Det var Prosper Aquitanus som var upphovet till formuleringen om hur bön och tro förhåller sig till varandra. Eller hur tron egentligen gestaltas i gudstjänst, dvs bön. Vi har därför ofta citerat kortformen: Lex orandi, lex credendi, dvs bönens lag är trons lag. Oftast förstått och uttytt: såsom man ber så tror man. (...ut legem credendi lex statuat supplicandi, Prosper Aquitanus, 390-455.)
Så här dagen efter nationaldagen kan man undra hur det bedes inom Svenska kyrkan beträffande Sverige, kung, regering och riksdag.
I den Allmänna kyrkobönen enligt 1942 års handbok bad man bland annat med följande formuleringar: Om frid i hjärta och hem, om kraft åt de unga att vandra på dina vägar, om fred åt folken, om rätt och rättfärdighet på jorden, om lycka åt konungen och hans hus, om välsignelse över all överhet, om landets väl, om livets nödtorft, om hjälp under dagen och beskärm under natten ropa vi till dig, o Herre.
I en annan allmän kyrkobön bad man bland annat: Förtag misstro och fiendskap mellan folken, och låt fred råda på jorden. Skydda och bevara vårt fädernesland. Välsigna konungen och hans hus. Förläna din hjälp till rikets styrelse och försvar (Välsigna riksdagen, att dess rådslag lända till landets bästa.) Håll rätt och rättfärdighet vid makt, och gör oss till ett folk som fruktar dig.
Det kunde också formuleras som följer: Förläna, o Herre, hela världen fred, och låt rätt och rättfärdighet råda på jorden. Välsigna vårt fosterland. Skydda konungen och hans hus. Låt visdomens och rättvisans ande vila över honom och hans råd /över riksdagen (kyrkomötet)/ och all överhet.
I en kortare variant hette det istället: Skydda och bevara vårt land. Led vår konung och all överhet i din sannings ljus. Trygga freden på jorden.
Sverige framträder idag mera sällan som böneämne. Kungen infogas i några böner, förmodligen i sin egenskap som statschef, i ett uttryck som i ett svep tar med konung regering och riksdag. Förbön nummer 1 i nuvarande kyrkohandbok innehåller just en sådan bönepunkt: För vårt land och vårt folk, För konung, regering och riksdag, för vår egen ort och för dem som där beslutar om arbete, skoila och miljö ber vi till dig, Herre vår Gud.
Förbön 2 formulerar sig så här: Skydda vårt land och ge vishet åt dem som har fått förtroende och ansvar i vårt samhälle. I förbön 3 sägs inget specifikt om Sverige och konung, regering och riksdag.
Förbön 4 är mycket allmän och där ber man: Vi ber för jordens framtid, om fred och rättvisa mellan folken, om godhet och vishet hos de människor som fått makt att styra. Låt ditt rike komma till oss.
Förbön 6: Vi ber om vishet för dem som regerar folk och länder, för dem som ägnar sig åt politiken, för dem som forskar och undervisar, för dem som planerar för jordens försörjning. (Särskilt ber vi för...) Ge dem vishet, Herre.
Förbön 7: Vi ber för vårt land och vårt folk, för konung, regering och riksdag. Hjälp oss att vårda naturen och ta väl vara på dess rikedomar. Hjälp oss att skapa ett bättre samhälle med rättvisa och trygghet för alla.
Förbön 8: Vi ber dig för vårt land och vår bygd. Hjälp oss att se de människor i vår närhet com behöver vår omtanke.
Slutligen i förbön 10, i litanian som ofta sjungs under fastan, så heter det: Att du förunnar alla folk fred och endräkt, att du skyddar och bevarar vårt fosterland, att du välsignar våra hem och för de unga på dina vägar.
Formuleringarna kring vårt land, konung och andra med ansvar och makt vad gäller landets styre blir mera summariska och därtill mera sällan förekommande. Den kyrka som kallar sig Svenska kyrkan har alltså kommit att tona ner uttrycken för det svenska i förbönerna. Vilket förmodligen speglar en mera distanserad hållning till vårt land vilket egentligen inte är så förvånande med tanke på kyrkans organisatoriska uppbrott från staten.
När Svenska kyrkan skaffade sig en egen flagga blev det enklare att flagga med den, än med svenska flaggan. Den egna flaggan kan ju utan några starkare reaktioner hänga uppe i ur och skur. Enkelt och arbetsbesparande kan tyckas. Och det är oerhört länge sedan jag såg en svensk flagga inne i en kyrka. Det är förmodligen vanligare med fackförenings- och föreningsfanor i kyrkorummet än med den svenska flaggan. Vilket förklaras av att man vid begravningar fortfarande kan få se en fanborg vid kistan.
Kanske vågar den Svenska kyrkan visa sig vara en aning mera kontextuell och en närvarande del av vårt land och samhälle? Den svenska flaggan ska gott kunna vaja på kyrkans flaggstänger och finnas med i kyrkorna. Att några tvekar för att det skulle kunna verka för nationalistiskt visar väl bara på nödvändigheten av att inte bara på nationaldagen, utan även resten av året, återerövra vår egen flagga. Den får ju bara inte bli en symbol förbehållen de inskränkta och främlingsfientliga krafterna.
Hur var det Heidenstam skrev? Kanske kunde hans ord nu förstås som stolthet över vårt land men faktiskt även som en integrationens höga visa? Tanken är att vi som bor här kan bli ett och bygga vårt land till en gemenskap vi kan vara stolta över.
Det är en skam att sitta, som vi ha gjort,
och tempel åt andra välva,
men kasta stenar på egen port
och tala ont om oss själva.
Vi tröttnat att blöda för egen dolk,
att hjärtat från huvudet skilja;
vi vilja att bliva ett enda folk,
och vi äro och bli det vi vilja.
06 juni 2015
Kyrka och media, tro och livsåskådning
Hur kan det komma sig att journalister inte är intresserade av kyrka, tro och livåskådning? Beror det bara på att tidningsmakarna gjort bedömningen att det inte är lukrativt och lönsamt? Eller har man kommit fram till att läsekretsen rankar sådant material som det minst intressanta i en tidning (eller för den delen även inom etermedia).
Sport och underhållning tycks i många dagstidningar rankas högt. Utan motsvarighet tillåts sporten breda ut sig över många sidor och uppslag. Inte bara nyheter och reportage erbjuds utan även tabeller och resultat i en aldrig sinande ström. Lika populära som sportsidorna förmodas vara hos en stor andel läsare, lika irriterande och överdimensionerade anses de vara av en annan och betydande del av tidningsläsarna.
Kultursidorna, de som det ännu finns människor som minns, har tunnats ut genom att underhållningsindustrin där gjort sitt intåg. Pop- och schlagersångare blir exponerade som kungligheter och deras kändisliv är var mans egendom.
En tidnings innehåll styrs inte bara av medvetna prioriteringar utan även av de intressen och förmågor som journalisterna har. Rekryterar man inte människor med kyrka, tro och livsåskådningsintresse blir rapporteringen, om den alls sker, grund och ytlig. Tiden är sedan länge förliden då de stora tidningarna och en del mindra likaså höll sig med kyrkoreportrar. Sådana som hade till uppgift att ständigt bevaka utvecklingen inom kyrkor och samfund.
Den som saknar inblick har än mindre någon överblick och förmår inte sätta in det som sker i sammanhang. Man rapporterar ibland om något som skett eller sker. Men sådant blir lösryckta nedslag. Analyser och förklaringar för att öka förståelse och kunna tolka förlopp och skeenden uteblir. Därmed går man miste om möjligheten att ta tillvara och stimulera det intresse som ändå finns.
Däri ligger nog förklaringen till att ingen skriver särskilt initierat om utveckling och tendenser inom Svenska kyrkan. DN gjorde nyligen att berömvärt försök att granska kyrkan, men även det tycks mer bli undantaget som bekräftar regeln. Att det är för krångligt och svårt att sätta sig in i. Det blir för komplicerat för att bli bra läsning som numera oftast bara ska erbjuda enkel dramaturgi.
Det förklarar också varför den stora pastoratsreformen som föregicks av utredningen Närhet och samverkan knappt fick någon medial uppmärksamhet alls. Det kan också kasta ljus över bristen på granskning av det politiska spelet inom kyrkan. Eller på kritisk genomlysning av kyrklig förvaltning och ekonomi. När en journalist gör en seriös granskning av läget och missförhållanden i en församling, med 20-talet källor enligt redovisade uppgifter, bemöts det i resten av medievärlden med applåder och stöd, med egna reportage och fördjupningar? Nej. Överlag med tystnad och bortvänd blick!
Begravningsväsendet diskuteras sedan ett antal år och man anar att riktningen går mot att samhället själv ska ta över verksamheten. Men ingen skriver artiklar om hur det hela är uppbyggt och vad följden skulle bli om man t ex fick gemensam begravninsgavgift för större områden, eller för hela landet? Ingen berättar om vem som äger begravningsplatser och kyrkogårdar och vad konsekvensen skulle kunna bli om kyrkan avsade sig uppdraget eller om riksdagens bestämde att stat och kommun själva skulle handha verksamheten.
2017 ska man genomföra ett Reformationsjubileum. Då är det 500 år sedan Luthers teser spikades på kyrkporten i Wittenberg. När läste någon en artikel senast om relationen mellan Svenska kyrkan och den katolska? Inte ens ärkebiskopens nyligen genomförda besök hos påven gav några mera insiktsfulla artiklar i ämnet. Så kan område efter område räknas upp. Men slutsatsen blir densamma. Att det är klent och magert och undermåligt. Finns det inga ambitioner kvar att belysa och följa kyrka, tro och livsåskådning mera systematiskt och grundligt?
Nättidskriften Evangelium har beslutat att försöka skapa en bild av hur kyrka och samfund uppmärksammas och bevakas av media. De tar gärna emot tips och synpunkter.
Sport och underhållning tycks i många dagstidningar rankas högt. Utan motsvarighet tillåts sporten breda ut sig över många sidor och uppslag. Inte bara nyheter och reportage erbjuds utan även tabeller och resultat i en aldrig sinande ström. Lika populära som sportsidorna förmodas vara hos en stor andel läsare, lika irriterande och överdimensionerade anses de vara av en annan och betydande del av tidningsläsarna.
Kultursidorna, de som det ännu finns människor som minns, har tunnats ut genom att underhållningsindustrin där gjort sitt intåg. Pop- och schlagersångare blir exponerade som kungligheter och deras kändisliv är var mans egendom.
En tidnings innehåll styrs inte bara av medvetna prioriteringar utan även av de intressen och förmågor som journalisterna har. Rekryterar man inte människor med kyrka, tro och livsåskådningsintresse blir rapporteringen, om den alls sker, grund och ytlig. Tiden är sedan länge förliden då de stora tidningarna och en del mindra likaså höll sig med kyrkoreportrar. Sådana som hade till uppgift att ständigt bevaka utvecklingen inom kyrkor och samfund.
Den som saknar inblick har än mindre någon överblick och förmår inte sätta in det som sker i sammanhang. Man rapporterar ibland om något som skett eller sker. Men sådant blir lösryckta nedslag. Analyser och förklaringar för att öka förståelse och kunna tolka förlopp och skeenden uteblir. Därmed går man miste om möjligheten att ta tillvara och stimulera det intresse som ändå finns.
Däri ligger nog förklaringen till att ingen skriver särskilt initierat om utveckling och tendenser inom Svenska kyrkan. DN gjorde nyligen att berömvärt försök att granska kyrkan, men även det tycks mer bli undantaget som bekräftar regeln. Att det är för krångligt och svårt att sätta sig in i. Det blir för komplicerat för att bli bra läsning som numera oftast bara ska erbjuda enkel dramaturgi.
Det förklarar också varför den stora pastoratsreformen som föregicks av utredningen Närhet och samverkan knappt fick någon medial uppmärksamhet alls. Det kan också kasta ljus över bristen på granskning av det politiska spelet inom kyrkan. Eller på kritisk genomlysning av kyrklig förvaltning och ekonomi. När en journalist gör en seriös granskning av läget och missförhållanden i en församling, med 20-talet källor enligt redovisade uppgifter, bemöts det i resten av medievärlden med applåder och stöd, med egna reportage och fördjupningar? Nej. Överlag med tystnad och bortvänd blick!
