Församlingsråden blev samtalsklubbar

Det är rätt att låta en församling få del av makten. Så råkade jag formulera en mening i förra inlägget på stillsam. Vilket skulle kunna tolkas som att det är rätt att makten kommer uppifrån kyrkans organisatoriska nationella nivå och bara behöver få lite bättre fart på distributionen...

Problemet är det rakt motsatta. Makten i kyrkan ska ligga där man har uppdraget att fira gudstjänst och bedriva mission, där man har ansvar för undervisning och diakoni. Där man gör verklighet av det människor sätter in i kyrkan genom kyrkoavgifter och personligt engagemang. Det är från kyrkans basplan makten över kyrkans framtid ska kunna delegeras.

Idag sitts det nästan som på gudomligt upphöjda  moln och därifrån låter man eventuellt något litet inflytande sippra ner till den nivå där det som behöver hända måste ske: församlingen. Kyrkans organisation har i sekler försökt imitera Guds nåd, som tidigare ansetts ha en riktning: från ovan, från höjden, och ner i det eländiga gruset. Men i kyrkan borde Kristi förvandlande ordning råda. De mäktiga är till för andra. De sista och ringaste går före...

Från många håll hörs en ofattbar frustration över bristen på meningsfulla och verkliga uppgifter i den nya församlingsråden. De fick inte låna tillbaka en bråkdel av de uppgifter de ägde som självständiga kyrkoråd i de gamla samfälligheterna. Reducerade till samtalsklubbar kring en verksamhet de inte får styra frågar många sig vad meningen kan vara? Är upplägget helt enkelt ett sätt att ännu snabbare urholka människors tilltro till att det går att forma lokal församlinsgverksamhet utifrån de bästa bedömningar som kan göras på den bästa nivån: så nära det gudstjänstliv och den därifrån utflödande verksamheten som behöver och måste finnas.

På många håll missade de nya pastoraten helt att ta till vara det lokala församlingsengagemanget eftersom man i kyrkofullmäktige valde att besätta flest platser i församlingsråden med sina egna vapendragare. Många lokalt engagerade. och församlingsnominerade, blev bortsopade och undanskuffade. Där det fanns lust och vilja att åstadkomma något i SIN församling försvinner nu engagemanget. Lika illa är det att de som vet om det i kyrkofullmäktige och kyrkopolitiska grupperingar inte gör något åt det. Det ses som oundvikligt och nödvändigt att behålla kontrollen. Makten.

Av någon anledning tycks man ha mentalt ha separerat kyrkans organisatoriska nivåer och dess styrning från den övriga kroppen. (Läs gärna om en ny avhandling som Kyrkans tidning berättade om härförleden. Jag länkar gärna dit, men tidningen vill inte att någon ska kunna ta del av och "smygläsa" viktiga artiklar om kyrkans liv och hindrar därför möjligheten att via länkar sprida artiklar.)
Andra hänsyn tas än det som följer av församlingen uppdrag. Man gör sig till huvud för den kropp som endast Kristus är huvud för. Beredningen av ärenden sker sällan med hjälp av bibel och teologi utan med krassa realpolitiska bedömningar. Tro och bekännelse blir mindre viktigt än publikt anseende.

När jag skriver så drabbar det faktiskt mig själv, jag som under ett antal år varit med och haft ledande ansvar. Jag som inte lyckats förhindra och motverka en utveckling jag visste och förstod skapade ännu fler sprickbildningar och motsättningar i kyrkan. Nu undrar jag stillsamt och försynt om de som idag makten haver ens funderar i dessa banor. Och om de gör det - varför gör man inget åt problemen?

En kort artikel om sådant som borde påpekas

En bra insändare eller kort artikel. Måste vara kortfattad. Men begriplig. Man kan inte utgå från att läsare vet vad man kritiserar. Eller kommenterar. Därför ingår det i uppgiften att beskriva underlaget i destillerad och förfinad form. Så att man gör viss rättvisa åt det man ifrågasätter eller vill utveckla eller förändra. En kort och koncis förklaring krävs därför. Innan man ger sin olika argument.

Men ingenting hindrar att man börjar med att understryka de brister som vidlåder det man ifrågasätter.  Då måste man slopa alla förbehåll och erkännanden. Där kan man säga precis det man har på hjärtat. Till exempel att den gamla handboken duger. Att man inte kan ta inträde till en gudstjänst. Att kyrkans mission i Sverige är ett misslyckande. Att uthållighet behövs om man påbörjar ett internationellt stöd. Eller att man inte kan lägga hem för ensamkommande unga män precis var som helst. Att familjecentraler bör kunna samverka med en kommun utan att behöva inrätta en religiös självcensur.

Att en stadsdel behöver ett centrum. Politiker i samhället måste lyssna, därför måste även kyrkliga makthavare vara lyhörda. Extra lyhörda. Eftersom de borde inse att det är rätt att låta en församling få del av makten. Och våga ompröva sina älsklingsidéer. Precis som en skribent kan behöva dräpa sina favoritidéer och uttryck. Kan kyrkopolitiker behöva våga: kill your darlings. Även om just denna bloggare. Inte är bäst i den grenen.

En som aldrig skrivit förr. Kanske borde försöka. Ämnen och frågor. Finns det gott om. Det är bara att sätta igång...

Skriv om rätten att yttra sig fritt!

Vad skulle hända om bara några blev tillräckligt utmanade och retade? Tänk om de faktiskt tog fram sin gamla hederliga blyertspennor och gav dem skärpa i en pennvässare. Tänk om de faktiskt bestämde sig för att äntligen göra, som det numera obegripligt nog heter, skillnad!

Det första de behövde göra var att bestämma en fråga, ett ämne, som angår tillräckligt mycket så att det känns värt att försöka formulera sig för att få föra fram sin åsikt i ”offentlighetens ljus”. Säg att den frågan för någon inom Svenska kyrkan kunde vara möjligheten att yttra sig fritt utan rädsla för repressalier eller återverkan i form av blockerade karriärmöjligheter. Om de ville försvara rätten att yttra sig fritt om alla möjliga ämnen som har med yttrandefrihet att göra så fick de vara beredda på att få påhopp och invändningar. Sällan från dem som har inflytande över själva utrymmet för vad som är möjligt att säga utan snarare från dem som bildar eftertropp och tycker allt samverkar till det bästa redan så som det är.

Med den beredskapen behöver den nyblivne debattören sätta sig ner för att fundera. Vilka exempel och skäl finns som kan anföras för att visa hur illa det står till. Kanske kan man nämna ovilligheten att säga ifrån till och med när det begås uppenbara handlingar i strid med kyrkoordningens föreskrifter. Till och med på kapitlets taburetter kan det ibland finnas människor som inte vill att oegentligheterna ska komma fram? De klan i sin tur ha bindningar till dem som gör lite som de vill och då blir det ju extra känsligt.

Några argument för yttrandefrihet i kyrka kan till och med lyftas fram ur Skriften. Sanningen ska göra er fria, det låter som något rimligt som bör efterlevas i en kyrka. Man ska tala sanning och det bör man berätta hur det ligger till. Man ska inte heller låta solen gå ner över sin vrede utan göra sig av med anledningen till sådan ilska. Bäst genom att tala klarspråk.

Jesus rensade templet från månglare som förvandlade bönehuset till en handelsplats för krämare. Då bör man kunna protestera mot dem som avviker från kyrkans väg och kallelse för att hålla på med annat, bygga monument över sin egen förträfflighet och gedigna insats. Men kyrkans primära uppgift är inte att bygga minnesmärken och resa äreminnen över personers insatser utan fastmer att vittna om det glada budskapet.

Sammanfattningsvis: bestäm ett ämne. Ge ett exempel och några slagkraftiga argument för den egna hållningen. Formulera inte åsikten med en massa förbehåll som kanske, eventuellt och ibland. Våga påstå det som faktiskt är Din åsikt! Skicka dit bidrag till lokaltidningen, Kyrkans tidning, dagen och gärna som epost till stiftets biskop! Samt se till att Dina kamrater och meningsfränder också har vässat sina pennor och är beredda att försvara Dina åsikter. Enade vi stå, söndrade vi falla…

Var finns de vässade pennorna?

