Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Utredningen skriver: Vi är medvetna om att det blir fråga om en stor förändring när vi föreslår att det inte längre ska finnas några flepastoratssamfälligheter. Några av de flerpastoratssamfälligheter som nu finns har en lång historia... Ett uppbrott från en struktur med denna långa historia kan vara smärtsam och det finns flera skäl som talar emot en förändring av det slag som vi föreslår... Vi lägger inte fram konkreta förslag om vad som ska ske med var och en av de 35 flerpastoratssamfälligheter som nu finns. Det blir en fråga som måste prövas i samverkan mellan berörda stift, samfälligheter och församlingar. Vårt förslag innebär dock att de pastoratssamfälligheter som finns den 31 december 2013 övergår att bli pastorat 1 januari 2014. (s 240)
Om nu ett antals församlingar inte vill bli av med sin egendom, sin kyrkoherde, sitt självbestämmande och sitt direktvalda kyrkoråd INOM 2,5 ÅR så återstår bara att säga nej. Först och främst ett nej till utredningen och dess förslag. I andra hand, om förslagen går igenom, så måste man skyndsamt begära att få bli församling utanför det nybildade pastorat eller att själv få bilda ett eget pastorat genom församlingsdelning. Finns det någon ekonomiskt och juridiskt insatt person som tror att man kan lösa frågorna om vilka tillgångar ur de gamla samfälligheterna som ska tillfalla de församlingar som inte vill följa med in i de nya pastoraten?
Utredningen menar att man bör genomföra förändringen och genom delegationsbeslut kan man någorlunda bibehålla nuvarande organisation och ansvarsfördelning. Detta för att skapa tid att ytterligare pröva indelning och nya samverkansformer. Men det blir en obegriplig omväg. Först genomföra förändringen sedan göra undantagsbeslut genom delegationer för att några församlingar eventuellt ska kunna gå en annan väg. Är det en lösning som ger trovärdighet åt förslagen? Ingalunda!
Utredningen skriver att "de är helt på det klara över att det vållar vissa svårigheter" med att de föreslagna förändringarna ska komma till stånd redan den 1 januari 2014. "Alternativet att vänta till nästa mandatperiod som tar sin början 1 januari 2018 ser vi dock som en sämre lösning", skriver de också. Men vilka dessa skäl är som gör 2018 till en sämre lösning - det får man faktiskt inte reda på!
Här vore det rimligt att man fick göra denna enorma organisatoriska förändring till en valfråga. Ska Svenska kyrkan på många håll byta församlingssyn ska det inte ske så snabbt att man inte hinner pröva sakskäl och argument. Frågorna är för viktiga för att lura väljarna i Svenska kyrkan på deras inflytande. Låt folket säga sin mening!
Det enorma alexanderhugg man nu vill genomföra utesluter också alla andra både rimliga och möjliga samverkansformer. Partiellt samarbete (t ex i partiella samfälligheter) erbjuds inte. Ändå är det så att mmånga församlingar skulle klara sin uppgift synnerligen väl om man kunde finna former för samarbete där man får stöd för en del av de ekonomiska processerna, personalfrågor, kyrkogårdar och fastighetsförvaltning. För att samverka kring sådant ska man inte behöva uppge sin identitet som självständig församling. Småskaliga lösningar är enligt min mening att föredra när det handlar om att bygga gemenskap kring ordet och sakramenten. Subsidiaritetesprincipen, tanken att beslut ska fattas av dem som är berörda och på lägsta möjliga nivå, sätts också ur spel när makt och inflytande i hög grad lämnar församlingen och läggs i pastoratet.
19 juni 2011
Nya kyrkoherdar blir minibiskopar
Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Där finns många förändringar föreslagna. Kyrkoherdens uppgifter i de pastorat som ska ersätta de gamla samfälligheterna blir att leda all verksamhet. Så i örebro skulle en kyrkoherde ersätta alla nuvarande sju, såvida inte ett antal församlingar nu får nog och bryter sig ur. Och hur det skulle kuna gå till måste vi naturligtvis granska mera senare.
Här i denna kommun kommer kyrkoherden att i sitt pastorat ha ca 70 000 kyrkotillhöriga. En betydande del av de ca 412 000 som tillhör Strängnäs stift. Den kyrkoherdebefattningen blir mer en biskoplig syssla. Örebro pastorat blir, om utredningens förslag ograverat går igenom större än Visby stift med sina ca 44 000 kyrkotillhöriga!
Kyrkoherden ska enligt förslaget sitta även i församlingsråden! Men får möjlighet att i sitt ställe utse en präst som arbetar i en församling att i kyrkoherdens ställe vara ledamot i församlingsrådet. Men den stackaren kommer inte helt undan. Om en präst som utsetts...är förhindrad att inställa sig (vilket språk) till ett sammanträde ska kyrkoherden tjänstgöra i stället. (5 kap §5)
Vilka som för övrigt kommer att leda verksamheten i församlingarna vet man inte. Det kan lika gärna bli enhetschefer ur andra professioner, cheferna kan i framtiden lika gärna vara musiker, pedagoger, diakoner eller ekonomer som präster. Därmed går en av vår kyrkas kännetecken i graven. Tillsynen som sköts lokalt av dem inom vigningstjänsten, idag kyrkoherdar, som genom löfte bundit sig till kyrkans lära och ordning. Eftersom man inte reglerar förhållandet är det givet att det är den riktning man vill gå i. Färre präster i ledande positioner och därmed en medveten och allt större (törs man skriva politisk?) styrning.
Här i denna kommun kommer kyrkoherden att i sitt pastorat ha ca 70 000 kyrkotillhöriga. En betydande del av de ca 412 000 som tillhör Strängnäs stift. Den kyrkoherdebefattningen blir mer en biskoplig syssla. Örebro pastorat blir, om utredningens förslag ograverat går igenom större än Visby stift med sina ca 44 000 kyrkotillhöriga!
Kyrkoherden ska enligt förslaget sitta även i församlingsråden! Men får möjlighet att i sitt ställe utse en präst som arbetar i en församling att i kyrkoherdens ställe vara ledamot i församlingsrådet. Men den stackaren kommer inte helt undan. Om en präst som utsetts...är förhindrad att inställa sig (vilket språk) till ett sammanträde ska kyrkoherden tjänstgöra i stället. (5 kap §5)
Vilka som för övrigt kommer att leda verksamheten i församlingarna vet man inte. Det kan lika gärna bli enhetschefer ur andra professioner, cheferna kan i framtiden lika gärna vara musiker, pedagoger, diakoner eller ekonomer som präster. Därmed går en av vår kyrkas kännetecken i graven. Tillsynen som sköts lokalt av dem inom vigningstjänsten, idag kyrkoherdar, som genom löfte bundit sig till kyrkans lära och ordning. Eftersom man inte reglerar förhållandet är det givet att det är den riktning man vill gå i. Färre präster i ledande positioner och därmed en medveten och allt större (törs man skriva politisk?) styrning.
17 juni 2011
Församlingarna buntas ihop
Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Man skriver i sitt förslag till ny ordalydelse i kyrkoordningen 2 Kap §6: För varje församling skall finnas en församlingsinstruktion som anger hur församlingen fullgör sin grundläggande uppgift. När flera församlingar ingår i ett pastorat har de en gemensam församlingsinstruktion.
Tydligare kan det inte sägas att de många församlingarna i de nya pastoraten (de gamla samfälligheterna) faktiskt blir en församling. En instruktion är naturligtvis lika med en församling. Hur mångfald och kyrklig pluralism ska få utrymme när man reducerar det lokala inflytandet och flyttar upp det på pastoratsnivå, dvs samfällighetsnivå, är oklart. Enkelriktning och toppstyrning blir följden!
De tidigare församlingarna tvingas samman till en ny stor enhet eftersom samfälligheten blir ett pastorat som kommer att fungera som EN församling! Jätteförsamlingar med en megakyrkoherde och en församlingsinstruktion talar ett oroväckande klarspråk: centralism. Makt flyttas från lokaförsamling till samfälligfhetsnivå. Illa! Mycket illa!
Tydligare kan det inte sägas att de många församlingarna i de nya pastoraten (de gamla samfälligheterna) faktiskt blir en församling. En instruktion är naturligtvis lika med en församling. Hur mångfald och kyrklig pluralism ska få utrymme när man reducerar det lokala inflytandet och flyttar upp det på pastoratsnivå, dvs samfällighetsnivå, är oklart. Enkelriktning och toppstyrning blir följden!
De tidigare församlingarna tvingas samman till en ny stor enhet eftersom samfälligheten blir ett pastorat som kommer att fungera som EN församling! Jätteförsamlingar med en megakyrkoherde och en församlingsinstruktion talar ett oroväckande klarspråk: centralism. Makt flyttas från lokaförsamling till samfälligfhetsnivå. Illa! Mycket illa!
16 juni 2011
All makt åt samfälligheten
Närhet och samverkan heter förslaget till ny organisation inom Svenska kyrkan. Den tryckta upplagan har i dagarna distribuerats ut till församlingar och stift. Utredningen går även att finna på nätet.
I sin sammanfattning skriver man om den kanske största förändringen man föreslår: Pastorat definieras inte längre som kyrkoherdens ansvarsområde utan som en samverkansform för församlingar. I formell mening med utgångspunkt från föreskrifterna i lagen om Svenska kyrkan är pastoratet en kyrklig samfällighet. De församlingar som ingår i en samfällighet ska inte bara samverka beträffande resurs- och personalfrågor utan även om den grundläggande uppgiften. Pastoratet får därmed även karaktär av pastoralt område och ska ha ett övergripande ansvar på lokal nivå för att församlingarna fullgör sin grundläggande uppgift.
Det innebär för församlingar som ingår i en samfällighet just nu att de i framtiden blir av med sin kyrkoherde, att deras kyrkoråd tappar i betydelse och nu blir ett av kyrkofullmäktige utsett församlingsråd. Att kyrkorådet inte kan väljas direkt utan utses av kyrkofullmäktige. Dessutom räcker det nu att bo i pastoratet för att kunna hamna i något av församlingsråden.
Istället för att bemyndiga församlingarna överför man makten de har idag över sina egna innehållsfrågor till det enda kyrkoråd som framgent ska bestämma i pastoratet. Frågorna om gudstjänst, undervisning, diakoni och mission kommer nu att ligga direkt i och under pastoratet. Och församlingsinstruktionen beslutas inte av församlingen utan av det gemensamma kyrkofullmäktige. Församlingarna är därmed inte längre den grundläggande enheten utan nu införs det nya pastoratet.
När utredningen ska lösa problemet med att samfälligheterna idag styr med sin ekonomiska makt går man alltså åt andra hållet, det vill säga i centralistisk riktning. Man överför innehållsfrågorna till pastoratet, dvs samfälligheten!
I förslagets nya version av Kyrkoordning står det i 2 Kap, 5§: Flera församlingar kan samverka i ett pastorat som då utgör en kyrklig samfällighet. Pastoratet har som pastoralt område det övergripande lokala ansvaret för att församlingarna fullgör sin grundläggande uppgift. Pastoratet har det ekonomiska ansvaret för alla församlingens uppgifter…
Förslaget är i bästa fall aningslöst och idealistiskt. Det förutsätter total tilltro till den goda viljan hos dem som får makten i kyrkofullmäktige och i kyrkorådet. Om de av någon anledning inte skulle gilla kyrklig och teologisk mångfald i de gamla församlingarna, eller inte uppskatta någon särskild form av spiritualitet som kanske odlas i någon av församlingarna, kan de enkelt ändra allt!
All makt till samfälligheten skulle man kunna sammanfatta förslaget. Och det var väl ändå inte meningen? Eller?
I sin sammanfattning skriver man om den kanske största förändringen man föreslår: Pastorat definieras inte längre som kyrkoherdens ansvarsområde utan som en samverkansform för församlingar. I formell mening med utgångspunkt från föreskrifterna i lagen om Svenska kyrkan är pastoratet en kyrklig samfällighet. De församlingar som ingår i en samfällighet ska inte bara samverka beträffande resurs- och personalfrågor utan även om den grundläggande uppgiften. Pastoratet får därmed även karaktär av pastoralt område och ska ha ett övergripande ansvar på lokal nivå för att församlingarna fullgör sin grundläggande uppgift.
Det innebär för församlingar som ingår i en samfällighet just nu att de i framtiden blir av med sin kyrkoherde, att deras kyrkoråd tappar i betydelse och nu blir ett av kyrkofullmäktige utsett församlingsråd. Att kyrkorådet inte kan väljas direkt utan utses av kyrkofullmäktige. Dessutom räcker det nu att bo i pastoratet för att kunna hamna i något av församlingsråden.
Istället för att bemyndiga församlingarna överför man makten de har idag över sina egna innehållsfrågor till det enda kyrkoråd som framgent ska bestämma i pastoratet. Frågorna om gudstjänst, undervisning, diakoni och mission kommer nu att ligga direkt i och under pastoratet. Och församlingsinstruktionen beslutas inte av församlingen utan av det gemensamma kyrkofullmäktige. Församlingarna är därmed inte längre den grundläggande enheten utan nu införs det nya pastoratet.
När utredningen ska lösa problemet med att samfälligheterna idag styr med sin ekonomiska makt går man alltså åt andra hållet, det vill säga i centralistisk riktning. Man överför innehållsfrågorna till pastoratet, dvs samfälligheten!
I förslagets nya version av Kyrkoordning står det i 2 Kap, 5§: Flera församlingar kan samverka i ett pastorat som då utgör en kyrklig samfällighet. Pastoratet har som pastoralt område det övergripande lokala ansvaret för att församlingarna fullgör sin grundläggande uppgift. Pastoratet har det ekonomiska ansvaret för alla församlingens uppgifter…
Förslaget är i bästa fall aningslöst och idealistiskt. Det förutsätter total tilltro till den goda viljan hos dem som får makten i kyrkofullmäktige och i kyrkorådet. Om de av någon anledning inte skulle gilla kyrklig och teologisk mångfald i de gamla församlingarna, eller inte uppskatta någon särskild form av spiritualitet som kanske odlas i någon av församlingarna, kan de enkelt ändra allt!
All makt till samfälligheten skulle man kunna sammanfatta förslaget. Och det var väl ändå inte meningen? Eller?
15 juni 2011
En bok i hyllan
På arbetsplatsen rycker semestrarna närmare. Kvar att bestyra är att en budget ska nagelfaras och fastställas. Eftersom jag bytt rum ligger allt dessutom i kartonger. Med en utomordentligt skraltig rygg får det bli en pärm i taget. En bok i sänder. Då hinner man också tänka. Varför skaffade jag Boken om Ansgar? Eva Odalmans översättning av Rimberts Vita Anskarii är sannerligen intressant. Men i vanligt församlingsliv kanske inte fullt så brukbar?
Mera praktiskt användbara böcker finns där också. Harald Göranssons Koral och Andlig visa i Sverige som kan kasta ljus över den svenska psalmskatten. Där finns också Jean Paillards Du skickade en Salamander (Kristus som djur i moderns svensk litteratur). Den kan ge illustrativa citat att bruka när man talar om lidande, död och uppståndelse. Till exempel i en predikan. Ja, ja. Fler böcker ska packas upp. Så tar jag en bok till och ställer den i bokhyllan. Eftertänksamt.
Mera praktiskt användbara böcker finns där också. Harald Göranssons Koral och Andlig visa i Sverige som kan kasta ljus över den svenska psalmskatten. Där finns också Jean Paillards Du skickade en Salamander (Kristus som djur i moderns svensk litteratur). Den kan ge illustrativa citat att bruka när man talar om lidande, död och uppståndelse. Till exempel i en predikan. Ja, ja. Fler böcker ska packas upp. Så tar jag en bok till och ställer den i bokhyllan. Eftertänksamt.
14 juni 2011
Take me
Äntligen en ledig dag. Vilket betyder att fyra fulla tvättmaskiner ska köras i källaren. Tvätten ska hängas och något manglas. Uppskjutna telefonsamtal ska ringas. En bank som har stängt kontaktas. Och ett sedvanligt sommarmöte med gamla skolkamrater planeras.
Upptäcker att vi är med i en tävling hos resebyrån Ticket om resor till Chicago. Där startar man en "egen resebyrå" som man kan rösta på. Och så behöver man flest röster. Så rösta gärna på vår resebyrå Take me. Gå in på Ticket och leta fram bokstaven T och rösta på Take me! Får vi åka blir det bloggreportage från en resa i västerled. Till min amerikanska syster. Faye blev min syrra 1966 eftersom jag fick bo i hennes föräldrahem som utbytesstudent ett år. Vore trevligt att hälsa på henne och hennes familj.
Upptäcker att vi är med i en tävling hos resebyrån Ticket om resor till Chicago. Där startar man en "egen resebyrå" som man kan rösta på. Och så behöver man flest röster. Så rösta gärna på vår resebyrå Take me. Gå in på Ticket och leta fram bokstaven T och rösta på Take me! Får vi åka blir det bloggreportage från en resa i västerled. Till min amerikanska syster. Faye blev min syrra 1966 eftersom jag fick bo i hennes föräldrahem som utbytesstudent ett år. Vore trevligt att hälsa på henne och hennes familj.
13 juni 2011
Pingst - glödjens högtid
Pingstdagens afton bad man i en av Örebros kyrkor. I och för sig inget ovanligt. Kyrkornas rum är oftast en plats för bön. Det var en ekumenisk samling och man bad för den egna staden, för dess politiska ledning, för kristna i Mellanöstern, för kristen enhet, för Kina och Laos och för mycket annat angeläget. I korta anföranden med efterföljande bön kunde man bära fram, lyfta och lufta det svåra såväl som uttrycka sin tacksamhet för allt det goda vi möter.
Texten till en av lovsångerna hade fått ett passande skrivfel. Istället för glädje hade man skrivit glödje. Vilket ord: GLÖDJE! En fantastisk tillfällighet i freudiansk felsägningsanda. Detta just i hänryckningens och andeutgjutelsens tid.
Med tungor av eld bekräftades den första pingsten. I många församlingar har inspirationens och hängivenhetens eld falnat. Men i Pingstdagens högmässa fanns där jag råkade vara just glödjen påtagligt närvarande. Nu tänker jag på vad man får när glädje och glöd kombineras. Pingst förstås. Eller glödje! Stor glödje!
Texten till en av lovsångerna hade fått ett passande skrivfel. Istället för glädje hade man skrivit glödje. Vilket ord: GLÖDJE! En fantastisk tillfällighet i freudiansk felsägningsanda. Detta just i hänryckningens och andeutgjutelsens tid.
Med tungor av eld bekräftades den första pingsten. I många församlingar har inspirationens och hängivenhetens eld falnat. Men i Pingstdagens högmässa fanns där jag råkade vara just glödjen påtagligt närvarande. Nu tänker jag på vad man får när glädje och glöd kombineras. Pingst förstås. Eller glödje! Stor glödje!
11 juni 2011
Så går en studentdag
Hela gårdagen svallade traktorerna och lastbilarna över staden fulla med studenter. Jag höll på att elakt skriva med fulla studenter. De som sticker ut genom vrålet är de stackarna som redan mitt på dagen i rådande värme dunkat i sig för mycket. Ögonen styr inte riktigt och rörelserna bär spår av alldeles för mycket.
När de dundrar förbi undrar man var denna lössläppta hämningslöshet har grott. I en tid där det råder stor brist på mening? Eller där det finns ett överskott av enformigt liv? Kan det var de osäkra framtidsutsikterna? Eller är det en vuxenvärld som inte orkar sätta normer, markera gränser, vara goda föredömen?
Några av de mest utlevande kan ha övat sig genom åren, andra tappar kontrollen för första gången. De flesta, de allra flesta behåller förmågan att trots skrik och vrål hålla stilen och kontrollera euforin. De kan dra en gräns och sveps inte viljelöst med.
Så tänker jag när de överlastade far förbi i vagn efter vagn. Och med en ljudnivå som lovar tinnitus inom en snar framtid. De åker mot en ljusnande framtid sägs det och så vrålas det i alla tonarter. Mest låter det som en hejaramsa från ståplats. Själv ber jag en bön för deras dag och för att lyckan ska få vara bara just det - en stunds bekymmersfri lycka. Att denna dag ska bli ett viktigt och fint minne att bära med sig.
På hemväg nynnar jag gammelmansaktigt på en annan sång. Som markerar tidens flykt. Och Guds omsorg vad som än sker. Så går en dag än från vår tid...
När de dundrar förbi undrar man var denna lössläppta hämningslöshet har grott. I en tid där det råder stor brist på mening? Eller där det finns ett överskott av enformigt liv? Kan det var de osäkra framtidsutsikterna? Eller är det en vuxenvärld som inte orkar sätta normer, markera gränser, vara goda föredömen?
Några av de mest utlevande kan ha övat sig genom åren, andra tappar kontrollen för första gången. De flesta, de allra flesta behåller förmågan att trots skrik och vrål hålla stilen och kontrollera euforin. De kan dra en gräns och sveps inte viljelöst med.