Begravningsväsendet diskuteras sedan ett antal år och man anar att riktningen går mot att samhället själv ska ta över verksamheten. Men ingen skriver artiklar om hur det hela är uppbyggt och vad följden skulle bli om man t ex fick gemensam begravninsgavgift för större områden, eller för hela landet? Ingen berättar om vem som äger begravningsplatser och kyrkogårdar och vad konsekvensen skulle kunna bli om kyrkan avsade sig uppdraget eller om riksdagens bestämde att stat och kommun själva skulle handha verksamheten.
2017 ska man genomföra ett Reformationsjubileum. Då är det 500 år sedan Luthers teser spikades på kyrkporten i Wittenberg. När läste någon en artikel senast om relationen mellan Svenska kyrkan och den katolska? Inte ens ärkebiskopens nyligen genomförda besök hos påven gav några mera insiktsfulla artiklar i ämnet. Så kan område efter område räknas upp. Men slutsatsen blir densamma. Att det är klent och magert och undermåligt. Finns det inga ambitioner kvar att belysa och följa kyrka, tro och livsåskådning mera systematiskt och grundligt?
Nättidskriften Evangelium har beslutat att försöka skapa en bild av hur kyrka och samfund uppmärksammas och bevakas av media. De tar gärna emot tips och synpunkter.
05 juni 2015
Kyrkans uppdrag att bygga
Mission tillhör församlingarnas uppdrag som det formuleras i Svenska kyrkans Kyrkoordning. Det är då bra att minnas att det inte är kyrkomötet som givit uppdraget. Där har man visserligen fyrdelar uppgiften till att gälla gudstjänst, undervisning, mission och diakoni. Så kan man naturligtvis formulera vad som är viktigt för en kyrka. Men det är absolut ingen slutgiltig och definitiv formulering! Mer finns att säga om en kyrka. Särskilt att kyrkans sändning är av högre och gudomligt ursprung. Men till exempel även detta som man tycks tro är av mer organisatorisk art, nämligen att grunda och bygga församling.
Församlingsbyggandet kallas sällan för mission, även om an gärna inkluderar detta etablerande av gudstjänstfirande och tjänande gemenskaper i uppdraget. Begreppet mission utläggs gärna som något man gör för att räcka evangeliet och tron vidare. Till och med i det som en gång hette Svenska kyrkans Mission gled en hel del av missionerandet över i att arbeta med förutsättningarna för mission. Skolor och undervisning, sjukstugor och sjukvård, arbete och praktiska projekt, också det ett slags vittnesbörd, skulle bädda för efterföljande kristen förkunnelse och undervisning.
Missionen i Sverige skulle behöva göra och vara mer än allmänt kontaktskapande. Så ofta har jag hört uppdraget förkortas och inskränkas till att ha goda förbindelser och öppna relationer med så många som möjligt. För att upprätthålla dessa kontakter har det hänt att man kompromissat bort det som skulle kunna verka bortstötande, kristet vittnesbörd och profilerad undervisning. Det där med att döpa i missionsbefallningen är kyrkan mer än bra på, men detta med att undervisa och lära ut kan hänvisas till predikningar eller någon enstaka studiecirkel eller samtalsgrupp. Vad därutöver är är konfirmandundervisning där undervisningen hållits på sparlåga. Det där med att läsa Bibeln var det ju inte så mycket av, som en konfirmand nyligen uttryckte det.
Kyrkan har något alldeles eget att ge ut och bidra med. Vilket borde erkännas och praktiseras med stolthet. Kyrkan måste inte alltid låna erfarenheter från alla andra och sekulära sammanhang som om Kristi kyrka, av vilken Svenska kyrkan är en del, inte hade egna rikedomar av teologi och tänkande, musik och liturgi.
Kyrkans bidrag behövs i allt högre utsträckning eftersom kunskapsnivån stadigt sjunker beträffande kyrka, tro och lära. Undviker kyrkan att träda fram och leva upp till denna del av sin sändning kommer utsädet i än högra grad att falla vid sidan om.
Allt kan inte täckas in av denna sändning i världen. missionsuppdraget
Församlingsbyggandet kallas sällan för mission, även om an gärna inkluderar detta etablerande av gudstjänstfirande och tjänande gemenskaper i uppdraget. Begreppet mission utläggs gärna som något man gör för att räcka evangeliet och tron vidare. Till och med i det som en gång hette Svenska kyrkans Mission gled en hel del av missionerandet över i att arbeta med förutsättningarna för mission. Skolor och undervisning, sjukstugor och sjukvård, arbete och praktiska projekt, också det ett slags vittnesbörd, skulle bädda för efterföljande kristen förkunnelse och undervisning.
Missionen i Sverige skulle behöva göra och vara mer än allmänt kontaktskapande. Så ofta har jag hört uppdraget förkortas och inskränkas till att ha goda förbindelser och öppna relationer med så många som möjligt. För att upprätthålla dessa kontakter har det hänt att man kompromissat bort det som skulle kunna verka bortstötande, kristet vittnesbörd och profilerad undervisning. Det där med att döpa i missionsbefallningen är kyrkan mer än bra på, men detta med att undervisa och lära ut kan hänvisas till predikningar eller någon enstaka studiecirkel eller samtalsgrupp. Vad därutöver är är konfirmandundervisning där undervisningen hållits på sparlåga. Det där med att läsa Bibeln var det ju inte så mycket av, som en konfirmand nyligen uttryckte det.
Kyrkan har något alldeles eget att ge ut och bidra med. Vilket borde erkännas och praktiseras med stolthet. Kyrkan måste inte alltid låna erfarenheter från alla andra och sekulära sammanhang som om Kristi kyrka, av vilken Svenska kyrkan är en del, inte hade egna rikedomar av teologi och tänkande, musik och liturgi.
Kyrkans bidrag behövs i allt högre utsträckning eftersom kunskapsnivån stadigt sjunker beträffande kyrka, tro och lära. Undviker kyrkan att träda fram och leva upp till denna del av sin sändning kommer utsädet i än högra grad att falla vid sidan om.
Allt kan inte täckas in av denna sändning i världen. missionsuppdraget
04 juni 2015
Vilka principer styr handboksarbetet?
I de inre cirklarna råder en egen sorts logik. Där blir andra perspektiv rådande. Sådan som är kalkylerande. Taktiska. Beräknande. Där finns en känslighet för reaktioner och kritik som är förvånande. Eftersom kritiken och invändningarna inte möts på ett öppet sätt. Då är det lätt att tro att man inte hör, ser eller vet. Men det gör man naturligtvis i de inre cirklarna.
I det längsta försöker man bete sig som om kritiken, den som man är mycket väl medveten om, inte finns. Och skulle den finnas är den irrelevant, missriktad och ännu värre missunnsam och orättvis. Tänker man därinne. För att stilla stormen klappar man kritikerna. Stryker dem medhårs. medger att det funnits enstaka brister. men att det nu är åtgärdat. Någon kliver fram och säger sig ha tagit befälet. Det ser ut som om denna då sätter sitt rykte och sin position i pant. på spel. Men det bara ser ut så.
Först när det inte längre är maktmässigt möjligt att tiga ihjäl kritiken. Händer något. För då börjar möjliga nederlag vid omröstningar och beslut bli realistiskt tänkbara händelseförlopp. Där är vi nog nu.
Vi är många som vill veta vad som sker. Vi är många som stämmer in i musikernas kritik. Vi är många som nu vill höra vad som pågår i de inre cirklarna. Vilka principer och normer gäller för utformandet av handboken? Teologiskt, liturgiskt, språkligt, musikaliskt!
Förslaget till ny handbok, och de bearbetningar som sker bakom lyckta dörrar utan transparens eller fastställda eller öppet redovisade principer, är i kris. För att vinna allmänt förtroende behöver det startas om. Musikernas samfällda underbetyg och deras avhopp från fortsatt arbete är en så allvarlig händelse att förtroendet för handboksarbetet fullständigt vittrat sönder.
I det längsta försöker man bete sig som om kritiken, den som man är mycket väl medveten om, inte finns. Och skulle den finnas är den irrelevant, missriktad och ännu värre missunnsam och orättvis. Tänker man därinne. För att stilla stormen klappar man kritikerna. Stryker dem medhårs. medger att det funnits enstaka brister. men att det nu är åtgärdat. Någon kliver fram och säger sig ha tagit befälet. Det ser ut som om denna då sätter sitt rykte och sin position i pant. på spel. Men det bara ser ut så.
Först när det inte längre är maktmässigt möjligt att tiga ihjäl kritiken. Händer något. För då börjar möjliga nederlag vid omröstningar och beslut bli realistiskt tänkbara händelseförlopp. Där är vi nog nu.
Vi är många som vill veta vad som sker. Vi är många som stämmer in i musikernas kritik. Vi är många som nu vill höra vad som pågår i de inre cirklarna. Vilka principer och normer gäller för utformandet av handboken? Teologiskt, liturgiskt, språkligt, musikaliskt!
Förslaget till ny handbok, och de bearbetningar som sker bakom lyckta dörrar utan transparens eller fastställda eller öppet redovisade principer, är i kris. För att vinna allmänt förtroende behöver det startas om. Musikernas samfällda underbetyg och deras avhopp från fortsatt arbete är en så allvarlig händelse att förtroendet för handboksarbetet fullständigt vittrat sönder.
03 juni 2015
Kristi kyrka, inte politikernas!
Den arma Svenska kyrkan behöver hjälp. Så kan man sammanfatta alla de motiv, som sällan eller aldrig verbaliseras, och som, om de kom till uttryck, skulle kunna tala för politiska partiers beslut att styra ett trossamfund. Frågan kommer oftare upp till ytan nu när bara S, C och SD finns med som partier i kyrkomötet. Man undrar om de trivs i varandras sällskap?
Vad behöver kyrkan då hjälp med? Att fatta beslut. Skulle kyrkan själv, som de flesta andra organisationer, styra sig själv, så är de politiska farhågorna att besluten skulle avvika från det man kan godta. Ibland har jag hört det sägas att om om partierna skulle sluta ställa upp i de kyrkliga valen så skulle hela valsystemet haverera.
Hur skulle det då fungera? Den politiskt korrekta slutsatsen ska väl vara att kyrkan inte klarar att ordna till sin beslutsapparat utan politiska hjälpgummor. Hur skulle det gå då? Här antyds vid enstaka tillfällen att kyrkan inte är vuxen sin uppgift, inte tillräckligt mogen för att råda över sig själv, sin tusenåriga historia till trots. Det är som om tiden förskjutits och de världsliga makthavarna vill tillägna sig makt över kyrkans utformning och rikedomar. Särskilt som ideologisk apparat för folkfostran kan ju kyrkan vara nyttig?
Politiska partier med religiös neutralitet som kännetecken tar alltså på sig uppgiften att hålla koll på kyrkan så att den inte sätter några käppar i hjulet för politiska projekt för nation, stat och kommun. Men, nej, brukar det då heta. Ty partiernas representanter är själva kyrkokristna och aktiva på alla de sätt. Det må vara hänt. Men partiet är neutralt och det är partiet som ställer upp till val och bestämmer vilka som får stå på listor och kan bli valda. Det är partiets ombud som, partiets neutralitet till trots, beslutar om nattvardsböner, psalmer och valsystem och behörighet!
Man kan ana partiernas förmyndarskap som fungerar som vuxenrelationen till en bångstyrig tonåring som behöver styrning och ledning för att allt inte ska gå på tok. Som räddare i nöden träder partierna in i kyrkan. De tror sig garantera folkstyre och demokrati när det urval de håller sig med oftast är begränsat till egna partimedlemmar. Det vill säga långt färre än vad kyrkan själv, partierna förutan, har tillgång till. Dessutom slår övermodet ibland till. Det är få man hör påståenden som skulle få reformatorerna att behöva återuppstå för att ställa till rätta. Det har hävdats att ett partis egen ideologi behövs för att fullborda och komplettera kyrkans budskap. För att ge den rätt riktning och rätta värderingar!
