Att vara kristen tar allt mindre tid i anspråk

Att vara kristen tar allt mindre tid i anspråk! Låter det konstigt? Kristen är väl en människa hela tiden? Förvisso. Men jämför med 50 år tillbaka i tiden så konkurrerade inte så många saker med den kristna tron. Går vi sedan några hundra år tillbaka i tiden dominerade den kristna tron det mesta i det svenska samhället, skola, kungamakt, krigsmakt osv.

Att vara kristen tar allt mindre tid i anspråk. Slutsatsen drar jag eftersom de flesta siffror pekar neråt för frikyrka såväl som för kyrka. Gudstjänstbesök, söndagsskolor, ungdomsarbetet, bibelläsning - egen och i grupp, bönegrupper, fortsätt gärna uppräkningen själv... 

Annat ockuperar tid och uppmärksamhet: datorer, mobiler, paddor, boklyssning, fritidssysslor, arbete, semestrar osv. I Luthers stora katekes står det: "Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud". 

Den medvetna tanken på Gud och Guds vilja har fått stor konkurrens. Vare sig Bibel eller Psalmbok kan längre stå sig som verkliga folkböcker i vårt svenska samhälle där all tro blivit alltmer bortvald och utdefinierad. Idag talar vi till och med om en "inre sekularisering" med betydelsen bl.a. av att kyrkan, dess personal och aktiva alltmer färgas av världen och världsligt tänkande, om förenklingen tillåts. 

Kyrkan och dess handlingar blir i någon mån avsakraliserade och framstår som events vilka tävlar med andra events. Fanatism och gränslöst engagemang är inte det jag efterfrågar, snarare mer helgjutenhet där tron och dess konsekvenser får bli klangbotten för våra liv och dessutom tillåts ta mer tid i anspråk än vi vanligtvis ägnar det. Men allt möjligt annat letar sig in och tar över, utan att jag/vi lägger märke till det. Våra tankar brottas med annat...

Mängder av fina och humana sammanhang finns där vi engagerar oss. Många av dem arbetar för människors värde och värdighet, ger sammanhang och bidrar till samhällets bestånd där rättvisa och medmänsklighet är avgörande värden. Så låter det inte så sällan när kyrkligt engagerade människor ska beskriva skälen till varför de vill verka och vara med i Svenska kyrkan. 

Vart tog Jesus vägen, vad med nåd och syndaförlåtelse, och gudstjänstens betydelse där bön, tacksägelse och lovsång påverkar oss och präglar mässorna? Istället låter det som om kyrkan vore Röda korset, Rädda Barnen, Amnesty m.fl. Att vara indragen i de sammanhangen är bra, där kan man också fungera som kristen. Men kyrkan är definitivt något därutöver, ger något annat och mer!

Att vara kristen tar allt mindre tid i anspråk...?

Strängnäs stifts herdaminnen, del 3

Magnus Collmar efterlämnade ett manuskript till den tredje delen av stiftets herdaminne. Det har kompletterats och färdigställs av Anne-Marie Lenander Fällström: Strängnäs stifts herdaminne, del 3 – den yngre Vasatiden. Boken är utgiven år 2000 av Strängnäs stifts herdaminneskommitté och Södermanlands hembygdsförbund.

Bild på omslaget: Biskop Johannes Matthiae, som var biskop åren 1643-1664.

Svenska kyrkan och prästerskapet har under århundraden haft en central roll i lokalsamhället och i nationens liv. Det är lätt att glömma i en tid när kyrkans roll förändrats och människors livsåskådning ter sig ovanligt diffus och otydlig. Samtidigt är det lätt att idealisera en förgången tid. Då tillhörde astrologi och många andra vidskepligheter med förankring i folkdjupet sin tids religiositet.

 
Som lokal ledare har prästen fyllt många roller. Som lantbrukare behövde han och hans hushåll med pigor och drängar därtill fungera tillsammans med alla andra som brukade jorden. Som den ibland enda studerade och boklärde på orten betydde prästen mycket för bygden, för läsekonst och undervisning.

Nog vore det spännande att bli förflyttad till tidigare sekler för att få en inblick i hur man levde, hur man arbetade och hur man utövad sin religion. Chansen finns att i detta biografiska verk se närmare på ett 1600-talsgalleri av präster. Det är ett unikt historiskt titthål som erbjuds genom Strängnäs stifts Herdaminne, del 3. Titeln är stramare än det överflödande och myllrande liv som placerats mellan bokens pärmar. Ingången kan tyckas smal eftersom det är genom prästernas öden och äventyr man betraktar 1600-talets första hälft. Trots det är denna omfångsrika bok (807 sidor) ett veritabelt fynd.

Ett herdaminne är en samling biografier över gångna tiders prästerskap. Med hjälp av historiska dokument bland annat från domkapitlets arkiv, skattematerial, domböcker och privata arkiv har prästerna levnad och personligheter genom idog forskning stigit fram ur dunklet. Några enstaka personer är mer allmänt kända och andra på sin höjd hågkomna i den egna släkten, om ens det.

Det stora flertalet har fallit i glömska.

Bakom forskningsbedriften ligger främst Magnus Collmar som när han avled redan hade skrivit ett herdaminne från Vasatiden och därtill i samarbete med Sven Ljung skrivit ett om medeltiden. Kvar fanns ett omfattande manuskript om den yngre Vasatiden – dvs Gustaf den II Adolfs och drottning Kristinas regeringstid eller perioden 1611 till 1654. Då manuskriptet var ofullbordat har docent Anne-Marie Lenander Fällström förtjänstfullt bearbetat, kompletterat och skrivit till ett antal biografier.

 
Biografierna får en naturlig slagsida eftersom arkivmaterialet är begränsat. Man kan få intrycket att prästerna oskäligt mycket återfinns i domstolarna eller mest ägnar sig åt markfrågor och avkastning. Samtidigt är det dagliga fromhetslivet osynligt. Hur kyrkan fungerade andligt, socialt och kulturellt får inte sin belysning här. En kort introduktion till kyrkan och församlingen i helg och söcken hade låst upp bokens biografier och gjort dem mer tillgängliga för en större läsekrets.

Vare sig befordringsgångar eller tjänsteorganisation presenteras utan förutsätts vara känt. Här finns dessutom många märkliga förhållanden med direktkontakter i adel och kungahus, med kvarboende änkor och utsträckta försörjningsplikter. Man skulle inte behöva vara specialist för att få grepp om de udda och egendomliga förhållanden under vilka många präster levde. Dessvärre riskerar detta band att bli en biblioteksbok för specialintresserade. Men det får inte avskräcka andra att ta del av denna skattkammare. Trots invändningar är denna kyrkans unika tradition av personhistoria en fröjd att ta del av. Så man får hoppas att biblioteken försett sig.

 
Herdaminnet inleds som sig bör med utförliga levnadsbeskrivningar för biskoparna: Laurentius Paulini Gothus, Laurentius Olai Wallius (från Valla by i Tysslinge socken), Jacobus Johanni Zebrozynthius, Johannes Matthiae Gothus (Gothus kallades han efter sin härstamning från Östergötland). Därefter följer domprostar och domkyrkosysslemän. Sedan skildras stiftets prästerskap pastoratsvis med hospital och skolor förtecknade i samband med respektive pastorat.

