Den förhandlingsbara sanningen

Tyckande har kommit i vanrykte. Det är inte bara president Trumps fel. Det finns andra tyckare vars åsikter om hur något förhåller sig blir så kontroversiella att de ger allt tyckande dåligt rykte. Polismannen Peter Springare är en person som fått stöd (bl a i en facebookgrupp) för några av sina åsikter om brottsligheten i Sverige. Samtidigt har det han sagt, trots partiell överensstämmelse med somliga fakta, skruvats så pass att många andra inte kunnat acceptera hans beskrivning. Sedan har han gått mycket längre och skrivit att vänsterextrema journalister borde förintas. Om sådant skriver journalisten EricaTrelis i dagens SvD.

Peter Springare räknar hon till en grupp av ”självutnämnda sanningssägare”. De flesta tyckare har nog adlat av sig själva. Några valda eller städslade sanningssägare lär knappast hittas så lätt om man räknar bort ledarskribenter och kåsörer. Präster borde också räknas som varande sanningssägare men deras tro kan t ex få många att tvivla på sanningshalten i deras myckna orerande. De är dessutom bundna av tystnadsplikt i själavård och enskilda samtal så att allt de vet kan helt enkelt inte yppas.

Tidigt i livet lär vi oss tycka. Små barn uppmanas gång på gång att välja och att avge omdömen och låta omvärlden veta vad de anser. Vill du ha…? Vad tycker du…? Hur smakar det…? Ska mamma…? Då är det en dygd att kunna säga vad man tycker, trots att man inte har så mycket underlag för att göra medvetna och övervägda val. När barnen växer upp fostras de till att kunna säga sin mening, att tydligt uttrycka en åsikt.

Hur åsikter förhåller sig till det som är sant, till de fakta vi känner till, till den kunskap och insikt vi delar med varandra utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet, är knäckfrågan. Ty vår perception av det som är sant och verkligt färgas av övertygelse, politisk ideologi och livsåskådning. Särskilt för en kristen är sanningsfrågan ständigt aktuell. Falska vittnesbörd godtas inte. Sanningen ska göra oss fria. Ja ska betyda ja och nej innebära nej.  

Populisterna tänjer på sanningen för att den ska passa ideologin. Där är det kartan som gäller och besvärande fakta negligeras eller avvisas som falska och uppdiktade. Inte konstigt att frågan om vad som är sant återvänder (så även i SvD-artikeln). Relativismen som gör sanningen förhandlingsbar måste avvisas. Allt är inte sant som sägs, tänks, anses och tycks – men det finns något som är sant.

Den nya populismen som vi lärt känna gör sanning till något subjektivt. Då blir det en kamp mellan olika ”sanningar” och den som lyckas sprida sin villfarelser mest och bäst får rätt: har sanningen. Det är en förfärlig utveckling som får fogarna i samhället att upplösas och det kitt som håller samman människor i ett samhälle att krackelera. En mentalpopulistisk socialdarwinism ser dagens ljus. Det är då det mörknar!

 

  

Förnuft och uppenbarelse

Under ett långt liv har jag gång på gång mött människor som benhårt hävdat den bibliska uppenbarelsens företräde framför vetenskap och beprövad erfarenhet. Att de för att få sin värld att gå ihop behövt leva i två parallella världar har de sällan erkänt även om det varit uppenbart för omgivningen. När det passade tog man en omväg, gjorde avsteg från munnens bekännelse, och anpassade sig till det moderna samhällets kunskap och teknik.

Bibeln hade alla svar, menade man, men kunde t ex inte riktigt förklara varför det i vår tid plötsligt fanns diabetes, njursjukdomar, hjärt- och kärlåkommor som bibeln med sin terminologi inte alls berörde, Där var det mest andebesättelse, spetälska och människor med blindhet och dövhet. Inte heller fanns telekommunikation, automobiler, tåg, datorer, kärnvapen och kärnkraft. Hur skulle man då kunna tillämpa det bibliska budskapet som man uppfattade adresserade allt som fanns, finns och ska komma? De fick fundera, använda tankekraft och slutledningsförmåga trots att man enbart sa sig läsa som det stod. Och förstå som det var givet. I själva verket gjorde man analogislut och vidgade bibeltillämpningen långt utöver sin påstådda bibelsyn.

Svaren på frågorna om hur kunskap och vetenskap förhåller sig till Bibeln och uppenbarelsen har under den kristna kyrkans historia varierat. Det finns dock en lång tradition av att försöka harmoniera den kristna tron med beprövad erfarenhet och vetenskap. Ett skäl har varit att det Gud uppenbarar inte rimligen kommer att stå i motsats till den lagbundenhet och de system som infogats i skapelsen. Därtill är tankeförmåga och förnuft given till människor för att de ska bruka dem. Att t ex pröva andarna kräver utöver tron

en hel del insikt, kunskap och förnuft.

När den historiskt kritiska bibelforskningen fungerade på detta harmonierande sätt behövde den inte alls bli till avfall och leda vilse. Men när den alldeles kopplade loss från att det finns en gudsuppenbarelse som är oss given och som behöver tolkas in i var tid blev det svårare. Då fanns bara ett ben att stå på och därmed inga spärrar för fantasin eller uppfinningsrikedomen. Då kunde den leda bort från tro, lära och bekännelse. Exempel på båda förhållningssätten borde var och en kunna finna i sin egen omgivning och vid de universitet vars teologiska fakulteter man eventuellt känner till...

Hyggligt folk, synd och tro

Den som funderar över Svenska kyrkans sätt att behandla frågorna om tro, bekännelse och lära borde reformationsårets koncentration på Luther väcka ytterligare reflektioner. Självfallet är 1500-talets teologi möjlig att utnyttja för att underbygga alla möjliga ståndpunkter. Men hänvisningar till Luther och Melanchthon sker gärna programmatiskt och förenklat. Det är som om man reducerat en välsmakande sås in absurdum. Förkortning i enkla slagord tar sällan hänsyn till sammanhang vad gäller kyrklig och samhällelig kontext.

Världsbilden var radikalt annorlunda. Många vetenskapliga upptäckter som förändrat världsbilden hade ännu inte ägt rum. Fortfarande stod jorden i i centrum. Blodomloppet och dess betydelse för liv och hälsa var inte utforskat. Samhällena var hierarkiskt uppbyggda och allmogen skulle vara överheten underdånig. I arbetsliv och hem rådde statisk ordningar och rollfördelning av över och underordning. Människan var utelämnad åt olika makter. och få hade kontroll över sin tillvaro. Tillvaron var osäker och mycket ont som pest, förtryck eller krig kunde drabba blint.

Människor levde inte sällan med en omhuldad övertygelse om dömande och straffande Gud. Synd och skuld var en realitet för de flesta. Vad gör en luthersk kyrka när förutsättningar och omständigheter förändrats så i grunden som i vårt högteknologiska välfärdssamhälle? Få människor lever med insikter om synd och har svårt att uppleva det relevanta i den evangelisk-lutherska synen på hur syndaskulden löses genom Kristi rättfärdighet som räknas människan till godo och som skänks genom tron.

Människan ser sig som autonom och myndig i meningen att något gudsingripande inte behövs och om det skett förändrar det egentligen inget särskilt för henne. Åtskilliga samtal vid kaffebord och i samtalsgrupper blir för mig en bekräftelse på att även långt in i Svenska kyrkan tänker an att man gör så gott man kan och att det räcker. Detta att leva i gemenskap med Gud blir en fråga som avgörs av människan och inte av Gud. Om jag själv vill så räcker det för att få ett gudomligt bekräftande ja. Så kan alla hänga med och i stor utsträckning på sina egna villkor.

Eftersom lagen (t ex de 10 budorden, relativiserats fungerar den knappast som en källa till insikt om människans bortvändhet, det som kallades syndamedvetenhet. Inte heller blir lagen den drivkraft som formar medmänsklighet och de goda gärningarnas insats för människa och värld.

Den kristna tron är då inte länge given utan tillhandahålls som en stor leksakslåda ur vilken man plockar det som tycks passa var och en. Tron blir en mental konstruktion där människan bygger sin variant av det hon tycker sig behöva. En aning högtidlighet, en gnutta helighet, ett stänk av eftertanke och fina känslor, och så lite gemenskap när det känns att sådant behövs. Det där med nederstigen från himlen betyder väl att Jesus skrevs in i texterna, uppstånden från de döda handlar nog om ständigt nya möjligheter, och född av jungfrun Maria är ålderdomliga sätt att säga att det var något speciellt med den där Jesus. Den helige Ande måste handla om inspiration och känsla och kyrkan vet ju alla att det inte är någon gemenskap för de heliga, skenheliga skulle det nog vara och betyda...

Om enbart något lite av detta kan stämma på ett antal förhållanden på olika platser inom Svenska kyrkan borde det föranleda allvarlig eftertanke. Knappast över vad som behöver moderniseras, omtolkas eller relativiseras utan snarare över vad i den kristna tron som kan nå fram till människan i det moderna västerländska samhället så att tron kan fästa och tas emot. Ytterst få människor verkar ha Luthers längtan efter att finna en nådig Gud. Däremot tycks många hjärtligt trötta på prestationskrav, egna och andras, och en tung utmattning när man känner att man bär allt ansvar på sina egna axlar. Gud som delar människans börda, bär oss när det är för svårt för oss att gå har blivit ett vanligt inslag i förkunnelsen. Kanske är det ett sätt att närma sig försoningsgärningen på korset så att människan kan bli rättfärdiggjord genom tron?

Det kan låta som om frågan om synden därmed sorterats bort. Så är vare sig möjligt utifrån det bibliska underlaget eller kyrkans samlade troserfarenhet. Men om insikt om synden saknas kanske den för närvarande kan komma efter det man insett sitt behov av befrielse från autonomins förbannelse: att bli salig på sin egen fason. Men mer finns med all säkerhet att tänka och säga,,,

Känslorna är många...

Det finns ett misstag jag allt som oftast begår som handlar om känslor. Av någon anledning får jag för mig att jag vet vad andra känner. Förmodligen har det att göra med hur man i barndomen kunde få frågor om man var glad? Eller om man var ledsen. Ganska snart grundlades uppfattningen att känslor kommer en i taget. Möjligen kunde de vara åtföljda av sin motsats. Är du glad eller ledsen? Är du tillfreds eller missnöjd? Känns det bra eller dåligt?

