Biskop verksam i Vatikanen arresterad

Moral och etik får större plats i Vatikanen. Det är den tydliga signal den nye påven Franciskus ånyo sänt. Denna gång genom att tillåta att den italienska polisen arresterat Monsignore Nunzio Scarano verksam vid Vatikanens bank och misstänkt för bedrägeri och pengatvätt. Här kanske man kan tala om en ny moral i positiva ordalag. Lag och rätt tycks på väg att återupprättas.

Om den upprensning som börjat i Vatikanens skummare sammanhang kan man läsa en intressant kommentar på tidskriften Signums hemsida där Ulf  Jonsson regelbundet och synnerligen läsvärt kommenterar kyrka och värld.

Mer om det som skett i Rom berättar världens medier, t ex Deutsche Welle (på engelska).

Ny moral?

Den nya moralen - det värsta är inte handlingen, utan att den avslöjas. Ja så ny är den inte. Så har man tänkt sedan Adam och Eva eller Kain och Abel. Så tänkte även den svenska försvarsmakten som anmälde Svenska Dagbladets publicering av bristerna i flygberedskapen. Ryska plan fick ingen avskräckande uppvaktning. De gjorde inte så mycket. Inte så mycket som att förhållandet blev känt.

Så tänkte alldeles säkert det stora landet i väst när det fick sin internetövervakning avslöjad. Övervakningen ansågs vara helt i sin ordning, men inte att folk fick reda på det.

Sensmoral: Man gör som man vill, det är OK. Men den som berättar om det ska sättas åt, och mer därtill.

Överflödiga altare

I sitt tal poängterade biskop Lennart att altaret är en helig plats, men den är inte knuten till någon specifik religion. Det är en helig punkt i en profan miljö. Människan har behov av en kontakt med det som var och en betraktar som heligt. Det kan vara lundar, källor, en skogsglänta eller ett röse. Lennart talade också om att det finns ett stort behov av att hitta värdiga platser och miljöer för s.k. borgerliga begravningar, och i S:t Nicolai Kultudral har vi just en sådan plats.

Detta avsnitt från en hemsida citerades i gårdagens blogginlägg. Med reservation för att detta kortfattade citat kanske inte fångat biskop emeritus Lennart Koskinens tes fullständigt korrekt kan jag trots det inte undvika att reflektera över den tydliga tanke som kommer till uttryck. Ett biskopligt invigt kristet altare framställs som en helig plats. Man kan förmoda att Mose erfarenhet vid den brinnande busken skymtat i bakgrunden. Platsen för den uppenbarelsen var helig och Mose fick ta av sig sandalerna för att visa respekt och vördnad.

Altaret ska också behandlas med vördnad och respekt, men mest för att det är platsen för de heliga mysterierna, för himmelrikets måltid firad redan här och nu. Därmed kopplas varje kyrkans altare, även detta invigda altare, tveklöst till en bestämd religion, till den kristna tron och kyrkans liturgi.

Altarbordet har uppfattats som Kristi grav där altardukarna symboliserat svepningen. Just där sker uppståndelsens under och Kristus ger sig själv i eukaristin till sina lärjungar. Det är alltså ingen tillfällighet att altarskivan av biskopen smörjs med olja på fem ställen, med korsets tecken markeras på skivan Kristi fem sår.

Att jämställa altarets innebörd och betydelse med lundar och rösen i folktron är en orimlig frontförkortning. Låt oss hoppas och tro att det inte var biskop Lennarts avsikt. Men som även han säkert sagt vid något tillfälle, tvivel har en viktig funktion att fylla.

Om det invigda altarets funktion vore att vara en helig plats, vilken som helst, i profan miljö så kan man undra hur det kommer sig att kyrkan inte tidigare invigt altaren lite här och där, vid källor och i skogsgläntor? Vid hedniska gravrösen eller på varuhusens parkeringsplatser? Kanske för att sådana solitära altaren är helt överflödiga, inte behövs.

Det verkar dessutom som om invigningen av detta altare skulle ha samband med att platsen, den gamla desakraliserade kyrkoruinens innanmäte, skulle bli lämplig för borgerliga begravningar. Men det är en så befängd tanke att den rimligen inte borde ha föresvävat biskopen. Poängen med så kallade borgerliga begravningar är väl att få slippa kopplingen till kyrka, kristen tro och teologi! Även om en och annan psalm kan slinka igenom...

