Idag kom våren. Elker också så var det först idag som jag lyfte blicken och såg att den var här. Blåsten hade gått och lagt sig i något snår. Och det där som finns i luften under våren (inte pollen) utan jorddoft och mylla, trädde fram.
Cykelturen till Universitetssjukhuset i Örebro blev en njutning. Ja det är våren, ja det är våren, som har kommit igen... Visslande struntade jag i allt grus som nyss spreds ut som en matta och försökte hålla isen kvar under sig. Nu bara ett ljud av löften om det som komma skall. Vårregn, knoppar och blommor.
Det är vår igen! Äntligen! Tack gode Gud!
31 mars 2009
30 mars 2009
Allt vad man är intresserad av...
Bloggkoll har jag väl inte, men tänk så mycket det finns att skriva. Jag hittar t exKarin Långström Vinge som skriver om verbet telefona - som tydligen betyder att lysa sig fram med sin mobiltelefon. Men det ljuset är inte till mycket hjälp för oss som alltid undrar: var sitter luren? Telefona (telefåna stavas det nog) är väl de som fånigt nog ständigt talar i sin telefon eller mobil. Som inte litar på direkt kontakt genom verkliga möten.
Och här fick jag flera minuter för egen bön eftersom den eländes uppkopplingen felade igen. Visserligen sitter bredbandsuppkopplingen inte i första jacket! Nästan som blasfemiskt och hädiskt handlande, eller hur? Och jag väntar tålmodigt (men med en växande irritation som tar andan av en).
Och så till sist dyker Brygubben upp med en pålitlig reflektion om tro:
1. Svenska Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap. Räkna inte med att just ditt sätt att leva tro blir mönster för alla, men ta heller inte skit för hur du lever i ditt dop.
2. Kyrkans tro, bekännelse och lära är en gudomlig uppenbarelse. Lita på att inga av nuets mänskliga trender rår på det kyrkan tidlöst förvaltar. Så du är skyddad från tuffa tag och kommer att falla mjukt även om det skulle bli från höga hästar.
3. Tro är ingen privatsak. Den får tvärtom prägla hela din personlighet.
4. Du är kyrka där du är. Vänta inte på att någon anställd eller politiker ska dyka upp, utan gör det du själv får och kan på direkten.
Sedan blir det ännu en obeställd paus som jag lågmält och vänligt uthärdar i väntan på Storasyster i vassen som just läst P.D. James bok The Private Patient ( kan den på svenska heta En otrevlig misstanke?) om den fromme (?)kommissarien Dalgliesh. Ännu en bok att plussa på den alltför långa listan! Nu för tiden läser jag mindre och devedear desto mer. Även antalet osedda långfilmer ökar dramatiskt trots att jag försöker följa med. Efterkälken, den är min, så att säga. Man sladdar liksom bakefter alla som redan sett det man endast hört talas om.
Snart landar jag hos Aletheia som ger en politisk omvärldsanalys med fokuspunkt i riksdagen. Läs- och tänkvärt för den som gillar sådant.
Och Prästerik skriver om Gravsättningens själavård. han konstaterar att han inte har behövt gå endsam till graven även om seder och inställningar skiftar: Jag möter ibland just det önskemålet från de anhörigas sida om att inte behöva följa med till graven. Och även om jag tycker att det är att frånhända sig sitt anhörigansvar, så kan det naturligtvis finnas många och stundom goda skäl till att man inte vill eller kan följa med den sista biten. Och jag argumenterar inte för att de ska följa med. Däremot är jag alltid mycket tydlig med att jag själv kommer att följa med till graven. Så om det ska vara minnestund i församlingshemmet efteråt, då får de finna sig i att vänta en liten stund på mig, så jag hinner ner till graven och tillbaka igen. Det märkliga är att när sedan själva begravningsdagen är inne så har den övervägande majoriteten övervunnit sin rädsla och bestämt sig för att de ska nog följa med till graven iaf. Hittills har jag aldrig behövs gå ensam till graven, även om vi inte varit så många alla gånger.
Denna oro och rädsla som anmäler sig inför det konkret och påtagligt slutgiltiga avsked man tvingas ta av den som är död. Det kan man som försvar försöka skjuta upp. Förr eller senare står man ändå inför det bergfasta faktumet att döden berövat oss dem vi älskar. Hur ska man klara sådant? Är det ens möjligt? Hur hanterar man därtill den oro för sin egen förestående död som därigenom påtalat sin ofrånkomliga ankomst?
Nog är bloggvärlden rik och omväxlande! Där kan man hitta vad man själv är intresserad av. Och är man inte intresserad så finns nog det också. Ointressanta bloggar, alltså...
Och här fick jag flera minuter för egen bön eftersom den eländes uppkopplingen felade igen. Visserligen sitter bredbandsuppkopplingen inte i första jacket! Nästan som blasfemiskt och hädiskt handlande, eller hur? Och jag väntar tålmodigt (men med en växande irritation som tar andan av en).
Och så till sist dyker Brygubben upp med en pålitlig reflektion om tro:
1. Svenska Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap. Räkna inte med att just ditt sätt att leva tro blir mönster för alla, men ta heller inte skit för hur du lever i ditt dop.
2. Kyrkans tro, bekännelse och lära är en gudomlig uppenbarelse. Lita på att inga av nuets mänskliga trender rår på det kyrkan tidlöst förvaltar. Så du är skyddad från tuffa tag och kommer att falla mjukt även om det skulle bli från höga hästar.
3. Tro är ingen privatsak. Den får tvärtom prägla hela din personlighet.
4. Du är kyrka där du är. Vänta inte på att någon anställd eller politiker ska dyka upp, utan gör det du själv får och kan på direkten.
Sedan blir det ännu en obeställd paus som jag lågmält och vänligt uthärdar i väntan på Storasyster i vassen som just läst P.D. James bok The Private Patient ( kan den på svenska heta En otrevlig misstanke?) om den fromme (?)kommissarien Dalgliesh. Ännu en bok att plussa på den alltför långa listan! Nu för tiden läser jag mindre och devedear desto mer. Även antalet osedda långfilmer ökar dramatiskt trots att jag försöker följa med. Efterkälken, den är min, så att säga. Man sladdar liksom bakefter alla som redan sett det man endast hört talas om.
Snart landar jag hos Aletheia som ger en politisk omvärldsanalys med fokuspunkt i riksdagen. Läs- och tänkvärt för den som gillar sådant.
Och Prästerik skriver om Gravsättningens själavård. han konstaterar att han inte har behövt gå endsam till graven även om seder och inställningar skiftar: Jag möter ibland just det önskemålet från de anhörigas sida om att inte behöva följa med till graven. Och även om jag tycker att det är att frånhända sig sitt anhörigansvar, så kan det naturligtvis finnas många och stundom goda skäl till att man inte vill eller kan följa med den sista biten. Och jag argumenterar inte för att de ska följa med. Däremot är jag alltid mycket tydlig med att jag själv kommer att följa med till graven. Så om det ska vara minnestund i församlingshemmet efteråt, då får de finna sig i att vänta en liten stund på mig, så jag hinner ner till graven och tillbaka igen. Det märkliga är att när sedan själva begravningsdagen är inne så har den övervägande majoriteten övervunnit sin rädsla och bestämt sig för att de ska nog följa med till graven iaf. Hittills har jag aldrig behövs gå ensam till graven, även om vi inte varit så många alla gånger.
Denna oro och rädsla som anmäler sig inför det konkret och påtagligt slutgiltiga avsked man tvingas ta av den som är död. Det kan man som försvar försöka skjuta upp. Förr eller senare står man ändå inför det bergfasta faktumet att döden berövat oss dem vi älskar. Hur ska man klara sådant? Är det ens möjligt? Hur hanterar man därtill den oro för sin egen förestående död som därigenom påtalat sin ofrånkomliga ankomst?
Nog är bloggvärlden rik och omväxlande! Där kan man hitta vad man själv är intresserad av. Och är man inte intresserad så finns nog det också. Ointressanta bloggar, alltså...
Är den som valts alltid förtroende värd?
Demokratisk jämlikhet är något eftersatt. Slagorden tornar upp sig som moln vilka skymmer det faktum att vi ändå har olika inflytande. Demokratins folkvilja byggd på majoriteter skall också tillförsäkra alla medborgare möjlighet att påverka beslut. Men den möjligheten skiljer sig åt, är olika!
Den som sitter i ett stort partis verkställande utskott och dessutom i 24 bolagsstyrelser tillhör otvetydigt dem som bestämmer. En sådan person har makt, myndighet och ett inflytande bortom det vanliga medborgare kan drömma om. Liknande maktpositioner kan finnas i alla de stora partierna.
