Nobelpriset i litteratur i all ära. Ännu är inte högarna på nattduksbordet och på fönsterbrädor och bord genomlästa. så den gode Jean-Marie Gustave Le Clézio får vänta (för min del alltså) ännu en tid. Språket luras, Le Clézio lär inte behöva vänta. Det är jag som ska dröja. Men bokhandlarna lär ändå få bråda tider att plocka fram och beställa hem.
Här Njuter jag istället av andra böcker: Falling Man av Don DeLillo, publicerad av Scribner, Gotländskt och kyrkligt, Festskrift till Ove Lundin, utgiven på Artos, Rummet inom dig, Klostervisdom för vardagslivet, utgiven på Libris, Pingströrelsen i 2 band, även dessa är utgivna av Libris och Göran Bergstrands Inte bara Knutby, Drömmen om det fulllkomliga som Natur och Kultur givit ut.
Som om det inte räckte läser jag om Jesper Swedberg Levernesbeskrivning och Haquin Spegel Guds verk och vila, böcker som för länge sedan blev utgivna i Natur och Kulturs klassikerserie.
När jag tänker efter är läsandet en process där avbrott och andra intryck blandas upp med inmundigandet av en bestämd bok, eller en hel hoper. Att upplevelsen och tankarna därför färgas av mycket annat än det som författaren avsett är en självklarhet. Sträckläsning är ett sällsynt nöje, men alltför sällan har jag unnat mig den. Därför har de många påbörjade böckerna blivit mitt sätt. Men därtill läggs arbetsliv och fritid, radio och television samt tidningar och tidskrifter i mängd. Rörigt måhända, men vitaliserande också. Jag läser alltså finns jag!
13 oktober 2008
11 oktober 2008
Grödor och gåvor
Utanför är det höst. Kastanjen protesterar mot blötan och kylan med lysande gula färger. Marken får en gyllene matta. Det är ännu inte bara mull och spretiga grenverk. I kyrkan Tacksägelsedag. En påminnelse om att det finns så mycket att tacka för. Människor som gått före. Livet. Grödor och gåvor...
09 oktober 2008
Vigselrätten ifrågasatt
Vigselrätten har blivit en allt hetare fråga. Och det långt innan Sverige som land genom sitt parlament beslutat hur det ska vara. Oppositionen gör nu sitt drag för att försöka ta initiativet. Egendomligt nog har redan kyrkorna blivit bovar (eftersom flera vill undvika att stå för den legala delen av samkönad vigsel) trots att samhället ännu inte beslutat sig för hur det ska vara i framtiden!
Frikyrkosamfunden blir mer övertygade om att det enda rätta för dem är att avstå vigselrätten. Dagen skriver: Kyrkornas vigselrätt är en het fråga just nu. Många verkar luta åt ett avskaffande av vigselrätten som en lösning på många problem. -Staten bör sköta sitt och kyrkan sitt, säger Göran Zettergren, missionsföreståndare för Svenska missionskyrkan.
Och i en ledare kommenterar tidningen:Debatten kring äktenskapets framtida utformning tränger djupare in än aldrig så många laddade diskussioner om skattenivåer. Äktenskapet mellan man och kvinna har tusenårig tradition bakom sig och ändras inte i en handvändning utan att det får konsekvenser för den framtida kulturen. Här handlar det om både historia, religion och kultur, liksom om hur äktenskapet alltid har förknippats med familjebildning och barn.För många i den kristna kyrkan är äktenskapet i den här betydelsen instiftat av Gud, en uppfattning som också delas inom de stora världsreligionerna. I en överväldigande majoritet av länderna är äktenskapet exklusivt för man och kvinna.
Även Svenska kyrkan säger i sin handbok just det att äktenskapet är instiftat av Gud. Ska man ändra det behöver man en god teologisk begrundning. Enligt min mening saknas den allsidiga genomlysningen fortfarande, trots att man givit ut dokumentation och en omfattande bok i ämnet.
Historieskrivningen får en ny betydelse när man läser Oloph Bexell i SvD: När den kyrkliga vigseln gjordes obligatorisk genom 1734 års lag var Sverige ett religiöst enhetssamhälle. Det var naturligt att lagstiftaren överlämnade frågan om äktenskaps ingående till kyrkan.
Monopolet på vigselrätten fungerade fram till 1873, då staten som en konsekvens av ny lagstiftning delegerade den också till så kallade ”främmande trossamfund”.
År 1915 infördes ordningen med borgerlig vigsel för dem som önskade en vigselakt fri från religiösa inslag. Urholkningen av den kyrkliga vigseln har därefter påskyndats genom det utbredda samboendet och, under senare år, genom införande av registrerat partnerskap.
Allt tydligare blir att det inte handlar om lika rättigheter för homo- och heterosexuella. Lika rättigheter har man redan. Nu gäller det att omdefiniera ett gammalt ord och besluta om att det skall få en ny betydelse. Och jag tycker att Oloph Bexell har rätt när han hävdar: Dagens komplicerade mönster av olika samlevnadsformer och familjebildningar motiverar en uppstramning av formerna för att ingå äktenskap.
Det kan alltså ske genom införande av en civil ordning för alla som önskar få sina relationer betraktade som äktenskap (eller vilket begrepp man nu vill använda) och som vill bli omgivna av det rättsliga skydd som idag tillförsäkras det formella äktenskapet.
Det rimliga är att lagstiftningen endast erkänner en enda form för att ingå äktenskap, nämligen en enkel registrering, inför statlig myndighet.
Den kyrkliga opinionen är inte entydig, långt därifrån. Men det är en betydande och växande (!) grupp som anser att det enda rätta är att staten återkallar sin delegation av vigselrätten. Då återstår för trossamfunden den andligt och religiöst motiverade akten för den som inte först eftersträvar legaliseringen av sin samlevnad utan som faktiskt verkligen längtar efter och vill ha bön och välsignelse.
Men frågan är ännu inte avgjord. Och DU har väl också en åsikt?
Frikyrkosamfunden blir mer övertygade om att det enda rätta för dem är att avstå vigselrätten. Dagen skriver: Kyrkornas vigselrätt är en het fråga just nu. Många verkar luta åt ett avskaffande av vigselrätten som en lösning på många problem. -Staten bör sköta sitt och kyrkan sitt, säger Göran Zettergren, missionsföreståndare för Svenska missionskyrkan.
Och i en ledare kommenterar tidningen:Debatten kring äktenskapets framtida utformning tränger djupare in än aldrig så många laddade diskussioner om skattenivåer. Äktenskapet mellan man och kvinna har tusenårig tradition bakom sig och ändras inte i en handvändning utan att det får konsekvenser för den framtida kulturen. Här handlar det om både historia, religion och kultur, liksom om hur äktenskapet alltid har förknippats med familjebildning och barn.För många i den kristna kyrkan är äktenskapet i den här betydelsen instiftat av Gud, en uppfattning som också delas inom de stora världsreligionerna. I en överväldigande majoritet av länderna är äktenskapet exklusivt för man och kvinna.
Även Svenska kyrkan säger i sin handbok just det att äktenskapet är instiftat av Gud. Ska man ändra det behöver man en god teologisk begrundning. Enligt min mening saknas den allsidiga genomlysningen fortfarande, trots att man givit ut dokumentation och en omfattande bok i ämnet.
Historieskrivningen får en ny betydelse när man läser Oloph Bexell i SvD: När den kyrkliga vigseln gjordes obligatorisk genom 1734 års lag var Sverige ett religiöst enhetssamhälle. Det var naturligt att lagstiftaren överlämnade frågan om äktenskaps ingående till kyrkan.
Monopolet på vigselrätten fungerade fram till 1873, då staten som en konsekvens av ny lagstiftning delegerade den också till så kallade ”främmande trossamfund”.
År 1915 infördes ordningen med borgerlig vigsel för dem som önskade en vigselakt fri från religiösa inslag. Urholkningen av den kyrkliga vigseln har därefter påskyndats genom det utbredda samboendet och, under senare år, genom införande av registrerat partnerskap.