Svenska kyrkan har många anställda och engagerade medlemmar med förmåga att uttrycka sig muntligt. Särskilt präster får öva sig ofta, om än mera sällan i dessa de indragna gudstjänsternas tid. Genom åren har det jag i olika sammanhang skrivit och fått publicerat i artikelform varit som att ropa ut i intet. Sällan, mycket sällan har det blivit diskussion eller samtal. De som borde ha uppfattat artiklarna som kritik har varit för upphöjda för att bevärdiga sig med bemötanden eller genmälen. Oftast har det varit alldeles tyst eller så har några, nästan i skymundan, klappat mig berömmande på axeln och tyckt att det var ett ord i rättan tid,

Upplevelsen av att vara ganska ensam med sin penna är bedövande. Men saken ska inte överdrivas. Det finns gott och väl ett hundratal personer som skriver och till och med återkommer ibland. Likväl klan det kännas ödsligt att kliva ut på arenan. Särskilt som man vet att det finns många meningsfränder som hellre skulle verka upptagna, och låtsas som det regnar, än att själva fatta sina pennor och ge uttryck för sina meningar. Detta har genom åren och vid vissa tillfällen blivit min egen lösning. Jag har avstått för att inte bli den där gubben i lådan som ploppar upp i varje sammanhang och orerar och står i. En bekämpare av väderkvarnar som fortsätter mala oavsett vem som gör eller säger vad.

Jag kan inte skriva, säger ganska många annars mycket ordstinna och meningsfyllda personer. Den som kan tala kan naturligtvis fästa sina ord på papper. Inte är det oförmåga som hindrar. Bekvämlighet kan nog vara svaret i en hel del fall. Man vill inte sticka ut på ett sådant sätt utan nöjer sig med att tillhöra grupper, kretsar eller organisationer som redan de är ifrågasatta och illa gillade i högre sfärer. Tillhörigheten tycks räcka. Så kan man markera visst missnöje med sin  grupptillhörighet men undvika obehaget att kliva fram.

All oro beträffande kyrkans belägenhet som kommer till uttryck i samtal och konversationer är det bara några få som bär vidare till offentligheten. Det är oftast någon annans uppgift! Inte ens de som befinner sig mitt i krisande församlingar eller i sammanhang där sanning tycks vara något man anser sig förfoga över, och kan vrida till bäst man vill, så vågar eller kan människor stå upp för vad de vet är rätt och riktigt.

Civilkurage kan man ha som enskild individ. men det är alltid lättare att våga när man vet att fler är beredda att också säga som det är. Var och en får rannsaka sig och sina situation för att se om något av det som här sagts alls verkar stämma. Den som har valt att gömma undan sina pennor kanske då kan inse att fler måste ta på sig uppgifterna att skriva och göra offentligt det som oftast bara sägs i slutna rum eller bakom ryggen. Var finns de vässade pennorna?

Skriftens Ord

För den lutherska reformationen var skriftprincipen ledande när man skulle avgöra vad som var väsentligt och vad som ovidkommande (adiafora). Det var också den måttstock man granskade kyrkans lära mot. Det som inte hade förankring och stöd i Bibeln höll inte måttet och ifrågasattes och avvisades.

Flera svaga reflexer av denna princip finns kvar och visade sig i Bengt Wadensjös artikel om reinkarnationen och i diskussionen efteråt. Att reflexen delvis måste betraktas som svag beror på att nu tycks det räcka att man läser in och utvidgar sin bibeltolkning för att inkludera det man för tillfället tycker ska finnas med i kristen tro. Man väljer några få bibelställen som man tycker ligger inom ett utvidgat ämnesområdes ram. Särskilt uppskattat är då svårtolkade och kryptiska bibelställen som inte enkelt kan förstås. Därmed öppnar sig ett kryphål där man kan trycka in sin "reinkarnationslära". I detta fall så oprecis och diffus att den inte rimligen kan kallas lära.

Varför har det blivit så? Möjligen därför att man har relativiserat och försökt kasta löje över dem som enligt den kristna kyrkans tradition ansett att det finns avgränsningar och preciseringar av lära och bekännelse. Därmed förhindrande att man efter egna infall kan sudda ut dessa gränser. Samtidigt har idén om att gränser är skadligt och exkluderande vunnit insteg även i den kyrkliga hierarkin. Det räcker att folk funderar. Att de ställer frågor som kan nudda vid tron. Detta är personligt och ingen ska bedöma andras tro! Så kan det låta.

Hur man fick kyrkans klassiska övertygelse att det finns en preciserad och formulerad lära och bekännelse till att man utifrån den positionen vill polisiärt bedöma andras tro är svårt att förstå. Lika svårförståerligt är denna tankemässiga kollaps när otydliga föreställningar och suddiga känslor är lika mycket kristen tro som allt möjligt annat.

Ett skäl till att skriftprincipen faller i glömska är den bristande och allt mera försvinnande bibelläsningen. Tre texter i en huvudgudstjänst kan inte fylla en kristen människas behov av biblisk vägledning och bibelstudium. Och den exegetiska brottning med bibeltexter inför en predikan som predikanten förmodas genomföra räcker inte för en präst och teolog. Dags att återvända till texten, till Skriftens Ord.

Wadensjös villfarelse

Vi upplever just nu en förskjutning i relation till kyrkans traditionella lära hos en del av det svenska folket. Av tradition har allmänna förändringar i synen på värderingar och tro ett samband med synen på döden och de döda.

Så skriver biskop emeritus Bengt Wadensjö i sin artikel i SvD om reinkarnationstro Den har blivit rejält kritiserad av skribenter hemmahörande i olika av kyrkans traditioner. Att det sker förändringar i synen på kyrkans lära är inte något sentida fenomen. Redan de allra tidigaste kyrkomötena gjorde upp med alla möjliga sorts avvikelser och påfund som trängt sig in i kyrkan.

Summariskt försöker Wadensjö teckna förändringen i synen på döden och de döda som de senaste hundra åren blivit allmänna: kremation och avskaffande av dödsstraff samt att de som tagit sina liv tillåtits bli begravda i vigd jord. Att det skulle innebära en mer genomgripande förändrad syn på döden och de döda lyckas Wadensjö inte övertyga om. Han fortsätter:X Den nya synen på döden har också påverkat begravnings­gudstjänsten. Begravningar, som ännu för en generation sedan kunde vara veritabla orgier i tårar och sorg för en hel bygd, håller nu snabbt på att utvecklas till en ljus hyllning till livet. Den erfarenheten tror jag inte han delar med många.  Möjligen kan det stämma att en hel bygd inte längre finns med, eftersom många begravningar blivit mer av en angelägenhet för familjen, de allra närmaste

Wadensjöpresenterar resultatet av några undersökningar som sägs visa att en tredjedel av svenska folket som helhet och mer än två tredjedelar av landets ungdomar tror på en reinkarnation, en själens återfödelse i en ny kropp. Här kan det nog råda förvirring om hur man ska tolka resultaten. I Demoskops undersökning är en av många sammanfattande slutsatser att en femtedel av befolkning, till skillnad från Wadensjös påstående att en tredjedel tror på reinkarnation. Drygt en tredjedel tror på liv efter döden och en odödlig själ. En dryg tredjedel tror på paranormala fenomen och en dryg fjärdedel på telepati. Cirka en femtedel tror på att döda människor kan kontakta levande och på reinkarnation.

Då vet man också att i en sådan stor undersökning som det gäller här med närmare 3000 tillfrågade om en mångfald företeelser så är det svårt att veta i vilken mening man tror. Är det en åsikt, en förhoppning eller en djupt grundad övertygelse?

Wadensjö är inte buskablyg. Han skruvar till det så att de som i någon mening tror på reinkarnation därmed ger den kristna tron en ny tolkning jämfört med det traditionella synd- och förlåtelseparadigmet. I Demoskops undersökning som den redovisas på nätet är det svårt att finna något stöd för en sådan slutsats. Det är Wadensjö som tänker så, knappast undersökningens reinkarnationstroende. Han fortsätter dra slutsatser: Domen över det enda jordiska livets misstag ersätts av en tro på själens eviga gemenskap med Gud och en vandring mellan den andliga och den materiella världen. Nästan tvåtusen års predikan om ett individuellt ­sonande av personliga synder ersätts med en tro på ett liv före detta livet och synen på varje liv som en utveckling. Wadensjö spekulerar fritt om vad en ”kristen” reinkarnationstro skulle betyda. Någon sådan återvinnings och återbrukstanke ryms inte, finns inte, i den kristna tron vilket gör spekulationer till fria fantasier! Hans bibelexempel är tolkade långt över texternas bristningsgräns.

Varför den som tror på reinkarnation alls skulle vilja laborera med den kristna trons frälsningsbegrepp och omtolka det kristna budskapet utrett och uttytt, traderat och överlämnat under mer än tusen år i vårt land står oförklarat. Den som tror på reinkarnation kan naturligtvis snickra ihop sin egen livsåskådning bäst man gitter, som vore det bitar i ett religionernas och livsåskådningarnas legobygge där man bygga nästan vad som helst.  Men ska man göra föreställningar om reinkarnation rättvisa bör man åtminstone ha ett förhållande till reinkarnationslärornas ursprung och någon slags redbar tanke kring hur det går till och om det finns ett syfte, som att bli upplyst på sin väg till Nirvana.