Svenska kyrkan är inget Konsum, inget OK, inget Folksam, ingen partiansluten fackförening som behöver partifolkets stöd och styrning, utan ett självständigt trossamfund med egen tro, lära och bekännelse. Tron, läran och bekännelsen innehåller inte på någon punkt sådant som skulle kunna tolkas som försvar för partipolitik i Svenska kyrkan. Ty den Svenska kyrkan är och ska vara en Kristi kyrka.
Vad behöver kyrkan då hjälp med? Att fatta beslut. Skulle kyrkan själv, som de flesta andra organisationer, styra sig själv, så är de politiska farhågorna att besluten skulle avvika från det man kan godta. Ibland har jag hört det sägas att om om partierna skulle sluta ställa upp i de kyrkliga valen så skulle hela valsystemet haverera.
Hur skulle det då fungera? Den politiskt korrekta slutsatsen ska väl vara att kyrkan inte klarar att ordna till sin beslutsapparat utan politiska hjälpgummor. Hur skulle det gå då? Här antyds vid enstaka tillfällen att kyrkan inte är vuxen sin uppgift, inte tillräckligt mogen för att råda över sig själv, sin tusenåriga historia till trots. Det är som om tiden förskjutits och de världsliga makthavarna vill tillägna sig makt över kyrkans utformning och rikedomar. Särskilt som ideologisk apparat för folkfostran kan ju kyrkan vara nyttig?
Politiska partier med religiös neutralitet som kännetecken tar alltså på sig uppgiften att hålla koll på kyrkan så att den inte sätter några käppar i hjulet för politiska projekt för nation, stat och kommun. Men, nej, brukar det då heta. Ty partiernas representanter är själva kyrkokristna och aktiva på alla de sätt. Det må vara hänt. Men partiet är neutralt och det är partiet som ställer upp till val och bestämmer vilka som får stå på listor och kan bli valda. Det är partiets ombud som, partiets neutralitet till trots, beslutar om nattvardsböner, psalmer och valsystem och behörighet!
Man kan ana partiernas förmyndarskap som fungerar som vuxenrelationen till en bångstyrig tonåring som behöver styrning och ledning för att allt inte ska gå på tok. Som räddare i nöden träder partierna in i kyrkan. De tror sig garantera folkstyre och demokrati när det urval de håller sig med oftast är begränsat till egna partimedlemmar. Det vill säga långt färre än vad kyrkan själv, partierna förutan, har tillgång till. Dessutom slår övermodet ibland till. Det är få man hör påståenden som skulle få reformatorerna att behöva återuppstå för att ställa till rätta. Det har hävdats att ett partis egen ideologi behövs för att fullborda och komplettera kyrkans budskap. För att ge den rätt riktning och rätta värderingar!
Svenska kyrkan är inget Konsum, inget OK, inget Folksam, ingen partiansluten fackförening som behöver partifolkets stöd och styrning, utan ett självständigt trossamfund med egen tro, lära och bekännelse. Tron, läran och bekännelsen innehåller inte på någon punkt sådant som skulle kunna tolkas som försvar för partipolitik i Svenska kyrkan. Ty den Svenska kyrkan är och ska vara en Kristi kyrka.
02 juni 2015
Ta seden i vacker hand
Tankar inför dagen lyckades jag denna tisdagsmorgon lyssna till. En författare, Calle Hård, som delvis bor i Indien betraktade uppmaningen att ta seden dit man kommer. Med några exempel från (för oss) märkliga religiösa indiska traditioner förkastade han idén om att ta seden dit man kommer. Alternativet som förordades var att behålla de beteenden och förhållningssätt som vi i vår kultur följer.
Läser man orden som vore det från början klart vad som menas kan man förmodligen hamna i ett avståndstagande till att anamma seder, särskilt sådana som verkar främmande eller rent av frånstötande. Det blir ändå liksom en fundamentalistisk läsning. En bokstavstroende modell som förhåller sig oreflekterat naivt till uppmaningen. Den förmodas gälla alla slags sedvanor och bruk.
Det räcker att gå i kyrkan, på bio eller teater för att inse att inte alla förstått vad detta att ta seden dit man kommer borde innebära. Att man visar vederbörlig hänsyn. Den som inte vill ta seden dit man kommer talar till exempel i mobiltelefon med hög röst så att andras filmupplevelse, böneliv eller rimlig möjlighet att avhöra en predikan störs. Eller vandrar runt som turist i en kyrka utan hänsyn till dem som just då och där firar gudstjänst, Man struntar i om de som sitter bakom kan se eller höra, bara man själv får ber ut sig och göra som man vill. Barn som blir ljudligt och långvarigt upprivna och ledsna behöver självfallet så småningom få slippa obehaget av den irritation som uppstår när en pianissimo i konserten överröstas av gälla barnskrik.
Det finns alla möjliga slags beteenden som om de tilläts härja fritt skulle göra det gemensamma mindre gemensamt. Så detta att ta seden dit man kommer är normalt en förutsättning för att något gemensamt och kollektivt ska kunna äga rum. Om var och en undviker att ta seden på allvar rissar eller spricker det sammanhållande kittet. Så oftast får man faktisk ta och inrätta sig, dvs ta seden i vacker hand!
Läser man orden som vore det från början klart vad som menas kan man förmodligen hamna i ett avståndstagande till att anamma seder, särskilt sådana som verkar främmande eller rent av frånstötande. Det blir ändå liksom en fundamentalistisk läsning. En bokstavstroende modell som förhåller sig oreflekterat naivt till uppmaningen. Den förmodas gälla alla slags sedvanor och bruk.
Det räcker att gå i kyrkan, på bio eller teater för att inse att inte alla förstått vad detta att ta seden dit man kommer borde innebära. Att man visar vederbörlig hänsyn. Den som inte vill ta seden dit man kommer talar till exempel i mobiltelefon med hög röst så att andras filmupplevelse, böneliv eller rimlig möjlighet att avhöra en predikan störs. Eller vandrar runt som turist i en kyrka utan hänsyn till dem som just då och där firar gudstjänst, Man struntar i om de som sitter bakom kan se eller höra, bara man själv får ber ut sig och göra som man vill. Barn som blir ljudligt och långvarigt upprivna och ledsna behöver självfallet så småningom få slippa obehaget av den irritation som uppstår när en pianissimo i konserten överröstas av gälla barnskrik.
Det finns alla möjliga slags beteenden som om de tilläts härja fritt skulle göra det gemensamma mindre gemensamt. Så detta att ta seden dit man kommer är normalt en förutsättning för att något gemensamt och kollektivt ska kunna äga rum. Om var och en undviker att ta seden på allvar rissar eller spricker det sammanhållande kittet. Så oftast får man faktisk ta och inrätta sig, dvs ta seden i vacker hand!
01 juni 2015
Herre, förbarma dig
Arbetet med kyrkohandboken är fortsatt i blåsväder. Främst märks de musikaliska reaktionerna där en ganska enhetlig kör säger nej till bristen på principer och arbetsmetoderna. Betydligt mera lågmält har det varit från teologer och språkmänniskor. Ibland rent av skrämmande tyst. Som om detta arbete pågick i en annan dimension och inte berör eller angår vanliga dödliga.
Invändningarna mot det som fanns skrivet i det handboksförslag som skulle prövas i församlingarna är dock allvarliga. På flera punkter bryter man upp från allmänkyrklig tradition och vill omnämna mässans olika delar. Ta detta med Kyriet som ett enkelt exempel. Detta gudstjänstmoment är känt över hela världen under samma beteckning: Kyrie. I handboksförslaget ville man utnämna momentet till Kristusrop!
Redan där uppstår oklarhet kring vem som ropar. Är Kristus som ropar eller människor som ropar till mästaren? Jesus ropar på några ställen i Nya Testamentet. Till exempel i Johannes 12:44. Jesus ropade: "Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig..." I Lukasevangeliet finns liknelsen om den fyrahanda sädesåkern. När Jesus berättat den ropar han: "Hör, du som har öron att höra med". Jesus ropar högt vid korsfästelsen: "Fader, i dina händer befaller jag min ande." (Luk 23:46).
Ropen till eller om Jesus är många. Allt ifrån Hosianna till korsfäst! Herre, förbarma dig, ropar den blinde vid vägen och det är det ropet vi känner igen i kyriebönen om förbarmande. Ett rop som inbegriper och aktualiserar hela världens nöd.
Att omnamna ett moment som Kyrie åstadkommer förvirring och är mest klåfingrigt. All den sakrala musiken som innehåller ett Kyrie skapar man dessutom med ett sådant ingrepp ett onödigt avstånd till. Detta är endast ett exempel på obegripliga förändringar man tänkt ut, förmodligen i någon kammare på tryggt avstånd från högmässan.
Invändningarna mot det som fanns skrivet i det handboksförslag som skulle prövas i församlingarna är dock allvarliga. På flera punkter bryter man upp från allmänkyrklig tradition och vill omnämna mässans olika delar. Ta detta med Kyriet som ett enkelt exempel. Detta gudstjänstmoment är känt över hela världen under samma beteckning: Kyrie. I handboksförslaget ville man utnämna momentet till Kristusrop!
Redan där uppstår oklarhet kring vem som ropar. Är Kristus som ropar eller människor som ropar till mästaren? Jesus ropar på några ställen i Nya Testamentet. Till exempel i Johannes 12:44. Jesus ropade: "Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig..." I Lukasevangeliet finns liknelsen om den fyrahanda sädesåkern. När Jesus berättat den ropar han: "Hör, du som har öron att höra med". Jesus ropar högt vid korsfästelsen: "Fader, i dina händer befaller jag min ande." (Luk 23:46).
Ropen till eller om Jesus är många. Allt ifrån Hosianna till korsfäst! Herre, förbarma dig, ropar den blinde vid vägen och det är det ropet vi känner igen i kyriebönen om förbarmande. Ett rop som inbegriper och aktualiserar hela världens nöd.
Att omnamna ett moment som Kyrie åstadkommer förvirring och är mest klåfingrigt. All den sakrala musiken som innehåller ett Kyrie skapar man dessutom med ett sådant ingrepp ett onödigt avstånd till. Detta är endast ett exempel på obegripliga förändringar man tänkt ut, förmodligen i någon kammare på tryggt avstånd från högmässan.
31 maj 2015
Förr kallades en fana använd som matta för flaggskändning
Det kristna korset är mer än några hopfogade träbitar. Mer än en geometrisk form. Den är ett tecken, en symbol som inbegriper kulmen av berättelsen om Jesus. Korset sammanfattar Jesus lidande och död...och uppståndelse. Blir till ett koncentrat av kristen tro. Därför är kors också omstridda. De som bärs om halsen eller spikas upp på väggar eller hus betraktas som en tydlig bekännelse till allt det korset symboliserar.
Flaggor är något mer än färgade tygstycken. De är symboler laddade med innehåll som går långt utöver sig själva och nästan förkroppsligar det de symboliserar. Så blir en svensk flagga ett koncentrat av Sverige. Vi som var med under de år då USA förde sitt krig i Vietnam fick också bevittna hur proteströrelserna inte bara brände den amerikanska flaggan. Den användes på många sätt
utan respekt för det den symboliserade. Man behandlade medvetet flaggan med den missaktning USA ansågs ha förtjänat och följaktligen trampade man på flaggan, smutsade ner den eller torkade fötterna på den. Flaggskändning kallades företeelsen.
I många sammanhang, bland annat på ungdoms- eller scoutläger, fanns det regler att iaktta, Vid flaggning med svenska flaggan skulle flaggan inte vid något tillfälle nudda marken. Det ansågs inte bara vara slappt utan totalt respektlöst. I mångas minne lever ett sådant förhållningssätt kvar. Man skrynklar inte bara ihop en flagga som vore den en trasa vilken som helst. Den viks smått ceremoniellt samman.
För folkrörelser och andra sammanslutningar som skaffat sig en egen flagga som symbol för sin rörelse fungerar det likartat. Flaggan behandlas med respekt eftersom den står för hela rörelsen. Så finns det i många folkrörelser fanbärare som har hedersuppdraget att sköta och bära rörelsens fana. Det är fortfarande ett fint och hedersamt uppdrag.
