Människor till glädje, Gud till ära!

Det tog 21 dagar för Händel att komponera Messias! Tre veckor som förändrade världen. Han gjorde det 1741-42. Detta älskade och ständigt hyllade oratorium är byggt på utvalda bibliska texter, mestadels från Jesaja, Psaltaren, Lukas och 1 Korintierbrevet. Men bland andra texter finns även Hebreerbrevet, Romarbrevet och Matteusevangeliet med.

Två dagar i rad, i den just passerade helgen, lördag och söndag, spelades och sjöngs Messias i sin helhet i Olaus Petri kyrka, Örebro. För detta är jag oerhört tacksam. Vilken fröjd att ha fått vara med om detta! Tack till ALLA som gjorde detta möjligt! Dramatiskt, omväxlande, lyriskt och medryckande, med en musikalisk esprit av sällsynt skådat slag. Världsklass!

Orkester var Drottningholms barockensemble, med Nils-Erik Sparf som konsertmästare. Orkestern spelade på tidstrogna instrument. Kören var de sammanslagna Olaus Petri Vocalis, Cantores och ungdomskören OPQ. Allt under Mats Bertilssons osannolikt skickliga och inspirerande ledning. Superlativen räcker inte riktigt till. Dessutom - solisterna hade hämtats från England för att få den särskilt engelska klangen och diktionen, en ofattbart välmodulerad och ljuvt ljudande grupp: Dame Emma Kirkby, sopran, Clare Wilkinson, alt, Charles Daniels, tenor och Jonathan Sells, bas. Rule Brittania, Britannia rule the waves fick en ny innebörd. Ljudvågornas mästare och betvingare.

Även om Messias från början inte var komponerad för att uppföras i kyrkor är det i kyrkans värld och miljö oratoriet samspelar med tro och rum. Därför är det så viktigt att kyrkan inte avstår från denna musik. Det finns ingen anledning att lämna walk over till de stora konserthusen i fråga om den ”andliga” musiken. Visst kan det vara ekonomiskt kännbart och svårt att finansiera så stora uppsättningar som krävs, men det är absolut nödvändigt! Det är ett evangelium som förkunnas på ett sätt som berör människor starkare och djupare än det mesta. När alla människor i en fullsatt kyrka samfällt reser sig för att stående låta sig omslutas och lyftas av Hallelujakören är det mäktigt. 

Dessutom är det av vikt att inte bara landets domkyrkor får musikbudgetar som möjliggör denna typ att satsningar. I Örebro Olaus Petri, långt från stiftskatedralen i Strängnäs, har man i många år arbetat för ett vitalt och omfattande musikliv av hög klass dels för att det lyfter församlingens gudstjänst men också för att den klassiska kyrkomusikens stora verk ska kunna klinga, människor till uppbyggelse och glädje, Gud till ära!

Efter de två konserterna var det många som inte riktigt hade ord för sin upplevelse. Utan att spela på sentimentalitet vet jag att flera personer, som försökte beskriva sin upplevelse, fann att orden stockade sig i halsen. Och tårar steg upp i deras ögon. Tears speak volumes!

  

Överflödiga kyrkor

Svenska kyrkan har omkring 3400 kyrkor varav cirka 600 kan anses vara moderna, dvs uppförda efter 1940. I fråga om en kyrkobyggnad krävs alltid tillstånd för rivning, flyttning eller ombyggnad av byggnaden liksom för ingrepp i eller ändring av dess exteriör och interiör med dess fasta inredning och konstnärliga utsmyckning samt för ändring av dess färgsättning. (Kulturminneslagen 4 kap, ur §3)

En kyrka är mer än bara en byggnad för gudstjänster, konserter och andra församlingsaktviteter. En kyrka är ett invigt hus, ett rum som erbjuder Evangeliet och hela din kristna symbolvärlden – är teologi i sten, en konkret hjälp att tolka livet från födelse till död och ett nytt liv. Orienterad efter den uppgående solen, öster, Jerusalem, uppståndelsens morgon då Kristus ska komma åter. En plats där himmelriket redan spirar och gemenskaps- och tacksägelsemåltiden firas, den som gör oss till ett och sände oss ut i världen till tjänst.

Kyrkan utgör ofta en orienteringspunkt, den är en symbol för bygden och den är ett historiskt dokument där olika epoker lämnat både kulturella och religiösa avtryck. De flesta kyrkor är en viktig, för att inte säga omistlig, del av vårt gemensamma kulturarv. Därför var det inte särskilt märkligt att staten i samband med kyrka-stat reformen gjorde en uppgörelse med kyrkan. Staten skulle under ett antal år bidra med upp till 460 miljoner årligen (en uppbyggnad från 425 till 460) i form av en kyrkoantikvarisk ersättning för underhåll av det kyrkliga kulturarvet, främst kyrkobyggnader och inventarier.