 
Berättelsen om Laurentius Paulinus Gothus , biskop i Strängnäs, demonstrerar på ett tydligt sätt att det tidiga 1600-talet speglar 1500-talets kyrkokamp. Det är påtagligt hur striden om makten i Sverige har en religiös dimension. För den blivande biskopen gick en tunn linje mellan motgång och medgång.
Gothus blev 1593 professor i logik i Uppsala. Det var samma år hans bror Petrus Pauli stod som en av de anklagade i Uppsala möte för att ha försvarat Johan III:s påbjudna liturgi. I två dagar slogs han för sin sak mot hån och smädelser innan han föll till föga. Han berövades prästämbetet.

1596 blev Gothus professor i matematik. I slutet av 1500-talet befann sig Sverige i en prekär situation. Landets konung var katolsk trosbekännare, Sigismund i Polen, och här regerade riksföreståndare Hertig Karl. 1598 övergick spänningen i inbördeskrig. Trycket att ta ställning för parterna ökade och det blev allt svårare att gå neutralitetens balansgång.

Ärkebiskop Angermannius hamnade i konflikt med hertig Karl efter en grym upprensning i kyrkan där åtskilliga dödsstraff utfärdades för sexuella brott. Kroppsstraff hämtade från Mose lag infördes i svensk lag 1608. Angermannius började ge Sigismund sitt stöd trots skillnaden mellan Sigismund katolska tro och ärkebiskopens lutherdom. Professorerna var mer positiva till hertig Karl. Till slut invaderade konung Sigismund Sverige och ärkebiskopen övertalade professorerna att underteckna en skrivelse där de förklarade sin lojalitet med Sigismund. Innan skrivelsen sändes avgjordes maktkampen i slaget vid Stångebro 1598 där hertig Karl och hans armé besegrade hertigens brorson Sigismund.

1606 fick kung Karl IX reda på att professorerna skrivit under en lojalitetsförklaring till Sigismund. För Gothus del slutade det med att han blev avsatt som professor och förflyttades till Näs, en liten församling utanför Uppsala. Genom en av tillvarons nycker, Guds nåd möjligen, fick Gothus möjlighet till upprättelse redan år 1607. Då visade sig ett himlafenomen som verkligen oroade Karl IX. Han hade låtit kampen för tronen kantas av maktövergrepp och våld - kunde eldkvasten på himlen vara ett tecken från Gud, ett uttryck för Guds vrede över det som varit och tecken för en förestående dom?

 
Kyrkoherden i Näs, Paulinus Gothus, betrodd och skicklig astronom, fick uppdraget att uttyda kometen, sedermera känd som Halley´s komet. Han lyckades så överhövan bra med sin tolkning att han vid ständermötet 1608 i Örebro valdes till biskop i Skara. Genom en byteshandel med Strängnäs biskop Petrus Kenicius, tidigare biskop i Skara som inte riktigt givit upp Skara, blev Gothus från 1609 biskop i Strängnäs.

En intressant reflektion i Gothus biografi handlar om prästerskapets betydelse som massmedium. I en tid utan teknik eller fungerande instrument för masskommunikation kunde uppgiften att förmedla överhetens påbud till folket knappast överskattas. Från predikstolarna nådde nyheterna snabbt ut och fram.

Ett axplock ur bokens digra skafferi kan visa på intressanta livsöden. I Glanshammar fanns bondsonen från Sköllersta och klockarprästen, Gudmundus Laurentii Kalstadius. Han provpredikade i Sköllersta för posten som sacellan. Kyrkoherde Bratt avgav i brev till domkapitlet omdömet: ”Är lågmälter. Annan skuld gives honom icke”. Tjänsten blev inte hans.

En kyrkoherde som tog strid var Hardemos David Franciski. 1624 klagar han vid häradstinget i Hardemo på att klockaren ”låtit stjäla bort en sångbok, som låg på altaret”. Klockaren skulle skaffa boken tillrätta och bli sams med kyrkoherden. 1637 klagar han åter vid tinget på ett oskick i församlingen. När gudstjänsten var slut så uppstod tumult i kyrkan ”med munbruk, att synd är åt”. Det snackades helt enkelt för mycket. Han fick rätt och det blev därefter böter på 40 mk för sådant beteende.
Benedictus Olai Becchius blev herde i Kils Pastorat 1639 vilket väckte ”förtrytelse” hos ”mestadelen av församlingarna”. De önskade få sin egen kaplan Modulaeus befordrad. Becchius fann kyrkböckerna i ett ”miserabelt” skick. Han låter anteckna att ”Ett stort onyttigt altare undanrevs” och att det ersattes med ”sex sköna stolrum”. Kyrkan fick tre nya fönster eftersom de gamla förstörts av en storm. Klockstapel byggdes, kyrkogården fick en nymurad norrport och framför altaret lades ett björnskinn! En fäll förhindrade nog golvdrag och gjorde det varmt om fötterna i för övrigt riktigt kalla kyrkor.

Herdarnas familjer noteras också. Bland barnen till kyrkoherde Johannes Laurentii i Kumla nämns Margareta Johansdotter. Hon kallades också för ”den predikande pigan i Kumla”. Hon fick visioner och syner från jultid 1626. Gustav II Adolf skrev i brev till ståthållare Carl Bonde att folket i Närke allvarligt skulle förbjudas ”löpa” till Kumla för att höra Margaretas predikningar. Annars skulle han ”sätta henne uti kammar, väl aktat att hon icke far illa…till dess Gud nådigast täckes henne av sin sjukdom och svaghet nådeligen förlossa och hjälpa henne till sitt vett och förstånd igen”. Predikandet rörde den yttersta tiden, uppjagat och svärmiskt – men man får förmoda att en försvårande omständighet var att förkunnaren var kvinna.

I herdaminnets framvällande överflöd av uppgifter är det lätt att drunkna. Men den som ger sig tid lär sig så småningom att i detta rika myller både simma och njuta.

Vara bäst och ha rätt?

Den som vinner en tävling eller match har rätt att påstå att man är bäst, åtminstone för stunden. Det innebär inte att personen eller laget har bäst och rätt teknik eller spelsystem. Många faktorer kan avgöra. Några gånger har jag ställt upp för att väljas t. ex. i val till ett domkapitel. En gång blev jag inte vald, en annan gång blev jag invald bara för att några år senare inte ha en chans att bli vald.

Hade det att göra med att min teologi var sned eller det jag stod för var galet? Hade jag inga meriter som dög? Knappast. Andra faktorer avgjorde. Vilket inte hindrar att förlusterna fick mig att känna mig otillräcklig, ogillad och fel. 

Dessa funderingar dyker upp efter valet i USA. Inga jämförelser mellan ett domkapitelsval och presidentvalet. Trumps triumf kan av segerrusiga republikaner tolkas som att Trump var bäst och att han hade rätt. Nu avgörs inte frågor om rätt av majoriteter. Värderingar har andra rötter.
Alternativet som fått flest röster behöver vare sig vara bäst eller vilja driva en politik som är bra eller god. Eftervalsanalyserna hävdar att det bl.a. var Trumps ekonomiska politik som avgjorde. Att mängder av ekonomer menar att den tariff- och tullpolitik han stått för att ekonomiskt osund. Även massdeportationerna lär bli ett ekonomiskt sänke för USA, om de genomförs. Förmodligen tyckte majoriteten av väljarna att de hade bättre ekonomi under Trumps förra presidentperiod. Många andra faktorer bidrog säkert. 