Allt tydligare blir att det inte handlar om lika rättigheter för homo- och heterosexuella. Lika rättigheter har man redan. Nu gäller det att omdefiniera ett gammalt ord och besluta om att det skall få en ny betydelse. Och jag tycker att Oloph Bexell har rätt när han hävdar: Dagens komplicerade mönster av olika samlevnadsformer och familjebildningar motiverar en uppstramning av formerna för att ingå äktenskap.
Det kan alltså ske genom införande av en civil ordning för alla som önskar få sina relationer betraktade som äktenskap (eller vilket begrepp man nu vill använda) och som vill bli omgivna av det rättsliga skydd som idag tillförsäkras det formella äktenskapet.
Det rimliga är att lagstiftningen endast erkänner en enda form för att ingå äktenskap, nämligen en enkel registrering, inför statlig myndighet.
Den kyrkliga opinionen är inte entydig, långt därifrån. Men det är en betydande och växande (!) grupp som anser att det enda rätta är att staten återkallar sin delegation av vigselrätten. Då återstår för trossamfunden den andligt och religiöst motiverade akten för den som inte först eftersträvar legaliseringen av sin samlevnad utan som faktiskt verkligen längtar efter och vill ha bön och välsignelse.
Men frågan är ännu inte avgjord. Och DU har väl också en åsikt?
07 oktober 2008
Fler kristna bör ha offentliga uppdrag
En gång i tiden, osäkert när, ansågs att den troende människan hade tillgångar och dygder som gjorde henne attraktiv för offentliga uppdrag. Pålitlighet och sannfärdighet, ja till och med det misstänkta ordet rättfärdighet (inte detsamma som att vara uppblåst eller förmäten) kunde utmärka en sådan trons människa. Dessutom har man haft träning i att hantera ord genom att skriva och tala, att leda, att ta ansvar för organisationer, ekonomi och personal. Man har byggt hus, hanterat kriser och levt i parlamentarism och i demokratiska system.
I diskussionen om rektorsutnämningen i Lund har knappast den argumentering hörts. Fastmer har man nöjt sig med att antingen motsätta sig rektorn för hans tro eller att för hans räkning åberopa rätten att bli likabehandlad.
Trons människor är marginaliserade. Huvudinjen i vårt samhälle är nog att det är en negativ faktor att vara aktivt troende. Statens utnämningspolitik ger syn för sägen. Landshövding Frebran i Örebro är ett av de sällsynta undantagen (Eliasson i Karlstad ett annat) som bekräftar regeln.
Nog hade ganska många kyrkliga och frikyrkliga personer haft meriter att kunna komma ifråga. Möjligen hade de haft chans om de arbetat i partiapparater eller i offentlig förvaltning. Men Sören Ekström som var generalsekreterare för Svenska kyrkan hade gott kunnat få bli landshövding. Meriterna hade han (och partiengagemang därtill). Och många präster hade, om de bara fått, kunnat göra betydande insatser som svenska diplomater till exempel som ambassadörer eller kulturattachéer.
Så alla som ansvarar för rekryteringar till offentliga uppdrag. Tänk på att det även i kyrkor och samfund finns utomordentligt goda krafter som kan tas i anspråk för det allmänna bästa!
I diskussionen om rektorsutnämningen i Lund har knappast den argumentering hörts. Fastmer har man nöjt sig med att antingen motsätta sig rektorn för hans tro eller att för hans räkning åberopa rätten att bli likabehandlad.
Trons människor är marginaliserade. Huvudinjen i vårt samhälle är nog att det är en negativ faktor att vara aktivt troende. Statens utnämningspolitik ger syn för sägen. Landshövding Frebran i Örebro är ett av de sällsynta undantagen (Eliasson i Karlstad ett annat) som bekräftar regeln.
Nog hade ganska många kyrkliga och frikyrkliga personer haft meriter att kunna komma ifråga. Möjligen hade de haft chans om de arbetat i partiapparater eller i offentlig förvaltning. Men Sören Ekström som var generalsekreterare för Svenska kyrkan hade gott kunnat få bli landshövding. Meriterna hade han (och partiengagemang därtill). Och många präster hade, om de bara fått, kunnat göra betydande insatser som svenska diplomater till exempel som ambassadörer eller kulturattachéer.
Så alla som ansvarar för rekryteringar till offentliga uppdrag. Tänk på att det även i kyrkor och samfund finns utomordentligt goda krafter som kan tas i anspråk för det allmänna bästa!
06 oktober 2008
Troende universitetsrektor misstänkt
Att pröva hjärtan och njurar har jag för mig att det kallades förr när man blev genomlyst och kritiskt granskad. Åtminstone Gud gjorde en sådan genomlysande utvärdering enligt Psaltaren 7:10: Ty han som prövar hjärtan och njurar, han är en rättfärdig Gud.
I Lund har Per Eriksson, som tillhör en frikyrkoförsamling inom EFK, utnämnts till ny rektor för Lunds universitet efter prästen och etikern Göran Bexell. Utnämningen har vållat debatt. Några naturvetenskapare har invänt mot utnämningen och bland annat ifrågasatt hans samfundstillhörighet. Den kristna tron blir ett hinder eftersom frikyrkor tror på Guds ord och där finns människor som Åke Green med konstiga åsikter, har man hävdat bl a i Dagen.
Styrelseordföranden Allan Larsson bemöter invändningar både vad gäller om rätt kandidat till sist föreslagits och synpunkter beträffande Per Erikssons tro och samfundstillhörighet.
Allan Larsson skriver: I något debattinlägg har styrelsens beslut ifrågasatts med argumentet att Per Eriksson tillhör en frikyrklig församling. På det vill jag bara svara att det råder religionsfrihet. Det viktiga är att han stöder universitets grundläggande värden och strategi, vilket han i intervjuer tydligt visat att han gör.
Själv besvarar Per Eriksson invändningarna genom ett öppet brev (från Kyoto) på universitets hemsida. Tidningen Dagen har påpassligt återgivit hans svar (utan att länka till det) . Och Brygubben har kommenterat. Så här skriver Per Eriksson:
Med anledning av den diskussion som föreligger om mina värderingar och även om min kristna tro vill jag göra följande förtydligande:
Jag har den kritiskt vetenskapliga grundsynen, delar till fullo de formulerade värderingarna i den strategiska planen för Lunds universitet, bl.a. likabehandlig av alla, tror på värdet av religionsfrihet och är själv kristen och medlem i Hyllie Park kyrkan, en frikyrka i Malmö ansluten till Evangeliska frikyrkan.
När det gäller specifika frågeställningar som diskuterats som min inställning till homosexuella och stamcellsforskning så vill jag hänvisa både till värderingar uttryckta i den strategiska planen och min egen positiva erfarenhet av kvalificerade medarbetare med annan sexuell läggning än min egen. När det gäller de etiska problem som kan uppkomma inom forskningen, bl.a. för stamcellsforskning, så prövas denna forskning av en särskild myndighet, Etikprövningsnämnden, i enlighet med den lagstiftning som gäller på området. Nämndens utslag är vägledande för mig liksom för alla forskare, forskningsfinansiärer och universitetsledare...
Tänk så det kan bli. Man kan få ha nästan vilka uppfattningar som helst bara man inte är kristen. Toleransen är bekymmersamt låg i delar av vetenskapssamhället. Och som Allan Larsson skriver - det råder religionsfrihet. Livsåskådningshumanisterna var nyligen beredda att avskaffa religionsfriheten eftersom ingen egen rättighetslag behövdes på området. Här får vi ännu ett exempel på att en sådan lag både är viktig och helt nödvändig.
I Lund har Per Eriksson, som tillhör en frikyrkoförsamling inom EFK, utnämnts till ny rektor för Lunds universitet efter prästen och etikern Göran Bexell. Utnämningen har vållat debatt. Några naturvetenskapare har invänt mot utnämningen och bland annat ifrågasatt hans samfundstillhörighet. Den kristna tron blir ett hinder eftersom frikyrkor tror på Guds ord och där finns människor som Åke Green med konstiga åsikter, har man hävdat bl a i Dagen.
Styrelseordföranden Allan Larsson bemöter invändningar både vad gäller om rätt kandidat till sist föreslagits och synpunkter beträffande Per Erikssons tro och samfundstillhörighet.
