Schyman i tröttsam repris

Gudrun Schyman ger sig inte. Nu besöker hon Kyrkans Tidnings spalter med en flammande artikel mot en kyrka som inte förmår göra upp med sitt förflutna. Men visst blir det något av en tröttsam repris. För Schyman som gammal vänsterpartist borde detta med det förflutna klinga på ett särskilt sätt. Partiets uppgörelse med det leninistiska och stalinistiska arvet blev inte lika genomgripande som önskvärt. Och hur blev det med ursäkter till dem som drabbades av Sovjetstatens godtrycke och förtryck? Dessutom - fortfarande kan en partiledare svaja vad gäller dragningen åt det kommunistiska. Men Schyman har ju övergått från en ideologisk fålla till en annan.

Gudrun Schymans intresse för Svenska kyrkan är bundet till frågan om kvinnor i vigningstjänsten och svepande påståenden om patriarkala mönster. Hon upprörs över kvinnor som aldrig fått stöd från ledningen. Som ha fått stå ut med att bli kränkta. Kyrkans biskopar fungerar inte som ledare, menar Schyman. De har inte förstått (!) att de är Ledare och högsta ledningen för en gigantisk medlemsbaserad organisation. Tror hon på vad hon skriver? Att Gudrun Schyman utifrån bätttre förstår det man i ledningen för kyrkan inte inser och begriper? Tråkiga retoriska knep!

Gudrun Schyman raljerar över att somliga gjort karriär till exempel som ärkebiskopen som nu sysslar med klimatfrågor och förre ärkebiskopen Hammar med vapenexporten. Hon antyder att de liksom vänt ryggen åt de i vigningstjänsten anställda samtidigt som kvinnor i det lokala måste fortsätta påta med de patriarkala strukturerna. Som om de utpekade biskoparna endast kan ha en fråga i huvudet. Men det kanske är den gamla fördomen om män och simultankapaciteten som Schyman vädrar?

På en punkt håller jag med henne. De generella anklagelserna båtar föga! Beskyllningar om allt möjligt borde bytas ut mot konkretion. Även i en kyrka måste man tala tydligt. Det är därför Svenska kyrkan har egna instanser med möjligheter för utsatta såväl som anklagade att få sin sak prövad.

Klåfingersvamp och Skrytkremla

Sällan har så många fått korgen som denna höst. Man köar med flätade korgar i alla storlekar för att lära sig rätt handlag. Utrustade med kniv och borste lufsar så alla friluftsmykologerna i grupper ut i markerna. Snart stannar klungan och stirrar ivrigt på Klåfingersvampens taggiga tentakler. Den ska man akta sig för eftersom den ger en efterhängsen klåda.

Och har man var oförsiktig och rört vid svampen blir fingrarna osedvanligt klibbiga så allt möjligt kan fastna. Som grannens gräsklippare och andra utomhusredskap. Det lär ha hänt att en granne själv klibbat fast. Några som testade blev tvungna att hålla varandra i hand hela eftermiddagen.

Och där står en den skärt ruskiga och rodnande Skrytkremlan, säger vår ciceron. Den ska man vara försiktig med eftersom den lossar tungans band och allt möjligt annat också för den delen. Då vill det till att man har rätt utrustning med sig. Munkavle och tunghäfta tillhör standardskyddsutrustningen och kan rekommenderas. Restauranger i närheten av kommunfullmäktigesalar sägs (illvilligt) ibland servera svampen på pin kiv när det är radiosändning från debatten.

Svampexkursionen, det är en sådan vi befinner oss på, för oss förbi stillastående vattendrag. Där upptäcker man Parasollriskan. Den växer i stora klungor ner mot vattnet och tycks stimulera aktiviteter i undervegetationen. Svampen har en audiologisk sida. Det låter som om någon gurglar sig. Under denna riska, som vid regn fäller ner sin stolta och toppigt breda hatt, samlas snigelsällskap. Bryter man svampen doftar den, trots att den inte bara är oaptitlig utan, säger åtminstone finsmakarna, helt oätlig, av kyckling och ljummen öl.

Vår ledare pekar ut flera andra ovanliga sorter vi bör känna till. Där finns Blank Signalskivling som man kan utvinna ett extrakt ur för att polera mässingsinstrument. Den är självlysande särskilt mörka nätter men man vet inte om det beror på nedfall eller har andra orsaker. Fåntratt är ljuvligt seg (släkt med bleka kantareller) men den ser sorgligt löjlig ut med sin svarta slokhatt.

