Kort Adventskalender 20

Övertygelser låter. De hörs. Slagord skanderas. Sånger ljuder. Även den domesticerade kristendomen har kvar en och annan ljudillustration. Då tänker jag inte främst på ett amen utsagt med eftertryck i mässan eller gensvaret på evangelieläsningen: Lovad vare du, Kristus! Inte heller på bönebrus, eller mummel. Det skulle kunna vara psalmsång och sakral musik. Men inte heller det hörs över nejden. Det ljud som i många sekler mest förknippas med kristendom är klockornas klang. Kyrkklockorna som inbjuder folket att samlas i kyrkan med hjälp av olika ringningar och klämtningar.

Ringningssederna kan vara så mångskiftande att de behöver dokumenteras. Läs gärna Gotlands kyrkklockor och ringningsseder av Ingvar Rohr.

Ringen, I klockor, ja ringen i midnattens timma.
Glimmen, I stjärnor, som änglarnas stjärnögon glimma.
Frid till vår jord kommer med himmelens ord.
Ära ske Herren i höjden!
SvPs 427:1

Dagens kort visar en orkester som handringer klockor. I USA och i Kanada såväl som i mängder av andra länder kan man fortfarande hitta ensembler som på detta vis låter klockklangen ljuda konsertant.

Här ett smakprov på hur det kan låta:

Kort Adventskalender 19

Sans och måtta är goda ingångsvärden när julborden skall avätas. Om man inte vill slippa helt, som en debattartikel bland annat föreslår i dagens Kyrkans tidning. Tanken att det ligger något omoraliskt i att äta tillsammans tarvar nog en längre diskussion. Det är inte heller så enkelt att man genom att avstå genast kan avhjälpa hungern eller bygga vattenverk någon stans i de fattigaste delarna av världen. Avståndet mellan vilja och genomförande kan vara både lång och besvärlig.

Påminnelsen om de som inte fick plats vid borden är i kyrkans sammanhang många. Man kan naturligtvis som i Skriftens liknelse gå ut på gator och torg och nödga andra att delta när de som var bjudna fick eller skaffade sig förhinder. Den ofta obligatoriska andakten brukar bli till en påminnelse om de som saknas och som är drabbade och utsatta. Ett extra kuvert vid bordet är en annan tankeväckare.

Men vikten av och glädjen i att som arbetskamrater samlas och med måltidsgemenskapen avsluta en termin och ett arbetsår behöver kanske understrykas. Goda avslut öppnar för bra fortsättning eller en nystart (som det kan heta i kick off-sammanhang, när man sätter ny fart med hjälp av festligheter). Att avslut sedan kan ske på väldigt olika sätt är värt att fundera över. Även ett enklare kafferep i en paus ger samhörighet och gemenskap. Baderskorna vid Porla Brunn hade nog slitit hårt och kunde behöva en stunds avkoppling.

Kortet kanske inte användes och skickades vid juletid, men stunden där i den soliga gläntan ser behaglig ut. Möjligheten till avkopplingen mitt i slitet är något att bära med sig i förberedelserna och julbestyren. En enda och plommonstopsprydd gubbe har fått plats vid bordet. I bakgrunden betraktar några män (förmodligen avundsjukt) kalaset.

Kort Adventskalender 18

Ordet shalom har i Bibeln har många skiftande betydelser och innebörder. Det kan betyda välgång, oberoende, integritet, frälsning och fred. Det krävs ganska många ord för att ringa in dess olika betydelser. Minns jag rätt sas det under studietiden att shalom motsvaras av över 20 olika begrepp på svenska.

Ibland hör jag hur de präster som i mässans slut uttalar välsignelsens slutord inte tycker det räcker med Guds frid. Herren vände sitt ansikte till Er och give Er frid, nej de tillfogar ett "fred och frid" som för att med fredens nämnande även täcka in en mera sociopolitisk innebörd.

Kanske borde de inte nöja sig utan faktiskt säga mer ändå, mycket mera. De kunde väl fortsätta uppräkningen för ett verkligen ringa in begreppet. Förslagsvis: ...giver Er frid och fred och oberoende och integritet och harmoni och självständighet och frälsning och..? De gamla pingstvännerna hälsade varandra ständigt med ett Frid, syster, Frid broder! I gamla tider önskade man vid inträdet i någons hem ett Guds fred i stugan! En laddad önskan om den uttalades i slott och herresäten.

Själv nöjer jag mig med dagens ordliga budskap format av blommor och blader. Ty less is often more!

Den pastorala idyllen i vykortets övre vänstra hörn antyder en uttolkning av denna Guds fred som inrymmande natur, skönhet och lugn. Rosor, prästkragar och liljekonvalj ger en extra accent åt denna rika välgångsönskan som firman Fröbergs i Finspong låtit importera. Shalom! Guds fred!

Kort Adventskalender 17

Vattenvägen är en vanlig väg. Inte enbart för ö-bor, vars krav på landsväg till fastlandet är förklarlig och en fråga om fortsatta möjligheter för en fattig del av landet.

Vattenvägen är det som står till buds för afrikanska flyktingar. En påminnelse som säkert stör. Vem vill tänka på det när julen står för dörren? Flyktingar färdas över Medelhavet, i knappt sjövärdiga farkoster och livsfarligt överlastade, flera katastrofer har visat det. De är på jakt efter en dräglig tillvaro. Desperat köper de en plats i en båt för att om möjligt få stanna och kunna förtjäna sitt uppehälle. För en del är detta helt enkelt en fråga om överlevnad.

Julnattens ogina brist på plats i härbärget ringer som julnattens klockor i många känsliga personers öron. Vi kan inte alldeles förtränga hur det förhåller sig: att vi alla som lever med överflöd, inte minst i den rika delen av världen, är värdshusvärdar...

Men vem vill bli påmind om sådant när granen ska hem som på detta norska julkort. I ett, ovanligt färgbemängt, kustsamhälle som på bilden blir båten det naturliga medlet för samfärdsel. Det är kallt och vindstilla. Röken stiger rakt upp. Vattnet ligger blankt så isen har ännu inte fått platsen i sitt grepp. Någon tycks ha glömt en hummertina på stranden.

Snart ror roddaren sin båt ut ur bilden. Den där gröna granna granen kanske inte ska hem till den egna tomtebolyckan utan är på väg till hemmet för ensamkomna flyktingbarn. Som troligen ligger där i närheten. Eller också är allt detta bara fantasi. Vem vet..?

Kort Adventskalender 16

Men mor, var har Du fått tag på den förskräckliga granen? En bordsgran? Var ska alla våra pepparkakshjärtan hänga? Flaggorna? De levande ljusen? Det får inte ens plats några julklkappar under den. Ja vill bara gråta. Håll om mig. Vad blir det för jul i år? Är det vad flickan tänker? Eller handlar det om ett deltagande i sorgen. En frånvarande fader? En handelsresandes familj. Någon som blivit fördröjd av snökaos och frusna tågväxlar?

Julkortet var förmodligen tänkt att förmedla närhet och sammanhållning inför den fröjdefulla julen. Men bilden lyckas inte med ett sådant tankekonstruerat uppsåt. Istället utstrålar den blekt pastellfärgade situationen lidande och besvikelse. Som modernismens dekonstruktioner ofta leder till!

Halvt inramade av stiliserade jugendmönster blir den kvinnliga omfamningen som en pose, en uppvisning och demonstration av samhörighet i det svåra. Kanske handlar det om hur i spåren efter höga förväntningar de stora missräkningarna kan följa. Men det måste inte bli så. Det är fullt möjligt att ta helgerna som de kommer.

Å andra sidan kan det "frusna" ögonblicket stå för en stunds eftertanke och vila. Ett kort ögonblick då ömhet gavs och togs emot. Frågar man mig skulle jag inte välja att skicka just detta kort. Däremot visar jag det gladeligen för andra. En illustration över hur svårt det kan vara att kommunicera.

Kort Adventskalender 15

En söndag för vägröjning. Om man får tro Evangelieboken, den samling texter som styr och vägleder församlingarna i Svenska kyrkan i deras gudstjänstfirande. Då vill det till att man har så pass andligt och teologiskt ingenjörskunnande så att vägen går åt rätt håll. Vanliga vägar går åt helt olika håll. Vägen mellan Kumla och Örebro går per definition inte främst till Kiruna eller Piteå

Jag upprepar gärna min stora förvåning i en japansk trädgård i Kyoto där en vägskylt pekade åt helt olika håll. På skylten stod: This Way! Men alla vägar bär inte till Rom. Inte heller bär alla vägar som en bro till tro.

För gotlänningarna finns ingen annan väg än vattenvägen. Några få kan flyga. De flesta packar in sig som sillar tillsammans med turister och andra. Båttrafiken är Gotlands landsväg. Därför måste staten se till att det blir någorlunda rimliga och rättvisa villkor för de som bor och verkar långt därute i Östersjön. Röj vägen! Och tänk även på en annan slags vägröjare när Ni tar tag i färjetrafiken till och från ön...