Först långt senare i livet kunde känslorna förstås som något annat och mera än en i taget eller kontrasterande. Inte nog med at någon som sörjde både kunde vara besviken, missnöjd och glad - på en och samma gång. Även den som hade anledning att känna stor glädje bar ibland besvikelse, avundsjuka och missunnsamhet.

Denna stora palett existerade. Den fanns vid ett och samma tillfälle, parallellt eller sammanblandade. Samtidigt läste jag i min enfald av en av dessa känslor. Ofta kanske den mest dominerande men ändå inte den enda andra uteslutande känslan. När jag utgick från det jag uppfattade som den dominerande känslan förenklade jag tillvaron och glömde dess karaktär av motsägelsefullhet och komplexitet. Människors känslor stod i strid med varandra, brottades sinsemellan och ingick i symbioser eller bildade svårförståeliga paradoxer.

Förenklingen då jag reducerade en palett av känslor till en eller två kunde vara underlättande men även gravt försvårande om jag vill försöka förstå upplevelsen och psykologin hos någon annan. Faktiskt även beträffande de egna känslorna kunde den svart-vita bilden ställa till det.

När det gäller hur man tänker och känner i fråga om Svenska kyrkan är på samma sätt sällan alldeles entydigt och glasklart. För min del kan jag känna och hysa kärlek till en församling och många av dess medlemmar men även vara ifrågasättande och kritisk till hur den lever eller gestaltas. Andra som bedömer hur jag förhåller mig vill gärna också ha den förenklade bilden: antingen tycker man om kyrkan eller också tar man avstånd.

Den som till exempel benämns högkyrklig kan då bedömas, inte som tillhörig en levande tradition med stor andlig insikt, utan som avståndstagande och kritisk särskilt gentemot dem som är något annat eller inte ens ser sig som tillhörande någon särskild tradition. Extra utmanande tycks det bli för dem som sällan eller endast undantagsvis lever i församlingens gudstjänst och därför känner sig föranlåtna att bedyra att de visst är kristna och faktiskt är det på sitt eget sätt. Det är då de klassiska frågorna om vad det är att vara en kristen aktualiseras och om hur man kan bli en ordets görare om man låter bli att vara en del av församlingsgemenskapen som ordets hörare.

Det blir uppfattat som hotfullt att vara tydlig och övertygad. Det ses som synnerligen komplicerat, motsägelsefullt och svårt om man talar om sin kärlek till Kristi kyrka samtidigt som man kan vara kritisk mot Svenska kyrkan i mångt och mycket, särskilt mot den från världen inlånade och förstärkta storskalighet, det nervösa sysslande med sin organisation eller så kallade ständiga förbättringar.

På lördag ska jag vid en herrfrukost i min församling diskutera frågan om vem som älskar Svenska kyrkan och vad det innebär att vara kyrka för en person som samtidigt både älskar, är glad, missnöjd och ganska kritisk.

Bryr sig Svenska kyrkan om Bibel och bekännelse?

Kristen tro är allt och ingenting. Det kyrkan lär och bekänner är allt och ingenting. Intrycket är svårt att hålla ifrån sig när Skriftens auktoritet avskaffats. Det var inte den historiskt-kritiska bibelsynen som åstadkom det. Det går även med en sådan bibelsyn att ha Skriften som överordnad auktoritet och som primär källa för gudsuppenbarelsen.

Om bibelställe efter bibelställ relaitiviseras och omtolkas så att det som står skrivet så gott som alrdig läses även på sakplanet utan enbart som bilder, symboler för något annat, fiktiva händelser som syftar till något annat än de på sakplanet hävdar - då nedvärderas Ordet och ersätts av människans egna påfund med tillhörande idéer och tankar. Det är då kristen tro kan bli allt och ingenting.

KG Hammar blev uppskattad då han tycktes upphöja människors tvivel och tveksamhet till dygd såtillvida att bara frågorna ställdes så var et tillräckligt. Kyrkans och trons svar blev aldrig särskilt intressanta. Men i en liten artikel i Kyrkans tidning lyfter KG Hammar fram Jesus och hans ickevåldsbudskap. Då finns knappast någon tvekan. Då räcker det inte med att ställa frågan utan då ska man ansluta till den pacifistiska linjen. Går det verkligen ihop?.

Om Skriftens auktoritet underordnas människors egna tolkningar så befinner sig väl även Svenska kyrkan på det gungfly som oral tradition gör. Svenska kyrka har genom tiderna fäst oerhörd vikt vid sina bekännelseskifter som därmed givit stadga och innehåll åt vad man trott och bekänt. De egna bekäönnelseskrifterna har kontrasterats mot frikyrkornas större brist på lärodokument som angivit bas och utgångspunkt till vilken man alltid kunnat återvända. Om sådana dokument saknas är möjligheten, eller risken,  att spinna loss och uppfinna egna inslag och modeller överhängande. Svärmeri och sektväsende har synts i spåren av oklarhet om trossamfunds bekännelse och lära.

När bibelordet relativiseras och uppenbarelsen inte längre fräst finns att söka där blir tro individuell och subjektiv. För ett evangeliskt lutherskt samfund är det allvarligt. Då har man lämnat den grund på vilken Svenska kyrkan liksom andra kyrkor vilar. Visserligen stämmer den gudstjänstfirande församlingen in i den apostoliska och nicenska trosbekännelsen, men även dessa utläggs inte så sällan med tvivel och skepsis som metod. Även där kan bekännelsens ord på sakplanet bortförklaras och symboliseras. Det man säger betyder regelmässigt något annat. Det där med ja är ja och nej är nej är borttrollat...

Nominellt luthersk är Svenska kyrkan i verkligheten något annat. Kyrkans bekännelseskrifter vårdas och diskuteras inte. Frågan infinner sig om man i Svenska kyrkan tycker att det vore bättre om de föll i glömska och aldrig mera hördes av? Präster och diakoner har sällan läst dem, än mindre förtroendevalda och andra anställda. Ibland kan det verka som om inte ens Luthers Lilla katekes lästs och/eller förståtts. Om den egna konfessionens trostolkning och basdokument röner ett sådant öde - vart är vi då som trossamfund och kristen kyrka på väg? Till en position där det mesta, allt och ingenting, går an?

  

Digital snubbeltråd efterlyses-

20 februari var någon inne och ändrade min Facebookinloggning och tog bort mina angivna telefonnummer och min e-postadress. Har ännu inte upptäckt vilka ändringar som personen lyckats göra, om några. Men misstänksam blir jag ju. Det nya telefonnumret som angivits som mitt går till en kvinna i Skutskär! Men hon kanske också är kapad av nätpirater?

Impulsen min är att genast lägga ner och sluta finnas på den sk fejan om det är så lätt att korpa någons konto. Det är så tröttsamt med intrång och kapningar. När familjens epostkonto stals för några år sedan blev det kaos. På några timmar sprutade spam ut från mitt konto som någon annan nyttjade. Det tog månader att ordna så att vi kunde få en fungerande adress igen.

Är det någon som vet hur man förhindrar inkräktarnas framfart? Digital snubbeltråd, virala nubb, nätampuller med lila färg...

Gnäll eller kritik?

Kyrkokritik är dessvärre ibland mera gnäll och kverulantism än underbyggd kritisk analys och granskning. Desillusionerade kritiker kan hamna i besvikelsens gnissel och gny. Andra vill bara lufta allmänt missnöje och hugger på allt och alla.

Gnället har sällan en tanke om alternativa vägar eller lösningar, utan nöjer sig med nålstick och huvudskakningar, himlande ögon och mummel. Ryktesspridning och baktaleri, sådant som ibland förekommer i rikt mått och som jag fått erfara används ofta. Några artiklar med argument och att stå för sina åsikter offentligt genom framträdande med namnunderskrift är ganska ovanligt för gnälleriet.

Kyrkokritik är för mig något som är underbyggt med argument vilka också bygger på och i görligaste mån lyfter fram fakta och kunskap. Det innebär inte att den som är kritisk t ex mot förslagen i en bestämd utredning alltid har färdiga och alternativa lösningar utvecklade. Det är ibland den fråga man får om kritiken av de politiska partiernas engagemang i kyrkan - hur ser ditt förslag ut gällande hur kyrkovalen ska organiseras och den kyrkliga demokratin  fungera? Finns inget färdigt förslag avvisas kritiken som orimlig och dåligt förankrad i verkligheten. Till och med om kritiska ståndpunkter är väl underbyggda genom argument och exempel så räcker det inte till.

Om gnäll och kyrkokritik buntas ihop av de som har stor makt och rejält inflytande över kyrkans beslutsapparat kan det förklara varför man så sällan går i diskussion eller svaromål. Tvärt om tycks det som om kritiken cementerar försvaret till och med för ganska svajiga reformer och bristande förhållanden.

Jesu ord om det raka talet, där ja är ja och nej är nej, kräver av oss uppriktighet och ärlighet. Han som själv är sanningen och livet borde få oss alla att både lyssna till andra men även själva tala det som hjärtat är fyllt av, även ifråga om hur en kyrka organisera och om den självklara plats praktiserad kristen tro borde ha särskilt bland kyrkans tjänare: de vigda såväl som andra anställda, förtroendevalda och volontärer...

Kritiskt tänkande kritiseras i kyrkan

Kritiskt tänkande står högt i kurs. Särskilt inom skolan, åtminstone på läroplanernas papper. Här några vägledande citat ur läroplanen för gymnasieskolan där man anger att eleverna ska kunna

”använda sina kunskaper som redskap för att

– formulera, analysera och pröva antaganden och lösa problem,

– reflektera över sina erfarenheter och sitt eget sätt att lära,

– kritiskt granska och värdera påståenden och förhållanden, och

– lösa praktiska problem och arbetsuppgifter…”

På ett annat ställe i samma läroplan skriver man om elevers förmåga ”att kritiskt granska och bedöma det han eller hon ser, hör och läser för att kunna diskutera och ta ställning i olika livsfrågor och värderingsfrågor…”

Till sist några ord ur skrivningen kring samhällsvetarprogrammet i gymnasieskolan: ”Utifrån studier av samhällsfrågor ska utbildningen ge eleverna möjlighet att utveckla ett vetenskapligt och kritiskt förhållningssätt. I detta ingår att kunna avgöra om på-ståenden är grundade på fakta och att kunna urskilja värderingar i olika typer av källor. Utbildningen ska därför utveckla elevernas förmåga att söka, sovra och bearbeta infor­mation med källkritisk medvetenhet”.