Läshungern är en sort som är utmärkt som blandsvamp, och den går väl ihop med Kapiteltickan, en svamp som faller sönder i sektioner. Man kan även testa Epiksoppen, med seg och trådig stam, såväl som Trivialtrokén men den har lite alldagligt fadd oljesmak. Men vi varnas för Raspig poethätting och Slipprig Snedtrut.

Men snart är korgen fylld av skogens många kluriga växter. Vi går hem och förväller det som vi inte slängt. Och sedan slänger vi det vi förvällt för säkerhets skull. Man kan ju aldrig riktigt veta. Men frisk luft fick vi och en massa viktiga erfarenheter. Som att inte gå ut i skogen utan myggstift. Vi kommer dessutom aldrig mer att glömma svampboken hemma. Och nu vet vi en gång för alla att kaffekorgen är den viktigaste av alla korgar.

Köp och sälj öppnar för himlen

Idag läste jag om, dvs jag läste den en gång till, söndagens predikotext ur Matteusevangeliet 13:44-46:
Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern.
Med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor.
Om han hittar en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den.

Sälj och köp som hjälpmedel för uppenbarelsen, det är vad evangelietexten erbjuder. Upptäck, sälj allt vad du har för att skaffa pengar och köp en oansenlig liten åkerlapp som ingen förstår värdet med. Så ges bilden av den plats där himmelriket kan ligga gömt. Omgivningen fattar nog inte vad som är så lockande. Man skakar väl på huvudet och undrar vad som tagit åt en vanligtvis förnuftig och resonabel människa. Glad är han dessutom i sin galenskap.

Hur kom han på att skatten fanns just där? Varför såg ingen annan den? Vad hade han som andra saknade? Var det tron som gav en särskild sort perceptionsförmåga så att han kunde uppfatta vad som gömde sig i åkern?

Allt är minsann inte vad det ser ut att vara. Och bakom ett oansenligt yttre ligger en hel värld dold.

Glädje över natur och smide

Först gudstjänst och sedan kalas för en 95-åring. Vilken högtid! En vanlig söndag någonstans i Sverige rullar historien förbi när man tänker 95 år tillbaka. Vilka omvälvningar i vetenskap, teknik, i kunnande och världsbild. Och fortfarande fanns där hos jubilaren nyfikenhet och aptit på livet. Och glädje över skapelsens och naturens under.

Vi gläds över jubilarens många intressen och förmågor: ornitologi, smide, naturvetenskap, musik och orgelspel, själavård, fotografi, ödmjukhet, vänlighet, mörkrumsarbete, floran. Tänk om man bara hade några av dessa...

Tidningar som inte länkar

Vanliga bloggare är radikala! De vågar mycket mer än alla dessa tidningar som håller sig med en nätupplaga. Jag har inte hört någon kommentera fenomenet att det nästa aldrig finns länkar i nättidningarnas artiklar. De vill nämligen inte riskera, såsom denna stillsamma blogg hela tiden gör, att läsaren ska surfa vidare och fastna på andra sidor.

Varje länk ger ju läsaren en möjlighet att lämna artikeln för att få mer och fördjupad information någon annan stans. En av journalistikens uppgifter är att ge fördjupning – och den avstår man till förmån för att få läsarna kvar på den egna sidan. Begripligt – ja, men konservativt.

Låt oss få fler och fördjupande länkar i (eller i anslutning till) artiklarna, vädjar en länkande bloggare.

Tidningen Dagen är inte värre än andra tidningar. Men i artikeln om en ny nykterhetsrörelse blir det tydligt. Man skriver om vad man kan läsa på Vitas hemsida utan att länka till den. Kan det bero på att sidan inte är offentliggjord ännu? Hur som - vill man läsa själv får man söka på Google efter adress...

Oljeutsläppen tar Östersjöns fåglar

Men...inte ens det läckraste morgonmål kan förta känslan av upprördhet över fartygens oljeutsläpp i det känsliga innanhavet Östersjön. YLE rapporterar om fortsatta oljeutsläpp. Många verkar vara mycket små, men är farliga och skadliga även de. Al-fågelstammens förtvining är ett vittnesbörd om det. YLE meddelar att Östersjöns alfåglar är speciellt drabbade - beståndet har minskat med hela 70 procent på 15 år, och det anses huvudsakligen bero på olagliga oljeutsläpp.

WWF kräver nolltolerans och strängare straff för oljeutsläpp på Östersjön.

Redarföreningar, Rederier, Sjöfarts-, Polis- och Åklagarmyndigheter: Sätt stopp för oljeutsläppen!
Och Östersjöpressen - vore inte lite undersökande journalistik på sin plats? Berätta vilka förövarna är och varför denna miljöbrottslighet aldrig tar slut?

