Det drar ihop sig för Svenska kyrkan. Denna kyrka som huvudsakligen styrs av tre starka politiska rörelser. I kyrkan kallas de nomineringsgrupper men framträder under partibeteckning. Störst är socialdemokraterna med 71 mandat i kyrkomötet. Näst största grupp är moderaterna som har 41 mandat. Därefter kommer centern med 34 mandat. Tillsammans har de 146 platser av kyrkomötets 251.
Enligt SvD föreslår moderaternas partistyrelse stämman i oktober att partiet från och med 2013 inte ska delta i kyrkovalen.
– Vi tycker att tiden är inne. Svenska kyrkan ska fatta beslut om sina angelägenheter, och där är det bra att det finns engagerade moderater. Men vi ser inte att vi ska ställa upp under vår egen partibeteckning i de forumen, säger partisekreterare Sofia Arkelsten.
Förslaget är klokt och välkommet! Den politiska balansen på alla nivåer i kyrkan rubbas där med på ett hälsosamt sätt. Det lär bli allt mera uppenbart hur orimligt det är i ett modernt demokratiskt samhälle att politiska partier har makten och styr över ett trossamfund!
När, inte om, moderaterna drar sig tillbaka blir det påtagligt att somliga församlingar kan bli partipolitiska i en helt ny mening. Hur skulle det låta om vi fick socialdemokratiska eller centerpartistiska församlingar? Blotta tanken på en fortsatt och än mer profilerad partipolitisk dominans är något som strider mot kyrkans grundläggande natur. Låt kyrkan vara kyrka, ett salt i världen, och politiska partier vara partier som leder och styr stat och kommun!
26 augusti 2011
Kommenterat nummer av Kyrkans tidning
Ett nummer av Kyrkans tidning kunde leda till en bok av kommentarer. Mikael Mogren har alltid något att säga. Och det han säger kan diskuteras och borde ibland också ifrågasättas. Frågorna han berör om historia, nutid och framtid är värda några kapitel. Vi bär på ett arv som kan korrigera eller rent av motsäga osäkerhets- och framtidsvurmen hos en del av kyrkans teologer. Ett arv som hörs i alla tideböner: Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande. Såsom det var av begynnelsen, nu och skall vara.
I samma nummer av Kyrkans tidning återges hur KG Hammar i Vadstenafestivalen Kärlekens dårar mitt i ett samtal om Gudsbilder citerar Mäster Eckhart: Gode Gud, befria mig från Gud. Mäster Eckhart sökte tydligen befrielse från bilder och utsagor om Gud som skymmer den levande Guden bortom allt påtagligt. För mystikern kan detta vara gott enär där fanns en biblisk förankrad och omfattad bild av Gud.
Även i vår tid längtar säkert mystiker efter befrielse från Gud för att kunna möta Gud. Men är det vägen för dem som inte lärt känna den genom Bibeln uppenbarade? Är några teologer redan på väg mot en efterbiblisk tro som börjar i det konturlösa och otydliga? Har de kommit därhän att de vill begränsa Bibelns, dogmatikens, troslärans och gudstjänstens gåva till sökande människor? Kanske inte. Men om, är det att överträffa vad lärjungarna gjorde när de hoppade över att man först skulle möta Gud i judendomen innan man kunde bli kristen.
Kristnas undfallenhet inför islam skriver Annika Borg och Christer Hugo om. Det är som om Svenska kyrkans ledare sätter en annan religion före sin egen. Man ber om ursäkt för kristendomens exklusivitetsanspråk. Jag är vägen, sanningen och livet, säger Jesus. Vägen till Gud är Jesusvägen enligt kristen tro. Varför krattar då flera av Svenska kyrkans företrädare manegen för en annan religion, undrar författarna.
Som förespråkare för ett dialog8iskt förhållningssätt kan jag ändå känna sympati för de varningens ord som författarna ger uttryck åt. Om dialog blir till undfallenhet och servilitet upphör relationen att vara ömsesidig och något verkligt möte äger inte rum. Toleransen för muslimer är inte sällan långt större än för kristna. Trots att där finns märkliga roller för män och kvinnor.
Själv har jag varit med om att politiker och andra ledande personer tåligt lyssnat till koranrecitation i en kvart utan att skruva på sig. Stor tolerans för det annorlunda och exotiska. Ett möte med politiker eller folkrörelseledare där vi ifrån någon församling skulle inleda med att läsa Bibeln i 15 minuter - det vore förmodligen över innan det börjat. Det hindrar inte att muslimer och kristna har ett gemensamt uppdrag som människor av god vilja att gemensamt bygga broar av vänskap. För den gemensamma välfärdens skull. Om sådant och mycket mer behöver vi tala. Och kanske skriva böcker.
I samma nummer av Kyrkans tidning återges hur KG Hammar i Vadstenafestivalen Kärlekens dårar mitt i ett samtal om Gudsbilder citerar Mäster Eckhart: Gode Gud, befria mig från Gud. Mäster Eckhart sökte tydligen befrielse från bilder och utsagor om Gud som skymmer den levande Guden bortom allt påtagligt. För mystikern kan detta vara gott enär där fanns en biblisk förankrad och omfattad bild av Gud.
Även i vår tid längtar säkert mystiker efter befrielse från Gud för att kunna möta Gud. Men är det vägen för dem som inte lärt känna den genom Bibeln uppenbarade? Är några teologer redan på väg mot en efterbiblisk tro som börjar i det konturlösa och otydliga? Har de kommit därhän att de vill begränsa Bibelns, dogmatikens, troslärans och gudstjänstens gåva till sökande människor? Kanske inte. Men om, är det att överträffa vad lärjungarna gjorde när de hoppade över att man först skulle möta Gud i judendomen innan man kunde bli kristen.
Kristnas undfallenhet inför islam skriver Annika Borg och Christer Hugo om. Det är som om Svenska kyrkans ledare sätter en annan religion före sin egen. Man ber om ursäkt för kristendomens exklusivitetsanspråk. Jag är vägen, sanningen och livet, säger Jesus. Vägen till Gud är Jesusvägen enligt kristen tro. Varför krattar då flera av Svenska kyrkans företrädare manegen för en annan religion, undrar författarna.
Som förespråkare för ett dialog8iskt förhållningssätt kan jag ändå känna sympati för de varningens ord som författarna ger uttryck åt. Om dialog blir till undfallenhet och servilitet upphör relationen att vara ömsesidig och något verkligt möte äger inte rum. Toleransen för muslimer är inte sällan långt större än för kristna. Trots att där finns märkliga roller för män och kvinnor.
Själv har jag varit med om att politiker och andra ledande personer tåligt lyssnat till koranrecitation i en kvart utan att skruva på sig. Stor tolerans för det annorlunda och exotiska. Ett möte med politiker eller folkrörelseledare där vi ifrån någon församling skulle inleda med att läsa Bibeln i 15 minuter - det vore förmodligen över innan det börjat. Det hindrar inte att muslimer och kristna har ett gemensamt uppdrag som människor av god vilja att gemensamt bygga broar av vänskap. För den gemensamma välfärdens skull. Om sådant och mycket mer behöver vi tala. Och kanske skriva böcker.
25 augusti 2011
Jag borde skriva en bok
Läsningen vid frukostbordet triggade igång vilja att säga emot. Efter en stunds läsning sa jag högt, om detta borde man skriva en bok. Här fanns tankestoff för mer än ett litet blogginlägg.
Hur kan man tänka så, utropade jag högt.
Skriva en bok? Om ett enda nummer av Kyrkans tidning? Den veckotidning som om torsdagarna ramlar ner på dörrmattan. På ledarsidan fanns frågan om äktenskapet för vilken gång i ordningen? Nu dock för ovanlighetens skull med ingång från äktenskapets heterosexuella sida. Det äktenskap som fortfarande är ifrågasatt av många män och kvinnor. Man behöver ge upp tanken på äktenskap för att samlevnadsformerna är många.