Trumps misogyna budskap landade väl hos patriarkalt sinnade män, som det finns många av. Att kristna samfund bortsett från främlingsfientligheten, nedklassandet av Kamala Harris och många fler, lögnerna och förtalet bara för att Trump vill hindra aborter är en gåta. USA är fortfarande inte redo för ett progressivt kvinnligt ledarskap!

Demokratins svaghet är att samhällsfarliga och systemhotande alternativ kan locka ett flertal av många olika orsaker. Tanken att folket alltid vill det som är bäst och rätt för flertalet är en chimär. I tider när människor fåtts att misstro traditionella medier, när kunskap står lägre i kurs än spekulativt tänkande, när desinformation och rykten får spridning på nya och sociala medier blir riskerna större för märkliga valresultat, inte bara i USA utan även i Europa.

För amerikanerna väntar 4 år då nästan vad som helst kan hända. Både där och här bör människor fortsätta hoppas och arbeta för att rätten ska flöda fram som vatten, och rättfärdigheten lik en bäck som aldrig sinar...

Orientera efter kyrktorn

Kyrkoåret närmar sig sitt slut. Minnen av det som varit tumlar runt mer än vanligt. Somrarna på Gotland ett helt långt liv är lätta att erinra sig. Besöken blir inte bara till månader, utan till år. Så gott som en månad varje sedan jag var i 20-årsåldern samt besök vid storhelger och föräldrarnas högtidsdagar. Så gott som hela tiden har Sammantaget har besöken säkert blivit både fem och sex år, om inte ännu mer...

Till åren med sommarställe i Gothem hör kortare tjänstgöring först i Gothems pastorat sedan i Gotlands Norra pastorat. Den märkliga upplevelsen av att fira gudstjänst i ett kyrkorum som fungerat sedan 1200-talet. Att få sälla sig till den långa raden av århundradens gudstjänstfirare blir gripande och mäktigt. På 1200-talet fanns åtminstone kyrkans kor med absid och sakristia.

Kyrkans höga torn anses ha blivit till vid 1300-talets mitt och då av byggnadshyttan "Egypticus". Detta resliga torn som genom seklerna fungerat som orienteringspunkt och navigeringsmärke för sjöfart och fiskare. 

Linné reste runt i Sverige. Han besökte Öland och Gotland på ständernas i riksdagen uppdrag. Han beledsagas av sex unga herrar på sin tre veckor långa visit på Gotland. År 1741 den 2:a juli besöker sällskapet Gothem. I sin Gotländska resa skriver han bl.a. om Gothum: "Kyrkan var vacker. Manfolken och kvinnfolken sjungde var sin vers av psalmerna, under vilket det andra könet höllt alldeles tyst. En stor runsten låg i koret med mycken skrift". Kyrkans skönhet var uppskattad även då. Tydligen var växelsång i kyrkan vid den tiden så ovanligt att Linné noterade det särskilt.

Vi köpte vårt baptistkapell i Gothem 1997.Vi var med på avslutningsgudstjänsten då kapellet skulle tas ur bruk. Man bar ut träkorset som hängt i fonden på podiet, men efter gudstjänsten kom några damer tillbaka med korset och sa att "vi bär inte ut Kristus, han får stanna!" Fast vi fick förstås lova att aldrig någonsin dansa i den forna kapellsalen, ett löfte som vi gärna höll. Dessutom satt på kapellet det kopparkors som tidigare hängt på Metodistkyrkan i Slite, numera riven. Korset hade istället satts på på baptisternas kapell i Gothem.

En höst/vinter var det en stöldturné i bygden. Husen före kapellet och husen efter drabbades. Av någon anledning hoppade bovarna över vårt kapell. Förmodligen fungerade korset, respektingivande eller avskräckande. Vi var förstås lyckligt lottade.

Vid ett tillfälle då jag celebrerade högmässan noterade man särskilt att vaktmästaren, kantorn och prästen alla hette Stenström i efternamn, fast ingen av dem var släkt med de andra. Jag tror till och med att man fotograferade detta tillfälle, även om jag inte har den bilden.

Stadsbor ojar sig ibland över landsbygdens många kyrkor som underhålls fast så få är aktiva i kyrkan. Flera gånger när jag fått tjänstgöra i Gothem, Norrlanda, Vallstena och Källunge har många ipersoner firat gudstjänst tillsammans. Inte sällan strax under 10 procent av befolkningen i socknen! Skull stadsförsamlingarna nå upp till sådana siffror finge man bygga ut och bygga nytt. Fromheten på landsbygden är med andra ord ett föredöme! 

En helg, ljus av saknad

Vi är omgivna av många vänner. Av dem är inte alla levande.
Somliga är döda, andra är påhittade. Jag tänker ofta på en litterär vän 

som Astrid Lindgren hittat på. Rövarhövding Mattis i Ronja
rövardotter har skaffat sig en plats i mitt liv.
Hans tafatta försök att visa närhet är rörande. Han berör
mig också för att vi numera delar en upplevelse.

Den gamle Skalle-Per har alltid funnits i Mattis liv.
Så blir Skalle-Per sjuk och dör. Mattis blir utom sig av sorg.
Mattis ropar ut sin förtvivlan. "Han fattas mig" skriker han
och man kan riktigt känna hans förlust. Han vet vad han
talar om. Och de orden har letat sig in i många runor och minnestal.

Patricio, att av våra barn, blev sjutton år gammal. 1992 avled
han hastigt i en tumörsjukdom. När han dog blev tomrummet i
vår familj så påtagligt att det framstod som en närvaro.
Där hans handduk skulle ha hängt ropade frånvaron
hans namn. Hans rum, vanligtvis fyllt av musik och skratt,
blev så tyst att själva tystnaden protesterade.

Platsen vid frukostbordet stod tom och stolen påminde dag efter

dag om att han borde suttit där. Här skulle han vara, här. Varje dag
när han inte kom hem från skolan, när han inte dök upp på kvällen,
när han inte ringde till jobbet… Hans frånvaro skakade oss. Det var
som om varje ögonblick berättade för oss, gång på gång, att han var död.

Dagar då familjens traditioner kullkastades blev extra svåra. 

Födelsedagen då ingen fanns att uppvakta på sängkanten, 

då kalaset inte gick av stapeln, blev vi mera
vilsna och trasiga. Ingenting stämde. 

När släkten möttes saknades han.
Vid andras födelsedagar ekade hans frånvaro.

Första julfirandet försökte vi genomföra som vanligt. Men

när en i kretsen saknas haltar traditionen och vanorna. De fåtal
julklappar vi skaffat varandra blev nästan kvar under
granen. Vi förstod inte hur vi skulle kunna dela ut
julklapparna när inte han var där. Det var många tårar,
vänners omtanke och närhet till varandra som till slut tog
oss igenom den julen.

Glädjen över det barn som föddes i Betlehem fick just då ge
plats för sorgen efter en ung människa. Änglasången i
julnatten skorrade och profettexten om sonen som blir oss
given kändes nära nog som en plåga. Är det så de har det, alla föräldrar
som sörjer sina barn? Här, i Ukraina, i Gaza, i Israel, i Libanon...?

Sorgen får efterhand sprickor där ljus och glädje letar sig in. Bara att besöka en grav kan göra sitt till.