Allan Larsson skriver: I något debattinlägg har styrelsens beslut ifrågasatts med argumentet att Per Eriksson tillhör en frikyrklig församling. På det vill jag bara svara att det råder religionsfrihet. Det viktiga är att han stöder universitets grundläggande värden och strategi, vilket han i intervjuer tydligt visat att han gör.
Själv besvarar Per Eriksson invändningarna genom ett öppet brev (från Kyoto) på universitets hemsida. Tidningen Dagen har påpassligt återgivit hans svar (utan att länka till det) . Och Brygubben har kommenterat. Så här skriver Per Eriksson:
Med anledning av den diskussion som föreligger om mina värderingar och även om min kristna tro vill jag göra följande förtydligande:
Jag har den kritiskt vetenskapliga grundsynen, delar till fullo de formulerade värderingarna i den strategiska planen för Lunds universitet, bl.a. likabehandlig av alla, tror på värdet av religionsfrihet och är själv kristen och medlem i Hyllie Park kyrkan, en frikyrka i Malmö ansluten till Evangeliska frikyrkan.
När det gäller specifika frågeställningar som diskuterats som min inställning till homosexuella och stamcellsforskning så vill jag hänvisa både till värderingar uttryckta i den strategiska planen och min egen positiva erfarenhet av kvalificerade medarbetare med annan sexuell läggning än min egen. När det gäller de etiska problem som kan uppkomma inom forskningen, bl.a. för stamcellsforskning, så prövas denna forskning av en särskild myndighet, Etikprövningsnämnden, i enlighet med den lagstiftning som gäller på området. Nämndens utslag är vägledande för mig liksom för alla forskare, forskningsfinansiärer och universitetsledare...
Tänk så det kan bli. Man kan få ha nästan vilka uppfattningar som helst bara man inte är kristen. Toleransen är bekymmersamt låg i delar av vetenskapssamhället. Och som Allan Larsson skriver - det råder religionsfrihet. Livsåskådningshumanisterna var nyligen beredda att avskaffa religionsfriheten eftersom ingen egen rättighetslag behövdes på området. Här får vi ännu ett exempel på att en sådan lag både är viktig och helt nödvändig.
Blöta änglar
Citat ur en ny predikan på ordrik
Idag har regnet öst ner
och det är inte utan att jag undrar
om Ni som kommit hit är sura…
Njae, inte sura kanske,
men våta eller genomblöta?
Paraplyer och regnrockar skyddar något
Fast regn har en förmåga att leta sig in
under glasögon, ner under kragar i nacken
så där så man ryser lite extra
Vi blir absolut våta och blöta
Men regnar det även på Guds änglar?
Dessa varelser som går mellan
Gud och människor
som kan träda mellan världar
utsända av Gud
Frågan verkar trivial
men leder oss till frågan om
änglarnas väsen
finns de i vår värld
underkastade dess lagar eller
är de till på den himmelska världens
förutsättningar?
Idag har regnet öst ner
och det är inte utan att jag undrar
om Ni som kommit hit är sura…
Njae, inte sura kanske,
men våta eller genomblöta?
Paraplyer och regnrockar skyddar något
Fast regn har en förmåga att leta sig in
under glasögon, ner under kragar i nacken
så där så man ryser lite extra
Vi blir absolut våta och blöta
Men regnar det även på Guds änglar?
Dessa varelser som går mellan
Gud och människor
som kan träda mellan världar
utsända av Gud
Frågan verkar trivial
men leder oss till frågan om
änglarnas väsen
finns de i vår värld
underkastade dess lagar eller
är de till på den himmelska världens
förutsättningar?
01 oktober 2008
Biskopar mot girighet
De anglikanska ärkebiskoparna i Canterbury och York kritiserar kapitalismen och den fantastiska girighet som orsakat och fördjupat den nuvarande ekonomiska krisen. Dr Rowan Williams, ärkebiskopen i Canterbury, sa This crisis exposes the element of basic unreality in the situation: the truth that almost unimaginable wealth has been generated by equally unimaginable levels of fiction, paper transactions with no concrete outcome beyond profit for traders."
Deras tydlighet känns uppfriskande. Och jag önskar att folkkyrkornas i Norden biskopar skulle vara lika klara i sina bedömningar! Nu kunde man gott bidra till den tillnykting som är nödvändig inom affärs- och finansvärlden. INGEN är värd de fantasibelopp de lyckats tillskansa sig som lön, bonusar och tidigare optioner. Det är så att man tror att medeltidens feodalherrar satt vid rodren.
Nåväl. Om Church Times... Dessvärre använder tidningen metoden att blockera flera artiklar och enbart upplåta dem för prenumeranter. Vi som lever på avstånd men ändå är mycket intresserade av tidningens material får därmed svårigheter. Men en hel del är tilgängligt för oss att ändå ta del av.
I den egna presentationen av tidningen skriver man: The Church Times, founded in 1863, has become the world's leading Anglican weekly newspaper. It has always been independent of the Church of England hierarchy. It was a family concern until 1989, when ownership passed to Hymns Ancient & Modern, a Christian charitable trust. The Church Times was started to campaign for Anglo-Catholic principles, which it did with vigour and rudeness. But in the 1940s and '50s the paper began the move to broaden its outlook and coverage. It now attempts to provide balanced and fair reporting of events and opinions across the whole range of Anglican affairs. The rudeness we now leave to our readers.
He went on to suggest that "the Emperor's new clothes" had been revealed, and now was the time to regulate and scrutinise the market as the risk to society from the market's instability was otherwise too great.
Detta kan man läsa i en kyrklig tidning, Church Times, som kan vara bra att känna till. Tidningen har en lång historia som oberoende anglikansk tidning.Deras tydlighet känns uppfriskande. Och jag önskar att folkkyrkornas i Norden biskopar skulle vara lika klara i sina bedömningar! Nu kunde man gott bidra till den tillnykting som är nödvändig inom affärs- och finansvärlden. INGEN är värd de fantasibelopp de lyckats tillskansa sig som lön, bonusar och tidigare optioner. Det är så att man tror att medeltidens feodalherrar satt vid rodren.
Nåväl. Om Church Times... Dessvärre använder tidningen metoden att blockera flera artiklar och enbart upplåta dem för prenumeranter. Vi som lever på avstånd men ändå är mycket intresserade av tidningens material får därmed svårigheter. Men en hel del är tilgängligt för oss att ändå ta del av.
I den egna presentationen av tidningen skriver man: The Church Times, founded in 1863, has become the world's leading Anglican weekly newspaper. It has always been independent of the Church of England hierarchy. It was a family concern until 1989, when ownership passed to Hymns Ancient & Modern, a Christian charitable trust. The Church Times was started to campaign for Anglo-Catholic principles, which it did with vigour and rudeness. But in the 1940s and '50s the paper began the move to broaden its outlook and coverage. It now attempts to provide balanced and fair reporting of events and opinions across the whole range of Anglican affairs. The rudeness we now leave to our readers.
30 september 2008
Vårt land...men i Norge
I Norge vill 5 stortingsrepresentanter förhindra att Norska kyrkan själv får välja sina biskopar. Istället arbetar de för att politikerna även i fortsättningen skall utse biskoparna.
Om detta kan man läsa i Vårt Land (ett tidningsnamn som borde kunna uppskattas i Finland). En nyhet de fått från NRK.
Vårt Land är en tidning som presenterar sig så här: Siden 1945 har Vårt Land vært et viktig korrektiv og alternativ i den norske medieverden. Da forfatteren Ronald Fangen og de andre pionérene tok initiativet til å utgi en ny norsk dagsavis, Vårt Land, satte de seg store mål: De ville utvide og utvikle samfunnsdebatten og selve samfunnet. Og mer: De ønsket at avisen skulle prege de mange menneskene, hver enkelts liv med de mange og vanskelige valg. I dag er dette fremdeles Vårt Land idé: Forvalte kristen tro og tanke, og bidra til at dette får prege samfunnet og menneskers liv og valg. Vårt Land ønsker å være en avis som bruker både hodet og hjertet når nyheter skal formidles. Et alternativ som både utfordrer og berører.