I radio har Wadensjö tonat ner sitt budskap och sagt sig mest vilja åstadkomma en dialog med reinkarnationstron. Hur det ska låta sig göras när dessa övernaturliga föreställningar saknar någon utvecklad och erkänd systematik för sitt tänkande utan mest verkar handla om önskan och förhoppning. Inte heller är den folkliga reinkarnationstron samlad så att den kan föra en officiell dialog t ex med kyrkor eller Sveriges kristna råd.

Om jag alls ska nämna något positivt med Wadensjös debattinlägg är det väl att det synliggör hur försök görs att på olika sätt vill förändra den kristna tron så att den blir något annat. Argumentet att tron ändrar sig med tiden och att man därför måste stå öppen för allt möjligt är svagt. All förändring är inte av godo. Det är därför lärostrider böljat och de stora ekumeniska kyrkomötena samlat sig till teologiska avgränsningar och avgöranden. Tro, bekännelse och lära hör i den kristna kyrkan oupplösligt samman med kyrkans tvåtusenåriga apostoliska och allmänneliga (katolska) tro. Reinkarnation i kristen tro? Nej tack! Vi nöjer oss med inkarnationen!

Nyårshälsning

Nyårshälsning fylld med meningsbärande symboler. Lyckosymboler som en hästsko, en bukett med klöver, pengar, ett plan som lyfter mot framtiden och nya höjder. Sådant kan man säkert önska sig själv och andra.

Alla vet dock att ett Välsignat och Gott Nytt År handlar om så mycket mer än materiellt välstånd. Nåd och frid från Gud vår Fader och från Herren Jesus Kristus!

Adventskalender 24

Julen, vad är det för speciellt med den? Kyrkorna som gör så stor affär av dess innehåll har inte så mycket att skryta över, sägs det ibland. Julfirandet här i Norden är i alla fall bara något man tagit över eller stulit från dem som höll på här innan kristendomen långsamt infiltrerade landet. Firandet runt den 24-25 december handlade om solens återkomst efter den mörka årstiden.

Invändningar som dessa kommer ofta från positiva människor som tror på utveckling och evolution. Men bara inte när det gäller religion, kristendom eller jul. Då, före vår tideräknings början, var det av någon anledning bäst. Bäst före.

Kanske är det därför det är enklare för de engelskspråkiga folken som talar om julen i termer av Christ mas Kristus mässa. Men även för dem som kan uppskatta trons och Bibelns värld är det oerhört viktigt att få till alla astronomiska och politiska fakta så att man så nära som möjligt kan bestämma exakt när det hände. Där har det varit krångligt att få ihop alla uppgifter till en samstämmig datering. Kejsar Augustus, skattskrivning, Quirinius och Betlehems stjärna. Dateringarna har på några år när hamnat från 7 år före VTB. Vår tideräknings början. Eller FK, före Kristus.

Om den på en gång alldagliga och märkliga barnafödsel som står i budskapets centrum har alla av oss hört så många ord. Predikningar, andakter, betraktelser eller ett och annat föredrag. För någon vecka sedan var det 40 år sedan jag prästvigdes i december 1975 i Strängnäs domkyrka. Min första prästjul firades i Almby församling där jag fick tillfälle att predika. Sedan dess har det blivit många hundra utläggningar om julen och dess innebörd. Vi kan alla tänka att vi har hört allt som finns att säga om julen och en hel del som aldrig borde ha sagts.

När orden blev för många, sprängfyllda av överdrifternas girlanger, i ett ändlöst skönmålande. Julspel högt och lågt, ofta rart och oförargligt. Men jag vet en kollega i Olaus Petri som fick spela värdshusvärd i julspelet för förskolan. Maria och Josef bankar på predikstolen som plötsligt blivit entrén till ett härbärge. Han ropade med tordönsstämma: vad är det för oväsen? Nu får ni vara tysta, folk vill sova. Han gjorde det med sådan inlevelse att det fanns barn som kände sig så avvisade att de började gråta. Men det fanns andra reaktioner. När värdshusvärden ropat ut sin barska och högljudda begäran om att det skulle vara tyst svarade en modig liten femåring: Tyst kan du vara själv!

Det märkliga är att det fortfarande inte saknas nya perspektiv och ingångar till denna händelse som Bibeln återger i Lukasevangeliet. Berättelsen är som en källa som flödar över. Friskt vatten kan hämtas där. Men risken finns att man bara upprepar vad man redan tycker och tror. Det blir lätt överdrivet, gulligt, förgyllt, förskönat och idealiserat. Möjligen för att vi längtar efter något enkelt och oproblematiskt. Var dag har ju sannerligen nog av sin egen plåga! Ändå. Skönt att slippa en jul fylld av utanförskap och hot och våld.

Vem vill bli påmind om en kvinna som måste resa på farliga vägar i långt framskriden grosses? Väl framme är värdshus och gästgiverier överfulla. Det blir till att göra som fattiga människor i alla tider har gjort. Att söka sig till djuren och dela rum med dem. Djuren som kan hjälpa till att hålla värmen. Snart nog måste man fly. Makten vill döda barnet och jagar dem. Inte olikt vad som händer i de förfärliga och moderna krigen…

När sången, hyllningarna och orden tystnar. Vad händer då? Det står skrivet att Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Är det där vi också behöver vara? Att för en stund bara vara och låta världen ha sin gång. Att släppa taget och låta den evighetsmaskin som snurrar i våra hjärnor vila, den som ständigt värderar och bedömer. Att ge sig en stund av stillhet, en stund för att hinna ikapp sig själv och landa. Att för ett ögonblick bara vara. Det är då förskolebarnet får rätt: tyst kan man vara själv…

När sångerna och orden tystnar finns det plats för ordlös förundran. Gud blir människa, föds som ett barn, en av oss. Frälsningshistorien blir detta barns livsgärning. På ett kors bärs våra missgärningar, synd och ondska. Då inför korset blir det stilla och tyst. Världen håller andan som inför  barnets födelse. Till och med tankarna lägger sig att vila. Då är kropp och andning. Vi kan till slut andas ut all brist, all oro och ängslan och andas in välsignad tro och tillförsikt. Ära åt Gud och på jorden fred!

Adventskalender 23

Många har försökt sammanfatta kristen tro i enstaka satser. Har försökt finna en formel som kan förklara dess helhet. Poängen med Jesus var hans medmänsklighet och kärlek, har det sagts. Bara man finner den historiske Jesus och förmår skala bort traditionens avlagringar och kyrkans dogmatiska barlast kan man också få fatt i vad han ville. Han ville att vi skulle, och lärde oss att, leva tillsammans . Jesu enkla lära kallas ibland sådana försök att genom reduktion och frontförkortning sammanfatta kristendomens innebörd.

Att på det sättet tro sig kunna destillera fram en enkel och allmänmänsklig formel gör i ett slag hela den kristna kyrkans historia och tradition, dess teologiska kärna, till något oväsentligt och överflödigt. Bekännelse och lära blir i ett slag ointressant och ovidkommande. Så blir det när man egentligen inte bryr sig så mycket om vad kyrka är och vilken kallelse och uppdrag som är givet av kyrkans Herre. Viktigare framstår då att hitta en formel för hur man ska leva. Känslor överflyglar tanke och kunskap. Som om allt vore upp till människan själv och att det räcker att vara allmänt hygglig och social. Eller möjligen ovanligt hygglig och social...

Dagens kort framställer en något rörig idyll med den goda naturen representerad av ett fågelpar och olika trädslag med bär och kottar. Stjärnan som omger Maria och Jesus är byggd av två kvadrater. Det lyser om denna stjärna. Att det är något speciellt med barnet förstår man av ljuset som omgärdar, strålar ut, från barnets huvud. Som lyser upp Marias ansikte. "Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus. skulle komma in i världen. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom." (Joh 1). Man behöver inte läsa många verser förr än man stöter på ord som försvårar och omöjliggör tanken på att det går att förenkla inkarnation och försoning och förvandla till ett förhållningssätt eller något vi människor själva kan ordna. Hur går det med det allmänmänskliga om hans egna inte tar emot honom? 