Inte heller äktenskapet är en pepparkaksform som gör alla äktenskap lika, hävdar ledarskribenten Brita Häll. Man måste inte betrakta äktenskapet som patriarkalt cementerat. De samlevnadsformer som är bra klarar sig, blir ledarens slutsats. Men finns det då en kristen norm? Något som man särskilt borde värna? Står det alltid i motsats till andras övertygelse. Innebär ett försvar för äktenskapet att man alltid måste se ner på eller förakta andras val eller övertygelser?
Eftersom jag bor i Strängnäs stift får man i vår upplaga av tidningen läsa valda delar av andra stifts sidor. Ett fattigdomsbevis. Även vårt stift borde värdera kännedomen om vad som är på gång så högt att vi oftare och snabbare blev informerade. Via en egen stiftssida. Nu fick vi tillgång till Uppsala stifts intervju med Miakel Mogren. Visserligen närking och intressant. Men samtidigt representerad med en andakt med bildbyline inne i tidningen. Uppsala kan ju ha intresse av Mikael eftersom han just slutat i Helga Trefaldighet i Uppsala för att bli Pilgrimspräst i Västerås. En överexponering av enskilda kända kyrkliga personer som man ser nu och då.
Rubriken över intervjun med Mikael basunerar ut att Kristus möter oss från framtiden. Ett sant påstående. Men inte enkelt. Utan en Kristus som kommer till oss från det förflutna kan vi knappast varsebli Kristus ur framtiden. Att evangeliet om Jesus skulle kunna vara skåpmat, något ur skafferiet eller förråden är inte möjligt. Jesus finns på ett särskilt sätt i Bibeln och stiger oss till mötes. Utan förankring i Bibelns uppenbarelse och kyrkans tradition blir framtidens Jesus lätt en figur hos New Age. Strömlinjeformad och förenklad, med den inskränkta sändningen att vi ska ha det bra och må väl.
Jag uppfattar att Mikael Mogren menar att detta att gå i högmässan har med statliga påbud att göra. Som om kristen gudstjänst genom årtusendena skulle vara överhetens påfund. Vi sak glädja oss över alla som vill gå in i kyrkan och tända ljus. Och över konfirmandassistenterna. Jag vet ingen som inte uppskattar att människor vill komma till kyrkan för att tända ljus eller ser det som negativt att vi har en växande skara konfirmandassistenter. Ljuvligt är det. Men kyrkan lever inte av ljuständning allena.
Korta besök i avskildhet för att tända ljus kan aldrig någonsin bli en ersättning för det församlingen gör och får när den firar sin söndagliga gudstjänst. Den enkla förklaringen till fler ljuständare och färre gudstjänstfirare är väl att allt fler har allt sämre koll på vad Kristus av nåd genom tron erbjuder! Ingen trons vandring. Ingen mognad, ingen väöxt, ingen helgelse. Men sådant kanske kommer av sig självt, utan tidigare kunskap, utan själavård eller andlig vägledning? Vardagsbesökarna nöjer sig med att förbli ensamma i kyrkan och tända sitt ljus.
Man gör det mycket enkelt för sig om man tror att man kan sätta på formel det Kristus gör och att det då alltid handlar om en Kristusdimension som står för det osäkra och oförutsägbara, bortom det rätlinjiga och alla strategier och planer som vi själva kan skapa. Att det skulle finnas en motsättning eller spänning mellan det vi som kyrka och församling arbetar för och en oförutsägbar Kristusdimension som ständigt krånglar till det men samtidigt för livet till oss kan inte riktigt tas på allvar.
Formuleringarna låter vackra. Förmodligen har jag själv någon gång lockats att kontrastera lunken och hjulspåren på liknande sätt. Men framtidsvägen går inte bort från planering och målmedvetenhet. Istället går den in i bön och gudstjänst för att uppstå till liv. Igen! Och igen!
Hur kan man tänka så, utropade jag högt.
Skriva en bok? Om ett enda nummer av Kyrkans tidning? Den veckotidning som om torsdagarna ramlar ner på dörrmattan. På ledarsidan fanns frågan om äktenskapet för vilken gång i ordningen? Nu dock för ovanlighetens skull med ingång från äktenskapets heterosexuella sida. Det äktenskap som fortfarande är ifrågasatt av många män och kvinnor. Man behöver ge upp tanken på äktenskap för att samlevnadsformerna är många.
Inte heller äktenskapet är en pepparkaksform som gör alla äktenskap lika, hävdar ledarskribenten Brita Häll. Man måste inte betrakta äktenskapet som patriarkalt cementerat. De samlevnadsformer som är bra klarar sig, blir ledarens slutsats. Men finns det då en kristen norm? Något som man särskilt borde värna? Står det alltid i motsats till andras övertygelse. Innebär ett försvar för äktenskapet att man alltid måste se ner på eller förakta andras val eller övertygelser?
Eftersom jag bor i Strängnäs stift får man i vår upplaga av tidningen läsa valda delar av andra stifts sidor. Ett fattigdomsbevis. Även vårt stift borde värdera kännedomen om vad som är på gång så högt att vi oftare och snabbare blev informerade. Via en egen stiftssida. Nu fick vi tillgång till Uppsala stifts intervju med Miakel Mogren. Visserligen närking och intressant. Men samtidigt representerad med en andakt med bildbyline inne i tidningen. Uppsala kan ju ha intresse av Mikael eftersom han just slutat i Helga Trefaldighet i Uppsala för att bli Pilgrimspräst i Västerås. En överexponering av enskilda kända kyrkliga personer som man ser nu och då.
Rubriken över intervjun med Mikael basunerar ut att Kristus möter oss från framtiden. Ett sant påstående. Men inte enkelt. Utan en Kristus som kommer till oss från det förflutna kan vi knappast varsebli Kristus ur framtiden. Att evangeliet om Jesus skulle kunna vara skåpmat, något ur skafferiet eller förråden är inte möjligt. Jesus finns på ett särskilt sätt i Bibeln och stiger oss till mötes. Utan förankring i Bibelns uppenbarelse och kyrkans tradition blir framtidens Jesus lätt en figur hos New Age. Strömlinjeformad och förenklad, med den inskränkta sändningen att vi ska ha det bra och må väl.
Jag uppfattar att Mikael Mogren menar att detta att gå i högmässan har med statliga påbud att göra. Som om kristen gudstjänst genom årtusendena skulle vara överhetens påfund. Vi sak glädja oss över alla som vill gå in i kyrkan och tända ljus. Och över konfirmandassistenterna. Jag vet ingen som inte uppskattar att människor vill komma till kyrkan för att tända ljus eller ser det som negativt att vi har en växande skara konfirmandassistenter. Ljuvligt är det. Men kyrkan lever inte av ljuständning allena.
Korta besök i avskildhet för att tända ljus kan aldrig någonsin bli en ersättning för det församlingen gör och får när den firar sin söndagliga gudstjänst. Den enkla förklaringen till fler ljuständare och färre gudstjänstfirare är väl att allt fler har allt sämre koll på vad Kristus av nåd genom tron erbjuder! Ingen trons vandring. Ingen mognad, ingen väöxt, ingen helgelse. Men sådant kanske kommer av sig självt, utan tidigare kunskap, utan själavård eller andlig vägledning? Vardagsbesökarna nöjer sig med att förbli ensamma i kyrkan och tända sitt ljus.
Man gör det mycket enkelt för sig om man tror att man kan sätta på formel det Kristus gör och att det då alltid handlar om en Kristusdimension som står för det osäkra och oförutsägbara, bortom det rätlinjiga och alla strategier och planer som vi själva kan skapa. Att det skulle finnas en motsättning eller spänning mellan det vi som kyrka och församling arbetar för och en oförutsägbar Kristusdimension som ständigt krånglar till det men samtidigt för livet till oss kan inte riktigt tas på allvar.
Formuleringarna låter vackra. Förmodligen har jag själv någon gång lockats att kontrastera lunken och hjulspåren på liknande sätt. Men framtidsvägen går inte bort från planering och målmedvetenhet. Istället går den in i bön och gudstjänst för att uppstå till liv. Igen! Och igen!
23 augusti 2011
Antisemitism och islamofobi
Intoleransen ökar. Inte minst på nätet. Det kan man läsa i en rapport till regeringen som Forum för levande historia sammanställt.