Så stifta gärna lite närmare bekantskap med en norsk och aktuell kristen avis! Som anstränger sig för att använda både huvud och hjärta!
Om detta kan man läsa i Vårt Land (ett tidningsnamn som borde kunna uppskattas i Finland). En nyhet de fått från NRK.
Vårt Land är en tidning som presenterar sig så här: Siden 1945 har Vårt Land vært et viktig korrektiv og alternativ i den norske medieverden. Da forfatteren Ronald Fangen og de andre pionérene tok initiativet til å utgi en ny norsk dagsavis, Vårt Land, satte de seg store mål: De ville utvide og utvikle samfunnsdebatten og selve samfunnet. Og mer: De ønsket at avisen skulle prege de mange menneskene, hver enkelts liv med de mange og vanskelige valg. I dag er dette fremdeles Vårt Land idé: Forvalte kristen tro og tanke, og bidra til at dette får prege samfunnet og menneskers liv og valg. Vårt Land ønsker å være en avis som bruker både hodet og hjertet når nyheter skal formidles. Et alternativ som både utfordrer og berører.
Så stifta gärna lite närmare bekantskap med en norsk och aktuell kristen avis! Som anstränger sig för att använda både huvud och hjärta!
28 september 2008
Bli till under
Ur en ny predikan på ordrik:
Och nu gör Jesus det han kan
han tar hjälp av änglar
och talar med Fadern
och så gör han den sjuke frisk
Han förlåter hans synder och
säger åt honom
att stå upp
och att ta sin säng och gå
Och undret är ju inte bara
det som händer i det ögonblicket
när den sjuke känner kraften återvända
förlamningen släpper
han blir fri
Undret börjar lång innan dess
och slutar långt senare
Han som blev frisk
går sedan som ett vittnesbörd
och är så själv en del av undret
Vi kan också bli delar av Guds många under
här på vår jord, i vår stad
genom att älska varandra
som Jesus älskar oss.
Och nu gör Jesus det han kan
han tar hjälp av änglar
och talar med Fadern
och så gör han den sjuke frisk
Han förlåter hans synder och
säger åt honom
att stå upp
och att ta sin säng och gå
Och undret är ju inte bara
det som händer i det ögonblicket
när den sjuke känner kraften återvända
förlamningen släpper
han blir fri
Undret börjar lång innan dess
och slutar långt senare
Han som blev frisk
går sedan som ett vittnesbörd
och är så själv en del av undret
Vi kan också bli delar av Guds många under
här på vår jord, i vår stad
genom att älska varandra
som Jesus älskar oss.
26 september 2008
Gudlöst öl för ateismen
Kristeligt Dagblad i Danmark är en inspirerande tidning. Där tror man fortfarande på ordets betydelse och man kan därför ibland få läsa riktigt krävande texter.
Men även mera lättsamma nyheter kan finna vägen in i KD. Som att en ateistisk öl är på väg i Danmark. Dagbladet berättar: En ny øl skal sætte fokus på ateismen og få ikke-troende til at melde sig ud af folkekirken. Det er Ateistisk Selskab, der sammen med Bryggeriet Djævlebryglancerer øllen ”Gudeløs”. Med øllen følger en lille brochure, der fortæller om ateisme, og i nogle barer vil der også være blanketter til udmeldelse af folkekirken. Hver gang en øl ryger over baren eller ned i indkøbskurven, donerer bryggeriet en krone til Ateistisk Selskab.
Biskopen i Viborg, Karsten Nissen, uttalar sig i KD om att det är fordomsfuldt at tro, at kristne ikke drikker øl. Han mener, ”Gudeløs” er et udtryk for, at de ateistiske foreninger er blevet mere aggressive i deres kommunikation. Men han erkender, at det er et smart træk, som folkekirken måske kunne lære af:
– Vi er ikke gode nok til at markedsføre troen. Men vi insisterer også på at grave et spadestik dybere. For det er vigtigt, at man også har mulighed for en samtale med præsten og ikke bare får en indmeldelsesblanket. Men kirken burde også være der. Det ville være vældig godt, hvis vi på samme måde kunne få folk til at diskutere deres tro, siger Karsten Nissen.
Han kunne godt forestille sig, at folkekirken også fik sin egen øl, som passende kunne hedde ”Næstekærlighed” eller ”Solidarity”.
De danskarna...
Men även mera lättsamma nyheter kan finna vägen in i KD. Som att en ateistisk öl är på väg i Danmark. Dagbladet berättar: En ny øl skal sætte fokus på ateismen og få ikke-troende til at melde sig ud af folkekirken. Det er Ateistisk Selskab, der sammen med Bryggeriet Djævlebryglancerer øllen ”Gudeløs”. Med øllen følger en lille brochure, der fortæller om ateisme, og i nogle barer vil der også være blanketter til udmeldelse af folkekirken. Hver gang en øl ryger over baren eller ned i indkøbskurven, donerer bryggeriet en krone til Ateistisk Selskab.
Biskopen i Viborg, Karsten Nissen, uttalar sig i KD om att det är fordomsfuldt at tro, at kristne ikke drikker øl. Han mener, ”Gudeløs” er et udtryk for, at de ateistiske foreninger er blevet mere aggressive i deres kommunikation. Men han erkender, at det er et smart træk, som folkekirken måske kunne lære af:
– Vi er ikke gode nok til at markedsføre troen. Men vi insisterer også på at grave et spadestik dybere. For det er vigtigt, at man også har mulighed for en samtale med præsten og ikke bare får en indmeldelsesblanket. Men kirken burde også være der. Det ville være vældig godt, hvis vi på samme måde kunne få folk til at diskutere deres tro, siger Karsten Nissen.
Han kunne godt forestille sig, at folkekirken også fik sin egen øl, som passende kunne hedde ”Næstekærlighed” eller ”Solidarity”.
De danskarna...
Den Ljusnande framtid är vår
En synodal och episkopal kyrkas högsta beslutande organ sammanträder just nu. Man har trätt samman i Uppsala för att dryfta viktiga frågor om Svenska kyrkan. Brygubben utröner att präster och pensionärer är överrepresenterade, visst är sådana bra men varför är de så många, undrar han. Och menar att man i kyrkomötet kunde vara betydligt färre. Ja, nog kunde det vara så.
Det är verkligen en sky av vittnen (får man hoppas) som samlats. 251 valda ledamöter och därtill 14 (oj, nyss stod här 145 vilket vore en betydande ökning!) biskopar med närvarotvång (men utan rösträtt). De klarar sig inte själva, tro inte det. Så gott som hela den centrala kyrkliga apparaten sätts på sparlåga dessa dagar för att betjäna utskott och beredningsarbetet med personal. Det lär vara slitsamt men ibland underhållande.
Apparaten är formad efter samhällets mycket formella och omständiga beslutsmetoder. På kyrkomötesbloggen förstår man att det förhåller sig så av kommentarer om pappersåtgång, rätten till ledigheter med mera. Kyrkomötesarbetet vore något att mera ingående skildra. Guds kvarnar (?) mal på sitt vis och när de har byggts med byråkratins och den offentliga apparatens material blir det inte enklare eller snabbare. Få reportage berättar om vad som händer bakom kyrkomötets kulisser.
Kyrkomötet får enligt kyrkoordningen sammanträda höst 10 dagar per år och man samlas i september och oktober.
Om kyrkomötet skriver Anders Eklund i en ledare i Ljusnan. Och med tanke på det han skriver kan man lite drömskt gnola: och den ljusnande framtid är vår…
Eklund berättar att Stefan Jonäng (c) och Rolf Forslin (s) deltar i kyrkomötet. Alls inte vill han ifrågasätta deras hängivenhet och kyrkliga engagemang, men han invände r mot att de sitter där som politiska företrädare.
Anders Eklund fortsätter: Troligen är de överens om allt. Inte minst att de politiska partierna ska styra och kontrollera Svenska kyrkan. Partiet står över kyrkan.Socialdemokraternas partisekreterare Maria Ulvskog gav uttryck för den synen i en valpamflett inför förra kyrkovalet, när hon sade att "ju fler socialdemokrater som är förtroendevalda i svenska kyrkan, desto större chans att kärleksbudskapet omsätts i praktisk handling".Det är alltså partiet som står för kärleksbudskapet som ska prägla kyrkan. Inte tvärt om.