Adventskalender 22

 

Det ska synas och det ska höras. Egendomligt nog har att blivit viktigare än vad. Det ska hända saker som omvärlden kan uppmärksamma. Då går det an med alla möjliga evenemang. Pedagogiken bygger på att med stor uppmärksamhet följer ett intresse för det kyrkan står för, det kyrkan förkunnar. Man menar att man bryter isen, tar bort trösklarna, när man i kyrkan erbjuder det som finns nästan överallt.

 

Massor av församlingar arbetar därför även i sin verksamhet med vad de kallar öppen verksamhet. Den är lågprofilerad vilket betyder att kristen tro tonats ner för att ingen ska känna sig ovälkommen eller bli upprörd. Så kan man självklart göra om man menar att breda kontaktytor på sikt gör människor mera hemmastadda i kyrkan och dess lokaler. I förlängningen även blir positivt inställd till tro. Diakonin har ett sådant öppet förhållningssätt utifrån övertygelser om att den som är utsatt och i nöd behöver stöd och hjälp. Men när det börjar gälla som norm för församlingarnas barn- och familjearbete finns det anledning att ställa kritiska frågor.

 

Läste en krönika av Elisabeth Arborelius på Seglora Smedja. Där hon kritiserar det högtidsliga och pompösa som står i vägen för det nära och medmänskliga. Hon hävdar att Jesus ville lära oss hur vi skulle kunna leva tillsammans. Han proklamerade inte, snarare suckade han över fariséerna som tolkade lagen och religionen på sitt maktfullkomliga sätt. Kärleken till människor går i första hand, före regler och förordningar. Det låter anslående. Men det regel- och normlösa sammanhanget kan lätt förvandlas till en huggsexa för de stora och starka. Om det inte finns hyfsade regler finns det snart inget utrymme för kärlek till medmänniskor.

 

Elisabeth Arborelius är kritisk till proklamation av trossatser och hänvisar till domsscenen i Matteus 25 för att hävda att det avgörande är hur vi handlar mot våra medmänniskor, inte om vi ber eller går i kyrkan. Även jag har sagt sådant. Men tänker också att kyrka, bön, gudstjänst och tro är givet oss som gåva, som en bärande gemenskap på pilgrimsvägen. Inte bara mellan människor utan även med Gud och det han gjort för oss genom Jesus Kristus.

 

Om man inte står ut med kyrkoteologin och tron formulerad som lära i pregnanta satser blir detta att lära sig leva som människa inom och genom kyrkan en krokig omväg. Ty det allmänmänskliga förmår inte sammanfatta försoningsverket på korset, rymmer inte Jesu frälsande gärning för oss människor.

 

Hur som tassar det runt ett stort antal tomtar på kyrkliga tiljor. De ringer i klockor och står i, representerar och företräder kyrkan. Stor mysfaktor kan hävdas. Men det gosiga, snälla och mysiga klarar inte av att hantera världens ondska och människans bortvändhet från Gud.

 

 

Adventskalender 21

Himmelsk musik kan man kalla Bachs Juloratorium. I en serie sammanfogade kantater som sträcker sig över Jul till Trettondagen berättas vad som hände sig vid den tiden. Uppfylld och lycklig blev jag som hade förmånen att lyssna till en av de två framförandena i Olaus Petri kyrka.

Blir spännande att se om vi i de stora drakarnas (dvs dagstidningarnas) periferi alls finns eller om det som vanligt är mest vitt landskap dit inga kartografer eller kulturmänniskor ännu hittat. Bortsett från Drottningholms Barockensemble och ett antal internationella solister. Och många andra om vilka de flesta stora redaktioner i media vet i stort sett ingenting... Man får vara glad att de i alla fall har förstått att Svenska kammarorkestern är värda sin stora internationella popularitet och att Länsteatern i Örebro gör vital och spännande teater som kan vara värd en recension...

Men varför klaga? Förr eller senare når ryktet även igenom de mondäna kretsarnas topografiska filter. Och vi som redan vet, kan skatta oss lyckliga. Vi får njuta av det som bjuds! Svenska kyrkan är en av de stora kulturarrangörerna i landet, vilket i mycket ringa utsträckning återspeglas i motsvarande medialt intresse. Det tycks viktigare att låta underhållnings- och nöjesstjärnor intervjuas och skildras i långt högre grad än man uppmärksammar landets många begåvade talanger inom de klassiska genrerna. Hur det ser ut med stöd till dessa civilsamhällets kulturarrangörer vore värt ett studium. I landets kulturplaner blir de nästan aldrig särskilt framlyfta eller synliggjorda.

Den "snälla" kyrkan vet inte ens hur man sätter ner den kulturella foten så den blir hörd (eller hörs) på departement och regionkontor. Man kanske får ta till sina himmelska budbärare och gynnare. Om de kommer fladdrande och spelar en stund på sina harpor, då kanske promemorior och propositioner fick innehålla en mer varierad kulturell kost. Kyrkans musikutbildningar kan inte rustas ner och krympas mer. Ändå sker det. Det vore, det är, som att skjuta sig i foten. Och jag lovar, i längden gör det ont. Och det är inte mycket till musikalisk uppbyggelse.

Adventskalender 20

Fjärde söndagen i Advent är en Mariadag. Kortet skulle kunna vara den sörjande Maria med Johannes. Men när man ser ansiktsuttryck och deras fokus är det nog tänkt att föreställa Maria och Josef. Som på gammal film eller i julspel är barnet dolt under tyg.

Maria bär sin himmelsblåa mantel. En påminnelse om att de klädedräkter man utbrett förfasar sig över har burits även av en av kristendomens stora förgrundsgestalter. Guds moder Maria, Gudaföderskan.

Reformationens hårdaste företrädare lyckades inte helt utplåna Marias plats i människors och kyrkans liv. Många exempel finns. Öja- och Viklaumadonnan är gotländska exempel. Mosjömadonnan är en annan välkänd Mariabild. Dessutom har moderna Mariaskulpturer tillfogats, t ex i Almby och Olaus Petri i Örebro.

Maria är lyssnande samtalspartner för många, sedd som en himmelsk förbedjare. Även de som inte vill ha det så lyssnar och gläds ofta åt ett sjunget Ave Maria eller stämmer in i ett ora pro nobis, bara det sägs på latin.

Olov Hartmans Mariapsalm 482 inleds:

Salig du och högt benådad, 

Herrens mor som gömde Ordet.

Sjung med oss den nya sången,

av vars under världen skådar

intet, intet, intet.

Adventskalender 19

Ett något nyare julkort än kalenderns andra. Ett brinnande ljus, en grankvist, en flätad julgransprydnad i form av ett hjärta, en stjärnhop och en himmelsblå bakgrund. Anslående i sin stilsäkra utformning. Hjärtat fungerar nästan som en pendel där den svänger diagonalt över bilden.

Ett kort som den som är tolkningsbenägen kan brottas med en stund. Ljuset är det Johannesprologens ljus, det som kommer i världen? Hjärtat är det trons sammanfattade korg med Gudstron och medmänsklighet sammanflätade? Gröna grenen är det skapelsens återklang i julen, där djuren samlas runt människan som denna gång slipper att vara allena? Vem vet? Den som tolkar kan lätt få för sig saker och halka iväg längs egna spår.

Men jag är trött på att kritisera och peka ut faror på den kyrkans väg som har blivit bred som en autostrada. Jag pendlar mellan uppgiven likgiltighet och engagerad oro. Det är då jag sitter mig till ro. Låter världen i och utanför kyrkan vara. En stund. Andas ut min oro och andas in hopp och tillförsikt. 

Under alla omständigheter går vi nu i väntans tider. Ett barn ska födas om vilket det sägs att det är Messias, Herren. Gud själv i mänsklig gestalt. 

Adventskalender 18

Läser tidningen Dagen. Har gjort det flitigt under många år. Fick till och med en gång varna en legendarisk chefredaktör för att inte skriva så mycket negativt om Svenska kyrkan om det inte matchades av motsvarande kritik av den egna Pingströrelsen. Sa att Kyrkans tidning hade gott om källor som vi kunde börja anlita för att avslöja den del av Pingströrelsens problem som dagen mörkade. Då blev balansen bättre.

Under några år har Dagen haft en hel del insiktsfullt att rapportera om Svenska kyrkan. men på senare tid har det blivit mer frikyrka och ganska lågmält, dvs kritiken är nedtonad. Då passar Göran Skytte på, han som har haft mycket viktigt att förmedla, att lufta sina egna gamla favoritteser med anledning av en utkommen bok. Han har på olika sätt genom åren hävdat att det är 68-rörelsen som fått Svenska kyrkan att slira och gå vilse. Jag tror att han har fel!