Ska verkligen ett invigt altare placeras i profan miljö?

Kyrkoordningen är som en schweizerost – där finns många grovpipiga hål. Den som vill kan naturligtvis likt en speleolog utforska kyrkoordningens hålrum för att där skapa en egen frizon.

Något av detta blir jag varse när letandet efter sommarevenemang av en tillfällighet för mig in på en gotländsk sida. Där finns en uppseendeväckande redogörelse för det man kallar Helig plats i profan miljö och den korta artikeln berättar om ett grovt hugget stenblock från Slite som den 16 juni i år invigts till altare i S:t Nicolai gamla kyrkoruin i Visby. Ruinens innanmäte handhas av ett bolag, Kultudralen AB, som bildats bland andra av Lennart Koskinen och kyrkopolitikern Inger Harlevi.

Ett 40-tal personer samlades 16 juni under det nya valvet i ruinen för att vara med när stenblocket invigdes som altare. Ceremonin utfördes av biskop emeritus Lennart Koskinen. Man får förmoda att det innebar att altaret smordes med olja på fem ställen för att i altarskivan markera Kristi sår. Vid en offentlig gudstjänst...

I sitt tal (ett tal det vore lockande att få läsa i sin helhet, min kommentar) poängterade biskop Lennart att altaret är en helig plats, men den är inte knuten till någon specifik religion. Det är en helig punkt i en profan miljö. Människan har behov av en kontakt med det som var och en betraktar som heligt. Det kan vara lundar, källor, en skogsglänta eller ett röse. Lennart talade också om att det finns ett stort behov av att hitta värdiga platser och miljöer för s.k. borgerliga begravningar, och i S:t Nicolai Kultudral har vi just en sådan plats.

Det är något annat än det som fortfarande berättas på Visby stifts hemsida inför förverkligandet av Kultudralen. Då tänkte man ett mobilt altare. Lennart Koskinen uttalar sig sålunda:

  - Det här är en fantastisk ruin som också ger oss möjligheter att också vara kyrka. Ett mobilt altare gör att vi kan snabbt förvandla S:t Nicolai till en kyrka för bl a gudstjänster och vigslar. Det finns ingen kyrka på ön som tillåter de verksamheter som planeras här.

Invigda kyrkorum, där man vanligtvis förväntar sig att finna invigda altaren, har ett särskilt skydd. De får inte användas för vad som helst. Kyrkoordningen är glasklar i inledningen till kapitel 40 och 41: Kyrkorummet behöver vara tillgängligt för alla som söker sig till det. Eftersom det är avskilt för sitt särskilda ändamål skall där inte förekomma något som strider mot kyrkans tro, bekännelse och lära eller i övrigt kränker kyrkorummets helgd.

Och i kap 41 § 3 kan man läsa att om kyrkan görs tillgänglig för andra ändamål än församlingens ordinarie verksamhet så får det ske bara om det kan antas att

kyrkorummet och dess inventarier kommer att behandlas med pietet och aktsamhet. Den får inte upplåtas för något ändamål som kränker kyrkorummets helgd.

Några borgerliga vigslar eller begravningar får t ex inte förekomma i ett invigt kyrkorum.

Kan Svenska kyrkan och domkapitlet i Visby verkligen godta att ett altare invigs i en lokal som kontrolleras av ett bolag med syfte att arrangera allsköns evenemang, hur seriösa de än må vara, som inte är kyrkliga? Inte ens en gammal pensionerad biskop kan rimligen på eget mandat inviga ett altare. Sker det är det självfallet på nuvarande biskopens uppdrag och i hans ställe! Kan kan man alls se till att altaret, tecknet på Guds närvaro i ett kyrkorum, i denna miljö behandlas med pietet och aktsamhet? Vad tänker domkapitlet?

Invigda altaren hör helt enkelt hemma i kyrkorum. Det är redan synnerligen tveksamt om man inviger friluftsaltare, som skett vid Visby domkyrka, i omedelbar närhet till kyrkorummet. Inte ens där kunde altaret behandlas med pietet!

Den katolska kyrkan har en teologi som omfattar altaret och dess bruk. Svenska kyrkan är i det fallet mera fattig och valhänt. Men det betyder inte att det är fritt fram att placera invigda altaren i profan miljö. Inte ens Paulus inkluderande tal på Areopagen öppnar för att den kristna kyrkans altaren kan placeras var som helst. 