Partitillhörighet är ett första steg på vägen till större makt och mer inflytande. Blir man vald till olika beslutförsamlingar, till styrelser och fullmäktigegrupper ökar inflytandet dramatiskt. Samtidigt säger man att partitillhörigheten minskar. Slustatsen blir att allt färre får allt mer att säga till om - visserligen med auktorisation vart fjärde år. Snart är det dags igen. Nästa år är valår. Då får vi många avgöra vilka av de få som är förtroende värda. Alltid något.
Den som sitter i ett stort partis verkställande utskott och dessutom i 24 bolagsstyrelser tillhör otvetydigt dem som bestämmer. En sådan person har makt, myndighet och ett inflytande bortom det vanliga medborgare kan drömma om. Liknande maktpositioner kan finnas i alla de stora partierna.
Partitillhörighet är ett första steg på vägen till större makt och mer inflytande. Blir man vald till olika beslutförsamlingar, till styrelser och fullmäktigegrupper ökar inflytandet dramatiskt. Samtidigt säger man att partitillhörigheten minskar. Slustatsen blir att allt färre får allt mer att säga till om - visserligen med auktorisation vart fjärde år. Snart är det dags igen. Nästa år är valår. Då får vi många avgöra vilka av de få som är förtroende värda. Alltid något.
29 mars 2009
Rensa bort dogmer
Frihet, jämlikhet och solidaritet har sina motsvarigheter i Svenska kyrkans lära hävdas ibland. Visst är det en spännande tanke. Svenska kyrkans lära bygger i stort på Luthers 1500-talsreformation och visst är det underbart att det finns grupper i vårt samhälle som faktiskt menar sig kunna finna den franska revolutionens huvudvärden i 1500-talets kristna lära (ja, med den lilla försköningen att broderskap är bortsorterat och utbytt mot solidaritet). De som tänker så utmanas härmed att visa var i kyrkans lära man finner dessa motsvarigheter.
Därtill menar man att folkkyrkan bygger på en bekännelse som är nedärvd. Det är just därför man blir så nyfiken på de läroformuleringar som hyllar värden som frihet, jämlikhet och solidaritet.
Samstämmigheten har under 1900-talet blivit allt tydligare därför att det finns förtroendevalda och präster som har hjälpt till att ordna denna samstämmighet. De har nämligen hjälpt till att frigöra kyrkan från de trossatser som skymde kärleksbudskapet.
Om sådana påståenden är det alldeles tyst, igenknäppt, inlåst. Ingen ifrågasätter, ingen säger emot. Ingen! Hur kan det komma sig?
Därtill menar man att folkkyrkan bygger på en bekännelse som är nedärvd. Det är just därför man blir så nyfiken på de läroformuleringar som hyllar värden som frihet, jämlikhet och solidaritet.
Samstämmigheten har under 1900-talet blivit allt tydligare därför att det finns förtroendevalda och präster som har hjälpt till att ordna denna samstämmighet. De har nämligen hjälpt till att frigöra kyrkan från de trossatser som skymde kärleksbudskapet.
Om sådana påståenden är det alldeles tyst, igenknäppt, inlåst. Ingen ifrågasätter, ingen säger emot. Ingen! Hur kan det komma sig?
27 mars 2009
Free Dawit!
Hallå hela pressen! Vilken utmärkt gemensam kampanj för Dawit Isaak som mötte oss tidningsläsare i morse! Chefredaktörerna för Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet gör gemensam sak för att äntligen få loss den fängslade journalisten Dawit Isaak. Många, många fler borde sluta upp bakom detta initiativ och dessutom ge det internationell spridning.
Tidningarna och deras chefredaktörer startar en namninsamling och vädjar om vår uppslutning. Vi är många som vill sluta upp bakom parollen: Free Dawit! Uppropet hittar Du också på nätet om du använder länken här: Free Dawit!
Han har dubbelt medborgarskap vilket inte respekteras av Eritrea. Man nämner i en av artiklarna dessutom att regimen förväntar sig skatteintäkter även från dem som flytt från förtryck och ofrihet. Inte ens som flykting släpper regimen greppet. Människor är något Eritrea anser sig äga.
Många har länge engagerat sig för hans sak. Som Vår grundade mening gjorde uthålligt i Radio och på nätet finns en sida där man regelbundet rapporterat och stridit för Dawit Isaaks sak.
Tidningarna och deras chefredaktörer startar en namninsamling och vädjar om vår uppslutning. Vi är många som vill sluta upp bakom parollen: Free Dawit! Uppropet hittar Du också på nätet om du använder länken här: Free Dawit!
Han har dubbelt medborgarskap vilket inte respekteras av Eritrea. Man nämner i en av artiklarna dessutom att regimen förväntar sig skatteintäkter även från dem som flytt från förtryck och ofrihet. Inte ens som flykting släpper regimen greppet. Människor är något Eritrea anser sig äga.
Många har länge engagerat sig för hans sak. Som Vår grundade mening gjorde uthålligt i Radio och på nätet finns en sida där man regelbundet rapporterat och stridit för Dawit Isaaks sak.
26 mars 2009
Inga smulor från den rike mannens bord
Folke Heim, denna bloggs gästkrönikör skriver idag i en nostalgisk tillbakablick om Den gemensamma kakan.
För länge sedan var jag ung. Då hade vi en gemensam kaka i vårt folkhem. Låt oss dela på den gemensamma kakan, kunde man höra politikerna säga. Och vi delade enligt nåt bibelord jag inte längre minns: somliga tog kakan och andra fick smulor från den rike mannens bord. Men på något sätt hörde vi ändå samman. Smulor är inte att förakta, så länge man kan leva på dem. Och det kan man ju inte.
Kakor var på modet. Sju sorters kakor kunde morsan fixa till de kalas vi hade hemma. Kaffekalas var de fester vi hade råd med. Och var det riktigt knapert sände morsan mig till bageriet för att köpa kaksmulor. En strut eller påse med misslyckade rester och hopskrapat krafs... men med samma smuligt smarriga smak som de riktiga kakorna. Så små smulor det visste vi hur man skulle hantera. Med betoning på små.
Nu lagar barn tydligen mat i skolköken utan att de har något i grytorna. Och så klagar folk på det. Varför? Det är väl så det har sett ut på kaksmulornas tid och ser ut idag? Stekarna och champagnen tillhör bonusfolket. Lite ströbröd kan man kalasa på. Lika bra att ungarna vänjer sig vid att laga mat på det de har. Och det är ju just ingenting. Smulpaj på luft och drömmar låter väl smaskigt? Nubbstuvning eller spiksoppa, gör liksom detsamma.
Idag trillar inga smulor från den rike mannens bord. Drullar de rika så faller det väl något gammalt halvhemligt avtal ur en garderob. Men från bordet faller inget. Den rike mannen har ett så stort bord att där kunde byar och städer i Angola eller Zimbabwe lätt som en plätt få rum.
Men nej, sådant har man väl inte ork med eller utrymme för. Det är så tidskrävande att veckla ut sin fallskärm i tysthet för att ingen ska märka det. Jag vet för jag läser mina tidningar och lyssnar på grannens radio.
De bonustyngda och pensionsbenägna samhällstopparna förtjänar att få mer eftersom de jobbar så oerhört mycket. Tror det. Det är inte något man hittar på i en handvändning dessa kluriga avtal och upplägg och system. De kräver sin man. Och då behöver man få något tillbaka för allt slit och hårt arbete. Att någon LO-bas tröttnat och inte orkat hålla ögonen på allt trixande får man väl förstå. Bortkollrad blir man. Det är väl det som är poängen med girighet och habegär. Andra ska inte se allt, höra allt, veta allt. Och allt ska absolut inte sägas!
Den gemensamma kakan finns inte mer. Den är uppäten. Tyvärr. Vi hänger inte längre ihop. Nej, vi är inte relaterade ens med hjälp av smulor. Världen har rämnat och vi med den.
Nu borde vi tala om den stora apelsinen istället för den gemensamma kakan. En härligt mogen samhällsapelsin fylld av fruktkött och c-vitaminrik saft. Det lilla upphöjda fåtalet tar hand om det mesta av fruktens saft och kött och resten borde man väl i anständighetens namn (finns ett sådant namn längre förresten?) skicka till skolköken. Kvar för andra att dela på finns det generösa och växande tomrummet. Och om vi har en enda apelsin att utgå från kan man ju fundera på hur det kommer sig att klyftorna ökar? Är det det som kallas tillväxt...
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
För länge sedan var jag ung. Då hade vi en gemensam kaka i vårt folkhem. Låt oss dela på den gemensamma kakan, kunde man höra politikerna säga. Och vi delade enligt nåt bibelord jag inte längre minns: somliga tog kakan och andra fick smulor från den rike mannens bord. Men på något sätt hörde vi ändå samman. Smulor är inte att förakta, så länge man kan leva på dem. Och det kan man ju inte.