I vårt samhälle fostras de unga till att vara kritiskt tänkande, värderande och ifrågasättande. Men gång på gång ka de som tänker och skriver texter där det finns kyrkokritik blir uppläxade för sin illojala och destruktiva inverkan. De som avvisar kritiken mot kyrkan brukar kalla den illvillig, orättvis och försöka placera den i en tradition eller ett kyrkligt läger som man tror sig kunna utdefiniera utifrån någon slags majoritetsposition gentemot en kritiska minoritet. Att de själva också är ifrågasättande och kritiska lägger de sällan märke till. Skillnaden är att de nöjer sig med att kritisera kritiken.

Tanken på en kritisk solidaritet med kyrkan tycks inte vara möjlig för dem som kritiserar kyrkokritiken. Är man kritisk är man avståndstagande, tycks man förutsätta. Min reaktion är att de som inte orkar eller gitter tänka särskilt kritiskt kring sin egen kyrkas inriktning, dess styrning och ledning, dess organisation.

De som är kritiska t ex mot handboksarbetet och hur det handlagts eller centraliseringsprojektet som övertalande kallades Närhet och samverkan eller som påpekar olämpligheten i sekulära organisationers inflytande över kyrkan eller den fläckvis mycket omfattande bristen på tydlighet vad gäller tro, bekännelse och lära får höra att de förstör och talar illa om kyrkan, att de borde hålla tyst och istället glädjas över allt det fina som den kyrkliga apparaten  åstadkommer. Så mycket är alltså det kritiska tänkandet värt, det förhållningssätt som vi och vårt samhälle omhulda, som man undervisar om och inkultureras i. Vi älskar kritik i teorin, men i praktiken bör kritikerna tiga still för sämjans och den goda stämningens skull. Annars kan ju människor få för sig at allt inte står väl till i kyrkan. Och något värre verkar de som kritiserar kritikerna inte kunna tänka sig.

Nu är kritik ett sätt att uttrycka omsorg och kärlek. Det vill jag med eftertryck hävda. Det man inte bryr sig så mycket om, det kan få passera utan att man engagerar sig eller skärskådar det. Så man ska inte tro att det bara är hälsan som tiger still. Det gör också de som behandlar kyrkans organisation, dess styrning och ledning, som om det vore dem likgiltig

Vart är vi på väg?

De senaste dagarna har det inte gått som förutspått vad gäller längdskidåkning. Skidexperter och sportjournalister har unisont låtit som På spåret: Vart är vi på väg? Uppenbarligen neråt i resultatlistorna. Att det bidrar till pessimism och besvikelse hemmavid är tydligt. Landslagets misslyckande blir till mitt eller vårt eget.

I politiken är det inte så väsensskilt. Moderatledningens flört med högerextremerna möter motstånd och fanflykt. Moderata kommunalpolitiker skakar uppgivet på huvudena och undrar: Vart är vi på väg? Socialdemokraterna har de inte enklare med sin helt insnävade invandringspolitik. Inte heller tycks entusiasmen stor för att sätta unga kriminella i husarrest, en omvänd no-go-zon. Många i det partiet undrar verkligen: Vart är vi på våg?

De senaste veckorna har det stora landet i väster fått en hel värld att låta som programledarna i frågeprogrammet På spåret. Inga, inte ens ledningen i USA tycks veta vart de är på väg. Det svajar och läcker, spretar och krackelerar. Osäkerheten om resans mål i de Förenta staterna gör det oklart i resten av världen åt vilket håll det lutar.

Svenska kyrkan med politiker i dess allra högsta topp verkar också vilsen i en osäker tid. Vart är musiken i liturgin på väg undrar många som försökt följa handboksarbetet. Och vart är kyrkan egentligen på väg med sin naiva tilltro till centralisering och stora enheter. Lokalt inflytande är knappast det mål man inriktar sig på.

Kyrkans kärnverksamhet har länge stått tillbaka för underhåll av fastigheter, maskinpark och organisationsöversyner och förändringar. Varje människas existentiella fråga hamnar under lager av flödesscheman och organisationskartor. Är kyrkan stadd på den väg som till himla bär, undrar en och annan. Men i kyrkan säger nästan ingen: Vart är vi på väg. Möjligen utbrister de i ett lågmält: Quo vadis?

Kyrkans rätta medlemmar, skrev Luther

Artikel 7 borde varje anställd och varje förtroendevald i Svenska kyrkan kunna utantill. Nöjer man sig med att säga artikel 7 så börjar räkneverket snurra och man tänker att det skulle kunna vara ett bud i dekalogen  eller en artikel ur deklrationen om mänskliga rättigheter, ja, kanske något ur barnkonventionen?

Det som avses är en artikel om kyrkan och den står i den Augsburgska bekännelsen. En text som inte bara ett dokument bland andra utan som tillhör Svenska  kyrkans bekännelse och därför har en betonad och framhävd betydelse. Fast kanske skulle man idag använda ett tempus för förfluten tid eftersom den kyrkosyn som där hålls fram är så lite hävdad och omfattad.

Artikeln inleds med orden:
Vidare lära de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdlig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilken evangelium förkunnas och sakramenten rätt förvaltas...

Här är kyrkan något annat än en formell organisation eller förening. Uttrycket de heligas samfund är hämtat ur den Apostoliska trosbekännelsen. I Lilla katekesen frågar Luther: Varför kallas kyrkan de heligas samfund? 
Kyrkan kallas de heligas samfund, emedan endast de människor är hennes rätta medlemmar, som äro helgade i en rätt tro. Sedan anförs två bibelstäällen: Rom 8:9 och 2 Tim 2:19.

Det är många år sedan jag var med om att frågan diskuterades. Då anfördes uppfattningar om den synliga och den osynliga kyrkan för att lösa folkkyrkans breda anslag där man kan vara med alldeles oavsett tro och livsåskådning. Det blev ju problematiskt att hävda att alla skulle med oavsett ro och åskådning bara man erlagt medlemsavgiften (på den tiden hette det kyrkoskatt). Andra menade att man inte skulle bekymra sig om sådant eftersom det låg på Guds domän och eftersom Gud kan avgöra vem som är salig och har tro. Inte ens vid de tillfällena anfördes Luther eller luthersk kyrkosyn eftersom de nordiska folkyrkorna seglat vidare med sina nationella lösningar.

Men det kan så här i reformationsminnestider finnas skäl att på nytt närma sig frågan om kyrkosyn. Särskilt som storskaligheten flyttat gränser och makt högt upp i apparaten kyrkan. Det har ibland sgats att kyrkan har en bekännelse och därför kan man vara med även om man inte själv ser sig som kristen eller själv vill vara kyrka. Kyrkotillhörig uppfattas som något kvalitativt annat.

Även om kyrkan har en bekännelse så är det kyrkans människor som tror. De som är helgade i en rätt tro. Och kyrkan är där Ordet förkunnas och sakramenten rätt förvaltas, vilket inte sker på nationell nivå. De är fortfarande kyrkan, vilket betyder församlingarna, som ska fira gudstjänst. Det är där det förkunnas och undervisas, missioneras och det är där diakonin verkar.

 

Aktuella ämnen

Det finns ingen hejd på angelägna ämnen: om tystnadsplikt, avidentifierad litteratur, "de heligas" arbetsmiljö, om en kyrkoledning som inte vill träda fram, om byråkrati och handboken,... Fler ämnen anmäler sig alldeles själva: invandring och brottslighet, synen på Sverige i världen, att försvara det man är kritisk mot, att ljuga offentligt.

Vad gäller arbetsmiljö kan man undra varför inte Arbetsmiljöverket gör en av sina berömda inspektioner på nå¨några kyrkliga arbetsplatser som låter tala om sig?  Verket kan kan ju ta sådana initiativ själva om det kommer signaler om att det finns risker. Eller också efter hänvändelse från ett skyddsombud. Men ibland sover de Törnrosas sömn djupare än vanligt...

Det är som om de för stunden tar ut varandra. Jag vet inte var jag ska börja. Och inte heller för vem jag skulle skriva. Vad nyttjar det till? Så jag försjunker alldeles själviskt istället i en synnerligen intressant bok: Glimtar från gotländskt kyrkoliv i Gotlands kyrkohistoriska sällskaps serie. Gotländskt kyrkoliv är ju på flera sätt på tapeten även i det dagsaktuella. Nej, för stunden får historien göra mig sällskap.

Skryter kyrkan med sina goda gärningar?

Kyrkans satsning på reklam och information har vuxit långt utöver vad man trodde var möjligt. Visserligen var de gamla predikoturerna dyrbara, men de kompletterades sällan med extra radannonser och än mindre med kampanjer på annonspelare eller bussar. De gamla informatörerna blev snart uppgraderade till kommunikatörer vilket nog fungerade mest som en övertalande definition. Man skulle få intrycket att det handlade om någon slags utbyte när det i de flesta fall gick ut på att tydligare försöka forma och gestalta den positiva bild man önskade att människor (den sk allmänheten) skulle ha av kyrkan.

Med stor beundran har jag sett mängder av uppfinningsrika och ganska festliga annonser och blänkare både i press och på internet. Kreativiteten är det inget fel på. Eller också är det så att den kreativa förmågan övergår och därmed går utöver eller vid sidan om vad en kyrka egentligen är och borde vara.

Det är en svår konst att arbeta för den folkrika kyrkan och önska att människor skall stanna kvar som medlemmar. Betalande medlemmar i första hand tycks det. Möjligen i andra hand aktiva deltagare och i tredje hand möjligen som trons människor. Alla ska med på något sätt och då tycks det räcka att man behåller de formella banden ett passivt och distanserat medlemskap innebär.

Själv har jag fallit i den gropen där jag samsas med en och annan kommunikatör och informatör, förtroendevalda och en massa andra anställda. Mina fall har skett många gånger. Och det utan att vara ledd vid handen av någon med begränsat synsätt. Tio eller femton skäl att vara medlem i kyrkan har jag formulerat i artiklar där jag lovordat allt fint och gott kyrkan åstadkommer. Det har gällt allt ifrån stöd åt ensamma och avsidestagna, till besök på fängelser och häkten, fint ungdomsarbete, olika verksamheter för alla åldrar. Trots att jag själv inte gjort allt det där. Jag harförsökt få kyrkan att inhösta beröm för sina många företräden och goda gärningar (!).

Allt egentligen för att vädja till människor att låta bli att ta steget ut ur medlemsmatrikeln (kyrkotillhörighetsregistret). Tron och gudstjänsten har fått vara med i argumentationen, men eftersom människor inte fylkas kring detta har det blivit styvmoderligt behandlat, lite i skymundan.