Svenska kyrkan har trots allt en stark ställning i landet genom sin månghundraåriga tradition och sin rikstäckande verksamhet. Det märks inte minst vid privata eller nationella kriser då kyrkan blir en naturlig plats att bearbeta svåra och ogripbara livsfrågor.Att kyrkan dessutom jobbar socialt och diakonalt, har ett brett ungdomsarbete och en omfattande kör- och musikverksamhet, är starka skäl för många att värna om kyrkan.
Men det är inte statens uppgift. Inte heller de politiska partiernas. Utan det är en uppgift för kyrkans egna medlemmar. Utan partipolitisk ryggsäck. Så långt Eklund i Ljusnan.
Så kan man tänka. Och så borde många fler tänka!
Det är verkligen en sky av vittnen (får man hoppas) som samlats. 251 valda ledamöter och därtill 14 (oj, nyss stod här 145 vilket vore en betydande ökning!) biskopar med närvarotvång (men utan rösträtt). De klarar sig inte själva, tro inte det. Så gott som hela den centrala kyrkliga apparaten sätts på sparlåga dessa dagar för att betjäna utskott och beredningsarbetet med personal. Det lär vara slitsamt men ibland underhållande.
Apparaten är formad efter samhällets mycket formella och omständiga beslutsmetoder. På kyrkomötesbloggen förstår man att det förhåller sig så av kommentarer om pappersåtgång, rätten till ledigheter med mera. Kyrkomötesarbetet vore något att mera ingående skildra. Guds kvarnar (?) mal på sitt vis och när de har byggts med byråkratins och den offentliga apparatens material blir det inte enklare eller snabbare. Få reportage berättar om vad som händer bakom kyrkomötets kulisser.
Kyrkomötet får enligt kyrkoordningen sammanträda höst 10 dagar per år och man samlas i september och oktober.
Om kyrkomötet skriver Anders Eklund i en ledare i Ljusnan. Och med tanke på det han skriver kan man lite drömskt gnola: och den ljusnande framtid är vår…
Eklund berättar att Stefan Jonäng (c) och Rolf Forslin (s) deltar i kyrkomötet. Alls inte vill han ifrågasätta deras hängivenhet och kyrkliga engagemang, men han invände r mot att de sitter där som politiska företrädare.
Anders Eklund fortsätter: Troligen är de överens om allt. Inte minst att de politiska partierna ska styra och kontrollera Svenska kyrkan. Partiet står över kyrkan.Socialdemokraternas partisekreterare Maria Ulvskog gav uttryck för den synen i en valpamflett inför förra kyrkovalet, när hon sade att "ju fler socialdemokrater som är förtroendevalda i svenska kyrkan, desto större chans att kärleksbudskapet omsätts i praktisk handling".Det är alltså partiet som står för kärleksbudskapet som ska prägla kyrkan. Inte tvärt om.
Svenska kyrkan har trots allt en stark ställning i landet genom sin månghundraåriga tradition och sin rikstäckande verksamhet. Det märks inte minst vid privata eller nationella kriser då kyrkan blir en naturlig plats att bearbeta svåra och ogripbara livsfrågor.Att kyrkan dessutom jobbar socialt och diakonalt, har ett brett ungdomsarbete och en omfattande kör- och musikverksamhet, är starka skäl för många att värna om kyrkan.
Men det är inte statens uppgift. Inte heller de politiska partiernas. Utan det är en uppgift för kyrkans egna medlemmar. Utan partipolitisk ryggsäck. Så långt Eklund i Ljusnan.
Så kan man tänka. Och så borde många fler tänka!
25 september 2008
Schyman i tröttsam repris
Gudrun Schyman ger sig inte. Nu besöker hon Kyrkans Tidnings spalter med en flammande artikel mot en kyrka som inte förmår göra upp med sitt förflutna. Men visst blir det något av en tröttsam repris. För Schyman som gammal vänsterpartist borde detta med det förflutna klinga på ett särskilt sätt. Partiets uppgörelse med det leninistiska och stalinistiska arvet blev inte lika genomgripande som önskvärt. Och hur blev det med ursäkter till dem som drabbades av Sovjetstatens godtrycke och förtryck? Dessutom - fortfarande kan en partiledare svaja vad gäller dragningen åt det kommunistiska. Men Schyman har ju övergått från en ideologisk fålla till en annan.
Gudrun Schymans intresse för Svenska kyrkan är bundet till frågan om kvinnor i vigningstjänsten och svepande påståenden om patriarkala mönster. Hon upprörs över kvinnor som aldrig fått stöd från ledningen. Som ha fått stå ut med att bli kränkta. Kyrkans biskopar fungerar inte som ledare, menar Schyman. De har inte förstått (!) att de är Ledare och högsta ledningen för en gigantisk medlemsbaserad organisation. Tror hon på vad hon skriver? Att Gudrun Schyman utifrån bätttre förstår det man i ledningen för kyrkan inte inser och begriper? Tråkiga retoriska knep!
Gudrun Schyman raljerar över att somliga gjort karriär till exempel som ärkebiskopen som nu sysslar med klimatfrågor och förre ärkebiskopen Hammar med vapenexporten. Hon antyder att de liksom vänt ryggen åt de i vigningstjänsten anställda samtidigt som kvinnor i det lokala måste fortsätta påta med de patriarkala strukturerna. Som om de utpekade biskoparna endast kan ha en fråga i huvudet. Men det kanske är den gamla fördomen om män och simultankapaciteten som Schyman vädrar?
På en punkt håller jag med henne. De generella anklagelserna båtar föga! Beskyllningar om allt möjligt borde bytas ut mot konkretion. Även i en kyrka måste man tala tydligt. Det är därför Svenska kyrkan har egna instanser med möjligheter för utsatta såväl som anklagade att få sin sak prövad.
Gudrun Schymans intresse för Svenska kyrkan är bundet till frågan om kvinnor i vigningstjänsten och svepande påståenden om patriarkala mönster. Hon upprörs över kvinnor som aldrig fått stöd från ledningen. Som ha fått stå ut med att bli kränkta. Kyrkans biskopar fungerar inte som ledare, menar Schyman. De har inte förstått (!) att de är Ledare och högsta ledningen för en gigantisk medlemsbaserad organisation. Tror hon på vad hon skriver? Att Gudrun Schyman utifrån bätttre förstår det man i ledningen för kyrkan inte inser och begriper? Tråkiga retoriska knep!
Gudrun Schyman raljerar över att somliga gjort karriär till exempel som ärkebiskopen som nu sysslar med klimatfrågor och förre ärkebiskopen Hammar med vapenexporten. Hon antyder att de liksom vänt ryggen åt de i vigningstjänsten anställda samtidigt som kvinnor i det lokala måste fortsätta påta med de patriarkala strukturerna. Som om de utpekade biskoparna endast kan ha en fråga i huvudet. Men det kanske är den gamla fördomen om män och simultankapaciteten som Schyman vädrar?
På en punkt håller jag med henne. De generella anklagelserna båtar föga! Beskyllningar om allt möjligt borde bytas ut mot konkretion. Även i en kyrka måste man tala tydligt. Det är därför Svenska kyrkan har egna instanser med möjligheter för utsatta såväl som anklagade att få sin sak prövad.
24 september 2008
Klåfingersvamp och Skrytkremla
Sällan har så många fått korgen som denna höst. Man köar med flätade korgar i alla storlekar för att lära sig rätt handlag. Utrustade med kniv och borste lufsar så alla friluftsmykologerna i grupper ut i markerna. Snart stannar klungan och stirrar ivrigt på Klåfingersvampens taggiga tentakler. Den ska man akta sig för eftersom den ger en efterhängsen klåda.
Och har man var oförsiktig och rört vid svampen blir fingrarna osedvanligt klibbiga så allt möjligt kan fastna. Som grannens gräsklippare och andra utomhusredskap. Det lär ha hänt att en granne själv klibbat fast. Några som testade blev tvungna att hålla varandra i hand hela eftermiddagen.