Den kristna vänstern var ingen uniform rörelse vad fromheten beträffade. Den fanns i alla kyrkans teologiska falanger och traditioner. Högkyrkligt from och politiskt radikal var och är ingen orimlighet. Flera av oss 68-or, jag är fortfarande en sådan även om jag bytt politisk tillhörighet under resan, har blivit den internationella solidariteten trogen men även hållit fast vid en rimlig och from bibelförankrad tro.

Modernismen och liberalteologin fanns och finns i alla politiska hörn av kyrkan. Teologiskt har detta uppbrott gnagt på allas tro. Tvivel har där inte bara varit en viktig ingrediens i tron utan har uppmuntrats. Tolkning går i detta sammanhang så gott som alltid före vad texten tycks säga. Det är snarare modernisterna som förorsakat vilsenhet och förvirring inom Svenska kyrkan så till den grad att man mera sysslar med annat än det som är hemmahörande i den världsvida kristna kyrkans läromässiga och trosmässiga centrum. Bibliskt kristocentrisk kan man vara inom de flesta falangerna. Störst problem har liberalteologin och modernismen vars fromhet och Jesustro rymmer en myckenhet av poetisk symbolism.

Det finns ett antal kristna som blivit alltmer alienerade av den utveckling som fortgår. De blir ett slags sakrala sångare, eller av organisationen marginaliserade, utdefinierade och desorienterade ad fontesmänniskor. Stående på all större avstånd från den etablerade Svenska kyrkans politiska styrning och tyglade ledning. symboliserade av en kyrkobyggnad som lyser varm och öppen i bakgrunden.

Nås i skrivandet stund av ännu ett besked om vänner som bestämt sig för att ta steget bort från den kyrka som en gång höll deras tro glödande och deras hjärtan varma. Nu på väg till världen största kyrka, om än mindre än folkkyrka och mer en bekännelse- och minoritetskyrka i Sverige.

Adventskalender 17

Barn, vintermössor, damasker, snö, gran, julgran, kälke, julklappar.

Vad tänker man när man ser bilden?
Någon som vet?
Kanske att barnen inte är vana att vara ute och leka? De är prydliga och oklanderligt befriade från snö. Att de sitter på kälken för att göra de vuxna glada. De stirrar mot kameran utan att ägna julklapparna någon uppmärksamhet. De inslagna paketen har blivit årstidsanpassad rekvisita, accessoarer.

Vad känner man när man ser bilden?
Är det en stark eller svag känsla?
Kanske en vag förundran över att någon lyckats släpa barnen långt ut i skogen för att drapera dem på en gammal kälke med plats för tre personer. Vemod därför att förmodligen står bakom närmsta krök andra barn som inget hellre vill än att få åka denna kälke. Ett fordon som de bara kan drömma om.

Vad betyder bilden?
Måste den verkligen tolkas? Kan den inte få betyda det den verka avbilda? Men där finns ju symboliskt laddade föremål. Det kan man behöva träna sig i att se.

Visst signalerar den triumfatoriskt hållna och huggna granen att det snart är jul. Snön understryker och att då bör det vara vinter och det vita täcket utbrett över trakten. Paketen berättar om julens tradition att ge gåvor i de fjärran stjärntydarnas efterföljd. Kälken att det som ska ske ligger framför - i tid och rum. Sammantaget berättar bilden om att julen handlar om att vara tillsammans, med någon eller några, vare sig man har roligt och leker eller tvingas posera för att någon ska ha julkort att skicka.

Kortet är poststämplat den 24/12 1921 och sänt till Augustendal i Gamleby.  Vid utlämnandet klistrades ett grönt lösen-märke 10 öre på kortet.

Adventskalender 16

En trio änglar, två skära och en obestämt gulgrön, som svävar på små moln. Genom att ställa upp gruppen som vore den en sånggrupp bestående av mamma och barn har man förenklat detta med vingar. Nu slapp man utrusta den äldre ängeln med synliga vingar och lät de små och två barnavingarna representera de övriga.

Dessa änglar  håller prydda minigranar i sina händer så att mottagaren av kortet ska förstå att det är ett julkort. För att understryka den tidsmässiga bundenheten finns också hälsningen God Jul på det från Tyskland importerade kortet. Den präntade hälsningen på baksidan lyder: En god och fridfull Julhälsning. Den som fick hälsningen bodde i Kumla.

Dessa schabloner till änglar, bereder de vägen till den inkarnationens stora högtid som stundar? Denna adventsvecka påmindes gudstjänstbesökarna om Johannes döparen som förberedde och röjde.
Uppgiften är knappast slutförd. Eller rättare, en liknande mission har kyrkans folk. Det tycks mig som att vägarna för Jesus, eller till honom, är ganska igenvuxna och knixigt krokiga. Det blir allt svårare att ta sig fram. Särskilt som intrycket sprider sig att kyrkan ägnar sig mera åt annat.

Själv frågar jag mig några frågor om det som tycks mig centralt.  Är jag är alltför upptagen av yta och sken. Av det Jesus i Bergspredikan varnade för; att göra saker för att de ska bli synliga och ge popularitet, beröm och uppskattning. Är jag en person som i Johannes döparens efterföljd banar väg och röjer mark eller en som bygger hinder och hindrar framfart?

Adventskalender 15

Ett julkort som visar vad man i Sverige är sysselsatt med så här års. Denna julklappsidyll är översvallande färggrann. Böljande kjolar och paraply, gran och snöflingor. Men bakom idyllen finns en gråare verklighet. En tillvaro där minsta misstag kan leda till att man bryskt blir avvisad från trygghet och välfärd. Ett läge där lagens bokstav obarmhärtigt och fundamentalistiskt slås i någons huvud.

Den som tjänar för lite i det demokratiskt  styrda Sverige riskerar att bli utvisad med hela sin familj. Om ett sådant fall berättar Sveriges Television. 180 kronor för lite i lön under fem månader ger alltså skäl att utvisa en familj som vistats i Sverige i 5 år?! Dessutom är det en arbetsgivare som begått misstaget och inte arbetstagaren.

SvT skriver på en hemsida:
Utvisningbeslutet kom efter att Migrationsverket uppdagat att lönen som pappan Mehdi fått under fem månader förra året legat under kollektivavtalsgränsen: 19 500 kronor istället för det avtalsenliga 19 680 kronor. Felet uppdagades då hans arbetstillstånd skulle uppdateras i mars i år.
– Ja, jag förstår att det kan låta orimligt, men syftet är att de som kommer hit och får ett arbetstillstånd ska omfattas av samma villkor som personer som redan finns på den svenska arbetsmarknaden, säger Johan Arvidsson Wemmert som är enhetschef på Migrationsverket till P4 Uppland.

Lika villkor låter som ett hån eftersom personer som finns på arbetsmarknaden sällan eller aldrig riskerar utvisning! Oavsett om det kan finnas detaljer i lagstiftning och regelverk som försvårar i en situation som denna, så kan det knappast vara lagstiftarens syfte att lagens bokstav ska drabba personer i andra hand. Denna byråkratiska fundamentalism måste någon ta itu med! Beslut som dessa solkar och vanärar Migrationsverket i deras svåra uppgift och kastar ännu mer tvivel över Sverige som en humanismens och medmänsklighetens nation.

Adventskalender 14

Sång och musik tycker människor om. De tillhör människans tidigaste historia. Och löper som en välsignad tråd genom historien. De allra flesta uppskattar och gillar att försöka musicera själva eller att höra andra utöva konsterna. Men smaken är en källa till diskriminering i meningen urskillning. Man väljer personligen, och tror sig välja självständigt, vad man tycker om. Jag gillar mest... Min musiksmak, hur fick jag den?

Stilarna och genrerna är så många att man använder musik som en slags betjänt på vilken man hänger, eller med vars hjälp man stagar upp, sin identitet. Tänk om det istället onödigt innebär att man begränsar sig. Går miste om rikedomen av andra musikens yttringar?!

Mästaren Bach är förvisad från ungdomars värld bland annat med hjälp av radiomediet som begraver Bach i några klassiska program som knappast används av yngre. Det är svårt att lära sig älska och förstå det man aldrig möter. Det bör vara vuxnas plikt att möjliggöra mötet med Bachs och Mozarts och många av de andra stora mästarnas musik. Hjälp nya generationer vänja sig vid tonspråket och uttrycken vilket kan bidra till deras förmåga att mångsidigt och med rötter i den musikaliska historien utveckla vår tids musik.

Bachs Juloratorium, en serie sammanfogade kantater från Jul till Trettondedagstiden, uppförs den 19 och 20 december i OlausPetri kyrka i Örebro. Läs mer om denna chans att möta Bachs musik gestaltad av fantastiska sångare och musiker!

