Kort Adventskalender 12

Dagen före Lucia är ägnad åt övning. Alla slags gåvor behöver övas. Även sådant som fyller den kristna människans liv. Bön vinner man inga mästerskap i, men man kan genom flitig bön själv helgas. Vi tar intryck av dem vi umgås med. Så fungerar även bönen.

Gudstjänstfirande behöver väl inte övas? Så reagerar många instinktivt. Klart att det behöver övas. Utövas! Hur ska man annars få kläm på gudstjänstens fortgående dialog, dess olika repliker, gensvar och beståndsdelar? Minsta barn kan ganska snabbt få kläm på de gregorianska melodier och sångsätt som i förstone verkar obegripliga för de ovana med sina melismer och märkliga tonsteg.

Det är bara publiken som slipper öva. Åskådarna. De som betraktar och behåller sin iakttagande distans. De behöver mest hålla sig passiva. Men aktivt lyssnande och deltagande utvecklas och förfinas genom praktik. Inövning och utövning.

Därav dagens Luciakort. Tecknat av Robert Högfeldt med en rik produktion av roliga och lustiga vykort. Man övar i de sammanhang man befinner sig. Här en liten Lucia som, biträdd av små tomtenissar, sprider ljus i stian. Ett mera skämtsamt men verkligen välkomponerat kort, långt från de mera andäktiga och sägengenomsyrade Luciakorten. Ändå finns här både innerlig glädje och stort allvar. Ljuset ovanför Lucians huvud är framställt så starkt att det tycks mer än upplysa, det upplöser nästan väggar och tak. Ser jag rätt har nissarna också små särkar på sig! Inte så dumt att slippa diskussionen om byxor kontra långskjortor.

Sveriges Television låter Luciamorgonens tablå komma från Olaus Petri församling och kyrka i Örebro. Ungdomskören OPQ framträder med sin sedvanliga Luciarepertoar. Väl värt att se och lyssna till! Det är på fler ställen i landets största metropoler som musikalitet och sångarglädje flödar över. Men så har de övat. Flitigt!

Kort Adventskalender 11

Vid sidan om ligger bron. Den borde ha legat där gatan dras fram. Så småningom hamnade bron där den skulle. Idag är den sammanvuxen med gatunätet. Som sig bör. Men detta vykort avslöjar att vägen inte alltid gått rakt fram. Vasakyrkan bredvid den breda vägen är den gamla och ledande missionsförbundiska kyrkan i Örebro. Förhoppningsvis inte namnad efter den diktatoriska släkten Wasa.

Organisationsutvecklarna såväl som terapeuterna säger ibland att man måste ta ett steg tillbaka för att kunna ta in hela situationen, få överblick. Tänk om det inte hjälper? Ibland blir man helt enkelt tvungen att ta några steg åt sidan! Att svänga av kan bli en förutsättning för att komma vidare. För att senare kunna färdas rakt fram. Avgörande är om man svänger åt rätt håll. Så att man inte hamnar i en återvändsgränd. Svänga eller ta av måste man ibland. Helst åt det håll där bron öppnar för vidare färd.

Vem placerade bron på detta vis är en berättigad fråga. Flyttade någon på den? I mångas liv ligger inte broarna där de borde. Vem ändrade förutsättningarna? Och varför?

Kort Adventskalender 10

En egendomlig dag med tanke på Mandelas minneshögtid i Sydafrika och Nobelfesten i Stockholm. Det geografiska avståndet må vara långt, känslomässigt ligger sorgehögtid och fest nära varandra. En familj kan samtidigt både sörja och fira, någon dör och någon föds eller har en bemärkelsedag. Avskedet av döda har inte alltid haft övervägande förlust och gränslös sorg i fokus. Det lär rent av ha varit så att de tidiga kristna höll begravning i vitt och med glädje över den döde och dennes snara möte med sin skapare och frälsare.

Idag tänker många på Nelson Mandela och hans mänskliga värdighet och moralisk resning. Då är det gott att bli påmind om att möjligheten är allas. Mandela var en människa som genom vägval och egna beslut utvecklade det vi idag beundrar så. ANC i Sydafrika har extra mycket att lära av sin store hjälte och förebild - där är det dags att gå från ord till handling. Korruption och skumrask är att solka Mandelas minne.

Dagens kort får bli en hyllning till Nobelpristagarna. Klöver får de gott om, här extra betonat och understruket genom fyrbladiga lyckoklöver. En kanon byggd av, eller dekorerad med Förgätmigej, bidrar till hyllningarna. En hästsko fick komma med för att betona att lyckan finns med i välgångsönskningarna. Sigillförslutna brev gör det mera dramatiskt. Kan det gälla personliga hälsningar, inbjudningar till att gästföreläsa, nya kontrakt eller är det bara uppiffade räkningar som hamnat fel? Fantasin får sätta gränsen.

Modet var annorlunda vid 1900-talets början. Gossen bär kängor som ska matcha hans blå (!) sjömanskostym med knäkorta byxor, allt förmodligen gjort av sammet. Flickans brandgula (orange) skor ger en glad accent åt hennes violetta/lila klänning.