Extrema och våldsuppmuntrande sidor på internet ökar dramatiskt. Det är uppenbart att internet och sociala medier har utvecklats till centrala fora för spridning av grovt intoleranta och rasistiska värderingar, något som i Norge fått katastrofala konsekvenser. Här är kunskaperna ännu bristfälliga. (Ur Antisemitism och islamofobi) En faktor som kan ha stor betydelse är läromedlens stereotypa och även missvisande bild av judar och muslimer.
Islamofobin har vuxit så att man ibland ställt frågan om Muslimer är de nya judarna. Det vill säga har muslimerna blivit de andra, de utanförstående som man kan tillvita alla möjliga egenskaper och planer. Ett frågebatteri som lyfter fram särskilda kännetecken som kan visa på islamofobin hämtas ifrån Commission on British Muslims and Islamophobia i
Storbritannien. De hade ordnat konsultationer med forskare och muslimska organisationer. (Runnymede
Trust 1997), i svensk översättning av Otterbeck & Bevelander (2006):
1. Om islam ses som monolitiskt och statiskt eller som mångfaldigt och dynamiskt,
2. Om islam ses som annorlunda och separat eller som liknande och ömsesidigt
beroende,
3. Om islam ses som underlägset eller som jämställt,
4. Om islam ses som en aggressiv fiende eller som en samarbetspartner,
5. Om muslimer ses som manipulativa eller som uppriktiga,
6. Om muslimsk kritik av ”Väst” avvisas eller diskuteras,
7. Om diskriminerande beteenden mot muslimer försvaras eller kritiseras,
8. Om anti-muslimskt tal ses som naturligt eller som problematiskt.
Listan kan ge en indikation på hur man över huvud taget betraktar religion, etnicitet, klass. Byter man ordet islam mot kristen tro blir det förmodligen även där för många människor ett flertal träffar av avståndstagande. Vilket inte ska överskugga listans främsta funktion att avslöja och definiera isalmofobin. Men igenkänningen är inte betydleselös. Många kristna kan av egen erfarenhet förstå vissa delar av avståndstagande och hat som drabbar judar och muslimer. Det blir inte mindre komplicerat av att det beklagligtvis nog samtidigt finns många aktiva kristna som betraktar islam som det stora hotet, det mesta annorlunda, avgudadyrkande och onaturliga som finns.
I rapporten återger man Nationalencyklopedins difinition av Islamofobi. Där känner jag för min del igen sådan åsikter som jag ofta hört i diskussionen om hur vi som kristna ska förhålla oss till isalm och muslimer. Det dialogiska synsättet har då varit långt borta.
Islamofobi är rädsla för islam, överdrivna föreställningar om
att islam är en religion som leder till negativa beteenden och att muslimers närvaro i ett
samhälle utgör en fara. Islamofobin kombineras ofta med idéer om en stor muslimsk
konspiration som avser att störta det västerländska samhället, att jämföra med
antisemitism.
Dessa smakprov hoppas jag kan locka till läsning och samtal kring denna viktiga och högaktuella rapport. Trots att det inte är så enkelt att dra likhetstecken mellan antisemitism och islamofobi finns där ändå gemensamma nänmnare. Även aktivt kristna kan nog på en och annan punkt känna igen det avståndstagande som möter judar och muslimer. Vi borde därför ha lätt att identifiera oss med de som drabbas av antisemitism och islamofobi. Religionen som sådan är i vårt land inte automatiskt något som väcker sympati och förståelse. Ofta är det precis tvärt om.
I Aftonbladet kommentreras rapporten på ledarplats. Man citerar där ministern, Erik Ullenhag, som understryker att politikerna har varit dåliga på att bemöta rasismen. Ledarskribenten Eva Franchell fortsätter: Så är det, politiskt basarbete bedrivs bäst där de många människorna finns.
Även från kyrkornas sida har vi varit passiva och inte så sällan ganska ointresserade av vad som drabbar trossyskon inom andra religioner. När vi istället borde höja våra röster för att tala tydligt om det förkastliga i alla de hatiska fiendebilder som sprids via nätet, eller ageras ut på mångahanda sätt, och som har drabbat judar och muslimer.
Så läs och begrunda! Av solidaritet. Och av egenintresse.
Extrema och våldsuppmuntrande sidor på internet ökar dramatiskt. Det är uppenbart att internet och sociala medier har utvecklats till centrala fora för spridning av grovt intoleranta och rasistiska värderingar, något som i Norge fått katastrofala konsekvenser. Här är kunskaperna ännu bristfälliga. (Ur Antisemitism och islamofobi) En faktor som kan ha stor betydelse är läromedlens stereotypa och även missvisande bild av judar och muslimer.
Islamofobin har vuxit så att man ibland ställt frågan om Muslimer är de nya judarna. Det vill säga har muslimerna blivit de andra, de utanförstående som man kan tillvita alla möjliga egenskaper och planer. Ett frågebatteri som lyfter fram särskilda kännetecken som kan visa på islamofobin hämtas ifrån Commission on British Muslims and Islamophobia i
Storbritannien. De hade ordnat konsultationer med forskare och muslimska organisationer. (Runnymede
Trust 1997), i svensk översättning av Otterbeck & Bevelander (2006):
1. Om islam ses som monolitiskt och statiskt eller som mångfaldigt och dynamiskt,
2. Om islam ses som annorlunda och separat eller som liknande och ömsesidigt
beroende,
3. Om islam ses som underlägset eller som jämställt,
4. Om islam ses som en aggressiv fiende eller som en samarbetspartner,
5. Om muslimer ses som manipulativa eller som uppriktiga,
6. Om muslimsk kritik av ”Väst” avvisas eller diskuteras,
7. Om diskriminerande beteenden mot muslimer försvaras eller kritiseras,
8. Om anti-muslimskt tal ses som naturligt eller som problematiskt.
Listan kan ge en indikation på hur man över huvud taget betraktar religion, etnicitet, klass. Byter man ordet islam mot kristen tro blir det förmodligen även där för många människor ett flertal träffar av avståndstagande. Vilket inte ska överskugga listans främsta funktion att avslöja och definiera isalmofobin. Men igenkänningen är inte betydleselös. Många kristna kan av egen erfarenhet förstå vissa delar av avståndstagande och hat som drabbar judar och muslimer. Det blir inte mindre komplicerat av att det beklagligtvis nog samtidigt finns många aktiva kristna som betraktar islam som det stora hotet, det mesta annorlunda, avgudadyrkande och onaturliga som finns.
I rapporten återger man Nationalencyklopedins difinition av Islamofobi. Där känner jag för min del igen sådan åsikter som jag ofta hört i diskussionen om hur vi som kristna ska förhålla oss till isalm och muslimer. Det dialogiska synsättet har då varit långt borta.
Islamofobi är rädsla för islam, överdrivna föreställningar om
att islam är en religion som leder till negativa beteenden och att muslimers närvaro i ett
samhälle utgör en fara. Islamofobin kombineras ofta med idéer om en stor muslimsk
konspiration som avser att störta det västerländska samhället, att jämföra med
antisemitism.
Dessa smakprov hoppas jag kan locka till läsning och samtal kring denna viktiga och högaktuella rapport. Trots att det inte är så enkelt att dra likhetstecken mellan antisemitism och islamofobi finns där ändå gemensamma nänmnare. Även aktivt kristna kan nog på en och annan punkt känna igen det avståndstagande som möter judar och muslimer. Vi borde därför ha lätt att identifiera oss med de som drabbas av antisemitism och islamofobi. Religionen som sådan är i vårt land inte automatiskt något som väcker sympati och förståelse. Ofta är det precis tvärt om.
I Aftonbladet kommentreras rapporten på ledarplats. Man citerar där ministern, Erik Ullenhag, som understryker att politikerna har varit dåliga på att bemöta rasismen. Ledarskribenten Eva Franchell fortsätter: Så är det, politiskt basarbete bedrivs bäst där de många människorna finns.