Frukostens betydelse

En riktigt god frukost får den gråaste av dagar att te sig inbjudande.

Lärorna är döda, sa Greider

DN låter Göran Greider svara på läsarnas frågor i en chatt. Här en av frågorna:

Kalle P: Tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund hävdar att det finns ett växande intresse i Sverige för den kristna tron. Delar du den uppfattningen?

Göran Greider: Nej. Det finns ett intresse för religion och framförallt för personlig tro. Det är något annat. Men lärorna är döda, liksom institutionerna. Sekulariserade har vi inte blivit - snarare har det skett en masskonvertering till konfessionslös mystik.

Lärorna är inte mer döda än ideologierna var när Tingsten på 50-talet prövade tanken eller när Kurt Samuelsson på 60-talet skrev boken Är ideologierna döda. Och skulle institutionerna vara döda vore anarkismen redan här...och så är det dessbättre inte. Greider måste syfta på att lärorna och institutionerna inte betyder särskilt mycket för ett antal människor. De tycker att de är döda eftersom de inte lever i just deras tillvaro. Men inte ens de kan ha sett efter särskilt noga. Skatteverket lever och fångvården liksom polisväsendet. Pensionstiftelser och banker tycks stå på förintelsens brant just nu, men det är något tillfälligt.

En konfessionslös mystik har aldrig varit någon massrörelse och kan väl knappast ha blivit det just nu. Vilka former och uttryck tar sig den konfessionslösa mystiken? Ingen vet, och det är väl en del av mystiken...

Men visst kan det vara så att lärorna är inte populära. De kräver ju ställningstagande och tanke. Enklare då med det oformliga och diffust dunkla. Men tanklöshet är inte en bra hållning och faktiskt helt oförenlig med den religiöst mystiska traditionen som kräver stor disciplin och både teori och praktik. Åtminstone om man ska ta intryck av Thomas Merton , hans efterföljare eller av Wilfred Stinissen.

Inför bokmässan i Göteborg samtalade tidningen Dagen med Maria Küchen, Göran Greider och Göran Skytte. Göran Greider bygger på sitt resonemang med bekännelser om sin egen kristendom (med betoning på egen kan man tycka).
Han säger: - För mig har det ingen avgörande betydelse om jag betecknar mig som kristen eller ej, det är vissa gestalter i den kristna traditionen, som Jesus själv som jag intresserar mig för.

Något intresse för den kyrkliga hiostrien eller traditionen har han egentligen inte.
- Jag har till exempel ingen relation till nattvarden eller andra riter. Jag har bara en relation till Jesusorden och myustiken, med det handlar inte bara om Nya testamentet utan också om Thomasevangeliet. Bibeln är för mig en k'älla för reflektion som gör att dimmorna kan skönjas, men jag tror inte att Bibeln är helig eller Guds uppenbarade ord.

Jag vill inte gärna recensera Göran Greiders tro. Men eftersom han torgför den kan en liten synpunkt ändå vara på sin plats. Jag reagerar på tanken att man kan vara kristen efter sitt eget huvud utan relation till kyrka och tradition. Instant kristendom som man blandar själv efter eget huvud? Det är individualismen upphöjd till norm. För en person som så hyllar det kollektiva som Greider är just denna privata hållning så avvikande udda. Varför är det just på trons område som envar är sin egen lyckas smed?

Greiders uppfattningar har drag av New Age där man pusslar ihop sin egen åskådning allteftersom det passar. Byggstenarna kan man ta lite var som helst. Och Greider kanske borde fundera över hur han som Jesusvän menar sig fungera som kristen i splendid isolation från kyrkan (Kristi kropp) och utan relation till den nattvard som Jesus själv instiftar? Församlingen som kollektiv och gemenskap är den ingenting? Försumbar? Oviktig?

Socialdemokrater som gillar religion

Politik och religion är ett högoddsämne. Det händer också märkliga saker i gränslandet. Brygubben lyfte häromdagen fram följande nyhet: Håkan Julhlot återvänder till Svenska Kyrkan. För tidningen Östran berättar han om varför han bestämt sig för att efter 25 år bli medlem i Svenska Kyrkan igen.

I tidningen säger han bland annat så här: - Hjärtlösheten breder verkligen ut sig i samhället. Folkrörelsen är död. Politikerna sitter i utdragna diskussionsmöten och väldigt lite leder till en främjad solidaritet. Kyrkan har tagit över den rollen. Och jag talar inte bara om kristendomen nu, församlingar rent generellt för människor samman.