Så har det varit. Nu för tiden verkar det ha blivit helt annorlunda. Något som förvånat är att regnbågsflaggan blivit en matta. Än mer överraskande är att när man nu kan trampa på den i några kyrkor så uppfattas det som höjden av solidaritet.
Man skulle kunna tänka sig förklaringar att hbtq-rörelsens folk alltid fått möta förakt och att de varit vana att bli trampade på. Men det vore väl en förklaring av typen bortförklaring. Jag är övertygad om att skälen till dessa mattor är att man vill demonstrera sin starka solidaritet. Som ett led i att nå ut. Till alla. Kan det därtill vara så enkelt att bara uppsåtet och syftet är att man vill ge stöd så går det an till och med att trampa på regnbågen?
Samtidigt förstår jag mattläggningarna som ett led i förtinglingandet av flaggor och fanor. De blir allt mindre symboler och mera prylar. De kan bli till klädesplagg. muggar, väskor och andra persedlar. De kan på så sätt enklare fungera som en accessoar för att övertydligt markera och understryka sin egen tillhörighet, alternativt solidaritet. Här ligger det kalla norden i lä i förhållande till USA där flaggan kan exponeras på allt fler och märkliga sett. Trenden kommer väl hit i växande utsträckning får man förmoda. Vad blir nästa steg? Ty sådana kommer nästan alltid. Då blir det intressant att iaktta var de nya gränserna går. Som man snart nog också lär komma att vilja passera.
Specialfärgade kaftaner, altardukar, prästskjortor, kyrkbänkar, kalkar..?
Flaggor är något mer än färgade tygstycken. De är symboler laddade med innehåll som går långt utöver sig själva och nästan förkroppsligar det de symboliserar. Så blir en svensk flagga ett koncentrat av Sverige. Vi som var med under de år då USA förde sitt krig i Vietnam fick också bevittna hur proteströrelserna inte bara brände den amerikanska flaggan. Den användes på många sätt
utan respekt för det den symboliserade. Man behandlade medvetet flaggan med den missaktning USA ansågs ha förtjänat och följaktligen trampade man på flaggan, smutsade ner den eller torkade fötterna på den. Flaggskändning kallades företeelsen.
I många sammanhang, bland annat på ungdoms- eller scoutläger, fanns det regler att iaktta, Vid flaggning med svenska flaggan skulle flaggan inte vid något tillfälle nudda marken. Det ansågs inte bara vara slappt utan totalt respektlöst. I mångas minne lever ett sådant förhållningssätt kvar. Man skrynklar inte bara ihop en flagga som vore den en trasa vilken som helst. Den viks smått ceremoniellt samman.
För folkrörelser och andra sammanslutningar som skaffat sig en egen flagga som symbol för sin rörelse fungerar det likartat. Flaggan behandlas med respekt eftersom den står för hela rörelsen. Så finns det i många folkrörelser fanbärare som har hedersuppdraget att sköta och bära rörelsens fana. Det är fortfarande ett fint och hedersamt uppdrag.
Så har det varit. Nu för tiden verkar det ha blivit helt annorlunda. Något som förvånat är att regnbågsflaggan blivit en matta. Än mer överraskande är att när man nu kan trampa på den i några kyrkor så uppfattas det som höjden av solidaritet.
Man skulle kunna tänka sig förklaringar att hbtq-rörelsens folk alltid fått möta förakt och att de varit vana att bli trampade på. Men det vore väl en förklaring av typen bortförklaring. Jag är övertygad om att skälen till dessa mattor är att man vill demonstrera sin starka solidaritet. Som ett led i att nå ut. Till alla. Kan det därtill vara så enkelt att bara uppsåtet och syftet är att man vill ge stöd så går det an till och med att trampa på regnbågen?
Samtidigt förstår jag mattläggningarna som ett led i förtinglingandet av flaggor och fanor. De blir allt mindre symboler och mera prylar. De kan bli till klädesplagg. muggar, väskor och andra persedlar. De kan på så sätt enklare fungera som en accessoar för att övertydligt markera och understryka sin egen tillhörighet, alternativt solidaritet. Här ligger det kalla norden i lä i förhållande till USA där flaggan kan exponeras på allt fler och märkliga sett. Trenden kommer väl hit i växande utsträckning får man förmoda. Vad blir nästa steg? Ty sådana kommer nästan alltid. Då blir det intressant att iaktta var de nya gränserna går. Som man snart nog också lär komma att vilja passera.
Specialfärgade kaftaner, altardukar, prästskjortor, kyrkbänkar, kalkar..?
26 maj 2015
Bekännelsearbetet, det viktigaste
Idag lånar jag min blogg till några avslutande rader i en bok som ingick i bekännelsearbetet på 1980-talet. Man måste nämligen inte hitta på allt själv. Ibland finner man ett och annat tänkvärt hos andra. I längtan efter att Svenska kyrkan tar tag i sin tro, lära och bekännelse på alla nivåer och i hela sin landsomfattande nätverk av församlingar, kontrakt och stift får andra i dag säga sitt. Det som redan har sagts. I sista kapitlet av boken Vad står Svenska kyrkan för? (Verbum, 1988), av Lars Eckerdal, Birger Gerhardsson och Per Erik Persson, finns följande ord:
I ett land, där nio av tio har tillgång till en bibel, är vägen öppen för var och en in till det som skall utgöra riktpunkten för allt arbete i kyrkan, det i Skriften grundade evangeliet. Man skall man hitta den vägen måste många hjälpas åt med sina erfarenheter och kunskaper om hur man på ett fruktbart sätt tillägnar sig och lever med bibelns rikedomar. Det kräver en möda - som lönar sig - att tillsammans, med ögon och öron öppna också för den hjälp som bibelforskningen ger, hämta fram vad de heliga orden har att säga som ett budskap till och om oss i dag.
Likaså kräver det ett ihärdigt arbete att tillsammans vinna den förtrogenhet med vår kyrkas rika bekännelsearv, som är nödvändigt för att man i närkamp med samtidens frågor tryggt skall kunna formulera det ännu osagda.
Utan bön och en gemensam arbetsinsats kan man inte heller komma till rätta med situationer, där förenklade slagord och hotbilder har ersatt samtalet kring det djupast sett gemensamma. Alldeles särskilt gäller detta sådana konflikter inom kyrkan, som hotar att bryta sönder eller faktiskt bryter sönder gudstjänstgemenskapen och därmed angriper det som skulle vara själva livsnerven.
Svenska kyrkan kan och måste utifrån sin bekännelse till Kristi enda kyrka och mot trohet i det omistliga i det egna arvet bygga broar till andra kristna och andra kyrkor. I splittringens situation kräver också detta ett envetet och mödosamt arbete.
Få ting är slutligen så viktiga som att det påbörjade "bekännelsearbetet" i vår kyrka verkligen blir till ett konkret arbete bland oss alla som i henne har funnit att evangeliet om Jesus Kristus ger livsmod och mening och förmår att trots allt skapa en kärlekens, försoningens och hoppets gemenskap....
I ett land, där nio av tio har tillgång till en bibel, är vägen öppen för var och en in till det som skall utgöra riktpunkten för allt arbete i kyrkan, det i Skriften grundade evangeliet. Man skall man hitta den vägen måste många hjälpas åt med sina erfarenheter och kunskaper om hur man på ett fruktbart sätt tillägnar sig och lever med bibelns rikedomar. Det kräver en möda - som lönar sig - att tillsammans, med ögon och öron öppna också för den hjälp som bibelforskningen ger, hämta fram vad de heliga orden har att säga som ett budskap till och om oss i dag.
Likaså kräver det ett ihärdigt arbete att tillsammans vinna den förtrogenhet med vår kyrkas rika bekännelsearv, som är nödvändigt för att man i närkamp med samtidens frågor tryggt skall kunna formulera det ännu osagda.
Utan bön och en gemensam arbetsinsats kan man inte heller komma till rätta med situationer, där förenklade slagord och hotbilder har ersatt samtalet kring det djupast sett gemensamma. Alldeles särskilt gäller detta sådana konflikter inom kyrkan, som hotar att bryta sönder eller faktiskt bryter sönder gudstjänstgemenskapen och därmed angriper det som skulle vara själva livsnerven.
Svenska kyrkan kan och måste utifrån sin bekännelse till Kristi enda kyrka och mot trohet i det omistliga i det egna arvet bygga broar till andra kristna och andra kyrkor. I splittringens situation kräver också detta ett envetet och mödosamt arbete.
Få ting är slutligen så viktiga som att det påbörjade "bekännelsearbetet" i vår kyrka verkligen blir till ett konkret arbete bland oss alla som i henne har funnit att evangeliet om Jesus Kristus ger livsmod och mening och förmår att trots allt skapa en kärlekens, försoningens och hoppets gemenskap....
25 maj 2015
Jag vill bli trospolis!
Reformationsjubileet 2017 är ett tillfälle som borde nyttjas för att i hela Svenska kyrkan fokusera på några gemensamma frågor. När det gäller viktiga teologiska eller ekumeniska dokument, som t ex Limadokumentet eller den gemensamma deklarationen om Rättfärdiggöresleläran, så finns det åtminstone ett ord som betonar att det inte bara är en angelägenhet för Svenska kyrkan på nationell nivå. Ordet pekar på att det dokumentet handlar om angår hela kyrkan och i synnerhet församlingarna där det ordinarie kyrkliga livet levs. Ordet är receptionsprocess! Då finns en medvetenhet om att det är en process som sätts igång och att den måste få ta tid. Då sprids också dokumentet ut i kyrkans många församlingar i hela landet för att alla ska ha en möjlighet att läsa, diskutera och bilda sig en uppfattning!
För att bli verkligt meningsfullt borde reformationsjubileet bli det tillfälle då Svenska kyrkans alla nivåer dras in i en gemensam process för att arbeta med vad kyrkan tror, bekänner och lär! Just idag skriver Susanne Wigorts Yngvesson i en understreckare i SvD om ett forskningsprojekt om luthersk teologi som pågått i flera år och har samband med jubileet. Carl-Henric Grenholm har lett projektet som åtta forskare bedrivit och som inneburit att man studerat och granskat Luthers teologi och satt den i relation till vår egen tid. Elisabeth Gerle har just utkommit med sin del av studien under titeln: Sinnlighetens närvaro. Luther mellan kroppskultur och förakt (Verbum).
Detta var första gången jag hörde om projektet och även om jag inte längre finner daglig information om vad som är på gång så är jag säker på att de flesta församlingsanställda inte heller hade en aning om att detta projekt ens existerade! De som läser Verbums kataloger kan möjligen vara upplysta liksom en inre krets av beslutsfattare. Problemet är egentligen inte forskningens isolering utan en basal brist på relevanta nyheter och meningsfull information. Risken är att firandet av reformationsjubileet blir till ett antal konferenser och evenemang. Om man inte satsar på att engagera och aktivera hela den Svenska kyrkan är risken uppenbar att firandet inte får någon särskild bestående betydelse utan blir en krusning på ytan.
Det är mycket intressant att försöka se på vilka sätt Luthers teologi kan vara meningsfull och relevant för kyrkan idag. Särskilt som kyrkan inte längre tycks upprätthålla någon sanningarnas hierarki. De tunga teologiska texterna Svenska kyrkan lutar sig mot formulerades redan på 1500-talet. I Kyrkorordningen anges de främsta av dessa är den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530 och Konkordieboken, i vilken t ex ingår De Schmalkaldiska artiklarna, Luthers katekeser, Konkordieformeln och Om påvens makt och överhöghet. De flesta av dessa texter är knappast lästa och än mindre särskilt omfattade eller sedda som normerande för Svenska kyrkan idag!
Vad gäller mera moderna uttryck för det kyrkan tror, lär och bekänner får vi hålla till godo med Psalmboken, ett i och för sig viktigt dokument, men knappast använt som teologisk vägledning utan mer fungerande som en poetisk och mångfaldig tolkning. Särskilt som man församlingar såväl som personer väljer sig fram genom psalmboken och lätt kan hoppa över sådant som verkar mindre angeläget. Och andra moderna uttryck för kyrkans lära, som beslut i kyrkomötet (sic!) hamnar i en lång rad där ingen egentligen längre håller ordning på vad kyrkans dogmatik rymmer och vilka uttryck som har företräde framför andra.