Och där står en den skärt ruskiga och rodnande Skrytkremlan, säger vår ciceron. Den ska man vara försiktig med eftersom den lossar tungans band och allt möjligt annat också för den delen. Då vill det till att man har rätt utrustning med sig. Munkavle och tunghäfta tillhör standardskyddsutrustningen och kan rekommenderas. Restauranger i närheten av kommunfullmäktigesalar sägs (illvilligt) ibland servera svampen på pin kiv när det är radiosändning från debatten.
Svampexkursionen, det är en sådan vi befinner oss på, för oss förbi stillastående vattendrag. Där upptäcker man Parasollriskan. Den växer i stora klungor ner mot vattnet och tycks stimulera aktiviteter i undervegetationen. Svampen har en audiologisk sida. Det låter som om någon gurglar sig. Under denna riska, som vid regn fäller ner sin stolta och toppigt breda hatt, samlas snigelsällskap. Bryter man svampen doftar den, trots att den inte bara är oaptitlig utan, säger åtminstone finsmakarna, helt oätlig, av kyckling och ljummen öl.
Vår ledare pekar ut flera andra ovanliga sorter vi bör känna till. Där finns Blank Signalskivling som man kan utvinna ett extrakt ur för att polera mässingsinstrument. Den är självlysande särskilt mörka nätter men man vet inte om det beror på nedfall eller har andra orsaker. Fåntratt är ljuvligt seg (släkt med bleka kantareller) men den ser sorgligt löjlig ut med sin svarta slokhatt.
Läshungern är en sort som är utmärkt som blandsvamp, och den går väl ihop med Kapiteltickan, en svamp som faller sönder i sektioner. Man kan även testa Epiksoppen, med seg och trådig stam, såväl som Trivialtrokén men den har lite alldagligt fadd oljesmak. Men vi varnas för Raspig poethätting och Slipprig Snedtrut.
Men snart är korgen fylld av skogens många kluriga växter. Vi går hem och förväller det som vi inte slängt. Och sedan slänger vi det vi förvällt för säkerhets skull. Man kan ju aldrig riktigt veta. Men frisk luft fick vi och en massa viktiga erfarenheter. Som att inte gå ut i skogen utan myggstift. Vi kommer dessutom aldrig mer att glömma svampboken hemma. Och nu vet vi en gång för alla att kaffekorgen är den viktigaste av alla korgar.
Och har man var oförsiktig och rört vid svampen blir fingrarna osedvanligt klibbiga så allt möjligt kan fastna. Som grannens gräsklippare och andra utomhusredskap. Det lär ha hänt att en granne själv klibbat fast. Några som testade blev tvungna att hålla varandra i hand hela eftermiddagen.
Och där står en den skärt ruskiga och rodnande Skrytkremlan, säger vår ciceron. Den ska man vara försiktig med eftersom den lossar tungans band och allt möjligt annat också för den delen. Då vill det till att man har rätt utrustning med sig. Munkavle och tunghäfta tillhör standardskyddsutrustningen och kan rekommenderas. Restauranger i närheten av kommunfullmäktigesalar sägs (illvilligt) ibland servera svampen på pin kiv när det är radiosändning från debatten.
Svampexkursionen, det är en sådan vi befinner oss på, för oss förbi stillastående vattendrag. Där upptäcker man Parasollriskan. Den växer i stora klungor ner mot vattnet och tycks stimulera aktiviteter i undervegetationen. Svampen har en audiologisk sida. Det låter som om någon gurglar sig. Under denna riska, som vid regn fäller ner sin stolta och toppigt breda hatt, samlas snigelsällskap. Bryter man svampen doftar den, trots att den inte bara är oaptitlig utan, säger åtminstone finsmakarna, helt oätlig, av kyckling och ljummen öl.
Vår ledare pekar ut flera andra ovanliga sorter vi bör känna till. Där finns Blank Signalskivling som man kan utvinna ett extrakt ur för att polera mässingsinstrument. Den är självlysande särskilt mörka nätter men man vet inte om det beror på nedfall eller har andra orsaker. Fåntratt är ljuvligt seg (släkt med bleka kantareller) men den ser sorgligt löjlig ut med sin svarta slokhatt.
Läshungern är en sort som är utmärkt som blandsvamp, och den går väl ihop med Kapiteltickan, en svamp som faller sönder i sektioner. Man kan även testa Epiksoppen, med seg och trådig stam, såväl som Trivialtrokén men den har lite alldagligt fadd oljesmak. Men vi varnas för Raspig poethätting och Slipprig Snedtrut.
Men snart är korgen fylld av skogens många kluriga växter. Vi går hem och förväller det som vi inte slängt. Och sedan slänger vi det vi förvällt för säkerhets skull. Man kan ju aldrig riktigt veta. Men frisk luft fick vi och en massa viktiga erfarenheter. Som att inte gå ut i skogen utan myggstift. Vi kommer dessutom aldrig mer att glömma svampboken hemma. Och nu vet vi en gång för alla att kaffekorgen är den viktigaste av alla korgar.
Köp och sälj öppnar för himlen
Idag läste jag om, dvs jag läste den en gång till, söndagens predikotext ur Matteusevangeliet 13:44-46:
Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern.
Med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor.
Om han hittar en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den.
Sälj och köp som hjälpmedel för uppenbarelsen, det är vad evangelietexten erbjuder. Upptäck, sälj allt vad du har för att skaffa pengar och köp en oansenlig liten åkerlapp som ingen förstår värdet med. Så ges bilden av den plats där himmelriket kan ligga gömt. Omgivningen fattar nog inte vad som är så lockande. Man skakar väl på huvudet och undrar vad som tagit åt en vanligtvis förnuftig och resonabel människa. Glad är han dessutom i sin galenskap.
Hur kom han på att skatten fanns just där? Varför såg ingen annan den? Vad hade han som andra saknade? Var det tron som gav en särskild sort perceptionsförmåga så att han kunde uppfatta vad som gömde sig i åkern?
Allt är minsann inte vad det ser ut att vara. Och bakom ett oansenligt yttre ligger en hel värld dold.
Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern.
Med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor.
Om han hittar en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den.
Sälj och köp som hjälpmedel för uppenbarelsen, det är vad evangelietexten erbjuder. Upptäck, sälj allt vad du har för att skaffa pengar och köp en oansenlig liten åkerlapp som ingen förstår värdet med. Så ges bilden av den plats där himmelriket kan ligga gömt. Omgivningen fattar nog inte vad som är så lockande. Man skakar väl på huvudet och undrar vad som tagit åt en vanligtvis förnuftig och resonabel människa. Glad är han dessutom i sin galenskap.
Hur kom han på att skatten fanns just där? Varför såg ingen annan den? Vad hade han som andra saknade? Var det tron som gav en särskild sort perceptionsförmåga så att han kunde uppfatta vad som gömde sig i åkern?
Allt är minsann inte vad det ser ut att vara. Och bakom ett oansenligt yttre ligger en hel värld dold.
22 september 2008
Glädje över natur och smide
Först gudstjänst och sedan kalas för en 95-åring. Vilken högtid! En vanlig söndag någonstans i Sverige rullar historien förbi när man tänker 95 år tillbaka. Vilka omvälvningar i vetenskap, teknik, i kunnande och världsbild. Och fortfarande fanns där hos jubilaren nyfikenhet och aptit på livet. Och glädje över skapelsens och naturens under.
Vi gläds över jubilarens många intressen och förmågor: ornitologi, smide, naturvetenskap, musik och orgelspel, själavård, fotografi, ödmjukhet, vänlighet, mörkrumsarbete, floran. Tänk om man bara hade några av dessa...
Vi gläds över jubilarens många intressen och förmågor: ornitologi, smide, naturvetenskap, musik och orgelspel, själavård, fotografi, ödmjukhet, vänlighet, mörkrumsarbete, floran. Tänk om man bara hade några av dessa...