 

Våra ljus lyser upp gravplatser och kyrkogårdar,

Ja, hela allhelgonahelgen med helgon, martyrer

och hela den himmelska härskaran tycks ljusna. 

Själv mumlar jag sakta, när jag tänder ett ljus,

orden som Jesus sa: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

Allhelgonahelgen sjungs requiem

 Allhelgonahelgen närmar sig. En av kyrkoårets mer aktiva helger eftersom människor numera vallfärdar till sina anhörigas gravar på kyrkogårdarna. Minnesgudstjänster och flerfaldiga konserter genomförs. I de av levande ljus upplysta kyrkogårdarna vandrar människor till långt in på natten.

Ofta sjungs denna långhelg i kyrkorna olika requeim med dess fasta fixerade skriftliga form. Jämför man t ex Mozarts och Verdis requiem har vi med kyrkans gudstjänst som bas en textens samstämmighet.

Först en bön om evigt ljus, vila och frid. Ljuset förknippas med Gud. Glorian runt Jesus och guldet på ikonerna är det himmelska ljuset. Gud är ljusets källa, är ljuset. Att komma in i vilan, eller friden som svenska översättningar föredragit, är att vara nära Gud.

Därefter Kyriet, människans bön om förbarmande, som hörs i Nya testamentet från en blind som tillber sig uppmärksamhet och får sin syn. Och som hörs i var mässa. Herre förbarma Dig. Kriste förbarma dig.

Guds vrede – den som många tagit avstånd från eftersom den upplevts skrämmande och hotfull. I Gamla testamentet vördas Gud som så upphöjd och helig att glöden från hans vrede hade kraft att förgöra dem som trotsade honom. Vredens dag, då räkenskapen görs upp, då konfronteras ondskan, orätten, det destruktiva och gudsfrånvända. Då får människan ta ansvar för sina gärningar. Men vredens andra sida är nåden och upprättelsen, återställelsen. Alla som har ropat – finns det då ingen rättvisa – ska den dagen se rätten flyta fram som vatten.

Domens dag, Dies ire, då ljuder basunen, Tuba mirum, och de döda uppstår: Paulus skriver: Vad jag nu säger er är ett mysterium: vi skall inte alla dö, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty då uppstår de döda i oförgänglig gestalt, och vi förvandlas.

Sedan återblickar texten mot Konungen, den man fruktar, och Jesu offerdöd lyfts fram. Som en påminnelse till Gud. Glöm inte bort den kamp Jesus kämpade. Ta från mig skulden, du som faktiskt benådar rövaren och synderskan. Ställ mig bland fåren, de benådade. Bakgrunden är Jesus i Matteusevangeliet som visar att den som handlat barmhärtigt mot medmänniskan själv ska möta barmhärtighet. Och den obarmhärtige skördar sin egen obarmhärtighet bland getterna. Livet levs på kanten mot ett bråddjup, som för att visa oss vikten av hur vi lever i tanke och handling.

Till sist slutet: finns det då någon räddning undan domen, vreden och fördömelsen? Även om många devalverat domen och förnekat vreden och detroniserat Gud - blir vår bön i alla fall: O Jesus Kristus, full av nåd, giv dem din frid.

Pie Jesu Domine

Dona eis requiem

Gör inte detta hemma...

Förr (dåtid) förskönar många av oss gärna eller omedvetet. Att det blivit bättre på många sätt vet de flesta av oss, även om vi inte deklarerar det högt och ljudligt När vi någon gång jämför gamla skrifter med vår egen nutid märks det skakande tydligt. Husmoderns hemkurer och goda råd är en guldgruva för dylika aha-upplevelser! Själv har jag enbart den 8:e upplagan tryckt 1933, så ett och annat äldre råd har säkert lurat sig med.

Först handlar det om sjukdomsfall och krämpor. Andas genom näsan, diskuteras. "Vanan att anas endast genom munnen framkallar sjukdomar av många slag i svalg och näsa samt ger obehindrat tillträde för skadliga bakterier, som fästa sig i munhålans och angränsande slemhinnor. Kronisk snuva blir ofta följden och ansiktsuttrycket blir slött." Om barn inte kan andas genom näsan är botemedlet ofta att läkaren gör en lindrig bortklippning av det som täpper till näsan...

Råden står i bokstavsordning och snart dyker därför rubriken Apelsinkuren upp. Ett råd som tros ska hjälps mot "allmän svaghet, blodbrist och dålig matsmältning"! Försök gärna, den som vågar. Men var medveten om att du, den sista veckan i denna kur, behöver äta 151 apelsiner. Och veckan därpå under nedtrappningen konsumera ytterligare nästan lika många apelsiner. Kanske är det bäst att ta rådet som ofta ges i televisionsprogram när man där genomför något experiment med osäker utgång: Gör inte detta hemma!

Misär på vårdboende

En gammal och god vän har hamnat på ett vårdboende efter ett en svår fallolycka i sin lägenhet. Hon har det extra svårt just nu. Artros i axlar och nacke hindrar henne från att ens kunna dricka själv. Muggen med sugrör når inte fram till munnen, ens när hon gör sitt yttersta. Hon kan vrida huvudet bara några centimetrar åt vart håll. Än mindre kan hon justera hörapparaten. För henne att nå dit vore som om en pensionär fixade att hoppa högre än Mondo. Omöjligt med andra ord.

När vi hälsade på hade hon just ringt för att få sin medicin så att hon skulle orka med besöket. När vi gick efter 2 timmar bad hon oss att säga till personalen eftersom ingen kommit med den behövliga medicindosen. Svaret var att de inte ville störa när hon hade besök! Redan innan hade vår vän kommenterat att när hon ber om något kan det helt glömmas bort eller dröja timmar innan det sker. 

En anställd som inte hanterar medicin kom under vårt besök in med något att dricka till vår vän och hjälpte henne genom att hålla muggen så att sugröret landade i munnen. Vi försökte samtala med vårdbiträdet under tiden men kunde inte förstå hennes ansträngningar att tala svenska. Och vi hade inga hörapparater för att alls höra något.

På nätterna sätter hennes värk av en annan sjukdom in. Den medicin som ges är otillräcklig så de långa vakna nattliga timmarna tillbringas med ofattbar smärta. Ett besök på sjukhuset i grannstaden ledde till en röntgenundersökning varefter hon blev hemskickad utan några svar och inte heller någon vårdplan. Det verkar som om sjukvården och vårdboendet finner det godtagbart och tillfredsställande att hon ska leva under dessa villkor! Misär var vårt intryck. Vem vågar bli gammal och sjuk om det är så här det ska bli?!

Politisk populism växer obehindrat

Hur kan någon tänka positivt, än mindre rösta för, reaktionära och populistiska idéer och personer? För mig är det obegripligt. Jag förstår nämligen inte lockelsen i förenklade och förljugna svar på politiska, ekonomiska och existentiella problem och frågor. Trumpfebern i USA är en sådan gåta. Det starka stödet för SD i Sverige en annan eller FPÖ:s seger i Österrike ytterligare en. De skapar sin egen berättelse och sin egen sanning som motstånd och uppror mot rådande politiska praktiker med drömmen att själva ta över överallt.