Kort Adventskalender 14

Två flickor, tätt uppställda som till fotografering, befinner sig ute i vinternatten. Den rödklädda tösen har pälsbrämad kappa och en matchande pälsmössa. Därtill bär hon eleganta damsker. Flickan i blått har fått en något enklare klädsel men trots det elegant.

Blåsten får kappor och ett skärp att fladdra i vinden. De står ganska nära skogsbrynet. Kvällen är klar med sin stjärnbeströdda himmel. Julens stjärna lyser så klart att det blir ljust som på dagen. Flickorna kastar till och med skuggor i snön!

Osynlig för människor hålls stjärnan av en ängel. Den är dimmad i vitt och blågrått så vi ska förstå att ängeln är där - men ett annat slags väsen, en himmelsk varelse. Tecknaren kunde inte låta bli utan utrustade och smyckade ängeln med slitsade ärmar, ett halsband och en gloria.

Rörelsen i bilden, utöver de av vinden fångade kapporna står ängeln för. Den ser ut att ha flugit in i bilden ifrån vänster, den utdragna dräkten som liksom upplöses antyder riktning och fart. De åt ett annat håll utbredda vingarna avslöjar att här bryts riktningen. Ängeln hovrar, svävar, inte hotfullt som en rovfågel på jakt utan beskyddande rakt över flickan i blått.

Korgen är fylld med äpplen och en trumpet signalerar att här finns det också leksaker. En rar och julmättad bild. Hur kortet uppfattas beror på i vilket sammanhang, vilken kontext, man tänker sig det. Så tänk om. Strax utanför bild till vänster ligger en tiggare på knä med en utsträckt skål och säger i ett och samma andetag Hej! och Please! Flickorna på väg till den välbeställda släkten med julgåvor stannar upp. Tvekar. Ska vi ge? Eller inte?

De går snart vidare. De träffar då på bösskramlare för tyfonens offer i Filippinerna och för Syriens barn. Än en gång tvekar de. Ett nytt beslut måste till. Flickorna befinner sig långt från riskkapitalisternas räntesnurror som bygger nya Babelstorn av obeskattade rikedomar. Dessa barn har inga berg av tillgångar. En enkel korg med några gåvor.

Där de befinner sig, nära marken, måste dessa flickor bestämma sig. Det är nämligen snart jul. Ska det bli en God Jul? För vilka?

Kort Adventskalender 13

Denna Luciadag kliver jag ner från de höga stegarna med Hjärtliga Gratulationer till alla som denna dag fullgjort sin insats i något av de otaliga Luciatåg som genomkorsat landet.

Hurra, för all strävan och god vilja. Hurra, för Olaus Petris ungdomskör OPQ som med den äran lät sin skönsång klinga från höga fjäll till sydlig sandstrand!  Jag gör vågen! Med lyckönskan genom ett eget fyrverkeri  bestående av fyrklöver och Förgätmigej!

Vågen! Igen och igen...

Kort Adventskalender 12

Dagen före Lucia är ägnad åt övning. Alla slags gåvor behöver övas. Även sådant som fyller den kristna människans liv. Bön vinner man inga mästerskap i, men man kan genom flitig bön själv helgas. Vi tar intryck av dem vi umgås med. Så fungerar även bönen.

Gudstjänstfirande behöver väl inte övas? Så reagerar många instinktivt. Klart att det behöver övas. Utövas! Hur ska man annars få kläm på gudstjänstens fortgående dialog, dess olika repliker, gensvar och beståndsdelar? Minsta barn kan ganska snabbt få kläm på de gregorianska melodier och sångsätt som i förstone verkar obegripliga för de ovana med sina melismer och märkliga tonsteg.

Det är bara publiken som slipper öva. Åskådarna. De som betraktar och behåller sin iakttagande distans. De behöver mest hålla sig passiva. Men aktivt lyssnande och deltagande utvecklas och förfinas genom praktik. Inövning och utövning.

Därav dagens Luciakort. Tecknat av Robert Högfeldt med en rik produktion av roliga och lustiga vykort. Man övar i de sammanhang man befinner sig. Här en liten Lucia som, biträdd av små tomtenissar, sprider ljus i stian. Ett mera skämtsamt men verkligen välkomponerat kort, långt från de mera andäktiga och sägengenomsyrade Luciakorten. Ändå finns här både innerlig glädje och stort allvar. Ljuset ovanför Lucians huvud är framställt så starkt att det tycks mer än upplysa, det upplöser nästan väggar och tak. Ser jag rätt har nissarna också små särkar på sig! Inte så dumt att slippa diskussionen om byxor kontra långskjortor.

Sveriges Television låter Luciamorgonens tablå komma från Olaus Petri församling och kyrka i Örebro. Ungdomskören OPQ framträder med sin sedvanliga Luciarepertoar. Väl värt att se och lyssna till! Det är på fler ställen i landets största metropoler som musikalitet och sångarglädje flödar över. Men så har de övat. Flitigt!

Kort Adventskalender 11

Vid sidan om ligger bron. Den borde ha legat där gatan dras fram. Så småningom hamnade bron där den skulle. Idag är den sammanvuxen med gatunätet. Som sig bör. Men detta vykort avslöjar att vägen inte alltid gått rakt fram. Vasakyrkan bredvid den breda vägen är den gamla och ledande missionsförbundiska kyrkan i Örebro. Förhoppningsvis inte namnad efter den diktatoriska släkten Wasa.

Organisationsutvecklarna såväl som terapeuterna säger ibland att man måste ta ett steg tillbaka för att kunna ta in hela situationen, få överblick. Tänk om det inte hjälper? Ibland blir man helt enkelt tvungen att ta några steg åt sidan! Att svänga av kan bli en förutsättning för att komma vidare. För att senare kunna färdas rakt fram. Avgörande är om man svänger åt rätt håll. Så att man inte hamnar i en återvändsgränd. Svänga eller ta av måste man ibland. Helst åt det håll där bron öppnar för vidare färd.

Vem placerade bron på detta vis är en berättigad fråga. Flyttade någon på den? I mångas liv ligger inte broarna där de borde. Vem ändrade förutsättningarna? Och varför?

Kort Adventskalender 10

En egendomlig dag med tanke på Mandelas minneshögtid i Sydafrika och Nobelfesten i Stockholm. Det geografiska avståndet må vara långt, känslomässigt ligger sorgehögtid och fest nära varandra. En familj kan samtidigt både sörja och fira, någon dör och någon föds eller har en bemärkelsedag. Avskedet av döda har inte alltid haft övervägande förlust och gränslös sorg i fokus. Det lär rent av ha varit så att de tidiga kristna höll begravning i vitt och med glädje över den döde och dennes snara möte med sin skapare och frälsare.

Idag tänker många på Nelson Mandela och hans mänskliga värdighet och moralisk resning. Då är det gott att bli påmind om att möjligheten är allas. Mandela var en människa som genom vägval och egna beslut utvecklade det vi idag beundrar så. ANC i Sydafrika har extra mycket att lära av sin store hjälte och förebild - där är det dags att gå från ord till handling. Korruption och skumrask är att solka Mandelas minne.

Dagens kort får bli en hyllning till Nobelpristagarna. Klöver får de gott om, här extra betonat och understruket genom fyrbladiga lyckoklöver. En kanon byggd av, eller dekorerad med Förgätmigej, bidrar till hyllningarna. En hästsko fick komma med för att betona att lyckan finns med i välgångsönskningarna. Sigillförslutna brev gör det mera dramatiskt. Kan det gälla personliga hälsningar, inbjudningar till att gästföreläsa, nya kontrakt eller är det bara uppiffade räkningar som hamnat fel? Fantasin får sätta gränsen.

Modet var annorlunda vid 1900-talets början. Gossen bär kängor som ska matcha hans blå (!) sjömanskostym med knäkorta byxor, allt förmodligen gjort av sammet. Flickans brandgula (orange) skor ger en glad accent åt hennes violetta/lila klänning.

(Ibland undrar jag varför ingen ifrågasätter det omåttligt populära SvT-programmet Go´kväll som aldrig låter yngre ungdomar göra om sig utan mest medelålders kvinnor och män. Att det vore känsligt förstår jag. Barnfattigdomen, dvs föräldrars brist på ekonomiska och andra tillgångar, är laddad och smärtsam. Barn- och ungdomskläder är dessutom minerad mark. Extra svårt eftersom barn och unga inte ska exponeras i onödan eller riskera att exploateras kommersiellt. Men - några reportage om barns och ungdomars kläder och hår borde redaktionen ändå våga sig på.)

Nog om detta. Nu en reservationslös hyllning till pristagarna med ovanstående udda och färggranna kanonskott! Ett tecken så gott som något på att vi befinner oss i advent. Adventsfastan har åtminstone denna kväll svårt att komma till sin rätt...

Kort Adventskalender 9

 

 

I längden blir det svårt att inte låta julkorten ta plats i adventskalendern. Här ett kort där två små änglar slagit sig ner på granens granna grenar - bland levande ljus! Av vingarna att döma är en inte så liten ändå. Den beskyddande armen om den mindre ängelns axlar antyder att relationen är kanske storasyster - lillasyster, eller rent av mor - dotter? Lägg märke till de olikfärgade midjebanden runt de klassiskt skurna klädedräkterna.