Även från kyrkornas sida har vi varit passiva och inte så sällan ganska ointresserade av vad som drabbar trossyskon inom andra religioner. När vi istället borde höja våra röster för att tala tydligt om det förkastliga i alla de hatiska fiendebilder som sprids via nätet, eller ageras ut på mångahanda sätt, och som har drabbat judar och muslimer.
Så läs och begrunda! Av solidaritet. Och av egenintresse.
22 augusti 2011
Samhället borde eller borde staten?
Staten vet alla vad det är. Någorlunda har de flesta av oss kunskap om vilka uppgifter som utförs av vilka institutioner. Men när vi talar om samhället blir det omedelbart mera diffust. Samhälle används ibland i den politiska retoriken som en synonym till staten. Samhället skall eller borde betyder då att staten måste ellr har skyldigheten att göra något. I SAOB läser jag följande: Hvad är Samhälle, taget i dess allmännaste bemärkelse? (Svar:) Ett mellan flera ingånget förbund, att med samlade krafter befordra gemensamt bästa. Society den engelska motsvariheten betyder både samhälle och sällskap. En organsiation för ett bestämt syfte. Så att samhälle har att göra med organisation och sammanslutning är klart.
SAOB är en källa att ösa ur. Där omnämns ett Society for the propagation of the gospel i London .., som .. drager all mögelig omsorg för then Christeliga lärons fortplantande .. hos Hedningar och andra ochristna. Det är inte staten det handlar om i detta ålderdomliga exempel.
Men ordet samhället fungerar hos oss även som en benäning på byar och andra tätorter. I samhället låg skolan, affären, stationen och många andra viktiga institutioner och företag. Samhälle blev också synonym för kommuner och landsting. Samhället får när det avänds med den betydelsen iklä sig de lokala uppgifterna att organisera t ex sjukvård, omsorg, skola.
Jag bekänner att på denna punkt har jag ofta felat. Trots att jag därmed förminskat det så kallade civila samhället där många andra viktiga samhällsaktörer finns: folkrörelser, föreningsliv, kyrkor och trossamfund. Maria Ludvigsson kommenterar på SvD:s ledarsida idag att Juholt hoppar mellan begreppen stat och samhälle på ett sätt som väcker misstanken att han inte ser skillnad på de båda...
Juholt är dock i gott sällskap. Jag gör ju dessvärre ofta så. Använder samhälle som synonym för stat och kommun. Fler gör det. Men när det nu blivit påpekat kanske en bättring är i sikte? Språkhanteringen kanske blir lite mera precis så att vi istället för att säga man oftare vågar använda jag. Och vi kunde låta samhälle stat, kommun eller landsting får heta så. Kyrkor och folkrörelser eller andra aktörer ska också slippa den anonymisering som beteckningen det civila samhället så lätt ger dem. Den civila klumpen blir snabbt otympligt stor och oprecis. Av sådant kommer mera missförstånd och luddighet än klarhet och kunskap. Ja, samhället borde verkligen förbättra skolundervisningen så att liknande språkliga dimridåer inte fortsätter att spridas ute i samhället. Eller?
SAOB är en källa att ösa ur. Där omnämns ett Society for the propagation of the gospel i London .., som .. drager all mögelig omsorg för then Christeliga lärons fortplantande .. hos Hedningar och andra ochristna. Det är inte staten det handlar om i detta ålderdomliga exempel.
Men ordet samhället fungerar hos oss även som en benäning på byar och andra tätorter. I samhället låg skolan, affären, stationen och många andra viktiga institutioner och företag. Samhälle blev också synonym för kommuner och landsting. Samhället får när det avänds med den betydelsen iklä sig de lokala uppgifterna att organisera t ex sjukvård, omsorg, skola.
Jag bekänner att på denna punkt har jag ofta felat. Trots att jag därmed förminskat det så kallade civila samhället där många andra viktiga samhällsaktörer finns: folkrörelser, föreningsliv, kyrkor och trossamfund. Maria Ludvigsson kommenterar på SvD:s ledarsida idag att Juholt hoppar mellan begreppen stat och samhälle på ett sätt som väcker misstanken att han inte ser skillnad på de båda...
Juholt är dock i gott sällskap. Jag gör ju dessvärre ofta så. Använder samhälle som synonym för stat och kommun. Fler gör det. Men när det nu blivit påpekat kanske en bättring är i sikte? Språkhanteringen kanske blir lite mera precis så att vi istället för att säga man oftare vågar använda jag. Och vi kunde låta samhälle stat, kommun eller landsting får heta så. Kyrkor och folkrörelser eller andra aktörer ska också slippa den anonymisering som beteckningen det civila samhället så lätt ger dem. Den civila klumpen blir snabbt otympligt stor och oprecis. Av sådant kommer mera missförstånd och luddighet än klarhet och kunskap. Ja, samhället borde verkligen förbättra skolundervisningen så att liknande språkliga dimridåer inte fortsätter att spridas ute i samhället. Eller?
18 augusti 2011
Tystnadsplikten och radioandakten
Vad kan man berätta om en medmänniska, om en vän? I en morgonandakt? Om man är präst eller om man är pastor. Hur nära och stor stunden vid dödsbädden än kan ha varit borde man vara oerhört restriktiv. Risken är överhängande att förvandla mötet till en mönsterberättelse och personen till ett medel för att säga något annat.
I dagens morgonandakt berättar missionspastorn Kjell Carles om en av sina vänner och hennes död. Han ger så många detaljer om henne att ingen i närheten kan tvivla på hennes identitet. Man får höra hennes namn (men vet naturlgtvis inte om det är fingerat). Man får veta vilka föreningar hon är med i, vilken iögonenfallande hårfärg hon har osv.
Träder pastorn över en gräns han borde upprätthålla när han låter mötet med den dödssjuka kvinnans man på sjukhuset och stunden vid dödsbädden bli allmängods? Förmodligen. Han gör det i sin andakt till en berättelse för alla. Det blir till en rörande och inspirerande episod, fylld av tro. Men är den för alla att höra? Möjligen förleds han av sin vänskap. En risk vi som finns i liknande yrken löper. Men i den stunden på sjukhuset är han väl på ett särskilt sätt också pastorn, själavårdaren? Något mer än en vän. Han kan i den situationen inte avstå från sin vigning och sina löften. Där är han en professionell person med höga krav på sekretess. Den som vill göra en egen bedömning kan via nätet själv få höra. Här kan man hitta morgonandakten.
Det spelar egentligen ingen roll om kvinnan eller kvinnans man givit honom tillåtelse att berätta om detta. Han borde i alla fall låtit bli. Enda teoretiska alternativet vore att totalt avidentifiera och anonymisera berättelsen. Men även det förfarandet är synnerligen tveksamt. Stunden vid dödsbädden är omgärdad och skyddad av en förtrolighet, befäst i starka regler om sekretess och tystnadsplikt, som inte kan eller ska hanteras lättvindigt.
Varje gång man lyckas locka präster och pastorer att berätta om drabbade människor, om vad dessa människor upplever och tänker, finns en risk att pastorer, präster och diakoner stegar utanför den skyddszon som tystnadsplikten sätter. Uppluckringen tycker jag mig märka på många håll. Man använder upplevelser från möten och samtal som om det vore fritt fram.
I förkunnelsen är det intressant om det finns levande exempel. Men de bör hämtas från det egna sammanhanget eller från medierna. Annars slipper lätt sådant igenom som inte ska förtäljas. Vi borde därför återupprätta tystandspliktens värde genom att samtala om denna och liknande situationer. Frågan är: var ska gränsen gå? Vad får man berätta. Vad bör man tiga om?
Se t ex Grunddokument, Andlig vård inom hälso- och sjukvården.