Det har slagit mig att det är en ny slags gärningslära när kyrkan basunerar ut alla sina goda gärningar och fina insatser. Inte för att gärningarna ska behaga Gud utan för att de ska tillfredsställa människor. Att göra det goda för att det är ett utflöde av den kärlek från Gud i Kristus man själv och församlingsgemenskapen fått del av behöver inte sättas på reklampelare eller visas för världen. Applåderna och uppskattningen kan även om de ibland är välförtjänta (!) leda bort från evangeliets budskap om frälsning och befrielse. Det är trots allt inte det goda vi tror att vi gör som är vår första kallelse utan att älska Gud först och främst och därefter människor lika mycket som vi älskar oss själva. Hur var det med förträffligheten och att stå i gathörnen för att människor skulle se…?

Det är inte det vi gör som leder människor rätt i livet utan det Kristus har gjort och gör för oss!

Behövs det en ny Mose för att få en fri kyrka?

På mail har stillsam fått två frågor om kritiken mot partipolitiken i kyrkan. Brevskrivaren var ganska trött på argumenten som inte besvarade den fråga som han var intresserad av: finns det en motsättning mellan en demokratisk kyrka och en evangeliserande och missionerande kyrka? Här kan det erkännas att efter alla kritiska artiklar som stillsam producerat under många år riktade mot de sekulära partiernas inflytande i Svenska kyrkan blir argumenten både välkända och näst intill slitna. Vilket inte hindrar att de kan ha fog för sig.

Frågan lydde mer precist: Varför dras ett motsatsförhållande upp mellan en demokratiskt styrd kyrka och en tydlig och missionerande kyrka?

För det första dras inte ett sådant motsatsförhållande upp. Ofta förutsätts att enda sättet för en kyrka att vara demokratiskt styrd är att ha politiska partier representerade i beslutsförsamlingarna. Det är, vilket ofta påpekats, att förvirra frågeställningen. Demokrati i en kyrka förutsätter INTE att politiska partier finns med. Om politiska partier vore förutsättningen för kyrkors demokratiska styrning skulle ju de flesta av all världens kyrkor per definition inte vara demokratiskt styrda! De nordiska folkkyrkorna är en anomali, ett sorgligt undantag.

De flesta trossamfund har andra och demokratiska strukturer. Skillnaden är att de trossamfunden har inga sekulära organisationer och definitivt inte politiska partier formellt inflytande över kyrkornas beslut. Man får nog leta efter kyrkor i odemokratiska stater och i diktaturer för att hitta sådana exempel. Motfrågan blir enkel: varför översätts partipolitikens inflytande i kyrkan alltid lika med ”en demokratisk styrd kyrka”?  

Ta till exempel det sekulära inflytandet som följer partiväsendet. Där uppstår en motsättning till kyrkans missionskallelse. Bara läs de politiska partiernas program och upptäck att tro, bekännelse och lära är så gott som osynligt! Kyrkans Herre, Jesus, nämns inte! Jag frågar ofta efter hur många av de partipolitiska representanterna i kyrkan som ser sig som kyrkans företrädare i partierna och där verkar för tro, gudstjänstdeltagande och dop? Via partierna får även andra, agnostiker, ateister eller andra religioners företrädare möjlighet till inflytande över Kristi kyrka. En tydlig sammanblandning mellan kyrka och värld.

Fråga två handlar om varför kritiken mot partiväsendet blommar upp nu igen. Svaren är ganska enkla. Det beror bland annat på att flera av partierna redan insett det som kritikerna hävdar och de har därför dragit sig tillbaka ett steg och deras sympatisörer har fått ta över själva. Det steget behöver följas av ännu tydligare partipolitiska reträtter så att ingen misstanke om att politiska rörelser är de som egentligen styr Svenska kyrkan. Ett annat skäl är att fler inom de kvarvarande politiska partierna är tveksamma eller kritiska till partiernas inblandning i kyrkan. Partiernas nuvarande företrädare kan gärna fortsätta vara engagerade och förtroendevalda, men då på andra och kyrkliga plattformar. Det har sagts ibland att om partierna drog sig tillbaka då skulle även en hel del av dess företrädare sluta – vilket verkar innebära att partiet är viktigare än kyrkan. Att partiets påverkan på kyrkan betyder mer än det kyrkan kan ge till partifolket!

Till slut växer kritiken därför att vi befinner oss i en sekulär stat där samma partier ofta påpekar att kristen tro och religion är en privatsak. Man kan undra varför denna angelägenhet i den privata sfären då är så intressant att Arbetarpartiet Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna ser det som nödvändigt att som parti styra och ställa i kyrkan? Det världsliga och andliga regementet är så sammanblandat att förvirring uppstår och profetisk samhällskritik blir svår för att inte säga omöjlig.

Ska det behövas en ny Mose för att kyrkan ska kunna frigöras och lämna den statliga och politiska fångenskapen? 

  

Präst och tjänsteman

Det blir som det blir. Och blir det inte så, blir det väl på något annat sätt. En inte ovanlig inställning bland många av det Gudomliga Ordets tjänare. Så benämns nämligen de prästvigda i Svenska kyrkan. Kanske kan det förhållningssättet förklara prästernas svala reaktion på handboksdebacklet i Svenska kyrkan.

Visst har åtskilliga präster varit med i någon försöksverksamhet och tragglat med nya melodier och försökt leva sig in i nya formuleringar. Deras församlingar eller pastorat har avgivit ett yttrande där deras egen insats inte alltid har tillåtits bli stor. Slutligen har reaktionerna och åsikterna formulerats i ett kyrkoråd. De förtroendevalda har ofta vetat någorlunda hur den egna gruppen eller politiska partiet ställt sig, åtminstone till vikten av att förslaget ska gå i mål. Kyrkoherdarnas betydelse har varit stor. De har själva eller i någon arbetsgrupp bidragit med de flesta formuleringarna och slutsatserna. För detta har jag inga belägg annat än god kännedom om hur det brukar gå till i sådana sammanhang (egna och andras erfarenheter).

De påtagligt lågmälda och försiktiga reaktionerna från många av prästerna har märkts på att de inte deltagit i någon namninsamling, sparsamt, om alls, uttryckt sig i tal eller skrift om handboken, har i grunden förhållit sig ganska fritt till kyrkans gudstjänst och handbok, så varför engagera sig…?

Naturligtvis är det dumt att formulera sådana svepande påståenden. De träffar alla och ingen. Blir därmed verkningslösa. Men att anpassligheten är stor bland oss präster har jag sett, ibland hos andra och ofta hos mig själv. Man kompromissar hela tiden och blir efterhand utpräglad pragmatiker för att inte stöta sig för ofta och mycket med begravningsföljen, grupper med starka synpunkter, människor med krav, förväntningar på att det kyrkan gör inte ska vara på det ena eller andra viset, inte så ”religiöst” och plocka bort både Jesusnamnet och psalmer och så vidare. Allt kan man inte gå med på. Men risken är att man tappar orientering när det hela ska vara så öppet och varmt, tillgängligt och i en hel del fall när människor vid dop, vigsel och begravning inte önskar alltför tydlig kristen profil. Små avsteg och eftergifter kan bli avgörande uppbrott från tro, tradition och lära.

Ofta har jag protesterat ljudligt och tydligt när präster kallats för tjänstemän. De är kallade att vara Ordets tjänare i gemenskapen, löftesbundna till kyrkan och dess tro och liv. Kan det vara så att vi sett ett paradigmskifte där de kallade och vigda blivit organisationens tjänstemän som mestadels lojalt utför sin uppgift? Skär några hörn när det behövs och anpassar det man anser behöver justeras. Som jobbar enligt schema snarare än uppgiftsorienterat och behovsinriktat utifrån Ordet, tron och bekännelsen? Schemalagda och infogade i apparaten kyrkan. Styrda av arbetsbeskrivningar och tjänstebeteckningar. Var och en vet om det stämmer eller inte just för honom eller henne!

Ärligheten mot den egna och kyrkans tro kräver omvändelse innan pragmatismen suddar ut det vi fått oss berättat och uppenbarat. Daglig bön och levande tro kan göra under. Då råkar det inte bara bli som det blir.

Om kyrkan i Expressen

Expressen har länge låtit publicera debattinlägg som handlar om Svenska kyrkan. En av de senaste är skriven av Bengt Olof Dike. Han ondgör sig över kyrkokritik som ”tv-kändisarna” Marcus Birro, Göran Skytte och Ann Heberlein fört fram och skriver att de ”behöver läxas upp”. Det är inte mycket till lektion som erbjuds.

Dike går direkt till ett försvar för att politiska partier deltar i kyrkans val. Han hävdar att friheten för enskilda och partier att söka sin lycka i allmänna val är demokratins kärna. Av detta påstående drar han slutsatsen att det är upp till andra nomineringsgrupper att ändra på styrkeförhållandet i kyrkans beslutsorgan. Som om allmänna val vore en nödvändig modell för ett trossamfund?! Kyrkans demokrati kan ordnas på många sätt. Tiden för sekulära politiska partier att kontrollera Svenska kyrkan är förbi och de politiska partierna som hållit sig kvar i kyrkans beslutsapparat borde ha anständigheten att låta kyrkan hantera sin egen organisation. Alla andra trossamfund för ju göra det!

Frågan om partipolitik i kyrkan kan inte hängas upp på hur medlemssiffrorna förändrats. Istället gäller frågan kyrkosyn och ifall samma partier som styr nationen och stiftar dess lagar samtidigt ska styra ett trossamfund. Det bör finnas en åtskillnad mellan partier som styr stat och kommun och de som beslutar om kyrkans liv, dess tro, bekännelse och lära. På spel står kyrkans frihet att tolka evangeliet och forma sitt eget liv. För hur ska kyrkan kunna bli ett verkligt korrelativ, ett salt, en profetisk röst, om samma partier har makt att styra Svenska kyrkan såväl som stat och kommun?

Att ordningen med politiska partier i kyrkan går tillbaka många decennier är ingen vägande invändning, det hindrar inte att det är galet och fel. Politiken kom, mot kyrkans uttalade vilja, in i fullmäktigevalen ett par årtionden in på 1900-talet. Idag borde alla som ivrigt omhuldar den sekulära staten inse att det är inkonsekvent om de som hanterar det sekulära samtidigt styr en kristen kyrka.