 

I solitärt majestät har Betlehemsstjärnan av guld placerats i övre högra hörnet. Den har utrymme som en sol. Granen öppnar sig som en famn mot den. Men änglarnas fokus ligger någon annan stans. 

 

Vad är det för märklig bok de har i knät? De blå pärmarna får mig att tänka på ett familjealbum. Undrar just hur änglarnas familjeförhållanden ser ut? Storänglarna Mikael och Gabriel kanske är anfäder för himmelens härskara? Eller är det en nyutkommen novellsamling eller roman? Läser de Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek? Eller är det Snöret, fågeln och jag av Ellen Karlsson och Eva Lindström? Möjligen något av Alice Munro - den samtida novellkonstens mästare?

 

Utgivningsdagen är ofta dag för förstadagsrecensionen, vilket brukar bevakas av kulturredaktionerna. Det var en signal om en alert kulturredaktion om man prickade rätt dag för recensionen. Förlagen förbjöd redaktionerna att publicera något före utgivningsdagen. De utfärdade ett embargo till det eller det datumet! Nåde den som bröt tidsgränsen åt fel håll. Den tidningen kunde bli utan recensionsexemplar nästa gång.

 

Gissar man som kyrkligt aktiv vad det är för änglabok kan man föreställa sig att de håller en Bibel i sina knän med Julevangeliet uppslaget. Det är inte många dagar kvar tills vi andäktigt ska lyssna till de välkända orden: Och det hände sig vid den tiden...   

Kort Adventskalender 8

Scener ur folket liv var vanligt på de gamla vykorten, om än ofta ganska tillrättalagda. Det kunde föreställa dans kring midsommarstång, människor som arbetade på åkrarna eller åkte häst och vagn, bil eller buss. Mera ovanligt är motivet på dagerns vykort från tidigt 1900-tal. En lång rad arbetande kvinnor som tvättar. Ett färgrikt radband. En påminnelse om typiska kvinnoarbeten och orättvis arbetsfördelning.

Den långa raden tvätterskor berättar om att kampen mot lort och smuts pågår. Vid ett besök i Sydafrika under apartheidregimens tid besökte jag Crossroads i Kapstaden. Överallt mellan skjul och hyddor, byggda av bristfälliga material som rep och snören, sopsäckar och trälådor, hängde tvätt. Ett tecken på stolthet och fortgående kamp för att hålla förtrycket och förfallet stången.

Bakom alla fester finns strävsamt slit och arbete. Saker ska bokas och iordningställas, det ska städas, möbleras och dukas, varor ska inhandlas och mat ska tillagas. Det ska finnas tvättade dukar och rent porslin, för att nämna något. Alla som arbetat i en församling vet vilka beundransvärdas insatser som görs bakom kulisserna. Det är sannerligen inte bara de som syns och låter som gjort nytta.

Dagens kort får peka på allas vår förmåga att arbeta och göra nytta och på behovet av att tänka i förväg så att man är förberedd när väl den välbehagliga tiden är inne. Advent kan - om vi så vill - bli en tid av inre och yttre förberedelse. Det är i alla fall så vi brukar säga. När vi talar fromt med varandra. Vi tillstår så sällan att vi inte orkar, saknar lust eller inte bryr oss tillräckligt. Förmodligen är det där vi måste börja...

Kort Adventskalender 7

Julkortsfabrikanterna har haft bråda tider under hösten. Nu ligger korten i drivor i varuhusen för att eventuellt få vingar så de kan flyga hem till folk. Seden att sända julkort har inte brutits. Detta trots att vi med enkla knapptryckningar kan sända elektroniska hälsningar som kan röra sig och spela och sjunga. De tar blott nanosekunder på sig för att hitta fram. God Jul.

Påskhälsningar kan också få en plats i årets vykortskalender. Ett gannalt påskkort med typiska markörer: videkvistar, ett gigantiskt ägg, påskliljor och grönt gräs. Men med ett par tomtenissar på plats för att dekorera det granna ägget. Ett fantasifullt fantasykort om man så vill.

Vykortet tillhör ett slags blandteknik-kort. Tomtarna här har fått små tygluvor på sig. Den här typen av kort, inte bara utformade som påskhälsningar, är ofta dekorerade med kraftfullt röda tygrosor. Här kan man se två korsande linjer. Den ena bildas av förgyllningen och den gyllene klockan som ringer i det övre vänstra hörnet och de två nissarna som markerar det nedre högra. Den andra linjen utgörs av videkvistarna och ägget som pekar från det nedre vänstra hörnet till det övre högra.

En fantastisk påminnelse i advent om andra platser, tider och stunder.

Kort Adventskalender 6

Kyrkorna ligger bara övergivna och öde, sägs det. Som obefolkade religiösa grottor. Inga folkvandringar nöter längre ner trösklarna. Bänkarna gapar hungrigt tomma. Kan det heta. De som tror sig veta. Är oftast de som aldrig går dit. Svenska kyrkan får bekänna att finns det kyrkor som inte har så många aktiva deltagare. En enklare bekännelse än den till den apostoliska kristna tron, tycks det ibland. Det finns församlingar som får uppleva mässfall (när ingen kommer). Lite nu och då, och här och där, kan det hända. God knows why?

Men så här års är aktiviteten omfattande. Så gott som överallt. Gudstjänsterna avlöser varandra. Människor återvänder till Guds hus. 1 advent fylldes så många kyrkor till bredden. Nu stundar Lucia. Trots alla firanden på daghem och i skolor samlar kyrkornas Luciafirande massor med människor. Det är som om Lucialegenden om hennes martyrium i sin svenska ljusbärartappning ger vintermörkret en välbehövlig kontrast. Luciamorgonen ska åtminstone jag sitta framför televisionsapparaten! Då får hela landet ta del av Olaus Petris välsjungande ungdomskör OPQ!

Det finns en plats där som heter Bara. På vägskyltarna kan det stå Bara 3. Vilket inte är något avstånd att tala om. Varje gång jag passerar skylten Bara 3 inte så långt från Källunge kyrka får jag en sådan oemotståndlig lust att svänga av. Det är ju trots allt bara tre kilometer till Bara. Så är det med allas våra kyrkobesök oavsett om avståndet till kyrkorummet är stort eller litet, kort eller långt. Det är bara att bege sig dit! Så enkelt!

Bara ödekyrka på vykortet ovan ligger på Gotland. Motivet är bara en öde kyrka. Vilket vittnar om att även de övergivna kyrkorna inte lämnas åt sitt öde. På ön därute i Östersjön samlar man på sådana. Öde kyrkor. I Elinghem finns ännu en övergiven kyrka. Ruiner är som alla vet ett av Visbys kännetecken. Dessa hembygdsdokument av sten, teologiska och kyrkohistoriska minnen, från fornstora dar hålls mestadels i helgd. De sköts om. Tas om hand. Än mer minutiöst tas de ännu i bruk varande kyrkorna om hand. Man bryr sig om sina helgedomar, vardag som helg. Så är det i så gott som varje bygd. Tänk om alla de som värnar sin kyrka lite oftare bara tog steget över tröskeln.

Kort Adventskalender 5

Barna Hedenhös skapades av Bertil Almqvist. En hel rad av kreativt utformade serieböcker blev uppskattade, spridda och lästa. De har inspirerat årets spännande julkalender i SVT. Idag anses en del av åsikterna eller kommentarerna i böckerna vara förlegade och föråldrade, t ex i sin syn på indianer och ursprungsbefolkningar. Ett mera försiktigt sätt att antyda att det finns rasism i böckerna, en anakronistisk och felaktig idé. Almqvist böcker driver faktiskt med de stereotypa föreställningarna, t ex om indianer. Särskilt som den skämtsamma driften med stereotyper genomgående drabbar alla de folkslag och grupper som dyker upp i böckerna. Kanarierna, urryssarna, egyptierna eller britterna behandlas inte på något annat sätt än indianerna!

Tanken att censurera genom att inte på nytt ge ut böckerna är obegriplig. Då fick hela bokserien giftstämplas. Man kan inte skriva om historien bara för att något plötsligt inte passar. Möjligen kan man erbjuda fler sätt att förstå den, visa på nya sätt. Ett förord kan då ge perspektiv och lyfta fram fler sätt att läsa på.

På dagens julkort målat av Bertil Almqvist erbjuds av försäljaren i pälsmitra ett julträd. En påtaglig grankonstruktion. Den har en avlägsen likhet med det vi vanligtvis menar med gran. Detta är verkligen en personlig gran här och nu. Möjlig att förhålla sig till i sitt inre. Där kan den vara stor och vacker och likna granar för tvåtusen år sedan. Hur den förhåller sig till gransläktet eller skog, om vars ursprung de flesta inget vet, är i situationen mindre viktigt.