Biskopsbrev om Tystnadsplikt i Svenska Kyrkan
Wikipedia om Tystnadsplikt
Utredning inom Svenska kyrkan om Ett skyddat rum - Tystnadsplikt
Citat om Svenska Missionskyrkan: De som ordineras till pastorer avger ett löfte om tystnadsplikt genom att besvara frågan: ”Lovar ni att inte för någon röja vad som anförtros er under bikt eller i enskild själavård?” Till dem som ordineras till diakoner ställs frågan: ”Vill ni iaktta er tystnadsplikt om sådant som anförtros i själavårdande samtal eller det som rör människors personliga förhållanden?” Den som avskiljs till särskilt uppdrag respektive för sändning som missionär ska besvara frågan: ”Vill du/ni iaktta er tystnadsplikt om det människor anförtror er, i själavårdande samtal eller det som rör människors personliga förhållanden?” I introduktionen till kapitlet om installation av pastor eller diakon uppges att pastor och diakon i samband med ordinationen har avgett löfte om tystnadsplikt.69
Det som pastor har hört vid bikt och enskild själavård omfattas av vad som kallas ”särskild tystnadsplikt”. Denna särskilda tystnadsplikt anges vara ovillkorlig. Det innebär att pastor inte under några omständigheter får röja information som framkommit vid bikt eller enskild själavård.
I dagens morgonandakt berättar missionspastorn Kjell Carles om en av sina vänner och hennes död. Han ger så många detaljer om henne att ingen i närheten kan tvivla på hennes identitet. Man får höra hennes namn (men vet naturlgtvis inte om det är fingerat). Man får veta vilka föreningar hon är med i, vilken iögonenfallande hårfärg hon har osv.
Träder pastorn över en gräns han borde upprätthålla när han låter mötet med den dödssjuka kvinnans man på sjukhuset och stunden vid dödsbädden bli allmängods? Förmodligen. Han gör det i sin andakt till en berättelse för alla. Det blir till en rörande och inspirerande episod, fylld av tro. Men är den för alla att höra? Möjligen förleds han av sin vänskap. En risk vi som finns i liknande yrken löper. Men i den stunden på sjukhuset är han väl på ett särskilt sätt också pastorn, själavårdaren? Något mer än en vän. Han kan i den situationen inte avstå från sin vigning och sina löften. Där är han en professionell person med höga krav på sekretess. Den som vill göra en egen bedömning kan via nätet själv få höra. Här kan man hitta morgonandakten.
Det spelar egentligen ingen roll om kvinnan eller kvinnans man givit honom tillåtelse att berätta om detta. Han borde i alla fall låtit bli. Enda teoretiska alternativet vore att totalt avidentifiera och anonymisera berättelsen. Men även det förfarandet är synnerligen tveksamt. Stunden vid dödsbädden är omgärdad och skyddad av en förtrolighet, befäst i starka regler om sekretess och tystnadsplikt, som inte kan eller ska hanteras lättvindigt.
Varje gång man lyckas locka präster och pastorer att berätta om drabbade människor, om vad dessa människor upplever och tänker, finns en risk att pastorer, präster och diakoner stegar utanför den skyddszon som tystnadsplikten sätter. Uppluckringen tycker jag mig märka på många håll. Man använder upplevelser från möten och samtal som om det vore fritt fram.
I förkunnelsen är det intressant om det finns levande exempel. Men de bör hämtas från det egna sammanhanget eller från medierna. Annars slipper lätt sådant igenom som inte ska förtäljas. Vi borde därför återupprätta tystandspliktens värde genom att samtala om denna och liknande situationer. Frågan är: var ska gränsen gå? Vad får man berätta. Vad bör man tiga om?
Se t ex Grunddokument, Andlig vård inom hälso- och sjukvården.
Biskopsbrev om Tystnadsplikt i Svenska Kyrkan
Wikipedia om Tystnadsplikt
Utredning inom Svenska kyrkan om Ett skyddat rum - Tystnadsplikt
Citat om Svenska Missionskyrkan: De som ordineras till pastorer avger ett löfte om tystnadsplikt genom att besvara frågan: ”Lovar ni att inte för någon röja vad som anförtros er under bikt eller i enskild själavård?” Till dem som ordineras till diakoner ställs frågan: ”Vill ni iaktta er tystnadsplikt om sådant som anförtros i själavårdande samtal eller det som rör människors personliga förhållanden?” Den som avskiljs till särskilt uppdrag respektive för sändning som missionär ska besvara frågan: ”Vill du/ni iaktta er tystnadsplikt om det människor anförtror er, i själavårdande samtal eller det som rör människors personliga förhållanden?” I introduktionen till kapitlet om installation av pastor eller diakon uppges att pastor och diakon i samband med ordinationen har avgett löfte om tystnadsplikt.69
Det som pastor har hört vid bikt och enskild själavård omfattas av vad som kallas ”särskild tystnadsplikt”. Denna särskilda tystnadsplikt anges vara ovillkorlig. Det innebär att pastor inte under några omständigheter får röja information som framkommit vid bikt eller enskild själavård.
10 augusti 2011
Pippi och dop
Vad jag förstår ökar Pippi Långstrumpsdopen i Svenska kyrkan? Läste något sådant i någon kyrklig tidning härförleden. Eller var det månne på facebook? Hur som, kan det möjligen bero på att hennes namn kommer till användning? De skönklingande Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump. Eller finns andra anledningar?
Eller beror det på att man tycker att innehållet i sången Här kommer Pippi Långstrump på ett särskilt sätt knyter an till dopets innebörd. Jag undrar. Stillsamt. För min del kan jag tänka att det blir till att vricka och vränga lite för att få ihop tjolahej och tjolahopp med detta att bli en ny skapelse, att infogas i Gudsrikets sammanhang eller att begravas med Kristus för att uppstå på nytt. Men "här kommer faktiskt jag" är inte utan betydelse vid dopet.
Fast - det hela är väl mycket enklare än så. Många har nog inte så mycket musik man känner igen som har med dopets innebörd att göra. Så då vill man istället höra musik syskon eller vänners barn kan relatera till. Ska man spela musik som knappast hör samman med tro och dop så då får vi som genomför dopen anstränga oss mera. Då måste vi verkligen ligga i för att hjälpa till att tyda och tolka dopets omdanande och förnyande innebörd. Mera än brukligt, så att säga! Om just sånger om Pippi Långstrump verkligen ska spelas och sjungas...
Eller beror det på att man tycker att innehållet i sången Här kommer Pippi Långstrump på ett särskilt sätt knyter an till dopets innebörd. Jag undrar. Stillsamt. För min del kan jag tänka att det blir till att vricka och vränga lite för att få ihop tjolahej och tjolahopp med detta att bli en ny skapelse, att infogas i Gudsrikets sammanhang eller att begravas med Kristus för att uppstå på nytt. Men "här kommer faktiskt jag" är inte utan betydelse vid dopet.
Fast - det hela är väl mycket enklare än så. Många har nog inte så mycket musik man känner igen som har med dopets innebörd att göra. Så då vill man istället höra musik syskon eller vänners barn kan relatera till. Ska man spela musik som knappast hör samman med tro och dop så då får vi som genomför dopen anstränga oss mera. Då måste vi verkligen ligga i för att hjälpa till att tyda och tolka dopets omdanande och förnyande innebörd. Mera än brukligt, så att säga! Om just sånger om Pippi Långstrump verkligen ska spelas och sjungas...
09 augusti 2011
Krönta med lätta hattar
I ett gammalt album fann jag bilden. Av de sju damerna som gått till fotografen. Atelier Davidson i Wisby. För att föreviga sig. Tillsammans. Ingen anteckning om vilka de var. Ingen notering om anledningen. Bara denna bild. Repig. Gömd bland många andra. Till synes utan samband.
Det är då jag tycker mig känna igen henne. Kvinnan, nummer två från vänster. Är det inte? Kan det verkligen vara? Mormor Agnes? Agnes Selinda Ottilia Karlsson, f Samuelsson. Som ung i hemstaden Visby? Jo visst är det väl det. Hon och hennes kamrater. Väninnor.
Allvarliga och uppsträckta blickar de in i kameran. Nästan. De flesta betraktar något strax till höger om kameran (från damernas sida sett). Fotografens uppsträckta hand möjligen?
Visst är flera av dem näst intill sammanbitna. Inte uppsluppna eller glättigt upprymda. Kanske är de överväldigade av det högtidliga tillfället? Iklädda sina tunga dräkter som skulle duga att promenera i, även när det var kallt. När vinden låg på från Östersjön. Krönta är de, dessa rakryggade kvinnor. Med lätta och skira hattar.