Partipolitiken i kyrkan är faktisk och inte förment, dvs påstådd och uppfunnen. Det märkliga är att massmedierna numera aldrig bryr sig om att sätta sig in i frågeställningarna. De borde till exempel granska hur mycket parti- eller mandatstöd som s, c och sd får. Eller undersöka hur mycket av trons frågor som ryms i de kyrkopolitiska programmen. Partierna har en fördel i kyrkans val genom sin valapparat för de allmänna valen, vilket borde granskas. Vilken roll de politiska partistyrelserna (med alla möjliga livsåskådningar inom sig) spelar för kyrkopolitiken är ett annat viktigt ämne. Medierna borde fråga Löfven, Lööf och Åkesson om deras och partiets ställningstagande i de kyrkliga frågorna och om partifolket i kyrkan företräder kyrkan i sitt parti och talar för dop och kristen tro. Man kunde gott undersöka vilken roll partierna spelar när nya biskopar ska utses. 

Svenska kyrkan är en kristen kyrka i den meningen att den anger vad som är dess tro, bekännelse och lära. Men eftersom kyrkan är en folkkyrka har den inga klara krav eller förväntningar att dess medlemmar ska omfatta tron och dela församlingsgemenskapen i gudstjänst och diakoni. Ibland går det så långt att kyrkan inte ens vågar tala trons språk utan använder andra uttryck. Tilltron till kyrkans eget språk är urholkat och avvisas allt oftare till förmån för "världens" språk. Experter "utifrån" har högre status än egna föredömliga exempel. Konferenser fylls av näringslivsgurus och ledarskapsentreprenörer. Diakoni blir samhällsengagemang eller välgörenhet. Mission blir öppen verksamhet och kontaktytor. Innehållsfrågorna trängs undan av allt sysslande med den egna organisationen. Partipolitiken kan inte skyllas för allt detta men utgör sannerligen ett hinder, ett betydande hinder, för att Svenska kyrkan blir en fri kyrka som råder sig själv.

Ovärdig flyttkarusell

Det pågår en enorm flyttkarusell där välfungerande asyl- och flyktingförläggningar läggs ner och människors som just påbörjat sin anpassning till nya livsomständigheter på nytt rycks upp och flyttas. Det finns flera sådana exempel från Gotland som har väckt frustration och ilska. Många andra exempel finns:

Exempel 1

Exempel 2

Exempel 3

Exempel 4

Exempel 5

Exempel 6

Exempel 7

Att antalet boenden under det stora inflödet väckte relativit okontrollerat leder nu till en åtstramning och vissa nedläggningar. Det kan man förstå. Men misstanken att det inte är enda skälet för omflyttningar gnager. Det har varit ett mönster under många år att familjer och ensamkommande i början förflyttas efter 3 månader. Danjin Malinovic berättar om hur det var honom och hans familj i monologen Var är mitt hem. Han ställer där frågan om varför man måste flytta efter 3 månader till ett nytt boende? Ingen förklaring ges. Det bara kommer beslut om förflyttning. Ett skäl som sällan diskuteras är väl att man på så sätt försökt förhindra anknytning om och utifall flyktingarna skulle behöva utvisas.

Psykologer, sociologer och annan samhällsvetenskaplig expertis borde stå enade kring invändningen att nya uppbrott bara ytterligare komplicerar tillvaron för de nytillkomna. Lagom när barnen börjat få nya kamrater eller de vuxnas börjar orientera sig rycks de upp. Igen! Ovärdigt är vad det är!

Se där en fråga som Uppdrag granskning kunde ägna sig åt: förflyttningarna från asyl- och flyktingboenden.

Gnissel

Min cykel jämrar sig. Varje gång vi färdas genom staden vänder människor sig om för at se efter vad som låter så förskräckligt. En gnisslande klagosång som naglar mot en svart tavla. Oljudet har inte med fjädringen och cyklistens tyngd att göra. Navet är osmort. Utan olja. Ungefär som en kristen som struntar i att tillhöra en kristen gemenskap. Eller som en from människa som slutat att bedja. Efter ett tag hörs det att något är i olag. Det gnisslar om livet...

Tvång eller förväntan

Tvång är ingenting som hör hemma i kyrkans värld. Inte längre. Att det kan göra det i inskränkta och diktatoriskt styrda sekter kan inte de stora konfessionerna lastas för. Tvärt om tar de kristna kyrkorna i olika sammanhang avstånd från sådant.

Nät kyrkan förväntar sig att konfirmander ska gå i kyrkan så där en 10-20 gånger under sin konfirmationsläsning och funderar över hur man ska få det att fungera nämns ibland ordet tvång. Det väcker också frågan om den konfirmand som "skolkar" från kyrkogång verkligen ska kunna konfirmeras eftersom läsningen inte fullbordats. Det har ibland också ifrågasatts om konfirmander verkligen ska behöva lära sig några psalmer, trosbekännelsen, några centrala bibelställen etc.

Genom åren har det blivit synligt att det funnits förtroendevalda som nästan demonstrativt undvikit att delta i gudstjänster ens i samband med fullmäktigemöten eller liknande. Det finns inget tvång för förtroendevalda eller anställda att delta i kyrkans liv. Därmed har man känt sig fri att låta bli. Men det finns en förväntan att de som beslutar i kyrkliga angelägenheter även ska dela inte bara kyrkans diffusa "värdegrund" utan dess tydliga tro, bekännelse och lära. Då borde det finnas en medvetenhet att ett kristet liv är ett liv i gemenskap med andra och att man tillsammans i församlingens gudstjänst söker och möter Herren.

Tvång är ingen lösning. Men en förväntan utifrån kyrkans gemenskap och en inre längtan borde utgöra en bra kombination. Kyrkan behöver församlingsaktiva och bekännande kristna som förtroendevalda. En förtroendevald som så gott som aldrig delar kyrkans liv eller övertygelse diskvalificerar sig själv. Ungefär på samma sätt som varje folkrörelse eller organisation förväntar att den som leder ven verksamhet också har engagemang i, kunskap om och aktivt verkar för sin organisation, facklig, idrottslig eller politisk. Om engagemanget i kyrkan underordnas det partipolitiska blir det en upp- och nervänd värld.

När kritik mot det partipolitiska inslaget i kyrkans beslutsorgan uttalas har jag för min del mött stötta och smått kränkta politiker som hävdat att de blivit misstänkliggjorda och uthängda. Att kritiken mot partipolitik handlar om person och inte om principer och ordningar. Självklart bärs de politiska partierna i kyrkan upp av personer. Men de flesta av dem skulle lika gärna kunna finnas kvar som engagerade förtroendevalda även utan politisk överrock.

Några som blivit riktigt upprörda fick det svårt när deras politiska parti tog steget tillbaka och lämnade kyrkopolitiken åt de som ville finna nya vägar. Det var så den borgerliga gruppen uppstod och flera andra... Det första steg borde följas av nya som innebär att de partipolitiska resterna avlägsnas ur nomineringsgruppernas namn och verksamhet och att kyrkliga linjer får bli det som särskiljer från andra.

Trump nämns oftare än Jesus

Förunderligt och märkligt är hur ockuperad man kan bli av alla trumpna rapporter och nyheter från over there! De tar inte bara min egen uppmärksamhet i anspråk utan lägger beslag på de flesta samtal. Knappast ett möte äger rum utan att USA:s märklige president och hans göranden och låtanden måste avhandlas. Inte sedan Nixon och Watergate har någon president på samma sätt tagit oss i anspråk, våra egna frågor till nackdel och förfång.

Inte en nyhetssändning i etermedia, inte en ny utgåva av de flesta dagstidningar klarar sig utan att Trump ska kommenteras, kåseras och analyseras. Ungefär så där som sker just nu på stillsam. För min egen del har det blivit ett måste att ta in dagens Trumphistorier. Därför är mobilen och min ipad applikationstät. Tänk att kunna säga: Jag läste det först! Det vill säga innan det kom i nyheterna i gamla svedala. De stora amerikanska tidningarna har bra appar med läsvärda artiklar: Washington Post, New York Times, Chicago Tribune, Los Angeles Times med flera. Men man bör passa sig för Chicago Tribunes plus-app, ity den lär kosta pengar efter ett tag. men den är synnerligen läcker.

Trump är knappt två veckor in i sitt presidentskap men har hunnit med att dominera hela världens nyhetsflöde. Han använder fågelflockens och fiskstimmets taktik. Genom att vara aktiv och besluta saker som upprör och engagerar dominerar han. Men eftersom fiskarna blir så många blir det svårt att hålla alla i huvudet och koncentrationen på var och en brister. Ty fiskar eller starar skyddas av varandra när de flockas och stimmar (s.a.s.). Detta utnyttjar Trump för sina beslut. De blir så många och kommer så tätt vilket gör att han därmed genom blotta mängden påfund blir herre på täppan och de flesta av hans dekret flyger eller simmar vidare.

I kyrkorna säger vi snart Trump oftare än vi nämner Jesus. Ett exempel på att han verkligen lyckats stjäla vår uppmärksamhet! Även om vi här mest är kritiskt oförstående. Att namnet Trump står högt i kurs i evangelikalt konservativa delar av Amerikas stater kan man möjligen förstå. Där framställs han nästan som en ny frälsargestalt som kan rädda USA från moraliskt förfall. Då tänker de på aborter, förståelse för palestinierna och politiker i Washington. Att man ens kan komma på tanken på Trump som moralens väktare, och att därtill formulera det öppet, är rent befängt.

Stillsamt undrar jag vilka av våra egna frågor som fått stå tillbaka eftersom de tycks vara så svåra att diskutera och samtalet kring Trump går så lätt. Också här tycks de flesta vilja hålla sig i samtalens stim och slippa sticka ut. Ty då kan man få på skallen...

Om välgörenhet och om att ge de förtryckta frihet

Kyrkan ska stå på de förtrycktas sida har det hetat genom åren. Jag har själv sagt det. Många gånger. Oftare förr än jag gör idag. Det beror inte på att jag blivit så oerhört konservativ som en del av mina forna kamrater har påstått. Inte för att det spelar så stor roll hur de etiketterar mig. Anledningen till att det blivit svårare att använda ordet förtryckta nästan som ett slagord är att det alltid tycks handla om människor långt borta eller om några andra än de som tillhör och utgör kyrkan.