Så tänker jag när de överlastade far förbi i vagn efter vagn. Och med en ljudnivå som lovar tinnitus inom en snar framtid. De åker mot en ljusnande framtid sägs det och så vrålas det i alla tonarter. Mest låter det som en hejaramsa från ståplats. Själv ber jag en bön för deras dag och för att lyckan ska få vara bara just det - en stunds bekymmersfri lycka. Att denna dag ska bli ett viktigt och fint minne att bära med sig.
På hemväg nynnar jag gammelmansaktigt på en annan sång. Som markerar tidens flykt. Och Guds omsorg vad som än sker. Så går en dag än från vår tid...
10 juni 2011
Halveringstid för kyrkliga löften
Läser i Kyrkans tidning att man i Stockholms stift frågar de blivande prästerna om de kommer att viga samkönat. Förstår man artikeln rätt är det numera ett villkor för prästvigning i Stockholms stift. Biskop Brunne hävdar att man gör det för att följa kyrkomötetsbeslut och kyrkans ordning. Tidningen skriver:
Stockholms stift är tydligt med att den har betydelse för rekryteringen. Där tillfrågas prästkandidaterna om sin inställning. ”Vi vill säkerställa att präster kan utföra alla de arbetsuppgifter som krävs utifrån den ordning som är beslutad i vår kyrka”, motiverar stiftet i ett skriftligt svar till Kyrkans Tidning.
– Går man in och ska bli präst i vår kyrka så följer man de beslut som är fattade. Något annat är inte rimligt i någon annan organisation och inte heller i Svenska kyrkan, säger Eva Brunne, biskop i Stockholms stift.
Innebär det att den som vill bli präst i Stockholms stift alltså måste vara beredd att viga samkönade par?
– Jag förutsätter att prästkandidater följer den ordning som är beslutad i vår kyrka.
Ärkebiskop Wejryd tycker inte att det är konstigt. Redan tidigare har tidningen raporterat om att denna fråga smyger sig in i anställningsintervjuer och därmed blli avgörande för en anställning som präst i en församling.
Frågan måste naturligtvis ställas om biskop Brunne och Stockholms stift har rätt. De som fattade beslutet måste väl stå upp för det man bestämde. Säger de övriga biskoparna något? De politiska partierna? Ansvarsnämnden? Kyrkans tidnings ledarsida?
För min del tänker jag hålla utkik och se vem som har kurage och mod att stå fast vid sitt och kyrkomötets beslut. Eller är det så att halveringstiden för kyrkliga beslut och löften nu är så kort att bläcket inte ens behöver torka?
I en faktaruta berättar Kyrkans tidning följande: Kyrkomötet tog 2009 beslut om att samkönade par ska kunna vigas i Svenska kyrkan. I Kyrkostyrelsens skrivelse (2009:6) som låg till grund för beslutet står:
”Ingen präst ska vara skyldig att tjänstgöra vid vigsel av par av samma kön.”
”Frågan om hur man ser på vigsel med par av samma kön ska inte heller ha betydelse vid exempelvis prövning av prästkandidat eller anställning av präst, musiker, kyrkvaktmästare eller annan personal i kyrkans tjänst.”
I Äktenskapsbalken (4 kapitlet 3 paragrafen) slås också fast att den som är vigselförrättare inte är skyldig att förrätta vigsel.
Stockholms stift är tydligt med att den har betydelse för rekryteringen. Där tillfrågas prästkandidaterna om sin inställning. ”Vi vill säkerställa att präster kan utföra alla de arbetsuppgifter som krävs utifrån den ordning som är beslutad i vår kyrka”, motiverar stiftet i ett skriftligt svar till Kyrkans Tidning.
– Går man in och ska bli präst i vår kyrka så följer man de beslut som är fattade. Något annat är inte rimligt i någon annan organisation och inte heller i Svenska kyrkan, säger Eva Brunne, biskop i Stockholms stift.
Innebär det att den som vill bli präst i Stockholms stift alltså måste vara beredd att viga samkönade par?
– Jag förutsätter att prästkandidater följer den ordning som är beslutad i vår kyrka.
Ärkebiskop Wejryd tycker inte att det är konstigt. Redan tidigare har tidningen raporterat om att denna fråga smyger sig in i anställningsintervjuer och därmed blli avgörande för en anställning som präst i en församling.
Frågan måste naturligtvis ställas om biskop Brunne och Stockholms stift har rätt. De som fattade beslutet måste väl stå upp för det man bestämde. Säger de övriga biskoparna något? De politiska partierna? Ansvarsnämnden? Kyrkans tidnings ledarsida?
För min del tänker jag hålla utkik och se vem som har kurage och mod att stå fast vid sitt och kyrkomötets beslut. Eller är det så att halveringstiden för kyrkliga beslut och löften nu är så kort att bläcket inte ens behöver torka?
I en faktaruta berättar Kyrkans tidning följande: Kyrkomötet tog 2009 beslut om att samkönade par ska kunna vigas i Svenska kyrkan. I Kyrkostyrelsens skrivelse (2009:6) som låg till grund för beslutet står:
”Ingen präst ska vara skyldig att tjänstgöra vid vigsel av par av samma kön.”
”Frågan om hur man ser på vigsel med par av samma kön ska inte heller ha betydelse vid exempelvis prövning av prästkandidat eller anställning av präst, musiker, kyrkvaktmästare eller annan personal i kyrkans tjänst.”
I Äktenskapsbalken (4 kapitlet 3 paragrafen) slås också fast att den som är vigselförrättare inte är skyldig att förrätta vigsel.
05 juni 2011
Dinosaurier i Norrköping
Dinosaurieutställning i Norrköping. Kan det vara värt ett besök? Vi gjorde ett försök.
Bilresan tog 90 minuter i värmen. Väl framme i centrala Norrköping letade vi oss fram. Vi blev förvånade över antalet skelett som visades upp. Stora och rejäla! På bild fångade vi en Tyrannosauros Rex. Vilket inte var så svårt. Han stod stilla.
Bilresan tog 90 minuter i värmen. Väl framme i centrala Norrköping letade vi oss fram. Vi blev förvånade över antalet skelett som visades upp. Stora och rejäla! På bild fångade vi en Tyrannosauros Rex. Vilket inte var så svårt. Han stod stilla.
Besökarna var mycket unga. Föräldrar släpade med sig sina knappt gående småbarn. Och barnvagnar blockerade vägen. I en trång pssage stod två mammor och trattade i sina barn flaskföda. Under ivrigt samspråk och helt uppslukade av sin egen konversation stod de där. Alla som ville passera förbi tvingades tränga sig emellan vagnarna. Förmågan att leva sig in i andra besökares behov var för stunden noll!
Utställningens skärmdel var sprängfylld med text vilket antydde en pedagogik som man övergav redan på femtiotalet. Förra seklet. Här kunde man ha gjort mycket för att bättre presentera och åskådliggöra de årmiljoner man avhandlade där.
Trots det var utställningen imponerande. Bara att ha fått se dessa märkliga varelsers imponerande fossila skelett var storslaget. Norrköping skriver på sin hemsida:
Dinosaurieutställningen kommer från paleontologiska institutet i Moskva, där över 200 forskare studerar olika grupper av forntida djur och växter.
Eftersom dinosaurieutställningen i första hand är byggd på ett naturligt fossilt material är den intressant både för experter från olika länder och för vanliga besökare.
Utställningen är en vandringsutställning som redan har visats i Australien, Tyskland, USA, Kanada, Korea, Frankrike, Italien, Finland, Japan, Taiwan och Cypern.
Smakar det så kostar det. Inträde 90 kr för vuxna och för de flesta barn 70 kr. Därtill blev det en besvikelse att man inte kunde införskaffa en utställningskatalog eller ett häfte med information om de dinosaurier som visades. Ett pedagogiskt missgrepp tycker jag. Särskilt som det finns skärmar med enorma textmängder och mindre informativa skyltar (uppfatta detta som du vill). Trots det, med minsta dinosaurieintresse är mitt råd i alla fall: ställ färden till Norrköping!
Utställningens skärmdel var sprängfylld med text vilket antydde en pedagogik som man övergav redan på femtiotalet. Förra seklet. Här kunde man ha gjort mycket för att bättre presentera och åskådliggöra de årmiljoner man avhandlade där.
Trots det var utställningen imponerande. Bara att ha fått se dessa märkliga varelsers imponerande fossila skelett var storslaget. Norrköping skriver på sin hemsida:
Dinosaurieutställningen kommer från paleontologiska institutet i Moskva, där över 200 forskare studerar olika grupper av forntida djur och växter.
Eftersom dinosaurieutställningen i första hand är byggd på ett naturligt fossilt material är den intressant både för experter från olika länder och för vanliga besökare.
Utställningen är en vandringsutställning som redan har visats i Australien, Tyskland, USA, Kanada, Korea, Frankrike, Italien, Finland, Japan, Taiwan och Cypern.
Smakar det så kostar det. Inträde 90 kr för vuxna och för de flesta barn 70 kr. Därtill blev det en besvikelse att man inte kunde införskaffa en utställningskatalog eller ett häfte med information om de dinosaurier som visades. Ett pedagogiskt missgrepp tycker jag. Särskilt som det finns skärmar med enorma textmängder och mindre informativa skyltar (uppfatta detta som du vill). Trots det, med minsta dinosaurieintresse är mitt råd i alla fall: ställ färden till Norrköping!
03 juni 2011
Varför så bråttom, Svenska kyrkan?
Den nationella strukturutredningens förslag kommer snart i bokform. Då bör debatten och diskussionen om kyrkans framtid komma igång på allvar. På denna blogg kommer jag att försöka granska förslagen och ställa frågor till de förslag man lagt fram.
Den mest angelägna frågan är: Varför har man så svettigt bråttom? Här vill man genomföra den näst största omvälvningen av Svenska kyrkan i modern tid, efter kyrka stat, och tänker att den ska förverkligas redan 2014. Alla samfälligheter ska omvandlas till pastorat. Massor av jättepastorat bildas och antalet kyrkoherdar, de som har läro- och tillsynsansvar, reduceras. En samfällighet kan upplösas. Men för man över samfälligheternas tillgångar till de nya pastoraten har de troligen för all framtid gått förlorade för de ursprungliga församlingarna.
Dessutom har man ännu inte utvärderat kyrka-stat reformen. Man vet inte genom några studier och granskande undersökningar hur reformen påverkat och förändrat. Så varför denna enorma omvälvning? Varför så bråttom?
Den mest angelägna frågan är: Varför har man så svettigt bråttom? Här vill man genomföra den näst största omvälvningen av Svenska kyrkan i modern tid, efter kyrka stat, och tänker att den ska förverkligas redan 2014. Alla samfälligheter ska omvandlas till pastorat. Massor av jättepastorat bildas och antalet kyrkoherdar, de som har läro- och tillsynsansvar, reduceras. En samfällighet kan upplösas. Men för man över samfälligheternas tillgångar till de nya pastoraten har de troligen för all framtid gått förlorade för de ursprungliga församlingarna.
Dessutom har man ännu inte utvärderat kyrka-stat reformen. Man vet inte genom några studier och granskande undersökningar hur reformen påverkat och förändrat. Så varför denna enorma omvälvning? Varför så bråttom?
31 maj 2011
Rättigheter och skyldigheter
Tankarna löper vidare efter Hildebrandts och Neumans artiklar i SvD Frågan om individers mänskliga rättigheter har sin motpol i frågan om skyldigheter. Man kan undra hur det kommer sig att någon deklaration inte finns om vad humaniteten skulle kräva av enskilda människor och stater. Utan de som ska "leverera" rättigheterna, oftast stater, får lita till rättighetsdokumenten.
Skulle ett skyldighets eller ett förpliktelsedokument formuleras uppstår naturligtvis den svårighet som kyrkan genom historien kämpat med. Kärlekens handlingar, de goda gärningarna, kan komma att ses som en förutsättning för att få del av det Gud lovar sitt folk. Gärningsläror med andra ord. På området för mänskliga rättigheter skulle det handla om att man som person måste förtjäna det deklarationerna garanterar. Problemet är naturligt nog inte okänt. Brott och onda gärningar som resulterar i att någon döms inskränker påtagligt brottslingens rättigheter. Man kan frihetsberövas. Man förlorar sin mötesfrihet och många andra friheter. Uppfattningar om att människor kan förverka sin rätt möter man ofta.
Problemet att kräva rättigheter för egen del och förneka andra dem är också ett vida spritt fenomen. I vårt land kan man möta det i islamofobiska sammanhang. Kyrkor är ok att bygga men några moskéer vill man inte se här. Muslimerna i Sverige måste så att säga förtjäna denna rätt. Vanligtvis tänker man att stater och länder, över vilka muslimerna här inte har inflytande, först ska tillåta kristna att bygga kyrkor. Annars inga moskéer här. Märklig tanke.
Men frågan om skyldigheter är viktig. Särskilt påtaglig för dem som kommer nya till vårt land och inte kan våra lagar, koder och normer. Frågan om innevånares och medborgares förpliktelser mot varandra, mot stat och samhälle, är en hörnsten för en fungerande integration. Vi har ingen Pledge of allegiance... som man har i USA. En lojalitetsförklaring till flagga och nation. Ett band som inskärper skyldigheter och håller samman nationen. För min del kan jag önska en sådan lojalitetsförklaring för oss alla. Den skulle kunna fungera som en motvikt mot den alltmera utbredda individualismen, och ibland vore behövlig även mot gruppers och kollektivs alltför långtgående anspråk.
Skulle ett skyldighets eller ett förpliktelsedokument formuleras uppstår naturligtvis den svårighet som kyrkan genom historien kämpat med. Kärlekens handlingar, de goda gärningarna, kan komma att ses som en förutsättning för att få del av det Gud lovar sitt folk. Gärningsläror med andra ord. På området för mänskliga rättigheter skulle det handla om att man som person måste förtjäna det deklarationerna garanterar. Problemet är naturligt nog inte okänt. Brott och onda gärningar som resulterar i att någon döms inskränker påtagligt brottslingens rättigheter. Man kan frihetsberövas. Man förlorar sin mötesfrihet och många andra friheter. Uppfattningar om att människor kan förverka sin rätt möter man ofta.
Problemet att kräva rättigheter för egen del och förneka andra dem är också ett vida spritt fenomen. I vårt land kan man möta det i islamofobiska sammanhang. Kyrkor är ok att bygga men några moskéer vill man inte se här. Muslimerna i Sverige måste så att säga förtjäna denna rätt. Vanligtvis tänker man att stater och länder, över vilka muslimerna här inte har inflytande, först ska tillåta kristna att bygga kyrkor. Annars inga moskéer här. Märklig tanke.
Men frågan om skyldigheter är viktig. Särskilt påtaglig för dem som kommer nya till vårt land och inte kan våra lagar, koder och normer. Frågan om innevånares och medborgares förpliktelser mot varandra, mot stat och samhälle, är en hörnsten för en fungerande integration. Vi har ingen Pledge of allegiance... som man har i USA. En lojalitetsförklaring till flagga och nation. Ett band som inskärper skyldigheter och håller samman nationen. För min del kan jag önska en sådan lojalitetsförklaring för oss alla. Den skulle kunna fungera som en motvikt mot den alltmera utbredda individualismen, och ibland vore behövlig även mot gruppers och kollektivs alltför långtgående anspråk.
30 maj 2011
Individuella rättigheter och grupptillhörighet
Reportern och kolumnisten Johanne Hildebrandt i SvD erbjuder alltid något att tänka på. Så också i dagens spalt på ledarsidan där hon behandlar den misslyckade integrationen, eller som hon skriver: varför åsidosätts rättigheter för utlandsfödda svenskar. Avstamp tar hon i Ricki Neumans reportage om multikulturalismens död i SvD 18/5.
Johanne Hildebrandts tanke är inte unik. Det svenska samhället genomsyras alltmer av tanken på att rättigheter tillhör individer och inte grupper. Det blir då smått ironiskt när skribenten lyfter fram följande: Sverige är sekulariserat, ingen präst kan stövla in i någons hem och lägga sig i hur folk lever eller ligger. Arbetare har rätt att tillhöra fackförbund…
Just det! Individer har rätt att sluta sig samman till stora och starka kollektiv för att försäkra sig om sina rättigheter. Till exempel i form av generella rättigheter som tillfaller grupper (av individer) genom kollektivavtal. Driver man tron på individens rättigheter för långt blir individen utelämnad åt stat och kommun och åt sin egen förmåga att slåss mot systemet när det fallerar. Och brister gör det.
En av poängerna med individens rättigheter är naturligtvis att man ska slippa tillvitas beteenden eller egenskaper som just sådana som dom har. Man ska inte tvingas till underkastelse inför det som gruppen och dess ledare hävdat. Oavsett om man anses vara muslim, finländare, rom eller resande, frikyrklig… Hildebrandt frågar: Varför buntas de (utlandsfödda svenskarna) samman till etniska och religiösa grupper som uppmuntras leva isolerade från samhället istället för att behandlas som individer med samma rättigheter, skyldigheter och ansvar för samhället som alla andra?
Johanne Hildebrandt citerar instämmande Neuman: ”Nu betonas det stora projektet. Vi lever i samma samhälle, vilket betyder avsevärt mer än att vi bor på samma plats. Den nationella väven måste stärkas; det etniska och religiösa får komma i andra hand.”
Här måste jag invända. Matrisen är inte så enkel att vi löser allt på individnivå. Där blir jag som enskild totalt beroende av den goda staten, alla goda gåvor och rättigheters garant? Som individ behöver jag de starka organisationerna som kan opponera och stå upp för bestämda värderingar. Det är i skärningspunkter mellan individ och våra många olika grupptillhörigheter som största möjliga frihet uppnås. Var skulle idrotten vara i vårt land om inte föreningar, klubbar och förbund hävdat sina gemensamma intressen?
Om jag tillförsäkras rätten att utöva min religion men den kyrka jag tillhör tvingas in i familjernas minsta och privata garderober blir det inte mycket kvar av min rätt att utöva min religion. Ta vilodagen, söndagen. I vårt land är det numera köpenskapens största dag. I Tyskland stänger det mesta av affärer och köpcentra. Även butiksbiträden och försäljare får rätt till rimlig ledighet tillsammans med andra.
Jag tillhör Svenska kyrkan, landets största trossamfund och medlemsorganisation, som faktiskt gör anspråk på att betyda något för hela samhället, dess utveckling och värderingar. Men därifrån hörs ingenting om att hålla vilodagen i helgd. Ty vi är nog världens mest individualistiska och privatiserade samhälle. Det tänkandet har i mångt förlamat också kyrkan. Den kyrka som en gång stod för det kitt som höll samman nationen. Och som åtminstone såg till att folk i det här landet blev läskunniga.
Neumans artikel problematiserar situationen på följande sätt: Sverige står inför ett skifte, så lät det flera gånger under seminariet, och kan inte längre acceptera att minst 70000 svenska ungdomar lever i hederskulturer där man inte bryr sig om svensk lag, och där unga människor inte själva bestämmer över hur de klär sig eller vilka de umgås eller gifter sig med.
Trotsar de familjen eller klanen riskerar de att mördas, som Fadime Sahindal och Pela Atroshi.
Regeringen räknar med över 100 enklaver runt om i landet, enligt en rapport från 2009, små slutna samhällen med andra värderingar, och djup misstänksamhet mot majoriteten.
Detta är allvarligt och oroande. Men tror någon att lösningen är att låtsas som om de etniska och religiösa grupptillhörigheterna inget betyder, eller att de enkelt kan undertryckas? Då har man fel. Det är fler och inte färre kontakter som behövs med etniska, kulturella och religiösa grupper. Också där, och kanske framför allt där, måste respekten för individens rättigheter och frihet byggas.
Johanne Hildebrandts tanke är inte unik. Det svenska samhället genomsyras alltmer av tanken på att rättigheter tillhör individer och inte grupper. Det blir då smått ironiskt när skribenten lyfter fram följande: Sverige är sekulariserat, ingen präst kan stövla in i någons hem och lägga sig i hur folk lever eller ligger. Arbetare har rätt att tillhöra fackförbund…
Just det! Individer har rätt att sluta sig samman till stora och starka kollektiv för att försäkra sig om sina rättigheter. Till exempel i form av generella rättigheter som tillfaller grupper (av individer) genom kollektivavtal. Driver man tron på individens rättigheter för långt blir individen utelämnad åt stat och kommun och åt sin egen förmåga att slåss mot systemet när det fallerar. Och brister gör det.
En av poängerna med individens rättigheter är naturligtvis att man ska slippa tillvitas beteenden eller egenskaper som just sådana som dom har. Man ska inte tvingas till underkastelse inför det som gruppen och dess ledare hävdat. Oavsett om man anses vara muslim, finländare, rom eller resande, frikyrklig… Hildebrandt frågar: Varför buntas de (utlandsfödda svenskarna) samman till etniska och religiösa grupper som uppmuntras leva isolerade från samhället istället för att behandlas som individer med samma rättigheter, skyldigheter och ansvar för samhället som alla andra?