(Ibland undrar jag varför ingen ifrågasätter det omåttligt populära SvT-programmet Go´kväll som aldrig låter yngre ungdomar göra om sig utan mest medelålders kvinnor och män. Att det vore känsligt förstår jag. Barnfattigdomen, dvs föräldrars brist på ekonomiska och andra tillgångar, är laddad och smärtsam. Barn- och ungdomskläder är dessutom minerad mark. Extra svårt eftersom barn och unga inte ska exponeras i onödan eller riskera att exploateras kommersiellt. Men - några reportage om barns och ungdomars kläder och hår borde redaktionen ändå våga sig på.)

Nog om detta. Nu en reservationslös hyllning till pristagarna med ovanstående udda och färggranna kanonskott! Ett tecken så gott som något på att vi befinner oss i advent. Adventsfastan har åtminstone denna kväll svårt att komma till sin rätt...

Kort Adventskalender 9

 

 

I längden blir det svårt att inte låta julkorten ta plats i adventskalendern. Här ett kort där två små änglar slagit sig ner på granens granna grenar - bland levande ljus! Av vingarna att döma är en inte så liten ändå. Den beskyddande armen om den mindre ängelns axlar antyder att relationen är kanske storasyster - lillasyster, eller rent av mor - dotter? Lägg märke till de olikfärgade midjebanden runt de klassiskt skurna klädedräkterna.

 

I solitärt majestät har Betlehemsstjärnan av guld placerats i övre högra hörnet. Den har utrymme som en sol. Granen öppnar sig som en famn mot den. Men änglarnas fokus ligger någon annan stans. 

 

Vad är det för märklig bok de har i knät? De blå pärmarna får mig att tänka på ett familjealbum. Undrar just hur änglarnas familjeförhållanden ser ut? Storänglarna Mikael och Gabriel kanske är anfäder för himmelens härskara? Eller är det en nyutkommen novellsamling eller roman? Läser de Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek? Eller är det Snöret, fågeln och jag av Ellen Karlsson och Eva Lindström? Möjligen något av Alice Munro - den samtida novellkonstens mästare?

 

Utgivningsdagen är ofta dag för förstadagsrecensionen, vilket brukar bevakas av kulturredaktionerna. Det var en signal om en alert kulturredaktion om man prickade rätt dag för recensionen. Förlagen förbjöd redaktionerna att publicera något före utgivningsdagen. De utfärdade ett embargo till det eller det datumet! Nåde den som bröt tidsgränsen åt fel håll. Den tidningen kunde bli utan recensionsexemplar nästa gång.

 

Gissar man som kyrkligt aktiv vad det är för änglabok kan man föreställa sig att de håller en Bibel i sina knän med Julevangeliet uppslaget. Det är inte många dagar kvar tills vi andäktigt ska lyssna till de välkända orden: Och det hände sig vid den tiden...   

Kort Adventskalender 8

Scener ur folket liv var vanligt på de gamla vykorten, om än ofta ganska tillrättalagda. Det kunde föreställa dans kring midsommarstång, människor som arbetade på åkrarna eller åkte häst och vagn, bil eller buss. Mera ovanligt är motivet på dagerns vykort från tidigt 1900-tal. En lång rad arbetande kvinnor som tvättar. Ett färgrikt radband. En påminnelse om typiska kvinnoarbeten och orättvis arbetsfördelning.

Den långa raden tvätterskor berättar om att kampen mot lort och smuts pågår. Vid ett besök i Sydafrika under apartheidregimens tid besökte jag Crossroads i Kapstaden. Överallt mellan skjul och hyddor, byggda av bristfälliga material som rep och snören, sopsäckar och trälådor, hängde tvätt. Ett tecken på stolthet och fortgående kamp för att hålla förtrycket och förfallet stången.

Bakom alla fester finns strävsamt slit och arbete. Saker ska bokas och iordningställas, det ska städas, möbleras och dukas, varor ska inhandlas och mat ska tillagas. Det ska finnas tvättade dukar och rent porslin, för att nämna något. Alla som arbetat i en församling vet vilka beundransvärdas insatser som görs bakom kulisserna. Det är sannerligen inte bara de som syns och låter som gjort nytta.

Dagens kort får peka på allas vår förmåga att arbeta och göra nytta och på behovet av att tänka i förväg så att man är förberedd när väl den välbehagliga tiden är inne. Advent kan - om vi så vill - bli en tid av inre och yttre förberedelse. Det är i alla fall så vi brukar säga. När vi talar fromt med varandra. Vi tillstår så sällan att vi inte orkar, saknar lust eller inte bryr oss tillräckligt. Förmodligen är det där vi måste börja...

Kort Adventskalender 7

Julkortsfabrikanterna har haft bråda tider under hösten. Nu ligger korten i drivor i varuhusen för att eventuellt få vingar så de kan flyga hem till folk. Seden att sända julkort har inte brutits. Detta trots att vi med enkla knapptryckningar kan sända elektroniska hälsningar som kan röra sig och spela och sjunga. De tar blott nanosekunder på sig för att hitta fram. God Jul.

Påskhälsningar kan också få en plats i årets vykortskalender. Ett gannalt påskkort med typiska markörer: videkvistar, ett gigantiskt ägg, påskliljor och grönt gräs. Men med ett par tomtenissar på plats för att dekorera det granna ägget. Ett fantasifullt fantasykort om man så vill.

Vykortet tillhör ett slags blandteknik-kort. Tomtarna här har fått små tygluvor på sig. Den här typen av kort, inte bara utformade som påskhälsningar, är ofta dekorerade med kraftfullt röda tygrosor. Här kan man se två korsande linjer. Den ena bildas av förgyllningen och den gyllene klockan som ringer i det övre vänstra hörnet och de två nissarna som markerar det nedre högra. Den andra linjen utgörs av videkvistarna och ägget som pekar från det nedre vänstra hörnet till det övre högra.