Jesus läste ur profeten Jesaja om ”…att ge de förtryckta frihet”. Ett Guds handlande med drabbade av politiskt och ekonomiskt förtryck, av hunger och fångenskap slagna. Ett uppdrag som ordmässigt anammats av en hel del predikanter och förkunnare. Märkligt nog är det förtryckta alltid de andra, de som vi i kyrkan kan göra något för. De radikala orden till trots blir det vi i den välsituerade och medelklassiga kyrkan som borde göra något för dem. Attityden är inte delaktighetens och ömsesidighetens utan vi och dem, uttryck som just dessa förkunnare sällan missar att gissla i andra sammanhang. Men när de själva ordar om saken blir formuleringarna sällan kritiskt granskade.

Risken är att det faktiskt handlar mera om välgörenhet, vi gör saker för och åt dem, än något som har med vår egen gemenskap att göra. De förtryckta är alltid några andra. Vad säger det om kyrkan som Guds folk? Vilken syn avslöjar det på kyrkan och dess tillhöriga medlemmar? Är den en välordnad sammanslutning för publikaner och skriftlärde för vilka fattiga och hungrande är främmande objekt?

Välgörenhet kan enkelt framstå som något av de goda gärningarnas rättfärdighet, något kyrkan gärna berömmer sig av och torgför via allehanda medier. Samtidigt är hjälp i katastrofen något nödvändigt och den kristnes plikt. Det handlar om att komma varje medmänniska till hjälp och stöd när så behövs.

Välgörenhetstänkandet har numera i många sammanhang gett vika för tanken på rättigheter som staten och organisationer och folkrörelser tillskriver den enskilde utifrån rättighetskataloger som världssamfundet enats om t ex i barn- eller kvinnokonventionerna eller i deklarationen om mänskliga rättigheter. Rättigheterna är nationer och stater garant för men deras uppfyllelse förutsätter och kräver att enskilda inte bara förväntar sig egna rättigheter utan även genom eget ansvar bidrar till rättigheternas genomslag.

Kyrkan har dessutom diakonin som sin arbetsmetod som inte handlar om att bli sedd och uppskattad för de goda gärningarnas skull utan som är ett kristet handlande som utgår från kyrkas gudstjänst, dess altare och den kärlek med vilken Gud i Kristus Jesus bemöter sina barn. I diakonin är medmänniskans mera subjekt och mindre objekt än i välgörenhetens storslagna aktioner och kampanjer.

Hur ska det gå med sådana synfel?

Han hälsar inte längre när man möter honom. Har han blivit högfärdig? Har vi gjort något som gjort honom upprörd? Han är nog sådan innerst inne, det visar sig nu. Bryr sig inte om sia medmänniskor.

Så har det låtit när människor kommenterat en välkänd person som ofta syns på stadens gator. Ivrigt har jag försökt motsäga uppfattningarna som börjar sprida sig. Jag råkar nämligen veta att han ser illa. Därför får man faktiskt själv ta ett initiativ och hälsa. Ropar man hans namn så både hör och ser han. Ja, ser och ser. Men då kan ha chansen att via hörseln och suddiga skuggor sluta sig till vem han möter.

Men jag förstår också funderingarna. Mannen kör nämligen bil som furie. Långa vägar, ofta och flitigt. Hans syn på håll är betydligt bättre, även om det nog även där finns övrigt att önska. Hans bil är sällan bucklig. Men det kan bero på at han skyndar sig att lämna in den till verkstaden när den fått sig en törn. Märk väl att det bara sker när han parkerar. Då kan det bli en decimeter för nära stolpar och betongklumpar.

Själv går jag numera med böjt huvud. Då kan folk inte tro att man inte vill hälsa. Trodde jag. Men det hjälper inte. Jag har hört sägas om mig själv att jag minsann sett bekanta och vänner och passerat dem med böjt huvud för att slippa hälsa på dem! Som tur var finns det människor som inte blygs utan tjoar till. Hallå där! Hej på dig, Lasse! Vilket ger mig en möjlighet att räta på knoppen och försöka upptäcka vem av de suddiga skuggfigurerna som sagt något. Starren har nämligen slagit till. Först som tillfälliga störningar där det blev svårt att läsa skyltar. Sedan var det som en bomullstuss hade parkerat mitt över ena ögat.

Doktorerna sa lakoniskt: se igenom! Man vänjer sig. Och till en början gick det ganska bra. Det skarpa ögat kompenserade dimman. Men nu får jag kisa ordentligt. Som på bio häromdagen. Undertexterna blev svårforcerade. Som vore texten skriven på kyrilliska. Vackert men otydligt. Som tur var talades det engelska på vita duken. Eller snarare i högtalarna. Själva duken teg som brukligt. Men endera dagen får man nog filmdukar som också är högtalare.

Nu finns det andra synfel i samtiden. Bekanta i det stora landet i väster ser en ljusets gestalt där jag ser en narcissistisk person med paranoida drag. Hans bufflighet beror nog också på att han har ett märkligt synfel som tycks vända världen upp och ner, ut och in och bak och fram. Så är han en sådan som stänger gränser och bygger murar och tycker pressen ska tiga. Och är besatt av antalet personer som står på vissa gräsmattor. Ett sådant synfel är förmodligen svårare att rätta till än min enkla gråstarr. Inte ens dagliga påminnelser om hur illa det står till verkar hjälpa. Det är då jag undrar hur det ska gå…

Störande element och samtal

Att utgöra ett störande moment eller inslag är ganska obekvämt. Det är lätt att uppleva det som att man förstör den unisona stämningen och en gemenskap som åtminstone ytligt ter sig tät. I en diskussion eller i ett samtal, om det alls kommer till stånd, kan det märkas på flera sätt. Det ena är att varje inlägg eller synpunkt man bidrar (!) med bemöts med pauser och tystnad varefter samtalet fortsätter som om ingenting hade hänt. Möjligen kommer det någon kommentar om at så kan man också se det, men... Det andra som kan hända är att inlägget bemöts med häftiga invändningar som kan verka oproportionerligt häftiga och starka.

Nu behöver sådana reaktioner inte bero på att man betraktas som udda och utanför. Det har hänt de flesta att likartade situationer uppkommit. Men när det händer flera gånger behöver man inte vara överkänslig för att veta att man inte passar in.

Å andra sidan ser jag hellre att detta händer än att det aldrig blir möten eller samtal där man kan pröva sina tankar och argument mot andra. Svenska kyrkan är ofattbart mötestät och där anstäkllda och förtroendevalda ständigt sitter i arbetslagsmöten, ledningsgrupper, konferenser, utbildningar, beredningar, arbetsgrupper, projektgrupper, verksamhetsråd, kyrkoråd, fullmäktigesammanträden...you name it. Men möten över teologiska och spritualitetsgränser för seriösa samtal för dialogens skull där förståelse av de andras hållningar kan uppstå äger så gott som aldrig rum.

Visst finns det ännu mötesplatser där sådant kan äga rum. Men exemplen är inte övertygande många. Inte ens när det gäller så viktiga frågor som Strukturreformen med storpastoraten eller kyrkohandboksfrågorna! Visst är det märkligt i en kyrka som sägs vara ekumeniskt sinnad och till och med en brokyrka mellan olika internationella traditioner och konfessioner?! Ett ämne vid några sådana möten nu under reformationsåret skulle kunna handla om att diskutera hur man får till stånd mötesplatser. Sedan kunde man gå vidare med i vad mån Svenska kyrkan är katolsk och luthersk och hur man ska se på de mera reformerta tendenserna som tycks stärkta.

Ett annat givet ämne för sådana möten vore att beta av vart och ett av de ekumeniska imperativen som finns uppräknade i Från konflikt till gemenskap. Ta som exempel det tredje imperativet: Katoliker och lutheraner bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, till att tillsammans utveckla närmare vad detta betyder i form av konkreta steg, och till att oupphörligt sträva mot detta mål.

Dessvärre tror jag att väldigt många av kyrkans anställda och förtroendevalda inte på långa vägar håller med om den uppmaningen. Jag tycker mig fortfarande ganska ofta snubbla över avgrunder och kraftfulla avståndstaganden från en sådan strävan. Om det stämmer - vad ska man då tänka om oss som kan se imperativet som en viktig del av vår egen och kyrkans kallelse? Är vi störande element?

Ärkebiskopen pucklar på kyrkomusikerna

Antje Jackelén har skrivit en lång artikel i Kyrkans Tidning om Reformation, lärande och liturgi stora frågor under året. Större delen av artikeln handlar om kyrkohandboken och processen och kyrkomusikernas protest. Det tycker jag inte var så välbetänkt. Jag har haft stor respekt för en hel del av ärkebiskopens insatser. Men mot sådant som påstås i denna hennes artikel måste jag invända…

Musikernas kritik har varit till nytta, skriver ärkebiskopen. Hon menar att det förslag (”som vi ännu inte vet hur det ser ut”) innehåller ett förslag att få ändringar i kyrkoordningen så att man lokalt kan fatta beslut om att använda annan musik än kyrkohandbokens! Ett sådant förslag är naturligtvis både intressant och välkommet, men det strider väl egentligen mot det som har sagts vara handbokens inriktning: att vi ska få en gemensam och igenkännbar gudstjänst i Svenska kyrkan. Avstegen från den ambitionen tycks ha blivit så stora att även om gudstjänstens grundstruktur känns igen så är varianterna mycket olika. Det förstår man av Antje Jackeléns kommentar om att ”vi inte kommer att finna vår egen fromhetstradition i allt, men alla ska kunna se att mångfalden i Svenska kyrkan hålls samman i ett gudstjänstfirande med en gemensam rytm i Samling, Ordet, Måltiden och Sändning”.

Handboksfrågan har för många av oss som förhållit oss kritiska till mycket av det vi sett och prövat inte blivit ett för eller emot. Kritiken har under processens gång varit mångfasetterad och både generell och mycket detaljerad. Att en namninsamling för dem är kritiska inte kan innehålla en detaljerad och partikulär kritik borde kunna förstås av alla. Den bottnar i en frustration över den upplevda bristen på transparens och betydande svårigheter att få utredning och kyrkans ledning att delta i dialog och visa lyhördhet för synpunkter från de kritiska. På den punkten står ord mot ord. Men hur kyrkoledningen kan hävda transparens och lyhördhet samtidigt som en så betydande del av kyrkomusikerna är öppet och påtagligt missnöjda är svårt att få ihop.