Som vanligt är tidningen Dagen uppmärksamt vaken och fångar upp ytterligare en öppning bland Socialdemokraterna för den religiösa världens rikedom. Man skriver om Jan Eliasson som tillsammans med EU-kommissionären Margot Wallström leder det internationella rådslagsarbete som i dagarna lämnar sin sista delrapport: "Vårda värderingar - politik och religion".

Gruppen har noterat fler intressanta saker. De konstaterar enligt Dagen att frågor om religion och politik fått ökat utrymme. Och som exempel lyfter man fram när kyrkorna agerar samlat för att påverka flykting- och biståndspolitiken. Det gamla "samhällskontraktet" mellan staten och kyrkorna, som utgick från att religionen var en privatsak, behöver utvecklas.

-Den andliga erfarenheten är naturligtvis en privatsak, säger Jan Eliasson och tillägger att det gemensamma är värderingsfrågorna:- Alla människors lika värde, att ett samhälle ska bedömas efter hur man hanterar de sämst ställda, och så vidare. Det är viktiga etiska frågor som spelar en stor roll för vilken politik som förs, både här hemma och i världen.

Den endimensionella synen på religion och kyrka behöver alltså förändras. "Samhällskontraktet" behöver utvecklas. Ja, får man erbjuda en liten tanke om hur en förändrinmg skulle kunna gå till kanske man kunde ordna till en "Saltsjöbadsuppgörelse" för hur de olika aktörerna ska förhålla sig tillvarandra. Ett modernt konkordat. Uppskattningen man visar gällande religionens betydelse för vitala värderingar i ett samhälle ger vid handen att man i det Socialdemokratiska partiet på sikt kan komma att omvärdera sin klassiskt religionskritiska hållning.

Men Eliasson och Wallström behöver naturligtvis också mer seriöst pröva om det är förenligt med partiets linje att, tillsammans med andra politiska partier, fortsätta att kontrollera trossamfundet Svenska Kyrkan. Den modellen är otidsenlig och klåfingrig. De politiska ideologierna har, mest i diktaturstater, haft ambitioner att styra och kontrollera de religiösa rörelserna och kyrkorna. Politikerstyret blir naturligtvis en hämsko på kyrkan och en belastning, i detta fall för det Socialdemokratiska partiet, som ologiskt nog inte på samma sätt har ambitioner att lägga sig i eller lust att styra Stockholms katolska stift, Sveriges Muslimska råd eller Evangeliska frikyrkan.

Omprövning är välkommen. Ett samtal med positiva förtecken om religioners roll är efterlängtat mot bakgrund av alla kampanjer för att undergräva och försvaga religion, kyrka och tro. Margot Wallström och Jan Eliasson kan betyda mycket för en nyorientering och grundlig omvärdering. Nu hoppas jag bara att man inte skyggar utan också vågar ta upp de verkligt brännande frågorna på hemmaplan.

Religionen får onormalt stort värde som något att ta avstånd ifrån

Religion kan leda till ett slags besatthet. Intresset går liksom utöver vad som kan anses riktigt brukligt och normalt. Visst är det intressant att det finns livåskådningshumanister som ägnar osedvanligt mycket tid och engagemang åt religionerna i vårt samhälle! Religionerna som något att ta avstånd från och kritisera blir långt viktigare än att positivt utveckla sitt eget alternativ. Märkligt, eller hur?!

Även om det sker med slipade argument och med åberopande av frihet från påverkan och rätt till likabehandling (religionerna emellan), så blir slutsatserna egendomliga. Ingen ska alltså behöva lida genom att få en inbjudan till en gudstjänst i samband med riksdagens öppnande. Och vad är det som är så stötande med det? Det är som om friheten att avstå från religion ALLTID väger tyngre än friheten att utöva religion.

I Sydsvenskan såväl som i bloggen finns inlägget (skrivet tillsammans med Göran Rydland) om gudstjänsten när riksdagen öppnas. Slusatsen där förtjänar att återges: Riksdagens lojalitetsförklaring i Storkyrkan är passé. I en tid när religiösa krafter gör sig gällande är det fel väg att försvara sig med traditioner. Sverigedemokraterna surfar på en främlingsfientlighet där religion spelar en betydande roll. Det bästa försvaret mot dessa krafter är ett sekulärt och religionsneutralt samhälle. Det är först när vi kan skicka våra barn till samma skolor och våra riksdagsledamöter till riksmötets öppnande – utan att någon av dem skall behöva göra våld på sin livsåskådning – som vi har nått det målet.

Göra våld på sin livsåskådning? Tål den inte mötet med en religion?