21 september 2008
Tidningar som inte länkar
Vanliga bloggare är radikala! De vågar mycket mer än alla dessa tidningar som håller sig med en nätupplaga. Jag har inte hört någon kommentera fenomenet att det nästa aldrig finns länkar i nättidningarnas artiklar. De vill nämligen inte riskera, såsom denna stillsamma blogg hela tiden gör, att läsaren ska surfa vidare och fastna på andra sidor.
Varje länk ger ju läsaren en möjlighet att lämna artikeln för att få mer och fördjupad information någon annan stans. En av journalistikens uppgifter är att ge fördjupning – och den avstår man till förmån för att få läsarna kvar på den egna sidan. Begripligt – ja, men konservativt.
Låt oss få fler och fördjupande länkar i (eller i anslutning till) artiklarna, vädjar en länkande bloggare.
Tidningen Dagen är inte värre än andra tidningar. Men i artikeln om en ny nykterhetsrörelse blir det tydligt. Man skriver om vad man kan läsa på Vitas hemsida utan att länka till den. Kan det bero på att sidan inte är offentliggjord ännu? Hur som - vill man läsa själv får man söka på Google efter adress...
Varje länk ger ju läsaren en möjlighet att lämna artikeln för att få mer och fördjupad information någon annan stans. En av journalistikens uppgifter är att ge fördjupning – och den avstår man till förmån för att få läsarna kvar på den egna sidan. Begripligt – ja, men konservativt.
Låt oss få fler och fördjupande länkar i (eller i anslutning till) artiklarna, vädjar en länkande bloggare.
Tidningen Dagen är inte värre än andra tidningar. Men i artikeln om en ny nykterhetsrörelse blir det tydligt. Man skriver om vad man kan läsa på Vitas hemsida utan att länka till den. Kan det bero på att sidan inte är offentliggjord ännu? Hur som - vill man läsa själv får man söka på Google efter adress...
19 september 2008
Oljeutsläppen tar Östersjöns fåglar
Men...inte ens det läckraste morgonmål kan förta känslan av upprördhet över fartygens oljeutsläpp i det känsliga innanhavet Östersjön. YLE rapporterar om fortsatta oljeutsläpp. Många verkar vara mycket små, men är farliga och skadliga även de. Al-fågelstammens förtvining är ett vittnesbörd om det. YLE meddelar att Östersjöns alfåglar är speciellt drabbade - beståndet har minskat med hela 70 procent på 15 år, och det anses huvudsakligen bero på olagliga oljeutsläpp.
WWF kräver nolltolerans och strängare straff för oljeutsläpp på Östersjön.
Redarföreningar, Rederier, Sjöfarts-, Polis- och Åklagarmyndigheter: Sätt stopp för oljeutsläppen!
Och Östersjöpressen - vore inte lite undersökande journalistik på sin plats? Berätta vilka förövarna är och varför denna miljöbrottslighet aldrig tar slut?
WWF kräver nolltolerans och strängare straff för oljeutsläpp på Östersjön.
Redarföreningar, Rederier, Sjöfarts-, Polis- och Åklagarmyndigheter: Sätt stopp för oljeutsläppen!
Och Östersjöpressen - vore inte lite undersökande journalistik på sin plats? Berätta vilka förövarna är och varför denna miljöbrottslighet aldrig tar slut?
18 september 2008
Lärorna är döda, sa Greider
DN låter Göran Greider svara på läsarnas frågor i en chatt. Här en av frågorna:
Kalle P: Tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund hävdar att det finns ett växande intresse i Sverige för den kristna tron. Delar du den uppfattningen?
Göran Greider: Nej. Det finns ett intresse för religion och framförallt för personlig tro. Det är något annat. Men lärorna är döda, liksom institutionerna. Sekulariserade har vi inte blivit - snarare har det skett en masskonvertering till konfessionslös mystik.
Lärorna är inte mer döda än ideologierna var när Tingsten på 50-talet prövade tanken eller när Kurt Samuelsson på 60-talet skrev boken Är ideologierna döda. Och skulle institutionerna vara döda vore anarkismen redan här...och så är det dessbättre inte. Greider måste syfta på att lärorna och institutionerna inte betyder särskilt mycket för ett antal människor. De tycker att de är döda eftersom de inte lever i just deras tillvaro. Men inte ens de kan ha sett efter särskilt noga. Skatteverket lever och fångvården liksom polisväsendet. Pensionstiftelser och banker tycks stå på förintelsens brant just nu, men det är något tillfälligt.
En konfessionslös mystik har aldrig varit någon massrörelse och kan väl knappast ha blivit det just nu. Vilka former och uttryck tar sig den konfessionslösa mystiken? Ingen vet, och det är väl en del av mystiken...
Men visst kan det vara så att lärorna är inte populära. De kräver ju ställningstagande och tanke. Enklare då med det oformliga och diffust dunkla. Men tanklöshet är inte en bra hållning och faktiskt helt oförenlig med den religiöst mystiska traditionen som kräver stor disciplin och både teori och praktik. Åtminstone om man ska ta intryck av Thomas Merton , hans efterföljare eller av Wilfred Stinissen.
Inför bokmässan i Göteborg samtalade tidningen Dagen med Maria Küchen, Göran Greider och Göran Skytte. Göran Greider bygger på sitt resonemang med bekännelser om sin egen kristendom (med betoning på egen kan man tycka).
Han säger: - För mig har det ingen avgörande betydelse om jag betecknar mig som kristen eller ej, det är vissa gestalter i den kristna traditionen, som Jesus själv som jag intresserar mig för.
Något intresse för den kyrkliga hiostrien eller traditionen har han egentligen inte.
- Jag har till exempel ingen relation till nattvarden eller andra riter. Jag har bara en relation till Jesusorden och myustiken, med det handlar inte bara om Nya testamentet utan också om Thomasevangeliet. Bibeln är för mig en k'älla för reflektion som gör att dimmorna kan skönjas, men jag tror inte att Bibeln är helig eller Guds uppenbarade ord.
Jag vill inte gärna recensera Göran Greiders tro. Men eftersom han torgför den kan en liten synpunkt ändå vara på sin plats. Jag reagerar på tanken att man kan vara kristen efter sitt eget huvud utan relation till kyrka och tradition. Instant kristendom som man blandar själv efter eget huvud? Det är individualismen upphöjd till norm. För en person som så hyllar det kollektiva som Greider är just denna privata hållning så avvikande udda. Varför är det just på trons område som envar är sin egen lyckas smed?
Greiders uppfattningar har drag av New Age där man pusslar ihop sin egen åskådning allteftersom det passar. Byggstenarna kan man ta lite var som helst. Och Greider kanske borde fundera över hur han som Jesusvän menar sig fungera som kristen i splendid isolation från kyrkan (Kristi kropp) och utan relation till den nattvard som Jesus själv instiftar? Församlingen som kollektiv och gemenskap är den ingenting? Försumbar? Oviktig?
Kalle P: Tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund hävdar att det finns ett växande intresse i Sverige för den kristna tron. Delar du den uppfattningen?
Göran Greider: Nej. Det finns ett intresse för religion och framförallt för personlig tro. Det är något annat. Men lärorna är döda, liksom institutionerna. Sekulariserade har vi inte blivit - snarare har det skett en masskonvertering till konfessionslös mystik.
Lärorna är inte mer döda än ideologierna var när Tingsten på 50-talet prövade tanken eller när Kurt Samuelsson på 60-talet skrev boken Är ideologierna döda. Och skulle institutionerna vara döda vore anarkismen redan här...och så är det dessbättre inte. Greider måste syfta på att lärorna och institutionerna inte betyder särskilt mycket för ett antal människor. De tycker att de är döda eftersom de inte lever i just deras tillvaro. Men inte ens de kan ha sett efter särskilt noga. Skatteverket lever och fångvården liksom polisväsendet. Pensionstiftelser och banker tycks stå på förintelsens brant just nu, men det är något tillfälligt.
En konfessionslös mystik har aldrig varit någon massrörelse och kan väl knappast ha blivit det just nu. Vilka former och uttryck tar sig den konfessionslösa mystiken? Ingen vet, och det är väl en del av mystiken...