Johanne Hildebrandt citerar instämmande Neuman: ”Nu betonas det stora projektet. Vi lever i samma samhälle, vilket betyder avsevärt mer än att vi bor på samma plats. Den nationella väven måste stärkas; det etniska och religiösa får komma i andra hand.”
Här måste jag invända. Matrisen är inte så enkel att vi löser allt på individnivå. Där blir jag som enskild totalt beroende av den goda staten, alla goda gåvor och rättigheters garant? Som individ behöver jag de starka organisationerna som kan opponera och stå upp för bestämda värderingar. Det är i skärningspunkter mellan individ och våra många olika grupptillhörigheter som största möjliga frihet uppnås. Var skulle idrotten vara i vårt land om inte föreningar, klubbar och förbund hävdat sina gemensamma intressen?
Om jag tillförsäkras rätten att utöva min religion men den kyrka jag tillhör tvingas in i familjernas minsta och privata garderober blir det inte mycket kvar av min rätt att utöva min religion. Ta vilodagen, söndagen. I vårt land är det numera köpenskapens största dag. I Tyskland stänger det mesta av affärer och köpcentra. Även butiksbiträden och försäljare får rätt till rimlig ledighet tillsammans med andra.
Jag tillhör Svenska kyrkan, landets största trossamfund och medlemsorganisation, som faktiskt gör anspråk på att betyda något för hela samhället, dess utveckling och värderingar. Men därifrån hörs ingenting om att hålla vilodagen i helgd. Ty vi är nog världens mest individualistiska och privatiserade samhälle. Det tänkandet har i mångt förlamat också kyrkan. Den kyrka som en gång stod för det kitt som höll samman nationen. Och som åtminstone såg till att folk i det här landet blev läskunniga.
Neumans artikel problematiserar situationen på följande sätt: Sverige står inför ett skifte, så lät det flera gånger under seminariet, och kan inte längre acceptera att minst 70000 svenska ungdomar lever i hederskulturer där man inte bryr sig om svensk lag, och där unga människor inte själva bestämmer över hur de klär sig eller vilka de umgås eller gifter sig med.
Trotsar de familjen eller klanen riskerar de att mördas, som Fadime Sahindal och Pela Atroshi.
Regeringen räknar med över 100 enklaver runt om i landet, enligt en rapport från 2009, små slutna samhällen med andra värderingar, och djup misstänksamhet mot majoriteten.
Detta är allvarligt och oroande. Men tror någon att lösningen är att låtsas som om de etniska och religiösa grupptillhörigheterna inget betyder, eller att de enkelt kan undertryckas? Då har man fel. Det är fler och inte färre kontakter som behövs med etniska, kulturella och religiösa grupper. Också där, och kanske framför allt där, måste respekten för individens rättigheter och frihet byggas.
17 maj 2011
Kort om skolavslutningar
Uppriktighet behövs om allt möjligt ska bli bra. Som en blogg till exempel. En av stillsams läsare kommenterade att det finns ju sådant som är bra på din blogg, men vet du vad felet är? Du skriver för långt.
Här en kortversion av ett tidigare inlägg. Religion kan inte förstås enbart som teori utan måste betraktas i praktiken. Ungefär som med fotboll. En bön och en välsignelse i ett Svenska kyrkans kyrkorum är religion men knappast i någon "skadlig" omfattning. Ingen skulle behöva ta anstöt. Eller tro sig vara utsatt för omvändelseförsök eller manipulation. Därför bör en bön och en välsignelse kunna förekomma vid skolavslutningar i kyrkorum.
Den motsatta tanken - att bön inte får förekomma i ett rum invigt för ändamålet är otroligt egendomlig. Eller att en rektor skulle ansvara för kyrkans rum och dess religiösa inventarier som krucifix och altare.
Här en kortversion av ett tidigare inlägg. Religion kan inte förstås enbart som teori utan måste betraktas i praktiken. Ungefär som med fotboll. En bön och en välsignelse i ett Svenska kyrkans kyrkorum är religion men knappast i någon "skadlig" omfattning. Ingen skulle behöva ta anstöt. Eller tro sig vara utsatt för omvändelseförsök eller manipulation. Därför bör en bön och en välsignelse kunna förekomma vid skolavslutningar i kyrkorum.
Den motsatta tanken - att bön inte får förekomma i ett rum invigt för ändamålet är otroligt egendomlig. Eller att en rektor skulle ansvara för kyrkans rum och dess religiösa inventarier som krucifix och altare.
15 maj 2011
Skolavslutningarnas religiösa inslag
Vi närmar oss skolavslutningstiden. Diskussionen lär åter bölja fram och tillbaka. Pådriven av medvetna personer som vill dra en allt tydligare gräns mellan religion och samhällsliv i övrigt.
Den springande punkten är att barn anses ta skada eller påverkas av att finnas med/delta i avslutningar där kristet religiösa inslag som bön och välsignelse förekommer. Ett av de vanligare argumenten är att muslimska barn därmed stängs ute. En invändning som oftast framförs av icke-muslimer. De muslimska barnen skjuts liksom framför andra övertygelser, kanske därför att man tycker sig få en större kontrast, en djupare klyfta, mellan det kristna som förekommer och de deltagande barnen och deras föräldrars muslimska övertygelse. Mera sällan är det så att muslimerna själva har svårigheter med att ord som Gud förekommer eller att någon bön bes, så länge som inte barnen själva måste be. Religiöst aktiva muslimer räds oftare det sekulära mycket mer än man fruktar utövad kristen tro.
Mycket sällan om alls diskuteras kärnfrågan om religionen när den praktiseras måste förbjudas. Från all undervisning. Istället nöjer sig med att argument för och emot radas upp. Det är ju inte tänkbart att lära sig fotboll eller basket utan att ibland se bollar i spel mellan lag. Och att själv spela. Fotboll som teori och i praktiken kan ju inte jämföras på samma dag. Men så finns det ju inte heller någon fotbollsfrihetslag som skulle garantera rätten att slippa se fotboll när den spelas.
Varför går det då inte att närvara vid utövad och praktiserad religion, som sker gudstjänster i moskéer och kyrkor? Är skadeverkningarna så stora? Innebär alltså religionsfriheten att man aldrig ska behöva möta utövad religion? Frihetslagarna ger minoritetens uppfattning företräde framför majoritetens. Det är väl också därför som Svenska kyrkan så gott som aldrig försöker rida på det faktum att på många håll tillhör ca 70% av befolkningen kyrkan, och på landsbygden ser man ofta ännu högre kyrkotillhörighet.
Religionens beståndsdelar kan man inte gärna i någon djupare mening begripa sig på om de inte får förekomma i sitt sammanhang. Bön i teorin är något annat än bön i funktion. Därför borde alla barn få del av olika religioners insida genom att ibland/ någon gång få vara närvarande vid olika religioners gudstjänster. Därför borde i begränsad omfattning religiösa inslag vid skolavslutningarna kunna passera utan att man tror att barnen skulle kunna bli omvända till kristen tro, andligt infekterade eller religiöst förgiftade.
En annan svårighet är att Skolverket föreställer sig att en rektor skulle kunna vara ansvarig för ett kyrkorum. Man menar att skolavslutningar kan förekomma i ett kyrkorum enbart om kyrkan inte används som kyrka, dvs bön och välsignelse är otänkbart. Att det invigda rummet i sig även innehåller religiösa föremål tycks märkligt nog inte genera. Ta altaret som vittnar i om Guds närvaro. Krucifixen som förkunnar den lidande och uppståndne Herren Jesus. Kyrkorummets helgd är fastslagen i Kyrkoordningen och överordnad andra intressen. Därför kan inte en rektor ensam ansvara för kyrkorummet. Att toleransen i somliga kyrkliga sammanhang ser mellan fingrarna gör det inte rätt. Här och där kan alla möjliga profana arrangemang och konserter förekomma, med ett råbarkat språk och annat som egentligen strider mot rummets syfte och karaktär. Att tro att rektorn kan ersätta dem som är satta att förvalta detta idéinnehåll är märkligt.
Dessutom har man sådana förväntningar på att kyrkan ska tiga som icke-betalande gäst. Att kyrkans budskap skulle portförbjudas i kyrkorummet, eller att man skulle reducera det till en tillönskan om en trevlig sommar, är en befängd tanke. Även om man skulle betala för rummets upplåtelse. Däremot kan kyrkans tro av skickliga präster finnas med på ett tolerant och inkännande sätt med respekt för gästerna och barnen och deras föräldrars ofta mycket olika trosövertygelser.
Men med tanke på den stridbara opinionen att skolavslutningar i kyrkan inte ska förekomma kanske kyrkan själv borde ta initiativet. Ett kyrkorum är ett kyrkorum och till för församlingens möte med Gud. Vi närmar oss kanske den punkt då kyrkan borde göra upp med sin historia av nära koppling till skolväsendet och erkänna att tiden är förbi.
Skolverkets och läroplanens religionssyn är mer museal. Man kan i undervisningen få träffa företrädare och höra dem berätta. Men man får som elev inte se ett kyrkorum annat än vid tillfällen då det inte används för sitt ändamål. Så förhåller sig ju också landets museer. De föreställer sig att om man visar gamla mässhakar, korkåpor, rökelskar, kalkar, monstranser och processionskrucifix i montrar så har man fullgjort sitt uppdrag. Om föremålens funktion och betydelse vet man alltså teoretiskt en del, men om de religiösa föremålen i praktisk handling vet man föga eftersom också där är liturgiska eller kultiska handlingar uteslutna. Man ser religionen på detta sätt såsom i en spegel, avigt och förvänt.
Så låt skolavslutningarna få äga rum i kyrkans rum ännu en tid och då genomföras med ömsesidig förståelse för barnen och deras behov. Lokalt kan man lösa detta i samförstånd bara inte Skolverkat kräver att det ska sättas munkavle på kyrkan. Svenska kyrkan ska inte låta sig bakbindas och den kan faktiskt inte överge sitt eget rum för mötet med det heliga!
Den springande punkten är att barn anses ta skada eller påverkas av att finnas med/delta i avslutningar där kristet religiösa inslag som bön och välsignelse förekommer. Ett av de vanligare argumenten är att muslimska barn därmed stängs ute. En invändning som oftast framförs av icke-muslimer. De muslimska barnen skjuts liksom framför andra övertygelser, kanske därför att man tycker sig få en större kontrast, en djupare klyfta, mellan det kristna som förekommer och de deltagande barnen och deras föräldrars muslimska övertygelse. Mera sällan är det så att muslimerna själva har svårigheter med att ord som Gud förekommer eller att någon bön bes, så länge som inte barnen själva måste be. Religiöst aktiva muslimer räds oftare det sekulära mycket mer än man fruktar utövad kristen tro.
Mycket sällan om alls diskuteras kärnfrågan om religionen när den praktiseras måste förbjudas. Från all undervisning. Istället nöjer sig med att argument för och emot radas upp. Det är ju inte tänkbart att lära sig fotboll eller basket utan att ibland se bollar i spel mellan lag. Och att själv spela. Fotboll som teori och i praktiken kan ju inte jämföras på samma dag. Men så finns det ju inte heller någon fotbollsfrihetslag som skulle garantera rätten att slippa se fotboll när den spelas.
Varför går det då inte att närvara vid utövad och praktiserad religion, som sker gudstjänster i moskéer och kyrkor? Är skadeverkningarna så stora? Innebär alltså religionsfriheten att man aldrig ska behöva möta utövad religion? Frihetslagarna ger minoritetens uppfattning företräde framför majoritetens. Det är väl också därför som Svenska kyrkan så gott som aldrig försöker rida på det faktum att på många håll tillhör ca 70% av befolkningen kyrkan, och på landsbygden ser man ofta ännu högre kyrkotillhörighet.
Religionens beståndsdelar kan man inte gärna i någon djupare mening begripa sig på om de inte får förekomma i sitt sammanhang. Bön i teorin är något annat än bön i funktion. Därför borde alla barn få del av olika religioners insida genom att ibland/ någon gång få vara närvarande vid olika religioners gudstjänster. Därför borde i begränsad omfattning religiösa inslag vid skolavslutningarna kunna passera utan att man tror att barnen skulle kunna bli omvända till kristen tro, andligt infekterade eller religiöst förgiftade.
En annan svårighet är att Skolverket föreställer sig att en rektor skulle kunna vara ansvarig för ett kyrkorum. Man menar att skolavslutningar kan förekomma i ett kyrkorum enbart om kyrkan inte används som kyrka, dvs bön och välsignelse är otänkbart. Att det invigda rummet i sig även innehåller religiösa föremål tycks märkligt nog inte genera. Ta altaret som vittnar i om Guds närvaro. Krucifixen som förkunnar den lidande och uppståndne Herren Jesus. Kyrkorummets helgd är fastslagen i Kyrkoordningen och överordnad andra intressen. Därför kan inte en rektor ensam ansvara för kyrkorummet. Att toleransen i somliga kyrkliga sammanhang ser mellan fingrarna gör det inte rätt. Här och där kan alla möjliga profana arrangemang och konserter förekomma, med ett råbarkat språk och annat som egentligen strider mot rummets syfte och karaktär. Att tro att rektorn kan ersätta dem som är satta att förvalta detta idéinnehåll är märkligt.
Dessutom har man sådana förväntningar på att kyrkan ska tiga som icke-betalande gäst. Att kyrkans budskap skulle portförbjudas i kyrkorummet, eller att man skulle reducera det till en tillönskan om en trevlig sommar, är en befängd tanke. Även om man skulle betala för rummets upplåtelse. Däremot kan kyrkans tro av skickliga präster finnas med på ett tolerant och inkännande sätt med respekt för gästerna och barnen och deras föräldrars ofta mycket olika trosövertygelser.
Men med tanke på den stridbara opinionen att skolavslutningar i kyrkan inte ska förekomma kanske kyrkan själv borde ta initiativet. Ett kyrkorum är ett kyrkorum och till för församlingens möte med Gud. Vi närmar oss kanske den punkt då kyrkan borde göra upp med sin historia av nära koppling till skolväsendet och erkänna att tiden är förbi.
Skolverkets och läroplanens religionssyn är mer museal. Man kan i undervisningen få träffa företrädare och höra dem berätta. Men man får som elev inte se ett kyrkorum annat än vid tillfällen då det inte används för sitt ändamål. Så förhåller sig ju också landets museer. De föreställer sig att om man visar gamla mässhakar, korkåpor, rökelskar, kalkar, monstranser och processionskrucifix i montrar så har man fullgjort sitt uppdrag. Om föremålens funktion och betydelse vet man alltså teoretiskt en del, men om de religiösa föremålen i praktisk handling vet man föga eftersom också där är liturgiska eller kultiska handlingar uteslutna. Man ser religionen på detta sätt såsom i en spegel, avigt och förvänt.
Så låt skolavslutningarna få äga rum i kyrkans rum ännu en tid och då genomföras med ömsesidig förståelse för barnen och deras behov. Lokalt kan man lösa detta i samförstånd bara inte Skolverkat kräver att det ska sättas munkavle på kyrkan. Svenska kyrkan ska inte låta sig bakbindas och den kan faktiskt inte överge sitt eget rum för mötet med det heliga!
10 maj 2011
Kristendomskritik
Ur en ny predikan på ordrik:
Vi kan bli ifrågasatta för att vi
tror för bokstavligt på Bibelns ord
och om det inte passar anklagas vi
genast för att vi inte tror på Bibelns ord.
Då kan vi minnas att Jesus också där
gått före oss – vi kan med tillförsikt möta
allt slags kritik och ifrågasättande.
Men det är en västanfläkt mot vad Jesus fick utstå.
Frågan är om vi inte skulle våga mer.
Vem ska bära lovsångens ton
ut i den sekulära orkestern
om inte vi gör det?
Om vi vågar kan vi höra
skapelsen stämma in
berg som jublar,
floder som klappar i händerna…
Vi kan bli ifrågasatta för att vi
tror för bokstavligt på Bibelns ord
och om det inte passar anklagas vi
genast för att vi inte tror på Bibelns ord.
Då kan vi minnas att Jesus också där
gått före oss – vi kan med tillförsikt möta
allt slags kritik och ifrågasättande.
Men det är en västanfläkt mot vad Jesus fick utstå.
Frågan är om vi inte skulle våga mer.
Vem ska bära lovsångens ton
ut i den sekulära orkestern
om inte vi gör det?
Om vi vågar kan vi höra
skapelsen stämma in
berg som jublar,
floder som klappar i händerna…
06 maj 2011
Synden revisited
En diskussion skvalpar för närvarande inom Svenska kyrkan. Den handlar om synd. Ulla Karlsson, präst i Västerås stift, ifrågasatte synden. Vilket ledde till att hon blev anmäld till domkapitlet, en stiftsinstans som har att utöva tillsyn och döma ifråga om Svenska kyrkans lära.
I sin ursprungliga artikel i Kyrkans Tidning hävdade hon bland annat: Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling istället? Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!
Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!
Ulla Karlsson fann orden i psalm 143 motbjudande: "Guds rena Lamm, oskyldig på korset för oss slaktad, alltid befunnen tålig fastän du var föraktad, vår synd på dig du tagit och dödens makt nedslagit. Giv oss din frid, o Jesus".
Och hon kommenterade denna och andra texter med följande ord: Den gudsbild och människosyn som avbildas är förfärlig och grotesk! En fallen skapelse, ett syndigt människosläkte, vars Gud de tillber, är som en diktator från Nordafrika eller Mellanöstern, som kräver ett människooffer för att försonas med sitt folk…
Hon fick mothugg och fortsatte att utlägga sin ståndpunkt i en ny debattartikel.
Där formulerar hon sig bl a så här: Många deklarerar tydligt att de tror på jungfrufödsel, uppståndelsen och att Jesus dog för våra synders skull och visst må man tro så. Men låt det inte vara den allenarådande sanningen för hur man ska tro för att vara kristen! Jag tror att kraften i Jesus ord är större, än att hans budskap ska stjälpas av att vi ifrågasätter och kritiserar så kallade utsagor. Tänk vilken frigörelse, vilken enorm befrielse för människor att äntligen få lov att säga sin mening och inte bara det, utan också att det är ok! Inga repressalier, ingen utfrysning, bara en öppen och fri dialog. Jag vet i alla fall en som skulle bli glad! En man som för tvåtusen år sedan predikade om frihet för de fångna, upprättelse för de svaga och sjuka. Jag vet inte av att han någonsin satte upp restriktioner om hur, vad och var vi skulle tro på honom. Det han bad oss göra, var att älska varandra.
I en längre intervju, även den i Kyrkans Tidning, fick hon mera utförligt ge sin syn på saken. Där kan man läsa följande: På frågan om hon överhuvudtaget kan använda traditionen, exempelvis sjunga O, Guds lamm i mässan, är svaret att mycket kan formuleras om med nya ord. Hon berättar att vid mässan dagen före vårt möte, när livets bröd var temat, hade livets bröd och livets vatten ersatt orden om Kristi kropp och blod.
– Det handlar om en föda som Jesus pratar om. Inte det kannibalistiska synsättet som jag tycker är väldigt groteskt. Kristi kött och blod är obegripligt för de flesta människor. Och att göra det till något mystiskt och för de invigda, är att göra människor främmande. Jag ser nattvarden som en gemenskapsmåltid.
Så långt det som hänt. En uppsjö av inlägg på bloggar och i Kyrkans Tidning stöter och blöter hennes synpunkter. Det är egentligen inte alls förvånande att synden sätts ifråga. Det har skett och kommer att ske. Det märkliga är väl att det är en, till kyrkans lära genom löften bunden, präst som fastnat i denna långt gångna idealism. Det hon erbjuder är den söte Jesus i ny tappning. Den goda förebilden hyllas, idealmänniskan, en Jesus losskopplad från sitt judiska arv och från den apostoliska tro som byggde en världsvid kyrka. En snäll och godhjärtad Jesus som är new age-ig och utan sammanhang och kontext.
Losskopplad blir Jesus från Gamla och Nya testamentet, och från urkyrkans tro. Därför föreställer sig Ulla Karlsson Jesus som en man, en god vem som helst, som upprättar en gemenskap utan krav. Ulla Karlsson upprepar en kristendomskritik som mest känns trött och ålderstigen i sin naiva övertro på människors inneboende godhet. Hon borde naturligtvis gå tillbaka till sin kyrkas bekännelse och till sina egna prästvigningslöften för att få klarhet över vilket sammanhang hon egentligen står i. Kyrkan bekänner på goda (!) grunder: ett enda dop till syndernas förlåtelse.
I sin ursprungliga artikel i Kyrkans Tidning hävdade hon bland annat: Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling istället? Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!
Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!
Ulla Karlsson fann orden i psalm 143 motbjudande: "Guds rena Lamm, oskyldig på korset för oss slaktad, alltid befunnen tålig fastän du var föraktad, vår synd på dig du tagit och dödens makt nedslagit. Giv oss din frid, o Jesus".