Julkortet är komponerat med granen som skiljelinje mellan de behövande kunderna på ena sidan och försäljaren och granexperten på den andra. Den som låter tiden gå och i sista minuten vill skaffa sig gran, erbjuds en modernistiskt och konstnärligt stilistisk grann gran. Då tvingas köparen bestämma om han ska hålla till godo med vad som uppenbarligen är sekunda varor eller avstå. På så vis demonstrerar Almqvist kort också på ett fiffigt sätt lagen om tillgång och efterfrågan.

Den som vill veta hur en julgran ska se ut kan besöka Julgransodlarna. På deras hemsida finns finfina bilder på verkliga granar. Sådana som finns eller har funnits. Välj t ex den svenska rödgranen eller den amerikanska blågranen!

Almqvist har ritat många vykort. Bland annat en serie kartbilder (följ länken och gå långt ner på sidan för att se många av vykorten) från olika ställen i landet och andra turistiska och lustiga kort, som på sin tid också var mycket populära. (Kortet ovan säljs i ett vykortsantikvariat för 80 kronor).

Kort Adventskalender 4

Julbrev ska skrivas. Julkort präntas. Hälsningar till släkt och vänner frankeras. Läggas på låda. Men först och främst ska de formuleras. God Jul och Gott Nytt År! Kanske lite tidigt för en sådan hälsning? Men gör det nu. Snart är det för sent. Då kommer julhälsningen fram efter nyår och trettonhelgen. Så ta fram kort, bläckhorn och stift. Skriv hem. Till vänner och bekanta.

Hjärtlig Lucia! Inte säger man så om ett firandet av en martyr som mötte döden efter stort lidande och med utstuckna ögon? Men att sända en hälsning även till Lucia kunde gott prövas. Trots att det knappast går att uppbringa ett kort med en Lucia på. Vad än hälsningen kan bli - är den värd att sända. Den blir väl emottagen. Vi kan knappast ha för lite kontakt med varandra. Mera brev och julkort! Mera sms:ande. Mera facebookande. Håll kontakt! För Guds skull!

Kort Adventskalender 3

Idag ännu ett kyrkkort med julprägel - även om det gott kunde fungera hela perioden mellan advent och trettonhelg. Korfönstret i öster på den gamla Nikolaikyrkan i centrala Örebro syns bredvid granen. Undrar hur man tänkte när man valde en stor portion gata och istället klippte av det magnifika tornet? De som kom till Örebro skulle ha något kvar att upptäcka? Eller var det bara för svårt att tränga in allt i fotografiet? 

Många församlingar har låtit framställa liknande årstids- och kyrkoårspräglade julkort. Åtskilliga vykortssamlare har börjat sin samlarbana med jakten efter kort föreställande kyrkor. Några av oss har gått vidare till mera speciella samlarområden - som jul-, påsk- och pingstkort. Sådana fina gamla samlarbilder, topografiska på byggnader och tematiska över helger, bör varje församling med självaktning ha. Ett album som kan förgylla och fördjupa historieskrivningen över den egna kyrkan och dess budskap med igenkänning för de äldre och möjliga aha-upplevelser för de yngre.

Seden att sända påskkort har varit mycket utbredd. Vad har hindrat församlingarna som är så fyllda med tecken och symboler kring påskens budskap att framställa egna påskkort? Har man fallit i gropen för det allmänt mest förekommande och populära? Minsta motståndets lag? Kanhända finns det utrymme för innovationer på vykortens område? Särskilt nu när det går att sända allsköns kort direkt via nätet.

Nikolais advents- och julkort kan man ändå fröjdas över: en lysande gran, en vacker vinter och en upplyst kyrka. Stort så! 

Kort Adventskalender 2

Första advent var julskyltningssöndag. Då begav  människor sig först till högmässan. Sedan hem för att äta. När mörkret föll framåt eftermiddagen gick de/vi man-ur-huse för att låta sig/oss lockas av storslagna skyltningar. Kort och gott för att fönstershoppa. För att drömma materiella drömmar om storslagna julklappar. Och för att hissna över allt som plockats fram och arrangerats i fönstren. Bäst var fönstren där det rörde sig - modelltåg som kryssade mellan stövlar och dockor. Tomtar som hälsade. En luftballong for mot höjden, med hjälp av en skickligt dold lina. Denna marknadsföring behövs inte längre. Många butiker har knappt fönster. Affärerna stänger sällan så här års. Skyltningen ut mot omvärlden är mindre spektakulär än presentationerna inne i etablissemanget.

Även kyrkobyggnadernas yttre omgivningar smyckas. Det är inte bara frisyrerna som ges slingor. Träden runt kyrkor har utrustats med ljusslingor. Fortfarande finns det faktiskt kyrkor där man reser julgranar. Vykortet har i fonden Olaus och Laurentius Petri som står staty utanför Olaus Petri kyrka vars sydsida utgör bakgrund på det vintriga kortet från Örebro.

Utanför Olaus Petri är granarna ett minne blott. De kostsamma julgransbelysningarna med bajonettfattning på lamporna blev en för stor frestelse. Vilket man inte ska inleda människor i. så gott som varje morgon var lamporna försvunna upp till den höjd en människa som står på tå kan nå. Det blev många mörka grenar allt eftersom. Mängder av lampor knycktes under perioden Advent och Jul. Gratis, tänkte tjyvarna nog. Vi betalar ju vår kyrkoavgift, någon glädje ska man ha av den. Kanske var det samma ena som brandskattade kyrkans planteringar? När våren kom.

Grankvaliteten var också i avtagande. Träden blåste av, knäcktes, och föll. Så som skedde i stormen under gårdagen. Kombinationen knäcktes och knycktes satta stopp för just denna smyckning. Numera är ekarna vid ingångarna försedda med slingor. Rätt vad det är så förslår de inte längre. Numera lyser och blinkar allt, överallt. Det är advent och köpenskapen förväntas nå nya rekordhöjder.

Kort Adventskalender 1

Advent är som en orientering. En snitslad bana på väg till målet. Granens och tomtens och julklapparnas och julmatens stora fest? En tid av godkänt frosseri och mycken ledighet?

Om några veckor stundar den högtid då inkarnationens under firas. Guds människoblivande. Den apostoliska trosbekännelsen betonar: Vi tror ock på Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av Jungfru Maria... Eller som den Nicenska trosbekännelsen understryker. Jag tror...och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern...

Vykortets tända stearinljus dominerar bilden fullständigt med sin överdimensionerade lyskraft. Ljuset i bildens mitt är inte så stort men det ljus det sprider är kraftfullt. Ljusstaken har ingen synlig fot utan tycks nästan höra samman med den uppslagna gamla Bibeln, utrustad med spännen. Det är enkelt att associera till Guds ord som mina fötters lykta, ett ljus på min stig. Lägg märke till färgerna: svart, gult och blått. Därtill kommer korset i sitt röda (blodet) band.

Under vägen fram mot Jul markeras de olika stationerna med ett tänt ljus. Ett ljusspår som lyser i mörkret:Ett nådens år, Guds rike är nära, Bana väg för Herren och Herrens moder. Första advent är här! Det första ljuset tänds.

Heberlein har fel om Tavakolis Öppna brev!

Vari ligger det oroande att många gillar Borzoo Tavakolis öppna brev (DN 21/11) till SD:s Kent Ekeroth? Ann Heberlein skriver (DN 29/11) följande: Jag hänger upp mig på Tavakolis betoning av sina prestationer: Han tycks argumentera för sin rätt att vara här, sin rätt till trygghet och säkerhet genom att hänvisa till sin nytta och sina prestationer. Det bekymrar mig att så många gillar och applåderar den retoriken. Människans värde får aldrig någonsin härledas ur hennes prestationer. Varje människa har samma rätt att få sina grundläggande behov tillfredsställda, oavsett hur nyttig hon är. Det är min fasta övertygelse att människan inte förtjänar sitt värde: Hennes värde är givet. Människovärdet äger hon i kraft av att vara människa.

Lusläser man Tavakolis brev finns ingen antydan om att han genom sina prestationer skulle förtjäna att vara här. Tvärt om betonar han det han fått av Sverige! Men understryker att han också gett tillbaka. En personlig polemik riktad mot SD:s regelmässiga ifrågasättande av invandrarnas bidrag till vårt land.

Människorvärdesdiskussionen är Heberleins egen reflektion. Tavakoli lyfter däremot frågan om gott och ont. Man får läsa mest mellan raderna och göra egna tillägg om man ska kunna tolka in det Heberlein gör: att människans värde skulle vara beroende av prestationer.

Ann Heberleins fortsätter: Tavakolis text ligger naturligtvis, som man brukar säga, "i tiden". Den skulle kunna ha varit skriven av vilken nyliberal ledarskribent som helst, med sitt stenhårt individualistiska perspektiv och tilltro till varje individs förmåga att vara sin egen lyckas smed, liksom den ensidiga betoningen av "nytta". Det är som om hela samhället drabbats av en utilitaristisk psykos, där de enda värden som räknas är produktivitet och nytta.