Kakor var på modet. Sju sorters kakor kunde morsan fixa till de kalas vi hade hemma. Kaffekalas var de fester vi hade råd med. Och var det riktigt knapert sände morsan mig till bageriet för att köpa kaksmulor. En strut eller påse med misslyckade rester och hopskrapat krafs... men med samma smuligt smarriga smak som de riktiga kakorna. Så små smulor det visste vi hur man skulle hantera. Med betoning på små.
Nu lagar barn tydligen mat i skolköken utan att de har något i grytorna. Och så klagar folk på det. Varför? Det är väl så det har sett ut på kaksmulornas tid och ser ut idag? Stekarna och champagnen tillhör bonusfolket. Lite ströbröd kan man kalasa på. Lika bra att ungarna vänjer sig vid att laga mat på det de har. Och det är ju just ingenting. Smulpaj på luft och drömmar låter väl smaskigt? Nubbstuvning eller spiksoppa, gör liksom detsamma.
Idag trillar inga smulor från den rike mannens bord. Drullar de rika så faller det väl något gammalt halvhemligt avtal ur en garderob. Men från bordet faller inget. Den rike mannen har ett så stort bord att där kunde byar och städer i Angola eller Zimbabwe lätt som en plätt få rum.
Men nej, sådant har man väl inte ork med eller utrymme för. Det är så tidskrävande att veckla ut sin fallskärm i tysthet för att ingen ska märka det. Jag vet för jag läser mina tidningar och lyssnar på grannens radio.
De bonustyngda och pensionsbenägna samhällstopparna förtjänar att få mer eftersom de jobbar så oerhört mycket. Tror det. Det är inte något man hittar på i en handvändning dessa kluriga avtal och upplägg och system. De kräver sin man. Och då behöver man få något tillbaka för allt slit och hårt arbete. Att någon LO-bas tröttnat och inte orkat hålla ögonen på allt trixande får man väl förstå. Bortkollrad blir man. Det är väl det som är poängen med girighet och habegär. Andra ska inte se allt, höra allt, veta allt. Och allt ska absolut inte sägas!
Den gemensamma kakan finns inte mer. Den är uppäten. Tyvärr. Vi hänger inte längre ihop. Nej, vi är inte relaterade ens med hjälp av smulor. Världen har rämnat och vi med den.
Nu borde vi tala om den stora apelsinen istället för den gemensamma kakan. En härligt mogen samhällsapelsin fylld av fruktkött och c-vitaminrik saft. Det lilla upphöjda fåtalet tar hand om det mesta av fruktens saft och kött och resten borde man väl i anständighetens namn (finns ett sådant namn längre förresten?) skicka till skolköken. Kvar för andra att dela på finns det generösa och växande tomrummet. Och om vi har en enda apelsin att utgå från kan man ju fundera på hur det kommer sig att klyftorna ökar? Är det det som kallas tillväxt...
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
24 mars 2009
Öl, kroppsbyggare och andlighet
Öl byggde denna vackra kropp. Vilket budskap att bära ut till världen. Här kommer en ölhävare som inte skäms. Ett jag-budskap som riktar uppmärksamheten mot bäraren. Men nog kan man märka att det förs fram med en underton av uppgivenhet. Kan jag inte göra något åt min mage, eller mina alkoholvanor, så får jag väl försöka skämta bort det. Som om det blev enklare för en stund. Trycket kanske minskade?
Arne Tammer, en hjälte för 40-talister med sitt sparsmakade kroppsbyggeri. Ge mig en kvart om dagen, ropade han lättklädd ut från annonser i veckopressen, och jag skall ge dig en ny stark kropp. Tackar som bjuder!
Även den inre människan byggs upp av olika övningar. Och kroppen hör dit. Andlighet är betydligt mer kroppslig än de flesta upptäckt. Zenbuddhisterna har utvecklat sin meditation för att ge andningen fitt utrymme. Kroppen är ett Andens tempel och hur den mår, hur vi sitter och hur vi står, kan öppna eller stänga.
På nytt ordnar Olaus Petri församling i Svenska kyrkan, Örebro, en Uppbyggelsehelg i april (25-26/4). Talare blir Lennart Thörn och Berit Simonsson. Temat är Den Heliga Anden. Och oavsett t-shirt kan man vara med...
Arne Tammer, en hjälte för 40-talister med sitt sparsmakade kroppsbyggeri. Ge mig en kvart om dagen, ropade han lättklädd ut från annonser i veckopressen, och jag skall ge dig en ny stark kropp. Tackar som bjuder!
Även den inre människan byggs upp av olika övningar. Och kroppen hör dit. Andlighet är betydligt mer kroppslig än de flesta upptäckt. Zenbuddhisterna har utvecklat sin meditation för att ge andningen fitt utrymme. Kroppen är ett Andens tempel och hur den mår, hur vi sitter och hur vi står, kan öppna eller stänga.
På nytt ordnar Olaus Petri församling i Svenska kyrkan, Örebro, en Uppbyggelsehelg i april (25-26/4). Talare blir Lennart Thörn och Berit Simonsson. Temat är Den Heliga Anden. Och oavsett t-shirt kan man vara med...
23 mars 2009
Vad gör ni för något?
VGNFN? Vagönifönåt? Vad gör ni för något? Frågan kom via SMS. Och svaret blev lika korfattat. SVDOS. Sividatåskr. Sitter vid datorn och skriver. Bloggar kanske...
Vi rapporterar till varandra om vad vi sysselsätter oss med. Vänner och bekanta vill veta, säger oss Twitter. Och vi måste tillbaka upp till ytan och dessutom gå utanför oss själva. Vi betraktar oss utifrån och avgör att vi arbetar, springer, läser, sjunger, skriver, vilar, ber. Men sällan undrar någon varför. Skälen, orsakerna, borde vara mera intressanta än aktiviteten i sig. Ja, även vila och bön är en aktivitet idag.
Man kan ju nöja sig med ytans version. Vi har en uppgift vi måste få klar, behöver bättra på konditionen, övar inför en konsert, har lovat någon en artikel (en kort som är svår att skriva) eller råkar bara vara trött. Lyssnar inåt. Men varför kan besvaras på fler plan. Varför håller vi på, ständigt sysselsatta, på väg? VGNFN?
Vi rapporterar till varandra om vad vi sysselsätter oss med. Vänner och bekanta vill veta, säger oss Twitter. Och vi måste tillbaka upp till ytan och dessutom gå utanför oss själva. Vi betraktar oss utifrån och avgör att vi arbetar, springer, läser, sjunger, skriver, vilar, ber. Men sällan undrar någon varför. Skälen, orsakerna, borde vara mera intressanta än aktiviteten i sig. Ja, även vila och bön är en aktivitet idag.
Man kan ju nöja sig med ytans version. Vi har en uppgift vi måste få klar, behöver bättra på konditionen, övar inför en konsert, har lovat någon en artikel (en kort som är svår att skriva) eller råkar bara vara trött. Lyssnar inåt. Men varför kan besvaras på fler plan. Varför håller vi på, ständigt sysselsatta, på väg? VGNFN?
22 mars 2009
Folke Heim: Spelare som dribblar
Folke Heim, vår gästkrönikör, har följande synpunkter på samtiden:
Publiken och fansen var riktigt arga igår. Jag skyller på dem men jag var minst lika uppretad. Här har man haft en ganska medioker anfallare. Visserligen lagkapten, men likafullt ingen stjärnglans runt honom. Så råkar styrelsen avslöja att de pröjsar honom belopp som skulle räcka att låta oss alla på ståplats och läktare att gå gratis på matcher i flera år. Inte konstigt att man blir förbenad.
Är det så det ska vara? Vi betalar och andra tar ut? Ska inte alla bidra? Även spelare tillhör väl laget? Men ibland undrar jag vems lag de spelar för.
Någon lyckad dribbling har vi väl sett av den överbetalde, men oftast kör han sitt eget race. Ingen lagspelare där inte. Dribblar gör han när det inte behövs. På och utanför planen. Tydligen har han när det gick som sämst i tabellen, spelat på vinst för andra lag. Laganda och solidaritet var det inte så mycket bevänt med. Lad broke som han tydligen spelat på betyder väl killen som är pank, om min skolengelska räcker till. Men pank är han inte. Han har pengar som gräs, gräsligt mycket helt enkelt.
I tidningen fick styrelsen förklara hur de kunnat göra en sån tabbe. Arbetaren är värd sin lön, klämde de till med. Så kan det väl vara, men då kan man väl inte bete sig på planen som om man hade lackskor och finskjortan på, eller hur! Marknaden är sådan för toppspelare, sa de. Ja men sälj han då! Får vi se vem som betalar vad en ö i Medelhavet kostar för en trött smokinglirare, med betoning på smoking.