Och hon kommenterade denna och andra texter med följande ord: Den gudsbild och människosyn som avbildas är förfärlig och grotesk! En fallen skapelse, ett syndigt människosläkte, vars Gud de tillber, är som en diktator från Nordafrika eller Mellanöstern, som kräver ett människooffer för att försonas med sitt folk…
Hon fick mothugg och fortsatte att utlägga sin ståndpunkt i en ny debattartikel.
Där formulerar hon sig bl a så här: Många deklarerar tydligt att de tror på jungfrufödsel, uppståndelsen och att Jesus dog för våra synders skull och visst må man tro så. Men låt det inte vara den allenarådande sanningen för hur man ska tro för att vara kristen! Jag tror att kraften i Jesus ord är större, än att hans budskap ska stjälpas av att vi ifrågasätter och kritiserar så kallade utsagor. Tänk vilken frigörelse, vilken enorm befrielse för människor att äntligen få lov att säga sin mening och inte bara det, utan också att det är ok! Inga repressalier, ingen utfrysning, bara en öppen och fri dialog. Jag vet i alla fall en som skulle bli glad! En man som för tvåtusen år sedan predikade om frihet för de fångna, upprättelse för de svaga och sjuka. Jag vet inte av att han någonsin satte upp restriktioner om hur, vad och var vi skulle tro på honom. Det han bad oss göra, var att älska varandra.
I en längre intervju, även den i Kyrkans Tidning, fick hon mera utförligt ge sin syn på saken. Där kan man läsa följande: På frågan om hon överhuvudtaget kan använda traditionen, exempelvis sjunga O, Guds lamm i mässan, är svaret att mycket kan formuleras om med nya ord. Hon berättar att vid mässan dagen före vårt möte, när livets bröd var temat, hade livets bröd och livets vatten ersatt orden om Kristi kropp och blod.
– Det handlar om en föda som Jesus pratar om. Inte det kannibalistiska synsättet som jag tycker är väldigt groteskt. Kristi kött och blod är obegripligt för de flesta människor. Och att göra det till något mystiskt och för de invigda, är att göra människor främmande. Jag ser nattvarden som en gemenskapsmåltid.
Så långt det som hänt. En uppsjö av inlägg på bloggar och i Kyrkans Tidning stöter och blöter hennes synpunkter. Det är egentligen inte alls förvånande att synden sätts ifråga. Det har skett och kommer att ske. Det märkliga är väl att det är en, till kyrkans lära genom löften bunden, präst som fastnat i denna långt gångna idealism. Det hon erbjuder är den söte Jesus i ny tappning. Den goda förebilden hyllas, idealmänniskan, en Jesus losskopplad från sitt judiska arv och från den apostoliska tro som byggde en världsvid kyrka. En snäll och godhjärtad Jesus som är new age-ig och utan sammanhang och kontext.
Losskopplad blir Jesus från Gamla och Nya testamentet, och från urkyrkans tro. Därför föreställer sig Ulla Karlsson Jesus som en man, en god vem som helst, som upprättar en gemenskap utan krav. Ulla Karlsson upprepar en kristendomskritik som mest känns trött och ålderstigen i sin naiva övertro på människors inneboende godhet. Hon borde naturligtvis gå tillbaka till sin kyrkas bekännelse och till sina egna prästvigningslöften för att få klarhet över vilket sammanhang hon egentligen står i. Kyrkan bekänner på goda (!) grunder: ett enda dop till syndernas förlåtelse.
01 maj 2011
1 maj går processionerna
Arbetarrörelsens stora helgdag är 1 maj. Då sjunger man Arbetets söner utan att darra på genderrösten. Inte förr än i andra versen börjar det svaja. För orden i vers 2 sitter inte så säkert i minnet. Inte alldeles olikt den sjungna Internationalen. FRån mörkret stiga vi mot ljuset, minns de flesta. Men efterhand blir det svårare. Orden sitter inte riktigt där de ska. Ungefär som med en psalm man sjöng i sin barndom och inte riktigt kommer ihåg.
Man ordnar sig i långa led med symboler i täten. Oftast en riktig fanborg. Och så går man under musik. Deltagarna sjunger och skanderar. Många står vid sidan om och tittar på. Somliga hejar och vinkar, andra skakar förstulet på huvudet.
Det är inte alldeles olikt 1 Advent eller Palmsöndagen i kyrkan. Fina gudstjänster med sina processioner under musik och Hosiannasång. Eller ta vilken söndag som helst för den delen. 1 maj 2011 går processionerna i kyrkor över hela världen.
Gudstjänstens inledning åskådliggör hur Guds folk går sin pilgrimsvandring. Processionernas högtidståg går den heliga vägen från världens mörker i väst mot det paradisiska ljuset i öster. En stor del av församlingen står vid sidan om. Men de deltar, de sjunger, de är representerade. De utgör stommen och de bärande delarna i gemenskapen. Ett folk på väg.
I centrum en enkel måltid där man delar med varandra. Livets bröd. Som delas. Vi möter honom som gav sitt liv. Solidaritetens verkliga kärna. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.
Man ordnar sig i långa led med symboler i täten. Oftast en riktig fanborg. Och så går man under musik. Deltagarna sjunger och skanderar. Många står vid sidan om och tittar på. Somliga hejar och vinkar, andra skakar förstulet på huvudet.
Det är inte alldeles olikt 1 Advent eller Palmsöndagen i kyrkan. Fina gudstjänster med sina processioner under musik och Hosiannasång. Eller ta vilken söndag som helst för den delen. 1 maj 2011 går processionerna i kyrkor över hela världen.
Gudstjänstens inledning åskådliggör hur Guds folk går sin pilgrimsvandring. Processionernas högtidståg går den heliga vägen från världens mörker i väst mot det paradisiska ljuset i öster. En stor del av församlingen står vid sidan om. Men de deltar, de sjunger, de är representerade. De utgör stommen och de bärande delarna i gemenskapen. Ett folk på väg.
I centrum en enkel måltid där man delar med varandra. Livets bröd. Som delas. Vi möter honom som gav sitt liv. Solidaritetens verkliga kärna. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.
25 april 2011
En tomte firar påsk
Julen varar intill påska, åtminstone tycks den lille tomten på ägget tro det. Där sitter han. Gladelig. Viftande med luvan. I famnen en ljuvlig bukett påskliljor. Hans hälsning lyder:
Tomten, som sitter på ägget där,
Svänger lufvan och ropar så här:
God påsk jag önskar hvar vän så kär!
Och som någon sa från en mig närbelägen predikstol - påsken är inte över.
Den har bara börjat!
En Glad Påsk!
23 april 2011
En katt bland hermeliner, en groda bland kycklingar. Som påskhälsning något annorlunda. Förenade mot det annorlunda gröna djuret som förklätt sig med äggskal står de där, envisa, vita och gula. Grodan verkar mest förvånad. Vad tänker den, vad upplkever den? Kanske: här har jag hittat ett övergivet skal som passar mig perfekt. Varför allt detta oväsen? Varför detta hotfulla beteende med utbredda vingar och näbbar sträckta mot mig som vapen?
Så går mina tankar när jag betraktar detta märkliga påskkort. Är det så att fler alltid har rätt? Har de rätt att stöta bort och ut? Nog undrar jag på vad sätt bilden hjälper betraktaren att få upplevelsen av att påsken är glad? Kanske en association till den fula ankungen?
Men å andra sidan. Bilden är säkert enbart tänkt som en lustifikation, en förströelse. Tänkt att åstadkomma ett förnöjsamt leende.
Kortet är skickat från Stockholm den 23 april 1905, dvs på självaste Påskdagen. Kortet är adresserat till Gerda på Odengatan 90. Och Postadressen anges som: Härstädes. Alltså Stockholm.
GLAD PÅSK!!
19 april 2011
Vi ringer upp, sa sjukhuset
Teknikens välsignelser! Ha! Varför talar man bara om det som är bra och fungerar väl med teknik? Vem vågar säga som det är? När det inte fungerar fungerar det inte! Och ibland när det fungerar fungerar det inte heller! Vem beskriver teknikeländet på ett rättvisande sätt? Teknikens förbannelse drabbar också.
Sedan kan man bli förvånad över att just tekniken bär antingen välsignelse eller förbannelse i sin famn. Starka ord. Men just för dagen befinner jag mig på den mörka sidan. I flera dagar har jag försökt ringa en verksamhet på stadens stora sjukhus. Ett äventyr, vill jag lova.
Den snälla förinspelade och välmodulerade rösten svarar. Den låter meddela att man kan ringa nästan hela dagen för att beställa tid för samtal. Vi ringer upp. Det är bara det att samtalstiderna råkar vara slut. Men man kan beställa tid varje dag. Hela veckan. Den som vill avbeställa en tid kan trycka siffran ett och få hjälp.
Efter att ha försökt få ett annat svar upprepade gånger inser jag att tekniken inte är på min sida. Den har slutat att vara en välsignelse. Den är tillskapad för att hålla patienterna borta. Ring oss gärna. Vi ringer. Kanske. Om du tillhör de utvalda! De privilegierade. Men när tillgängliga samtalstiderna delats ut och patienter får nervösa sammanbrott i lurarna finns ingen människa att tala med. Och inga e-postadresser att skriva till. Då återstår bara att ge upp eller att stolpa ner till mottagningen och kräva besked.
Ännu inte fullständigt knäckt gör jag dock ett nytt försök. Tiderna är fortfarande slut. Jag hade verkligen hoppats att de skulle ha fått in en ny leverans. Men som jag bedrog mig. Tiderna är och förblir slut. Men man kan beställa hela veckan. Hej och hopp!
Då bestämde jag mig för att avbeställa den tid jag aldrig fått. Ty det var mitt ärende. Jag hade inte blivit kallad så som remissen begärt. Ingen ville dock tala med mig om saken. Säg ditt namn, sa rösten nu. Och där på torget i staden ropade jag ut mitt namn. Högt. Och nu ditt personnummer. Och alla, säga alla, vet numera vad jag har för fyra avslutande siffror. Alla på torget. Men sedan ville de inte veta mer. Så nu tror väl sjukhuset att jag faktiskt inte alls vill komma. Någonsin. Avbeställa en tid som man inte har. Sådana märkliga människor det finns. Därute.
Vill du beställa ny tid är du välkommen att ringa på ordinarie tid. Sa rösten. Just nu var det ju ordinarie tid men ingen hade tid! När Du ringer håller vi låda. Lyssna nu snällt. Det finns tider att beställa. Hela veckan. Och tiderna är slut.
Ovädret drog ihop sig. Mörka moln samlades över torget. Det dundrade och blixtrade. Nu ringdes sjukhusets huvudväxel upp. Där var tanten i växeln oändligt vänlig när hon också hänvisade till telefontiderna. Ovädret sögs in i telefonen och växeltelefonisten fick ta skydd undan ovädrets värsta utbrott. Blixt och dunder, sa jag. Förstår ni svenska? Jag har försökt beställa tid. Det ska man göra. Då kan en sjuksköterska ringa upp. Men telefontiderna är slut. Så ingen ringer upp. You have outsmarted me, sa jag på ett utländskt språk. Ifall det skulle förstås bättre än vikingars och hjältars tungomål. Help, I need somebody, vädjade jag.
Du kanske får ringa lite tidigare, sa växeln. Halv sju på morgonen brukar gå bra.
Gå bra, sa jag återhållet och hårt kontrollerat. Halv sju! Varför har man telefontid för tidsbeställning till klockan tre? Om de enda som får tid är de människor som ringer halv sju? Så om jag får en tid när jag ringer halv sju så kommer ingen annan någonsin mer att ringa er senare på dagen för att fråga hur det kan komma sig att tiderna är slut?
Vad handlade det om? Var det en fördold studie om mental styrketräning? Satt det forskare och lyssnade på någon raspig sidolinje? Prövningar blir vi starka och härdade av? Även om vi inte kan förstå dem?
När vackert väder oförklarligt började infinna sig på torget gick samtalet betydligt bättre. Man kan ju inte gå runt i ilska hela livet. Eller hela samtalet. Jag hade ju lyckats få någon att tala med. Och nu hade jag fått hjälp att äntligen ta mig förbi alla spärrar. Men tant Växel fick återkomma flera gånger för att säga: ursäkta, de talar i telefon. Ursäkta, de är upptagna i telefon.
Tror jag det, mumlade jag. De ringer väl och talar med varandra.
Sedan kan man bli förvånad över att just tekniken bär antingen välsignelse eller förbannelse i sin famn. Starka ord. Men just för dagen befinner jag mig på den mörka sidan. I flera dagar har jag försökt ringa en verksamhet på stadens stora sjukhus. Ett äventyr, vill jag lova.
Den snälla förinspelade och välmodulerade rösten svarar. Den låter meddela att man kan ringa nästan hela dagen för att beställa tid för samtal. Vi ringer upp. Det är bara det att samtalstiderna råkar vara slut. Men man kan beställa tid varje dag. Hela veckan. Den som vill avbeställa en tid kan trycka siffran ett och få hjälp.
Efter att ha försökt få ett annat svar upprepade gånger inser jag att tekniken inte är på min sida. Den har slutat att vara en välsignelse. Den är tillskapad för att hålla patienterna borta. Ring oss gärna. Vi ringer. Kanske. Om du tillhör de utvalda! De privilegierade. Men när tillgängliga samtalstiderna delats ut och patienter får nervösa sammanbrott i lurarna finns ingen människa att tala med. Och inga e-postadresser att skriva till. Då återstår bara att ge upp eller att stolpa ner till mottagningen och kräva besked.
Ännu inte fullständigt knäckt gör jag dock ett nytt försök. Tiderna är fortfarande slut. Jag hade verkligen hoppats att de skulle ha fått in en ny leverans. Men som jag bedrog mig. Tiderna är och förblir slut. Men man kan beställa hela veckan. Hej och hopp!
Då bestämde jag mig för att avbeställa den tid jag aldrig fått. Ty det var mitt ärende. Jag hade inte blivit kallad så som remissen begärt. Ingen ville dock tala med mig om saken. Säg ditt namn, sa rösten nu. Och där på torget i staden ropade jag ut mitt namn. Högt. Och nu ditt personnummer. Och alla, säga alla, vet numera vad jag har för fyra avslutande siffror. Alla på torget. Men sedan ville de inte veta mer. Så nu tror väl sjukhuset att jag faktiskt inte alls vill komma. Någonsin. Avbeställa en tid som man inte har. Sådana märkliga människor det finns. Därute.
Vill du beställa ny tid är du välkommen att ringa på ordinarie tid. Sa rösten. Just nu var det ju ordinarie tid men ingen hade tid! När Du ringer håller vi låda. Lyssna nu snällt. Det finns tider att beställa. Hela veckan. Och tiderna är slut.
Ovädret drog ihop sig. Mörka moln samlades över torget. Det dundrade och blixtrade. Nu ringdes sjukhusets huvudväxel upp. Där var tanten i växeln oändligt vänlig när hon också hänvisade till telefontiderna. Ovädret sögs in i telefonen och växeltelefonisten fick ta skydd undan ovädrets värsta utbrott. Blixt och dunder, sa jag. Förstår ni svenska? Jag har försökt beställa tid. Det ska man göra. Då kan en sjuksköterska ringa upp. Men telefontiderna är slut. Så ingen ringer upp. You have outsmarted me, sa jag på ett utländskt språk. Ifall det skulle förstås bättre än vikingars och hjältars tungomål. Help, I need somebody, vädjade jag.
Du kanske får ringa lite tidigare, sa växeln. Halv sju på morgonen brukar gå bra.
Gå bra, sa jag återhållet och hårt kontrollerat. Halv sju! Varför har man telefontid för tidsbeställning till klockan tre? Om de enda som får tid är de människor som ringer halv sju? Så om jag får en tid när jag ringer halv sju så kommer ingen annan någonsin mer att ringa er senare på dagen för att fråga hur det kan komma sig att tiderna är slut?
Vad handlade det om? Var det en fördold studie om mental styrketräning? Satt det forskare och lyssnade på någon raspig sidolinje? Prövningar blir vi starka och härdade av? Även om vi inte kan förstå dem?
När vackert väder oförklarligt började infinna sig på torget gick samtalet betydligt bättre. Man kan ju inte gå runt i ilska hela livet. Eller hela samtalet. Jag hade ju lyckats få någon att tala med. Och nu hade jag fått hjälp att äntligen ta mig förbi alla spärrar. Men tant Växel fick återkomma flera gånger för att säga: ursäkta, de talar i telefon. Ursäkta, de är upptagna i telefon.
Tror jag det, mumlade jag. De ringer väl och talar med varandra.
14 april 2011
Svenska kyrkans struktur görs om
Svenska kyrkan jobbar oförtrutet vidare med sin mission? Sin evangelisation? Sin huvudsakliga uppgift? Nja. En ny stor utredning har kommit. Den handlar faktiskt om kyrkans organisation. Tro det eller ej. Och den lär inte innehålla någon utvärdering av den största omstruktureringen i modern tid. Relationsförändringen kyrka-stat förblir en otolkad reform. Trots det fortsätter reformivern.
Utredningen finns digitalt för den som vill veta mer.
Utredningen kommenteras i Kyrkans Tidnings ledare idag.
Utredningen finns digitalt för den som vill veta mer.
Utredningen kommenteras i Kyrkans Tidnings ledare idag.
08 april 2011
Kan EN kyrkoherde klara tillsynen?
När man gör en mycket stor församling av många självständiga avpolletteras ett antal kyrkoherdar. Dessa kyrkoherdar har ett tillsynsansvar som bygger på deras vigningslöften och som följer av kyrkoordningen. När de många kyrkoherdarna reduceras och enbart blir en, då försvinner också den tidigare kyrkoordningsreglerade lokala tillsynen. Ansvaret läggs enbart på den kyrkoherde som blir kvar.
Så försvagas alltså den modell som Svenska kyrkan berömt sig så av - balansen mellan vigda och förtroendevalda. Den dubbla ansvarslinjen får sig en knäck. Bevarad är den förstås på ett sätt, men på ett annat sätt samtidigt upphävd. En person kan självklart inte handha detta uppdrag på samma omsorgsfulla och djuplodande sätt som fyra, fem eller sju kyrkoherdar. Följden blir att mycket få personer bestämmer allt. Och väldigt många förlorar sitt inflytande, både förtroendevalda och vigda.
Så försvagas alltså den modell som Svenska kyrkan berömt sig så av - balansen mellan vigda och förtroendevalda. Den dubbla ansvarslinjen får sig en knäck. Bevarad är den förstås på ett sätt, men på ett annat sätt samtidigt upphävd. En person kan självklart inte handha detta uppdrag på samma omsorgsfulla och djuplodande sätt som fyra, fem eller sju kyrkoherdar. Följden blir att mycket få personer bestämmer allt. Och väldigt många förlorar sitt inflytande, både förtroendevalda och vigda.
07 april 2011
Storskalighet löser inte de verkliga problemen
Storskalighet är på modet i Svenska kyrkan. Sammanslagningar av församlingar har blivit receptet för att råda bot på samfällighetssjukan. Man drömmer om större enheter, övergripande administration, mera lättstyrd personal eftersom de är anställda i mycket stora "församlingar".
Som lösning på kyrkans problem - svårigheter att få kyrkogången att öka istället för att minska, fortsatt sekularisering i samhälle såväl som inom kyrkan, vacklande engagemang från kyrkotillhöriga, anställda och förtroendevalda, bristande tolerans för olikheter i spiritualitet - är storskalighet en dålig väg. Centralisering och storförsamlingar går stick i stäv med tanken på subsidiaritet. Tanken är att makt och beslut ska ligga på möjligaste lägsta nivå och fattas av dem frågan berör. Nu går allt fler inom kyrkan i en annan riktning? Varför? För att säkra att organisationen överlever även om tron dör? För att man tror att det är ekonomiskt att bunta ihop mindre församlingar med varandra? För att färre politiker med ökad makt ska få bättre kontroll över kyrkans innehåll och färre kyrkoherdar att tampas med?
För kyrkans andliga uppdrag är storskalighet inte vad som behövs.
Som lösning på kyrkans problem - svårigheter att få kyrkogången att öka istället för att minska, fortsatt sekularisering i samhälle såväl som inom kyrkan, vacklande engagemang från kyrkotillhöriga, anställda och förtroendevalda, bristande tolerans för olikheter i spiritualitet - är storskalighet en dålig väg. Centralisering och storförsamlingar går stick i stäv med tanken på subsidiaritet. Tanken är att makt och beslut ska ligga på möjligaste lägsta nivå och fattas av dem frågan berör. Nu går allt fler inom kyrkan i en annan riktning? Varför? För att säkra att organisationen överlever även om tron dör? För att man tror att det är ekonomiskt att bunta ihop mindre församlingar med varandra? För att färre politiker med ökad makt ska få bättre kontroll över kyrkans innehåll och färre kyrkoherdar att tampas med?