Denna brutala kategorisering har föga med Tavakolis text att göra. Han diskuterar inte värde utifrån nytta. Eberlein  skyller Tavakoli för hans ”stenhårt individualistiska perspektiv”.  Det är obefogat och orimligt. Hans öppna brev bygger ju på en jämförelse mellan hans eget liv och det han känner till om Ekeroth (vilket sannerligen inte är smickrande för Ekeroth och därmed inte heller för SD). Den jämförelsen låter sig inte göras om man inte använder sig själv som exempel. Effektivt kullkastar han SD-retorik om den kostsamma invandringen genom att demonstrera hur han själv bidragit till Sverige. Men föreställningen om att alla är sin egen lyckas smed torgför han inte!

Ann Heberleins påminnelse om det givna människovärdet är självfallet nyttig. Att hon använder Tavakolis uppmärksammade och spridda text ger hennes eget inlägg trampolinstuds. Oron för att värde skall översättas i vad man kan bidra med är befogad, men det är fullständigt obefogat att antyda att Tavakolis öppna brev torgför sådana åsikter. Många kommer nu att tro så eftersom Ann Heberleins artikel ser ut som den gör, med antydningar och obefogade tolkningar. Dumt och onödigt!

I välfärdens Sverige är människor ensamma

Stat och kommun ska vara livåskådningsmässigt neutrala och sekulära. Som sådana tillämpar de i realiteten en praktisk ateism. Begrepp som demokrati, rättvisa och medinflytande räcker i längden inte som grundvärden även om de hyllas som gemensamma samhällsideal. Det krävs ett helt system av övertygelser och föreställningar om man ska kunna förhålla sig till de mera grundläggande frågorna om vad som är rätt och fel, gott och ont, sant eller falskt.

Religionen fungerar i många samhällen som stabiliserande system med sin systematiserade och teologiska tradition av etisk-moralisk vägledning och tolkning. Så har Svenska kyrkan och trossamfunden inte sällan fungerat som moralisk-etisk motor. Alltså mera proaktiva än reaktiva. Samtidigt förknippas kyrkorna ofta, särskilt synligt i media, med ett fördomsfullt, dömande och inskränkt moralistiskt synsätt. I vårt land finns ännu en ganska stabil gemensam bottenplatta av värden och normer att stå på. Men om religion och tro visas bort till en privat sfär, då förloras ett viktigt perspektiv, ett bidrag till samhällsbygget försvagas och blir ohört.

Förmodligen drivs idéerna om religion som en privatsak av en abnorm rädsla för att det även hos oss i Sverige rent av skulle kunna bli som i Iran. Med ett prästerskap som lagt sin förtryckande hand över hela samhället. Det extrema exemplet frammanas som vore det typiskt för religionen.

Betrakta Svenska kyrkan. Många av kyrkans anställda, bland andra diakoner, pedagoger och präster arbetar tillsammans med många volontärer bland människor i stor utsatthet. Man arbetar på sjukhus och inom fångvården eller bland de unga, till exempel bland studenterna. Många möter de mycket gamla och besöker hem och institutioner. Om den erfarenhet och kunskap man samlat inte fick vara med och påverka samhällets utveckling - tystades en viktig aktör.  

I välfärdens Sverige bor alltfler för sig själva. Hälften av alla hushåll är ensamhushåll. Det betyder inte att vi tappat alla nära relationer eller täta vänskapsband – men lägg till en ständigt ökande rörlighet i befolkningen. Det urbaniserade Sverige för med sig fler korta och mera ytliga kontakter, någon har kallat det för en trivialiseringsprocess. Kyrkans anställda och frivilliga arbetar uthålligt bland de äldre och kan där se många exempel på en sådan social avskurenhet eller isolering som ett allvarligt och växande problem. Slusatsen är given: återupprätta gemenskapen och bryt den ofrivilliga isoleringen!

Inte bara hörare, utan görare

Tredje versen! Då ska det ske. Då reser sig kors- och ljusbärarna och går fram till altaret för att hämta kors och ljus. De bugar och niger. När korset lyfts ur sitt stativ reses varje gudstjänstbesökare ur sin bänk. Kristus är på vandring i sin kyrka. Då sitter vi inte längre. Vi står. Som den himmelska härskaran. Runt Guds tron. Märkligt att vi alls kan stå still.

Min uppgift denna Domssöndag var att bära Evangelieboken. Först bugade jag för altaret, tecknet för Guds närvaro i sin kyrka. Sedan fick jag lyfta boken. Högt! Ett upplyftande av Guds budskap till oss alla. Det skall bäras ut till allt folket. Synligt. Konkret. Givet inte till fint folk. Eller enbart till några som tror sig vara förmer, eller mera förnäma. Inte heller avsett uteslutande för biskopar och präster.

Nej! Kyrkan har anförtrotts ett evangelium för alla! Det ska självfallet höras i församlingens mitt. Högt och klart ska det ljuda. Ja! Det glada, befriande och frälsande budskapet som gör oss splittrade och obotliga individualister till ett Guds folk. Till en gemenskap. Ett välsignat sammanhang. Man kan knappt tro det när man tänker på sig själv, eller ser sig omkring. Särskilt inte när man läser om det som händer och sker i Svenska kyrkan. Trots de mest förfärande brister möts här de heligas samfund! Ett folk på vandring.

Triumferande ropar prästen eller diakonen: Så lyder det heliga evangeliet!
Lovad vare Du, Kristus! svarar församlingen.

 

Under hallelujasång vandrar processionen åter mot altaret. Ett halleluja för att Guds ord fortlöpande uppenbarar Guds vilja för oss. Ett tilltal riktat till den simultant tidsbundna och evigt tidlösa gemenskap vi kallar församlingen.

Sången tystnar. Nu följer predikan. En brottning med vad detta Guds ord har med oss att göra. Vad kan det betyda? Idag?! Här! Nu! Vi lyssnar, vi som inte bara ska vara Guds ords hörare, utan dess görare.

Trolla med orden, bolla med begreppen

Efter decennier av organisationsarbete inom Svenska kyrkan har bekännelsefrågorna än en gång visat sig sorgligt obearbetade. Vidden och bredden på föreställningarna som kan hysas inom Svenska kyrkan och till och med dess ledning är så stor att ingen längre med säkerhet kan veta vad kyrkan bekänner. Såvida man inte tar portalparagrafen i Kyrkoordningen på allvar.

Gjorde man det vore det inte lika enkelt att trolla med orden och bolla med begreppen. Alla verkar inte ha läst detta dokument så noga. Där står bland annat:

Den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för ska komma till uttryck i allt

vad kyrkan gör och säger. Kyrkan förutsätter att de som företräder kyrkan delar kristen tro och kristet liv.

Kyrkans uppgift är att för alla klargöra vad dess tro, bekännelse och lära innebär. Svenska kyrkan

inbjuder alla att tillhöra trons folk och dela dess liv. I kristen tro intar barnen en särställning och de

behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet.

1 kap. Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära

Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära

1 § Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,

som gestaltas i gudstjänst och liv,

är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och

apostoliska skrifter,

är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den

oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530,

bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593,

är förklarad och kommenterad i Konkordieboken

samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.

Här finns då ingen antydan alls om Kristus som konstruerad tanke och härledd som ett slags tro ur en verklighet man starkt betvivlar.

JA till begravningsbyråer, tidningar, reklambyråer, skivbolag...

Ska kyrkan driva begravningsbyråer? Varför inte, är den rimliga motfrågan. Någon orättvis konkurrens kan det inte längre bli fråga om. Svenska kyrkan är inte en del av staten och inte längre någon kyrklig kommun utan den tillhör det sk civilsamhället!

Den förmätenhet som ligger i att man från kyrkligt håll sett det mesta i vårt samhälle som lierat med kyrkan måste upphöra. Vi kan inte räkna hem de kyrkotillhöriga på redaktionerna, 6 av 10 om man ska utgå från kyrkotillhörighetsprocenten. Dagens Nyheter, Svenska dagbladet, Aftonbladet osv är inga tidningar som för kyrkans färger ut i den dagspolitiska debatten eller stridszonen. Skolorna, daghemmen, äldrevården etc är inte kyrkan bara för att en majoritet av de anställda fortfarande är medlemmar i Svenska kyrkan.

Släpp nu hämningarna kära kyrkomöte och våga forma en samhällsaktiv kyrka i tiden: starta bank, driv reklambyråer, skaffa dagstidningar och radiostationer, driv äldreboenden och vårdinstutitioner! Bli aktiva välfärdsproducenter!

Kan vi ha en veckotidning kan vi självfallet även ha en dagstidning. Pröva gärna tanken på att försöka bli delägare i Dagen och äntligen utveckla den till en större och något mer allmän dagstidning. Kan Svenska kyrkan driva Familjerådgivningar kan vi naturligtvis även ha andra salutogena och hälsobringande verksamheter. Kan vi ha bokförlag borde det inte finnas hinder för att utveckla ett mediahus med medieengagemang i många olika branscher, ungefär som Bonnierkoncernen. Skivbolag, ett antal veckotidningar, nischade bokförlag, film- och biografägande etc.