Förnuftiga och rationella argument verkar inte bita på anhängare till dessa politiska rörelser. I USA där moral, livshållning och sanning stått högt i kurs har andra överväganden vuxit sig starka. Eller är det känslor av vanmakt som bara ser en lösning hos den eller dom som framställer sig starka och ger de enkla och svart-vita svaren? En utspridd otillfredsställelse och frustration där drömmen om att allt ska gå att återställas tycks ingjuta hopp? Det var bättre förr innan världen blev stor och konkurrensen mellan lokal tätort och omgivande landsbygd förbytts i internationella hot, ofta sammanfattade i globalisering, där jobben flyr och utsattheten känns i familj och plånbok.

Motkrafterna kan inte gärna öppet fråga vad det är för fel på folk eftersom det kunde locka ännu fler att stötta extremt reaktionära krafter. Psykologer, sociologer och statsvetare borde vara intresserade av att lära sig mer om det finns mekanismer som stärker disruptiva politiker och partier. Är det så att demokratier har svaga punkter som kallsinnigt utnyttjas. Frågorna är oändligt många, svaren försvinnande få.

Trump som i sin presidentkampanj hotar att jaga vänstermänniskor, som han dessutom kallar galna, med nationalgardet och armén hotar därmed demokratins grundval där yttrandefrihet är ett omistligt värde. Han utnyttjar sin yttrandefrihet för att hota andras! Därtill har han en majoritet av landets mer evangelistiska kyrkor och rörelser på sin sida. Även bland katoliker finns ett utbrett stöd för Trump. Hur kan det komma sig?

Döstäda och flyttstäda

Döstäda, med eller utan d, har blivit ett begrepp. Låter en aning desperat. Som något ofattbart angeläget. Den ena innebörden är att städa och avyttra en död persons hem. 

Ordet kan i sin andra betydelse handla om att efterlevande ska slippa ta hand om alltför mycket efterlämnat. Ägodelar ska röjas och rensas med tanke på den egna döden. Att ha hjälpt till i förväg kan ses som framsynt och välvilligt. Denna trend har till och med exporterats och blivit till en TV-serie: "The Gentle Art of Swedish Deathcleaning". Den ska finnas på SVT Play.

Begreppet städa har med andra ord en ganska omfattande innebörd. Den som säger sig ha hjälp med städningen menar normalt bara med vården av hemmet genom damma, dammsuga, torka av ytor och lister, skaka mattor (gör någon det idag förutom vi?) och eventuellt putsa fönster. Den som bistår med städning packar inte ner och bär bort tavlor, möbler, böcker, mattor m.m. Inte ens ordet storstädning inrymmer bortforslandet av möblemang och inventarier. 

Att ämnet dyker upp här beror på en planerad flytt om några månader. Därav även utrensningen av böcker som stillsam nyligen berättat om. Det glesnar sakta bland bokbeståndet. Idag påbörjades besiktningen av vaser, ljusstakar och dricksglas för att inte behöva släpa med allt som förvärvats under  lång tid. Till och med Ture Berglunds glasföremål ska rensas! Förtjusningen över åtskilliga estetiska och tilltalande föremål (sådana är väl de enda vi håller oss med?) måste vika om inte vår nya lya ska bli överbelamrad redan från början.

Så, i överförd betydelse, ägnar vi oss redan åt att flyttstäda. Livet är föränderligt. Den som slänger en del tillhörigheter blir, otroligt nog, själv ganska lättad. Vilket ska ske en gång till när rensning och röjning är avslutad och när alla pryttlarna och vi till slut har givit oss av. Mot nya äventyr...

Goda råd till en kyrkoherde

När en kyrkoherde installeras och tas emot i sitt pastorat hålls många tal. Somliga mest välkomnande, andra handlar om personens goda egenskaper parade med några goda råd. Stämningen, vid den installationshögmässa jag igår fick delta i och efteråt i ett församlingshem, var otroligt varm och god! Personen, Josephine, var uppskattad och efterlängtad i den nya rollen och uppgiften.

Om jag hållit ett tal skulle det ha haft fina ord om den nya kyrkoherden som är stark, from, varmt medmänsklig och engagerad! I en församling där vänskap råder och många tycker om varandra och är öppna för att nya personer inkluderas där passar du verkligen in! För du är en sådan klok, varm och vänsäll person!

Förmodligen hade i ett sådant tal något gott råd slunkit med. Här är några fler goda råd än vad som hunnits med eller varit passande vid samkvämet. 

1. Grubbla inte över gårdagen, men tacka för den, dra nytta av den och möjliga insikter och lärdomar.

2. Tänk över den innevarande dagen och dess uppgifter och be gärna för den, pastoratets församlingar och medarbetarna.

3. Se till att du hinner förbereda dig och se till att ha ställtid mellan olika uppdrag och uppgifter. Ägna tid åt att efterhand lära känna förtroendevalda, medarbetare och människor engagerade i församlingens gudstjänstliv och aktiviteter. Bed med och för församling och medarbetare, sjung och förkunna!

4. När du leder möten och sammanträden - låt även där evangeliet ha plats, hasta inte på besluten utan lyssna även på de mera lågmälda.

5. Var mer påläst än andra. Var rejält insatt i Kyrkoordningen. Och Bibeln förstås.

6. Lita på dina medhjälpare, stöd och uppmuntra dem! Se till att ha roligt och trevligt. Men ta inte över medarbetares problem och uppgifter så att du också måste göra det andra skulle ansvara för och ha gjort.

7. Hjälp och led medarbetare att förankras i och stå bakom pastorala planer och visioner, så att inte några håller sig med andra och konkurrerande planer och mål. 

8. Se till att ha stöd, även av mentorer och själavårdare.

9. Lita på din kallelse, dina egenskaper och förmågor! Du både kan och förmår!

Vila i liturgin och låt ordningarna vara tydliga och stå fast så att igenkänning och hemmakänslan växer till när församlingen möts i tacksägelse, bön och lovsång. Ha gärna många men fasta uppgifter så att åtskilliga kan ge sitt bidrag som förbedjare, textläsare. kors- och ljusbärare, körer, kyrk- och gudstjänstvärdar, kyrkkaffeansvariga, söndagsskollärare m. fl.

Mycket på en gång och alltför många råd. Det var ungefär så jag tänkte och det jag lärde mig när jag en gång fick förmånen att leda i Olaus Petri. Men här finns i alla falla några detaljer som kan ge stadga och hjälp för att den egna insatsen ska bli så bra den någonsin kan. Det finns alltid vägar framåt för att gå vidare!

Israel, Gaza, Västbanken och Libanon

Rätten att försvara sig är rimlig och nödvändig i en värld som vår. Men liksom andra rättigheter kan den förvanskas och utnyttjas. Hamas vedervärdiga, laglösa och blodiga massaker inne i Israel satte igång en vedergällning som pågått i veckor, månader och år. Gaza ligger i ruiner. Ofattbart många civila har fått sätta livet till. Förklaringen är gång på gång att Hamas gömmer sig i befolkningen, i skolor och på sjukhus. Därmed ska dessa platser bombas och skjutas sönder. Antalet oskyldiga offer, kvinnor och barn, bekommer inte den hämndrusiga staten. Israel anser att det är nödvändigt och befogat att bomba och skjuta. Dödandet blir Hamas fel, tycks Israel mena.

