. Han har några poänger i sin religionskritik. Med honom undrar även många kristna hur tron genom århundraden egentligen har praktiserats. Men han mer än löper risken att bedöma det som hände då med vår tids mått och inte utifrån de historiska förutsättningarna. Dessutom - allt som hänt av krig, folkmord, förföljelser av oliktänkande hamnar i religionens vågskål. Ingen balans, ingenting av bokens inledande förståelse, ingen pardon. Religionen ska nedkämpas och förintas som det förtryckets och lurendrejeriets verktyg den är.

Onfray ifrågasätter Jesus som historisk person. Han ifrågasätter alla religiösa texter och tydligt Bibelns båda testamenten. Han vill dekonstruera de tre monoteismerna, de arbrahamitiska religionerna. Deras gemensamma grund är: hat mot intellektet (lydnad och underkastelse), hat mot livet (outsläcklig dödslängtan), hat mot denna värld (nedvärderas till förmån för en hinsides värld), hat mot den förgängliga kroppen ( förringas eftersom den gudomliga själen har alla goda egenskaper och dygder), hat mot kvinnorna och mot det fria och befriade könet. Dessa religioner slår rot utifrån principer som överallt handlar om förfalskning, kollektiv hysteri, lögn, fiktion och myter vilka tillåts verka obehindrat s 81.

Onfray bryr sig inte om att inga seriösa kristna eller utövande judar och muslimer kan känna igen sig i denna kanonad av överdrifter, vantolkningar och förvanskningar. Han öser på. Han predikar för sina troende skaror. Och så förundras en del ateister över att religionernas folk tycker sig se religion och tro i ateismen. Märkligt.

Andra bloggar om: Ateism, Michel Onfray, Religion

Ajö, sa de retoriska knepens mästare

I Finland har Kyrkpressen en utmärkt bloggportal med många spänannde bloggare. Översiktligt och lättåtkomligt. Där har jag hamnat i en återkommande diskussion på kommentarplats. Långa serier kommentarer är inte ovanligt. Men efter några inlägg har jag tagit min Mats ur skolan.

Förmodligen har jag inte riktigt förstått vilket alldeles eget liv en sådan diskussion lever. Inläggen flyger och far och kommer från alla möjliga håll. Och diskussionen började under ett inlägg om hur kristen tro beskrivs på Svenska kyrkans hemsida. Till sist kan man tappa fotfästet och inte riktigt överblicka vem som sa det ena eller tyckte det andra. Det gjorde jag. Ajö, sa jag då till diskussionen.

Innan dess hade mina inlägg liksom reducerats till retoriska knep. Knepen skulle bestå av att jag 1, gratulerade en debattör för att han visste bäst, 2, beskrev flera synpunkter som svart-vita och 3, bad någon tala ur skägget och inte bara slänga namn omkring sig. Nu har jag fått besked om ett fjärde knep som jag använt när jag sa tack och ajö. Knepet var känt från Sverige: 4, drog sig sårad ur debatten och påstod att samtalet upphört innan det började. Får jag vänligen bidra med en punkt? 5, Analysera andras inlägg och beskriv dem som retoriska knep. Varför inte en sjunde punkt också? 7. Beskriv något som så dåligt att den kritiska person du diskuterar med måste byta fot och börja försvara det ifrågasatta.

Så behandlar man ju fullblodspessimister. När de beskrivit något, t ex börsen utveckling, som urdålig och skrämmande så lägger man till ännu värre och förskräckande perspektiv, tex att börskraschen är nära och att nu kan det snart inte bli sämre. Då förvandlas förmodligen pessimisten till optimist och tvingas påtala att fullt så dåligt är det väl i alla fall inte... Óch fullt så illa står det väl inte till med Svenska kyrkan?!

Ytterligare har jag via e-post fått en synpunkt: Är det bara Du som får kritisera Svenska kyrkan? Nej, det står alla fritt. Men detta att jag gått i försvar, vilket jag medger, beror förmodligen mest på att synpunkterna på Svenska kyrkan blev så utmanande negativa att ingenting annat än en tunn hinna tro fanns kvar, ett slags yta man höll sig med för syns skull. I övrigt styrde sekularismen fullständigt. Då övergår kritik till något annat - till ett utdömande och totalsågande. Vi som älskar denna kyrka framstå ju som alltigenom korkade och blåsta, grundlurade och lättbedragna. Min förhoppning är att jag mitt i den upplevelsen inte gått från sak till person.

Inmålad och inföst i hörnet kände jag mig inte helt bekväm. Inte sårad men lite uppbragt över mig själv som trodde att det gick att hantera kommentarplatsen som en samtalets arena.

Ur just den debatten med fem, kanske fler, debattörer har jag dragit mig. Det blev oöverskådligt och spretade mer än jag klarade av att hantera. Än en gång: man får gärna tycka illa om Svenska kyrkan och döma ut den. Möjligheten att behålla tilltro och hopp minskade drastiskt och då, efter att ha gått i försvar, retirerade jag.

Ett samtal där man försöker förstå och upptäcka mer av den komplicerade kyrkoverklighet där vi lever - det skulle jag innerligen önska. Men platsen och arenan får nog bli en annan.


Andra bloggar om: Kyrkpressen, Svenska kyrkan, Kommentarer, Tilltro, Sekularismen, Kristen tro