Läs mera t ex i uppslagsverket New Advent om Altare.

Ingen tid till övers

Semestersysslorna är efterhängsna. De tar liksom inte slut. Snart kommer gäster. Så min nyvunna arbetsfrihet har inneburit dammsugning. Mera fönstertvätt. Gräsklippning. Rengöring av lampor. Jag har satt upp en loppisfyndad spegel. Som trots att ramen var av teak, vägde väggspegeln som vore den tillverkad av bly. Det värkte i musklerna. bara av att hålla spegeln mot väggen. För att måtta. Jag lyckades slå in spiken så galet att en bit av väggen ramlade ner. Hmm.

Dessutom var det tid för sophämtning. Så alla papperskorgar måste tömmas och sop- och kompostpåsarna läggas i därför avsedda kärl. Som sedan skulle rullas ut till vägen. Vardagssysslorna som annars sköts reflexmässigt uppfyller nu dagarna. Hängmattan har inte kommit upp. Vilstolarna står obefolkade.

Värst, och bäst, är nog kroppsarbetet. Som detta att ansa en syrenhäck som tror att den själv får bestämma. Var den ska växa. Sedan flera år har den svämmat över alla bräddar och äter sig långsamt in i gräsmattan. Här sågas och sekatöras (?) för att bereda plats för luft och ljus. Det jag som otränad och ovan trädgårdsarbetare har glömt är att allt det som man glatt skär bort sedan måste forslas iväg. Jag släpar och bär. Balanserar väldiga lass av grenar på en alldeles för klen skottkärra. Svetten lackar.

Nu ska maten lagas för gästerna. Men vänta. Grönsakerna måste handlas in. Hos någon gårdsbutik. Den som har semester har helt enkelt ingen tid över. För arbete.

Så en kommentar för den som undrar hur det gick i söndags: en högmässa hittades. I Träkumla medeltida kyrka firades en traditionsenlig huvudgudstjänst. Med kraft och schvung. Med församling och tillresta.

Semestern som kom ikapp

Semestern har äntligen hunnit upp mig. Kommit ikapp. Stressen har börjat gå ur kroppen. Gäspningarna kommer inte lika tätt. Jag somnar inte jämt och samt. Börjar ana att det finns annat. Än tidsrapportering i dator. Attestering av räkningar. Sammanträden och möten. Än budgetarbete, verksamheter och konton. Ny överläggningar. Ledningsgrupper och arbetslag. Allt detta som vanligtvis roar och engagerar så mycket. Har efter någon veckas ledighet svårt att tävla med sommarfagra dikesrenar. Blommande gullregn. Till och med blåregn har skymtat fram. I skyddade lägen. Vita syrenhäckar. Aklejor i stora mörkblå och lila hopar.

Men visst finns det arbete att utföra. Av annat slag. Fönster ska tvättas. På utsidan och insidan. Och på de två glasytorna däremellan. Det dammas och våttorkas. Skuras. Vintern ska därtill dammsugas bort. Här måste vädras för att ge plats för den ljumma sommarvind som ännu tycks tveka.

Gräsklipparen baxas fram. Torkas av. Drivmedel inskaffas. Flera timmar senare ligger gröna vidder öppna för krocket- eller kubbspel. Varpan gör dessvärre för stora hål i gräsmattan. Och stångstörtning är direkt ovänligt mot trädgårdar. Dessa sporter får utövas på annat håll.

Vitmålade trädgårdsmöbler ställs fram. Grillen, ja grillen måste väl också få ett litet hörn att husera i. Så rök och stekdoft kan spridas över bygden. Mattorna har jag alldeles glömt. De som hängdes ut för vädring. Och nu ska skakas. Eftersom mattpiskaren av rotting gjort sitt och nu vilar på närmaste återvinningsstation. Bland obehandlade trävaror.

Nu hinner här inte skrivas mer. Idag ska en spegel göras iordning. Så att man åtminstone kan ana vem som skymtar fram. Och inte tror att det är gamla och forntidsdunkla förfäder. Som nyfiket kikar fram. En papperskorg som tröttnat måste ersättas. Och några krokar ska monteras för sommartröjor och solhattar. Eller regnrockar. Men vänta. Det är ju söndag. Vilodag. Då blir det nog en resa. Lite längre. Till en högmässa. Någonstans i Sverige.