Ärkebiskopen har svårt att förstå syftet med kyrkomusikernas namninsamling eftersom förslaget är under bearbetning. Här är hon knappast sanningsenlig. Det är klart att hon inser att man även under det som innebär en slutfas, och som andra skulle önska blev en om- och nystart, kan ha fog för att visa sitt missnöje och signalera att man faktiskt anser sig ha skäl att vara kritisk. När ärkebiskopen avvisar namninsamlingen som att den skulle ”undergräva själva remissarbetet” och därmed ”det viktiga demokratiska verktyg” man har för att ta fram bästa resultat, då tar hon i så det rister i kyrkmurarna. Här anar man att alternativa fakta spelat in för att ärkebiskopen skulle kunna ha upptäckt något sådant demokratiundergrävande syfte! Remissunderlag såväl som sammanställning har dessutom redan blivit ifrågasatt. Det har ingenting med att undergräva demokratiska metoder eller verktyg. Utan med viljan att remisserna och de inkomna meningsyttringarna faktiskt ska hanteras och brukas så att de blir till sådana nyttiga verktyg.

Ärkebiskopen fortsätter med att säga att det (dvs namninsamlingen) kan ge bilden av ”en kyrka som inte respekterar sig själv och sina egna beslutsprocesser, vilket i så fall slår mot oss alla”. Det är inte bilden av kyrkan och beslutsprocessen som oroar utan hur det går till när kyrkan i detta fall utreder och fattar beslut. Därtill är det allt överskuggande hur kyrkans gudstjänst ska firas och dess utformning, gestaltning och innehåll som engagerar. En kyrka som är rädd för hur den ska te sig, när det finns djupgående inre oenighet att diskutera, har betydande problem!

Vad gäller denna text upplever jag att prestigen går före lyhördheten. Kanske är det så enkelt som att ärkebiskopen vill få tyst på kritikerna så att de som har makt att besluta får göra det utan besvärande invändningar och frågor?

Kyrkans politiska ställningstaganden

Den 19 januari skrev domprost Mats Hermansson ett inlägg på facebook. Han sa sig ha läst några kultursidor och debattartiklar där det hävdades att Svenska kyrkan bara ägnade sig åt politik. Den kritiske läsaren kan fundera över hur ordet ”bara” förändrar betydelsen av ett påstående. Ordet får i detta sammanhang innebörden att kyrkan uteslutande eller enbart ägnar sig åt politik eller politiska utspel. Mitt intryck är att artiklar som varit kyrkokritiska har handlat om att kyrkans huvudbudskap, om tro, syndaförlåtelse och frälsning och att uppdraget att fira gudstjänst, undervisa, bedriva mission och diakoni ofta kan framstå som en bisak när Svenska kyrkan agerar.

På fråga vilka han avsåg svarar Mats att han inte kommer att berätta vilka tidningar eller skribenter han läst…

Sedan räknar Mats Hermansson skickligt upp en rad saker som ”vi” (i kyrkan) gör. Äpplen och päron om vartannat. Han undrar vad i denna uppräkning som är utspel och vad som är det kristna budskapet:

- vi ber för rättvisa och rättfärdighet.
- vi delar brödet så det räcker åt alla
- vi står upp för allas lika värde
- vi engagerar oss för utsatta kvinnor
- vi ordnar natthärbärge åt hemlösa
- vi ber för fred i Mellanöstern
- vi verkar för dialog i socialt utsatta områden
- vi samlar in pengar för att stödja utsatta
- vi följer med den utförsäkrade till socialen 
- vi samlar in namnunderskrifter till stöd för 
barn på flykt
Mm - och vi tror och hoppas på Gud som skapat hela härligheten.
Kan någon hjälpa mig sortera?

Så långt Mats Hermansson. Listan låter imponerande och kan ge intryck av att vara heltäckande med exempel från allt det kyrkan gör. Listan kan förstås problematiseras. Hela härligheten, den som Gud skapat, skulle ju kunna inkludera allt det som kyrkan politiskt vill motverka: hemlöshet, kvinnoförtryck, krig i Mellanöstern etc. Men det menar nog inte Mats Hermansson även om det i kyrkohistorien har funnits åsikter om att allt av både gott och ont har Gud som upphov och ursprung…

Man skulle naturligtvis kunna tillfoga andra inslag i kyrkans liv om man ville göra listan mer rättvisande. Här bara några enkla tillägg:

Politiska partier sitter i de flesta av kyrkans beslutande organ på alla nivåer.

Kyrkans representativa demokrati låter de förtroendevalda representera parti men inte församling.

Kyrkopolitiker från sekulära partier har starkt inflytande över biskops- och andra tillsättningar.

De beslutar i kyrkomötet om kyrkans lära t ex genom kyrkans böcker.

De kyrkopolitiska grupperingarna hävdar att kyrkan inte ska agera partipolitiskt.

Samma grupper försvarar att kyrkan ska agera politiskt.

Teologiska eller bibliska argument används sparsamt, om alls, när kyrkan t ex genom sin kyrkostyrelse skriver remissvar eller agerar i samhällsfrågor.

Kyrkklockor har ibland använts som ljudlig protest och för att försvåra för högerextrema grupper att använda sin yttrandefrihet.

Så visst agerar kyrkan politiskt och ibland även tydligt utifrån partiintressen. Att det innebär att det förekommer politiska utspel är därför inte så kontroversiellt. Däremot kan det sakpolitiska innehållet behöva diskuteras. Hur har man nått fram till vad kyrkan som ett trossamfund egentligen bör hävda?Bygger det på allmänna föreställningar eller har det sitt ursprung i Skrift och tradition?

Särskilt problematiskt är att ansträngningarna för att väcka tro och att missionera och undervisa om vad kyrkan tror, lär och bekänner tycks vara synnerligen lågprioriterade!

Svagheter i beslutsfattandet?

Ord trollbinder tänkandet. Säg demokrati och jag får för mig att det handlar om att alla ska ha chansen att bidra till beslutsfattandet. Folkstyret förutsätter ju att många har inflytande. Tanken är att malten utgår från helheter som medlemmarna i en medlemsorganisation eller medborgarna i en nation.

Själv sitter jag i ett stiftsfullmäktige. Vid flera sammanträden har jag haft förhinder och inte kunnat delta. Men det spelar liksom ingen roll om några uteblir. Apparatens tickar på ändå. När man är där är intrycket att besluten inte fattas i  fullmäktigesalen utan redan är uppstyrda och cementerade i processer som föregår själva sammanträdet. I de processerna deltar en mycket liten del av fullmäktigegrupperna. Där är deras företrädare så gott som suveräna att bestämma å sin grupps vägnar.

I debatten i fullmäktige kan man naturligtvis ha möjlighet att se till att den mening man har hamnar i protokollet. Om inte annat så bevars till eftervärlden att någon tyckte något, ibland något helt annat än det som blev beslutat.

Jag minns ett fullmäktige då stiftet berättade om alla de kurser man skulle ha i barnkonvention och barnkonsekvensanalyser för stiftet. Då påpekades att ingen sådan barnkonsekvensanalys var gjord för det man skulle besluta i detta fullmäktigemöte så blev bortförklaringarna genomskinliga. Egendomsnämnden hade däremot skött sig och kunde berätta i detalj om hur man gått till väga och vad analysen betytt. Av stiftsstyrelsens uteblivna barnkonsekvensanalysen syntes om jag minns rätt ingenting i det protokoll som så småningom såg dagens ljus. Året därefter hade man mycket nogsamt genomfört och redovisat en sådan analys...

Det finns en hel del svagheter i beslutsapparatens sätt att fungera. Grupperna gör upp bakom lyckta dörrar. Inte alla informeras om sådana uppgörelser och kan därför tro att det verkligen är ett riktigt beslutsfattande som pågår när fullmäktige möts.

Dessutom känns fullmäktigemöten ibland som något nödvändigt ont där processen kan göras kort och koncis. Allt är ju i princip och därtill faktiskt redan klart oavsett vad som sägs. Då är det naturligtvis bra att man fyller ut mötena med olika föredrag, paneler och informationer så att fullmäktigeledamöterna blir välinformerade om sådant de borde veta och känna till. Så har det varit i många andra och olika sammanhang, i årsmöten och i arbetarkommuner.

Många förtroendevalda i stora möten underordnar sig apparaten och de oskrivna reglerna som styr. Därför revolterar nästan aldrig fullmäktigeförsamlingar i Svenska kyrkan trots att de ibland nog borde göra det. Inte för revoltens skull utan för kyrkans och trons skull. Så att tiden och energin hamnar på kyrkans huvuduppgift och inte på det väloljade maskineriets funktion...

De valda ledamöterna kan utöva sin makt om de väljer att göra så. De kan iklä sig den makt de genom val egentligen utrustats med. Eller de kan vid varje möte välja att låta bli och underordna sig och uppfattas som om de föredrar att låta några få bestämma och själva riskera att fladdra för vinden... Just så som jag upplevt mig och min situation i ganska många sammanträden.

After work

En gudstjänstdag kvar på det vikariat jag innehaft hela hösten. Som församlingsherde. Nybliven mellan chef. I ett stort pastorat. Så en viss inblick har jag fått. Även i den nya organisationens vägar och irrgångar. Nu är det inte organisationen som blir kvar i sinne och hjärta. Utan människor med tro, liv och lust, med engagemang och vilja. Som också har haft att kämpa med församlingslivets upp- och nerförsbackar. Dem kommer jag att sakna! Dem kommer jag att minnas!

Hela den kommande måndagen kan karaktäriseras som after work. Repensionering vore ett annat sätt att beskriva det som komma skall. Men sysslolös lär jag inte bli. Hyresvärden ska bygga om vårt hyreshus. Vindar och källare skall utrymmas för att ge plats för något nytt. Så vi kommer att bo på en byggarbetsplats mycket länge. Men då behöver de lagrade lådorna gås igenom och sorteras. Tusentals vykort ska granskas och rensas. Somliga hamnar i pärm. Andra blir sålda. Somliga går till Hades. Dödsriket.

Det gick väl an när människan samlade rötter och nötter. Men en del annat samlande har en tendens att bli skrymmande. Så på ett sätt är jag glad att det är gamla vykort jag samlar. Och inte bilar. Ferrari eller Porsche. Då hade jag väl fått nöja mig med en framskärm. Eller en ratt. Nu har jag istället fyllt ett otal skokartonger med begagnade och obegagnade vykort från före 1950 och bakåt i tiden.

Ingen har sagt något om detta att läsa andras vykort. Brevhemligheten kan knappast tillämpas när man skriver synligt så att andra kan läsa. Men nog kikar man in i människors privata skrymslen och vrår. Ibland. mestadels är det som med mobiltelefonskonversationer: platsangivele, väderbeskrivning, något trivilat man gjort (ätit, badat, solat, promnerat etc). Men ibland blir det rörande och gripande:

Kära mor. Anländ, allt väl...