Camilla Grepes blogg är en sådan som ger syn för sägen. Jag tipsar Er gärna om den eftersom den är riktigt välskriven och driven - men också helt i avsaknad av förståelse för att religion, t ex kristen tro, har ett värdefullt bidrag att ge i samhällsbyggandet.

Camilla Grepe citerar raljant det (också i mitt tycke) märkliga fenomenet med clowner i kyrkor på detta sätt:Varenda kyrka med självaktning håller sig med en clown idag. Ett tidens tecken tydligen. Ett lik på väggen och en clown vid altarringen. Har nattvarden bytts mot Mariakex och jordgubbssaft? Frågorna hopar sig. Vad ska barna tro? Hur ska detta tolkas??

Men ett lik på väggen har man väl ändå inte? Det förbjuder om inte annat begravningslagen...

Och en artikel om Bibelsällskapets barnsatsning Bibeläventyret får en käck slutkläm efter ett citat ur Bibelsällskapets uppgift: … att stärka Bibelns roll i samhälle och kyrka, att tillgodose behov av bibelinformation inom skola, press, media och samhällsfunktioner, att producera bibelanvändningsmaterial samt att medverka till att positiv attitydbildning skapas kring Bibeln, både som Guds uppenbarelse och som samhällets värdegrund.

Guds uppenbarelse och samhällets värdegrund?? När kommer skolan att släppa in McDonalds att medverka i hemkunskapen?

Bibelns betydelse motsvaras av McDonalds? Ja, religion gör de märkligaste ting med människor och deras omdömesförmåga.

Antikyrklig kampanj -igen

Kampen mot kyrkan går vidare! Här en uppgift från Newsdesk som jag för säkerhets skull återger i sin helhet:
Samtliga riksdagsledamöter har tillställts en vädjan om att stödja en namninsamling om Svenska kyrkan och medlemskapet. Ett ämne som även Gudrun Schyman engagerat sig i genom den undersökning hon låtit göra, och som visar att varannan svensk är medlem i Svenska kyrkan utan att vilja vara det. Att de ändå är det, beror på att Svenska kyrkan tillämpar medlemsregistrering av barn genom dop eller anmälan av föräldrarna.
- Ett förfarande som måste anses föråldrat och definitivt inte är rättfärdigt gentemot övriga trossamfund när Svenska kyrkan inte längre är en statskyrka, säger Kjell Nordberg på bildning.se.
Namninsamlingen syftar till att få Svenska kyrkan att anordna en medlemsdag då man sätter två alternativa valsedlar i händerna på medlemmarna. Med den ena bekräftar man det medlemskap föräldrarna registerat, Med den andra avsäger man sig detsamma.
När insamlingen är avslutad kommer den att tillställas Kyrkostyrelsen, Biskopsmötet och Ärkebiskopen.

Ett medlemsskap för att man vill gynna det kyrkan gör faller liksom inte kampanjmakaren Kjell Nordberg in. Diakonin med stöd och hjälp för gamla och sjuka, hembesök och uppsökande verksamhet, insatser på fängelser och häkten, sjukhuskyrkan, ungdosmarbete, solidaritetsarbetet genom Hela världen (dvs Lutherhjälpen och Missionen), etc, etc. Vårdandet av kulturarvet, levande kyrkobyggnader, musik och andra kulturevenemang...och så kan uppräkningen fortsätta. Förutom gudstjänst, meditation, kursgårdar och mötesplatser.

Kjell Nordberg - lägg ner Din antikampanj och arbeta för något Du stöder! Vad är Du egentligen för, Du som är så emot Svenska kyrkan?

Och Gudrun Schyman förnekar sig inte berätta Kyrkans Tidning. Nu har hon låtit ett undersökningsföretag Synovate (tidigare Temo) fråga så här : Om du inte som barn hade blivit medlem i Svenska kyrkan tror du då att du senare i livet hade gått med i Svenska kyrkan eller tror du inte det? 50 procent av de 1 006 deltagarna svarar nej. 28 procent svarar ja. 14 procent svarar att de inte är medlemmar och nio procent vet inte.

Så kan man naturligts fråga. Men VARFÖR frågar man så? Gudrun Schyman vill naturligtvis inte bara veta. Hon vill använda svaren till något. Nu är nyansrikedomen i frågan inte av det imponerande slaget. Utan här har man verkligen fått till en riktig trosfråga. Kan inte vara så roligt för ett aktat undersökningsföretag att bara leta tro och attityd. Nåväl, en upplyst gissning handlar om att Gudrun Schyman önskat få en hävstång för att undergräva relationen mellan de kyrkotillhöriga och Svenska kyrkan. Även Schyman har fastnat i den utanförstående kritikerns fälla - och hon ger sitt bidrag till antikyrkliga stämningar. Lägg av Gudrun! Säg vad Du själv tror på och vill stärka istället för att få andra att ifrågasätta sina tillhörigheter.