Blir det verkligen kyrkoval 2013-09-15?

I september är det kyrkoval. Trots att vi befinner oss i juni månad har någon verklig valrörelse inte märkts av. Det är kav lugnt. Trots att klyftorna inom Svenska kyrkan är synnerligen påtagliga och märkbara. Man undrar om det verkligen ska bli ett kyrkoval i september - 2013-09-15?

De politiska partierna, åtminstone det största av dem alla, ska visst mest jobba under radarn. Avses då en så låg nivå att ingen tar det hela på allvar? Eller kommer att märka av det som sker? Eller är det så man arbetar när man använder sig av partiets alla sekulära och interna kanaler, osynliga för omvärlden? Oavsett parti kommer man nog att vända sig mest till dem som är minst aktiva!

Här några förslag till ämnen att lyfta i den kommande valrörelsen. Den som lär ska äga rum. Det blir väl tre veckor där ingen debatt hinner äga rum.

Församlingars rätt att styra sig själva – om beslut på lägsta möjliga nivå, närmast dem som berörs (subsidiaritet) i Svenska kyrkan.

Vikten av alla medlemmars aktiva engagemang i kyrkans gudstjänst och liv.

Personval på församlingsnivå och indirekta val till övriga kyrkliga nivåer – som självklart ska bygga på det egna engagemanget i en församling.

Partipolitikens uttåg ur Svenska kyrkan - en kyrka ska inte styras av sekulära partiprogram eller organisationer.

Kyrkans tro och bekännelse framhävs så att Kristi kyrka blir uppbyggd och den kristna gemenskapen växer.

Eftersom Svenska kyrkan faktiskt numera är ett trossamfund bland andra säger vi från och med 2017 nej till dubbelt medlemskap, men ja till ekumenik! Människor från olika kyrkor och samfund borde självklart efter behörighetsprövning kunna få anställning i varandras kyrkor.

Ljuder kallelsen än?

Idag ljuder kallelsen till Guds rike. Om man får tro Svenska kyrkans Evangeliebok. En text från Johannesevangeliet kapitel 1:35-46 handlar om hur Jesus samlar lärjungar. Förhoppningsvis ska man inte bara hålla trevliga tal från landets predikstolar idag. Eller göra utläggningar som svävar mest i det blå. Utan låta kallelsen till tro och lärjungaskap bli en öppen inbjudan.

Konsten att göra lärjungar har sedan Jesu tid försvagats. Ibland verkar det nästan som om talangerna i kyrkliga sammanhang mera handlar om att få människor att säga nej och vända sig bort, än tvärt om.

Överdrivet, skulle många säga. Skert, skulle jag instämma. Men många konflikter och konstiga beslut får sådana följder. Luddighet och brist på egen övertygelse lockar inte heller till efterföljelse. Om en kyrka svävar på målet om sin egen tro och saknar visshet blir det verkligen till en stötesten, i biblisk mening.

Därför är Jesu inbjudan i dagens texter så tilltalande: Vad vill Ni? Följ med och se!

Närmaste högmässa

Sommaren kommer. Det är ljuvligt och skönt. På många sätt. Men samtidigt kommer problemen om man vill försöka hitta en kyrka där det firas högmässa. Jag hör ofta gamla präster, till och med pensionerade biskopar, som åker miltals för att få komma till en församling där man firar en högmässa.

Sommartid duggar också friluftsgudstjänsterna tätt. Man samlas i prunkande parker och på blommande ängen, som om man inte gjort annat än längtat bort från sitt kyrkorum. De gånger man gick dit. Sommartid är det viktigaste tillbehöret inte bibel och inte psalmbok. När man går till kyrkan Utan kaffekorg. Filt, mössa och solglasögon. Om man inte går till kyrkan utan ut i naturen. Jopp hej di, hej di, hej da, som vi sjöng förr.

I min barndom, när man åkte på läger, stod alltid några saker högst upp på utrustningslistan. Bibel, anteckningsbok, penna och ficklampa. Med undantag för ficklampan - som borde kunna bytas ut mot psalmbok - kunde listan få gälla gudstjänstdeltagare. Men de tänker alltför sällan att de ska få höra något värt att slå upp i sin Bibel. Än mindre att de ska begåvas med en utläggning fylld av nykomponerade men snart bevingade och unika ord. Sådana man vill kunna återerinra sig och därför skyndar sig att anteckna för minnets skull.