Ropen på stöd och hjälp klingar i stort sett ohörda. Världssamfundet verkar kraftlöst och alltför lågmält. Inga verkliga försök har gjorts för att stoppa Israels folkmordstaktik, den som går ut på att den som råkar stå i vägen är själv ansvarig för följderna. Så har Gazas befolkning tvingas fly fram och tillbaka inom sitt begränsade, och numera av hus sönderbombade till grushögar fyllda, område.

Till min egen förfäran blev jag tyst. I känslan av otillräcklighet grät vi för alla offer i Israel och i Gaza, på Västbanken och i Libanon. Fred i någon trolig och positiv mening finns inte inom en överskådlig framtid. Israels utsäde växer till generationers glödande hat, och vad har då bomber och kanoner åstadkommit?

I en liten volym i FIB:s lyrikklubb kom 1972 Palestinsk poesi ut. Där har Tawfiq Zayad sin dikt:

Begrav era döda och stig upp

Det blev vår lott att dricka upp det
till och med glaset
i vårt bittra höjda  krus

Det blev vår lott att slaktas

som får och tackor

den stund vanmakten gjorde oss som förryckta

Det blev vår lott att fly

som en flock höns

Vi känner skammen ända in i märgen

Men än sen? Denna vår kropp är en bro

över det salta havet

till stränder som ej förrått oss, som vi ej förrått

Jord, som är guldsand

safir och elfenben

vår kärlek är starkare än kärleken och rikare

Så begrav era döda och stig upp

Morgondagen, om den än flög iväg,

skall ej slippa från oss

Vi har ej förgåtts, men

till nya människor

har vi formats

En dikt sprungen ur tidigare erfarenheter verkar nu oerhört aktuell. Är det någon som tror att de nya människorna som stiger fram ur eld, aska och grus har lärt sig att älska sina medmänniskor i grannlandet Israel? Än mindre den Israeliska staten. Var och när ska det någonsin sluta...

Gängkriminella och Jesus

Vad visste Jesus om gängkriminalitet? Förmodligen ingenting alls. Ändå finns det upplysningar att hämta hos honom som är relevanta idag. När 12-13-åringar begår brott, skjuter, lemlästar och döda har de ett eget ansvar. Men anstiftarna som kallblodigt använder barn som ombud och utförare ska inte gå fria! Det är som om Jesus har tänkt på denna galna rollfördelning där vuxna besudlar och förstör barn.

I Matteusevangeliet undervisar Jesus på följande sätt: "Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer." Samma tanke återges på följande sätt i Lukasevangeliet kapitel 17: "Han sade till sina lärjungar: »Det är oundvikligt att förförelserna kommer, men ve den genom vilken de kommer. Det vore bättre för honom att ha sänkts i havet med en kvarnsten om halsen än att kunna förleda en enda av dessa små."

Hur stort ansvar som ligger på de vuxna brottslingarna kräver an avvägning, men med en enkel måttstock är anstiftarna lika skyldiga till dåden som utförarna. Det må gälla de kriminella gängen, miliser, privatarméer och andra. Därför att sammanhang och kontext viktigt att utreda när förövarna ställs till svars så att alla skyldiga blir lagförda!

Frågan om den fria viljan dyker genast upp. Det vore lätt att nyttja tankar om den av synden trälbundna viljan för att förklara alla möjliga mänskliga beteenden, ja, till och med brott. Men det blir en bortförklaring om den relativt fria och egna viljan inte tillmäts betydelse. Det är möjligt att välja ett liv som strävar efter att präglas av medmänsklighet och kärlek, det är möjligt att välja ett liv i Kristi efterföljd på samma sätt som det är möjligt att välja brottets bana där respekt för andras liv och lycka sorterats bort. 

Dagens teologer har ett och annat att ta itu med när det gäller ansvar och fri vilja andligt och världsligt...

Konsten att göra sig av med böcker

Om konsten att göra sig av med böcker - en bra rubrik för en text om det svåra som bokälskare tvingas gå igenom när de av olika skäl behöver rensa i sina bokhyllor och förråd. Anledningarna är många. Det finns inte längre plats för fler böcker. Bokhyllorna är överfulla. Kanske ska man flytta och rent av till en mindre lägenhet. De känslomässiga banden till många av böckerna har blivit betydligt svagare och äntligen går det att skiljas. 

Bäst är att sätta sig ner och tänka, först. Sedan behövs kriterier för att underlätta valet av de volymer som måste vandra vidare. Här är några av de punkter som fått styra mig

1. Kommer jag någonsin att läsa den här boken igen?

2. Kommer jag att slå upp den och kanske söka efter något i den?

3. Vilka känslomässiga band har jag till just den här boken?

4. Finns det andra skäl att behålla boken, är den värdefull, unik, speciell på något sätt?

Kommen så långt har beslutet nästan fattat sig själv. Svarar jag ett tydligt nej på första frågan och ett ganska starkt nej på den andra, då blir fråga 3 inte fullt så avgörande. Även böcker som jag har känslomässiga band till kan delvis sorteras bort. Är den skriven av en viktig släkting, av en vän? Är den en gåva från en för mig viktig person? Kanske har volymen en gång öppnat en ny värld för mig. Har den kanske påverkat mig så starkt att bara jag tar i den kommer upplevelsen tillbaka? Har jag fått den i gåva? Har den tillhört någon som är viktig i mitt liv? Men även somliga sådana böcker kan man låta gå med viss själsstyrka och beslutsamhet.

Nästa grupp av frågor handlar om vad som ska ske när beslutet att göra sig av med böcker är slutgiltigt. 

4. Kan den hör boken återbrukas av någon eller några?

5. Finns det vänner som har intresse för denna volym?

6. Gör en lista på vilka som fortfarande tar emot böcker med adresser och telefonnummer: antikvariat, bibliotek, second hand...

7. Nerpackning och bortforsling.

När böckerna jag ska behålla har ställts tillbaka i en bokhylla, undersök då om du fortfarande tänker behålla dem. Alltför mycket lagrat i bokhyllorna blir inte så roligt för efterlevande att ta hand om. Fast de skulle bara veta hur mycket som redan omplacerats, givits bort och slängts. Efterhand som förmågan att slänga slagit rot och utvecklats till skön konst minskar sentimentaliteten. Att slänga känns befriande! 

Ska böckerna gå till pappersåtervinningen eller bara sorteras som brännbart? Hårda pärmar måste rivas bort, upplyses vi om, innan en bok kan kvalificera sig för pappersinsamling. Annars sorteras det som brännbart.

Efter några veckor har många hundra kilo böcker lämnat hemmet. Ibland har kassarna varit så fulla och tunga att de givit upp. Trasiga papperskassar och utströdda böcker bör naturligtvis undvikas.

Tänk om det bara var tryckta böcker som behövde rensas. DVD-filmerna behandlas numera ganska känslokallt och förpassas ur bostaden. Som tur är finns det en ung släkting som fortfarande njuter den föråldrade tekniken. Fast hon har rätt, många av de här filmerna finns inte på streamingtjänsterna. 9 Marylin Monroe-filmer eller 6-7 stycken där Doris Day förnöjer och ett antal dansfilmer med Fred Astaire. Eller vad sägs om en klassisk TV-serie som I, Claudius med Derek Jakobi i huvudrollen? Gamla vänner kan man fortfarande ha, bortlämnade men fortfarande betydelsefulla och uppskattade!

Gammal eller äldre?