Så kära kyrkomötet - fega inte ut! Svenska kyrkan har lämnat, eller borde ha tagit steget bort ifrån, de statliga köttgrytorna och måste engagera sig på många områden med stödverksamheter. Även detta Gud till ära och för kyrkans ökade professionalitet på många områden! Men inte ens sådana företag jag här räknat upp betyder särskilt mycket om inte kyrkan står upp för sin tro som sentida lärjungar och vittnen eller lika självklart som profeterna räknar med Guds makt att göra under, Guds närvaro och goda vilja

Människor till glädje, Gud till ära!

Det tog 21 dagar för Händel att komponera Messias! Tre veckor som förändrade världen. Han gjorde det 1741-42. Detta älskade och ständigt hyllade oratorium är byggt på utvalda bibliska texter, mestadels från Jesaja, Psaltaren, Lukas och 1 Korintierbrevet. Men bland andra texter finns även Hebreerbrevet, Romarbrevet och Matteusevangeliet med.

Två dagar i rad, i den just passerade helgen, lördag och söndag, spelades och sjöngs Messias i sin helhet i Olaus Petri kyrka, Örebro. För detta är jag oerhört tacksam. Vilken fröjd att ha fått vara med om detta! Tack till ALLA som gjorde detta möjligt! Dramatiskt, omväxlande, lyriskt och medryckande, med en musikalisk esprit av sällsynt skådat slag. Världsklass!

Orkester var Drottningholms barockensemble, med Nils-Erik Sparf som konsertmästare. Orkestern spelade på tidstrogna instrument. Kören var de sammanslagna Olaus Petri Vocalis, Cantores och ungdomskören OPQ. Allt under Mats Bertilssons osannolikt skickliga och inspirerande ledning. Superlativen räcker inte riktigt till. Dessutom - solisterna hade hämtats från England för att få den särskilt engelska klangen och diktionen, en ofattbart välmodulerad och ljuvt ljudande grupp: Dame Emma Kirkby, sopran, Clare Wilkinson, alt, Charles Daniels, tenor och Jonathan Sells, bas. Rule Brittania, Britannia rule the waves fick en ny innebörd. Ljudvågornas mästare och betvingare.

Även om Messias från början inte var komponerad för att uppföras i kyrkor är det i kyrkans värld och miljö oratoriet samspelar med tro och rum. Därför är det så viktigt att kyrkan inte avstår från denna musik. Det finns ingen anledning att lämna walk over till de stora konserthusen i fråga om den ”andliga” musiken. Visst kan det vara ekonomiskt kännbart och svårt att finansiera så stora uppsättningar som krävs, men det är absolut nödvändigt! Det är ett evangelium som förkunnas på ett sätt som berör människor starkare och djupare än det mesta. När alla människor i en fullsatt kyrka samfällt reser sig för att stående låta sig omslutas och lyftas av Hallelujakören är det mäktigt. 

Dessutom är det av vikt att inte bara landets domkyrkor får musikbudgetar som möjliggör denna typ att satsningar. I Örebro Olaus Petri, långt från stiftskatedralen i Strängnäs, har man i många år arbetat för ett vitalt och omfattande musikliv av hög klass dels för att det lyfter församlingens gudstjänst men också för att den klassiska kyrkomusikens stora verk ska kunna klinga, människor till uppbyggelse och glädje, Gud till ära!

Efter de två konserterna var det många som inte riktigt hade ord för sin upplevelse. Utan att spela på sentimentalitet vet jag att flera personer, som försökte beskriva sin upplevelse, fann att orden stockade sig i halsen. Och tårar steg upp i deras ögon. Tears speak volumes!

  

Överflödiga kyrkor

Svenska kyrkan har omkring 3400 kyrkor varav cirka 600 kan anses vara moderna, dvs uppförda efter 1940. I fråga om en kyrkobyggnad krävs alltid tillstånd för rivning, flyttning eller ombyggnad av byggnaden liksom för ingrepp i eller ändring av dess exteriör och interiör med dess fasta inredning och konstnärliga utsmyckning samt för ändring av dess färgsättning. (Kulturminneslagen 4 kap, ur §3)

En kyrka är mer än bara en byggnad för gudstjänster, konserter och andra församlingsaktviteter. En kyrka är ett invigt hus, ett rum som erbjuder Evangeliet och hela din kristna symbolvärlden – är teologi i sten, en konkret hjälp att tolka livet från födelse till död och ett nytt liv. Orienterad efter den uppgående solen, öster, Jerusalem, uppståndelsens morgon då Kristus ska komma åter. En plats där himmelriket redan spirar och gemenskaps- och tacksägelsemåltiden firas, den som gör oss till ett och sände oss ut i världen till tjänst.

Kyrkan utgör ofta en orienteringspunkt, den är en symbol för bygden och den är ett historiskt dokument där olika epoker lämnat både kulturella och religiösa avtryck. De flesta kyrkor är en viktig, för att inte säga omistlig, del av vårt gemensamma kulturarv. Därför var det inte särskilt märkligt att staten i samband med kyrka-stat reformen gjorde en uppgörelse med kyrkan. Staten skulle under ett antal år bidra med upp till 460 miljoner årligen (en uppbyggnad från 425 till 460) i form av en kyrkoantikvarisk ersättning för underhåll av det kyrkliga kulturarvet, främst kyrkobyggnader och inventarier.

Men antalet kyrkor överskrider med råge behovet. Vi har många ”övertaliga kyrkor. Riksantikvarieämbetet har beskrivit övertaligheten som att ”det finns fler kyrkor än församlingen behöver för gudstjänstbruk.”En kyrka räknas som övertalig när den inte längre uppfyller sin funktion ur pastoral och ekonomisk synvinkel.

Flera av landets församlingarna är så små att de inte har ekonomiska möjligheter att vårda sina kyrkor. Vad gör man då? Låter fler betala? Lägger ner? Lägger i malpåse? Spränger? River?Säljer?

Vilka kyrkor skulle vi kunna tänka oss ta ur bruk i våra trakter om det blev nödvändigt? Vem törs ens tänka tanken att sälja en 1100-talsklenod? Även om den bara används sparsamt vid större högtider och för kyrkliga handlingar som dop, vigsel och begravning. Eller den, eller den, eller den kyrkan...

Är det försvarbart att ha alla de 3400 kyrkorna kvar när den kyrkliga seden (det aktiva och regelbundna deltagandet i Svenska kyrkans gudstjänster) är bruten? Några enstaka kyrkor kanske skulle kunna bli lokala museer, som minnesmärken över landets religiösa historia. De övriga då? Ska de bli restauranger och hotell som har skett på många platser i England? Är sekulariseringen på väg att i Europa åstadkomma det som Sovjetimperiet i öst misslyckades med genom sin konfiskation av kyrkor som blev lagerbyggnader, idrottshallar och allt möjligt annat?

God dag, Svenska kyrkan...

Tänk om svenska kyrkan vore en person som skulle presenteras för ett sällskap...

Sverker Maria Kyrklund, som den här personen/kyrkan skulle kunna heta, är för en hel del personer en kär gammal vän. Om än med vissa oroande personlighetsdrag. Så tycker somliga. Smått rörig men kunnig. Kluven mellan sina politiska sympatier och sin religiösa läggning. Inte sällan svävande i sina uttalanden, till och med om en del trosfrågor. Ja, hur var det nu med Jungfru Maria? Det kan ju inte gärna ha hänt. Eller? Det måste betyda något annat… Ibland är han Sverker synnerligen tvärsäker, nästan profetisk, särskilt när det handlar om klimatfrågor eller vapenhandel. Hans kusin som har tillbringat mycket tid i orienten, Achmed al Islam, hyser Sverker respekt för. Han anser att Achmed, trots allt som sägs om honom, är en ganska trevlig prick.  

Andra skulle se Sverker Maria Kyrklund, som en ytlig bekant från fordom dags. En traditionell person, med stadigt konservativa värderingar men med en vilja också vara modern och radikal. En individ med starka band till bygd och släkt. Lite hemvävd. Sverkers syskon är ganska fromma men vet hur man har roligt! Rock och pop och gospel, det är grejer det!

Några har haft sina duster med Sverker och vill inte ha mer kontakt. I själva verket uppfattar de honom som otrevligt påstridig och självtillräcklig. En som vill att alla ska tänka och tro likadant och inte ens drar sig för att manipulera och indoktrinera barn. De blir arga när Sverker hävdar att skolbarn ska välsignas och lära sig psalmer. Och för all del 10 Guds bud. Sverker är i deras ögon en inskränkt typ som inte förstår vetenskapens stora betydelse. Trots att han är akademiskt bildad och ganska beläst.

Somliga skulle tänka att det var en förtjusande och kultiverad människa med intresse för historia, för arkitektur, för konst och klassisk musik, någon som det vore värt att lära känna mera, möjligen umgås med.

Många vet att deras föräldrar kände Sverker men själva bryr de sig inte om honom. De besöker honom sällan. Trots att Sverker bjuder till Öppet hus. Vi måste träffas oftare, säger han när man stöter ihop med honom. Han talar länge och onödigt högtidligt. Ständigt, ständigt, säger jag Eder, varen välkomna, slutar Sverker. Nej, det får nog vara, tänker de som hör honom. Men - skulle det krisa då kanske…

Gåsagille, Mårten gås!