Om andan faller på kan de ju alltid filma med sin mobila och smarta telefon. Inte för att så många skulle leta upp inslaget på Youtube - men redan som ung i kyrkan fick man lära sig att man skulle dela med sig. Så att andra får en möjlighet att ta vara på det man själv inte ansåg vara så mycket att anteckna eller lägga på minnet.

Om en stund ska jag leta fram predikoturerna och försöka räkna ut hur man tar sig till närmaste högmässa. Fullt förvissad om att dit kommer lfer peroner åkande som inte tål solen, och som helst vill at en församling ska fira den främsta och förnämsta av församlingarnas huvudgudstjänster...

Epiklesens teologi

Svensk Pastoraltidskrift. Var under många år inte min främsta läsning. Det är bara att erkänna. Trots det har jag alltid hållit ett öga på artiklarna. De har varit lärda och intierade. Har tillfört något mer än bara tyckande och upplossande opinioner. Dessutom har en och annan artikel retat upp mig. Vilket varit nyttigt för mitt eget tänkande!

Tiden går. Jag uppskattar för vart år alltmera viljan jag funnit i SPT att värna kyrkan som ett levande och vitalt arv. Med större öppenhet än vad jag väntat mig har man även låtit mig komma till tals i tidningens spalter. Så något måste definitivt ha hänt. Både med SPT och för all del med mig.

Epiklesens teologi och handboksförslaget är vad min ganska kortfattade och anspråkslösa artikel handlar om. Läs den gärna. På närmaste Bibliotek. Eller be att få se på den i Din församlings tidskriftshylla. Vad epikles är? Kolla om du undrar t ex Epiklesis i den katolska nätuppslagsboken New Advent

Språkfloden vällde obundet fram

Ur en ny pingstpredikan på Ordrik:

En stor hop av människor talade –

alla runt omkring dem
blev utom sig av förvåning
De frågade: är de inte galiléer allesammans,
alla dessa som talar?
Hur kan då var och en av oss höra
vårt eget modersmål?
Några sökte andra förklaringar
till det konstiga beteendet:
kan de vara berusade?

En stor fördämning hade släppt
ungefär som när man fraktade timmer
på flottarnas och de många sågverkens tid
i floderna fick stockarna flyta fritt
då hände det ibland att en stor bröt bildades
En fördämning som blockerade vattenflödet
På olika sätt måste man försöka
lösa upp den stora timmerknuten
innan skadeverkningarna blev för stora
med riskfyllda översvämningar

Om inget annat fungerade
fick man ta till dynamit
Vi vet hur det dundrar när man spränger
ungefär som det står i texten:
då hördes plötsligt från himlen ett dån
som av en stormvind
Fram bröt språkfloden
en livlig ström av ord, meningar och budskap
vällde fram fritt och obundet

Synden försvagas

Syndabekännelse och bön om förlåtelse delas i förslaget till ny handbok för Svenska kyrkan upp i fler moment. Bön om förlåtelse som följs av Förlåtelseord eller Löftesord. Uppenbarligen behöver man inte riktigt på samma sätt längre lösas från synden och dess band. Kopplingen till bibelorden om att binda eller lösa från synd, nycklamakten i Matt 16:9, försvagas. I det första förlåtelseordet finns en uttalad och tydlig koppling mellan bön och förlåtelse: Till dig som ber om dina synders förlåtelse säger jag på Jesu Kristi uppdrag: Du är förlåten…

I förlåtelseord 3 har förbindelsen gjorts mera otydlig då prästen inte behöver uttala att förlåtelsen sker som en följd av bön om förlåtelse. Orden står inom parentes och kan alltså utelämnas. Men självfallet kan det faktum att momentet Bön om förlåtelse föregår Förlåtelseord betyda att de flesta ändå förstår att det finns en förbindelse mellan uppriktig syndabekännelse, bön om förlåtelse och den uttalade förlåtelsen. Samtidigt kan man inte undvika att förlåtelseorden blir något av en villkorslös tillsägelse. Som vore det axiomatiskt att synder förlåts. Synden försvagas?!

(Begär du dina synders förlåtelse för Jesu Kristi skull så är i kraft av Guds ord och löfte fast och visst att Gud av nåd förlåter dig alla synder.) På Jesu Kristi uppdrag säger jag dig: dina synder är dig förlåtna i (Guds); Faderns och Sonens (+) och den heliga Andens namn.