Nu får faktiskt styrelsen se till att vi går gratis på matcherna resten av året. Det har vi skrapat ihop med vår lojalitet säsong efter säsong. Annars byter vi ut er hela bunten. Och ge oss trogna ett frikort som bonus för resten av året.
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
Publiken och fansen var riktigt arga igår. Jag skyller på dem men jag var minst lika uppretad. Här har man haft en ganska medioker anfallare. Visserligen lagkapten, men likafullt ingen stjärnglans runt honom. Så råkar styrelsen avslöja att de pröjsar honom belopp som skulle räcka att låta oss alla på ståplats och läktare att gå gratis på matcher i flera år. Inte konstigt att man blir förbenad.
Är det så det ska vara? Vi betalar och andra tar ut? Ska inte alla bidra? Även spelare tillhör väl laget? Men ibland undrar jag vems lag de spelar för.
Någon lyckad dribbling har vi väl sett av den överbetalde, men oftast kör han sitt eget race. Ingen lagspelare där inte. Dribblar gör han när det inte behövs. På och utanför planen. Tydligen har han när det gick som sämst i tabellen, spelat på vinst för andra lag. Laganda och solidaritet var det inte så mycket bevänt med. Lad broke som han tydligen spelat på betyder väl killen som är pank, om min skolengelska räcker till. Men pank är han inte. Han har pengar som gräs, gräsligt mycket helt enkelt.
I tidningen fick styrelsen förklara hur de kunnat göra en sån tabbe. Arbetaren är värd sin lön, klämde de till med. Så kan det väl vara, men då kan man väl inte bete sig på planen som om man hade lackskor och finskjortan på, eller hur! Marknaden är sådan för toppspelare, sa de. Ja men sälj han då! Får vi se vem som betalar vad en ö i Medelhavet kostar för en trött smokinglirare, med betoning på smoking.
Nu får faktiskt styrelsen se till att vi går gratis på matcherna resten av året. Det har vi skrapat ihop med vår lojalitet säsong efter säsong. Annars byter vi ut er hela bunten. Och ge oss trogna ett frikort som bonus för resten av året.
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
21 mars 2009
Höras, synas och göra sig påmind
Hur låter en blogg? Mest som knitter och kvidder kan jag föreställa mig. Långbloggandet lär tillhöra det som för stunden är passé. Nu ska man istället höras, synas eller ständigt göra sig påmind. Den som inte hörs av finns inte!?
Ljudblogga - kan man göra till exempel som Bodil Malmsten. Podradio (här från S:t Ansgar i Uppsala) eller podcasting är en form av ljudblogg.
Vlogga - videoblogga. Man skriver knappt, om alls, och placerar videoklipp (som man oftast lånat?) på nätet. YouTube är en storleverantör av snuttar man kan sända vidare.
Nanoblogga - en kortskrivarvariant.
Miniblogga - ännu ett sätt att vara kortfattad. Övergår ibland till att...
Twittra - kortblogga via SMS. Kolla Twitter på nätet. Det bygger på en enda fråga om vad man håller på med. Så här skriver man i sin presentation: Twitter asks one question, "What are you doing?" Answers must be under 140 characters in length and can be sent via mobile texting, instant message, or the web. 140 tecken blir en liten rapport om var man befinner sig och ger ens vänner lite bättre koll, det är väl det som är tanken.
Man får väl se vad som händer. Under tiden tuggar vi på en morot och undrar stillsamt med Bugs Bunny: What´s up Doc?
Ljudblogga - kan man göra till exempel som Bodil Malmsten. Podradio (här från S:t Ansgar i Uppsala) eller podcasting är en form av ljudblogg.
Vlogga - videoblogga. Man skriver knappt, om alls, och placerar videoklipp (som man oftast lånat?) på nätet. YouTube är en storleverantör av snuttar man kan sända vidare.
Nanoblogga - en kortskrivarvariant.
Miniblogga - ännu ett sätt att vara kortfattad. Övergår ibland till att...
Twittra - kortblogga via SMS. Kolla Twitter på nätet. Det bygger på en enda fråga om vad man håller på med. Så här skriver man i sin presentation: Twitter asks one question, "What are you doing?" Answers must be under 140 characters in length and can be sent via mobile texting, instant message, or the web. 140 tecken blir en liten rapport om var man befinner sig och ger ens vänner lite bättre koll, det är väl det som är tanken.
Man får väl se vad som händer. Under tiden tuggar vi på en morot och undrar stillsamt med Bugs Bunny: What´s up Doc?
Så hyllas övermänniskornas högre människovärde
AMF:s förre vd fick 104 miljoner på tio år. Den rubriken toppar Svenska Dagbladet sin första sida med idag. Och som ansvariga för denna oansvarighet utpekas bland andra LO:s Wanja Lundby-Wedin och Svenskt Närongslivs Urban Bäckström.
Girigheten är gränslös. Människor blir uppbragta och fylls med ilska, vrede och harm. Alldeles rättmätigt kan man tycka. Är det inte bonussystem som ger den översta och innersta kresten chefer orimliga ersättningar, så är det smarta pensionslösningar som trollar bort lön idag till ekonomiska utbetalningar i framtiden.
Fredrik Braconier kommenterar: AMF:s förre högste chef får däremot med omplaceringen av sitt eget kapital ingen avbränning alls utan kan kvittera ut ograverade miljonpensioner varje år. Ekonomiska krisåret 2009 lyser omoralen i neonljus från det bolag som skall värna arbetarnas pensioner.
Hur kunde Wanja Lundby-Wedin, Göran Larsson, Lena Westerlund, Per Bardh och Ellen Nygren som alla företräder LO i AMF:s styrelse, acceptera chefsvillkor som liknar de största börsbolagens?
Den etiska kompassen har gått sönder. De enorma ersättningarna kan inte förstås och förklaras om man inte för in idéer om övermänniskor. Somliga människor är helt enkelt mer värda än andra. Den tanken förklär man vanligtvis i påståenden om att marknaden kräver sådana nivåer, om vi vill behålla våra duktiga och överlägsna ledare måste vi med pengar bekräfta hur överlägsna de är alla andra. Löner som motsvarar 50 hårt arbetande människors lön kan faktiskt läsas som ett påstående om att deras människovärde nog måste multipliceras med femtio!
Eftersom dessa chefer och ledare är så framstående och upphöjda förtjänar (!) de att att få organisationens offergåvor lagda för sina fötter. Om sammanhanget bär namn som Asea Brown Boveri, Skandia eller AMF spelar egentligen ingen roll. I alltför många företag, banker, fonder, försäkringsbolag och andra institutioner har man förlorat perspektivet. Moralen har kopplats ur. Fartblindhet kallas det ibland.
Alla står de genom sina beslut bakom tanken på att supermänniskorna finns och att de finns just där hos dem, i den egna ledningen. De ideloogier som hyllar sådana tankar förkastas i teorin. Men i praktiken handlar man som om det vore sant att somliga är mycket mycket mer värda än alla andra. Girigheten blir ännu mer förfärande när man översätter den i människovärdestermer.
Nu är lön, bonus eller pension inget bra mått på vilken människosyn man har, invänder någon. Pengar och förmögenheter är inte enkelt översättningsbara i människosyn och åskådning. Må så vara. Men med löner som andra inte ens kan fantisera om kan man inte undgå att det också handlar om hur man värderar människor. Hur man egentligen ser på dem och deras värde. Människosyn kallar vi det vanligtvis.
Likalönsprincipen behöver inte vara det enda alternativet. Ansvar, utbildning, arbetstid, kompetens och många andra faktorer kan tala för att det ska finnas lönespridning. Men nog måste vi försvara vissa gränser. De där värderingsmarkörerna som när man passerar dem har följder också på tänkande och ideologi. Sådana gränsövergångar bekräftar att de övriga beslutsfattarna och makthavarna, trots ord om motsatsen, tror på övermänniskor. De försvarar dem och deras upphöjdhet. Syndfull girighet skulle man sagt förr. Avgudadyrkan kunde man i en mer religiös tid än vår ha kallat det.
Eftertanken borde ändå drabba oss alla som nu med vreda anklagelser slår ner på AMF:s pensions förre vd Christer Elmehagen och åtskilliga andra. Utpekandets finger är tveeggat. Om vi tänker efter bär denne vd, och många av de andra i upphöjelsens folk, drag av oss själva. Den som inte kan se sitt eget ansikte i de storskaligt girigas kan också lätt tro sig vara moraliskt överlägsen och ha all rätt att fördöma. Girigheten finns även i mindra skala. Den sitter inte bara i plånböcker och aktiebrev, på pensionskonton eller lönetalonger - den sitter i människors hjärtan. Och där är vi, skam till sägandes, ganska lika varandra. Men med detta sagt bör vi beslutsamt gemensamt arbeta för att övermännskoidealen störtas till marken. Och förhindra att girigheten underminerar och saboterar sammanhållningen i vårt samhälle.