Ett nytt bekännelsearbete är därför av nöden. Det ska rimligen inte vara så att Svenska kyrkan, som håller sig med bekännelseskrifter, nöjer sig med att ha en approximativ teologi som man kan tolka lite hur som helst. Ett litet avsteg här och en justering där, en omskrivning när det tycks passa och en känsla av att allt går an. Det är ingen bra idé. Den som vill ha minsta ordning och reda i det kyrkan tror, bekänner och lär får finna sig i att med förakt och avståndstagande i rösterna bli benämnd trospolis. Och visst. I så fall blir jag gärna en trospolis. Inte för att bura in de som ser annorlunda på saker och ting eller för att rädhågat häcka vid en gräns. Snarare för att se till att det finns ett levande och vibrerande centrum. Lite ordning och reda vad gäller tro, bekännelse och lära är nämligen av nöden i en kyrka!
För att bli verkligt meningsfullt borde reformationsjubileet bli det tillfälle då Svenska kyrkans alla nivåer dras in i en gemensam process för att arbeta med vad kyrkan tror, bekänner och lär! Just idag skriver Susanne Wigorts Yngvesson i en understreckare i SvD om ett forskningsprojekt om luthersk teologi som pågått i flera år och har samband med jubileet. Carl-Henric Grenholm har lett projektet som åtta forskare bedrivit och som inneburit att man studerat och granskat Luthers teologi och satt den i relation till vår egen tid. Elisabeth Gerle har just utkommit med sin del av studien under titeln: Sinnlighetens närvaro. Luther mellan kroppskultur och förakt (Verbum).
Detta var första gången jag hörde om projektet och även om jag inte längre finner daglig information om vad som är på gång så är jag säker på att de flesta församlingsanställda inte heller hade en aning om att detta projekt ens existerade! De som läser Verbums kataloger kan möjligen vara upplysta liksom en inre krets av beslutsfattare. Problemet är egentligen inte forskningens isolering utan en basal brist på relevanta nyheter och meningsfull information. Risken är att firandet av reformationsjubileet blir till ett antal konferenser och evenemang. Om man inte satsar på att engagera och aktivera hela den Svenska kyrkan är risken uppenbar att firandet inte får någon särskild bestående betydelse utan blir en krusning på ytan.
Det är mycket intressant att försöka se på vilka sätt Luthers teologi kan vara meningsfull och relevant för kyrkan idag. Särskilt som kyrkan inte längre tycks upprätthålla någon sanningarnas hierarki. De tunga teologiska texterna Svenska kyrkan lutar sig mot formulerades redan på 1500-talet. I Kyrkorordningen anges de främsta av dessa är den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530 och Konkordieboken, i vilken t ex ingår De Schmalkaldiska artiklarna, Luthers katekeser, Konkordieformeln och Om påvens makt och överhöghet. De flesta av dessa texter är knappast lästa och än mindre särskilt omfattade eller sedda som normerande för Svenska kyrkan idag!
Vad gäller mera moderna uttryck för det kyrkan tror, lär och bekänner får vi hålla till godo med Psalmboken, ett i och för sig viktigt dokument, men knappast använt som teologisk vägledning utan mer fungerande som en poetisk och mångfaldig tolkning. Särskilt som man församlingar såväl som personer väljer sig fram genom psalmboken och lätt kan hoppa över sådant som verkar mindre angeläget. Och andra moderna uttryck för kyrkans lära, som beslut i kyrkomötet (sic!) hamnar i en lång rad där ingen egentligen längre håller ordning på vad kyrkans dogmatik rymmer och vilka uttryck som har företräde framför andra.
Ett nytt bekännelsearbete är därför av nöden. Det ska rimligen inte vara så att Svenska kyrkan, som håller sig med bekännelseskrifter, nöjer sig med att ha en approximativ teologi som man kan tolka lite hur som helst. Ett litet avsteg här och en justering där, en omskrivning när det tycks passa och en känsla av att allt går an. Det är ingen bra idé. Den som vill ha minsta ordning och reda i det kyrkan tror, bekänner och lär får finna sig i att med förakt och avståndstagande i rösterna bli benämnd trospolis. Och visst. I så fall blir jag gärna en trospolis. Inte för att bura in de som ser annorlunda på saker och ting eller för att rädhågat häcka vid en gräns. Snarare för att se till att det finns ett levande och vibrerande centrum. Lite ordning och reda vad gäller tro, bekännelse och lära är nämligen av nöden i en kyrka!
24 maj 2015
Streaming är modellen
Streaming är det nya sättet att få musik eller filmer in i hemmets befintliga apparater. Streaming är modellen, som man skulle ha sagt fordomdags. Det hela verkar lockande. All världens långfilmer och majoriteten av världens skivor (vinyl eller CD kvittar) kan ses eller höras närhelst andan faller på (en allmän språklig referens till pingsten). Visst verkar det lockande.
Så ska det hela ske. Då behövs tydligen möjligheter till trådlös uppkoppling. Vilket genast pensionerar några gamla audio-visuella klenoder som häckat i olika rum. De är inte mottagliga nog. De befinner sig på annan frekvens.
En router måste finnas. Det har man kanske redan en som förser datorn med impulser från värld och rymd. Men när några bilder strömmar fram på apparaten är det som i televisionens barndom. Det hackas och hostas. Cirklar med prickar visar sig och filmen pausas. De snurrar runt för att visa att strömmen måste lagras och laddas upp i tillräcklig mängd innan spelet kan börja. Igen. Och igen. Hastigheten på uppkopplingen är för låg. Det avhjälps med en sladd som kan kopplas mellan televisionen och routern - de måste liksom hålla varandra i handen för att det ska fungera - så mycket var trådlösheten värd!
Efter att ha glatt sig åt att nu äntligen kunde man se något som liknade en långfilm så gonade husfolket in sig i soffan och lär sig underhållas. Men snart fungerade det inte alls. Allt slutade fungera. Inga rörliga bilder. Inget ljud. Bredbandet var inte tillräckligt långt eller brett. Nej. det visade sig vara smalt som den väg man borde vandra, men inte längre kan. Bred landsväg med multigigabyte måste till.
Som tur är kan det ordnas. men man måste förstås vänta. Ha tålamod i dagar. Och vara beredd att betala ännu mera. Så en dag är hastighet och gigabyterna tillräckliga för att ge fritt spelrum åt den nya tekniken. Men just då var det inte lika roligt längre. Vi hade under tiden hunnit koppla upp oss mot varsin inbunden bok. Som var ljudlösa och bildfria men som levde och stod i, i de läsarnas mottagliga sinnen.
Inte vet jag om man skulle kunna reflektera över detta i en predikan. Men om så vore fallet vore det noga räknat mycket enklare att öppna upp för trådlös streaming från Anden än att fixa streaming i apparaterna därhemma. Och det kan bli riktigt kreativt och livligt med en sådan förbindelse. man behöver ju int sitta still för att ha perfekt mottagning. Möjligen måste man ibland finjustera sin egen andliga öppenhet. Men det kan ske i de flesta högmässor. Det kan ske t ex när man sjunger psalmorden: världen behöver Din kärlek, strömmande genom mig...
Dessutom, abonnemanget är gratis och fritt.
Så ska det hela ske. Då behövs tydligen möjligheter till trådlös uppkoppling. Vilket genast pensionerar några gamla audio-visuella klenoder som häckat i olika rum. De är inte mottagliga nog. De befinner sig på annan frekvens.
En router måste finnas. Det har man kanske redan en som förser datorn med impulser från värld och rymd. Men när några bilder strömmar fram på apparaten är det som i televisionens barndom. Det hackas och hostas. Cirklar med prickar visar sig och filmen pausas. De snurrar runt för att visa att strömmen måste lagras och laddas upp i tillräcklig mängd innan spelet kan börja. Igen. Och igen. Hastigheten på uppkopplingen är för låg. Det avhjälps med en sladd som kan kopplas mellan televisionen och routern - de måste liksom hålla varandra i handen för att det ska fungera - så mycket var trådlösheten värd!
Efter att ha glatt sig åt att nu äntligen kunde man se något som liknade en långfilm så gonade husfolket in sig i soffan och lär sig underhållas. Men snart fungerade det inte alls. Allt slutade fungera. Inga rörliga bilder. Inget ljud. Bredbandet var inte tillräckligt långt eller brett. Nej. det visade sig vara smalt som den väg man borde vandra, men inte längre kan. Bred landsväg med multigigabyte måste till.
Som tur är kan det ordnas. men man måste förstås vänta. Ha tålamod i dagar. Och vara beredd att betala ännu mera. Så en dag är hastighet och gigabyterna tillräckliga för att ge fritt spelrum åt den nya tekniken. Men just då var det inte lika roligt längre. Vi hade under tiden hunnit koppla upp oss mot varsin inbunden bok. Som var ljudlösa och bildfria men som levde och stod i, i de läsarnas mottagliga sinnen.
Inte vet jag om man skulle kunna reflektera över detta i en predikan. Men om så vore fallet vore det noga räknat mycket enklare att öppna upp för trådlös streaming från Anden än att fixa streaming i apparaterna därhemma. Och det kan bli riktigt kreativt och livligt med en sådan förbindelse. man behöver ju int sitta still för att ha perfekt mottagning. Möjligen måste man ibland finjustera sin egen andliga öppenhet. Men det kan ske i de flesta högmässor. Det kan ske t ex när man sjunger psalmorden: världen behöver Din kärlek, strömmande genom mig...
Dessutom, abonnemanget är gratis och fritt.
22 maj 2015
Teologidarwinismens seger
Evolutionsromantiken har blivit en ledstjärna inom Svenska kyrkan. Tilltron till utveckling och förändring har knappast några gränser. Det är som om varje förändring, bra eller dålig, är till det bättre. Ty utvecklingen går framåt, det hörs liksom på ordet. Så förädlar man kyrkans organisation genom att flytta upp beslutanderätt från lokala församlingar till en högre nivå, till storpastoraten. Att det skulle innebära ett steg tillbaka finns inte på kartan. Besluten och makten flyttas ju upppåt. Och uppåt är väl bra, en slags gudomlig riktning...
Trosmässigt och teologiskt har samma utvecklingsoptimism slagit rot. Nu i form av en teologidarwinism. De starkaste rösternas teologi överlever och gammalt bråte rensas bort. Här återvänder man till den ständiga reformationens nödvändighet. Framstegsvägen leder bort från nådens ordning, bort från ord som frälsning, bot och bättring, bort från det gemensamma liturgiska arvet, bort från helgelse, bort från alltför mycket bibeltro, bort från gudsfruktan...
Det blir nödvändigt att kapa trossarna som förbinder kyrkan till alla möjliga historiska fenomen. Alla ska med gäller inte riktigt alla. Utan alla som är av den rätta ullen, som gillar sitt eget, sina nyskapande reformer och snabb utveckling och förädlande förändring. Då behövs ju inte laestadianer, gammalkyrkliga, bibeltrogna vänner, högkyrkliga och knappast ens fosterlandsstiftare. Utvecklingen seglar förbi dem mot den ljusnande framtid. Ur mörkret stiger kyrkan så att säga mot ljuset.
De vikande siffrorna är snart ett minne blott när man fått ordning på alla experiment och fler nydanare kan arrangera publikfriande events och evenemang. Kyrkan behöver bara genomföra ett publikbyte så kommer framsteg. En ny tid randas.
Men vem känner väl igen sig i den här beskrivningen? Utvecklingsvännerna vill inte allt detta så övertydligt. Utan bara lite. Ett steg i taget. Lite här och lite där, men inte allt på en gång. Då blir det galet. Nästan som en reformation. Evolutionen i kyrkan ska ske i samstämmighet med samhällsförändringar och allmänt vedertagna uppfattningar. Som man ibland kan behöva påskynda något. Med hjälp av politik om så blir nödvändigt. De som leder utvecklingen, framstegen, förnyelsen, reformerna är ju trots allt riktigt fromma och vänliga själar med osedvanligt klappande hjärtan...och inte minst har de verkligt hårda nypor. Hur ska man annars få någon fason på kyrkan...?