Att tillhöra ett sammanhang av tradition och därför att man infogades där i unga år är ingen dålig grund för tillhörighet. Dopet och konfirmationen har säkert förstärkt bandet till kyrka och församling. Likaså anhörigas högtider som firats i kyrkans gudstjänst. Så relationen är inte så kylig som somliga nog hoppats på...

Tala tydligt

Schymans TV8-program fick villiga gäster. De stämde in i klagosången över det egna samfundets brister och tillkortakommanden. Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa... Men även gästerna hade svårt att precisera vem eller vilka i Svenska kyrkan som borde ta på sig ansvaret för de övergrepp de tycktes mena ha ägt rum. Övning i att tala tydligt behövs tydligen.

Gör tankeexperimentet att företrädare för näringslivet skulle sitta i TV och vara extremt kritiska mot sina företag. Kritiken behöver bli precis och riktas inåt mot dem som bär ansvar!

Lingonsafari med vilda djur

På lingonsafari räfsar man snart ihop en hink av det röda guldet. Mums! Vilda djur är förstås i farten. Och de är hemska! Visste Du att:

Det finns över 3500 arter av stickmygg beskrivna i världen! I Sverige förekommer 47av dessa arter

Myggbettet är en allergisk reaktion på stickmyggans saliv. Hur stor reaktionen blir är individuell.

En stickmygghona kan suga blod vid mer än ett tillfälle under sitt liv.

MEN - nu blir det rårörda lingon till gröt och fil! Den virtuella florans beskrivning ljuder av poetisk klang

Lingon är ett ris
med vintergröna
läderartade blad
och röda bär.
Bladen har nedböjda kanter,
översidan
är glänsande grön
och undersidan
blekgrön
med glandelprickar

Hungern efter läckerheter blir för stor och snart är vi i skogen och jagar det gyllengula guldet: Cantharellus cibarius. En överfylld hink blir vår belöning. Tack till dem som ordnade vår safari och visade oss vägen till stället där det växer...!

Schymans engagemang för Svenska kyrkan

Gudrun Schymans TV-program i TV8 följer hon upp med en debattartikel i Dagen. Hon är inte bara tydlig utan övertydlig i det hon skriver: Nu i september är det 50 år sedan Kyrkmötet beslutade att även kvinnor kunde bli präster i Svenska kyrkan. Det vill vi fira! - säger kyrkan. Men vad är det egentligen man vill fira? Att det inom kyrkans institutioner pågått en systematisk, periodvis lagstiftad, diskriminering av kvinnor? Att det, i klartext, under decennier pågått allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. Istället för att fira borde Svenska kyrkan be om ursäkt och lova bot och bättring.

Svenska kyrkan diskriminerar heter det. Men kolossen Svenska kyrkan behöver nog brytas ner i mindre delar för att man alls ska förstå vad det handlar om. Anklagelsen om diskriminering hamnar ju ytterst hos de beslutande - dvs hos samma politiska partier som leder och i olika konstellationer styr Sverige. Och de politiska partierna är nog inte särskilt benägna att ta på sig ansvaret för Schymans anklagelse. Eller be om ursäkt...

Jämför man brösttonerna om systematisk diskriminering med det Gudrun Schyman själv citerar från Jämo blir kontrasten tydlig. Granskningen av Svenska kyrkan ger ingen "entydigt betryggande bild av kyrkan som värn för jämställdhet och mot könsdiskriminering", citerar hon.
Schyman behandlar sedan Kyrkans Tidnings undersökning där nära 60% av kvinnorna upplevde att de behandlats illa eller diskriminerats därför att de var kvinnor. Förfärande siffror naturligtvis - men vem som bär ansvar för det många kvinnor upplevt är inte enkelt att fastställa.

Min tro är att det oftast handlat om kollegor som betett sig illa - inte om att Svenska kyrkans kyrkomöte, kyrkostyrelse, stiftsstyrelser eller stiftsfullmäktige, kyrkonämnder eller kyrkofullmäktige bejakat eller godkänt diskriminering. Men visst behöver Svenska kyrkan arbeta med den kultur som gör att det finns många exempel på mellanmänskliga kontakter och relationer som inte hållit måttet. Och där måste man själv säga ifrån. Man behöver anmäla övertrampen, inte tiga. Och är det inte av den naturen att det kan anmälas, så kan man i alla fall protestera. Vi är många som vill att ALLA, män och kvinnor, ska behandlas likvärdigt och med respekt.