Till sist kan Internationalen, idag läsas med nya ögon:
I sin förgudning avskyvärda, månn' guldets kungar nå'nsin haft ett annat mål än att bli närda av proletärens arbetskraft? Vad han skapat under nöd och vaka utav tjuvar rånat är, när folket kräver det tillbaka, sin egen rätt det blott begär. Upp till kamp ...
Och för egen reflektion, inte så mycket över andras inställning som över sin egen, kan man tänka över det som psalmförfattarna skrivit:
Vi kristna bör tro och besinna
vad Kristus så nådigt har lärt,
då han oss här ville påminna
hur litet allt världsligt är värt.
Ty den kan ej himmelen söka
som blott vill det jordiska öka
och fäster sitt hjärta därvid.
Att tjäna två herrar tillika
så skilda som mammon och Gud,
det kan ingen utan att svika
och bryta mot endera bud.
Ty om man vill älska den ena
så kan man den andre ej tjäna,
men glömmer, föraktar hans ord.
(Ps 243:1-2)
Girigheten är gränslös. Människor blir uppbragta och fylls med ilska, vrede och harm. Alldeles rättmätigt kan man tycka. Är det inte bonussystem som ger den översta och innersta kresten chefer orimliga ersättningar, så är det smarta pensionslösningar som trollar bort lön idag till ekonomiska utbetalningar i framtiden.
Fredrik Braconier kommenterar: AMF:s förre högste chef får däremot med omplaceringen av sitt eget kapital ingen avbränning alls utan kan kvittera ut ograverade miljonpensioner varje år. Ekonomiska krisåret 2009 lyser omoralen i neonljus från det bolag som skall värna arbetarnas pensioner.
Hur kunde Wanja Lundby-Wedin, Göran Larsson, Lena Westerlund, Per Bardh och Ellen Nygren som alla företräder LO i AMF:s styrelse, acceptera chefsvillkor som liknar de största börsbolagens?
Den etiska kompassen har gått sönder. De enorma ersättningarna kan inte förstås och förklaras om man inte för in idéer om övermänniskor. Somliga människor är helt enkelt mer värda än andra. Den tanken förklär man vanligtvis i påståenden om att marknaden kräver sådana nivåer, om vi vill behålla våra duktiga och överlägsna ledare måste vi med pengar bekräfta hur överlägsna de är alla andra. Löner som motsvarar 50 hårt arbetande människors lön kan faktiskt läsas som ett påstående om att deras människovärde nog måste multipliceras med femtio!
Eftersom dessa chefer och ledare är så framstående och upphöjda förtjänar (!) de att att få organisationens offergåvor lagda för sina fötter. Om sammanhanget bär namn som Asea Brown Boveri, Skandia eller AMF spelar egentligen ingen roll. I alltför många företag, banker, fonder, försäkringsbolag och andra institutioner har man förlorat perspektivet. Moralen har kopplats ur. Fartblindhet kallas det ibland.
Alla står de genom sina beslut bakom tanken på att supermänniskorna finns och att de finns just där hos dem, i den egna ledningen. De ideloogier som hyllar sådana tankar förkastas i teorin. Men i praktiken handlar man som om det vore sant att somliga är mycket mycket mer värda än alla andra. Girigheten blir ännu mer förfärande när man översätter den i människovärdestermer.
Nu är lön, bonus eller pension inget bra mått på vilken människosyn man har, invänder någon. Pengar och förmögenheter är inte enkelt översättningsbara i människosyn och åskådning. Må så vara. Men med löner som andra inte ens kan fantisera om kan man inte undgå att det också handlar om hur man värderar människor. Hur man egentligen ser på dem och deras värde. Människosyn kallar vi det vanligtvis.
Likalönsprincipen behöver inte vara det enda alternativet. Ansvar, utbildning, arbetstid, kompetens och många andra faktorer kan tala för att det ska finnas lönespridning. Men nog måste vi försvara vissa gränser. De där värderingsmarkörerna som när man passerar dem har följder också på tänkande och ideologi. Sådana gränsövergångar bekräftar att de övriga beslutsfattarna och makthavarna, trots ord om motsatsen, tror på övermänniskor. De försvarar dem och deras upphöjdhet. Syndfull girighet skulle man sagt förr. Avgudadyrkan kunde man i en mer religiös tid än vår ha kallat det.
Eftertanken borde ändå drabba oss alla som nu med vreda anklagelser slår ner på AMF:s pensions förre vd Christer Elmehagen och åtskilliga andra. Utpekandets finger är tveeggat. Om vi tänker efter bär denne vd, och många av de andra i upphöjelsens folk, drag av oss själva. Den som inte kan se sitt eget ansikte i de storskaligt girigas kan också lätt tro sig vara moraliskt överlägsen och ha all rätt att fördöma. Girigheten finns även i mindra skala. Den sitter inte bara i plånböcker och aktiebrev, på pensionskonton eller lönetalonger - den sitter i människors hjärtan. Och där är vi, skam till sägandes, ganska lika varandra. Men med detta sagt bör vi beslutsamt gemensamt arbeta för att övermännskoidealen störtas till marken. Och förhindra att girigheten underminerar och saboterar sammanhållningen i vårt samhälle.
Till sist kan Internationalen, idag läsas med nya ögon:
I sin förgudning avskyvärda, månn' guldets kungar nå'nsin haft ett annat mål än att bli närda av proletärens arbetskraft? Vad han skapat under nöd och vaka utav tjuvar rånat är, när folket kräver det tillbaka, sin egen rätt det blott begär. Upp till kamp ...
Och för egen reflektion, inte så mycket över andras inställning som över sin egen, kan man tänka över det som psalmförfattarna skrivit:
Vi kristna bör tro och besinna
vad Kristus så nådigt har lärt,
då han oss här ville påminna
hur litet allt världsligt är värt.
Ty den kan ej himmelen söka
som blott vill det jordiska öka
och fäster sitt hjärta därvid.
Att tjäna två herrar tillika
så skilda som mammon och Gud,
det kan ingen utan att svika
och bryta mot endera bud.
Ty om man vill älska den ena
så kan man den andre ej tjäna,
men glömmer, föraktar hans ord.
(Ps 243:1-2)
20 mars 2009
Nog med profeter
En bekännelse: jag tillhör dem som längtar efter profetiska röster, efter budskap som kallar oss till besinning och klarsyn. Röster som ställer oss inför moraliska och etiska frågor och blir till vägvisare. Och ibland tycker jag mig ha hört sådana röster, ofta på andra ställen än i kyrkor och fromma kretsar. Profeten med en sådan Guds manande, tröstande och varnande röst finns kanske i ett författarskap, i filmens värld, i den av erfarenheten tyngde lokale bondeledaren, i somligas ovillkorliga engagemang för flyktingar och rättslösa uttalade mitt ibland dem det gällt...
I Tidningen Dagen kan man märka suget efter profetiska budskap. Kanske är det mer Guds röst man vill höra tydligt. Livet är ju inte enkelt och samtidens frågor svåra. Det svart-vita enkla valet har rörts till och gränserna suddas ut. Hur ska man förhålla sig, vad ska man göra, när inte allt låter sig sorteras i gott och ont, i får eller getter? Ropar efter profetiska röster kanske, som på nytt ska göra det enkelt? Som vore det möjligt att vrida klockan tillbaka.
Dagen skriver: Som alltid ska profetior prövas utifrån Bibeln. Och precis som teologen Mikael Tellbe sa här i Dagen (13/3) så gäller det att fundera över trovärdigheten hos den som talar och vad som är syftet med budskapet. Så också den här gången.
Syftet med en profetia kan aldrig vara att skrämma upp människor inför framtiden - eller att skapa en känsla av bundenhet - även om här finns kärva inslag av att tillrättavisa och varna. Profetian i biblisk mening handlar också om att förmedla hopp, tröst och uppmuntran, och om att visa på vägar till förändring för den enskilde, den kristna kyrkan och oss som gemensamt samhälle.
Men så kan jag inte låta bli att undra: profetians gåva, behöver den bli igenkänd och spridd? Profeterna i GT basunerade inte via medier eller masssproducerade böcker ut sina budskap. Möjligen förkunnade de för dem som gitte höra på. Och de såg nog till att de makthavare som behövde sansa sig och gå nya vägar fick höra.