Handboksförslagets författare gillar uppenbarligen språkliga trioler. Förlåtelseord 2 lyder: Gud (som är oändlig i sin kärlek) älskar dig, befriar dig och förlåter dig… Älskar, befriar, förlåter.

Förlåtelseord eller Löftesord är ett fast moment i Högmässan. Löftesorden har på samma sätt treordskombinationer. Löftesord 1 lyder: Guds nåd är oändlig. Gud låter sitt ansikte lysa över oss till läkedom, upprättelse och liv. Även Löftesord 2 har en treordskombination som liknar Förlåtelseord 2: Gud (som är oändlig i sin kärlek) älskar, befriar och förlåter oss. Här är det individuella dig utbytt mot ett kollektivt oss. Löftesorden riktas till församlingen, till gemenskapen, och förlåtelseorden till den enskilde.

Oacceptabelt, vagt och dubiöst

Bön om förlåtelse ska numera syndabekännelsen heta om personerna bakom förslaget till ny handbok för Svenska kyrkan (boken med kyrkans gudstjänstordningar) får som de vill. Därmed nedtonas redan i rubriceringen syndens realitet. Jag anar att den ändrade rubriken är en reaktion på den kritik som ibland förs fram mot att redan i högmässans inledning fokuseras människans synd och bortvändhet från Gud.
Det finns en naturlig och logisk ordningsföljd för detta moment i gudstjänsten. Först kommer syndabekännelsen och därefter följer bönen om förlåtelse. Att flytta uppmärksamheten från bekännelsen till förlåtelsen kan verka rimligt och vällovligt. Men med tanke på att det i kyrkan blir alltmera omstritt vad synd är och ett påtagligt försvagat syndamedvetande så kan rubriken komma att medverka till att synden relativiseras och rent av bagatelliseras.

8 böner om förlåtelse finns med i förslaget. Bland dessa återfinns (tack och lov!) fortfarande Olaus Petris syndabekännelse: Jag, fattig syndig människa…

Bön nummer 4 är mest udda och därför värd några reflektioner. Den lyder:
Jesus Kristus, jag kommer till dig
i längtan efter läkedom och upprättelse.
Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen,
mina medmänniskor och mig själv.
Ta emot mig enligt ditt löfte
att inte överge någon som söker dig.

Längtan efter läkedom och upprättelse är drivkraften för att komma till Jesus Kristus, enligt denna bön. Läkedom är synonymt med att bli botad, dvs att bli fri från någon åkomma eller sjukdom. Upprättelse handlar mest troligt om att bli återställd och friad. Något personligt ansvar kan man inte skönja i dessa ord eller i denna bön. Bönen om förlåtelse som finns infogad gäller ”det jag har brustit”. Formuleringen är språkligt otymplig, oklar och bristfällig eftersom brustenhet brukar syftar på något som saknat hållbarhet, varit otillräckligt eller gått sönder. Förlåtelsen utbes i denna bön för ”det jag har brustit mot skapelsen, mina medmänniskor och mig själv”. Hur brister man MOT skapelsen, medmänniskor och sig själv? Är det något man behöver och ska be om förlåtelse för? I bön nummer tre är orden mera självklara: ”… och förlåt mig för Jesu Kristi skull vad jag har brutit”.

Synden handlar ytterst om hur relationen till Gud skadats eller hindrats även om det skett genom handlingar eller underlåtenhet gentemot skapelsen eller medmänniskor. I bön nummer fem är synden som skada i Gudsrelationen glasklar och uttryckt på följande sätt: ”Det är mot dig jag har syndat och gjort det som är ont i dina ögon”.

Bönerna, påtagligt i bön nummer fyra, borde ha språkgranskats på samma vis som bibelöversättningarna fick språklig bedömning av särskild expertis. Här i bön nummer fyra blir resultatet språkligt oacceptabelt, tänkemässigt vagt och teologiskt dubiöst.

Socialdemokratin och religionen

I den aktuella diskussionen om religionen och partipolitiken inom Socialdemokratin saknas ett perspektiv. Ingen av de stora tidningarna har, vad jag har kunnat upptäcka, lyft fram Socialdemokratins bindning till den kristna kyrkan i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet.