05 augusti 2011
Dans i luftrummet
Getingsommar är det väl? Så skrivs och sägs i alla fall. Fästingar ska också finnas i överflöd. Av det märks inte så mycket. Här är det annat som fångar uppmärksamheten.
Hela dagarna pågår skådespelet. Det fladdras och leks i luftrummet. Fjärilar i mängd. Något har gynnat dem. Nu leker de över gräsmattor och rabatter. De bildar par och plötsligt dansar fyra citrongula fjärilar mellan äppelträdets grenar. Lustfyllt och rörigt. Underhållande.
Hela dagarna pågår skådespelet. Det fladdras och leks i luftrummet. Fjärilar i mängd. Något har gynnat dem. Nu leker de över gräsmattor och rabatter. De bildar par och plötsligt dansar fyra citrongula fjärilar mellan äppelträdets grenar. Lustfyllt och rörigt. Underhållande.
04 augusti 2011
Äta glass i kyrkan
I Rom får man inte se ut hur som helst. Om man ska gå in i en kyrka. Kyrkfolket kräver respekt. För sina helgedomar. Många besökare verkar tycka det är besvärligt. De måste nämligen avstå från att gå in i helgedomen om kyrkväktarna inte är nöjda.
Här i vårt land kan man se ut nästan ur som helst. När man kliver in i ett kyrkorum. Ätande på glass. Iklädd nästan ingenting. Ungefär som på Adam och Evas tid. Ingenting utom kortbyxor. Bikini. Badbyxor. Kanske en solhatt. Eller en baseballkeps. Och inte ens mössorna åker av männens flintar. Och man tar rummet i besittning. Till och med svordomar kan höras.
Beskrivningen är inte rättvisande. För alla besökare. Eller alla kyrkrum. Men om det händer. När det händer kunde vi kanske vänligt hjälpas åt? Att påminna om kyrkorummets helgd. Att berätta om att kyrkan är invigd för gudstjänst, för mötet med Gud och det heliga. Vill man inte visa respekt undrar jag varför man alls vill vara där. Då vore det bättre att avstå...
Här i vårt land kan man se ut nästan ur som helst. När man kliver in i ett kyrkorum. Ätande på glass. Iklädd nästan ingenting. Ungefär som på Adam och Evas tid. Ingenting utom kortbyxor. Bikini. Badbyxor. Kanske en solhatt. Eller en baseballkeps. Och inte ens mössorna åker av männens flintar. Och man tar rummet i besittning. Till och med svordomar kan höras.
Beskrivningen är inte rättvisande. För alla besökare. Eller alla kyrkrum. Men om det händer. När det händer kunde vi kanske vänligt hjälpas åt? Att påminna om kyrkorummets helgd. Att berätta om att kyrkan är invigd för gudstjänst, för mötet med Gud och det heliga. Vill man inte visa respekt undrar jag varför man alls vill vara där. Då vore det bättre att avstå...
28 juli 2011
Den blomstertid nu kommer
Hur var det med Den blomstertid nu kommer? Skrevs den vid Hångers källa? i Lärbro?
Israel hette han i förnamn och Kolmodin i efternamn, han psalmförfattaren. Han föddes på julaftonen 1643. I ett prästhem. Fadern var kontraktsprost och kyrkoherde i Simtuna i Uppland.
Han gjorde karriär, Israel Kolmodin. Som studerad karl. Magisterexamen avlades 1672 och prästvigningen blev av två år därefter. Han blir så småningom vice pastor i Uppsala domkyrka. 1686 blir han professor och kombinerar det med kyrkoherdeuppdraget i Upplands-Näs. Israel Kolmodin blir indragen i arbetet med en ny psalmbok och får bland annat verka som sekreterare. Han blir utnämnd till teologie doktor i samband med 100-års firandet av Uppsala möte 1593. Året då reformation i Sverige genom viktiga beslut definitivt blev stadfäst i Svenska kyrkan.
1692 utnämns Kolmodin till superintendent på Gotland (dvs han blir biskop). Som sådan blir han kyrkoherde i Visby och därtill herde i Lärbro. Det var ett prebendepastorat. Men här finns i alla fall en koppling till Lärbro där Hångers källa är belägen. I en uppsats i De hundra kyrkornas ö (1988) citerar författaren Gunnar Ahlqvist bland annat superinendenten Jöran Wallin: "At Dr Kolmodin varit särdeles lycklig i Poesien intyga nogsamt de mycket sköna andeliga Wisor, som han efter Diktar-konsten sammansatt...och i synnerhet den genomliufliga Sommar-Wisan N.o 317 Den blomstertid nu kommer, som wel må kallas et Mestarstycke, och han componerat under det han spatserat genom Skogar och gröna Engar, emellan Lädebro och Gand, det han alla dagar plägade göra, ner han der ute war at dricka lefwande watn utu Hångers källa".
Närmare än så lär man inte komma sägnen att Kolmodin författat psalmen bredvid Hångers källa...
Israel hette han i förnamn och Kolmodin i efternamn, han psalmförfattaren. Han föddes på julaftonen 1643. I ett prästhem. Fadern var kontraktsprost och kyrkoherde i Simtuna i Uppland.
Han gjorde karriär, Israel Kolmodin. Som studerad karl. Magisterexamen avlades 1672 och prästvigningen blev av två år därefter. Han blir så småningom vice pastor i Uppsala domkyrka. 1686 blir han professor och kombinerar det med kyrkoherdeuppdraget i Upplands-Näs. Israel Kolmodin blir indragen i arbetet med en ny psalmbok och får bland annat verka som sekreterare. Han blir utnämnd till teologie doktor i samband med 100-års firandet av Uppsala möte 1593. Året då reformation i Sverige genom viktiga beslut definitivt blev stadfäst i Svenska kyrkan.
1692 utnämns Kolmodin till superintendent på Gotland (dvs han blir biskop). Som sådan blir han kyrkoherde i Visby och därtill herde i Lärbro. Det var ett prebendepastorat. Men här finns i alla fall en koppling till Lärbro där Hångers källa är belägen. I en uppsats i De hundra kyrkornas ö (1988) citerar författaren Gunnar Ahlqvist bland annat superinendenten Jöran Wallin: "At Dr Kolmodin varit särdeles lycklig i Poesien intyga nogsamt de mycket sköna andeliga Wisor, som han efter Diktar-konsten sammansatt...och i synnerhet den genomliufliga Sommar-Wisan N.o 317 Den blomstertid nu kommer, som wel må kallas et Mestarstycke, och han componerat under det han spatserat genom Skogar och gröna Engar, emellan Lädebro och Gand, det han alla dagar plägade göra, ner han der ute war at dricka lefwande watn utu Hångers källa".
Närmare än så lär man inte komma sägnen att Kolmodin författat psalmen bredvid Hångers källa...
24 juli 2011
Igenkänning
Vandringsberättelser sprids som om de vore självupplevda. Hur det är med denna lilla episod som jag fick mig berättad vet jag icke. Den rörde vid igenkänningsskiktet hos mig. Vem har inte känt igen personer för att sedan bli mera tveksam? Jag har det. Ofta. Många gånger.
Personen som kommer på långt håll vinkar ihärdigt och igenkännande. Men sedan tvekar han något och det ivriga mattas av. Men så tar vinkningarna och nickningarna fart igen. För att precis när personen kommer fram alldeles upphöra. Då säger han: Först tyckte jag det var du. Men sedan verkade det vara din bror. Men så såg jag ju att det faktiskt var du. Men nu inser jag att det inte är någon av er...
Personen som kommer på långt håll vinkar ihärdigt och igenkännande. Men sedan tvekar han något och det ivriga mattas av. Men så tar vinkningarna och nickningarna fart igen. För att precis när personen kommer fram alldeles upphöra. Då säger han: Först tyckte jag det var du. Men sedan verkade det vara din bror. Men så såg jag ju att det faktiskt var du. Men nu inser jag att det inte är någon av er...