En fantastisk påminnelse i advent om andra platser, tider och stunder.

Kort Adventskalender 6

Kyrkorna ligger bara övergivna och öde, sägs det. Som obefolkade religiösa grottor. Inga folkvandringar nöter längre ner trösklarna. Bänkarna gapar hungrigt tomma. Kan det heta. De som tror sig veta. Är oftast de som aldrig går dit. Svenska kyrkan får bekänna att finns det kyrkor som inte har så många aktiva deltagare. En enklare bekännelse än den till den apostoliska kristna tron, tycks det ibland. Det finns församlingar som får uppleva mässfall (när ingen kommer). Lite nu och då, och här och där, kan det hända. God knows why?

Men så här års är aktiviteten omfattande. Så gott som överallt. Gudstjänsterna avlöser varandra. Människor återvänder till Guds hus. 1 advent fylldes så många kyrkor till bredden. Nu stundar Lucia. Trots alla firanden på daghem och i skolor samlar kyrkornas Luciafirande massor med människor. Det är som om Lucialegenden om hennes martyrium i sin svenska ljusbärartappning ger vintermörkret en välbehövlig kontrast. Luciamorgonen ska åtminstone jag sitta framför televisionsapparaten! Då får hela landet ta del av Olaus Petris välsjungande ungdomskör OPQ!

Det finns en plats där som heter Bara. På vägskyltarna kan det stå Bara 3. Vilket inte är något avstånd att tala om. Varje gång jag passerar skylten Bara 3 inte så långt från Källunge kyrka får jag en sådan oemotståndlig lust att svänga av. Det är ju trots allt bara tre kilometer till Bara. Så är det med allas våra kyrkobesök oavsett om avståndet till kyrkorummet är stort eller litet, kort eller långt. Det är bara att bege sig dit! Så enkelt!

Bara ödekyrka på vykortet ovan ligger på Gotland. Motivet är bara en öde kyrka. Vilket vittnar om att även de övergivna kyrkorna inte lämnas åt sitt öde. På ön därute i Östersjön samlar man på sådana. Öde kyrkor. I Elinghem finns ännu en övergiven kyrka. Ruiner är som alla vet ett av Visbys kännetecken. Dessa hembygdsdokument av sten, teologiska och kyrkohistoriska minnen, från fornstora dar hålls mestadels i helgd. De sköts om. Tas om hand. Än mer minutiöst tas de ännu i bruk varande kyrkorna om hand. Man bryr sig om sina helgedomar, vardag som helg. Så är det i så gott som varje bygd. Tänk om alla de som värnar sin kyrka lite oftare bara tog steget över tröskeln.

Kort Adventskalender 5

Barna Hedenhös skapades av Bertil Almqvist. En hel rad av kreativt utformade serieböcker blev uppskattade, spridda och lästa. De har inspirerat årets spännande julkalender i SVT. Idag anses en del av åsikterna eller kommentarerna i böckerna vara förlegade och föråldrade, t ex i sin syn på indianer och ursprungsbefolkningar. Ett mera försiktigt sätt att antyda att det finns rasism i böckerna, en anakronistisk och felaktig idé. Almqvist böcker driver faktiskt med de stereotypa föreställningarna, t ex om indianer. Särskilt som den skämtsamma driften med stereotyper genomgående drabbar alla de folkslag och grupper som dyker upp i böckerna. Kanarierna, urryssarna, egyptierna eller britterna behandlas inte på något annat sätt än indianerna!

Tanken att censurera genom att inte på nytt ge ut böckerna är obegriplig. Då fick hela bokserien giftstämplas. Man kan inte skriva om historien bara för att något plötsligt inte passar. Möjligen kan man erbjuda fler sätt att förstå den, visa på nya sätt. Ett förord kan då ge perspektiv och lyfta fram fler sätt att läsa på.

På dagens julkort målat av Bertil Almqvist erbjuds av försäljaren i pälsmitra ett julträd. En påtaglig grankonstruktion. Den har en avlägsen likhet med det vi vanligtvis menar med gran. Detta är verkligen en personlig gran här och nu. Möjlig att förhålla sig till i sitt inre. Där kan den vara stor och vacker och likna granar för tvåtusen år sedan. Hur den förhåller sig till gransläktet eller skog, om vars ursprung de flesta inget vet, är i situationen mindre viktigt.

Julkortet är komponerat med granen som skiljelinje mellan de behövande kunderna på ena sidan och försäljaren och granexperten på den andra. Den som låter tiden gå och i sista minuten vill skaffa sig gran, erbjuds en modernistiskt och konstnärligt stilistisk grann gran. Då tvingas köparen bestämma om han ska hålla till godo med vad som uppenbarligen är sekunda varor eller avstå. På så vis demonstrerar Almqvist kort också på ett fiffigt sätt lagen om tillgång och efterfrågan.

Den som vill veta hur en julgran ska se ut kan besöka Julgransodlarna. På deras hemsida finns finfina bilder på verkliga granar. Sådana som finns eller har funnits. Välj t ex den svenska rödgranen eller den amerikanska blågranen!