Hur kan det komma att ingen lyfter frågan om att Arbetarpartiet Socialdemokraterna, i likhet med flera andra stora partier, ägnar en del av sin tid åt att granska gudstjänstordningar, besluta om syndabekännelser och nattvardsböner? Är det för att det engagemanget inte räknas som religiöst? Så kan det rimligen inte vara eftersom arbetet i kyrkomötet och kyrkostyrelsen, i stiftsfullmäktige, i stiftsstyrelser, i kyrkofullmäktige och kyrkoråd innebär att man är med och formar kyrkans missionsarbete för att människor ska komma till tro på Kristus. Är det för att man inte förmår hålla tillräcklig distans till grundfrågan – den om partipolitik och religion?

Kommer partier som spelar religiöst neutrala trots sin djupa inblandning i Svenska kyrkan någonsin att få fullt förtroende från människor som tillhör andra religioner och åskådningar? Idel frågor. Inga svar. Vad tror Svenska Dagbladet? Dagens Nyheter? Aftonbladet? Göteborgsposten?

Artilleristens uppträdande i strid

Tingstäde fästning på Gotland visas numera ofta för allmänheten. Där på en vägg sitter ett anslag med ålderdomliga regler för artilleristens uppträdande i striden. Delvis är det anskrämliga och upprörande regler eftersom de uttryckligen förbjuder att soldaten befattar sig med döda eller sårade, såvida inte en befallning utfärdats.

Men samtidigt sägs att: Mot fientliga sårade och mot fångar skall artilleristen städse uppträda ädelmodigt och menskligt. Att misshandla den öfvervunne är fegt, att plundra honom är nedrigt, nidingsverk dödar äran.

Regler för kyrkobesökare

Ordningsregler finns det på många platser. Vid ett besök i Jerusalem blev jag uppmärksammad på ett antal regler som var upphängda utanför Armeniernas kyrka. Reglerna är uppställda med särskild tanke på platsens helighet! Inga händer i fickorna, inga korslagda ben och framför allt - inga skjutvapen! Livsvillkoren är verkligen annorlunda!

Att söka skydd

Besökte nyligen ett seniorboende. I ett utrymme som en gång varit skyddsrum satt ett anslag kvar på en vägg. En påminnelse om orostider. I vårt välordnade land fanns skyddsrum att gömma sig i. Det finns länder där man även denna dag tvingas söka skydd varhelst man kan...

Församling, pastorat och domkapitel måste hantera församlingsinstruktionerna

Febril aktivitet lär pågå ute i landet där församlingarna i de gamla samfälligheterna ska lämna ifrån sig ansvaret för den grundläggande uppgiften till ett nytt storpastorat. Hur det ska bli med församlingsinstruktionerna vet man ännu inte. Men en sak vet man, nämligen att pastoratet får ansvaret för att och hur den grundläggande uppgiften utförs.


Man skulle kunna tänka sig en instruktion som består av de tidigare församlingsinstruktionerna. Det skulle ge ett godtagbart utrymme för den lokala olikhet som åtskilliga av oss kritiska såg som hotad. Man kan till och med tänka sig att pastoratet formulerar en inledning av varje avsnitt, som ett slags övergripande förord. Men blir det tal om att sammanjämka den mångfald som är rådande i en helt ny instruktion lär Svenska kyrkan få betydande problem med tillit och lokalt engagemang.

Det blir intressant att se hur domkapitlen kommer att behandla dessa nya instruktioner. Kommer de att tillåta att pastoraten lever i ett instruktionsfritt tillstånd? Ännu lär det inte ha gått ut några instruktioner för hur de nybildade pastoraten ska hantera frågan om församlingsinstruktionen. Inte heller har det sagts något om hur man ska hantera pastoraten vid biskops- och prostvisitationer. Där blir nog den avgörande frågan hur mycket inflytande som delegeras ner till församlingarna. Men även med en ganska långtgående delegation vilar det formella ansvaret på pastoratet – och då är det väl på den nivån som visitationerna blir menings- och verkningsfulla?