23 juli 2011
Vi ber för Norge och dess folk
Bestörtning och förfäran. Sorg och förtvivlan. Känslor som nu uppfyller våra grannar i Norge. Som också finns hos oss som lider med de drabbade och deras familjer.
När ilskan och vreden och upprördheten infinner sig behövs all den sammanhållning som statsminister, kung och många andra manat till. Svenska kyrkan och de många församlingarna, i gudstjänster och enskilt, ber för Norge, för folket, regeringen, de demokratiska institutionerna och organisationerna, för de socialdemokratiska ungdomarna och deras förbund, för alla drabbade och anhöriga. För dem som uppoffrande satsar allt i räddningsarbete och stödinsatser.
Den nakna ondskan har med ofattbart hänsynslöshet och grovt våld mördat och lemlästat, bombat och förstört. Hur det öppna samhället och demokratin ska skydda sig mot våldsverkare, mot det onda och ondskans anslag blir nästa viktiga samtal. Den godtrogna idealismen vi alla har del i kan inte längre bestå. Det ondas diaboliska realitet behöver analyseras och infogas i vårt sätt att tänka och vara...
När ilskan och vreden och upprördheten infinner sig behövs all den sammanhållning som statsminister, kung och många andra manat till. Svenska kyrkan och de många församlingarna, i gudstjänster och enskilt, ber för Norge, för folket, regeringen, de demokratiska institutionerna och organisationerna, för de socialdemokratiska ungdomarna och deras förbund, för alla drabbade och anhöriga. För dem som uppoffrande satsar allt i räddningsarbete och stödinsatser.
Den nakna ondskan har med ofattbart hänsynslöshet och grovt våld mördat och lemlästat, bombat och förstört. Hur det öppna samhället och demokratin ska skydda sig mot våldsverkare, mot det onda och ondskans anslag blir nästa viktiga samtal. Den godtrogna idealismen vi alla har del i kan inte längre bestå. Det ondas diaboliska realitet behöver analyseras och infogas i vårt sätt att tänka och vara...
22 juli 2011
Svenska kyrkans babyloniska fångenskap
Frukostsamtalet blev långt. Kaffet under äppelträden blev till en de olösta frågornas stund. I fokus: Svenska kyrkan. vad händer med en kyrka som huvudsakligen tvingas göra "andliga" saker som att hålla andakter på hem för gamla och ännu äldre? Kyrkan har i alla tider gjort betydande sociala insatser. Nu när det bara kan ske i marginalen hur begränsar och förvanskar det kyrkan?
Om balansen mellan de vigda och den demokratiska uppbyggnaden kantrar till att mest bara bli demokratisk apparat vad får vi då för kyrka? Har vi inte redan den föreningskyrka man i Svenska kyrkans beslutsapparat protesterat och reagerat mot? Som de högkyrkliga kritikerna så länge påpekat: i en kyrka kan inte all makt utgå från folket. Särskilt inte om en majoritet inte längre tror eller bekänner. Ty vad händer då med Guds plats i vår kyrka?
Elva år efter kyrka-stat har politiska partier makten i och över kyrkan. Partier som samtidigt är religiöst neutrala. Vad sker då med den roll som kyrkan behöver ha i vårt samhälle? Är det förklaringen till att Svenska kyrkan inte alls finns med som friskoleaktör? Kyrkan tillåts inte konkurrera med de kommunala och statliga institutioner dessa partier i regering och riksdag styr.
Om detta talade vi den långa frukosten. Vad är det som krävs för att bryta denna babyloniska fångenskap?
Om balansen mellan de vigda och den demokratiska uppbyggnaden kantrar till att mest bara bli demokratisk apparat vad får vi då för kyrka? Har vi inte redan den föreningskyrka man i Svenska kyrkans beslutsapparat protesterat och reagerat mot? Som de högkyrkliga kritikerna så länge påpekat: i en kyrka kan inte all makt utgå från folket. Särskilt inte om en majoritet inte längre tror eller bekänner. Ty vad händer då med Guds plats i vår kyrka?
Elva år efter kyrka-stat har politiska partier makten i och över kyrkan. Partier som samtidigt är religiöst neutrala. Vad sker då med den roll som kyrkan behöver ha i vårt samhälle? Är det förklaringen till att Svenska kyrkan inte alls finns med som friskoleaktör? Kyrkan tillåts inte konkurrera med de kommunala och statliga institutioner dessa partier i regering och riksdag styr.
Om detta talade vi den långa frukosten. Vad är det som krävs för att bryta denna babyloniska fångenskap?
20 juli 2011
Det svirrar runt hjässan.
Tornseglarna svirrar runt mitt huvud. I en löslig flock. Snabbflygarna störtdyker och manövrerar med hisnande precision. De flyger tätt förbi. Kvar blir luftdraget. Strax ovanför min flint.
Lärkorna drillar i skyn. Som vore de upphängda i snören. I ett eget luftrum. En lärkornas rymd. Jublande vibrerar deras sångröster.
Men stunden därefter är segelflygarna tillbaka. På smala tornseglevingar som inte verkar kunna bära. Men ger fart åt strömlinjeformade kroppar. En naturupplevelse av stora mått. Som när en ilsken ateist ger sig på någon med religiös tro. De fångar sällan de fromma. De dyker för fort. Tvingas i sita stund veja. Argumenten håller inte.
Skönt är att tornseglarna inte jagar stora villebråd. Det inte är mig de vill åt. Min tro är att det är de envisa flugorna de snappar åt sig. Mer står på menyn. Det är bitska knott som eftertraktas. Som får sätta livet till. Vilken imponerande flyguppvisning. När det svirrar runt min sommarsvala hjässa.
Lärkorna drillar i skyn. Som vore de upphängda i snören. I ett eget luftrum. En lärkornas rymd. Jublande vibrerar deras sångröster.
Men stunden därefter är segelflygarna tillbaka. På smala tornseglevingar som inte verkar kunna bära. Men ger fart åt strömlinjeformade kroppar. En naturupplevelse av stora mått. Som när en ilsken ateist ger sig på någon med religiös tro. De fångar sällan de fromma. De dyker för fort. Tvingas i sita stund veja. Argumenten håller inte.
Skönt är att tornseglarna inte jagar stora villebråd. Det inte är mig de vill åt. Min tro är att det är de envisa flugorna de snappar åt sig. Mer står på menyn. Det är bitska knott som eftertraktas. Som får sätta livet till. Vilken imponerande flyguppvisning. När det svirrar runt min sommarsvala hjässa.
19 juli 2011
Ljus och mörker gillar vi, dvs jag.
Handlar rullgardin. Standardmåtten lämnar mycket övrigt att önska. De stämmer inte med alla fönster. Men, på förpackningen visas bilder på hur man kan såga av gardinen med en vanlig såg. Man kan även klippa till väven så den stämmer med gardinens nya bredd. På så vis skall man hitta rätt passform. Moderna rullgardiner är inga självspelande pianon. Nu för tiden far de inte upp med en smäll. Av sig själva. Nej, de ska försiktigt hissa eller halas.
Men såga rullgardin är inte vad jag tänkt mig. Istället flyttar jag beslagen ovanför fönstren. Skruven går inte in. Jag drar i en spik först. Som knappast går att dra ut efteråt. Skruvarna är trots inbjudande spikhål svåra att dra i. Huvudena är för mjuka. Skruvmejseln slinter. Trä spricker. Bruk lossnar. Vackert blir det inte. Tid tar det. Men till sist sitter de där beslagen ungefär där de ska. Och då ångrar jag mig. Nästa gång får det bli sågen. Och saxen. Så det så.
Men till natten ska det bli mörkt igen. Trots att de flesta nordbor älskar sommarens långa och ljusa nätter. Mörker underlättar sömn, även om den är kort. Vi, dvs jag, är motsägelsefulla, alltså motsägelsefull. Så får det bli. Så får det vara.
Men såga rullgardin är inte vad jag tänkt mig. Istället flyttar jag beslagen ovanför fönstren. Skruven går inte in. Jag drar i en spik först. Som knappast går att dra ut efteråt. Skruvarna är trots inbjudande spikhål svåra att dra i. Huvudena är för mjuka. Skruvmejseln slinter. Trä spricker. Bruk lossnar. Vackert blir det inte. Tid tar det. Men till sist sitter de där beslagen ungefär där de ska. Och då ångrar jag mig. Nästa gång får det bli sågen. Och saxen. Så det så.