Almqvist har ritat många vykort. Bland annat en serie kartbilder (följ länken och gå långt ner på sidan för att se många av vykorten) från olika ställen i landet och andra turistiska och lustiga kort, som på sin tid också var mycket populära. (Kortet ovan säljs i ett vykortsantikvariat för 80 kronor).

Kort Adventskalender 4

Julbrev ska skrivas. Julkort präntas. Hälsningar till släkt och vänner frankeras. Läggas på låda. Men först och främst ska de formuleras. God Jul och Gott Nytt År! Kanske lite tidigt för en sådan hälsning? Men gör det nu. Snart är det för sent. Då kommer julhälsningen fram efter nyår och trettonhelgen. Så ta fram kort, bläckhorn och stift. Skriv hem. Till vänner och bekanta.

Hjärtlig Lucia! Inte säger man så om ett firandet av en martyr som mötte döden efter stort lidande och med utstuckna ögon? Men att sända en hälsning även till Lucia kunde gott prövas. Trots att det knappast går att uppbringa ett kort med en Lucia på. Vad än hälsningen kan bli - är den värd att sända. Den blir väl emottagen. Vi kan knappast ha för lite kontakt med varandra. Mera brev och julkort! Mera sms:ande. Mera facebookande. Håll kontakt! För Guds skull!

Kort Adventskalender 3

Idag ännu ett kyrkkort med julprägel - även om det gott kunde fungera hela perioden mellan advent och trettonhelg. Korfönstret i öster på den gamla Nikolaikyrkan i centrala Örebro syns bredvid granen. Undrar hur man tänkte när man valde en stor portion gata och istället klippte av det magnifika tornet? De som kom till Örebro skulle ha något kvar att upptäcka? Eller var det bara för svårt att tränga in allt i fotografiet? 

Många församlingar har låtit framställa liknande årstids- och kyrkoårspräglade julkort. Åtskilliga vykortssamlare har börjat sin samlarbana med jakten efter kort föreställande kyrkor. Några av oss har gått vidare till mera speciella samlarområden - som jul-, påsk- och pingstkort. Sådana fina gamla samlarbilder, topografiska på byggnader och tematiska över helger, bör varje församling med självaktning ha. Ett album som kan förgylla och fördjupa historieskrivningen över den egna kyrkan och dess budskap med igenkänning för de äldre och möjliga aha-upplevelser för de yngre.

Seden att sända påskkort har varit mycket utbredd. Vad har hindrat församlingarna som är så fyllda med tecken och symboler kring påskens budskap att framställa egna påskkort? Har man fallit i gropen för det allmänt mest förekommande och populära? Minsta motståndets lag? Kanhända finns det utrymme för innovationer på vykortens område? Särskilt nu när det går att sända allsköns kort direkt via nätet.

Nikolais advents- och julkort kan man ändå fröjdas över: en lysande gran, en vacker vinter och en upplyst kyrka. Stort så! 

Kort Adventskalender 2

Första advent var julskyltningssöndag. Då begav  människor sig först till högmässan. Sedan hem för att äta. När mörkret föll framåt eftermiddagen gick de/vi man-ur-huse för att låta sig/oss lockas av storslagna skyltningar. Kort och gott för att fönstershoppa. För att drömma materiella drömmar om storslagna julklappar. Och för att hissna över allt som plockats fram och arrangerats i fönstren. Bäst var fönstren där det rörde sig - modelltåg som kryssade mellan stövlar och dockor. Tomtar som hälsade. En luftballong for mot höjden, med hjälp av en skickligt dold lina. Denna marknadsföring behövs inte längre. Många butiker har knappt fönster. Affärerna stänger sällan så här års. Skyltningen ut mot omvärlden är mindre spektakulär än presentationerna inne i etablissemanget.

Även kyrkobyggnadernas yttre omgivningar smyckas. Det är inte bara frisyrerna som ges slingor. Träden runt kyrkor har utrustats med ljusslingor. Fortfarande finns det faktiskt kyrkor där man reser julgranar. Vykortet har i fonden Olaus och Laurentius Petri som står staty utanför Olaus Petri kyrka vars sydsida utgör bakgrund på det vintriga kortet från Örebro.

Utanför Olaus Petri är granarna ett minne blott. De kostsamma julgransbelysningarna med bajonettfattning på lamporna blev en för stor frestelse. Vilket man inte ska inleda människor i. så gott som varje morgon var lamporna försvunna upp till den höjd en människa som står på tå kan nå. Det blev många mörka grenar allt eftersom. Mängder av lampor knycktes under perioden Advent och Jul. Gratis, tänkte tjyvarna nog. Vi betalar ju vår kyrkoavgift, någon glädje ska man ha av den. Kanske var det samma ena som brandskattade kyrkans planteringar? När våren kom.

Grankvaliteten var också i avtagande. Träden blåste av, knäcktes, och föll. Så som skedde i stormen under gårdagen. Kombinationen knäcktes och knycktes satta stopp för just denna smyckning. Numera är ekarna vid ingångarna försedda med slingor. Rätt vad det är så förslår de inte längre. Numera lyser och blinkar allt, överallt. Det är advent och köpenskapen förväntas nå nya rekordhöjder.

Kort Adventskalender 1

Advent är som en orientering. En snitslad bana på väg till målet. Granens och tomtens och julklapparnas och julmatens stora fest? En tid av godkänt frosseri och mycken ledighet?