Uppståndelse och nytt hopp

Ur en ny predikan på ordrik:

Föreställningen att det krävs extra stora
och starka hot för att hoppet ska vissna
är en vanföreställning
Även ett litet mörker - till exempel av oro, rädsla
av sprickor i en relation, ovänskap, en börda man bär
som ingen tycks förstå – kan släcka
framtidstron och livsgnistan,
sådant har många varit med om

Det är då när mörkret, stort eller litet,
breder ut sig som påskens nyfödda uppståndelsetro
behövs på ett särskilt sätt
Den kan nämligen visa väg ur
hopplöshetens öken,
föra tillbaka från vilsenheten
i känslans förtvivlade vildmark

Stilla veckan och påsk för oss
öga mot öga med döden
andras död, vår egen bortgång,
vår Herres död på korset
Påskmönstret finns förstås mycket nära
till exempel i berättelser om hur döden
tvingats vika undan för skickliga läkare
kloka sjuksköterskor och starka mediciner
När infektionen tycktes omöjlig att tygla
men sedan ändå gav vika för rätt tablett
för salvorna eller intravenöst dropp

Livet som tog fart på nytt
trots att cytostatikan bara verkade leda till
kväljande obehag och illamående
men som sedan ändå gjorde verkan
Rädslan för döden som försvinner
när himmelrikets måltid, nattvarden
dukats på det egna hjärtats bord
av brist och nöd

Knappheten blir till himmelskt överflöd
Sådant händer mitt i vår församling
och kopplar och för samman vår erfarenhet
med påskens under om hur livet segrar
åtminstone för några veckor
några månader och år

Skilj kyrkan från partipolitiken!

Men är det inte dags att jobba fram en demokratisk struktur och organisation som är kyrkans egen? Så frågar Kyrkans tidning och Barbro Matzols på ledarplats i dagens tidning. Den glidning som skett i kyrkoordningen från en dubbel ansvarslinje, det delade ansvaret mellan vigda och förtroendevalda, till en gemensam ansvarslinje noteras. Denna förändring har uppmärksammats i alldeles för begränsad omfattning! Det har dels inneburit en mer omfattande partipolitisering ända ner på församlings och pastoratsnivå, dels ett mera partipolitiserat prästerskap i beslutsorganen.
I ledarartikeln konstateras att den partipolitiska nomineringsbasen är en kvarleva från en svunnen tid! Skönt och efterlängtat är att det nu öppet skrivs i Kyrkans tidning. När jag var inne på liknande tankegångar som chefredaktör för Kyrkans tidning under 1990-talet blev omdömena ilsket avståndstagande. Det är vare sig oväntat eller överraskande om dagens ledare i Kyrkans tidning, så här 20 år senare, får samma bemötande.

Partipolitiseringen av kyrkan är ofattbart otidsenlig. Den hindrar kyrkan från att fritt agera utifrån sina egna förutsättningar och inte utifrån politiska plattformar formade på andra politiska nivåer och i de sammanhang där partierna envist framhärdar i att de är religiöst neutrala.

Barbro Matzols skriver: Det är inte svårt att förstå att man kanske inte vågade eller kunde kapa förtöjningarna när Svenska kyrkan blev ett fritt trossamfund bland andra. Men nu är tiden mogen att påbörja en resa bort från partipolitiska intressen. Kyrkan behöver visa modet att i stället uppmuntra och locka idérika, entusiastiska personer med hög integritet som vill vara med att forma morgondagens Svenska kyrka. Personer som inte går i någons ledband eller står under partipiskans disciplin. Och även om det finns kyrkopolitiska program i de två partier, S och C, som kandiderar i kyrkovalet, tål det att påminnas om att dessa politiska partier är formade utifrån andra frågor än de som är de viktigaste i det kyrkliga arbetet.


Kyrkans samhällskritiska möjligheter är och förblir rejält kringskurna. Denna Jekyll och Hydeska kluvenhet, partierna tror bara i kyrkan, bidrar till att omvändelsen, frälsningens och trons betydelse tonas ner. Det räcker liksom med att kyrkan har en bekännelse, så att de som tillhör kyrkan inte behöver och därmed helt slippa. En unik hållning i kristenheten! Det förhållandet har även fört med sig att de passiva medlemmarnas åsikter blivit ett bärande motiv för partierna, de passivas mening ska väga lika tungt, ja tyngre, i Svenska kyrkan än gudstjänstfirarnas och de aktivt engagerades.

Nu väntar jag på att de stora mediala drakarna ska kräva att kyrka-statreformen fullbordas. I ett modernt och mångkulturellt samhälle med en sekulär stat borde kravet vara entydigt: Skilj kyrkan från partipolitiken!