Trosmässigt och teologiskt har samma utvecklingsoptimism slagit rot. Nu i form av en teologidarwinism. De starkaste rösternas teologi överlever och gammalt bråte rensas bort. Här återvänder man till den ständiga reformationens nödvändighet. Framstegsvägen leder bort från nådens ordning, bort från ord som frälsning, bot och bättring, bort från det gemensamma liturgiska arvet, bort från helgelse, bort från alltför mycket bibeltro, bort från gudsfruktan...
Det blir nödvändigt att kapa trossarna som förbinder kyrkan till alla möjliga historiska fenomen. Alla ska med gäller inte riktigt alla. Utan alla som är av den rätta ullen, som gillar sitt eget, sina nyskapande reformer och snabb utveckling och förädlande förändring. Då behövs ju inte laestadianer, gammalkyrkliga, bibeltrogna vänner, högkyrkliga och knappast ens fosterlandsstiftare. Utvecklingen seglar förbi dem mot den ljusnande framtid. Ur mörkret stiger kyrkan så att säga mot ljuset.
De vikande siffrorna är snart ett minne blott när man fått ordning på alla experiment och fler nydanare kan arrangera publikfriande events och evenemang. Kyrkan behöver bara genomföra ett publikbyte så kommer framsteg. En ny tid randas.
Men vem känner väl igen sig i den här beskrivningen? Utvecklingsvännerna vill inte allt detta så övertydligt. Utan bara lite. Ett steg i taget. Lite här och lite där, men inte allt på en gång. Då blir det galet. Nästan som en reformation. Evolutionen i kyrkan ska ske i samstämmighet med samhällsförändringar och allmänt vedertagna uppfattningar. Som man ibland kan behöva påskynda något. Med hjälp av politik om så blir nödvändigt. De som leder utvecklingen, framstegen, förnyelsen, reformerna är ju trots allt riktigt fromma och vänliga själar med osedvanligt klappande hjärtan...och inte minst har de verkligt hårda nypor. Hur ska man annars få någon fason på kyrkan...?
21 maj 2015
När frosten går ur bröstet
Pingsten har gått förlorad. Den passerar ofta obemärkt förbi, åtminstone som kristen högtid. Särskilt som den kommit att innebära en annan slags hänryckning. På sommarställena fylkas folk och fä. Skog och mark lockar och drar. Där vimsar människor runt i yra över blommor och blad. Som en midsommarens förfest.
Pingsten har kopplats till hänförelse och entusiasm, till hänryckning och en inspiration som går bortom sans och förnuft. Pingstdagens andeutgjutelse erbjuder en språklig vårflod som spränger gränserna för vad som uppfattas som förnuftigt och rimligt. Människor flödar över av ord de inte själva behärskar till andras stora förvåning och igenkänning. Ungdomar kanske skulle förstå det som att man blev uppkopplad mot en ett gudomligt nätverk som övergår allt man tidigare känt till och brukat.
Vid pingsten helas kommunikationen. Den går bortom och förbi sina tidigare gränser. Det tornbyggarna i Gamla testamentet gjorde till en kamp om vem som förmår mest, människan eller Gud, slutade vid Babel i ett sammanbrott. Ingen förstod längre. Och där inget utbyte och ingen förståelse finns, där bryter samhälle, kyrka och familj samman.
Människan kunde kanske alldeles själv ha klarat att se till att komma i stämning, Kunde nog i en stor folksamling ha släppt loss och blivit smått extatisk. Men det hade inte räckt för att binda samman alla stridiga viljor, alla folk och tungomål, alla grupper och sammanslutningar till en församling, en kyrka. Som inte fanns till för sin egen skull. Anden förenar vid den första pingsten splittringens horder till en gemenskap som talar direkt till alla, som når ut bortom sina naturliga begränsningar.
Något av detta kan nog ske igen. Jag, och många med mig, påverkas ofta mycket starkt av det som händer andra. På Facebook räcker det med en film om en hemlös hund som blir inlemmad i en familj för att man ska känna glädje och bli uppbyggd. När Anden får kalla hjärtan att värmas upp, när tjälen och frosten går ur bröstet och orden flödar över, när människor välkomnas in i en generös församling och blir respekterade, sedda och hörda - hur mycket mer kan inte det gripa oss. För mig är det vad pingsten handlar om! Den pingst som reducerats till utflykter i flora och fauna kanske kan finna vägen in igen. In till det trons centrum där, som Wesley sade, hjärtat blir så förunderligt värmt.
Pingsten har kopplats till hänförelse och entusiasm, till hänryckning och en inspiration som går bortom sans och förnuft. Pingstdagens andeutgjutelse erbjuder en språklig vårflod som spränger gränserna för vad som uppfattas som förnuftigt och rimligt. Människor flödar över av ord de inte själva behärskar till andras stora förvåning och igenkänning. Ungdomar kanske skulle förstå det som att man blev uppkopplad mot en ett gudomligt nätverk som övergår allt man tidigare känt till och brukat.
Vid pingsten helas kommunikationen. Den går bortom och förbi sina tidigare gränser. Det tornbyggarna i Gamla testamentet gjorde till en kamp om vem som förmår mest, människan eller Gud, slutade vid Babel i ett sammanbrott. Ingen förstod längre. Och där inget utbyte och ingen förståelse finns, där bryter samhälle, kyrka och familj samman.
Människan kunde kanske alldeles själv ha klarat att se till att komma i stämning, Kunde nog i en stor folksamling ha släppt loss och blivit smått extatisk. Men det hade inte räckt för att binda samman alla stridiga viljor, alla folk och tungomål, alla grupper och sammanslutningar till en församling, en kyrka. Som inte fanns till för sin egen skull. Anden förenar vid den första pingsten splittringens horder till en gemenskap som talar direkt till alla, som når ut bortom sina naturliga begränsningar.
Något av detta kan nog ske igen. Jag, och många med mig, påverkas ofta mycket starkt av det som händer andra. På Facebook räcker det med en film om en hemlös hund som blir inlemmad i en familj för att man ska känna glädje och bli uppbyggd. När Anden får kalla hjärtan att värmas upp, när tjälen och frosten går ur bröstet och orden flödar över, när människor välkomnas in i en generös församling och blir respekterade, sedda och hörda - hur mycket mer kan inte det gripa oss. För mig är det vad pingsten handlar om! Den pingst som reducerats till utflykter i flora och fauna kanske kan finna vägen in igen. In till det trons centrum där, som Wesley sade, hjärtat blir så förunderligt värmt.
20 maj 2015
Det som verkligen betyder något
Gudsrelationen tar allt mindre plats i en människas liv och får allt mindre tid. Annat fyller uppmärksamhetens synfält. Även de mest överlåtna och engagerade kristna får sin tro alltmera utspädd. Annat ska ombesörjas och bestyras. Hållas reda på och kommas ihåg.
En alldeles vanlig morgon får ett par tidningar betydligt mera tid än morgonbönen. Därtill ska radions nyheter avlyssnas och ett antal kontakter på nätet läsas och reageras på. Dessutom ska ett stunds tidsfördriv också hinnas med i form av datorspel, korsord eller soduko.
Inte ens under tillagningen av frukosten blir det tid för kontemplation eller bön. Istället ska havregrynen mätas och vattnet skopas upp, kaffemåtten grävas fram och apparaten som tillverkar drycken behöver lite omsorg och tanke.
Den andliga utspädningseffekten är påtaglig. Mer trängs i varje arm hjärna. Var sak får mindre plats och mindre tid. Det är som om inte bara mänskliga relationer begränsas och man måste börja tänka på kort och intensiv kvalitetstid. Annat pockar på uppmärksamhet och kräver att man byter fokus. På nytt och på nytt.
Tiden för relationen med Gud splittras och delas upp i allt mindre bitar. Mindre bibelläsning, om någon alls. Snabbare tidebön, om man ens kommer ihåg vad det är för något. Möjligen ett slarvigt tecknat korstecken och sedan ut och iväg. Informationerna och budskapen hamrar mot hjärnbarken som hackspettar i jungfrulig barrskog. Man kastar sig ut i vardagslivets trafikström. Alert. På spänn. Och splittrad.
Den som känner igen detta är också utsatt för den påverkan som urholkar och underminerar. En situation som gynnar inre sekularisering. Av person, församling och kyrka som måste så mycket annat bestyra att det som är mest väsentligt får stryka på foten...
Därför sitter jag allt oftare och stirrar en stund på den tomma skärmen innan fingrarna får börja dansa på tangentbordet. För att minnas och samla tankarna, för att låta Kristus som bor i mig få tid att stiga fram. För att hinna ikapp mig själv och min tro. Och när något strular, tar tid eller låser sig, så blir det till en ny påminnelse och möjlighet att, ofta ordlöst, söka det som verkligen betyder något.
Eftersom vi nuförtiden alltmera sällan talar om det andliga livet och dess betydelse undrar jag förstås hur andra gör...
18 maj 2015
Gud till ära, församlingen till uppbyggelse
I mer än tio år har Olaus Petri församling i Örebro varje vår ordnat en uppbyggelsehelg. Det har varit ett sätt att både få mer av undervisning men också av gudstjänst, bön och lovsång. Under många år reste ett antal församlingsmedlemmar iväg för att delta i retreater och kom tillbaka stärkta och uppbyggda. De hade upplevt något som berikade och fyllde på. Så var det också för dem som for iväg för att delta i konferenser och möten där den kristna tron och gemenskapen fördjupades.
Den iakttagelsen, att människor som åkte iväg blev stärkta och mognade i sin tro, gav idén att på hemmaplan erbjuda något av det man kunde få del av på dessa retreater och konferenser. Dessutom, om församlingen skulle stärkas och växa, behövde också enskilda människor själva utvecklas och mogna i sin tro. En uppbyggelsehelg kunde erbjuda både föredrag och undervisning men också ge möjlighet att tillsammans be och fira gudstjänst.
De första försöken innebar att vi arrangerade en helg som startade en fredagskväll och avslutades med ett samtal efter söndagens högmässa. Men redan efter några år stod det klart att fler kunde följa med om vi började med en mässa mitt på lördagen och avslutade med en summering efter högmässan och kyrkkaffet på söndagen.
En förberedelsegrupp såg till att inbjuda talare och arrangera seminarier. Dessutom förbereddes ett antal gudstjänster. Förarbetet var vare sig tungt eller svårt. Tvärt om gick det förvånansvärt lätt och smidigt att få talare och andra medverkande att ställa upp. Kanske för att idén att en församling skulle erbjuda detta på hemmaplan verkade tilltalande.
Året 2008 valde vi temat: Tro trots allt och då utformades helgen på följande vis:
Därefter
samtal med föredragshållaren. I församlingshemmet
Ifrågasatt
Tro
Min
väg till tro
Tro
när det mörknar på färden
Tro
tar sig ton
Ungdomsprogram
20.30 Lovsångs- och
förbönsgudstjänst. Lovsångsklang som omger möjligheten att gå till olika böneplatser i
rummet. Några stationer erbjuder personlig förbön, med handpåläggning och
smörjelse.
Söndag
Kyrkkaffe
I inbjudan försökte jag mig på att komprimerat förklara varför en uppbyggelsehelg hade något att erbjuda. Tankleden blir därför möjligen något rumphuggna, Men det får man leva med...
Varför
en uppbyggelsehelg?
Tro behöver sällskap. Inte för
att jämföra sig med andra utan för att få inspiration av mötet i församlingen
med andras andliga upplevelser.
Vår tro behöver näring från Guds
ord och den behöver mötet med den levande Kristus för att kunna andas. Tro
växer och utvecklas genom mötet med Gud. Men får den mest ligga obrukad kan den
förtvina och dö. Därför inbjuds du att leva i din tro genom att vara med i
församlingens gemenskap. Kom som du är och låt dig inspireras!