Om några veckor stundar den högtid då inkarnationens under firas. Guds människoblivande. Den apostoliska trosbekännelsen betonar: Vi tror ock på Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av Jungfru Maria... Eller som den Nicenska trosbekännelsen understryker. Jag tror...och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern...

Vykortets tända stearinljus dominerar bilden fullständigt med sin överdimensionerade lyskraft. Ljuset i bildens mitt är inte så stort men det ljus det sprider är kraftfullt. Ljusstaken har ingen synlig fot utan tycks nästan höra samman med den uppslagna gamla Bibeln, utrustad med spännen. Det är enkelt att associera till Guds ord som mina fötters lykta, ett ljus på min stig. Lägg märke till färgerna: svart, gult och blått. Därtill kommer korset i sitt röda (blodet) band.

Under vägen fram mot Jul markeras de olika stationerna med ett tänt ljus. Ett ljusspår som lyser i mörkret:Ett nådens år, Guds rike är nära, Bana väg för Herren och Herrens moder. Första advent är här! Det första ljuset tänds.

Heberlein har fel om Tavakolis Öppna brev!

Vari ligger det oroande att många gillar Borzoo Tavakolis öppna brev (DN 21/11) till SD:s Kent Ekeroth? Ann Heberlein skriver (DN 29/11) följande: Jag hänger upp mig på Tavakolis betoning av sina prestationer: Han tycks argumentera för sin rätt att vara här, sin rätt till trygghet och säkerhet genom att hänvisa till sin nytta och sina prestationer. Det bekymrar mig att så många gillar och applåderar den retoriken. Människans värde får aldrig någonsin härledas ur hennes prestationer. Varje människa har samma rätt att få sina grundläggande behov tillfredsställda, oavsett hur nyttig hon är. Det är min fasta övertygelse att människan inte förtjänar sitt värde: Hennes värde är givet. Människovärdet äger hon i kraft av att vara människa.

Lusläser man Tavakolis brev finns ingen antydan om att han genom sina prestationer skulle förtjäna att vara här. Tvärt om betonar han det han fått av Sverige! Men understryker att han också gett tillbaka. En personlig polemik riktad mot SD:s regelmässiga ifrågasättande av invandrarnas bidrag till vårt land.

Människorvärdesdiskussionen är Heberleins egen reflektion. Tavakoli lyfter däremot frågan om gott och ont. Man får läsa mest mellan raderna och göra egna tillägg om man ska kunna tolka in det Heberlein gör: att människans värde skulle vara beroende av prestationer.

Ann Heberleins fortsätter: Tavakolis text ligger naturligtvis, som man brukar säga, "i tiden". Den skulle kunna ha varit skriven av vilken nyliberal ledarskribent som helst, med sitt stenhårt individualistiska perspektiv och tilltro till varje individs förmåga att vara sin egen lyckas smed, liksom den ensidiga betoningen av "nytta". Det är som om hela samhället drabbats av en utilitaristisk psykos, där de enda värden som räknas är produktivitet och nytta.

Denna brutala kategorisering har föga med Tavakolis text att göra. Han diskuterar inte värde utifrån nytta. Eberlein  skyller Tavakoli för hans ”stenhårt individualistiska perspektiv”.  Det är obefogat och orimligt. Hans öppna brev bygger ju på en jämförelse mellan hans eget liv och det han känner till om Ekeroth (vilket sannerligen inte är smickrande för Ekeroth och därmed inte heller för SD). Den jämförelsen låter sig inte göras om man inte använder sig själv som exempel. Effektivt kullkastar han SD-retorik om den kostsamma invandringen genom att demonstrera hur han själv bidragit till Sverige. Men föreställningen om att alla är sin egen lyckas smed torgför han inte!

Ann Heberleins påminnelse om det givna människovärdet är självfallet nyttig. Att hon använder Tavakolis uppmärksammade och spridda text ger hennes eget inlägg trampolinstuds. Oron för att värde skall översättas i vad man kan bidra med är befogad, men det är fullständigt obefogat att antyda att Tavakolis öppna brev torgför sådana åsikter. Många kommer nu att tro så eftersom Ann Heberleins artikel ser ut som den gör, med antydningar och obefogade tolkningar. Dumt och onödigt!

I välfärdens Sverige är människor ensamma

Stat och kommun ska vara livåskådningsmässigt neutrala och sekulära. Som sådana tillämpar de i realiteten en praktisk ateism. Begrepp som demokrati, rättvisa och medinflytande räcker i längden inte som grundvärden även om de hyllas som gemensamma samhällsideal. Det krävs ett helt system av övertygelser och föreställningar om man ska kunna förhålla sig till de mera grundläggande frågorna om vad som är rätt och fel, gott och ont, sant eller falskt.

Religionen fungerar i många samhällen som stabiliserande system med sin systematiserade och teologiska tradition av etisk-moralisk vägledning och tolkning. Så har Svenska kyrkan och trossamfunden inte sällan fungerat som moralisk-etisk motor. Alltså mera proaktiva än reaktiva. Samtidigt förknippas kyrkorna ofta, särskilt synligt i media, med ett fördomsfullt, dömande och inskränkt moralistiskt synsätt. I vårt land finns ännu en ganska stabil gemensam bottenplatta av värden och normer att stå på. Men om religion och tro visas bort till en privat sfär, då förloras ett viktigt perspektiv, ett bidrag till samhällsbygget försvagas och blir ohört.