Så var profetians plats är tål att fundera över. Och vem som får gåvan är inte lätt att veta. Idag är det svårt att ta dem på allvar som påstår Att Gud säger si eller Gud säger så. Vi förväntar oss en samklang med, ett stöd från Bibel, lära, tro och tradition, av normer och värden hyllade av den kristna gemenskapen genom tiden. Platsen borde väl vara den lokala och konkreta situationen, i församlingen rent av? Och riktas till dem som har makt och befogenhet att fatta avgörande beslut som gäller andra?
Människovärde och värdighet går som ett ljungande svärd genom profeternas budskap, Guds vilja till rätt och rättfärdighet likaså. Och med det som slagruta (om ordet kan tillåtas i detta sammanhang) är rymden full av profetiska röster. Som bottnar i konkreta politiska och sociala situationer. Som inte är menlöst generella och allmängiltiga. Så trots min längtan efter profetiska röster är behovet begränsat. Färre profeter är bra. Betänk noga - fortfarande ljuder Jesaja, Jeremia, Amos och Mika. Och vi borde vara pinsamt medvetna om de ännu inte blivit till fullo tagna på allvar...
I Tidningen Dagen kan man märka suget efter profetiska budskap. Kanske är det mer Guds röst man vill höra tydligt. Livet är ju inte enkelt och samtidens frågor svåra. Det svart-vita enkla valet har rörts till och gränserna suddas ut. Hur ska man förhålla sig, vad ska man göra, när inte allt låter sig sorteras i gott och ont, i får eller getter? Ropar efter profetiska röster kanske, som på nytt ska göra det enkelt? Som vore det möjligt att vrida klockan tillbaka.
Dagen skriver: Som alltid ska profetior prövas utifrån Bibeln. Och precis som teologen Mikael Tellbe sa här i Dagen (13/3) så gäller det att fundera över trovärdigheten hos den som talar och vad som är syftet med budskapet. Så också den här gången.
Syftet med en profetia kan aldrig vara att skrämma upp människor inför framtiden - eller att skapa en känsla av bundenhet - även om här finns kärva inslag av att tillrättavisa och varna. Profetian i biblisk mening handlar också om att förmedla hopp, tröst och uppmuntran, och om att visa på vägar till förändring för den enskilde, den kristna kyrkan och oss som gemensamt samhälle.
Men så kan jag inte låta bli att undra: profetians gåva, behöver den bli igenkänd och spridd? Profeterna i GT basunerade inte via medier eller masssproducerade böcker ut sina budskap. Möjligen förkunnade de för dem som gitte höra på. Och de såg nog till att de makthavare som behövde sansa sig och gå nya vägar fick höra.
Så var profetians plats är tål att fundera över. Och vem som får gåvan är inte lätt att veta. Idag är det svårt att ta dem på allvar som påstår Att Gud säger si eller Gud säger så. Vi förväntar oss en samklang med, ett stöd från Bibel, lära, tro och tradition, av normer och värden hyllade av den kristna gemenskapen genom tiden. Platsen borde väl vara den lokala och konkreta situationen, i församlingen rent av? Och riktas till dem som har makt och befogenhet att fatta avgörande beslut som gäller andra?
Människovärde och värdighet går som ett ljungande svärd genom profeternas budskap, Guds vilja till rätt och rättfärdighet likaså. Och med det som slagruta (om ordet kan tillåtas i detta sammanhang) är rymden full av profetiska röster. Som bottnar i konkreta politiska och sociala situationer. Som inte är menlöst generella och allmängiltiga. Så trots min längtan efter profetiska röster är behovet begränsat. Färre profeter är bra. Betänk noga - fortfarande ljuder Jesaja, Jeremia, Amos och Mika. Och vi borde vara pinsamt medvetna om de ännu inte blivit till fullo tagna på allvar...
The London Challenge 2012
Vid ett besök i London nyligen hos den Engelska kyrkan stod framtiden för kyrkan i fokus. Londons stift där det finns cirka 1000 präster och man driver 150 skolor har en vision för framtiden. The London Challenge 2012 borde alla som är anställda eller förtroendevalda inom Svenska kyrkan ta sig en titt på. Där finns en tydlighet över vad kyrkans uppgift är och en målmedveten tanke om vad man behöver satsa på.
I London finns en god balans mellan kyrkans innersida, evangeliets budskap och det utåtriktade och sociala ansvarstagandet. Londons biskop, Richard John Carew Chartres, inleder den film man producerat. Han säger att bibeln börjar i en trädgård (1 Mosebok) och slutar i en stad (Uppenbarelseboken 21). Och går vidare med att säga att man upplever Guds kallelse att tillsammans med andra bygga denna heliga stad.
I 7 utmaningar, challenges, ger man så tankar om vad kyrkan i London vill arbeta med, behöver göra. Där finns berättelsen om Jesus Kristus, där finns samhällsansvaret och där finns solidariteten med fattiga kontinenter. Värt att ta vara på och bli utmanad av i vår ibland alltför ljumma Svenska kyrka!
I London finns en god balans mellan kyrkans innersida, evangeliets budskap och det utåtriktade och sociala ansvarstagandet. Londons biskop, Richard John Carew Chartres, inleder den film man producerat. Han säger att bibeln börjar i en trädgård (1 Mosebok) och slutar i en stad (Uppenbarelseboken 21). Och går vidare med att säga att man upplever Guds kallelse att tillsammans med andra bygga denna heliga stad.
I 7 utmaningar, challenges, ger man så tankar om vad kyrkan i London vill arbeta med, behöver göra. Där finns berättelsen om Jesus Kristus, där finns samhällsansvaret och där finns solidariteten med fattiga kontinenter. Värt att ta vara på och bli utmanad av i vår ibland alltför ljumma Svenska kyrka!
16 mars 2009
Sångsvanar har landat vid Tysslingen
Svansjön Tysslingen ligger i Tysslinge församling strax utanför Örebro. En fågelsjö som blir alltmer berömd. Häromdagen landade den första kontingenten svanar och en hel del gäss. Nu finns där cirka 1500 fåglar. Snart kommer nya streck och antalet svanar och andra fåglar stiger mot höjderna.
Sångsvanarna låter hela tiden. Tänk när man i framtiden bättre kan förstå vad de egentligen säger: Kolla, så mycket folk. Vi flyger hit varje år för att titta på människorna som står på rad med sina kikarvidunder. Vad gör alla fotografer därborta? Har någon sett till Svanberg? När blir det middag? Hej, så roligt att ses igen! Jag fryser om simfötterna!
12 mars 2009
Bristol som kontextuell verkstad
Har tillbringat nagra dagar pa Emmaus House Retreat & Confenrence Centre i Bristol. Solne har gillat staden dessa dagar och varen ar sannerligen mera langt gangen. Enstaka trad star redan i blom!
Vi ar nagra personer som besoker forsamlingar och andra som arbetar oppna for sin lokala miljo. Kontextuellt arbete skulle man kunna kalla det. Somliga ganska traditionellt, andra genom att soka nya uttryckssatt och vagar. Och det kan behovas. Fattigdom och utsatthet finns i overflod sida vid sida med stor rikedom och valfard.
Bland annat har vi halsat pa Christ Church, en evangelikal forsamling som varje sondagkvall fyller sin kyrka med studenter och andra unga manniskor. Samtidigt bevarar man sin forna forsamling som firar sin gudstjanst ungefar som forut. For de som skulle onska att starta pappagrupper kanske Men behaving Dadly kunde bli till inspiration.
Men vi har ocksa besokt Katedralen i Bristol och deltagit i en Evensong med en mycket duktig gosskor.
Vi har ocksa halsat pa Trinity College en teologisk skola inom den Anglikanska kyrkan. Med en ny dynamisk rektor och en ny inriktning hasr man gatt fran att vara nedlaggningshotad till att vara den kanske storsta prastutbildningsinstitutionen i Engelska kyrkan. For nagar ar sedan ahde man en skuld pa 1,5 miljoner£ men har nu betalt skulden och desutom kunnat kopa nya fastigheter for 1 miljon£. Studenter och larare har slutit upp bakom den nya inriktningen av mer basal och kontextuell skolning. Halva veckan bestar under studietiden av praktik.
Skolan ar ocksa den evangelikal och sa har presenterar rektorn som vant utvecklingen sin skola: Hi! I am George Kovoor and I look forward to welcoming you to Trinity College. Trinity is a world-class evangelical theological college, located in the beautiful city of Bristol with its great academic traditions. We are affiliated to the University of Bristol, which is a premier UK university with a notable reputation as a leading research-active institution. We aim to prepare God’s people for mission and ministry so that the body of Christ is built up and local communities are transformed by the gospel.
Det som kanns nytt ar bland annat att man betonar bada det multietniska och det interreligiosa motet.
Nu bar det av mot S:t Pauls Cathedral i London.