Efterlängtad upplysning

Nu skriver jag på lediga stunder ett föredrag. Om Martin Luther. Undrar egentligen varför. Det finns för den vetgirige hur mycket material som helst. Redan på nätet kan man finna en uppsjö av artiklar om reformatorn. Det är ju bara att läsa på.

Men förmodligen tvingas man då sålla bland en mängd information om sådant man inte vet något om. Fredrik den vise till exempel. Vem var han? Varför brydde han sig så mycket om Luther? Snart nog fastnar man i stora ord om skolastik, occamism, nominalism och thomism. Kanske är det sådant man vill undvika?

Eller vill man ha en enkel förklaring till varför denne anfäktade forskarmyra kom att förändra så mycket sätta igång en rörelse som snart nog for åt alla möjliga håll. Bidrog han verkligen till att skapa ett ordnat och förnyat tyskt språk? Gav han makten över bibeltolkningen till varje läskunnig person? På sådant funderar jag denna trettondedagsafton. Med längtan efter en aning ljus. Lite epifania om jag får be...

När kommunikationen bryter samman

Vad händer med den grundläggande tilliten i ett samhälle när man utgår ifrån att den som tänker och tycker annorlunda än man själv gör inte är sannfärdig och uppriktig utan ljuger? Det som håller samhället samman vittrar och eroderar. Istället för att kritiskt pröva argument, och att reflektera över vilka sakförhållanden som kan ge stöd åt en viss hållning, så byter man strategi och avfärdar sådant som pekar i en annan riktning och bejakar ensidigt sina egna påståenden och tyckanden. Åsikter blir till fakta, dvs de egna eller den egna gruppens uppfattningar är sanna. Och det just därför att det är den egna falangen som hyser dem.

Det är svårt att veta vad som krävs för att få en sådan svart-vit hållning att vackla, inställningen där ren sanning står mot smutsig lögn och onda avsikter. Om argument inte biter, om fakta avvisas, om journalisters rapportering apriori ses som förljugen och partisk, om vi har rätt och alla andra fel - varför skulle någon då vara intresserad av samtal, dialog och samarbete? Det blir kulturkamp och politisk strid istället, samtidigt som samhällets grundvalar vacklar...

Det politiska exemplet utspelar sig för tillfället i USA där misstron och klyftorna ökat dramatiskt. Kommunikationen över skiljelinjerna blir sämre och svårare, om den alls är möjlig.

De av oss som verkar inom trossamfund kan behöva fråga sig om det finns en tendens till samma attityder inom vårt sammanhang. Vill vi att de som inte tänker och tror exakt som vi själva ska trängas undan och ut? Eller tror vi på brobyggeri och en gemensam kallelse? Det är ingen udda tanke eller ens unik. Det har sagts många gånger i frågeform. Hur kommer det sig att det verkar enklare att föra dialog och ha samtal med människor som tillhör andra religioner än att finna utrymme för samtal över skiljelinjer inom den egna kyrkan? Tål att tänka på, om någon fick för sig att fråga mig...

Vet någon vad Svenska kyrkan egentligen tror och lär?

Att vara konsekvent vad gäller tro och övertygelse är av stor betydelse. Det blir undergrävande om tron blir situationsanpassad och anpassligt förändras beroende på omständigheter. Att stå fast rotad i sin tro och övertygelse har åtminstone tidigare varit ett kännetecken för kyrkan och dess aktiva medarbetare.

Det har inte betytt att man skulle vara opåverkad av fakta och vetande. Tvärt om har det tillhört den fasta tron att finna sätt att förena tro och vetande och att vara intresserad och välinformerad om vad som rört sig i världen. Risken att bli tidsandans lydiga efterföljare har varit en av de faror man ständigt varit medveten om. Hållningen I världen men inte av världen har hjälpt till att hålla balansen.

Tro och lära har i den lutherska traditionen varit uttolkad i skrift och den  den främsta auktoriteten var den Heliga skrift. Den inställningen har man i stor utsträckning delat med den katolska kyrkan. Reformatorerna betonade gång på gång sin tillhörighet till kyrkan och försökte oupphörligen visa hur man stod i samklang med evangeliet, de tre trosbekännelserna och kyrkofäderna. Mänskliga påfund som stred mot Skriften, även när det gällde ron och kyrkan, prövades av reformatorerna mot vad som gick att utläsa av Bibelordet.

Svenska kyrkan har i sin kyrkoordning en första paragraf som slår fast kyrkans tro och lära:
1 § Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv,
är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets
profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska 
och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen 
av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.

2016 års kyrkomöte ville inte låta nyöversätta Konkordieboken så att den skulle finnas tillgänglig i en auktoritativ och språkligt modern upplaga utan avvisade en motion om saken. Det är som om Konkordieboken och dess förklaringar och kommentarer inte längre vore aktuella eller relevanta för Svenska kyrkan utan mera ett smycke att stoltsera och kokettera med. Men att bruka bekännelsetexterna på allvar tycks inte föresväva kyrkans beslutselit.

Att man här kan hitta ett av de starkaste skälen till konflikterna kring förslaget till kyrkohandbok, bortsett från de musikaliska invändningarna, har få insett eller diskuterat. Om vad kyrkan, tror, lär och bekänner blivit mera approximativt och godtyckligt följer att samstämmighet om andra texter som ska få lärostatus blir oenigheten omfattande. Biskopsmötet och läronämnden borde ha uppmärksammat saken, det är deras ansvar att se till tron och läran, men om även detta illustra sällskap själva påverkats av tidsandan och kompromissar med kyrkans tro som den genom historian stadfästs i bekännelsetexter och dokument, då är läget synnerligen allvarligt.

Därför borde ett nytt bekännelsearbete påbörjas i Svenska kyrkan där de historiska dokumenten dammas av och återges något av sin förlorade status. Det hindrar inte att man arbetar fram en modern luthersk vuxenkatekes med svar på vad Svenska kyrkan tror, lär och bekänner. Att det går an att tro som man vill är inget bra svar till den som undrar vad kristen tro innebär och hur man kan bli en kristen, en troende människa.

Namninsamlingen kring handboken

Så skrev jag häromdagen under namninsamlingen som ifrågasätter den kommande nya kyrkohandboken. Jag gjorde det även om jag kommer att fnysas åt som en före detta aktiv och numera enbart pensionerad präst. Vilket ändå innebär att jag verkat mer än 40 år som präst i Svenska kyrkan.

Mina skäl är flera. Även om de skulle kunna avvisas det ena efter det andra är de mina skäl som sammantaget innebär att jag inte har tilltro till det resultat som det synnerligen skakiga handboksprojektet lär resultera i.

Det har sagts at det är viktigt att det finns en handbok i Svenska kyrkan som kan motverka den brokiga mångfald som kyrkans gudstjänstliv präglas av. Jag har inte förtroende för en tvingande handbok som inte håller fast vid den liturgiska grund som är lagd utan som laborerar med alla möjliga slags nya begrepp och en uppsjö alternativ som spretar.

Även om man kommer att kunna fira en gudstjänst som ligger mycket nära nu gällnade handbok så handlar det om att kombinera alternativ så att överensstämmelsen blir stor. Men lika fullt lär det öppna för möjligheten att välja annorlunda och kombinera så att gudstjänsten inte ens hamnar i samma härad. Med denna plocklådemodell motverkas ju detta med en igenkännbar gudstjänst så att man var som helst finner tillräcklig igenkänning.

För mig har det varit både viktigt och trosstärkande att vid resor utomlands och vid besök i andra gudstjänster i t ex katolska och anglikanska sammanhang har kunnat känna igen den gudstjänst som firats i mitt stifts domkyrka och de kyrka där jag varit verksam. Denna samhörighet bör inte hanteras ovarsamt eller som bestående av pusselbitar som kan fogas samman efter tycke och smak.

Detta är inte en kritik mot kyrkoårsmotiverade variationer eller mot ett nyttjande av den historiska och liturgiska skattkammare som kyrkorna har som ett gemensamt arv. Därför har jag uppskattat den rikedom som förts Noterias och sedan Artos missale uppvisat. Uppenbarligen har den traditionen inom Svenska kyrkan inte ens efter många års troget bidrag till kyrkans liturgi blivit uppskattad eller erkänd som en genuin del av kyrkans liv. Att vår främste liturgiexpert Christer Pahlmblad inte fick ingå i handbokskommittén eller ens anlitats som expert talar sitt tydliga språk.

 

I de första publicerade förslagen när handboken skulle prövas i församlingarna innehöll åtskilligt språkligt och teologiskt undermåligt gods. Att man behövt arbeta med det är självklart och inget som är meriterande. Allt annat hade varit omöjligt. Ändå blir dessa bearbetningar nu till argument för att handboken kommer att bli bra. Att en del av det materialet alls kom i tryck förvånade dem som försökte ta handbokens teologi på allvar – den var trots allt tänkt att ha en framtida status som ett Svenska kyrkans lärodokument!

Den kyrkomusikaliska kritiken av förslagen har stämt väl med reaktionerna från landets musikaliska expertis. Att man inte lyssnat och tagit hänsyn är omvittnat, även om man centralt i kyrkan envetet förnekar det, och det är ett annat skäl för att visa misstro mot handboksarbetet. Denna brist på lyhördhet har många omvittnat och arbetets relativa slutenhet och den oförklarligt skyndsamma brådskan att pressa igenom en handbok som redan från början är så ifrågasatt talar inte för att handbokstroheten inom kyrkan kommer att öka.

En luthersk kyrka mån om sitt allmänkyrkliga, ekumeniska och katolska arv kan man stå ut med många olikheter även i gudstjänsten, om man tänker på adiaforadiskussionen under reformationen, men den kan inte godta teologiska utflykter från det kyrkan genom historien lärt, trott och bekänt! Blomsterspråk och trendiga och teologiskt diskutabla utflykter från läran om treenigheten bör därför inte tillåtas påskynda en redan inom kyrkan pågående inre sekularisering och bidra till än mer av svajande lärouppfattningar. Låt mig nämna några frågor i kyrkans aktuella liv där det blir alltmera oklart vad kyrkan egentligen tror och förkunnar när: synden tonas gärna ner liksom människans oförmåga att av sig själv komma till Gud, rättfärdiggörelsen genom tro i det närmaste är borttrollad och Lilla katekesens undervisning i många stycken är både övergiven och bortglömd!

På grund av ovan angivna skäl, och flera andra, har jag skrivit under namninsamlingen som gäller präster kritiska mot nya kyrkohandboken.