Martin av Tours (316-397) som gömde sig för att slippa bli biskop och avslöjades av snattrande gäss - detta är hans dag. Den firas mest i landets södra delar. Men även i mellansverige blev det för några av oss redan igår en gåsamiddag.

På denna blogg blandas ständigt stort och smått, högt och lågt. Dagens bidrag är en liten visa. Den kan sjungas om någon så önskar på en välkänd melodi: Blinka lilla stjärna där... Eller ännu bättre, skriv några verser själv. Och sprid till andra.

Svart är soppan, gåsen fet.
Festen en som alla vet:
Gåsagille, Mårten gås!
Mycket sovel, mera sås!
Svart är soppan, gåsen fet,
nästa gång - vill vi ha get!

Tugga, svälj, ja, ät och drick!
Magen kurrar, smack och hick!
Bäst det är att passa på,
vem vet när man mer kan få?
Tugga, svälj, ja, ät och drick!
Men behåll ej vårt bestick!

Kristus - en tankekonstruktion?

Jesus är en tankekonstruktion! KG Hammar, en gång Svenska kyrkans ärkebiskop argumenterar i dagens Kyrkans tidning för uppfattningen. Så talar en filosof som lämnat frågan om texternas historiska relevans bakom sig och istället är fullt upptagen med berättelsernas mening idag. Därmed ligger fältet öppet för påståendet att Jesus är en kemisk reaktion i våra hjärnor. De religionskritiker som menat att Gud och Jesus är något människan själv har uppfunnit och konstruerat för att slippa uppleva sig utelämnad åt existentiell tomhet kan nu nicka förnumstigt och säga att till och med KG Hammar håller med dem...

Svårigheten med resonemanget är inte att Kristus är en tanke. Självfallet måste Kristus finnas som tanke, vara i våra hjärnor. Men konstruktion? Något man bygger intellektuellt? Något man pusslar ihop i teorin? Kristus sedd som tankekonstruktion är en förandligad syn. Det som bibeltexterna påstår har kropp och verklig existens blir till en filosofisk och intellektuell övning. Synsättet uppvisar släktskap med föreställningarna om att kön skulle vara en social konstruktion.

Visst tolkar vi ständigt det vi erfar. Och visst påverkar våra bilder och vårt språk våra övertygelser. Men det är inte tolkningen, den subjektiva upplevelsen som är trons fäste. Det är att det finns något objektivt, något verkligt, att tolka. Då kan man INTE lämna det som hände därhän. Det finns ingen förnuftig anledning att bygga sin egen förståelse på sådant som man inte bryr sig om ifall det skett. 

Tro är inte försanthållande av något i förfluten tid utan tillit för Guds skull i Kristus här och nu, skriver KG Hammar. Kan man verkligen så enkelt avfärda Bibel och tradition? Vad är det förgripliga i att hålla något för sant av det som en gång skedde? Jo, jag vet att man därmed eventuellt skulle kunna utelämna Guds existens åt historievetenskapen, ity om den lyckades motbevisa ett och annat i Bibeln så skulle slutsatserna om Gud kunna falla. Enklare då att utesluta försanthållandet. Men om tron är något annat än att hålla för sant den uppståndelsetro de första kristna vittnade om, så kan vi göra vilka tankekonstruktioner som helst.  

Slagordsmässigt har många av oss i kyrkan, även jag, ekat att tron inte är ett försanthållande. Jag har slutat med det. Om det alls inte finns någon faktisk sanning i bibliska uppenbarelser så återstår enligt min mening inte mycket av substans i påståendet om "tillit för Guds skull i Kristus här och nu".

Det viktiga är här och nu, menar KG Hammar Därför borde det finnas rymd för olika förståelse av hur det var där och då när det begav sig. Jag kan hålla med KG Hammar om att vad gäller det bibliska vittnesbörden och uppenbarelserna så borde det finnas utrymme för olika uppfattningar.

För tillfället är det i alla fall inte KG Hammars sätt att tänka som är mest utsatt. De som anser att Bibeln har ett sakplan som inte reflexmässigt kan förminskas eller avfärdas som berättad myt eller saga får finna sig i att deras förståelse allt oftare avvisas. Mot dem staplas de många tröttande och nedsättande orden: konservativ, fundamentalist, biblicist, traditionalist, omodern, fobiker etc. etc. Kan det vara det som kallas rymd?

Även om konvertiter bör en kyrka tala väl!

Kollegor och vänner som konverterat vittnar ofta om de betydande svårigheter de mött. Inte i sitt nya trossamfund utan i det gamla. Det är som vore det skymfligt att gå vidare. Däremot välkomnas konvertiter in i Svenska kyrkan utan några särskilda svårigheter. Då går det an med betydande skillnader i det mesta, möjligen beroende på att Svenska kyrkan har så många medlemmar som är dubbelanslutna eller som har agnostiska tankar eller ateistiska övertygelser. Den dubbelheten förvånar.

Nyligen lämnade en vän Svenska kyrkan efter att under hela sitt yrkesliv tjänat kyrkan som präst. Reaktionerna fyllda av indignation kom omedelbart. Förmodligen beror styrkan på avståndstagandet att det nya trossamfundet var den Romersk katolska kyrkan. Irritationen blev extra stor utanför de sammanhang där prästen tjänat. Det blev liksom fritt fram att ösa galla över personen ifråga eftersom konversionen ägde rum ganska snart efter pensioneringen. Som om detta att uppgiften i Svenska kyrkan fullföljdes bara var uträkning och säkring av en hygglig pension. Borta var år av uppoffrande slit för Svenska kyrkans bästa. Försvunna var goda predikningar och engagerad omsorg. Utraderade av steget in i ett annat samfund.

Men även vänner som konverterat under sina mera aktiva år har fått känna på bannstråle och fördömande! Något rimligt avslut för konvertiterna var ingen av kritikerna intresserade av. Helst skulle de omedelbart åka ut på öronen. Som om ingen arbetsrätt funnes. Som om de vore förrädare och plötsligt hade blivit besmittade av allsköns vanföreställningar och irrläror. Som om reformationen inte vore bärgad och särskilt nyblivna katoliker borde behandlas som ett sämre slags människor.

Det borde naturligtvis vara så att Svenska kyrkan skulle välkomna människor av annan samfundstillhörighet som är beredda att tjäna Svenska kyrkan, även om deras samfund inte accepterar dubbla tillhörigheter. Nu kan människor från alla möjliga sammanhang vara dubbelanslutna och ingen ägnar detta någon större tankemöda. Men de som tillhör samfund där kyrkosynen är sådan att dubbelanslutning är utesluten förhindras att arbeta med församlingsvårdande uppgifter inom Svenska kyrkan. Motsägelsefullt är ett alltför svagt uttryck.

Den valhänta hanteringen av konvertiter borde förbättras inom Svenska kyrkan. De personliga behoven är stora i samband med de genomgripande steg en konversion innebär. Ett gott bemötande är det minsta man har rätt att förvänta sig av kyrkan. Även de formella regelverken bör ses över så att de som väljer att lämna får göra det på ett hedervärt och anständigt sätt. Detta är viktigt av omtanke om konvertiterna såväl som om den ekumeniska uppgiftens betydelse. Ta exemplet med en präst som upplevt kallelsen in i vigningstjänsten. En sådan omprövning sker inte lättvindigt! Den är radikalt genomgripande och inte sällan smärtsam. Den kan bland annat betyda att det finaste man vet, detta att få leda eukaristin, inte längre blir möjligt.

Hur kan det komma sig att Svenska kyrkan fortfarande saknar ett rimligt förfaringssätt för att se till att konvertiter får ett gott slut på sin tid i Svenska kyrkan? Sveriges kristna råd borde genast komma Svenska kyrkan till undsättning för att finna vägar att hantera konversioner med större kompetens och varsamhet.

  

 

Radiotjänsts Pyrrhusseger

Radiotjänst vann en dom i kammarrätten i går. Därmed har det prövats och godkänts att Radiotjänst får ta ut licensavgifter för alla de apparater där man möjligen kan se TV - dvs mobiltelefoner, surfplattor och datorer. Det räcker med att man kan. Om man låter bli att ladda ner de program som behövs för att se television och/eller aldrig tittar - spelar ingen roll.

Eva Hamilton intervjuas av SvD Näringsliv och där säger bland annat att Tv-avgiften är ovanlig men ändamålsenlig. Du betalar inte för en tjänst du väljer, utan för att en tjänst ska finnas. Med den definitionen lämnar man licenstanken och hamnar i beskattning. Skatten är till för att staten ska kunna tillhandahålla alla möjliga tjänster, även om skattebetalaren själv inte berörs eller behöver utnyttja den.