Med en överrepresentation av små, mycket små, arbetsplatser blir också bristen på kunskap och kompetens mer påtaglig. I de små sammanhangen har man inte tillgång till anställda experter som hjälper till att hålla nivån och godtagbart handha jämställdhetsplaner och arbetsmiljöarbete.

Gudrun Schymans stora intresse för Svenska kyrkans fel och brister är rörande. Men är inte omsorgen lite sent påkommen? Nästa gång kanske någon annan organisation som hon känner och engagerar sig för får del av omtanken? Svenskt näringsliv kanske?

von Holstein avgår från Kulturrådet

I qube von Holstein får lämna sitt uppdrag
Kulturen får klara sig utan hans bidrag
Han skulle ju röra i grytan med besked
- men rörandet blev rörigt nog
blev rörande uttåg...

Nu hoppas vi alla på mer kulturelit
som sköter anslagen med reda, kraft och nit
Som giver de rätta vad rätt de hava skall
Gör fler kulturår, alla ber.
Gör rätt : ge mer till fler!

Betyg på närvaron...i riksdagen?

Ogiltig frånvaro är oacceptabel från första timmen, menar minister Björklund. Skolk ska in i betyget. Det kan vi läsa i dagens Svenska dagbladet. Glashuset riksdagen klirrar påtagligt vid sådana stenar...

Betyg ska skolan sätta
på mångahanda ting.
Uppförande befästa,
belöna god ordning.
Elev, Du vägs på guldvåg.
Prestera, mer och mer!
Att döma av det vi såg,
betyg bör gälla fler.

I plenisalen stora
står stol vid stol så tom
Har riksdagsmännen våra
gått bort, ja var är dom?
Förfallet är det giltigt?
Frånvaro spridd som gift.
Närvaron är den viktig?
När alla är på vift?

Vart fjärde år, för sällan,
bedöma prestation.
Politiker i fällan,
sitt still på plats, god ton.
Betygen ni vill sätta
på ung elev och svag -
nu drabbar er, med rätta.
Var där var dag, gör lag!

När klostret invigts åkte munkarna sin väg

Nydala kloster återinvigdes med pompa och ståt i juni, kan man läsa i tidningen Dagen. Det skedde i en gudstjänst som sändes i P1. Men klostret står tomt, eftersom munkarna bara ett par dagar senare åkte hem till Vietnam och inte har varit på plats i Nydala sedan dess!

Men man kan förstå bröderna från Vietnam. Historien berättar ju om hur det gick till förr i Värnamotrakten. För 500 år sedan slaktade man munkar, dränkte deras abbot, och drev de som klarade sig med livet i behåll på flykt, berättar Dagen. Professor Peter Beyerhaus från Würtenberg underströk vid den högtidliga invigningen cisterciensordens betydelse för den kulturella och andliga utvecklingen genom tiderna, och tillade:"En stor orätt som begåtts i kyrkans namn har sonats i dag. Vi hoppas att det här ska få betydelse för kyrkan i hela Norden." Det kan man läsa i Nyheter om kyrka, kultur, samhälle.

Anledningen till munkarnas frånvaro lär vara mycket enkel: ett val av abbot i hemklostret i Vietnam. Så hav hopp! De kommer säkert snart tillbaka.

Att Guds kvarnar ibland mal med knusende ro, dvs långsamt, får man försöka ta till sig. Och med evigheten för ögonen bör även kommunfullmäktiges ordförande i Värnamo, Christer Fjordevik, ge sig till tåls. Åtminstone har man invigt klostret.

Visst är det en uppmuntrande nyhet när en fullmäktigeordförande blir besviken för att det inte firas gudstjänst och bes i klostret! Ett föredöme är han, det ska sannerligen sägas med tillfredsställelse. Tänk att en politiker arbetat så aktivt för att få munkar till platsen! Ett tips att lämna till varje kommunfullmäktigeordförande. Ingen vill vara sämre än Värnamo!

Bibeln ger vägledning om hur man ska se på detta dröjsmål. Tusen år är i dina ögon som den dag som förgick i går, som en av nattens timmar (Ps 90:4). Förvånande är att munkarna inte lånade ett ord från Jesu avskedstal: En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen (Joh 16:16).