Tro
trots allt är temat för årets uppbyggelsehelg. Trots allt? Trots att
det i vår tid är så många som tar avstånd från kristen tro så håller vi fast
vid vår övertygelse. Trots ateistiska angrepp, som i flera aktuella
antireligiösa böcker, tror vi. Trots att kristen tro kan framställs som
otidsenlig och förlegad vill vi tro. Trots att gudstjänstfirarnas antal på
många håll går ner så tror vi. Trots all ondska och kärlekslöshet tror vi.
Trots allt tror vi!
Mitt i en värld där avgörande händelser och inflytelserika
tankeströmmar tycks peka på att tron inte spelar någon roll – där upptäcker vi
andra tecken som stärker vår tro. Vi tar emot var dag som en gåva och vet att
Guds nåd är ny var morgon. Där godhet och kärlek omsätts i tjänande och
handling ser vi tecken på Guds närhet. Där rättvisa sker lyser Guds rike fram.
Där människor får hopp och mod att försvara människans värde och värdighet är
Herren Jesus Kristus nära. Där bön och meditation får utrymme och gudstjänstens
lovsång till Gud inte tystnar, där växer tron.
Sådan är vår tro, en tro som vågar trotsa, som står fast,
som inte styrs av modenycker eller tyckandets vindkantringar. En tro trots allt.
Några andra teman som helgen har haft är: Den bedjande kyrkan, Jesus i vår mitt, Guds avbild, Känn ingen oro - Anden Tröstaren, Att lova Gud...
17 maj 2015
Gudstjänst - med eller utan?
Predikoturer är en underskattad konstart. En katalog över
gudstjänster och evenemang. Men den som ger sig tid skall finna att där finns
rik och omväxlande läsning. Som borde uppskattas och uppvärderas. Dels är
predikoturerna inte billiga att publicera och dels är de fyllda av kostliga
formuleringar.
I de senaste Stockholmsturerna kunde man i Täby finna en
gudstjänst utan nattvard. Av någon anledning började jag gnola på den gamla
slagdängan: Kaffe utan grädde… Någon rad senare fick jag mig en rejäl
tankeställare. Som om predikotursförfattarna hört samma schlager. Men ändå inte
riktigt fått till det. Nu skulle man åtminstone ha en gudstjänst med någonting.
Nog skulle väl ordningen återställas? Söndag klockan 10 skulle man nämligen fira
en Kaffegudstjänst!
Veckan innan kunde man på Lidingö fira Gudstjänst med
nattvard. Men på Kristi himmelsfärd blev det variation. Då lät man berätta att
en Gökotta med blåsorkester skulle hållas.
Mässor finns det tydligen i hur många varianter som helst:
Stiftsmässa, Förbönsmässa, Mässa på engelska, Söndagsmässa, Lunchmässa,
Kvällsmässa, Ungdomsmässa, Ekebyhovsmässa, Morgonmässa, Mässa på Kornet,
Miljömässa, Stilla mässa, Andrum med mässa, Regnbågsmässa, Fisksätramässa, Stefansmässan,
Torsdagsmässa, Sjölidenmässa, Pilgrimsmässa, Mässa för barn och unga, Ottemässa,
Hoppets mässa och en Morsdagens tvåspråkiga musikmässa...
Det är ganska tydligt att om man firar en mässa en
torsdagskväll att det är en torsdagsmässa. Värre och mera förvirrande vore det naturligtvis
om man den kvällen firade en fredagsmässa eller en lunchmässa. Så en hel del
benämningar vill understryka vid vilken tid och vilken dag mässan faktiskt äger
rum. Men några har fått alldeles egen utformning och har nog inte i alla delar
formats utifrån handbokens förslag. Utan mera med tanke på vilka man vill ska
vara med. Pilgrimer eller så.
En gudstjänst på Kristi Himmelsfärdsdag var lite avvikande.
På eftermiddagen höll man då en Friluftsgudstjänst med husdjur på ängen utanför
kyrkan! Hundar och katter var väl givna besökare liksom undulater, spindlar,
kaniner och ormar. Himlens portar står numera på glänt för fler än tvåbenta
syndare. Får man föreslå ett ängsnamn? Djurgården kanske kunde passa?
I en annan församling hölls Gökotta med andakt och frukost.
Människan lever tydligen inte av frukost allenast…
Vad predikoturerna egentligen berättar om tillståndet i
Svenska kyrkan får var och en grunna på. Att det finns ett visst mått av
publikfrieri är tveklöst. Kan devisen man valt för veckan 15-21 maj rent av
vara en profetisk beskrivning? Där står: Fångad i fallet.
15 maj 2015
Kyrkans tidning i historisk belysning
Kyrkans tidnings uppdrag diskuteras ofta utifrån hur man rent allmänt uppfattar innehållet. Att det finns en redaktionell linje som styr vilken sorts material man producerar är en självklarhet. Under tidningens första decennier låg en betydande tonvikt på nyheter ifrån kyrkans värld och intressesfär.
I mitten på 90-talet såg en ungefärlig sidmall ut så här (med antalet sidor inom parentesen):
Ledarsida (1) - traditionell utformning
Man skrev om vad en kyrkans tidning borde innehålla: ”kristen tro och
livsåskådning samt kyrkans inre och yttre arbete, såväl i Sverige som
internationellt. Särskilt skall ämnesområdena evangelisation, diakoni och
mission uppmärksammas. Vikt skall läggas såväl på teologiska och etiska frågor
som på praktiska, ekonomiska och administrativa frågor inom kyrkan och
samhället i övrigt.” (Tidningsutredningen, sept 1978)
I mitten på 90-talet såg en ungefärlig sidmall ut så här (med antalet sidor inom parentesen):
Ledarsida (1) - traditionell utformning
Sidan 3 (1) - innehållsdeklaration och gästkrönika
Kyrkonytt (4) - nyheter från och om Svenska kyrkan
Inrikes (3) - andra kyrkor, ekumenik, sociala frågor,
utbildning, etik
Utrikes (1) - bistånd, utveckling, tredje världen, öst
Debatt (2) - kyrka, existentiella frågor, etik och
allmän debatt
Paus (0,5)
- förnöjelseplock
Reportage/Feature (5) - mänskligt och existentiellt angelägna ämnen
Teologi - (0,5)
- idéströmningar, nyheter
Insänt/Intervjun (2) - personporträtt på aktuell person
Kultur - (1,5)
- kyrklig och allmän kultur
Landet Runt - (1) - plocksida från församling och stift
Inför Söndagen (1) - andakt och andliga program i Radio/TV
Varje pigg och vaken tidningsläsare kan naturligtvis enkelt göra en sådan koll av hur dagens KT fördelar sina sidor...
Enkel addition visar att vid den tiden åtminstone 8 sidor skulle avsättas för nyhetsmaterial i olika former. Att dessa sidor inte enbart bestod av journalistik eller redaktionell text är självklart. Tidningen var delvis reklamfinansierad eftersom prenumerationsintäkterna inte förmådde bära hela tidningsproduktionen. Fördelningen var grovt räknad två tredjedelar prenumerationsintäkter och en tredjedel bidrog reklamen med.
Av olika undersökningar vid den tiden framgick att Kyrkans Tidning mest lästa material i ordningsföljd var:
Ledare och debatt (70,8%), Kyrkliga nyheter (69,4%), Stiftsnyheter/ stiftssidan
(65,8%), Artiklar om livsfrågor (59,8%), Reportage från andra församlingar
(56,6%) och Utrikesrapporter (25,1%).
Bland de uppgifter som tidningsutredningen presenterade 1978 innan Kyrkans tidning formades nämndes bland annat:
·
Den ska ge
insyn i vad som händer inom kyrkan vilket är av betydelse för den inre kyrkliga demokratin.
·
Tidningen ska
granska och debattera kyrkans organisation och verksamhet. För att göra det
behöver tidningen en självständig
ställning.
·
Utöver att skildra
kyrkans organisation och arbete ska tidningen visa vad kyrkan är.
·
Olika
uppfattningar ska få komma till tals.
·
Tidningen ska vara en mötespunkt för övertygelser och traditioner inom Svenska kyrkan.
När KT fullgjorde sin uppgift blev det inte sällan starka reaktioner. Kritiken kom bland annat från församlingar, anställda, förtroendevalda och från biskoparna. Man ansåg att det skrevs för mycket om bekymmer och problem. Därför verkade också skällsorden fastna, till exempel benämningen torsdagsdepressionen, eftersom den kyrkliga vardagen var långt mindre glamourös, fin och tilltalande än man ville låta påskina. Och den som berättade om hur det stod till fick finna sig i tillmälena. Psykologin var enkel och naivt associativ, den som sa det, var det.
Varje gång tidningen publicerade reportage och artiklar om konflikter och problem strömmade negativa reaktioner in. Men vad inte alla visste var att samma artiklar också mötte genklang och beröm. De visade sig att problemen kunde återfinnas på betydligt fler ställen. Och när KT lyfte fram sådana situationer eller belyste dåliga förhållanden kände människor i de utsatta församlingarna sig äntligen bejakade och sedda. Precis så har vi det, men det är aldrig någon som vill göra något åt det hela, kunde det heta.
Men den kritiska rapporteringen var på ett sätt också en synvilla. Det fanns inte särskilt mycket av avslöjanden och skandaler i tidningen. Men bara det faktum att en kyrklig tidning ville ta i missförhållandena väckte stort uppseende. Antievangelisatoriskt och negativt, avskräckande och dålig reklam, menade många av kritikerna, dvs även en del biskopar. Jag erfor att det man egentligen ville ha var mer en företagstidning som kunde presentera kyrkans vardag i positiv och skön belysning. Detta vet jag av egen erfarenhet från enskilda möten med makthavare och som inkallad till biskopsmötet.
Det finns goda skäl för att granska en tidnings verksamhet. Utan kritiska reaktioner och synpunkter kan den redaktionella utvecklingen gå i baklås. Det behövs kommunikation och dialog med läsekretsen. Samtidigt är det oerhört viktigt att det journalistiska uppdraget, utövat utifrån kritisk solidaritet med kyrkan, inte begränsas eller hindras. Därför ska tidningen alltid vara självständig och inte låta sig bli uppbunden av sådant som kan undergräva förtroendet. I en tidnings självprövning bör därför otillbörliga hänsyn, t ex till makten eller andra relationer, ständigt prövas så att man inte hamnar snett.
Kyrkans tidnings uppdrag är viktigt. Särskilt i en kyrka är den fria pressens uppdrag nödvändigt, just för att kunna ta tag i det som andra inte orkar eller vägrar.
14 maj 2015
Datorstrul och bristande kontakt
En dag vägrade datorn att koppla upp sig på nätet. Den tvärvägrade. Routern stod och blinkade i ett hörn med sina blå oskyldiga lysdioder, så som den alltid brukar. Men datorn hade sagt upp bekantskapen. Flörta på du, verkade den tänka. Mig imponerar du inte på. Vi känner inte varandra. Inte längre!
Det är då den som behöver kolla något på någon hemsida blir förtvivlat medveten om att tekniken sedan decennier försvunnit in i en annan dimension av experter. Brukaren själv sitter kvar framför sitt tangentbord och sin skärm. Äntligen med insikt. En ny medvetenhet om att känslan av kontroll som vardagsbruket erbjuder blott är illusion och hägring.
Då börjar jakten på experter som har tillträde till den dimension där man styr och åtgärdar buggar, fel och låsningar. Bra är att hitta någon som kan just den dator, det operativsystem och den programversion som man själv råkar ha. En som är bevandrad och som i verkliga livet har upplevt det mesta som behövs för att förstå problemen och kunna åtgärda dem. En bra tekniker.
Efter besök i några särskilda butiker visar det sig att ingen egentligen kan eller vill förstå. De skakar på huvudet och menar att det är kört. Låt det vara. Skaffa nytt. Men med hjälp av kontakter och vänners bekanta dyker så småningom en person upp som startar om alla apparater och som hummar och grymtar och lägger pannan i djupa veck. Programvaror ominstalleras. Protokoll granskas. Tester genomförs. Ingenting fungerar. Efter några timmar av sådana insatser självstartar systemet och kopplar dröjande upp sig mot nätet. Inte med samma glada och frejdiga naturlighet som förr. Utan mera moget dröjande. Som om den behöver en stunds meditativ förberedelse innan världen skall tillåtas tränga sig på. Inte olikt en förberedelseperiod liknande en kort tid av fasta.