Men visst kan det vara så att lärorna är inte populära. De kräver ju ställningstagande och tanke. Enklare då med det oformliga och diffust dunkla. Men tanklöshet är inte en bra hållning och faktiskt helt oförenlig med den religiöst mystiska traditionen som kräver stor disciplin och både teori och praktik. Åtminstone om man ska ta intryck av Thomas Merton , hans efterföljare eller av Wilfred Stinissen.
Inför bokmässan i Göteborg samtalade tidningen Dagen med Maria Küchen, Göran Greider och Göran Skytte. Göran Greider bygger på sitt resonemang med bekännelser om sin egen kristendom (med betoning på egen kan man tycka).
Han säger: - För mig har det ingen avgörande betydelse om jag betecknar mig som kristen eller ej, det är vissa gestalter i den kristna traditionen, som Jesus själv som jag intresserar mig för.
Något intresse för den kyrkliga hiostrien eller traditionen har han egentligen inte.
- Jag har till exempel ingen relation till nattvarden eller andra riter. Jag har bara en relation till Jesusorden och myustiken, med det handlar inte bara om Nya testamentet utan också om Thomasevangeliet. Bibeln är för mig en k'älla för reflektion som gör att dimmorna kan skönjas, men jag tror inte att Bibeln är helig eller Guds uppenbarade ord.
Jag vill inte gärna recensera Göran Greiders tro. Men eftersom han torgför den kan en liten synpunkt ändå vara på sin plats. Jag reagerar på tanken att man kan vara kristen efter sitt eget huvud utan relation till kyrka och tradition. Instant kristendom som man blandar själv efter eget huvud? Det är individualismen upphöjd till norm. För en person som så hyllar det kollektiva som Greider är just denna privata hållning så avvikande udda. Varför är det just på trons område som envar är sin egen lyckas smed?
Greiders uppfattningar har drag av New Age där man pusslar ihop sin egen åskådning allteftersom det passar. Byggstenarna kan man ta lite var som helst. Och Greider kanske borde fundera över hur han som Jesusvän menar sig fungera som kristen i splendid isolation från kyrkan (Kristi kropp) och utan relation till den nattvard som Jesus själv instiftar? Församlingen som kollektiv och gemenskap är den ingenting? Försumbar? Oviktig?
17 september 2008
Socialdemokrater som gillar religion
Politik och religion är ett högoddsämne. Det händer också märkliga saker i gränslandet. Brygubben lyfte häromdagen fram följande nyhet: Håkan Julhlot återvänder till Svenska Kyrkan. För tidningen Östran berättar han om varför han bestämt sig för att efter 25 år bli medlem i Svenska Kyrkan igen.
Gruppen har noterat fler intressanta saker. De konstaterar enligt Dagen att frågor om religion och politik fått ökat utrymme. Och som exempel lyfter man fram när kyrkorna agerar samlat för att påverka flykting- och biståndspolitiken. Det gamla "samhällskontraktet" mellan staten och kyrkorna, som utgick från att religionen var en privatsak, behöver utvecklas.
-Den andliga erfarenheten är naturligtvis en privatsak, säger Jan Eliasson och tillägger att det gemensamma är värderingsfrågorna:- Alla människors lika värde, att ett samhälle ska bedömas efter hur man hanterar de sämst ställda, och så vidare. Det är viktiga etiska frågor som spelar en stor roll för vilken politik som förs, både här hemma och i världen.
Den endimensionella synen på religion och kyrka behöver alltså förändras. "Samhällskontraktet" behöver utvecklas. Ja, får man erbjuda en liten tanke om hur en förändrinmg skulle kunna gå till kanske man kunde ordna till en "Saltsjöbadsuppgörelse" för hur de olika aktörerna ska förhålla sig tillvarandra. Ett modernt konkordat. Uppskattningen man visar gällande religionens betydelse för vitala värderingar i ett samhälle ger vid handen att man i det Socialdemokratiska partiet på sikt kan komma att omvärdera sin klassiskt religionskritiska hållning.
Men Eliasson och Wallström behöver naturligtvis också mer seriöst pröva om det är förenligt med partiets linje att, tillsammans med andra politiska partier, fortsätta att kontrollera trossamfundet Svenska Kyrkan. Den modellen är otidsenlig och klåfingrig. De politiska ideologierna har, mest i diktaturstater, haft ambitioner att styra och kontrollera de religiösa rörelserna och kyrkorna. Politikerstyret blir naturligtvis en hämsko på kyrkan och en belastning, i detta fall för det Socialdemokratiska partiet, som ologiskt nog inte på samma sätt har ambitioner att lägga sig i eller lust att styra Stockholms katolska stift, Sveriges Muslimska råd eller Evangeliska frikyrkan.
Omprövning är välkommen. Ett samtal med positiva förtecken om religioners roll är efterlängtat mot bakgrund av alla kampanjer för att undergräva och försvaga religion, kyrka och tro. Margot Wallström och Jan Eliasson kan betyda mycket för en nyorientering och grundlig omvärdering. Nu hoppas jag bara att man inte skyggar utan också vågar ta upp de verkligt brännande frågorna på hemmaplan.
I tidningen säger han bland annat så här: - Hjärtlösheten breder verkligen ut sig i samhället. Folkrörelsen är död. Politikerna sitter i utdragna diskussionsmöten och väldigt lite leder till en främjad solidaritet. Kyrkan har tagit över den rollen. Och jag talar inte bara om kristendomen nu, församlingar rent generellt för människor samman.
Som vanligt är tidningen Dagen uppmärksamt vaken och fångar upp ytterligare en öppning bland Socialdemokraterna för den religiösa världens rikedom. Man skriver om Jan Eliasson som tillsammans med EU-kommissionären Margot Wallström leder det internationella rådslagsarbete som i dagarna lämnar sin sista delrapport: "Vårda värderingar - politik och religion".Gruppen har noterat fler intressanta saker. De konstaterar enligt Dagen att frågor om religion och politik fått ökat utrymme. Och som exempel lyfter man fram när kyrkorna agerar samlat för att påverka flykting- och biståndspolitiken. Det gamla "samhällskontraktet" mellan staten och kyrkorna, som utgick från att religionen var en privatsak, behöver utvecklas.
-Den andliga erfarenheten är naturligtvis en privatsak, säger Jan Eliasson och tillägger att det gemensamma är värderingsfrågorna:- Alla människors lika värde, att ett samhälle ska bedömas efter hur man hanterar de sämst ställda, och så vidare. Det är viktiga etiska frågor som spelar en stor roll för vilken politik som förs, både här hemma och i världen.
Den endimensionella synen på religion och kyrka behöver alltså förändras. "Samhällskontraktet" behöver utvecklas. Ja, får man erbjuda en liten tanke om hur en förändrinmg skulle kunna gå till kanske man kunde ordna till en "Saltsjöbadsuppgörelse" för hur de olika aktörerna ska förhålla sig tillvarandra. Ett modernt konkordat. Uppskattningen man visar gällande religionens betydelse för vitala värderingar i ett samhälle ger vid handen att man i det Socialdemokratiska partiet på sikt kan komma att omvärdera sin klassiskt religionskritiska hållning.
Men Eliasson och Wallström behöver naturligtvis också mer seriöst pröva om det är förenligt med partiets linje att, tillsammans med andra politiska partier, fortsätta att kontrollera trossamfundet Svenska Kyrkan. Den modellen är otidsenlig och klåfingrig. De politiska ideologierna har, mest i diktaturstater, haft ambitioner att styra och kontrollera de religiösa rörelserna och kyrkorna. Politikerstyret blir naturligtvis en hämsko på kyrkan och en belastning, i detta fall för det Socialdemokratiska partiet, som ologiskt nog inte på samma sätt har ambitioner att lägga sig i eller lust att styra Stockholms katolska stift, Sveriges Muslimska råd eller Evangeliska frikyrkan.
Omprövning är välkommen. Ett samtal med positiva förtecken om religioners roll är efterlängtat mot bakgrund av alla kampanjer för att undergräva och försvaga religion, kyrka och tro. Margot Wallström och Jan Eliasson kan betyda mycket för en nyorientering och grundlig omvärdering. Nu hoppas jag bara att man inte skyggar utan också vågar ta upp de verkligt brännande frågorna på hemmaplan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)