Tiden är en linje som rusar in i framtiden. Den runda och cirkulära tiden finns förstås också där, även om många övergivit armbandsklockorna för att hålla ordning på minuter, timmar, dagar, veckor, år och decennier. För att överblicka ett århundrade tvingas vi ställa oss på andras axlar. Hur ska vi annars få syn på något som sträcker sig utöver och bortom samt bakåt och mot det som kallas förr. Kalendern betonar upprepning enär veckor och dagar både kan ses som något cirkulärt återkommande eller som en väg in i framtiden där dagar och kyrkoårets helger återkommer..

År läggs till år är ett uttryck som behövs för att balansera mångas oförställda förtjusning över perspektivet här och nu. Det ena eller det andra, antingen eller, (är det någon som minns Kierkegaard?) kan också behöva en motvikt i ett både och.

Numera är jag 76 år gammal. Ibland möter jag någon som påstår att jag tillhör de äldre. Hur nu det går ihop? Gammal och äldre? På en och samma gång?

Gudstjänsten som mål

Församlingens gudstjänst är en otroligt fin tårta! Den består av många människors insatser och bidrag som när de sammanfogas blir till denna smakliga anrättning. Förutsatt att man förmår tänka på de olika bidragen som tårtbitar. Om detta har stillsam berättat om tidigare under rubriken: Skulle det kunna heta tårtmodellen? Där föreslås att olika grupper bidrar med sina speciella förmågor (tårtbitar): textläsare, förbedjare, körer, söndagsskollärare, kyrk- och gidstjänstvärdar, kyrkkaffegruppen, kors- och ljusbärare, ministranter präster och diakoner osv. 

Någon frågade mig varför inte körsångare kunde vara mer delaktiga i församlingen. Vilket fick mig att även tänka på församlingens vardagsliv som en tårta i tillvaron. Där finns ofta, åtminstone i en stor församling, mängder av olika grupper som träffas under veckorna. Alla som deltar i dessa verksamheter går inte på gudstjänsterna. Ändå uppskattas dessa verksamheter. De ses som meningsfulla och platser där man inbjuder till högmässor, konserter och annat i församlingen regi. I dessa grupper hålls andakter med bön psalmsång och förkunnelse. Evangeliet om Kristus är även där ständigt i svang. Att det inte blir som vid den ursprungliga pingsten är något som understundom kan bekymra och kräva eftertanke och omprövning...

Körernas huvudsyfte i församlingarna är att ge sitt bidrag till gudstjänsten, både som förkunnelse, fördjupning och lyftning. De som inte vill eller förmår omfatta tron av sångarna har i alla fall lovat sig vara lojala med uppdraget. Körerna möts regelbundet, flera timmar varje vecka för att öva och sjunga. Utöver gudstjänster genomförs konserter och ibland små turnéer. Därtill kommer de till kyrkan långt före de flesta för att fortsätta öva, och sjunga upp sig, för att på så sätt vara beredda att göra sitt bästa i församlingens möte med varandra och Gud. De lyfter vår lovsång och förskönar gudstjänsten.

Körerna satsar mer tid och engagemang än de flesta deltagarna i andra verksamheter. Kopplingen till mässan är utomordentligt stark. Att sångarna efter gudstjänsten inte deltar så ofta i kyrkkaffet kan då vara begripligt, särskilt i körer där sångarna fortfarande har små barn och ungdomar hemma. Deras tårtbit, bidraget till församlingen, är tidsmässigt stor och betydande. Körerna är värda all uppskattning vi kan ge dem!

Dignande bokhyllor, inga förstaupplagor.

Bokhyllorna svämmar över! Trots det har ingen hylla rasat ihop under tyngden, än. I rummet där böckerna samsas med ett par fåtöljer och en televisionsapparat känns det ombonat och fint. Bara man glömmer allt damm som böcker älskar att samla på. Vad ingen anar är att böckerna står i dubbla rader.

Redan som barn trollband böckerna mig. Stumma och slutna stod de där ända tills någon tog ner en volym och började läsa. Då öppnade sig världar och sekler. Vem behövde bygga kojor eller dansa balett när det fanns böcker? Besöken i stadens bokaffärer irriterade biträdena eftersom jag smygläste i butiken. Blev jag utkörd fanns faktiskt en annan bokhandel att fortsätta i, tänk, i lilla Visby. Bibliotekets dörrar slet jag nästan ut alldeles själv. Och boktravar släpades hem och lästes. 

Så har det fortsatt och hyllorna förmerades och fylldes. Tonvis med väl utvalda, givna, skänkta och inköpta böcker belamrar denna litterära skattkammare. Hade jag haft förstånd hade det funnits förstaupplagor och vackra inbundna band, istället har författare, ämne och innehåll styrt förvärvandet.

Senaste tiden har vi rensat i källarförrådet där annat hopsamlat staplats. Att blickarna dessutom föll på bokhyllorna och deras dignande mängd tedde sig naturligt. På två minuter var beslutet fattat. Här skulle rensas. Allt som går ska ner i kassar och till en andrahandsbutik som får avgöra om något ska säljas vidare eller kastas.

Här är de två minuternas skörd:

Cecilia Lindqvist, Tecknens rike.
Reidar Jönsson, En hund begraven,
Pelle Sollerman, Puketörnet.
Leo Tolstoj, Anna Karenina del1 och del 2.
Leo Tolstoj, Krig och fred del 1 och del2.
Sven Delblanc, Vinteride.
Per Olov Enquist, Musikanternas uttåg.
Helle Stangerup, Christine.
Eyvind Johnson, Olibrius och gestalterna.
Gunnar Harding, Kreol.
Väinö Linna, Söner av ett folk.
Väinö Linna, Högt bland Saarijärvis moar.
Väinö Linna, Upp trälar.
Herman Hesse, Glaspärlespelet.
Jan Guillou, Att inte vilja se.
Jan Guillou, Brobyggarna. 

Har jag gjort det jag bort?

Vaknar upp och tror att det är en annan dag. Torsdag kan bli tisdag och fredag en lördag. Äter frukost och ska berätta vad en minister i regeringen sagt. Plötsligt har den ministern inget namn utan är gift med den där du vet... När jag reser mig från frukostbordet blir jag stående som en staty eller försjunken i meditation. Eller som ett djur kan stelna inför en fara. Klokt är nämligen att låta bli att trilla omkull när yrseln blir för kraftfull. Efter en stund går det över och det går på nytt att hasa sig fram i de röda tofflorna.

Framåt förmiddagen är det dags att sitta framför dator. Ett nytt inlägg på bloggen stillsam ska totas ihop. I alla år har tankarna trängts för att få komma fram. Vad som ska avhandlas för dagen har givit sig självt. Nu stirrar jag på skärmen med tröga idéer som vadar i sirap. Trögt går det, innan det släpper. Då blir det nästan som vanligt. Pekfingrarna dansar på tangenterna. Och ett nytt inlägg ger sig ut i cyberrymden. 

När lunchen ska ätas finns ingen fantasi kvar. Filmjölk och flingor får sällskap av en hård smörgås med kaviar på. Samma meny som igår och i förgår och dagen innan i förrgår. Så går en lunch ifrån vår tid. Sätter mig framför TV:n och fortsätter på en streamad serie. Vaknar upp och har inte längre en aning om vad som försiggår på skärmen. Vad göra? Börja om från början?