Nu går det att komma ut på nätet. Förmodligen lyckades den tillkallade experten åstadkomma något som var bortom hans kontroll. Någon av alla åtgärder som prövades upprättade en tillräckligt bra trådlös relation för att ge förutsättningar för den sorts relation och kontakt som datorer och teknik erbjuder och tillåter.
Som from person ligger det nära tillhands att dra paralleller till trossamfund och församlingar. När systemet inte längre fungerar, finns det då någon att tillkalla som kan testa och analysera vad sammanbrottet beror på? Som kan göra något utöver att kolla instruktionsboken och sända bedjande frågor till en frågelåda någonstans. Någon tillgänglig person som har tillträde, befogenhet och förmåga att rensa bland buggar och krävande program som knappast någonting åstadkommer utöver kollision och oreda. Som kan åtgärda fel och starta om systemet så att kontakt och relation uppstår?
Eftersom denna bloggpost blir till kan jag bevisligen komma ut på nätet. Problemet kunde lösas, även om experten knappast själv förstod vilken av alla de åtgärder han vidtog som fixade uppkopplingen. I datorernas värld går det. Men i kyrkans?
Det är då den som behöver kolla något på någon hemsida blir förtvivlat medveten om att tekniken sedan decennier försvunnit in i en annan dimension av experter. Brukaren själv sitter kvar framför sitt tangentbord och sin skärm. Äntligen med insikt. En ny medvetenhet om att känslan av kontroll som vardagsbruket erbjuder blott är illusion och hägring.
Då börjar jakten på experter som har tillträde till den dimension där man styr och åtgärdar buggar, fel och låsningar. Bra är att hitta någon som kan just den dator, det operativsystem och den programversion som man själv råkar ha. En som är bevandrad och som i verkliga livet har upplevt det mesta som behövs för att förstå problemen och kunna åtgärda dem. En bra tekniker.
Efter besök i några särskilda butiker visar det sig att ingen egentligen kan eller vill förstå. De skakar på huvudet och menar att det är kört. Låt det vara. Skaffa nytt. Men med hjälp av kontakter och vänners bekanta dyker så småningom en person upp som startar om alla apparater och som hummar och grymtar och lägger pannan i djupa veck. Programvaror ominstalleras. Protokoll granskas. Tester genomförs. Ingenting fungerar. Efter några timmar av sådana insatser självstartar systemet och kopplar dröjande upp sig mot nätet. Inte med samma glada och frejdiga naturlighet som förr. Utan mera moget dröjande. Som om den behöver en stunds meditativ förberedelse innan världen skall tillåtas tränga sig på. Inte olikt en förberedelseperiod liknande en kort tid av fasta.
Nu går det att komma ut på nätet. Förmodligen lyckades den tillkallade experten åstadkomma något som var bortom hans kontroll. Någon av alla åtgärder som prövades upprättade en tillräckligt bra trådlös relation för att ge förutsättningar för den sorts relation och kontakt som datorer och teknik erbjuder och tillåter.
Som from person ligger det nära tillhands att dra paralleller till trossamfund och församlingar. När systemet inte längre fungerar, finns det då någon att tillkalla som kan testa och analysera vad sammanbrottet beror på? Som kan göra något utöver att kolla instruktionsboken och sända bedjande frågor till en frågelåda någonstans. Någon tillgänglig person som har tillträde, befogenhet och förmåga att rensa bland buggar och krävande program som knappast någonting åstadkommer utöver kollision och oreda. Som kan åtgärda fel och starta om systemet så att kontakt och relation uppstår?
Eftersom denna bloggpost blir till kan jag bevisligen komma ut på nätet. Problemet kunde lösas, även om experten knappast själv förstod vilken av alla de åtgärder han vidtog som fixade uppkopplingen. I datorernas värld går det. Men i kyrkans?
12 maj 2015
Bloggen en runsten
Bloggar du, sa en person med förvåning i rösten. Vi befann oss på en längre bussresa. Och då kan man behöva tala med sina medpassagerare. För att inte bara stirra ut på motorvägarnas enformiga vyer av buskar och träd. Jag hörde ifrågasättandet och vantron i rösten. Som vore jag en kvarleva från en sedan länge utdöd art. Ibland möjlig att beskåda som petrifikat.
Bloggar du verkligen, fortsatte den tvivlande rösten. Finns bloggarna fortfarande, höll jag på att säga, sa personen. Och lyckades därmed både äta kakan och ha den kvar. Han fick formulera sitt tvivel och samtidigt påstå att något sådant skulle han väl knappast låta komma över sina läppar. Men hans nyfikenhet var i alla fall väckt. Är det några som läser sånt där?
Nu hade tvivlet övergått i övertygelse. Bästa sättet att påstå något utan att behöva ta ansvar för vad man säger är att låta frågan bli ett påstående. Sällan har en fråga mera tydligt och klart förmedlat åsikten att ingen människa vid sina sinnens fulla bruk någonsin skulle ha ens ett avlägset intresse av att kolla in vad som formulerats på en blogg. Det vore ett större under än att under forntiden ha törstat och hungrat efter den senaste runstenen.
Nog är det en och annan som läser, sa jag försiktigt. Man vill ju inte skryta för mycket. Verka nöjd eller till och med mallig över det stora intresset. Har du stor släkt, frågade personen genast. Som om någon alls kom på att läsa, så var det väl släkten som av familjeskäl hade anledning att någon gång pliktskyldigast klicka sig fram till bloggen. För att kunna säga att man minsann gjort det.
Nja, de är inte så många. Men det händer att bloggen blir citerad i någon tryckt tidning. Sa jag med eftertryck. För att slå fast ett imponerande faktum. Att bloggen någon gång ibland låter tala om sig. Blir synlig. Hålls fram. Jaha, sa personen neutralt, nästan likgiltigt. Jag håller inte på med sånt där. Absolut inte. Har inte tid. En gång twittrade jag. Men nu har jag en mikrofon i telefonen. Den brukar vara påslagen så att jag kan göra en IRLAT pod. In real life and time. Massor av lyssnare. De kan till och med höra när jag sover! Visst är det intressant!
Nu var det in tur att fråga. Pod??? Poddar du? Poddar du verkligen???
Bloggar du verkligen, fortsatte den tvivlande rösten. Finns bloggarna fortfarande, höll jag på att säga, sa personen. Och lyckades därmed både äta kakan och ha den kvar. Han fick formulera sitt tvivel och samtidigt påstå att något sådant skulle han väl knappast låta komma över sina läppar. Men hans nyfikenhet var i alla fall väckt. Är det några som läser sånt där?
Nu hade tvivlet övergått i övertygelse. Bästa sättet att påstå något utan att behöva ta ansvar för vad man säger är att låta frågan bli ett påstående. Sällan har en fråga mera tydligt och klart förmedlat åsikten att ingen människa vid sina sinnens fulla bruk någonsin skulle ha ens ett avlägset intresse av att kolla in vad som formulerats på en blogg. Det vore ett större under än att under forntiden ha törstat och hungrat efter den senaste runstenen.
Nog är det en och annan som läser, sa jag försiktigt. Man vill ju inte skryta för mycket. Verka nöjd eller till och med mallig över det stora intresset. Har du stor släkt, frågade personen genast. Som om någon alls kom på att läsa, så var det väl släkten som av familjeskäl hade anledning att någon gång pliktskyldigast klicka sig fram till bloggen. För att kunna säga att man minsann gjort det.
Nja, de är inte så många. Men det händer att bloggen blir citerad i någon tryckt tidning. Sa jag med eftertryck. För att slå fast ett imponerande faktum. Att bloggen någon gång ibland låter tala om sig. Blir synlig. Hålls fram. Jaha, sa personen neutralt, nästan likgiltigt. Jag håller inte på med sånt där. Absolut inte. Har inte tid. En gång twittrade jag. Men nu har jag en mikrofon i telefonen. Den brukar vara påslagen så att jag kan göra en IRLAT pod. In real life and time. Massor av lyssnare. De kan till och med höra när jag sover! Visst är det intressant!
Nu var det in tur att fråga. Pod??? Poddar du? Poddar du verkligen???
11 maj 2015
Påskhälsning från förr
Minnen kan komma till användning. Även de mer bisarra hågkomsterna kan bli till förnöjsam berättelse eller nyttjas homiletiskt (i predikosyfte). Det kan betyda att man får ta i lite, för att få ihop trådarna. Som man ska se nedan är det inte alltid så framgångsrikt och lysande. Men poängen blev åtminstone ihågkommen. Vilket jag blev påmind om i lördags när jag kåserade vid en herrfrukost. En av de upplevelser jag bär med mig har jag återgivit många gånger fler än jag kan räkna, även i predikningar. Händelsen ägde rum 1985. Här i den tappning den fick i en påskpredikan 2007:
En påskdag för mer än 20 år sedan installerades jag
som kyrkoherde i Längbro församling
Biskopen skulle ha hand om installationen och påskdagens högmässa
Kyrkoherdarna i kontraktets församlingar brukar delta
Efterhand som de dök upp i sakristian så hälsade de:
Kristus är uppstånden och vi andra svarade:
Ja, han är sannerligen uppstånden
En franciskanermunk anlände och hälsade Kristus är uppstånden
Svaret rungade: Ja, han är sannerligen uppstånden
Walter Persson, Missionsförbundets föreståndare hälsade på samma vis
Så hade alla kommit förutom biskopen som dröjde
Vi står där väntande och omklädda i våra vita dräkter
när dörren häftigt slås upp och biskopen är där
Hans leende strålar mot oss han öppnar munnen och ropar med hög röst:
Kuckeliku på er allihop!
Alla stirrar på biskopen utan att kunna svara.
Vad svarar man: Kuckeliku, på dig själv?!
Blev det bara fel? Eller ville han ironiskt avslöja
människors större förtjusning i påskfirandets många
världsliga attiraljer av tuppar, kycklingar och ägg?
Ville han skaka om oss, vända upp och ner på en de invigdas hälsning?
Biskopen illustrerade kanske omedvetet att
i påsken vänds förväntningar upp och ner
En världsbild ställs på huvudet
Jesus hade för vana att vända på det mesta: Mästaren blir tjänare,
sjuka blir friska, en utstött blir innesluten, sist ska bli först,
en fiskarpojkes matsäck ska räcka till 5000 personer,
den förlorade sonen bli hedersgäst, död bli levande!
En påskdag för mer än 20 år sedan installerades jag
som kyrkoherde i Längbro församling
Biskopen skulle ha hand om installationen och påskdagens högmässa
Kyrkoherdarna i kontraktets församlingar brukar delta
Efterhand som de dök upp i sakristian så hälsade de:
Kristus är uppstånden och vi andra svarade:
Ja, han är sannerligen uppstånden
En franciskanermunk anlände och hälsade Kristus är uppstånden
Svaret rungade: Ja, han är sannerligen uppstånden
Walter Persson, Missionsförbundets föreståndare hälsade på samma vis
Så hade alla kommit förutom biskopen som dröjde
Vi står där väntande och omklädda i våra vita dräkter
när dörren häftigt slås upp och biskopen är där
Hans leende strålar mot oss han öppnar munnen och ropar med hög röst:
Kuckeliku på er allihop!
Alla stirrar på biskopen utan att kunna svara.
Vad svarar man: Kuckeliku, på dig själv?!
Blev det bara fel? Eller ville han ironiskt avslöja
människors större förtjusning i påskfirandets många
världsliga attiraljer av tuppar, kycklingar och ägg?
Ville han skaka om oss, vända upp och ner på en de invigdas hälsning?
Biskopen illustrerade kanske omedvetet att
i påsken vänds förväntningar upp och ner
En världsbild ställs på huvudet
Jesus hade för vana att vända på det mesta: Mästaren blir tjänare,
sjuka blir friska, en utstött blir innesluten, sist ska bli först,
en fiskarpojkes matsäck ska räcka till 5000 personer,
den förlorade sonen bli hedersgäst, död bli levande!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)