Förmodligen drivs idéerna om religion som en privatsak av en abnorm rädsla för att det även hos oss i Sverige rent av skulle kunna bli som i Iran. Med ett prästerskap som lagt sin förtryckande hand över hela samhället. Det extrema exemplet frammanas som vore det typiskt för religionen.

Betrakta Svenska kyrkan. Många av kyrkans anställda, bland andra diakoner, pedagoger och präster arbetar tillsammans med många volontärer bland människor i stor utsatthet. Man arbetar på sjukhus och inom fångvården eller bland de unga, till exempel bland studenterna. Många möter de mycket gamla och besöker hem och institutioner. Om den erfarenhet och kunskap man samlat inte fick vara med och påverka samhällets utveckling - tystades en viktig aktör.  

I välfärdens Sverige bor alltfler för sig själva. Hälften av alla hushåll är ensamhushåll. Det betyder inte att vi tappat alla nära relationer eller täta vänskapsband – men lägg till en ständigt ökande rörlighet i befolkningen. Det urbaniserade Sverige för med sig fler korta och mera ytliga kontakter, någon har kallat det för en trivialiseringsprocess. Kyrkans anställda och frivilliga arbetar uthålligt bland de äldre och kan där se många exempel på en sådan social avskurenhet eller isolering som ett allvarligt och växande problem. Slusatsen är given: återupprätta gemenskapen och bryt den ofrivilliga isoleringen!

Inte bara hörare, utan görare

Tredje versen! Då ska det ske. Då reser sig kors- och ljusbärarna och går fram till altaret för att hämta kors och ljus. De bugar och niger. När korset lyfts ur sitt stativ reses varje gudstjänstbesökare ur sin bänk. Kristus är på vandring i sin kyrka. Då sitter vi inte längre. Vi står. Som den himmelska härskaran. Runt Guds tron. Märkligt att vi alls kan stå still.

Min uppgift denna Domssöndag var att bära Evangelieboken. Först bugade jag för altaret, tecknet för Guds närvaro i sin kyrka. Sedan fick jag lyfta boken. Högt! Ett upplyftande av Guds budskap till oss alla. Det skall bäras ut till allt folket. Synligt. Konkret. Givet inte till fint folk. Eller enbart till några som tror sig vara förmer, eller mera förnäma. Inte heller avsett uteslutande för biskopar och präster.

Nej! Kyrkan har anförtrotts ett evangelium för alla! Det ska självfallet höras i församlingens mitt. Högt och klart ska det ljuda. Ja! Det glada, befriande och frälsande budskapet som gör oss splittrade och obotliga individualister till ett Guds folk. Till en gemenskap. Ett välsignat sammanhang. Man kan knappt tro det när man tänker på sig själv, eller ser sig omkring. Särskilt inte när man läser om det som händer och sker i Svenska kyrkan. Trots de mest förfärande brister möts här de heligas samfund! Ett folk på vandring.

Triumferande ropar prästen eller diakonen: Så lyder det heliga evangeliet!
Lovad vare Du, Kristus! svarar församlingen.

 

Under hallelujasång vandrar processionen åter mot altaret. Ett halleluja för att Guds ord fortlöpande uppenbarar Guds vilja för oss. Ett tilltal riktat till den simultant tidsbundna och evigt tidlösa gemenskap vi kallar församlingen.

Sången tystnar. Nu följer predikan. En brottning med vad detta Guds ord har med oss att göra. Vad kan det betyda? Idag?! Här! Nu! Vi lyssnar, vi som inte bara ska vara Guds ords hörare, utan dess görare.

Trolla med orden, bolla med begreppen

Efter decennier av organisationsarbete inom Svenska kyrkan har bekännelsefrågorna än en gång visat sig sorgligt obearbetade. Vidden och bredden på föreställningarna som kan hysas inom Svenska kyrkan och till och med dess ledning är så stor att ingen längre med säkerhet kan veta vad kyrkan bekänner. Såvida man inte tar portalparagrafen i Kyrkoordningen på allvar.

Gjorde man det vore det inte lika enkelt att trolla med orden och bolla med begreppen. Alla verkar inte ha läst detta dokument så noga. Där står bland annat:

Den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för ska komma till uttryck i allt

vad kyrkan gör och säger. Kyrkan förutsätter att de som företräder kyrkan delar kristen tro och kristet liv.

Kyrkans uppgift är att för alla klargöra vad dess tro, bekännelse och lära innebär. Svenska kyrkan

inbjuder alla att tillhöra trons folk och dela dess liv. I kristen tro intar barnen en särställning och de

behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet.

1 kap. Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära

Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära

1 § Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,

som gestaltas i gudstjänst och liv,

är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och

apostoliska skrifter,

är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den

oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530,

bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593,

är förklarad och kommenterad i Konkordieboken

samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.

Här finns då ingen antydan alls om Kristus som konstruerad tanke och härledd som ett slags tro ur en verklighet man starkt betvivlar.

JA till begravningsbyråer, tidningar, reklambyråer, skivbolag...

Ska kyrkan driva begravningsbyråer? Varför inte, är den rimliga motfrågan. Någon orättvis konkurrens kan det inte längre bli fråga om. Svenska kyrkan är inte en del av staten och inte längre någon kyrklig kommun utan den tillhör det sk civilsamhället!