För kyrkans andliga uppdrag är storskalighet inte vad som behövs.
04 april 2011
En arbetare i Guds vingård
En arbetare i Guds vingård. Så brukar det heta. En benämning på dem som gör insatser för kyrkan, Guds rike, för sina medmänniskor. De kommer dessutom i olika storlekar och skepnader.
Igår spelades vid högmässans slut ett ovanligt mäktigt postludium. Orgeln darrade av ansträngning. Väggarna tycktes vibrera. Ackorden rusade fram under valven för att likt gymnaster studsa sig åt alla håll i det stora kyrkorummet. Det både sjöng och brakade. Änglakör och timmerbröt.
Glömsk av allt annat stod då en person vid psalmboksvagnen. Helt koncentrerad. Målmedvetet ryckte han gudstjänstagendorna ur psalmböckerna. Böckerna stoppades noggrant in i hyllorna. Gudstjänstordningarna las snyggt på hög. Att de flesta psalmböcker sorterades in upp och ned, vad gjorde väl det?
När sista tonen klingat ut var sorteringen klar. Lugnet före stormen. Snart proppades mittgången igen. Många var där. Riktigt många. Bidrog gjorde en gästande barn- och ungdomskör. De hade sjungit för fullan hals. Flera sångare medförde föräldrar och syskon. Så söndagsskolan fick dela sig i två.
Folk hälsade och småpratade under den långsamma vandringen ner mot psalmvagnar och utgång. Där stod Nisse med utsträckt hand. Redo att ta emot nya psalmböcker. Men han fick inte så många. De flesta såg honom inte. Men några räckte honom sina psalmböcker. Leende.
Nisse är nämligen inte så stor. En tvärhand hög är han. Och ett barn. Fyra kanske. Arbetaren i Guds vingård.
Igår spelades vid högmässans slut ett ovanligt mäktigt postludium. Orgeln darrade av ansträngning. Väggarna tycktes vibrera. Ackorden rusade fram under valven för att likt gymnaster studsa sig åt alla håll i det stora kyrkorummet. Det både sjöng och brakade. Änglakör och timmerbröt.
Glömsk av allt annat stod då en person vid psalmboksvagnen. Helt koncentrerad. Målmedvetet ryckte han gudstjänstagendorna ur psalmböckerna. Böckerna stoppades noggrant in i hyllorna. Gudstjänstordningarna las snyggt på hög. Att de flesta psalmböcker sorterades in upp och ned, vad gjorde väl det?
När sista tonen klingat ut var sorteringen klar. Lugnet före stormen. Snart proppades mittgången igen. Många var där. Riktigt många. Bidrog gjorde en gästande barn- och ungdomskör. De hade sjungit för fullan hals. Flera sångare medförde föräldrar och syskon. Så söndagsskolan fick dela sig i två.
Folk hälsade och småpratade under den långsamma vandringen ner mot psalmvagnar och utgång. Där stod Nisse med utsträckt hand. Redo att ta emot nya psalmböcker. Men han fick inte så många. De flesta såg honom inte. Men några räckte honom sina psalmböcker. Leende.
Nisse är nämligen inte så stor. En tvärhand hög är han. Och ett barn. Fyra kanske. Arbetaren i Guds vingård.
02 april 2011
Rätt tro och Bibelsyn
Det händer att man regredierar. Blir mindre omdömesgill och mera omogen. Därtill kan man bli lite dum och grälsjuk. Som ett exempel på en sådan erfarenhet vill jag återge den diskussion som inlägget om partiordförande Juholt orsakade på Kyrkpressens bloggsida. Så här blev det:
Stenström skrev:
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 29.03.2011
"Som om en kyrka kunde existera utan tro och utan Gud och utan tro på Gud." Vad som är klart att man kan bli medlem i Sv(e)K under det att man säger: "jag tror inte på Gud, men jag tror på det kyrkan gör". Också det uttalandet är ett betyg till Svenska kyrkans verksamhet.
Juholt är nu en del av Svenska kyrkan, och de konservativa i ELKF, också de som skriver här, står nu i kyrkogemenskap med också honom. Men de tycker väl att de inte har något med det att göra. Det finns ingen som helst chans att Juholt med sådana deklarationer kunde ha blivit medlem i S:t Thomas lutherska församling, Motala. Folkkyrkorna fortsätter att böja knä för denna världens agendor. Det är gott för buken. På sista dagen ska de ansvariga för denna ogudaktighet böja knä för Kristus, och många kommer att bli obehagligt överraskade.
Med kärlek och nåd ska Han döma
skriven av Lars B Stenström, 29.03.2011 Vill man inte bli "beblandad", eller påverkad av mångfalden i en folkkyrka ska man naturligtvis välja entydiga bekännelsesammanhang. Men också en folkkyrka är en kyrka så länge Ordet förkunnas rent och klart och sakramenten rätt förvaltas.
Hermanni, du är så enkelspårigt svart-vit i ditt sätt att betrakta världen. Och Svenska kyrkan. Som om den inte alls rymde något trons folk. Och som om den inte är apostolisk i sin bekännelse. Som om alla utan undantag var världens barn. Din lösning är att vara med i det man förr kallade "rena" församlingar som försökte hålla sig "obesmittade" av världen. Det var ingen bra lösning då, och är det ännu mindre idag. Sekterism är ingen bra lösning på svårigheten att leva i världen men inte av den.
Utan att veta säkert hur det förhåller sig ter sig ändå den församling du hänvisar till som de utvaldas lilla cirkel. En församling med starka krav, där man måste hålla måttet. Och den sociala kontrollen blir stor. Men även Din kyrka är väl en kyrka för syndare. Får man hoppas. Det verkar som om Du ser även mig som ansvarig för det du benämner ogudaktighet. Att bli obehagligt överraskad, tja, kan så vara. Men det skulle ju också kunna vara så att Gud hör bön och ser till hjärtats innersta rum. Med kärlek och nåd ska Han döma!
Stenström hoppas:
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 29.03.2011
"Men det skulle ju också kunna vara så att Gud hör bön och ser till hjärtats innersta rum." Det är därifrån ondskan kommer, säger Jesus.
Stenström har sagt sitt
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 30.03.2011
med sedvanliga buksociologiska begrepp. Låt oss nu se vad Kristus och hans apostel säger (Matt 18 resp. 1 Kor 5: "15 Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. 16 Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. 17 Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan. 18 Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. 19 Vidare säger jag er: Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. 20 Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem."
"9 I mitt brev till er skrev jag att ni inte skulle ha något att göra med otuktiga människor. 10 Jag menade inte alla otuktiga här i världen, inte alla giriga och utsugare och avgudadyrkare. Då måste ni ju lämna världen. 11 Jag skriver nu till er att ni inte skall umgås med någon som kallas broder, om han är otuktig, girig eller avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare. Inte heller skall ni äta tillsammans med en sådan. 12 Hur kan det vara min sak att döma dem som står utanför? Är det inte dem som står innanför ni skall döma? 13 Dem som står utanför skall Gud döma. Driv ut ifrån er den som är ond!"
Den som nu vill fortsätta att vara apostolisk kristen - d.v.s. på samma sida som Jesus Kristus - måste komma i konflikt med folkkyrkopräst Stenströms tankegångar. Den däremot som vill ha buken till sin Gud kan hålla på dem. Så enkelt är det.
Andras hyckleri, egen rättfärdighet?
skriven av Lars B Stenström, 30.03.2011
Här lånar jag några kommentarer från någon annan: Vänta lite... Innan vi startar vår hycklarjakt är det bäst att vi tänker oss för. Det typiska för hycklare är ju just att de ser andra människors fel och brister men inte sina egna. Genom att koncentrera oss så mycket på andra människors hyckleri löper vi faktiskt risk att själva bli hycklare. Och det enda som är värre än att ha en hycklare i församlingen är väl att själv vara en! "Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda..." (Matt 7:1-2)
Det är så lätt att se på andra. Det är lätt att hetsa upp sig över människor vi anser vara hycklare. Det är definitivt mycket lättare att se på deras sätt att vara än på vårt eget. Och vad är vi då...? "Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? ... Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga!" (Matt 7:3-5)
Gud säger att vi ska älska vår nästa, älska våra medmänniskor - alla våra medmänniskor (Luk 6:35). Hur älskar man då en människa som är falsk och lyckas dupera alla och få alla att tro att hon är något hon inte är? Vi är alla syndare. Det spelar ingen roll om vi är de som syns och märks mest i församlingen eller om vi sitter tysta och stilla för oss själva. Vi är syndare. Vi har alla brutit mot Guds vilja. Och vi är alla hycklare emellanåt.
Om vi kallar oss kristna så har vi gett oss själva en etikett som innebär ett stort krav på oss. Och vi lever verkligen inte alltid upp till det kravet. Vi lever långt ifrån alltid som vi lär. I sista änden är inte frågan vad vi ska göra med människor som framställer sig själv som så goda kristna och duperar hela församlingen för att bli omtyckta och få lovord och beröm och tack.
Frågan är vilken sorts människor vi själva är. Syndare eller hycklare. Syndare eller fariséer. Svaret? Bibeln säger att vi alla är syndare - att vi alla har brutit mot Guds vilja - och om erkänner att vi faktiskt är syndare, så kan Gud arbeta med oss. Det är hans specialitet. Om vi inser och medger att vi inte är fullkomliga så kan Gud hjälpa oss. Om vi ber i ödmjukhet - koncentrerar oss på våra egna fel och brister och inte grubblar så mycket över andra människors synder och svagheter - så lovar Gud att förlåta oss och lyssna och hjälpa oss (1 Petr 3:8 och 5:5, Ps 10:17) och leda oss på rätt väg (Ps 25:9).
Men om vi är självrättfärdiga och hycklande så är det samma sak som att säga att vi inte behöver Gud. Och då kan Gud inte hjälpa oss. De som försöker spela heliga och fromma och andliga för att få församlingens beundran får sin lön nu (Matt 6:1-2). Men den viktigaste och värdefullaste lönen är den vi får genom att ha en uppriktig relation till Gud. Den lönen varar för alltid.
Allt detta ovan är skrivet av Thor-Leif Strindberg. Han har inte en aning om Hermannis och min diskussion. Men ett och annat korn har trots det fått fatt på...
Stenström anförde:
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 30.03.2011
"Men om vi är självrättfärdiga och hycklande så är det samma sak som att säga att vi inte behöver Gud. Och då kan Gud inte hjälpa oss." Självrättfärdighet ångrar sig inte utan hoppas på sig själv. Jfr Stenströms: "Men det skulle ju också kunna vara så att Gud hör bön och ser till hjärtats innersta rum."
Det är alltså på sitt hjärtats innersta rum och sin bön Stenström hoppas när den synd han deltar i påtalas. I bjärt kontrast till det talar Jesus om att människan är ond och att ondskan kommer från hjärtat. Också i bjärt kontrast med Stenströms krumbukter kräver Jesus helt sonika att människorna ska ångra sin synd: metanoeite. Gud hör inte en bön fräckt kombinerad med ångerlöshet.
Jag håller på att Jesus har rätt. Stenström har hittills hållit på sig själv.
Mea culpa!
skriven av Lars B Stenström, 30.03.2011
Vilken synd har du beslagit mig med, käre Hermanni? Är Du städslad i en modern protestantisk inkvisition? Du som inte känner mig och ändå tror att du har rätt, och rent av gudomligt uppdrag, att döma? Hur vet du att bönen är "fräckt kombinerad med ångerslöshet"? Att jag har hållit på mig själv?
Du kanske inte vet om att Skriften också berättar att: nu lever inte längre jag utan Kristus lever i mig? Men Du vet förstå bättre än vad jag och alla andra gör om vad som döljer sig i hjärtats innersta rum?! Min bön är faktiskt: mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa! Och tror du inte på det så vad har vi då att säga varandra?
Stenström
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 31.03.2011
om du skulle ångra den obibliskhet som du som SvK-präst med nödvändighet är inblandad i samt tro evangeliet om förlåtelsen skulle också omvändelsens frukter visa sig, också för mig. Vi har debatterat förut och du har visat dig stå på dig som en försvarare av folkkyrkans otyg, inte minst bibelkritiken.
Du vet vad bibeltexterna säger och går ändå emot dem. Och nej, det är inte omvändelsens frukt att hänvisa till sitt goda hjärta och bön. Det är inte heller omvändelsens frukt att försöka kvitta ont med gott genom att säga att folkkyrkan har nådemedel, att i folkkyrkan finns kristna, eller komman undan förmaningen med att säga att alla människor är syndiga.
Så kunde också diktatorer på 1900-talet ha kvittat sina utrotningar med att säga att de gav folket jobb, självkänsla och mat på bordet, att det var ordning och planmässighet i staten, att infrastrukturen byggdes ut, eller att alla gör fel ibland.
Själamördandet i SvK, där miljoner döpta inte tas om hand med en rätt lag- och evangelieförkunnelse utan försummas/förförs kan inte ursäktas inför Guds lag. Hur många andligt döende eller redan döda själar har inte du på ditt ansvar själv?
Den enda väg ur ondskan och falskheten är omvändelsens väg (Luk 13): "6 Sedan berättade han denna liknelse: "En man hade ett fikonträd planterat i sin vingård, och han kom för att se om det fanns frukt på det, men han fann ingen. 7 Då sade han till sin trädgårdsmästare: I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här fikonträdet men inte hittat någon. Hugg ner det! Varför skall det få suga ut jorden? 8 Men trädgårdsmästaren svarade honom: Herre, låt det stå kvar även i år, tills jag har grävt omkring det och gödslat. 9 Kanske bär det frukt nästa år. Annars skall du hugga ner det."
Vet hut!
skriven av Lars B Stenström, 31.03.2011
Så skönt du har det Hermanni. Inte ett moln på din himmel. Ingen tvekan, ingen eftertanke, ingen hämning, inget tvivel.
Så skönt du har det Hermanni. Så härligt att alltid ha rätt, att veta bäst, att få läxa upp andra. Och att göra det på Guds den högstes uppdrag. Så skönt du har det som sluppit lyssna till dig själv, till vad du faktiskt säger. Den våg du väger ditt ord på måste vara felställd. Här sveper omdömena som en lie mot mig som du bestämt tillhör de ogudaktiga. De som gör ont och fel är alltid, alltid de andra.
Vad kallar du mig/oss? Själamördare! Bukdyrkare! Obiblisk! Självrättfärdig! Hycklare!
Vet hut!
Stenström
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 1.04.2011
du försöker göra det hela till en horisontell sak - liksom tidigare i denna tråd frågan om vilka som får vara medlemmar i den synliga kyrkan. Det är en arrogant person som bråkar, inget mer. Men du har de heliga texterna mot dig. När Kristi apostel säger "Gör er av med den som är ond", kan du inte annullera det med horisontella kåserier och persondiskurser.
Du är i konflikt med apostolisk kristendom - och därmed Frälsaren själv. Den erkänt ogudaktige Juholt kommer du säkert bättre överens med än Kristi apostlar när det kommer till kritan. Du förtjänar genom handlingar att vara med i Juholts kyrka, och Juholt i din. Har man valt buken så har man också valt bort saker. En anledning till att en bukpräst frustar över vad Juholt sade, är att denne - trots att han är en hedning - gav en inte alls dum distinktion mellan att tro på Gud och att tro på vad SvK gör. För de två sakerna hänger alltmer sällan ihop - i alla fall om gudstron utgörs av apostolisk kristendom.
När någon säger saker som de är - vilket Juholt på sätt och vis gjorde - så stör det den som lever i en illusion. Detta gäller också illusionen om den egna godheten, detta "att Gud ser till hjärtats innersta rum". En person som säger så har ännu inte lärt känna sig själv. Den dagen en folkkyrkopräst ser sin bottenlösa ondska och vad den har ställt till med i kyrkan kommer han inte att längre tala så.
Skriften som vapen mot andra
skriven av Lars B Stenström, 1.04.2011
Hermanni, i denna diskussionstråd blir det här mitt sista inlägg denna gång. Skälet behöver ingen tvivla på. Du leker Herre på täppan och har underkänt och kommer att underkänna allt som jag skriver. Gott så. Du har valt perspektiv. Von oben slungar Du dina anateman. Det innebär att vi inte möts, vi kan helt enkelt inte mötas eftersom Du enbart vill spika upp mig och mina reflektioner på en vägg, och inte mötas i samtal. Du vill inte. Och jag erkänner gärna att jag när jag hör dig kan få små anfall av samma sjuka, viljan att ha rätt kan täppa igen öronen och få förståndet att bli trögt.
Likt en sankte Per, en ovanlig ilsksint sådan, tror Du dig om att kunna öppna och stänga salighetens dörr. Du skramlar hotfullt och vårdslöst med himmelrikets nycklar! Pedagogiskt är det en katastrofal metod. En verksamhet som leder till att ytterst få lär vilja vandra din väg.
Innantill kan du läsa. Men du avstår från att försöka komma till rätta med flertusenåriga Bibliska texters verkliga innebörd. Hermeneutik är inte Din starka sida. Då och nu tycks inte spela någon roll för Dig. Med all respekt för reformationens fäder ser jag det just därför som något otroligt egendomligt och kortsynt hos dig, detta att Du sitter fast i 1500-talets uttolkning. Att världsbilden i grunden förvandlats sedan dess ankommer Dig inte. De existentiella frågorna är insatta i helt nya sammanhang. I vår del av världen finns inga slavar, inga herdar, stamsamhällets villkor är förbi. Sjukdomarna är fler än fallandesjuka och andebesättelse.
Vi som lever i 2000-talet har samlat på oss oändligt mycket mer kunskap om bibelns tid och dess gestalter än vad 1500-talets teologer ens kunde drömma om. Därmed har vi bättre redskap för tolkning och förståelse. Vår människosyn har utvecklats. Vi förstår mer av människans psyke. Vetenskapens landvinningar har i grunden förändrat våra liv, och faktiskt, därmed också vårt sätt att resonera och tänka. Uppräkningen kan fortsätta och uppvisa förändringar som påverkar oss alla, ja även Dig Hermanni, även om Du skulle kunna tänkas förneka det. Men, sådant är Ditt val.
Slutligen. Du tycks tolka detta att jag tar illa vid mig, främst av det sätt på vilket Du frenetiskt och med en farisés iver ska tvinga ner mig i syndens träsk, som en bekräftelse på min stora synd. Och hade jag struntat i vad Du kastar ur Dig hade det också fungerat som bevis för min syndfullhet. Du skulle bara ha skrivit: Se, han känns inte ens vid sin synd den där uppblåste falske bukprästen! Ditt språk sedan, Hermanni. Inte vackert. Illasinnat!
Att Du till varje pris ska underkänna min teologi och tro, mitt kristenliv, min bön, mitt förhållande till Gud ser jag som Ditt försök att bevara Dig själv ren och obesmittad. Syndabocken ser ut så där, han har alla fel som finns. Jag får faktiskt intrycket att Du verkligen tackar Gud för att Du inte är som den där syndaren Stenström.
Allt hos den andre är brist och synd. Mina löften till Gud. Inget värda. Mitt möte med Kristus i Mässan. Finns inte. Min hårda strävan i det dagliga arbetet. Själamord. Min tro och bekännelse. Inte apostolisk, utan avgudadyrkan! Hermanni, det är dags för Dig att härja med någon annan. Framför spegeln kanske?
Det finns en grundläggande skillnad mellan vårt sätt att läsa Bibeln. Här ovan visar Du att Din läsning sker för att bedöma, och döma, Dina medmänniskor. Min övertygelse är att de flesta Skriftställena har mest att säga om de används som en spegel för den som läser. Eller som en självprövning för den gudstjänstfirande församlingen. Som allra sämst fungerar det när Skriftens ord nyttjas som ett vapen mot andra. Jag för min del har tröttnat på att bli beskjuten av Dig!
En Saul har talat
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 1.04.2011
mannen är förvisso religiös, det ska ingen ta ifrån honom. Men likt GT:s Saul utövar han en gudstjänst som Bibelns Kristus, hans profeter och apostlar inte har inrättat. Därmed är också domen fälld över honom, så länge han klamrar sig fast vid sitt religiösa hopkok där "jag", "mig" och "mitt" står över Bibelns klara ord. Den som tar sig för att mästra Guds ord i tron att vara klokare än den Helige Ande får också stå sitt kast. Endast en omvändelse kan ändra på detta.
Stenström skrev:
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 29.03.2011
"Som om en kyrka kunde existera utan tro och utan Gud och utan tro på Gud." Vad som är klart att man kan bli medlem i Sv(e)K under det att man säger: "jag tror inte på Gud, men jag tror på det kyrkan gör". Också det uttalandet är ett betyg till Svenska kyrkans verksamhet.
Juholt är nu en del av Svenska kyrkan, och de konservativa i ELKF, också de som skriver här, står nu i kyrkogemenskap med också honom. Men de tycker väl att de inte har något med det att göra. Det finns ingen som helst chans att Juholt med sådana deklarationer kunde ha blivit medlem i S:t Thomas lutherska församling, Motala. Folkkyrkorna fortsätter att böja knä för denna världens agendor. Det är gott för buken. På sista dagen ska de ansvariga för denna ogudaktighet böja knä för Kristus, och många kommer att bli obehagligt överraskade.