Dagens romantiska och söta kort visar änglasång runt krubban. Det är gulligt och lockigt till skillnad från Juloratoriet som är storslaget och fyllt av triumferande glädje. Ett stycke musik som enligt Tunströms roman Juloratoriet håller jublets kategorier vid liv. Trots den sökta och drömda idyllen får kortet idag fungera som ett upprop att lyssna till sången och musiken som är inspirerad av inkarnationen, denna väldiga och historiska vändpunkt, då Gud blir människa i Jesus Kristus.

Adventskalender 13

Denna dag sveper Lucia genom landet. Änglalik med sin fotsida vita dräkt. Ett helgon som stod fast vid sin kristna tro i en tid av förföljelse. Hon övergav inte de behövande utan använde sina tillgångar för att föda de hungriga. Den som vill läsa om Lucia har här några tips: Wikipedia, katolik.nu, New Advent.

Det ljus hon skådat var inte ett lyse vilket som helst. Hon följde inga irrbloss som tidsanda eller trender. Denna hennes uthålliga trofasthet får bli dagens korrektiv för oss som lever i irrblossens och vindkastens tid...

På kortet lyser stjärnan över ängeln. Ett tecken. En himmelsk bekräftelse på att ängeln är på uppdrag från den Helige. Är det en tillfällighet att änglavingarna är hjärtformade?  

Adventskalender 12

Så här års handlar mycket om barnen. Luciafiranden ger barn en plats i centrum och de får öva sig att sjunga och framträda. Adventskalendrar och -andakter liksom terminsavslutningar gäller oftast barn och ungdomar. Så här års kommer också Rädda Barnens rapport om barnfattigdom. Ett dokument av allmänt intresse, men med ett särskilt intresse för alla dem som arbetar professionellt med och bland barn och ungdomar.

Ingen anställd inom Svenska kyrkan, eller i någon annan organisation som arbetar bland barn, med sådana uppgifter ska kunna säga att de inte känner till denna rapportserie eller låtsas att de inte haft tid att ta till sig rapportens innehåll. Det vore tjänstefel om man i församlingarna redan på måndag morgon sätter sig med den 64-sidiga rapporten för att läsa och lära. Det räcker inte att endast vara intresserad av personliga möten eller små gruppers verksamhet. De är nödvändigt att veta något om hur det ser ut för över 200 000 barn och ungdomar mitt i välfärden. Man måste nämligen kunna jobba även på systemnivå för att försöka påverka och förändra.

Barnen som kommer hit som flyktingar befinner sig i ett synnerligen utsatt läge. Bristerna är större och flera än vad som borde kunna godtas. Om detta skriver Barnombudsmannen i dagens SvD. Även den artikeln bör lägga till läslistan för måndag morgon!

Här listar BO några av bristerna: 

• Barnen har befunnit sig länge på boenden som är tänkta och planerade för att vara mycket tillfälliga (några dygn). Barnen har i genomsnitt varit där 2–3 veckor, men vi har också träffat barn som varit på dessa boenden i upp till 60 dagar.
• Inte ett enda barn har fått en god man, den ställ­företrädande vuxna som ska företräda deras intres­sen och som enligt FN:s barnrättskommitté ska utses inom 24 timmar.
• Brist på hälso- och sjukvård, inklusive tandvård och psykologiskt stöd. Barn har felaktigt och utan lagstöd nekats vård.
• Omfattande brist på ytterkläder och skor.

• Närmast total brist på sysselsättning och aktiviteter.
• Ingen eller mycket sparsam undervisning.
• Otrygghet för minoritetsgrupper på boendena. Det förekommer kränkningar och trakasserier som personalen inte alltid får kännedom om.
• Enstaka flickor blandas på stora boenden med bara pojkar. Flickorna berättar om hur det begrän­sar dem och leder till stor oro.
• Personal saknar i många fall kompetens för att ­arbeta med barn i utsatta situationer. Det skapar otrygghet och det förekommer även berättelser om hot och våld från personal på en del hem. Barn är också rädda för att berätta eller klaga eftersom det finns funderingar på om det kan påverka deras asylprocess negativt.
• Det är kaotiskt på en del boenden med dålig uppföljning över vilka barn som egentligen bor där. Barn berättar att andra barn har avvikit, bland ­annat på grund av otrygga boendeförhållanden.
• Barn berättar om brist på information och hur det skapar rykten och rädsla för vad som kommer att hända med dem framöver. Många barn sover ­dåligt på nätterna på grund av den oro de känner.

Dagens julkort.ger ett varmt intryck genom den solliknande cirkeln av ljus runt barnet. Det tassas förmodligen tidigt en morgon, Kanske är det en liten Lucia på väg att överraska? Närhet och trygghet infogas genom den keliga katten som ansiktsuttrycket till trots följer sin matte. Vad det lyftade fingret betyder kan man diskutera. En tystnadens signal? En hänvisning till det därovan är? Kontrasten till den verklighet Rädda Barnens rapport och BO:s artikel beskriver är skakande...

Adventskalender 11

Läser i Kyrkans tidning om hur man satsar på att vända den nedåtgående trenden. Här hade jag tänkt länka till artiklarna i veckans nummer av Kyrkans tidning. Men numera har allmänheten inte tillgång till sådant. Enbart de som loggar in, betalande prenumeranter, kommer åt artiklarna. Hur var det med kyrkans öppenhet och transparens? Att skylla på att man är bolag och bedriver affärsverksamhet är inte tillfredsställande. Nu blir det bara "nördarna" som kan läsa. Vilket inte lär öka intresset för kyrka, tro och kyrklig rapportering. Endast för invigda blir intrycket!

Att allt färre deltar i kyrkans konfirmandgrupper kan man tydligen göra något åt. Dessvärre saknas väl ordentliga analyser av vad som egentligen lockar och drar. Man kan undra vad som hände med tanken om att konfirmationstiden ska ge den dopundervisning spädbarn inte själva kan tillgodogöra sig. Men det blir väl alltmera galet att kalla konfirmationstiden för att gå och läsa. Trosläran går inte längre in om det in te sockras rejält i skeden. Risken är väl att det som blir kvar är mest sötningsmedlet.

Konfirmationstidens resande är en sådan ingrediens som ska locka och bli till belöning. Hur mycket det reses och vad det kostar vore intressant att få klarlagt. Inte för att säga att det måste upphöra, men för att försöka förstå hur pass resandet verkligen bidrar till som är konfirmationens mål och mening. För vad "undervisningen" syftar till har väl alla klart för sig?

Inte är det lätt att i nya tider kunna göra troligt att kyrkan har något livsavgörande att undervisa om, att lära ut. och en tro att vittna om och på så vis förmedla. Bland annat därför att man även inom kyrkan darrar på manschetten, omvittnat av ungdomar som säger att det inte var så mycket tro och Bibel! Det är väl ändå positivt i det stora hela att  man satsar på konfirmander,  men det finns mer som borde få samma entusiastiska uppbackning.

Vad händer t ex med de odöpta 18-åringarna, de som ska välja om de vill döpas och därmed vara kvar i kyrkan? Får de bara ett brev eller erbjuds de samtal och undervisning, pröva på dagar eller annat som kan vara lokalt lämpligt? Hur arbetas för att nå de onådda medlemmarna, de passiva som snällt fortsätter höra till men utan personligt engagemang i kyrkans tro och liv? Hur arbetas med bönegrupper? Bibelstudier? Trosundervisning i olika åldrar. Söndagsskolor för barn, una och vuxna?

Av dagens kort framgår att även änglarna satsar på barn och ungdomar. De strör rosor över deras tillvaro. Sött blir det. I bakgrunden förstår man vad rosorna ska inbjuda till: kyrkogång! Men barnen ser mycket bortvända ut. De blickar visserligen mot himlen, men vänder kyrkan ryggen. Akvdukten, den forslar säkert levande vatten, verkar trots sin placering vara utom räckhåll. Blir mera av barriär än erbjudande sitt livgivande vatten.

Det krävs kanske mera handfasta erbjudanden än ett regn av rosor för att få tron att spira hos barn, unga och vuxna. Själva frågan kan verkligen vara värd en mässa. Om man säger så.

Adventskalender 10

Nobeldagen flaggas det överallt i landet. Städernas flaggstänger är fyllda med hissade flaggor. Bussarna har vimplar. I nationell yra, så är det väl tänkt, ska dagen firas. Den dag då många sbnällt sitter klistrade framför sina televisionsapparater för att betrakta när andra roar sig och smörjer kråset.