Den förmätenhet som ligger i att man från kyrkligt håll sett det mesta i vårt samhälle som lierat med kyrkan måste upphöra. Vi kan inte räkna hem de kyrkotillhöriga på redaktionerna, 6 av 10 om man ska utgå från kyrkotillhörighetsprocenten. Dagens Nyheter, Svenska dagbladet, Aftonbladet osv är inga tidningar som för kyrkans färger ut i den dagspolitiska debatten eller stridszonen. Skolorna, daghemmen, äldrevården etc är inte kyrkan bara för att en majoritet av de anställda fortfarande är medlemmar i Svenska kyrkan.

Släpp nu hämningarna kära kyrkomöte och våga forma en samhällsaktiv kyrka i tiden: starta bank, driv reklambyråer, skaffa dagstidningar och radiostationer, driv äldreboenden och vårdinstutitioner! Bli aktiva välfärdsproducenter!

Kan vi ha en veckotidning kan vi självfallet även ha en dagstidning. Pröva gärna tanken på att försöka bli delägare i Dagen och äntligen utveckla den till en större och något mer allmän dagstidning. Kan Svenska kyrkan driva Familjerådgivningar kan vi naturligtvis även ha andra salutogena och hälsobringande verksamheter. Kan vi ha bokförlag borde det inte finnas hinder för att utveckla ett mediahus med medieengagemang i många olika branscher, ungefär som Bonnierkoncernen. Skivbolag, ett antal veckotidningar, nischade bokförlag, film- och biografägande etc.

Så kära kyrkomötet - fega inte ut! Svenska kyrkan har lämnat, eller borde ha tagit steget bort ifrån, de statliga köttgrytorna och måste engagera sig på många områden med stödverksamheter. Även detta Gud till ära och för kyrkans ökade professionalitet på många områden! Men inte ens sådana företag jag här räknat upp betyder särskilt mycket om inte kyrkan står upp för sin tro som sentida lärjungar och vittnen eller lika självklart som profeterna räknar med Guds makt att göra under, Guds närvaro och goda vilja

Människor till glädje, Gud till ära!

Det tog 21 dagar för Händel att komponera Messias! Tre veckor som förändrade världen. Han gjorde det 1741-42. Detta älskade och ständigt hyllade oratorium är byggt på utvalda bibliska texter, mestadels från Jesaja, Psaltaren, Lukas och 1 Korintierbrevet. Men bland andra texter finns även Hebreerbrevet, Romarbrevet och Matteusevangeliet med.

Två dagar i rad, i den just passerade helgen, lördag och söndag, spelades och sjöngs Messias i sin helhet i Olaus Petri kyrka, Örebro. För detta är jag oerhört tacksam. Vilken fröjd att ha fått vara med om detta! Tack till ALLA som gjorde detta möjligt! Dramatiskt, omväxlande, lyriskt och medryckande, med en musikalisk esprit av sällsynt skådat slag. Världsklass!

Orkester var Drottningholms barockensemble, med Nils-Erik Sparf som konsertmästare. Orkestern spelade på tidstrogna instrument. Kören var de sammanslagna Olaus Petri Vocalis, Cantores och ungdomskören OPQ. Allt under Mats Bertilssons osannolikt skickliga och inspirerande ledning. Superlativen räcker inte riktigt till. Dessutom - solisterna hade hämtats från England för att få den särskilt engelska klangen och diktionen, en ofattbart välmodulerad och ljuvt ljudande grupp: Dame Emma Kirkby, sopran, Clare Wilkinson, alt, Charles Daniels, tenor och Jonathan Sells, bas. Rule Brittania, Britannia rule the waves fick en ny innebörd. Ljudvågornas mästare och betvingare.

Även om Messias från början inte var komponerad för att uppföras i kyrkor är det i kyrkans värld och miljö oratoriet samspelar med tro och rum. Därför är det så viktigt att kyrkan inte avstår från denna musik. Det finns ingen anledning att lämna walk over till de stora konserthusen i fråga om den ”andliga” musiken. Visst kan det vara ekonomiskt kännbart och svårt att finansiera så stora uppsättningar som krävs, men det är absolut nödvändigt! Det är ett evangelium som förkunnas på ett sätt som berör människor starkare och djupare än det mesta. När alla människor i en fullsatt kyrka samfällt reser sig för att stående låta sig omslutas och lyftas av Hallelujakören är det mäktigt. 

Dessutom är det av vikt att inte bara landets domkyrkor får musikbudgetar som möjliggör denna typ att satsningar. I Örebro Olaus Petri, långt från stiftskatedralen i Strängnäs, har man i många år arbetat för ett vitalt och omfattande musikliv av hög klass dels för att det lyfter församlingens gudstjänst men också för att den klassiska kyrkomusikens stora verk ska kunna klinga, människor till uppbyggelse och glädje, Gud till ära!

Efter de två konserterna var det många som inte riktigt hade ord för sin upplevelse. Utan att spela på sentimentalitet vet jag att flera personer, som försökte beskriva sin upplevelse, fann att orden stockade sig i halsen. Och tårar steg upp i deras ögon. Tears speak volumes!