Med kärlek och nåd ska Han döma
skriven av Lars B Stenström, 29.03.2011 Vill man inte bli "beblandad", eller påverkad av mångfalden i en folkkyrka ska man naturligtvis välja entydiga bekännelsesammanhang. Men också en folkkyrka är en kyrka så länge Ordet förkunnas rent och klart och sakramenten rätt förvaltas.
Hermanni, du är så enkelspårigt svart-vit i ditt sätt att betrakta världen. Och Svenska kyrkan. Som om den inte alls rymde något trons folk. Och som om den inte är apostolisk i sin bekännelse. Som om alla utan undantag var världens barn. Din lösning är att vara med i det man förr kallade "rena" församlingar som försökte hålla sig "obesmittade" av världen. Det var ingen bra lösning då, och är det ännu mindre idag. Sekterism är ingen bra lösning på svårigheten att leva i världen men inte av den.
Utan att veta säkert hur det förhåller sig ter sig ändå den församling du hänvisar till som de utvaldas lilla cirkel. En församling med starka krav, där man måste hålla måttet. Och den sociala kontrollen blir stor. Men även Din kyrka är väl en kyrka för syndare. Får man hoppas. Det verkar som om Du ser även mig som ansvarig för det du benämner ogudaktighet. Att bli obehagligt överraskad, tja, kan så vara. Men det skulle ju också kunna vara så att Gud hör bön och ser till hjärtats innersta rum. Med kärlek och nåd ska Han döma!
Stenström hoppas:
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 29.03.2011
"Men det skulle ju också kunna vara så att Gud hör bön och ser till hjärtats innersta rum." Det är därifrån ondskan kommer, säger Jesus.
Stenström har sagt sitt
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 30.03.2011
med sedvanliga buksociologiska begrepp. Låt oss nu se vad Kristus och hans apostel säger (Matt 18 resp. 1 Kor 5: "15 Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. 16 Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. 17 Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan. 18 Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. 19 Vidare säger jag er: Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. 20 Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem."
"9 I mitt brev till er skrev jag att ni inte skulle ha något att göra med otuktiga människor. 10 Jag menade inte alla otuktiga här i världen, inte alla giriga och utsugare och avgudadyrkare. Då måste ni ju lämna världen. 11 Jag skriver nu till er att ni inte skall umgås med någon som kallas broder, om han är otuktig, girig eller avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare. Inte heller skall ni äta tillsammans med en sådan. 12 Hur kan det vara min sak att döma dem som står utanför? Är det inte dem som står innanför ni skall döma? 13 Dem som står utanför skall Gud döma. Driv ut ifrån er den som är ond!"
Den som nu vill fortsätta att vara apostolisk kristen - d.v.s. på samma sida som Jesus Kristus - måste komma i konflikt med folkkyrkopräst Stenströms tankegångar. Den däremot som vill ha buken till sin Gud kan hålla på dem. Så enkelt är det.
Andras hyckleri, egen rättfärdighet?
skriven av Lars B Stenström, 30.03.2011
Här lånar jag några kommentarer från någon annan: Vänta lite... Innan vi startar vår hycklarjakt är det bäst att vi tänker oss för. Det typiska för hycklare är ju just att de ser andra människors fel och brister men inte sina egna. Genom att koncentrera oss så mycket på andra människors hyckleri löper vi faktiskt risk att själva bli hycklare. Och det enda som är värre än att ha en hycklare i församlingen är väl att själv vara en! "Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda..." (Matt 7:1-2)
Det är så lätt att se på andra. Det är lätt att hetsa upp sig över människor vi anser vara hycklare. Det är definitivt mycket lättare att se på deras sätt att vara än på vårt eget. Och vad är vi då...? "Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? ... Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga!" (Matt 7:3-5)
Gud säger att vi ska älska vår nästa, älska våra medmänniskor - alla våra medmänniskor (Luk 6:35). Hur älskar man då en människa som är falsk och lyckas dupera alla och få alla att tro att hon är något hon inte är? Vi är alla syndare. Det spelar ingen roll om vi är de som syns och märks mest i församlingen eller om vi sitter tysta och stilla för oss själva. Vi är syndare. Vi har alla brutit mot Guds vilja. Och vi är alla hycklare emellanåt.
Om vi kallar oss kristna så har vi gett oss själva en etikett som innebär ett stort krav på oss. Och vi lever verkligen inte alltid upp till det kravet. Vi lever långt ifrån alltid som vi lär. I sista änden är inte frågan vad vi ska göra med människor som framställer sig själv som så goda kristna och duperar hela församlingen för att bli omtyckta och få lovord och beröm och tack.
Frågan är vilken sorts människor vi själva är. Syndare eller hycklare. Syndare eller fariséer. Svaret? Bibeln säger att vi alla är syndare - att vi alla har brutit mot Guds vilja - och om erkänner att vi faktiskt är syndare, så kan Gud arbeta med oss. Det är hans specialitet. Om vi inser och medger att vi inte är fullkomliga så kan Gud hjälpa oss. Om vi ber i ödmjukhet - koncentrerar oss på våra egna fel och brister och inte grubblar så mycket över andra människors synder och svagheter - så lovar Gud att förlåta oss och lyssna och hjälpa oss (1 Petr 3:8 och 5:5, Ps 10:17) och leda oss på rätt väg (Ps 25:9).
Men om vi är självrättfärdiga och hycklande så är det samma sak som att säga att vi inte behöver Gud. Och då kan Gud inte hjälpa oss. De som försöker spela heliga och fromma och andliga för att få församlingens beundran får sin lön nu (Matt 6:1-2). Men den viktigaste och värdefullaste lönen är den vi får genom att ha en uppriktig relation till Gud. Den lönen varar för alltid.
Allt detta ovan är skrivet av Thor-Leif Strindberg. Han har inte en aning om Hermannis och min diskussion. Men ett och annat korn har trots det fått fatt på...
Stenström anförde:
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 30.03.2011
"Men om vi är självrättfärdiga och hycklande så är det samma sak som att säga att vi inte behöver Gud. Och då kan Gud inte hjälpa oss." Självrättfärdighet ångrar sig inte utan hoppas på sig själv. Jfr Stenströms: "Men det skulle ju också kunna vara så att Gud hör bön och ser till hjärtats innersta rum."
Det är alltså på sitt hjärtats innersta rum och sin bön Stenström hoppas när den synd han deltar i påtalas. I bjärt kontrast till det talar Jesus om att människan är ond och att ondskan kommer från hjärtat. Också i bjärt kontrast med Stenströms krumbukter kräver Jesus helt sonika att människorna ska ångra sin synd: metanoeite. Gud hör inte en bön fräckt kombinerad med ångerlöshet.
Jag håller på att Jesus har rätt. Stenström har hittills hållit på sig själv.
Mea culpa!
skriven av Lars B Stenström, 30.03.2011
Vilken synd har du beslagit mig med, käre Hermanni? Är Du städslad i en modern protestantisk inkvisition? Du som inte känner mig och ändå tror att du har rätt, och rent av gudomligt uppdrag, att döma? Hur vet du att bönen är "fräckt kombinerad med ångerslöshet"? Att jag har hållit på mig själv?
Du kanske inte vet om att Skriften också berättar att: nu lever inte längre jag utan Kristus lever i mig? Men Du vet förstå bättre än vad jag och alla andra gör om vad som döljer sig i hjärtats innersta rum?! Min bön är faktiskt: mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa! Och tror du inte på det så vad har vi då att säga varandra?
Stenström
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 31.03.2011
om du skulle ångra den obibliskhet som du som SvK-präst med nödvändighet är inblandad i samt tro evangeliet om förlåtelsen skulle också omvändelsens frukter visa sig, också för mig. Vi har debatterat förut och du har visat dig stå på dig som en försvarare av folkkyrkans otyg, inte minst bibelkritiken.
Du vet vad bibeltexterna säger och går ändå emot dem. Och nej, det är inte omvändelsens frukt att hänvisa till sitt goda hjärta och bön. Det är inte heller omvändelsens frukt att försöka kvitta ont med gott genom att säga att folkkyrkan har nådemedel, att i folkkyrkan finns kristna, eller komman undan förmaningen med att säga att alla människor är syndiga.
Så kunde också diktatorer på 1900-talet ha kvittat sina utrotningar med att säga att de gav folket jobb, självkänsla och mat på bordet, att det var ordning och planmässighet i staten, att infrastrukturen byggdes ut, eller att alla gör fel ibland.
Själamördandet i SvK, där miljoner döpta inte tas om hand med en rätt lag- och evangelieförkunnelse utan försummas/förförs kan inte ursäktas inför Guds lag. Hur många andligt döende eller redan döda själar har inte du på ditt ansvar själv?
Den enda väg ur ondskan och falskheten är omvändelsens väg (Luk 13): "6 Sedan berättade han denna liknelse: "En man hade ett fikonträd planterat i sin vingård, och han kom för att se om det fanns frukt på det, men han fann ingen. 7 Då sade han till sin trädgårdsmästare: I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här fikonträdet men inte hittat någon. Hugg ner det! Varför skall det få suga ut jorden? 8 Men trädgårdsmästaren svarade honom: Herre, låt det stå kvar även i år, tills jag har grävt omkring det och gödslat. 9 Kanske bär det frukt nästa år. Annars skall du hugga ner det."
Vet hut!
skriven av Lars B Stenström, 31.03.2011
Så skönt du har det Hermanni. Inte ett moln på din himmel. Ingen tvekan, ingen eftertanke, ingen hämning, inget tvivel.
Så skönt du har det Hermanni. Så härligt att alltid ha rätt, att veta bäst, att få läxa upp andra. Och att göra det på Guds den högstes uppdrag. Så skönt du har det som sluppit lyssna till dig själv, till vad du faktiskt säger. Den våg du väger ditt ord på måste vara felställd. Här sveper omdömena som en lie mot mig som du bestämt tillhör de ogudaktiga. De som gör ont och fel är alltid, alltid de andra.
Vad kallar du mig/oss? Själamördare! Bukdyrkare! Obiblisk! Självrättfärdig! Hycklare!
Vet hut!
Stenström
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 1.04.2011
du försöker göra det hela till en horisontell sak - liksom tidigare i denna tråd frågan om vilka som får vara medlemmar i den synliga kyrkan. Det är en arrogant person som bråkar, inget mer. Men du har de heliga texterna mot dig. När Kristi apostel säger "Gör er av med den som är ond", kan du inte annullera det med horisontella kåserier och persondiskurser.
Du är i konflikt med apostolisk kristendom - och därmed Frälsaren själv. Den erkänt ogudaktige Juholt kommer du säkert bättre överens med än Kristi apostlar när det kommer till kritan. Du förtjänar genom handlingar att vara med i Juholts kyrka, och Juholt i din. Har man valt buken så har man också valt bort saker. En anledning till att en bukpräst frustar över vad Juholt sade, är att denne - trots att han är en hedning - gav en inte alls dum distinktion mellan att tro på Gud och att tro på vad SvK gör. För de två sakerna hänger alltmer sällan ihop - i alla fall om gudstron utgörs av apostolisk kristendom.
När någon säger saker som de är - vilket Juholt på sätt och vis gjorde - så stör det den som lever i en illusion. Detta gäller också illusionen om den egna godheten, detta "att Gud ser till hjärtats innersta rum". En person som säger så har ännu inte lärt känna sig själv. Den dagen en folkkyrkopräst ser sin bottenlösa ondska och vad den har ställt till med i kyrkan kommer han inte att längre tala så.
Skriften som vapen mot andra
skriven av Lars B Stenström, 1.04.2011
Hermanni, i denna diskussionstråd blir det här mitt sista inlägg denna gång. Skälet behöver ingen tvivla på. Du leker Herre på täppan och har underkänt och kommer att underkänna allt som jag skriver. Gott så. Du har valt perspektiv. Von oben slungar Du dina anateman. Det innebär att vi inte möts, vi kan helt enkelt inte mötas eftersom Du enbart vill spika upp mig och mina reflektioner på en vägg, och inte mötas i samtal. Du vill inte. Och jag erkänner gärna att jag när jag hör dig kan få små anfall av samma sjuka, viljan att ha rätt kan täppa igen öronen och få förståndet att bli trögt.
Likt en sankte Per, en ovanlig ilsksint sådan, tror Du dig om att kunna öppna och stänga salighetens dörr. Du skramlar hotfullt och vårdslöst med himmelrikets nycklar! Pedagogiskt är det en katastrofal metod. En verksamhet som leder till att ytterst få lär vilja vandra din väg.
Innantill kan du läsa. Men du avstår från att försöka komma till rätta med flertusenåriga Bibliska texters verkliga innebörd. Hermeneutik är inte Din starka sida. Då och nu tycks inte spela någon roll för Dig. Med all respekt för reformationens fäder ser jag det just därför som något otroligt egendomligt och kortsynt hos dig, detta att Du sitter fast i 1500-talets uttolkning. Att världsbilden i grunden förvandlats sedan dess ankommer Dig inte. De existentiella frågorna är insatta i helt nya sammanhang. I vår del av världen finns inga slavar, inga herdar, stamsamhällets villkor är förbi. Sjukdomarna är fler än fallandesjuka och andebesättelse.
Vi som lever i 2000-talet har samlat på oss oändligt mycket mer kunskap om bibelns tid och dess gestalter än vad 1500-talets teologer ens kunde drömma om. Därmed har vi bättre redskap för tolkning och förståelse. Vår människosyn har utvecklats. Vi förstår mer av människans psyke. Vetenskapens landvinningar har i grunden förändrat våra liv, och faktiskt, därmed också vårt sätt att resonera och tänka. Uppräkningen kan fortsätta och uppvisa förändringar som påverkar oss alla, ja även Dig Hermanni, även om Du skulle kunna tänkas förneka det. Men, sådant är Ditt val.
Slutligen. Du tycks tolka detta att jag tar illa vid mig, främst av det sätt på vilket Du frenetiskt och med en farisés iver ska tvinga ner mig i syndens träsk, som en bekräftelse på min stora synd. Och hade jag struntat i vad Du kastar ur Dig hade det också fungerat som bevis för min syndfullhet. Du skulle bara ha skrivit: Se, han känns inte ens vid sin synd den där uppblåste falske bukprästen! Ditt språk sedan, Hermanni. Inte vackert. Illasinnat!
Att Du till varje pris ska underkänna min teologi och tro, mitt kristenliv, min bön, mitt förhållande till Gud ser jag som Ditt försök att bevara Dig själv ren och obesmittad. Syndabocken ser ut så där, han har alla fel som finns. Jag får faktiskt intrycket att Du verkligen tackar Gud för att Du inte är som den där syndaren Stenström.
Allt hos den andre är brist och synd. Mina löften till Gud. Inget värda. Mitt möte med Kristus i Mässan. Finns inte. Min hårda strävan i det dagliga arbetet. Själamord. Min tro och bekännelse. Inte apostolisk, utan avgudadyrkan! Hermanni, det är dags för Dig att härja med någon annan. Framför spegeln kanske?
Det finns en grundläggande skillnad mellan vårt sätt att läsa Bibeln. Här ovan visar Du att Din läsning sker för att bedöma, och döma, Dina medmänniskor. Min övertygelse är att de flesta Skriftställena har mest att säga om de används som en spegel för den som läser. Eller som en självprövning för den gudstjänstfirande församlingen. Som allra sämst fungerar det när Skriftens ord nyttjas som ett vapen mot andra. Jag för min del har tröttnat på att bli beskjuten av Dig!
En Saul har talat
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 1.04.2011
mannen är förvisso religiös, det ska ingen ta ifrån honom. Men likt GT:s Saul utövar han en gudstjänst som Bibelns Kristus, hans profeter och apostlar inte har inrättat. Därmed är också domen fälld över honom, så länge han klamrar sig fast vid sitt religiösa hopkok där "jag", "mig" och "mitt" står över Bibelns klara ord. Den som tar sig för att mästra Guds ord i tron att vara klokare än den Helige Ande får också stå sitt kast. Endast en omvändelse kan ändra på detta.
28 mars 2011
Juholt gillar kyrkan
Är det verkligen möjligt? Har nyvalde S-ordföranden redan hunnit säga något om kyrka och Gud? Jo, men visst! I tidningen Dagen slänger han fram några tankar när han passerar en dagenreporter. Världsvant. Vad hinner han då säga? Följande: Jag har ganska nyligen återvänt till Svenska kyrkan. Jag tror inte på Gud, men jag tror på det kyrkan gör. Lite vitsigt kan man tycka. Kyrkan kan man tro på, men inte Gud. Som om en kyrka kunde existera utan tro och utan Gud och utan tro på Gud. Att tro på kyrkan är som att tro på andras tro. Det är fint så. Lite vackert sagt. Snällt. Nästan som att påstå att man tror på Arbetarpartiet socialdemokraterna men inte på partiprogrammet. Vilket inte verkar så klokt. Egendomligt, rent av.
Nu hoppas jag att partiordförande Juholt tror så mycket på kyrkan att han ser till att låta den vara kyrka på egna villkor. Att den får fatta sina egna beslut. På teologisk grund. Utan diktat från partierna och deras ledare. Tänk om man inom partierna äntligen kunde sätta sådan tilltro till Svenska kyrkan att den fick klara sig utan partistöd! Avanti, Juholt! Ad fontes!
Nu hoppas jag att partiordförande Juholt tror så mycket på kyrkan att han ser till att låta den vara kyrka på egna villkor. Att den får fatta sina egna beslut. På teologisk grund. Utan diktat från partierna och deras ledare. Tänk om man inom partierna äntligen kunde sätta sådan tilltro till Svenska kyrkan att den fick klara sig utan partistöd! Avanti, Juholt! Ad fontes!
24 mars 2011
Stoppat namnbyte
Kyrkans Tidning rapporterar den 24/3 att namnbytet på Svenska kyrkans Internationella arbete, Hela Världen, inte blir av. Inte just nu. Processen stoppas (tillfälligt?) för att man ska kunna lyssna på några av gräsrötterna. Det är ett vist beslut. Hoppas att man nu verkligen lägger örat mot rörelsen av intenationellt engagerade inom kyrkan. Att man lyssnar. Länge.
Gör man så blir namnbytet inte av, det är jag övertygad om, inte på detta sätt. Kanske hittar men en finurlig väg att visa att man tillhör ACT-alliansen utan att det ska behöva finnas i namnet. Särskilt inte på det föreslagna överdimensionerade sättet.
Missionens eventuellt undanskymda roll kan man också lösa. Biskop Hans-Erik Nordin har påpekat att kyrkan har problem om missionen inte får tillräcklig plats i det internationella arbetet. Problemet är naturligtvis äldre och svårare än vad som fått utrymme i den aktuella namndiskussionen. Den bakomliggande frågan är om missionen i Svenska kyrkans regi verkligen har lyckats bevara och hålla kvar något av sin ursprungliga betydelse. Sändningen ut i världen att förkunna Kristus. Men att göra det känsligt och lyhört även för människors materiella nöd. Det uppdraget, den kallelsen, har de senaste åren inte verkat stå så särskilt högt i kurs. Rätta mig om jag har fel!
Och så var det detta med namnet. SKM kanske kan vara något?
Gör man så blir namnbytet inte av, det är jag övertygad om, inte på detta sätt. Kanske hittar men en finurlig väg att visa att man tillhör ACT-alliansen utan att det ska behöva finnas i namnet. Särskilt inte på det föreslagna överdimensionerade sättet.
Missionens eventuellt undanskymda roll kan man också lösa. Biskop Hans-Erik Nordin har påpekat att kyrkan har problem om missionen inte får tillräcklig plats i det internationella arbetet. Problemet är naturligtvis äldre och svårare än vad som fått utrymme i den aktuella namndiskussionen. Den bakomliggande frågan är om missionen i Svenska kyrkans regi verkligen har lyckats bevara och hålla kvar något av sin ursprungliga betydelse. Sändningen ut i världen att förkunna Kristus. Men att göra det känsligt och lyhört även för människors materiella nöd. Det uppdraget, den kallelsen, har de senaste åren inte verkat stå så särskilt högt i kurs. Rätta mig om jag har fel!
Och så var det detta med namnet. SKM kanske kan vara något?
17 mars 2011
Monumental irritation
Diskussionen om namnbytet på Svenska kyrkans internationella arbete går vidare. Biskop Hans-Erik Nordin skriver i Kyrkans Tidning om namnbytet. Hans bedömning av kritiken är att den skulle handla om en oro för att missionen försvunnit. Han skriver:
Nu befarar missionsvänner att förändringen av namnet för vårt internationella arbete signalerar att missionens tid är förbi. Nu är det bara internationell diakoni som gäller i och med anslutningen till ACT Alliance (inte akt-alliansen). Det är fel. Svenska kyrkan, om den vill vara kyrka, ska leva i mission, i Sverige och tillsammans med systerkyrkor utöver världen. Om Svenska kyrkan som varumärke inte signalerar mission, då har vi problem. Rejäla problem. Svenska kyrkans grundläggande sändning är att leva i mission. Nämnden har fattat sitt beslut och jag är själv delaktig i det beslutet att avsändaren för vårt internationella arbete ska vara Svenska kyrkan med tillägget ACT Alliance. Exakt hur loggan ska utformas ligger på Kyrkostyrelsens bord.