Så generösa är vi att ett och annat väl bekomme undslipper oss trots att snålvattnet rinner. På seniorboenden och dagis äts egna högtidliga måltider, dagen till ära. Och gamla såväl som barn behängs med alla möjliga slags medaljer som ska återspegla glansen från den stora världen.

Julkortet är avsänt den 20 december 1917 till Berga i Hardemo. Ett flygplan med den svenska tretungade örlogsflaggan antyder att det råder förhöjd beredskap i Sverige. Ute i världen är det krig. Även ett oskyldigt vykort med en nyårshälsning kan då signalera att landets försvar står berett. Motivet är så konstruerat att det verkar som om flaggan speglar sig i skogslandskapets nedan.

Adventskalender 9

Vad skriver lokaltidningen om just nu? Jo, om barn. Inte för att det ska bli jul och de förväntar sig många och fina julklappar. Inte om barn därför att de sjunger fint i sina körer. Inte om barn som snart får sommarlov. Inte om barn som väntar på jullovet och ska ha en riktigt härlig ledighet.

Detta är vad Nerikes Allehanda skriver om på nätet:

31 ensamkommande flyktingbarn är just nu anmälda försvunna i Örebro län, det uppger na.se.

Under 2015 har 41 ensamkommande barn under 18 år anmälts saknade hos polisen i länet.
Det är främst ungdomar i åldern 15-17 år som har försvunnit från antingen familjehem eller HVB-hem. Tio av dem har kommit tillbaka, men fortfarande saknas 31 ungdomar uppger na.se
– Det är inget brott att försvinna och de flesta sticker frivilligt, säger Jonas Rydén, chef för polisens utredningsenhet i Örebro till na.se. Kanske har man tagit sig till en annan stad eller ett annat land. Vissa kan hamna i kriminalitet.

Så betryggande för alla föräldrar, för skola och barnomsorg. OM några barn får för sig att ge sig av är det inget att särskilt bry sig om. Det är inget brott. Men skulle ett barn från ett dagis eller en "vanlig" svensk familj vandra iväg lär det inte bli några lakoniska halvslappa kommentarer om att det inte är något brott att försvinna. Då skulle sökapparaten sätta igång. Polisen skulle leta. Militär och hemvärn skulle hjälpa till. Missing people skulle gå skallgång!

Men nu handlar det om ensamkomna barn. Om vi tappar bort ett eller två gör inget särskilt. Inte heller tre eller fyra. Eller fem eller sex. Nej de kan bli tolv eller sexton och det kan kvitta lika.  Arton eller nitton är inte heller något att särskilt bry sig om. Eller tjugotvå, vad är väl det. Inte ens tjugofem eller tjugosju gör så mycket. Låt oss ta i rejält och säga trettioen! Då skulle väl alarmen ljuda, skallgången sätta fart och media bli tokiga. Socialtjänsten skulle protestera, hem och skola göra revolt och politiken skulle inte hålla käft. 31 barn försvunna. En hel skolklass och mer därtill!

Peter Pan i landet Ingenstans har ett gäng, de borttappade barnen. Det är barnen som trillat ur vagnen när barnsköterskan tittat åt något annat håll. Om de inte efterfrågas eller saknas efter sju dagar sänds de till landet Ingenstans. Så är det i sagans värld. Som dessvärre verkar stämma väl med verkligheten, bortsett från det där med vagnen och barnsköterskorna. Om 31 barn inte är här där de borde vara och ingen vet ar de befinner sig - då är de väl ingenstans (som någon känner till).

De försvann tyst och osynligt. De slog inte blygsamt på triangel eller dundrade på med en trumma. Nej, de bara försvann. Good riddens! Ajöken. Ajö, ajö på er. Nu blir det lediga platser på våra HVB-hem. Så slipper vi starta så många nya. HJÄLP! HJÄLP!  Ingen vet ju om de blivit hotade. Kidnappade, Värvade till terrorism. Nyttjade för trafficking. Hålls som slavar. Fångar.

Vad var det Zola skrev i samband med Dreyfusaffären? Jag anklagar! J´accuse! Vem ska man anklaga? Det måste bli alla myndigheter med ansvar för barns välbefinnande i vårt land. De som därtill har som uppgift att ta emot ensamma hitkomna barn, En skam är det att man inte lever upp till sina skyldigheter att se till barns bästa. Utan lyfter på mössa och hatt när de en dag bara är borta. Tänk att det enbart i Örebro just nu har försvunnit 31 barn utan att himmel och jord rivits ner. Skandal!

Och kyrkan...? Vad gör den?

Adventskalender 8

Som en historisk tillbakablick, ungefär som i årets julkalender, kan man se detta märkliga julkort. Av kläderna att döma, med huva, rosetter och band är det inte nutid. Men nallebjörnens närvaro är en tidsmarkör. Vid sekelskiftet mellan 18- och 1900-talet började björnar tillverkas som dockor och kramdjur. Då bör detta kort vara tillkommet någon gång under början av 1900-talet.

Dockan har nog som var vanligt då porslinshuvud och kanske porslinsarmar och -ben, men kroppen i övrigt har trasdockans något lealösa hängighet. Utrustad med fina kläder, nallebjörn och exklusiv dock är detta inget fattigdomens barn. Egentligen ser även barnet ut som en docka... 

 

Kombinationen mjukdjur och barn ger anledning att påminna om att IKEA varje år har en mjukdjurskampanj då man för varje sålt mjukisdjur ger 10 kronor till Rädda Barnen eller UNICEF för barns utbildning. Några överlägset rynkade näsor över välgörenhet göre sig icke besvär. IKEA gör en berömlig insats som hjälper barn. Och att skylla på dem som ställer upp när stater och samhällen misslyckas leverera är  inskränkt och en form av stats- och offentlighetsfundamentalism.

Heja IKEA! Mera mjukisdjur att krama till barnen som verkligen behöver!



Adventskalender 7

En skräckblandad färd ser det ut som. En tomte vars bistra min och vassa träskor får dragdjuren att springa frenetiskt. Kanske för att undkomma den otrevlige och till tomte förklädde kusken. Vilket kan leda tankarna in på politik och förklädnader. Tomtekläderna kan inte dölja en annan och bistrare verklighet. Ett auktoritärt drag med rötter i brun politik, överdragskläderna till trots. I paketen kan vad som helst ligga gömt. Fördomsfull nationalism, antidemokratiska strävanden, främlingsfientlighet. Kanske språkliga ticks och reflexmässiga uttryck. Vill jag påstå. Kanske. Så smått...

I paketen finns naturligtvis ämnen att fylla adventskalendern med. Man granskar och nagelfar ju politikers språkbruk.Per T Ohlsson och Björn Ranelid har varit i farten. Vilket är helt okej!! Det tillhör yttrandefriheten att påstå saker om vad politiker säger, hävdar och påstår. Bestämde mig därför att citera Jimmie Åkessons lördagsintervju där han utfrågas av Johar Bendjelloul. Jimmie Åkesson som har så många efterföljare och sympatisörer borde också få sina uttryckssätt undersökta och kommenterade. Här ett utdrag förstärkningsord och utfyllnad, ett slags språkligt amalgam, de oprecisa gummibandsuttrycken som får det att låta som om man faktiskt sagt något. Istället för att ange fakta klämmer man i med på olika sätt eller i lägger till ett i hög grad. Orden kan spännas eller krympas efter lust och fallenhet.

”…egentligen…såklart…jag vill ju påstå…så smått…på olika sätt…nånstans…om man ska uttrycka sig på ett sådant språk…så klart…ganska så rejält…det är klart att…på något sätt…jag vet inte om jag använt det begreppet…kanske…det är klart att…i någon mening…vi får väl se…jag tror…på riktigt…vi får väl se…på sikt…jag menar…självklart så är det så…det är klart att…i det korta perspektivet…i väldigt hög grad…jag vet inte…jag vet inte…i någon mening…på lite olika sätt skulle jag vilja säga…så klart…på olika sätt…om jag får börja i den änden…jag menar så här…jag tror att…om vi börjar i den änden…relativt sätt…jag förstår ju att…så att säga…i det här fallet…tror jag…jag är alldeles övertygad…någonstans…naturligtvis ska vi…så klart…som jag sa…naturligtvis…naturligtvis…och vad det nu är…i högre grad…framför allt…det har vi sett…och liknande…det är klart att i högre grad…jag vill på olika sätt…utan att generalisera för mycket…naturligtvis…jag är inte närmare insatt…rent känslomässigt…i ganska hög grad…någonstans…som man kallar det…egentligen…vi får väl återkomma…ja, alltså…i väldigt hög grad…ganska utbrett…ganska svårt…det är på det viset…vilket jag alltså inte tror…jag vet inte om jag håller med…om det är så…det är så det fungerar…i det här läget…det vill säga att…jag har ju inte…i det avseendet…mer eller mindre…som det ser ut just nu…på något sätt…”

Adventskalender 6

Ombudsman är en institution och titel som exporterats från Sverige. Titeln är könsneutral. Både män och kvinnor kan vara en ombudsman. Att det till exempel finns barnombudsman och diskrimineringsombudsman i vårt land är ett hälsotecken. Ombudsmannen har möjlighet att hävda rättigheter och intressen så att medborgarna får ett extra skydd, så att deras intresse tas till vara. Justitieombudsmannen har uppgifter som beskrivs på följande vis: Utgångspunkten för JO:s verksamhet är den enskildes intresse av att bli föremål för en lagenlig och även i övrigt korrekt behandling från myndigheternas sida. JO-ämbetet är en del av det konstitutionella skyddet för den enskildes grundläggande fri- och rättigheter. 