  

Överflödiga kyrkor

Svenska kyrkan har omkring 3400 kyrkor varav cirka 600 kan anses vara moderna, dvs uppförda efter 1940. I fråga om en kyrkobyggnad krävs alltid tillstånd för rivning, flyttning eller ombyggnad av byggnaden liksom för ingrepp i eller ändring av dess exteriör och interiör med dess fasta inredning och konstnärliga utsmyckning samt för ändring av dess färgsättning. (Kulturminneslagen 4 kap, ur §3)

En kyrka är mer än bara en byggnad för gudstjänster, konserter och andra församlingsaktviteter. En kyrka är ett invigt hus, ett rum som erbjuder Evangeliet och hela din kristna symbolvärlden – är teologi i sten, en konkret hjälp att tolka livet från födelse till död och ett nytt liv. Orienterad efter den uppgående solen, öster, Jerusalem, uppståndelsens morgon då Kristus ska komma åter. En plats där himmelriket redan spirar och gemenskaps- och tacksägelsemåltiden firas, den som gör oss till ett och sände oss ut i världen till tjänst.

Kyrkan utgör ofta en orienteringspunkt, den är en symbol för bygden och den är ett historiskt dokument där olika epoker lämnat både kulturella och religiösa avtryck. De flesta kyrkor är en viktig, för att inte säga omistlig, del av vårt gemensamma kulturarv. Därför var det inte särskilt märkligt att staten i samband med kyrka-stat reformen gjorde en uppgörelse med kyrkan. Staten skulle under ett antal år bidra med upp till 460 miljoner årligen (en uppbyggnad från 425 till 460) i form av en kyrkoantikvarisk ersättning för underhåll av det kyrkliga kulturarvet, främst kyrkobyggnader och inventarier.

Men antalet kyrkor överskrider med råge behovet. Vi har många ”övertaliga kyrkor. Riksantikvarieämbetet har beskrivit övertaligheten som att ”det finns fler kyrkor än församlingen behöver för gudstjänstbruk.”En kyrka räknas som övertalig när den inte längre uppfyller sin funktion ur pastoral och ekonomisk synvinkel.

Flera av landets församlingarna är så små att de inte har ekonomiska möjligheter att vårda sina kyrkor. Vad gör man då? Låter fler betala? Lägger ner? Lägger i malpåse? Spränger? River?Säljer?

Vilka kyrkor skulle vi kunna tänka oss ta ur bruk i våra trakter om det blev nödvändigt? Vem törs ens tänka tanken att sälja en 1100-talsklenod? Även om den bara används sparsamt vid större högtider och för kyrkliga handlingar som dop, vigsel och begravning. Eller den, eller den, eller den kyrkan...

Är det försvarbart att ha alla de 3400 kyrkorna kvar när den kyrkliga seden (det aktiva och regelbundna deltagandet i Svenska kyrkans gudstjänster) är bruten? Några enstaka kyrkor kanske skulle kunna bli lokala museer, som minnesmärken över landets religiösa historia. De övriga då? Ska de bli restauranger och hotell som har skett på många platser i England? Är sekulariseringen på väg att i Europa åstadkomma det som Sovjetimperiet i öst misslyckades med genom sin konfiskation av kyrkor som blev lagerbyggnader, idrottshallar och allt möjligt annat?

God dag, Svenska kyrkan...

Tänk om svenska kyrkan vore en person som skulle presenteras för ett sällskap...

Sverker Maria Kyrklund, som den här personen/kyrkan skulle kunna heta, är för en hel del personer en kär gammal vän. Om än med vissa oroande personlighetsdrag. Så tycker somliga. Smått rörig men kunnig. Kluven mellan sina politiska sympatier och sin religiösa läggning. Inte sällan svävande i sina uttalanden, till och med om en del trosfrågor. Ja, hur var det nu med Jungfru Maria? Det kan ju inte gärna ha hänt. Eller? Det måste betyda något annat… Ibland är han Sverker synnerligen tvärsäker, nästan profetisk, särskilt när det handlar om klimatfrågor eller vapenhandel. Hans kusin som har tillbringat mycket tid i orienten, Achmed al Islam, hyser Sverker respekt för. Han anser att Achmed, trots allt som sägs om honom, är en ganska trevlig prick.  

Andra skulle se Sverker Maria Kyrklund, som en ytlig bekant från fordom dags. En traditionell person, med stadigt konservativa värderingar men med en vilja också vara modern och radikal. En individ med starka band till bygd och släkt. Lite hemvävd. Sverkers syskon är ganska fromma men vet hur man har roligt! Rock och pop och gospel, det är grejer det!

Några har haft sina duster med Sverker och vill inte ha mer kontakt. I själva verket uppfattar de honom som otrevligt påstridig och självtillräcklig. En som vill att alla ska tänka och tro likadant och inte ens drar sig för att manipulera och indoktrinera barn. De blir arga när Sverker hävdar att skolbarn ska välsignas och lära sig psalmer. Och för all del 10 Guds bud. Sverker är i deras ögon en inskränkt typ som inte förstår vetenskapens stora betydelse. Trots att han är akademiskt bildad och ganska beläst.

Somliga skulle tänka att det var en förtjusande och kultiverad människa med intresse för historia, för arkitektur, för konst och klassisk musik, någon som det vore värt att lära känna mera, möjligen umgås med.

Många vet att deras föräldrar kände Sverker men själva bryr de sig inte om honom. De besöker honom sällan. Trots att Sverker bjuder till Öppet hus. Vi måste träffas oftare, säger han när man stöter ihop med honom. Han talar länge och onödigt högtidligt. Ständigt, ständigt, säger jag Eder, varen välkomna, slutar Sverker. Nej, det får nog vara, tänker de som hör honom. Men - skulle det krisa då kanske…