Denna ofattbara utvidgning från licens på Tv-apparater till hela den flora av föremål som teknikens landvinningar lett fram till undergräver viljan att ge stöd till public service. Licensavgifter måste uppfattas som rimliga, som fair. Utvidgningen ses inte så. Obefogat och orättvist lyder mångas betyg. Domen innebär att Radiotjänst kan ta ut konsumtionsavgifter på vissa varor, även om de inte ska användas för att ta del av public service! Orimligt är vad det är!

Det folkliga upproret lär komma och då slå hårt mot public service. Licensfri elektronik är det rimligaste. Straffavgifter på olika apparater som enbart tillfaller public service är en orimlig lösning. Filmbranschen såväl som tidningsmakarna och säkerligen hela dataspelsindustrin skulle med all rätt önska en del av denna kaka. Även deras produkter tillhandahålls av de nya apparaterna.

Radiotjänst och Eva Hamilton skulle behöva återknyta kontakten med Pyrrhus. Han som insåg att om han skulle vinna en sådan seger till så vore han förlorad. Vad hjälper det att vinna hela världen men förlora sin själ, i detta fall stå där med licenserna men förlora folks uppskattning av och tilltro till public service? Tiden är inne att skattefinansiera public service!

Fler tillmälen än argument

Hur raljant får man vara? Ann Heberleins svar på den frågan tycks vara - ännu mer! Hon skrev ett svar den 25/10 på Lena Anderssons artikel Med Gud in i tankelättjan  om diskussionen kring ärkebiskopsvalet. Heberleins replik hade en rubrik som stämmer till eftertanke: Biskop Antje Jackelén är större än Lena Anderssons debatteknik. Den egna debattekniken tillåts samtidigt vara etter värre. Ann Heberleins kategorisering av dem som som önskar ordning och reda även i en kyrka är grov. Hon skriver:

Det finns falanger både ­innanför och utanför kyrkan som kräver tydliga svar, svartvita sanningar, ordning och reda, och, naturligtvis, gränser. Följaktligen provocerar biskop Antje Jackeléns valspråk, som är "Gud är större". Konservativa krafter inom kyrkan ogillar det som de uppfattar som flört med islam. Att "Gud är större" är hämtat ut första Johannesbrevet och en devis fast rotad i en kristen tradition tycks de vara omedvetna om. De konservativas reaktioner är förutsägbara. Det är den fobiska falangen – homofobi och islamofobi går hand i hand med vetenskapsförakt och kvinnoförtryck.

Ann Heberleins verbala spottloska kan knappast sägas vara befogad, än mindre balanserad och välavvägd. Den applåderas nu överraskande nog av vanligtvis toleranta och kloka människor. Hur det kan komma sig förstår inte jag. Däremot inser jag att gränserna för debatt, för hyfs och aktning för den som tänker och tycker annorlunda, är bortblåst. Bunta ihop dem och slå ihjäl dem verbalt är tydligen modellen. Det blir i fortsättningen svårt för att inte säga omöjligt att delta i diskussionen. Tillmälena är oftast fler än argumenten!

De som anser att Svenska kyrkans bekännelse bör vara tydlig och klar är numera ansedda som konservativa och därmed också tillhörande den fobiska falangen där homofobi och islamofobi går hand i hand med vetenskapsförakt och kvinnoförtryck. Men tala åtminstone ur skägget: vem och vilka avses? Och vad är det som är så förgripligt i viljan att det ska finnas rimliga svar på frågor om vad kyrkans folk tror och bekänner?

Utan att dra in Luther och den Augsburgska bekännelsen för djupt i resonemangen kan man åtminstone påminna om Ordet som skulle förkunnas klart och sakramenten som skulle rätt förvaltas. Det förutsätter både tydlighet och gränser.

Komisk Vd i Swedbank tror sig ha förbättrat servicen

Swedbank vill stå högt i kurs även hos kunden. Så löd den braskande rubriken i SvD Näringsliv den 23 oktober. Kaffet hamnade i vrångstrupen min, med hosta och tillfällig andnöd som direkt följd. Första tanken var: går journalister på vad som helst. Andra tanken: men det är kanske en redigerare som satt rubriken?

Redan i ingressen påtalas att Vd Michael Wolf är besvärad över att kundförtroendet sjunker och lovar att vända trenden. I artikeln får Wolf tillfälle att mena att en hel del är "redan gjort för att vända trenden så att nästa mätning av kundnöjdheten ska ge högre resultat för Swedbank, är det tänkt”. Han tror också att ”vi har förbättrat servicen på många områden”. Ja, även en Vd kan tydligen ha komiska talanger.

Kundnöjdheten är i mitt fall under mätbarhetens gräns. Servicen har under flera år bara blivit sämre och mera sällan förekommande. Vilket egentligen känns mera sorgligt än denne Vd Wolf kan förstå. Min far var en gång i tiden kamrer i DBW:s Sparbank, den legendariska banken i Visby. Jag är så att säga född in i sparbankrörelsen. Uppvuxen med berättelserna om De Badande Wännerna, med Spara och Slösa och med den granna sparbankseken ständigt på näthinnan. Men nu går det inte längre att tiga. Jag kan inte försvara den vinsthungriga jätten Swedbank som glömt småspararna och deras behov av kontakt och klok rådgivning.

I Örebro la man för ett antal år sedan ner Söderkontoret där servicen var utmärkt. Vi flyttade då bankfacket och våra affärer till kontoret på norr. Man försökte ge god service men trycket på personalen hade ökat kopiöst. Men även det strök på foten. Den kontaktperson vi haft hade fungerat mycket väl, men genom alla indragningar och omorganisationer skulle han få nya uppgifter. Men vi i familjen var självklart välkomna att höra av oss.

Inför pensioneringen ringde jag banken för att få till stånd ett samtal om hur man bäst planerar inför denna förändring vad gäller utbetalningar och sparformer. Blev lovad att få samtal tillbaka. Ingenting hördes och ingenting hördes. Ringde igen och blev lovad ett svarssamtal. Det kom mitt under ett möte med arbetslaget vilket självfallet inte kunde avbrytas. Till sist efter flera veckor ringde en person och undrade vad jag ville. Jag upprepade min begäran om att få diskutera pension varefter jag blev uppläxad för att jag inte berättat det när jag tog kontakt med banken och ville ha ett samtal. Nu blev ju en annan person tvungen att höra av sig. Där och då tog tålamodet slut.

Ytterligare trassel uppstod därefter i kontakterna med Swedbank. Uppenbarligen var kundintresset avskaffat. Småkunder göre sig icke besvär. Företag och fastighetsaffärer verkade desto mera intressant för banken. Kontakterna blev fullständigt kylslagna. Efter detta har jag per brev blivit inbjuden till en träff att tala ishockey och placeringar! Så nu byter jag bank.

Märkligt nog har jag på stadens gator samtalat med flera personer med liknande erfarenheter. Personer som i likhet med mig nu överger Swedbank på grund av dess ointresse för kunden! Så var det med kundnöjdheten. Inte vet jag om Vd Wolf hört talas om storytelling. Han borde vara nyfiken och påläst. Ty historierna som nu är i svang, det som berättas om Swedbank, avslöjar en bank vars intresse för kundnöjdhet är ett skämt.

Å andra sidan...

Å andra sidan... blir det i diskussionen om ärkebiskopen electa och hennes tro mycket som är mera reflexmässiga reaktioner utan underbyggnad av faktiska påståenden och citat. Den som någon gång blivit intervjuad vet hur svårt det är att pregnant (!) fånga det man vill säga om en komplicerad fråga i ett par meningar.

Jag faller själv i gropen och betraktar alltför ofta sådana korta försök som vore de noga övervägda och välformulerade uttalanden. På den punkten förtjänar Antje Jackelén en korrekt behandling. Det är förmodligen att dra för stora växlar om man låter den hastiga utsagan om biologiska fakta vad gäller jungfrufödelsen representera hennes teologiska tänkande. Dessutom är kopplingen jag gjort till andra teologiska områden hpotetisk. Kan orden om jungfrufödelsen göras till ett mönster och behandlas som om de även gällde en genomtänkt nattvardsteologi? Här är jag någorlunda tveksam. Vilket inte hindrar att frågorna mal för många flera än enbart för mig.

Det som därtill försvårar en balanserad diskussion är att drevet mot konservativa och reaktionära fundamentalister, som epiteten så vänligt lyder, genast satte igång. Personer med sådana trosföreställningar, ja, uppfattningar som skällts för reaktionära och fundamentalistiska (klassiska) föreställningar, borde likt syndabockar drivas ut i öknen förstod man. Så blev Antje Jackelén ett tillhygge och utnyttjad som en symbol för upplyst och modern kristendom, till skillnad från det inskränkta och ovetenskapliga som skulle bekämpas.

Samtidigt uppstår svårigheter på olika håll i kyrkan. Särskilt söndagsskollärare månde bäva om den barnsligt tillitsfulla tron inte längre får plats. Ni förstår väl barn att man inte kan tro på Bibelns ord. Det som vi läste nyss har kanske inte hänt. Alla fall inte på det sättet. I verkligheten. De betyder egentligen något helt annat. Något som bara vi vuxna förstår...