Vi ar nagra personer som besoker forsamlingar och andra som arbetar oppna for sin lokala miljo. Kontextuellt arbete skulle man kunna kalla det. Somliga ganska traditionellt, andra genom att soka nya uttryckssatt och vagar. Och det kan behovas. Fattigdom och utsatthet finns i overflod sida vid sida med stor rikedom och valfard.
Bland annat har vi halsat pa Christ Church, en evangelikal forsamling som varje sondagkvall fyller sin kyrka med studenter och andra unga manniskor. Samtidigt bevarar man sin forna forsamling som firar sin gudstjanst ungefar som forut. For de som skulle onska att starta pappagrupper kanske Men behaving Dadly kunde bli till inspiration.
Men vi har ocksa besokt Katedralen i Bristol och deltagit i en Evensong med en mycket duktig gosskor.
Vi har ocksa halsat pa Trinity College en teologisk skola inom den Anglikanska kyrkan. Med en ny dynamisk rektor och en ny inriktning hasr man gatt fran att vara nedlaggningshotad till att vara den kanske storsta prastutbildningsinstitutionen i Engelska kyrkan. For nagar ar sedan ahde man en skuld pa 1,5 miljoner£ men har nu betalt skulden och desutom kunnat kopa nya fastigheter for 1 miljon£. Studenter och larare har slutit upp bakom den nya inriktningen av mer basal och kontextuell skolning. Halva veckan bestar under studietiden av praktik.
Skolan ar ocksa den evangelikal och sa har presenterar rektorn som vant utvecklingen sin skola: Hi! I am George Kovoor and I look forward to welcoming you to Trinity College. Trinity is a world-class evangelical theological college, located in the beautiful city of Bristol with its great academic traditions. We are affiliated to the University of Bristol, which is a premier UK university with a notable reputation as a leading research-active institution. We aim to prepare God’s people for mission and ministry so that the body of Christ is built up and local communities are transformed by the gospel.
Det som kanns nytt ar bland annat att man betonar bada det multietniska och det interreligiosa motet.
Nu bar det av mot S:t Pauls Cathedral i London.
08 mars 2009
Håll trycket nere!
12 mars är det Världsnjurdagen. Besök hemsidan för World Kidney Day! Se gärna där den lila filmen (som också ligger på You Tube). Årets tema är Håll trycket nere! Keep the pressure down!
Trycket syftar inte på de allmänna påfrestningar vi möter. Utan på den risk och fara som ett obehandlat högt blodtryck medför. Vi som levt med högtryck har fått lära oss vikten av att hålla trycket nere. Det kan rädda liv. Och förhindra mängder av följdsjukdomar.
Så nästa gång Du besöker Din vårdcentral kanske det är läge att be någon kolla Ditt blodtryck...
Trycket syftar inte på de allmänna påfrestningar vi möter. Utan på den risk och fara som ett obehandlat högt blodtryck medför. Vi som levt med högtryck har fått lära oss vikten av att hålla trycket nere. Det kan rädda liv. Och förhindra mängder av följdsjukdomar.
Så nästa gång Du besöker Din vårdcentral kanske det är läge att be någon kolla Ditt blodtryck...
Tro och sammanhang
Visst är det ett chockerande påstående. Detta att man utan tro skulle må dåligt. Det finns ju hur många exempel som helst på människor som blivit befriade och äntligen kan andas fritt när de sluppit loss ur någon religiösa fålla där de känt sig fångade. Så är det.
Men samtidigt är det så att utan en helhetssyn, en livåskådning som binder samman tillvaron, så förlorar människan en nödvändig dimension som hjälper till att tolka tillvaron och ger mening. Ungefär som att hugga av en rot genom vilken ett träd får näring och livskraft utan att det funnits medvetenhet därom.
Så när man (i radioprogram, i forskning, i själavård) ska förklara missnöje och ohälsa får man inte glömma frågorna om religiös tro (eller motsvarande). Utan sammanhang förlorar man fotfäste. Utan ett fundament att stå på vacklar tillvaron.
Men samtidigt är det så att utan en helhetssyn, en livåskådning som binder samman tillvaron, så förlorar människan en nödvändig dimension som hjälper till att tolka tillvaron och ger mening. Ungefär som att hugga av en rot genom vilken ett träd får näring och livskraft utan att det funnits medvetenhet därom.
Så när man (i radioprogram, i forskning, i själavård) ska förklara missnöje och ohälsa får man inte glömma frågorna om religiös tro (eller motsvarande). Utan sammanhang förlorar man fotfäste. Utan ett fundament att stå på vacklar tillvaron.
Utan tro mår man dåligt
Morgonens radio om hur barn och ungdomar mår borde fler lyssna till. Kropp och själ hade en repris från tisdagen den 3 mars. Klok som en bok hette programmet. Varför mår de inte som de har det - välfärdigt och tryggt? Man jämförde med tidigare decenniers psykiska hälsa och fann mer välbefinnande. Kanske för att man var beredd på att man kunde bli sjuk, att inte allt går att bota.
En av de stora och betydelsefulla faktorerna berörde man förstås inte: i 50 år har den religion som i vårt samhälle givit mening och sammanhang åt tillvaron trängst tillbaka. Allt färre tror. Allt färre vet ens vad den kristna religionen faktisk innebär och kan erbjuda. Snart måste väl någon våga fråga vad avsaknaden av religion betyder. Känslan av sammahang (KASAM) rämnar och tillvaron fragmentiseras. Kyrkogemenskapen bryts utan att ersättas av någon motsvarande meningsbyggnad (om du förstår vad jag menar).
Att inte tro och att förkasta kristendomen har blivit allt vanligare utan att man djupare tänkt på vad det man förkastar faktiskt har spelat en stor roll i människors liv. Den föraktade förnöjsamheten, som vistt kunde gå för långt, innebar ändå en tillfredsställelse med livet. Nåden avböjer man utan att veta hur skam, skuld och svåra erfarenheter kan mötas och genomlevas.
En av de stora och betydelsefulla faktorerna berörde man förstås inte: i 50 år har den religion som i vårt samhälle givit mening och sammanhang åt tillvaron trängst tillbaka. Allt färre tror. Allt färre vet ens vad den kristna religionen faktisk innebär och kan erbjuda. Snart måste väl någon våga fråga vad avsaknaden av religion betyder. Känslan av sammahang (KASAM) rämnar och tillvaron fragmentiseras. Kyrkogemenskapen bryts utan att ersättas av någon motsvarande meningsbyggnad (om du förstår vad jag menar).
Att inte tro och att förkasta kristendomen har blivit allt vanligare utan att man djupare tänkt på vad det man förkastar faktiskt har spelat en stor roll i människors liv. Den föraktade förnöjsamheten, som vistt kunde gå för långt, innebar ändå en tillfredsställelse med livet. Nåden avböjer man utan att veta hur skam, skuld och svåra erfarenheter kan mötas och genomlevas.
07 mars 2009
Tvättdag
Folke Heim om tvättstugan
Tvättdag idag. Ett evigt spring mellan lägenhet och tvättstuga. Och väl där så finns knappt något tvättmedel kvar. Jag misstänker att någon tullar på mitt paket. Den som tvättat före mig har inte ens sköljt ur tvättmedelsfacket. Där återfinns kletiga rester som man inte gärna vill se. Det vållar stort obehag och rysningar inte olikt det naglar skrapade mot en svart tavla (för vita kritor) framkallar.
Mina lappar hjälper föga. Sluta med kletet, klottrade jag ner en gång utan att det fick synbara effekter. Tvätta rent efter Dig, skrev jag också. Men fick bara en lapp till svar där det stod elaka kommentarer om en näsa som man menade jag lagt i blöt, Nu för tiden är det ingen som blötlägger, blev mitt svar.
Bara för att jämna ut obehaget slängde jag i några extra lortiga mattor i fintvättmaskinen. Men när jag skulle torktumla dem hade någon sabbat (troligtvis en modern förkortning av ordet saboterat, så det kan inte vara kul at bo i sabbatsberg) tumlarens låsanordning. Sabbat är annars ett fint och andäktigt ord. Nu tar vi sabbat, sa man förr, och menade inte att man skulle ut på turne för att krascha tvättstugor. Det var liksom vilodag och helg på gång. Men sådana finns inte mer. Veckorytmen upprätthåller jag med hjälp av tvättider och diverse helginköp. Annars är de dagarna som alla andra.
Så nu tar vi sabbat. Det är fotboll på TV.
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
Tvättdag idag. Ett evigt spring mellan lägenhet och tvättstuga. Och väl där så finns knappt något tvättmedel kvar. Jag misstänker att någon tullar på mitt paket. Den som tvättat före mig har inte ens sköljt ur tvättmedelsfacket. Där återfinns kletiga rester som man inte gärna vill se. Det vållar stort obehag och rysningar inte olikt det naglar skrapade mot en svart tavla (för vita kritor) framkallar.