Nu befarar missionsvänner att förändringen av namnet för vårt internationella arbete signalerar att missionens tid är förbi. Nu är det bara internationell diakoni som gäller i och med anslutningen till ACT Alliance (inte akt-alliansen). Det är fel. Svenska kyrkan, om den vill vara kyrka, ska leva i mission, i Sverige och tillsammans med systerkyrkor utöver världen. Om Svenska kyrkan som varumärke inte signalerar mission, då har vi problem. Rejäla problem. Svenska kyrkans grundläggande sändning är att leva i mission. Nämnden har fattat sitt beslut och jag är själv delaktig i det beslutet att avsändaren för vårt internationella arbete ska vara Svenska kyrkan med tillägget ACT Alliance. Exakt hur loggan ska utformas ligger på Kyrkostyrelsens bord.
Den allvarligaste kritiken handlar om något helt annat. Att man genom denna namnändring försvagar det lokala insamlingsarbetet och att man slarvar bort det förtroendekapital som man byggt upp för "Hela världen". Ett namnbyte är en stor olycka. Det blev galet när man skrotade Lutherhjälpen och SKM som insamlingsmål. Ytterligare en namnändring är att totalt förvirra givarna.
Förtroendekapitalet som kyrkans internationell arbete haft förskingras. Att handskas så vårdslöst med de immateriella tillgångar ett bra varumärke utgör är att undvika att ta ansvar för helheten. I nämndens beslut finns dessutom en brist på respekt för det lokala insamlingsarbetet som är besvärande. Märker man inte att irritationen och ilskan på många håll är monumental? Det var där man fick ta smällen förra gången, ute på gator och torg. Många ombud och internationella grupper känner sig nu för andra gången överkörda. Deras arbete och deras åsikter spelar uppenbarligen ingen roll. Däri ligger allvaret!
Biskop Hans-Erik Nordin fortsätter: Men tänk om vi kunde ta tag i den avgörande utmaningen – att föra en innehållslig debatt, ett rejält rådslag och vitala samtal om vår kyrkas internationella uppdrag, och hur balansen mellan mission och internationell diakoni ska vägas samman. Det är det avgörande. Vad vi heter måste rimligen vara en underordnad fråga. Vad saken gäller är inget mindre än evangeliet uttryckt i ord och handling. Fatta mod och pennor missionsvänner!
Misstaget biskopen gör är att betrakta namnet som något underordnat eller ovidkommande. Tvärtom är innehållet sammanknippat, sammanvuxet med namnet. Så nära kopplat att om samfundets namn ska stå som insamlingsnamn, Svenska kyrkan kombinerat med ACT, så undrar människor naturligtvis om inte kyrkoavgiften räcker till. Och om den tycker många att den är onödigt hög redan som det är. Kyrkan har så det räcker, säger många. Men att ge katastrofhjälp och stöd till vattenprojekt eller aidsbekämpning, det gör man gärna. Även till missionsändamål kan man ge eftersom där ofta finns undervisning och sjukvård.
Det finns aktivister och ombud som blivit så besvikna på det okänsliga namnbytet att man sagt sig vilja lägga av. Man kan till och med här och där tänka sig att ge sitt stöd till andra insamlingsorganisationer! Då kan man på nationell nivå inte fortsätta att köra på som om ingenting hänt.
Det jag uppfattat är att namnbytet urholkar den lokala tilltron till att man på ett ansvarigt sätt driver Svenska kyrkans internationella diakoni och mission. Om förtroendet påtagligt minskar blir viljan och orken att debattera arbetets inriktning också försvagat. Och ingetdera har väl Svenska kyrkan egentligen råd med?
14 mars 2011
Sju kvinnor och en est
En konsert i Olaus Petri kyrka i Örebro kan bjuda på en stor musikalisk variation. Där förekommer de stora körverken och där finns blåsorkestern med sin musik. Även kammarmusik har fått ett fäste i OP!
Igår kväll avnjöt några av oss (det fanns plats för många fler!) en musikalisk meny. Frikostigt bjöds vi på Sju kvinnor och en est! Först på planen blev Louise Adolpha le Beau. Om hennes liv kan man läsa här, på tyska. Nästa komponist som spelades var Elizabeth-Claude Jacuet de la Guerre. Och sedan som på ett radband: Germaine Tailleferre, Ester Mägi och Helene Liebman. Därtill spelades Lili Boulanger, Amanda Maier, Louise Farrenc. Och esten? Naturligtvis var det Arvo Pärt! Av honom spelade man Spiegel im Spiegel.
Musikerna som framträdde var: Ingeborg Lindqvist Torstenson, piano, Anna Braw, violin, Tania Frid, viola, och Annette Gällstedt, flöjt.
Igår kväll avnjöt några av oss (det fanns plats för många fler!) en musikalisk meny. Frikostigt bjöds vi på Sju kvinnor och en est! Först på planen blev Louise Adolpha le Beau. Om hennes liv kan man läsa här, på tyska. Nästa komponist som spelades var Elizabeth-Claude Jacuet de la Guerre. Och sedan som på ett radband: Germaine Tailleferre, Ester Mägi och Helene Liebman. Därtill spelades Lili Boulanger, Amanda Maier, Louise Farrenc. Och esten? Naturligtvis var det Arvo Pärt! Av honom spelade man Spiegel im Spiegel.
Musikerna som framträdde var: Ingeborg Lindqvist Torstenson, piano, Anna Braw, violin, Tania Frid, viola, och Annette Gällstedt, flöjt.
12 mars 2011
Hwarföre bör detta sägas?
I sina spalter har stillsam tidigare citerat ur Läsebok för folkskolor utgifven af J.M. Winge, Första delen Läseboken, Stockholm 1828. Idag vill jag återkomma till den. Redan då (2009 alltså, inte 1828) upplevde jag att där fanns råd som en sentida bloggare kunde utvinna insikter ur och som kunde omsättas i praktisk handling. Vid själva skrivandet.
Denna gång kommer citatet från sidorna 135-36 och handlar om:
Talet
En sammanhängande, muntligt föredrag till en, eller merendels flera, personer, för att uppmuntra dem till något eller underwisa dem om något, kallas ett Tal. Med konst och prydlighet utarbetade tal kan man blott wänta af lärda personer; likwäl hafwa äfwen de mer betydande bland en allmänhet ofta anteckningar till tals hållande inför en församling, för att kungöra något, eller förmå den till något. Änskönt detta kan och bör ske utan konst och prydnader, så gifwes det likwäl några reglor, som derwid böra iakttagas, nämligen:
1. Talaren bör weta, hwad han will, d. ä. afsikten med talet bör swäfwa honom klart framför ögonen, äfwensom tiden, när, stället, hwar, personerna, till hwilka han talar.
2. Han bör hålla sina tankar i den ordningen, sakens natur fordrar. Detta sker i synnerhet derigenom, att han gör sig följande frågor:
a) hwarom bör nu talas?
b) hwad bör derom sägas?
c) hwarföre bör detta sägas?
Derföre sker början wanligtwis med en berättelse, derefter följer den undervisning eller uppmuntran, som, i anledning deraf, bör gifwas, och sist bewisen eller bewekelsegrunderna för denna underwisning eller uppmuntran.
3. Talaren bör förstå uttrycka sig så, som det är passande för hans åhörare, ämnet, tiden och stället.
Inte alldeles utan poänger är denna text. Uatn djupare undersökningar kan jag tänka mig att de flesta boggare följer punkt 2 till viss del. Men att allt som oftast har man (även jag) inte övervägt rådet under c. Så jag vill därför uttala det rådet en gång till: hwarföre bör detta sägas?
Denna gång kommer citatet från sidorna 135-36 och handlar om:
Talet
En sammanhängande, muntligt föredrag till en, eller merendels flera, personer, för att uppmuntra dem till något eller underwisa dem om något, kallas ett Tal. Med konst och prydlighet utarbetade tal kan man blott wänta af lärda personer; likwäl hafwa äfwen de mer betydande bland en allmänhet ofta anteckningar till tals hållande inför en församling, för att kungöra något, eller förmå den till något. Änskönt detta kan och bör ske utan konst och prydnader, så gifwes det likwäl några reglor, som derwid böra iakttagas, nämligen:
1. Talaren bör weta, hwad han will, d. ä. afsikten med talet bör swäfwa honom klart framför ögonen, äfwensom tiden, när, stället, hwar, personerna, till hwilka han talar.
2. Han bör hålla sina tankar i den ordningen, sakens natur fordrar. Detta sker i synnerhet derigenom, att han gör sig följande frågor:
a) hwarom bör nu talas?
b) hwad bör derom sägas?
c) hwarföre bör detta sägas?
Derföre sker början wanligtwis med en berättelse, derefter följer den undervisning eller uppmuntran, som, i anledning deraf, bör gifwas, och sist bewisen eller bewekelsegrunderna för denna underwisning eller uppmuntran.
3. Talaren bör förstå uttrycka sig så, som det är passande för hans åhörare, ämnet, tiden och stället.
Inte alldeles utan poänger är denna text. Uatn djupare undersökningar kan jag tänka mig att de flesta boggare följer punkt 2 till viss del. Men att allt som oftast har man (även jag) inte övervägt rådet under c. Så jag vill därför uttala det rådet en gång till: hwarföre bör detta sägas?
10 mars 2011
Sociala medier kan tjäna många syften
Sociala medier hyllas som demokratins nya förstärkare. Enbart eftersom de spelat en roll i de nordafrikanska upproren. Men även om de så kallade sociala medierna är bärare av värden som handlar om kommmunikation och kontakt, om relationer över tid och rum - så måste man behålla sansen.
Medierna är värdeneutrala såtillvida att de lika gärna kan användas för att förstärka annat än demokrati. Ohämmad hjältedyrkan, övermänskoideal, spel- och tävlingsberoende för att nämna något. De kan styra impulser och tankar i riktning som gynnar kommersialism och avundsjuka. Mobbing och ovänskap kan frodas.
Med tanke på hur mycket destruktivt och förtryckande material som internet är bärare av - borde man vara försiktig i hyllandet av de sociala medierna. Rätt var det är kan antidemokratiska och främlingsfientliga krafter slå mynt av dessa medier. Om det borde man också tala i denna tid av berusad upprymdhet över utvecklingen i Egypten och på andra ställen. Vi har ännu inte sett vad som kommer sedan! Får kopterna äkta religionsfrihet i Egypten, eller blir de ännu mer utsatta och förtryckta?
Medierna är värdeneutrala såtillvida att de lika gärna kan användas för att förstärka annat än demokrati. Ohämmad hjältedyrkan, övermänskoideal, spel- och tävlingsberoende för att nämna något. De kan styra impulser och tankar i riktning som gynnar kommersialism och avundsjuka. Mobbing och ovänskap kan frodas.
Med tanke på hur mycket destruktivt och förtryckande material som internet är bärare av - borde man vara försiktig i hyllandet av de sociala medierna. Rätt var det är kan antidemokratiska och främlingsfientliga krafter slå mynt av dessa medier. Om det borde man också tala i denna tid av berusad upprymdhet över utvecklingen i Egypten och på andra ställen. Vi har ännu inte sett vad som kommer sedan! Får kopterna äkta religionsfrihet i Egypten, eller blir de ännu mer utsatta och förtryckta?
05 mars 2011
Kyrkan har anställt en imam
Läser i tidningarna att en församling i Svenska kyrkan har anställt en imam. I Helsingborgs dagblad kan man bland annat läsa:
— Jag kommer nu att dela min tjänstgöring mellan arbetet i kyrkan och mitt arbete i studieförbundet Ibn Rushd. Mitt uppdrag blir att bland ungdomar försöka ge sann bild av islam som i ett idéarbete ska vila på samtal kring fred, öppenhet och ökad förståelse mellan folk, säger han.
Kyrkoherde Hans Ulfvebrand i Sofia församling säger att anställningen är följden av ett mångårigt engagemang och att det är Svenska kyrkans plikt att motverka fördomar om religioner.
Utan tvekan ska Svenska kyrkan verka för att dialogen och samförståndet med muslimer i Sverige ökar! Vi har en uppgift att motverka "fiendebilder" som marginaliserar och stöter ut muslimer från den gemenskap och samsyn medborgare i vårt land kan ha. Vi behöver därför stärka banden till de muslimska församlingarna och öka beröringspunkterna för att tillsammans kunna ta ansvar i vårt samhälle och bidra till att bygga ett tryggt och stabilt samhälle där mänskliga rättigheter och religionsfrihet får råda! I respekt för varandras egenart och tro. Men är det rätt väg att göra det genom att upprätta en arbetsgivarrelation till en annan religions företrädare? Knappast!
Imamen Othman Al Tawalbeh ska på kyrkans uppdrag och som ett led i kyrkans "mångfaldsarbete" verka på Fryshuset för att ge en sann bild av islam. Handlar det om en tolerant och insiktsfull församling eller om en eftergift för tidsandan? Kan det verkligen ligga i församlingens uppdrag att verka för islam, ens i undervisande syfte? Kan det vara den typen av undervisning kyrkomötet avsett när man som en av församlingens huvuduppgifter angett undervisning. De övriga: gudstjänst, diakoni och mission lär knappast vara tillämpliga här.
Min ringa åsikt är att kyrkomötet nu måste ändra sina regler för anställning i Svenska kyrkan. Om det är möjligt att ha en imam anställd i en församlingsvårdande uppgift blir det ju obegripligt varför man i andra fall som anställningskriterium har tillhörighet till Svenska kyrkan. Från den regeln kan man göra undantag, men är det den här typen av undantag man då avsett?
KO kap 34 § 7:
Behörig att anställas på och inneha en tillsvidareanställning i Svenska kyrkan är den som tillhör
1. Svenska kyrkan, eller
2. en annan evangelisk-luthersk kyrka inom Lutherska världsförbundet eller en kyrka eller ett
samfund som Svenska kyrkan genom Kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild
ekumenisk samverkan med.
Det som sägs i första stycket gäller inte sådana anställda som uteslutande eller så gott som
uteslutande arbetar inom begravningsverksamheten.
Vid en viss anställning får göras undantag från bestämmelserna i första stycket om det finns
särskilda skäl.
Imamens anställning är inte en tillsvidare anställning om man ska tro Kyrkans Tidning utan handlar om 9 månader. Och då kan man helt förbigå regelverket. Men den principiella frågan om vilka som kan och bör anställas kvarstår naturligtvis.
I tidningen Dagen kan man läsa om hur imamen ser på sin nya anställning.:
– Islam har blivit mer ett problem än en religion i Sverige. Jag vill vara med och ge en sannare bild, öka toleransen mellan människor och minska grogrunden för extremism.
Vad finns det till exempel för fördomar om islam i Sverige?
– Att männen är kvinnoförtryckare, att flickor med hijab är förtryckta av manliga släktingar, att vi har terroristorganisationer. Det är en utmaning för muslimer att motverka sådant.
Han ser inga problem med att vara anställd av en kristen organisation och tror inte att det kommer att innebära några begränsningar för hans muslimska tro.
– Nej, hade det varit det hade jag inte tackat ja, säger Othman Al-Tawalbeh.
Min erfarenhet är att man på olika nivåer i Svenska kyrkan inte drar sig för att riva upp himmel och jord om en anställd skulle tillhöra en ortodox kyrka eller en katolsk. De riskerar att beskrivas som illojala eftersom de inte är medlemmar i vår kyrka. De kan ju inte som människor i andra samfund dubbelansluta sig och iklä sig två kristna identiteter. I katolska kyrkan tillåter man inte dubbelanslutning. Katoliker går inte an, men islams motsvarighet till prästen, en imam, kan man godta som anställd i ett kristet samfund? Andra kristna duger inte, men en annan religions företrädare anställs!
Det vore en självklarhet att Svenska kyrkan skulle ha den ekumeniska öppenhet som innebär att människor i kristna trossamfund med vilka vi samverkar i landets ekumeniska organisationer också borde kunna få anställning i Svenska kyrkans församlingar!
— Jag kommer nu att dela min tjänstgöring mellan arbetet i kyrkan och mitt arbete i studieförbundet Ibn Rushd. Mitt uppdrag blir att bland ungdomar försöka ge sann bild av islam som i ett idéarbete ska vila på samtal kring fred, öppenhet och ökad förståelse mellan folk, säger han.
Kyrkoherde Hans Ulfvebrand i Sofia församling säger att anställningen är följden av ett mångårigt engagemang och att det är Svenska kyrkans plikt att motverka fördomar om religioner.
Utan tvekan ska Svenska kyrkan verka för att dialogen och samförståndet med muslimer i Sverige ökar! Vi har en uppgift att motverka "fiendebilder" som marginaliserar och stöter ut muslimer från den gemenskap och samsyn medborgare i vårt land kan ha. Vi behöver därför stärka banden till de muslimska församlingarna och öka beröringspunkterna för att tillsammans kunna ta ansvar i vårt samhälle och bidra till att bygga ett tryggt och stabilt samhälle där mänskliga rättigheter och religionsfrihet får råda! I respekt för varandras egenart och tro. Men är det rätt väg att göra det genom att upprätta en arbetsgivarrelation till en annan religions företrädare? Knappast!
Imamen Othman Al Tawalbeh ska på kyrkans uppdrag och som ett led i kyrkans "mångfaldsarbete" verka på Fryshuset för att ge en sann bild av islam. Handlar det om en tolerant och insiktsfull församling eller om en eftergift för tidsandan? Kan det verkligen ligga i församlingens uppdrag att verka för islam, ens i undervisande syfte? Kan det vara den typen av undervisning kyrkomötet avsett när man som en av församlingens huvuduppgifter angett undervisning. De övriga: gudstjänst, diakoni och mission lär knappast vara tillämpliga här.
Min ringa åsikt är att kyrkomötet nu måste ändra sina regler för anställning i Svenska kyrkan. Om det är möjligt att ha en imam anställd i en församlingsvårdande uppgift blir det ju obegripligt varför man i andra fall som anställningskriterium har tillhörighet till Svenska kyrkan. Från den regeln kan man göra undantag, men är det den här typen av undantag man då avsett?
KO kap 34 § 7:
Behörig att anställas på och inneha en tillsvidareanställning i Svenska kyrkan är den som tillhör
1. Svenska kyrkan, eller
2. en annan evangelisk-luthersk kyrka inom Lutherska världsförbundet eller en kyrka eller ett
samfund som Svenska kyrkan genom Kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild
ekumenisk samverkan med.
Det som sägs i första stycket gäller inte sådana anställda som uteslutande eller så gott som
uteslutande arbetar inom begravningsverksamheten.
Vid en viss anställning får göras undantag från bestämmelserna i första stycket om det finns
särskilda skäl.
Imamens anställning är inte en tillsvidare anställning om man ska tro Kyrkans Tidning utan handlar om 9 månader. Och då kan man helt förbigå regelverket. Men den principiella frågan om vilka som kan och bör anställas kvarstår naturligtvis.
I tidningen Dagen kan man läsa om hur imamen ser på sin nya anställning.:
– Islam har blivit mer ett problem än en religion i Sverige. Jag vill vara med och ge en sannare bild, öka toleransen mellan människor och minska grogrunden för extremism.
Vad finns det till exempel för fördomar om islam i Sverige?
– Att männen är kvinnoförtryckare, att flickor med hijab är förtryckta av manliga släktingar, att vi har terroristorganisationer. Det är en utmaning för muslimer att motverka sådant.
Han ser inga problem med att vara anställd av en kristen organisation och tror inte att det kommer att innebära några begränsningar för hans muslimska tro.
– Nej, hade det varit det hade jag inte tackat ja, säger Othman Al-Tawalbeh.
Min erfarenhet är att man på olika nivåer i Svenska kyrkan inte drar sig för att riva upp himmel och jord om en anställd skulle tillhöra en ortodox kyrka eller en katolsk. De riskerar att beskrivas som illojala eftersom de inte är medlemmar i vår kyrka. De kan ju inte som människor i andra samfund dubbelansluta sig och iklä sig två kristna identiteter. I katolska kyrkan tillåter man inte dubbelanslutning. Katoliker går inte an, men islams motsvarighet till prästen, en imam, kan man godta som anställd i ett kristet samfund? Andra kristna duger inte, men en annan religions företrädare anställs!
Det vore en självklarhet att Svenska kyrkan skulle ha den ekumeniska öppenhet som innebär att människor i kristna trossamfund med vilka vi samverkar i landets ekumeniska organisationer också borde kunna få anställning i Svenska kyrkans församlingar!