Risk att vi inte tar ansvar för de svagaste

Arbetslinjen drivs för långt. Kraven blir omöjliga för dem som inte förmår eller mäktar! Kraven på prestation har ökats och blir alltmer till villkor för stöd och bistånd. Regeringens politik går för långt. De svagaste hamnar i farozonen. Läs tidningen Dagen och se vad Helle Klein, Lennart Koskinen och Esbjörn Hagberg tycker.

Om människan får sitt värde enbart genom lönearbetet, då har man missat Bibelns budskap om människovärdet, tycker flera kristna profiler. Företagaren Per-Olof Eurell tycker att det är positivt att det blir fokus på den enskildes ansvar. Så inleds Dagens och Hasse Boströms läsvärda artikel.

Och ytterligare någon, en mera stillsam person, ger faktiskt sina synpunkter.

Upp till kamp mot Svenska Kyrkans statistik!

Upp till kamp emot väderkvarnarna! Så tänkte jag när ögonen föll på ett upprop mot, hör och häpna, Svenska Kyrkans medlemsstatistik! Om statistiken är vad man helst av allt vill ändra på, hur har man det då med sina prioriteringar? Har man möjligen för lite att göra?

Konsulten Kjell Nordberg har ändå samlat sig till ett sådant upprop. Vad är det då som upprört så med kyrkans egen statistik? Jo att den redovisar alla medlemmar som finns. Nordström tänker att någon tvångsanslutits och därför inte bör, ska eller får, redovisas. Så här inleds hans upprop:

Upprop mot Svenska kyrkans förlegade medlemsstatisk som bygger på forna tiders tvångsanslutning och är djupt orättfärdig gentemot andra likställda trossamfund!

Den 1 januari 2000 skildes Svenska kyrkan från staten. Medlemsregister och statistik som bygger på det förhållandet, bör förklaras vara av endast historiskt värde.

Tvångsanslutningen skulle alltså vara något som skett mot människors vilja. Tanken är anakronistisk. Man kan inte gärna ändra förställningen, den världsvida idén på den tiden befäst bland annat i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, att barn följde sina föräldrars religionstillhörighet. Barn till föräldrar som tillhörde Svenska kyrkan fick följa dem in i samfundet.

Ingen behöver försvara modellen - den finns inte kvar på samma sätt. Idag är det dopet som är medlemsgrundande. Bär föräldrar fram sina barn till dop blir barnen inlemmade i kyrkan.

Frikyrklig statistik är inte berömd för sin ackuratess. Matrikelförsamlingen har inte alltid haft så stor samstämmighet med den verkliga. Och minns jag rätt så har det funnits exempel på att man redovisat vänkretsen som tillhörig. Men det är en obetydlig randanmärkning. Statistik som angreppspunkt är förvisso originell i kyrkga sammanhang, men kan ändå vara värd en tanke.

Vad orättvisan skulle leda till får man inte riktigt kläm på. Min tanke är till sist att detta är en påhittad kampanj som ska leda till uppmärksamhet (sådan som den jag här har levererar). Och så blir Kjell Nordberg omtalad och intressant och får konsultuppdrag och erbjuds hålla fler föreläsningar.

Men, nej, det var en elak tanke. Den ångrar jag genast och tror på det rena uppsåtet. Och med ett sådant intresse för statistisk korrekthet blir hans uppgift storligen intressant. Den får en vidsträckt tillämpning. Nästa upprop kanhända tar upp fackföreningarnas statistiska frivilliga medlemsskap? De politiska ungdomsorganisationernas medlemmar? Studieförbundens cirkel- och evenemangsrapporter? Gå med i kfmls (Kampförbundet mot låtsade siffror)!

Upp till kamp!

Kulturdagar förgyller livet

Ljusstråket i trakten av Nora har de senaste dagarna (lördag-söndag) fått människor att vallfärda till konstutställningar och ateljéer. Ett av många liknande arrangemang i landet för att ge uppmärksamhet och draghjälp åt kämpande kulturarbetare. En hjälp som inte bara kommer utifrån utan som konstnärerna själva driver fram varandra till stöd.

Under söndagen duggade det över Bergslagen och måltiden i Berglunds Schweizeri erbjöd läckerheter och värme. Därifrån begav vi oss till Björn J:son Lindhs utställning i Viker och sedan till Nora församlingshem, ett unikt hus. Församlingshemmet som uppfördes 1997 ges ett ovanligt starkt skydd, bl.a får fast inredning och inre färgsättning inte förändras. Församlingshemmet uppfördes efter en arkitekttävling, och ritades av arkitekterna Tina Wiik och Ingrid Reppen.

Och vi bejakade ivrigt efter ytterligare några besök denna dag att dylika kulturdagar förgyller livet!