Mina lappar hjälper föga. Sluta med kletet, klottrade jag ner en gång utan att det fick synbara effekter. Tvätta rent efter Dig, skrev jag också. Men fick bara en lapp till svar där det stod elaka kommentarer om en näsa som man menade jag lagt i blöt, Nu för tiden är det ingen som blötlägger, blev mitt svar.
Bara för att jämna ut obehaget slängde jag i några extra lortiga mattor i fintvättmaskinen. Men när jag skulle torktumla dem hade någon sabbat (troligtvis en modern förkortning av ordet saboterat, så det kan inte vara kul at bo i sabbatsberg) tumlarens låsanordning. Sabbat är annars ett fint och andäktigt ord. Nu tar vi sabbat, sa man förr, och menade inte att man skulle ut på turne för att krascha tvättstugor. Det var liksom vilodag och helg på gång. Men sådana finns inte mer. Veckorytmen upprätthåller jag med hjälp av tvättider och diverse helginköp. Annars är de dagarna som alla andra.
Så nu tar vi sabbat. Det är fotboll på TV.
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
05 mars 2009
Tiden går och vi med den
Tiden är det vi vet att vi har. Den är som den är. Att säga jag inte har tid, lär vara dumt. Det finns vissa påpekare som alltid påpekar jut det. Tid är det enda Du har, säger de och ler som om man inte hade masser av saker att ordna och ställa med. Det ska dammas, tvättas, handlas, sammanträdas, dokumentars, korresponderas, övertalas, bes och bekännas, läsas texter, nöjestittas, mildras och läggas till rätta, skrivas promem... ja PM alltså. Och så vidare klockan runt.
Felet är inte tidens utan ligger hos den som inte riktigt förstår sig på hur lång tid olika saker tar. Tidsoptimister är ju egentligen ett slags tidsmissbrukare som inte klarar att respektera sin egen eller vår gemensamma förflyttning mot framtiden (nya tider).
Ändå, här kommer det: jag har inte haft tid att skriva på bloggen. Har INTE haft tid. Uppgifterna är fler än bloggaren klarar att hantera. Så blir det fel och galet. Och inget bloggande, än mindre den dagliga dosen av nyhetsmaterial. Den stund då en ivrig bloggare kan få korn på en debatt som lockar, ett inlägg som retar, en åsikt som kliar.
Också denna bekännelse är tillkommen under tidspress. Dessutom tidskrävande framhamrad med pekfingarna. Någon hela handens fingersättning blev jag aldrig begåvad med. Inga skrivmaskinsklasser har kommit i min väg. Jag tror inte ens att det fanns skrivmaskiner i Visbys skolväsende annat än hos skolstyrelsen och på rektorsexpeditionen. I alla fall syntes inga skrivmaskiner någonsin i något enda klassrum. Då präntade man skönskrift för hand. Och läraren fick ständigt fråga -och vad står det här? Och när man troskyldigt berättat blev det färgglatt minsann. Marginalerna lyste röda av små kommentarer som syft. , mb. eller komm. Det vill säga syftningsfel, meningsbyggnadsfel eller kommateringsfel. Fel var det. Och mycket. Bockar markerade alla genvägar jag tagit vid stavningen. Men för mig gav det anledning att begrunda varifrån seden att göra en bock kom. Var hade bocken uppfunnits som tecken för misstag och fel? Varför denna linje med en rät vinkel på, denna språkets obändiga fönsterhake?
Några får leva med bock i kanten inte bara texter utan rent av i sina liv. Synd kan förvränga och förvanska, vårt sätt att leva kan skada och göra illa. Men med vilken rätt sätter vi en bock i andras marginaler?
Så nu sitter jag med tidspress och hamrar på ett tangentbord. Men det står väl inte på så får vi talstyrda tangentbord. Hur ett sådant nu skall klarei eijn u annen diftång föir u int talei um treifttångarna. Dein dagen tar vi det problemet.
Du som orkat så här långt - har nog också tid att eftertänksamt grunna på den egna tidsanvändningen. Måste man, dvs Du, alltid vara så verksamt aktiv? Vilket väl inte hela tiden är samma sak som att lyckas bli effektiv... Hur styr man sitt liv så att tidstillgång och avsedda görmål och uppdrag går i takt?
Så en tid framöver blir det ojämna besök i bloggverkstaden. Under tiden hoppas jag på annat. På att det finns en annan tideräkning. Och kommer då och då ihåg Psaltarens ord: Tusen år är i dina ögon som den dag som förgick igår, som en av nattens timmar. Och tänker understundom även på orden i Bergspredikan: Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.
Dock, jag ger inte helt upp mina egna ansträngningar. Försöker till exempel vara så tråkig att klockorna stannar. Lyckas jag så lär du märka det. Eljest har det väl hänt något annat av mera apokalyptisk natur.
Felet är inte tidens utan ligger hos den som inte riktigt förstår sig på hur lång tid olika saker tar. Tidsoptimister är ju egentligen ett slags tidsmissbrukare som inte klarar att respektera sin egen eller vår gemensamma förflyttning mot framtiden (nya tider).
Ändå, här kommer det: jag har inte haft tid att skriva på bloggen. Har INTE haft tid. Uppgifterna är fler än bloggaren klarar att hantera. Så blir det fel och galet. Och inget bloggande, än mindre den dagliga dosen av nyhetsmaterial. Den stund då en ivrig bloggare kan få korn på en debatt som lockar, ett inlägg som retar, en åsikt som kliar.
Också denna bekännelse är tillkommen under tidspress. Dessutom tidskrävande framhamrad med pekfingarna. Någon hela handens fingersättning blev jag aldrig begåvad med. Inga skrivmaskinsklasser har kommit i min väg. Jag tror inte ens att det fanns skrivmaskiner i Visbys skolväsende annat än hos skolstyrelsen och på rektorsexpeditionen. I alla fall syntes inga skrivmaskiner någonsin i något enda klassrum. Då präntade man skönskrift för hand. Och läraren fick ständigt fråga -och vad står det här? Och när man troskyldigt berättat blev det färgglatt minsann. Marginalerna lyste röda av små kommentarer som syft. , mb. eller komm. Det vill säga syftningsfel, meningsbyggnadsfel eller kommateringsfel. Fel var det. Och mycket. Bockar markerade alla genvägar jag tagit vid stavningen. Men för mig gav det anledning att begrunda varifrån seden att göra en bock kom. Var hade bocken uppfunnits som tecken för misstag och fel? Varför denna linje med en rät vinkel på, denna språkets obändiga fönsterhake?
Några får leva med bock i kanten inte bara texter utan rent av i sina liv. Synd kan förvränga och förvanska, vårt sätt att leva kan skada och göra illa. Men med vilken rätt sätter vi en bock i andras marginaler?
Så nu sitter jag med tidspress och hamrar på ett tangentbord. Men det står väl inte på så får vi talstyrda tangentbord. Hur ett sådant nu skall klarei eijn u annen diftång föir u int talei um treifttångarna. Dein dagen tar vi det problemet.
Du som orkat så här långt - har nog också tid att eftertänksamt grunna på den egna tidsanvändningen. Måste man, dvs Du, alltid vara så verksamt aktiv? Vilket väl inte hela tiden är samma sak som att lyckas bli effektiv... Hur styr man sitt liv så att tidstillgång och avsedda görmål och uppdrag går i takt?
Så en tid framöver blir det ojämna besök i bloggverkstaden. Under tiden hoppas jag på annat. På att det finns en annan tideräkning. Och kommer då och då ihåg Psaltarens ord: Tusen år är i dina ögon som den dag som förgick igår, som en av nattens timmar. Och tänker understundom även på orden i Bergspredikan: Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.
Dock, jag ger inte helt upp mina egna ansträngningar. Försöker till exempel vara så tråkig att klockorna stannar. Lyckas jag så lär du märka det. Eljest har det väl hänt något annat av mera apokalyptisk natur.
01 mars 2009
Musikkaravan
Schlagerfestivalen ( eller Melodifestivalen) i Sverige går nu i så många episoder att man måste vara fantast för att orka med. En artist klarar att ta sig genom rutan och in i Ballonger, skyltar och vrål och däremellan en och annan låt. Lokalpatriotismen firar triumfer allteftersom schlagerkaravanen drar runt i landet. Ingen ort vill vara sämre än någon annan. Bli bästa kuliss! Skrik högst, vifta mest! Som om det skulle höja kvaliteten.
Satchmo får spela ett trumpetsolo istället. Och Ella sjunga så där läckert som få är förunnat. Lördagsfrid i stugan!
Satchmo får spela ett trumpetsolo istället. Och Ella sjunga så där läckert som få är förunnat. Lördagsfrid i stugan!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)