27 februari 2011
Förskingring att byta namn på Svenska kyrkans internationella arbete
Vad folket i Kyrkans Hus i Uppsala sysslar med blir alltmera gåtfullt. Nu ska man för andra gången inom några år byta namn på det som en gång var Svenska kyrkans mission och Lutherhjälpen. Dagen rapporterade detta för några veckor sedan. Två väl inarbetade verksamheter och insamlingsändamål och därtill välkända "varumärken" försvann. Redan då begick man ett misstag när man gav detta oerhörda förtroendekapital på båten. Fortfarande kan man höra folk fråga vid insamlingar utanför Systembolaget om pengarna går till Lutherhjälpen.
Nu har Nämnden för internationell mission och diakoni, med ledamöter utsedda av kyrkomötet, fortsatt att hoppa bock. Man har betsämt sig för att överge det nya namnet och landa i det fullständigt omöjliga: Svenska kyrkan, med tillägget ACT eller ACT Alliance. Det är inget annat än förskingring!
Man förslösar de värden fotfolket ute i församlingarna till stor del byggt upp. Man behöver bara tala med vilken varumärkesexpert som helst för att förstå att Svenska kyrkans beslut blir alltmera verklighetsfrämmande. I korridorerna och sammanträdesrummet tycks man ha förletts att tro att Hela människans verksamhet endast består av det man själv hittar på. Något folkligt stöd från församlingsnivån eller från tillfälliga givare tror man sig uppenbarligen inte vara beroende av.
Ingen seriös organisation beslutar om ett så viktigt namnbyte utan att ha gjort omfattande studier och analyser av hur ett sådant nytt namn kommer att uppfattas. Plocka fram dessa undersökningar och analyser! Redovisa dem och annat viktigt beslutsunderlag så att vi får veta vilka undersökningsresultat och vilka argument man bygger namnbytet på. Hade man frågat om en återgång till tidigare namn är det min övertygelse att Lutherhjälpen skulle bräda alla andra möjliga och omöjliga namnalternativt!
Miljoner och åter miljoner tappar man genom att för andra gången anonymisera Svenska kyrkans internationella arbete. Man vet knappt vilka känslor det väcker. Vrede, ilska, modlöshet? Hur som - det börjar bli tid för en gräsrötternas revolt. Ett uppror mot tokerierna. Nämnden för Internationell diakoni och mission bör genast tänka om - eller ställa sina platser till förfogande.
Detta okänsliga handlande, präglat av centralismens anda, är ofattbar, ja, obegripligt. Tror någon att Röda korset eller Rädda barnen över huvud taget skulle skjuta sig i foten en gång genom att byta namn på sina insamlingsverksamheter? Svenska kyrkan gör det, utan att blygas, två gånger! Hur kan det komma sig att man i Nämnden för Internationell diakoni och mission tycker sig ha råd att två gånger sudda bort inarbetade namn från kartan? Brist på klarsyn? Hybris? Dåligt omdöme?
Varför glömmer centralbyråkrater och belsutsfattare att man utan gräsrötternas idoga arbete i kampanjer och insamlingar stod sig helt slätt? När man gör denna förändring tillfrågas naturligtvis inte församlingarna, ej heller aktivister, internationella grupper eller ombud, de så kallade gräsrötterna. Samverka med ACT Alliance internationellt kan man göra utan att byta namn - så det samarbetet kan rulla ändå. Det ifrågasätter jag inte. Men man kan, ironiskt nog, märka att Lutheran World Relief finns med bland organisationerna i ACT, dvs Internationella Lutherhjäpen.
På Svenska kyrkans hemsida läser man om att det namn man enades om förra gången nu helt enkelt ska raderas. Man skriver:
Hela världen försvinner
Beslutet som fattats i Svenska kyrkans Internationella nämnd innebär att den grafiska symbolen globen och texten Hela världen längre fram kommer att försvinna, liksom texten Internationellt arbete. Den internationella verksamheten ska på sikt kallas Svenska kyrkan, med tillägget ACT eller ACT Alliance.
Tanken med att använda orden Svenska kyrkan är att den internationella verksamheten fullt ut är en del av Svenska kyrkan. Tillägget ACT eller ACT Alliance visar att vi är medlemmar i ACT-alliansen – en världsvid gemenskap mellan kyrkor.
Anglicismer i all ära. Att agera eller handla heter inte Act på svenska. Och det kommer troligen aldrig att heta det. På svenska torg eller i lokala församlingar lär man inte heller bekymra sig om vad samarbetspartners ute i världen kallar sina insamlingar.
Invänder mot namnbytet gör i Kyrkans tidning bl a några aktiva t ex i detta inlägg.
Nu har Nämnden för internationell mission och diakoni, med ledamöter utsedda av kyrkomötet, fortsatt att hoppa bock. Man har betsämt sig för att överge det nya namnet och landa i det fullständigt omöjliga: Svenska kyrkan, med tillägget ACT eller ACT Alliance. Det är inget annat än förskingring!
Man förslösar de värden fotfolket ute i församlingarna till stor del byggt upp. Man behöver bara tala med vilken varumärkesexpert som helst för att förstå att Svenska kyrkans beslut blir alltmera verklighetsfrämmande. I korridorerna och sammanträdesrummet tycks man ha förletts att tro att Hela människans verksamhet endast består av det man själv hittar på. Något folkligt stöd från församlingsnivån eller från tillfälliga givare tror man sig uppenbarligen inte vara beroende av.
Ingen seriös organisation beslutar om ett så viktigt namnbyte utan att ha gjort omfattande studier och analyser av hur ett sådant nytt namn kommer att uppfattas. Plocka fram dessa undersökningar och analyser! Redovisa dem och annat viktigt beslutsunderlag så att vi får veta vilka undersökningsresultat och vilka argument man bygger namnbytet på. Hade man frågat om en återgång till tidigare namn är det min övertygelse att Lutherhjälpen skulle bräda alla andra möjliga och omöjliga namnalternativt!
Miljoner och åter miljoner tappar man genom att för andra gången anonymisera Svenska kyrkans internationella arbete. Man vet knappt vilka känslor det väcker. Vrede, ilska, modlöshet? Hur som - det börjar bli tid för en gräsrötternas revolt. Ett uppror mot tokerierna. Nämnden för Internationell diakoni och mission bör genast tänka om - eller ställa sina platser till förfogande.
Detta okänsliga handlande, präglat av centralismens anda, är ofattbar, ja, obegripligt. Tror någon att Röda korset eller Rädda barnen över huvud taget skulle skjuta sig i foten en gång genom att byta namn på sina insamlingsverksamheter? Svenska kyrkan gör det, utan att blygas, två gånger! Hur kan det komma sig att man i Nämnden för Internationell diakoni och mission tycker sig ha råd att två gånger sudda bort inarbetade namn från kartan? Brist på klarsyn? Hybris? Dåligt omdöme?
Varför glömmer centralbyråkrater och belsutsfattare att man utan gräsrötternas idoga arbete i kampanjer och insamlingar stod sig helt slätt? När man gör denna förändring tillfrågas naturligtvis inte församlingarna, ej heller aktivister, internationella grupper eller ombud, de så kallade gräsrötterna. Samverka med ACT Alliance internationellt kan man göra utan att byta namn - så det samarbetet kan rulla ändå. Det ifrågasätter jag inte. Men man kan, ironiskt nog, märka att Lutheran World Relief finns med bland organisationerna i ACT, dvs Internationella Lutherhjäpen.
På Svenska kyrkans hemsida läser man om att det namn man enades om förra gången nu helt enkelt ska raderas. Man skriver:
Hela världen försvinner
Beslutet som fattats i Svenska kyrkans Internationella nämnd innebär att den grafiska symbolen globen och texten Hela världen längre fram kommer att försvinna, liksom texten Internationellt arbete. Den internationella verksamheten ska på sikt kallas Svenska kyrkan, med tillägget ACT eller ACT Alliance.
Tanken med att använda orden Svenska kyrkan är att den internationella verksamheten fullt ut är en del av Svenska kyrkan. Tillägget ACT eller ACT Alliance visar att vi är medlemmar i ACT-alliansen – en världsvid gemenskap mellan kyrkor.
Anglicismer i all ära. Att agera eller handla heter inte Act på svenska. Och det kommer troligen aldrig att heta det. På svenska torg eller i lokala församlingar lär man inte heller bekymra sig om vad samarbetspartners ute i världen kallar sina insamlingar.
Invänder mot namnbytet gör i Kyrkans tidning bl a några aktiva t ex i detta inlägg.
20 februari 2011
Svensk film
Svensk film hur är det med den, egentligen? Kommer det några filmer som är värda att se? Man får väl börja med att besöka Svensk Filmdatabas och deras lista över svenska biopremiärer.
Vill man få tips på vad man bode å och se kan Guldbaggegalans prislista (2011) fungera som en bra lista. Man kan också läsa listan över alla nomineringar och få ytterligare tips.
Söker man en stund hittar man snart listan över de nominerade filmerna 2010.
Några filmer många ändå såg till att se sedan millennieskiftet: Maria Larssons eviga ögonblick, Låt den rätte komma in, Tillsammans, Den bästa sommaren, Sånger från andra våningen, Du levande, Masjävlar, Ondskan, De ofrivilliga, Arn, Svinalängorna och många många andra...
Fler länkar åt olika filmhåll i Sverige tillhandahåller också Imdb, den störtsta filmdatabasen.
Vill man få tips på vad man bode å och se kan Guldbaggegalans prislista (2011) fungera som en bra lista. Man kan också läsa listan över alla nomineringar och få ytterligare tips.
Söker man en stund hittar man snart listan över de nominerade filmerna 2010.
Några filmer många ändå såg till att se sedan millennieskiftet: Maria Larssons eviga ögonblick, Låt den rätte komma in, Tillsammans, Den bästa sommaren, Sånger från andra våningen, Du levande, Masjävlar, Ondskan, De ofrivilliga, Arn, Svinalängorna och många många andra...
Fler länkar åt olika filmhåll i Sverige tillhandahåller också Imdb, den störtsta filmdatabasen.
19 februari 2011
Nu är det vinter och kallt
Kallt och ruggigt är det. Vintern bara fortsätter. Själv huttrar jag. Kläderna tycks inte räcka för att någon längre stund hålla mig varm i detta väder. Skulle jag råka glömma den stickade mössan eller de vackra hemstickade yllevantarna blir kylan snabbt alltmer påträngande. Burr!
Blåsten kommer därtill, glöm inte hur vinden ställer till det. Det blir helt enkelt ännu kallare. Vad att göra? Pälsa på sig ännu mer eller hålla sig inomhus. Se till att värmen är uppskruvad och att nykokat kaffe finns på en armlängs avstånd. Så tänker jag på sommar, sol och svalkande skugga under äppelträden.
Betänk att kyla och värme inte är något hett ämne i Bibeln. Än mindre minusgrader, is eller snö. Åtminstone hettan och den gassande solen borde ha fått genomslag. Ändå utspelar sig det mesta i områden där temperaturen är besvärande hög om dagen och kylslaget om natten. Måste nog ta på mig läsglasögonen endera dagen. Inomhus. Nära någon skön värmekälla...
Blåsten kommer därtill, glöm inte hur vinden ställer till det. Det blir helt enkelt ännu kallare. Vad att göra? Pälsa på sig ännu mer eller hålla sig inomhus. Se till att värmen är uppskruvad och att nykokat kaffe finns på en armlängs avstånd. Så tänker jag på sommar, sol och svalkande skugga under äppelträden.
Betänk att kyla och värme inte är något hett ämne i Bibeln. Än mindre minusgrader, is eller snö. Åtminstone hettan och den gassande solen borde ha fått genomslag. Ändå utspelar sig det mesta i områden där temperaturen är besvärande hög om dagen och kylslaget om natten. Måste nog ta på mig läsglasögonen endera dagen. Inomhus. Nära någon skön värmekälla...
14 februari 2011
Gudar och människor - lågmält omskakande
Bönerna i det lilla kapellet finns där. Enkelt närvarande och verkligt. Som en integrerad del av vardagens möda. Man firar inte sin gudstjänst eller ber tidebönen för sitt eget höga nöjes skull -nej, det är en uppgift som skall fullgöras. Och det uppdraget sköter man. Lovsången förmår till och med överrösta en helikopter som på låg höjd överkorsar klosterområdet.
Så skildras klosterlivet i Xavier Beauvois film Gudar och människor. Filmen fick det stora priset vid Filmfestivalen i Cannes 2010. Denna utomordentligt välgjorda och realistiska film går nu för fulla hus runt om i landet. Dialogen är autentisk och byggd bland annat på de två överlevande munkarnas vittnesbörd, de som inte blev kidnappade, fader Amédee och fader Jean-Pierre.
Vi får följa och delvis lära känna ett antal trappistmunkar i det lilla klostret Notre Dame de l´Atlas, Tibhirine i Algeriet. Klostrets tystnad finns där, nästan omärklig, men observeras under studier, måltider och i arbetet med att framställa klostrets honung. Men vi möter också arbetet i den lilla läkarmottagningen där broder Luc Dochier (spelad av Michael Lonsdale) med knappa resurser finns till hands för lokalbefolkningen. Bröderna lever tillsammans med befolkningen och har så goda relationer att de blir inbjudna till muslimska fester nere i byn.
I området härjar en gerillagrupp och i sammanstötningarna med armén såras och dödas människor. En falang ur islamistiska GIA, Groupe Islamique Armé, attackerar även civilbefolkningen. I Algeriet i sin helhet dödas under denna period av grasserande våld närmare 200 000 algerier. I filmen mördas kallblodigt ett antal kroater. Man skär halsen av de kristna men några muslimer fick gå och undkom attacken. Händelsen äger rum den 14 december 1993 och väcker allt mer förstämning och oro i klostret.
Julnatten samma år tränger gerillan in i klostret och begär medicinsk hjälp. Dom Christian de Chergé (spelad av Lambert Wilson) avvisar deras krav. Klostret är en vapenfri zon understryker han och de mediciner man har är reserverade för grannarna, för folket i området. Händelsen ger bröderna en anledning att diskutera priorns ledarstil. Han blev inte vald för att bestämma åt dem, säger en av bröderna.
I kraftmätningen mellan gerillan och armén blir munkarna och klostret indradgna. Man skiljer inte på vän eller fiende utan vill behandla alla lika. Den algeriska regimen såväl som de franska myndigheterna vill att munkarna ska lämna landet. och i filmen fårman följka brottningen. Ska man stanna kvar eller ge sig av? Vilka faktorer måste man ta hänsyn till. Kallelsen? Personlig fara? Lojalitet med lokalbefolkningen? Tydligt är att tron inte skyddar munkarna mot vånda och ångest i prövningens tid. Men de fattar sitt beslut efter en betänketid. Man märker deras lättnad när väl beslutet tagits.
En laddad scen är den som utspelar sig i matsalen. Det är måltiden då man lyssnar till musik från Svansjön och i munkarnas ansikten som kameran dröjer vid, där syns varenda liten skiftning. Glädje, samhörighet, kärlek, sorg...
7 av munkarna rövas bort den 27 mars 1996 för att aldrig återvända. I en rapport från GIA rapporterades de ha dödats den 21 maj. Deras avhuggna huvuden fann man den sista maj och den fjärde juni begravdes de i Tibhirine.
Dom Christian hade skrivit ett testamente. Det är numera en viltig text i arbetet för dialog mellan kristna och muslimer. Tetxen publicerades i Signum 6/1996. Här ett citat (återgivet från Astrid Söderbergh Widdings recension av filmen i Signum 1/2011): Jag kan inte önska mig en sådan död; det är viktigt för mig att få säga det. Jag förstår verkligen inte hur jag skulle kunna glädja mig åt att det folk jag älskar anklagas urskillningslöst för mordet på mig (...) Jag är också medveten om de karikatyrer som en viss form av islamism uppmuntrar till. Att köpa sig gott samvete genom att identifiera denna religionsform med dess extremister och deras integrism, det är för billigt.
Priorn, Christian de Chergé, förutser sin egen död i testamentet och markerar tydligt att hans död inte får eller kan skyllas på det muslimska folket. Man kan inte låta extremisterna färga bilden av Islam. Något för oss alla att lägga på minnet!
Här kan man läsa mer om filmen, klostret och munkarnas öde.
Wikipedias version
Armand Veilleux sammanfattning
The Monks of Tibhirine
Martyrerna från Atlas
Matryrernas sida
DN:s recension, SvD:s recension, Expressens recension, Sydsvenskans recension, Nerikes Allehanda.
Fler recensioner
Om religionsmöten och dialog
Imdb:s filmfakta om Gudar och människor
Så skildras klosterlivet i Xavier Beauvois film Gudar och människor. Filmen fick det stora priset vid Filmfestivalen i Cannes 2010. Denna utomordentligt välgjorda och realistiska film går nu för fulla hus runt om i landet. Dialogen är autentisk och byggd bland annat på de två överlevande munkarnas vittnesbörd, de som inte blev kidnappade, fader Amédee och fader Jean-Pierre.
Vi får följa och delvis lära känna ett antal trappistmunkar i det lilla klostret Notre Dame de l´Atlas, Tibhirine i Algeriet. Klostrets tystnad finns där, nästan omärklig, men observeras under studier, måltider och i arbetet med att framställa klostrets honung. Men vi möter också arbetet i den lilla läkarmottagningen där broder Luc Dochier (spelad av Michael Lonsdale) med knappa resurser finns till hands för lokalbefolkningen. Bröderna lever tillsammans med befolkningen och har så goda relationer att de blir inbjudna till muslimska fester nere i byn.
I området härjar en gerillagrupp och i sammanstötningarna med armén såras och dödas människor. En falang ur islamistiska GIA, Groupe Islamique Armé, attackerar även civilbefolkningen. I Algeriet i sin helhet dödas under denna period av grasserande våld närmare 200 000 algerier. I filmen mördas kallblodigt ett antal kroater. Man skär halsen av de kristna men några muslimer fick gå och undkom attacken. Händelsen äger rum den 14 december 1993 och väcker allt mer förstämning och oro i klostret.
Julnatten samma år tränger gerillan in i klostret och begär medicinsk hjälp. Dom Christian de Chergé (spelad av Lambert Wilson) avvisar deras krav. Klostret är en vapenfri zon understryker han och de mediciner man har är reserverade för grannarna, för folket i området. Händelsen ger bröderna en anledning att diskutera priorns ledarstil. Han blev inte vald för att bestämma åt dem, säger en av bröderna.
I kraftmätningen mellan gerillan och armén blir munkarna och klostret indradgna. Man skiljer inte på vän eller fiende utan vill behandla alla lika. Den algeriska regimen såväl som de franska myndigheterna vill att munkarna ska lämna landet. och i filmen fårman följka brottningen. Ska man stanna kvar eller ge sig av? Vilka faktorer måste man ta hänsyn till. Kallelsen? Personlig fara? Lojalitet med lokalbefolkningen? Tydligt är att tron inte skyddar munkarna mot vånda och ångest i prövningens tid. Men de fattar sitt beslut efter en betänketid. Man märker deras lättnad när väl beslutet tagits.
En laddad scen är den som utspelar sig i matsalen. Det är måltiden då man lyssnar till musik från Svansjön och i munkarnas ansikten som kameran dröjer vid, där syns varenda liten skiftning. Glädje, samhörighet, kärlek, sorg...
7 av munkarna rövas bort den 27 mars 1996 för att aldrig återvända. I en rapport från GIA rapporterades de ha dödats den 21 maj. Deras avhuggna huvuden fann man den sista maj och den fjärde juni begravdes de i Tibhirine.
Dom Christian hade skrivit ett testamente. Det är numera en viltig text i arbetet för dialog mellan kristna och muslimer. Tetxen publicerades i Signum 6/1996. Här ett citat (återgivet från Astrid Söderbergh Widdings recension av filmen i Signum 1/2011): Jag kan inte önska mig en sådan död; det är viktigt för mig att få säga det. Jag förstår verkligen inte hur jag skulle kunna glädja mig åt att det folk jag älskar anklagas urskillningslöst för mordet på mig (...) Jag är också medveten om de karikatyrer som en viss form av islamism uppmuntrar till. Att köpa sig gott samvete genom att identifiera denna religionsform med dess extremister och deras integrism, det är för billigt.
Priorn, Christian de Chergé, förutser sin egen död i testamentet och markerar tydligt att hans död inte får eller kan skyllas på det muslimska folket. Man kan inte låta extremisterna färga bilden av Islam. Något för oss alla att lägga på minnet!
Här kan man läsa mer om filmen, klostret och munkarnas öde.
Wikipedias version
Armand Veilleux sammanfattning
The Monks of Tibhirine
Martyrerna från Atlas
Matryrernas sida
DN:s recension, SvD:s recension, Expressens recension, Sydsvenskans recension, Nerikes Allehanda.
Fler recensioner
Om religionsmöten och dialog
Imdb:s filmfakta om Gudar och människor
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)