Får frågan om jag ringt de där samtalen jag hade sagt att jag skulle. Nog gjorde jag det redan i förra veckan? Vilket jag inte hade gjort. Får vandra till Canossa, krypa till korset och klä mig i säck och aska. Och ringer de där samtalen som blir båda långa och goda.

Bespetsar mig på att ta en kaka till eftermiddagskaffet, det som jag inte längre dricker. John Blund kan bli alltför pigg, eller rejält sur, och inte vilja komma. Tar en Champis, örebroläsken som jag älskat i alla år. Nu är den för stark (!) så drycken måste spädas med aningen bubbelvatten som t.ex. Loka. Sedan kan den njutas, förutsatt att den är riktigt kall.

Går ut ett ärende. Måste till apoteket Apoteket. Mediciner har tagit slut. När jag väl är där får expediten hjälpa mig. Vad den där burken jag behöver heter har fallit ur minnet. Vi hjälps åt och väljer mellan Kalcidos och Kalcipos. Det blir säkert bra, säger jag.

På väg hem andfåddheten så att yours truly tvingas sätta sig på rollatorn ett par gånger för att hämta andan. För några år sedan kunde jag springa, både fram och tillbaka. Det var då och nu är nu. Väl hemma sorterar jag in medicinerna i mitt eget medicinförråd, stort nog för att kunna göra affärer med.

Framåt aftonen, vid läggdags, har en liten tupplur framför televisionen redan hunnits med. Timmen är sen, sisådär åtta, halvnio. Råkar få syn på min vad. Där det fordomdags fanns muskler och rosig hy avslöjar sig nu bergstoppar av rynkig hud.

Vad är det som hänt? Är det något som har skett? Egentligen inte. Det är bara åren som gått. Det livliga och aktiva har tonats ner en smula. Vad spelar det för roll! Livet är trots allt härligt och värt att leva!

Till avslut, en trudelutt:

Jag kan icke räkna dem alla:
de saker som ej går så fort, 
jag tappar bort namn och kan falla 
och tror att jag gjort det jag bort, 
helst späder jag läsken den kalla  
- det mesta blir glatt, fint som skrot!
(Mel. Ps. 260)

Vad är det inom dig som...?

Vid middagsbordet spände en vän ögonen i mig och sa: "vad är det inom dig som får dig att tänka så?" Där förstördes middagen för mig och vänskapen naggades i kanten. Försöket att psykologisera min uppriktiga mening gjorde ont. På jobbet var jag van vid alla möjliga liknande inspel, men hemma, vid vårt eget matsalsbord? Visserligen var det här i en tid där psykologi stod högt upp bland alla förklaringsmodeller till både personliga och samhälleliga problem.

Uppenbarligen har det krävts, och behövs fortfarande, något extra för att få igång människor så att ett samtala kan komma igång. Rollerna måste ifrågasättas och brytas, så att vi snabbt kan komma ur vår skyddande skal som hindrar raka samtal. Och känslorna som är så såra att ta fram nr andra är med lockas eller tvingas fram med olika tekniker.

På konferensen skulle en grupp på fyra sätta sig runt ett bord mitt i lokalen omgivna av alla deltagare som skulle iaktta vad som skedde, även i det som verkade ske. Helikoptersittning brukade sådant kallas för. Vem sa vad och varför? Vem styrde? Vilka var passiva? Diskussionen i centrum kunde t.ex. gälla en kyrkoherde som fungerade som en smått despotisk ledare eller en medarbetare med ett drogproblem etc.

Alla möjliga tekniker kom till användning. Många har liksom jag varit med om att de skulle ha på sig olika hattar, för att representera olika perspektiv, i samtal om arbetsplatser och mål för verksamheter. Sådana metoder används än idag. Även värderingsövningar står högt i kurs för att få igång samatal. Det har hänt att vid ett mötes början skulle alla säga: "jag checkar in". Detta för att anmäla sin fråga eller sitt ärende. Därefter skulle: "jag checkar ut", sägas högt. 

Myriader av människor har varit med på sammankomster, möten och konferenser där olika tekniker presenterats, lärts ut eller bara använts. Sensitivitetsträning blev något stort, men fick efterhand trappas ner eftersom aggressionerna grasserade. Deltagarna utsattes för något oväntat eller starkt provocerande. Somliga fick svåra men för livet. I mildare sammanhang kunde det handla om ett föredrag på en arbetsplatskurs. Föreläsaren dök inte upp. När väntan blev lång började människor i arbetslaget diskutera och rent av bråka med varandra vad de skulle göra nu. Kursledningen var diskret med och iakttog vad som hände. Konfrontationerna vid liknande övningar kunde bli svåra att begränsa.

Olika tekniker kunde underlätta för att se och tänka i nya banor. Det gick att få syn på sådant man normalt vare sig observerade eller tänkte på. Nu observerades hur var och en bidrog. Plötsligt blev pratkvarnarna som gärna dominerade talutrymmet obehagligt tydliga. En sådan som jag en gång var. Också personerna som mestadels var tysta kunde nu tas hänsyn till, de som när de tog till orda verkligen hade något kokt att säga. 

Märkligt var det med personer som aldrig ville något själva men som slöt upp bakom de informella ledarna. Och där fanns sådana som behövde skyddas eller få hjälp att komma vidare. Och där stod dom som vill uppfinna hjulet själva och inte kunde inordna sig i en gemensam strävan. Hur fick alla dessa olika karaktärer plats i föreningens, företagets eller församlingens målsättningar? Hur bli ett team? Då slår en fråga mig - vad är det inom mig som får mig att beskriva alla dessa tekniker på det här sättet?

Varningsskyltar behövs...

Ur en predikan hållen i Olaus Petri kyrka idag den 17:e efter Trefaldighet. 

Predikotext var Matt. 6:19-24. Hela predikan finns på bloggen Ordrik!

....Vägmärken gör nytta...

de hjälper oss som färdas på gator,

vägar och trottoarer, vi behöver hjälp!

De som ska köra olika fordon behöver faktiskt

gå i skola för att lära sig hur det ska gå till.

De lär sig att tolka och förstå

märken, tecken och varningar!

Var finns vägmärkena, varningarna och råden

som ska hjälpa oss att leva ett gott,

ett alltigenom medmänskligt och kärleksfullt, liv?

Att leva sitt liv kan faktiskt vara betydligt svårare

än att åka, köra bil, eller att röra sig i trafiken...

Den vanliga skolan lär oss något

av det vi behöver veta - men mer krävs,

särskilt om vi vill att tron och det kristna livet

ska ge människor mål och mening!

Konfirmandundervisningen är ett viktigt stöd.

Undervisning, dit en och annan predikan får räknas,

samtalscirklar och bibelstudier behövs

för att vi ska utvecklas och fördjupas i tron.

Bibeln, Den Heliga Skrift, är fylld av berättelser

och händelser som kan lära och hjälpa oss, vi som är

Jesu nutida lärjungar.

Visst är det då märkligt att bibelläsningen

och gudstjänstfirandet i Svenska kyrkan

hela tiden tycks minska och tappa i betydelse?

Det är ungefär som om allt fler av oss

lät bli att följa trafikskyltarna och vägmärkena.

Vi klarar oss själva. Som om det räckte

med lite god vilja för att allt skulle ordna sig i trafiken?