Men till natten ska det bli mörkt igen. Trots att de flesta nordbor älskar sommarens långa och ljusa nätter. Mörker underlättar sömn, även om den är kort. Vi, dvs jag, är motsägelsefulla, alltså motsägelsefull. Så får det bli. Så får det vara.
18 juli 2011
Vända på dygnet
När jag berättar för mina amerikanska vänner om fyra-fem veckors semester tror de mig knappast. Är detta möjligt? Hur har man råd? Är inte arbete livets mening?
Men jag förklarar och skildrar huttrande utförligt våra kalla vintrar och mörkret, det svarta. Då förstår de min oerhörda längtan efter att få vara i dagsljus. Länge. Till långt fram på natten. Åtminstone några veckor om året.
Hurra för semesterns lediga tid. Som ett sommarlov även för vuxna. Då måstena är mycket färre. Nästan borta. Då man kan vända på dygnet. Hur man vill. Om man vill. Om man vill...
Men jag förklarar och skildrar huttrande utförligt våra kalla vintrar och mörkret, det svarta. Då förstår de min oerhörda längtan efter att få vara i dagsljus. Länge. Till långt fram på natten. Åtminstone några veckor om året.
Hurra för semesterns lediga tid. Som ett sommarlov även för vuxna. Då måstena är mycket färre. Nästan borta. Då man kan vända på dygnet. Hur man vill. Om man vill. Om man vill...
17 juli 2011
Kyrkan är det vi?
Denna dag skriver vi på bloggen. Inte som ett pluralis majestatis. Nej, som ett inkluderande vi där också du på något mysteriöst sätt finns med.
Läser om det missbrukade vi:et som särskilt präster bör akta sig för. Brygubben skriver om frågan utifrån en recension i Kyrkans Tidning. När de hellre borde säga jag och du. Så kan det vara. En övertalande omskrivning för att försöka få ihop en omöjlig ekvation. Vi:et finns liksom bara i teorin. Inte på riktigt. Inte som ett faktum vi räknar med.
Trots det är församlingens sanna kännetecken att det är ett vi och inte ett jag och du. Ett kollektiv. En gemenskap. En koinonia. Samhörighet ska känneteckna de döpta och troendes krets.
Jag erkänner. Jag predikar ofta om ett vi för att inte utesluta mig själv från de eventuella uppmaning och förmaningar som där kan finnas. Jag skriver och talar med flitigt utnyttjande av ett vi för att jag tror att du och jag i kristna sammanhang har till uppdrag att bli och vara ett vi.
Men jag inser svårigheten. Det är densamma som att säga att kyrkan ska det ena eller andra. Kyrkan vilka är det. Eller vem? Alla som är formellt tillhöriga vare sig de tror eller inte? De som firar gudstjänst tillsammans. Eller är kyrkan beslutsorganen, de politiska, och biskoparna? Kyrkan är det vi? Eller är kyrkan bara jag och du? Och du för din del är väl inte riktig säker på hur det är med mig, eller...?
Läser om det missbrukade vi:et som särskilt präster bör akta sig för. Brygubben skriver om frågan utifrån en recension i Kyrkans Tidning. När de hellre borde säga jag och du. Så kan det vara. En övertalande omskrivning för att försöka få ihop en omöjlig ekvation. Vi:et finns liksom bara i teorin. Inte på riktigt. Inte som ett faktum vi räknar med.
Trots det är församlingens sanna kännetecken att det är ett vi och inte ett jag och du. Ett kollektiv. En gemenskap. En koinonia. Samhörighet ska känneteckna de döpta och troendes krets.
Jag erkänner. Jag predikar ofta om ett vi för att inte utesluta mig själv från de eventuella uppmaning och förmaningar som där kan finnas. Jag skriver och talar med flitigt utnyttjande av ett vi för att jag tror att du och jag i kristna sammanhang har till uppdrag att bli och vara ett vi.
Men jag inser svårigheten. Det är densamma som att säga att kyrkan ska det ena eller andra. Kyrkan vilka är det. Eller vem? Alla som är formellt tillhöriga vare sig de tror eller inte? De som firar gudstjänst tillsammans. Eller är kyrkan beslutsorganen, de politiska, och biskoparna? Kyrkan är det vi? Eller är kyrkan bara jag och du? Och du för din del är väl inte riktig säker på hur det är med mig, eller...?
15 juli 2011
Bristen på högmässor
En bekant låter mig få veta att det råder brist på högmässor. Kortgudstjänster står däremot högt i kurs. Med kort o, betoning på snabbt. Man får fara vida omkring för att finna en högmässa i Svenska kyrkan.
Skulle sommarens tid göra den sedvanliga lovsången till Gud seg och utdragen? Obehövlig? Misstanken infinner sig att det kan handla om de anställdas egen brist på tilltro till det man förr kallade en "fullständig högmässa" med HHN. Herren Heliga Nattvard!
Kyriet hoppar vi över. I sommar vill vi slippa elände och nöden i välden. Ingen ska väl behöva höra ropen om förbarmande. Gloriat förkortar vi. Änglasången i julnatten sparar vi till vinterrusk och mörker. Beredelseorden inför syndabekännelsen blir summariska. Så vinte börjar fundera över vår egen livsföring och över synd och ondska. Trosbekännelse. Äsch. vi sjunger en liten trallvänlig visa. Däremot ska det bli en predikan. Om allt möjligt. Ett kåserande litet tal om sommaren. Och Guds fria natur. Dit vi alla redan längtar. Så vad gör vi här egentligen...
Nattvarden sparar vi. Till en annan gång. Då när alla har vant sig vid kortkort. Eller också gör vi inte det. Men vi får nog spola flera av momenten där också. Vi läser något instiftelseord och sätter fart. Till det som hägrar. Bad, hängmattor eller vad det nu kan vara. Men några letar envetet vidare. Efter en högmässa. En gudstjänst som håller måttet! Glad sommar!
Skulle sommarens tid göra den sedvanliga lovsången till Gud seg och utdragen? Obehövlig? Misstanken infinner sig att det kan handla om de anställdas egen brist på tilltro till det man förr kallade en "fullständig högmässa" med HHN. Herren Heliga Nattvard!
Kyriet hoppar vi över. I sommar vill vi slippa elände och nöden i välden. Ingen ska väl behöva höra ropen om förbarmande. Gloriat förkortar vi. Änglasången i julnatten sparar vi till vinterrusk och mörker. Beredelseorden inför syndabekännelsen blir summariska. Så vinte börjar fundera över vår egen livsföring och över synd och ondska. Trosbekännelse. Äsch. vi sjunger en liten trallvänlig visa. Däremot ska det bli en predikan. Om allt möjligt. Ett kåserande litet tal om sommaren. Och Guds fria natur. Dit vi alla redan längtar. Så vad gör vi här egentligen...
Nattvarden sparar vi. Till en annan gång. Då när alla har vant sig vid kortkort. Eller också gör vi inte det. Men vi får nog spola flera av momenten där också. Vi läser något instiftelseord och sätter fart. Till det som hägrar. Bad, hängmattor eller vad det nu kan vara. Men några letar envetet vidare. Efter en högmässa. En gudstjänst som håller måttet! Glad sommar!
09 juli 2011
I väntan på transport
Rom är en otrolig stad. Än mer otroligt är stadens transportnät av opålitliga bussar som tycks komma mera nyckvis än tabelltroget. Olaus Petri Vocalis, kören som nyligen fick fina utmärkelser i musikfestivalen "Musica Sacra a Roma" fick flera nagelbitarstunder. Några gånger fick man överge tanken på publika transporter för att nyttja ålderstigna racerförares sysselsättning - Roms taxibilar. Fram kom kören. I hast. Och med olagliga svängar och manövrar som utförda i gamla Svedala hade kostat oss våra körkort. Pronto och subito! Den som väntar på något gott, väntar nästan för länge...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)