Mindre vanligt är att blanda in änglar i ombudsmannasystemet. Änglar är ur mänsklig synvinkel tillfälligt uppdykande och undflyende varelser. Som vore de ljusfenomen med substans. Titulärt får de nöja sig med att vara budbärare. Vilket inte är dåligt det. De är utsända att ge himmelsk information och att leverera nyheter, att bära bud från Gud.

Änglar förknippas gärna med barn. Trots det vrider sig många kyrkligt anställda den tid på året när man ska fira den Helige Mikaels dag. Då är det stridsänglar som utkämpar sin kosmiska kamp mot det onda. Då blir det svårt att upprätthålla bilden av snällänglarna som nöjer sig med girlanger, ljus och blommor. Därför har många församlingar slutat att ha Familjegudstjänster, gudstjänst för stora och små eller familjemässa just den dagen. Vilket man sällan diskuterar eller berättar om. Det bara blir så!

Tänk hur svårt det är att ha flera bilder i huvudet samtidigt. Antingen ska det vara gulligt och snällt eller också blir det stridens änglar som bekämpar det onda med all till buds stående medel. Svårigheten för änglarna som strider är nog att vi som kunde förstå vilken uppgift de har så enkelt har avdemoniserat ondskan. Som vore ondskan ett missförstånd eller en tillfällig sinnesförvirring. När man sjukskriver ondskan, förklarar den som ett utslag av sjukdom, görs stridsänglarna på något sätt arbetslösa. Därför ligger nog den gode och helige Mikael och hans dag illa till. Trots att de strider som Guds utsända och därför också som våra förkämpar, eller ombudsmän, om man så vill.

Men ännu kan man med en bön i Evangelieboken be:
Himlarnas Gud, 
som sänder dina heliga änglar 
till vår hjälp 
mot ondskans alla makter, 
ge oss glädje och uthållighet 
i den goda kampen...

Adventskalender 5

Här har jag gått omkring och ansett att en av kyrkans uppgifter är att väcka tro. Inte så att man kan installera tro ungefär som ett program i en dator. Jag har förstått att många i kyrkan låter bli dessa frågor eftersom det är programvarans tillverkare, skapare och ägare som avgör om programmet kan installeras gratis, fritt och för intet. Men kyrkan kan åtminstone bereda vägen, ge förutsättningar och redskap för tro. Berätta vad som händer om man kör programmet tro. Om nu denna min haltande liknelse tillåts passera.

Döm om min förvåning när man i Finland i en andakt försöker få närvarande barn och ungdomar att inte tro. Ett slags överförd Gud-är-död-teologi. Ett av skälen för denna förkunnelse ingick också i undervisningen som gavs. Många har inte så bra ekonomi och kan därför ha svårt att ge julgåvor. Vilket verkligen är sant. Därför kan det vara bra att tona ner sina förväntningar. Det blir med andra ord inget guld, ingen rökelse eller myrra. I alla fall inte så särskilt mycket.

För predikanter och förkunnar är problemet ofta att övertyga skeptiker och tvivlare om det en som de inte tror på ändå kan finnas på riktigt. Är ingen sagofigur eller fantasi. Det som hände i Finland, om man får tro pressen (vilket man inte oreserverat kan göra) var nästan det motsatta. Det var tomten det gällde och det var tomten som förkunnaren avslöjade inte finns!

För ett antal år sedan var det en kyrkoherde i en församling som avböjde medverkan av tomtar vid en andakt, möjligen i samband med Lucia. Det blev ett väldigt rabalder om tomten som blev bannlyst av kyrkan. Det blev radioreportage och annat kring händelsen. Då intervjuades imamen Abd al Haqq Kielan som torrt konstaterade att tomtar inte ingick i deras religion. 

Resultatet i Finland blev upprört och ilsket. Kyrkan ska inte avslöja sådana troshemligheter för barnen. Ta ifrån dem tron. En reaktion det är lätt att stämma in i. Det där med att sanningen ska göra er fria har sina sidor. Här innebar friheten stor förstämning och upprörda reaktioner. Men å andra sidan, om det snart finns fler barn som tror på tomten än på Gud kan det förklara varför man gav sig på vad som ansågs vara den rödklädda och välnärda oppositionen, motkandidaten som tycks ha outtömliga resurser att producera leksaker och julklappar...

Nu är julen förstörd, sa några föräldrar. Så tänker nog ganska många i kyrkorna också, men om den ofattbara köpfest som man har förvandlat Jesu födelse till.

Här kan man läsa mer: Och här:

Dagens julkort tillhör den trevliga variant som kan tillverkas i hemmet. En silhuett klippt i svart fint papper klistras på en liten fyrkantig pappbit.
Motivet sägs gälla en person som inte finns, inte som en viktig person i kristen tro. Han lär dock ha haft en förebild som blev helgon, den generöse biskopen S:t Nikolaus. Men det visste man kanske inte vid det där omskrivna tillfället i Finland?

Adventskalender 4

Dagens adventskalender skulle handlat mest om kortet ovan. Men en debatt i DN mellan Heberlein och Sturmark kastade den tanken över ända.

Same, same, but different, sägs ibland när något är förvillande likt något annat, men ändå inte. Sekulär etik låter som om det vore något mycket preciserat och bestämt, när det i själva verket inte är något särskilt. Mest är det nog en alldeles vanlig trosutsaga. Christer Sturmark skriver i DN att högre principer behövs, men  "de bör formas genom den sekulära etik som människan formulerat genom moralfilosofisk reflektion under årtusenden. Men när vi tillskriver källan till dessa principer någon abstrakt agent med intentionalitet, en klassisk gudsbild, riskerar det att bli farligt".

Varför en gudsbild är farligare än sekulär etik vill Sturmark inte diskutera. Det är hans blinda fläck. Han inser inte att sekulär etik är lika motsägelsefull och omstridd som andra trosuppfattningar.

Sturmark fortsätter sin fördomsfulla plädering: "Att underkasta sig religiösa föreställningar som motivation och drivkraft är att ge upp sin frihet och autonomi." Mot bättre vetande upprepar Sturmark sin vanföreställning om religion eller tro som en förnuftets kapitulation. Det är som åkte han pulka efter en bångstyrig ren. Det svänger hit och dit! 

Christer Sturmark anser att "krigsresor till Syrien inte kan förklaras med utanförskap och misslyckad integration. Drivkraften är istället en eskatologisk teologi och drömmen om en ren teokrati. I kärnan av detta finns föreställningen om att det existerar en Gud som vill något och förmår ingripa i människors liv. Guds ord är lag, och inga rationella argument erkänns. Under sådana premisser tystnar det rationella samtalet". En Gud som vill något och som griper in måste inte stå i motsats till intellektuell redbarhet och klarsynt och rationellt tänkande! Att det kan vara så i undantagsfall i sammanhang där man inte värderar forskning och kunskap betyder inte att det blir en sådan generell sanning som Sturmark hävdar och tror. Möjligen kan det vara en sådan förblindelse som kombinerad med hämndlystnad och ofattbara maktanspråk drabbar islamistiska fanatiker.

Sturmark kan inte skilja på religionsutövning och tro och vad som bör kallas missbruk av religion. Det sista är nämligen inte ett dugg vanligare än missbruk av politiska ideologier (några av de mest omfattande folkmorden är begångna av religionslösa "sekulära" politiska system) vilka uppräkningar man än gör. Tvärt om har religioner trots historiska avvikelser åstadkommit oerhört mycket gott. Men det tar nog emot för en troshumanist att nyansera sig så.

Kortet är avsänt 1911 till Bollnäs. Några år före första världskrigets utbrott. Ett krig som inte kan härledas till någon religionskonflikt eller förklaras med någon religions skadliga inflytande över världen och historien.