Men antalet kyrkor överskrider med råge behovet. Vi har många ”övertaliga kyrkor. Riksantikvarieämbetet har beskrivit övertaligheten som att ”det finns fler kyrkor än församlingen behöver för gudstjänstbruk.”En kyrka räknas som övertalig när den inte längre uppfyller sin funktion ur pastoral och ekonomisk synvinkel.

Flera av landets församlingarna är så små att de inte har ekonomiska möjligheter att vårda sina kyrkor. Vad gör man då? Låter fler betala? Lägger ner? Lägger i malpåse? Spränger? River?Säljer?

Vilka kyrkor skulle vi kunna tänka oss ta ur bruk i våra trakter om det blev nödvändigt? Vem törs ens tänka tanken att sälja en 1100-talsklenod? Även om den bara används sparsamt vid större högtider och för kyrkliga handlingar som dop, vigsel och begravning. Eller den, eller den, eller den kyrkan...

Är det försvarbart att ha alla de 3400 kyrkorna kvar när den kyrkliga seden (det aktiva och regelbundna deltagandet i Svenska kyrkans gudstjänster) är bruten? Några enstaka kyrkor kanske skulle kunna bli lokala museer, som minnesmärken över landets religiösa historia. De övriga då? Ska de bli restauranger och hotell som har skett på många platser i England? Är sekulariseringen på väg att i Europa åstadkomma det som Sovjetimperiet i öst misslyckades med genom sin konfiskation av kyrkor som blev lagerbyggnader, idrottshallar och allt möjligt annat?

God dag, Svenska kyrkan...

Tänk om svenska kyrkan vore en person som skulle presenteras för ett sällskap...

Sverker Maria Kyrklund, som den här personen/kyrkan skulle kunna heta, är för en hel del personer en kär gammal vän. Om än med vissa oroande personlighetsdrag. Så tycker somliga. Smått rörig men kunnig. Kluven mellan sina politiska sympatier och sin religiösa läggning. Inte sällan svävande i sina uttalanden, till och med om en del trosfrågor. Ja, hur var det nu med Jungfru Maria? Det kan ju inte gärna ha hänt. Eller? Det måste betyda något annat… Ibland är han Sverker synnerligen tvärsäker, nästan profetisk, särskilt när det handlar om klimatfrågor eller vapenhandel. Hans kusin som har tillbringat mycket tid i orienten, Achmed al Islam, hyser Sverker respekt för. Han anser att Achmed, trots allt som sägs om honom, är en ganska trevlig prick.  

Andra skulle se Sverker Maria Kyrklund, som en ytlig bekant från fordom dags. En traditionell person, med stadigt konservativa värderingar men med en vilja också vara modern och radikal. En individ med starka band till bygd och släkt. Lite hemvävd. Sverkers syskon är ganska fromma men vet hur man har roligt! Rock och pop och gospel, det är grejer det!

Några har haft sina duster med Sverker och vill inte ha mer kontakt. I själva verket uppfattar de honom som otrevligt påstridig och självtillräcklig. En som vill att alla ska tänka och tro likadant och inte ens drar sig för att manipulera och indoktrinera barn. De blir arga när Sverker hävdar att skolbarn ska välsignas och lära sig psalmer. Och för all del 10 Guds bud. Sverker är i deras ögon en inskränkt typ som inte förstår vetenskapens stora betydelse. Trots att han är akademiskt bildad och ganska beläst.

Somliga skulle tänka att det var en förtjusande och kultiverad människa med intresse för historia, för arkitektur, för konst och klassisk musik, någon som det vore värt att lära känna mera, möjligen umgås med.

Många vet att deras föräldrar kände Sverker men själva bryr de sig inte om honom. De besöker honom sällan. Trots att Sverker bjuder till Öppet hus. Vi måste träffas oftare, säger han när man stöter ihop med honom. Han talar länge och onödigt högtidligt. Ständigt, ständigt, säger jag Eder, varen välkomna, slutar Sverker. Nej, det får nog vara, tänker de som hör honom. Men - skulle det krisa då kanske…

Gåsagille, Mårten gås!

Martin av Tours (316-397) som gömde sig för att slippa bli biskop och avslöjades av snattrande gäss - detta är hans dag. Den firas mest i landets södra delar. Men även i mellansverige blev det för några av oss redan igår en gåsamiddag.

På denna blogg blandas ständigt stort och smått, högt och lågt. Dagens bidrag är en liten visa. Den kan sjungas om någon så önskar på en välkänd melodi: Blinka lilla stjärna där... Eller ännu bättre, skriv några verser själv. Och sprid till andra.

Svart är soppan, gåsen fet.
Festen en som alla vet:
Gåsagille, Mårten gås!
Mycket sovel, mera sås!
Svart är soppan, gåsen fet,
nästa gång - vill vi ha get!

Tugga, svälj, ja, ät och drick!
Magen kurrar, smack och hick!
Bäst det är att passa på,
vem vet när man mer kan få?
Tugga, svälj, ja, ät och drick!
Men behåll ej vårt bestick!

Kristus - en tankekonstruktion?

Jesus är en tankekonstruktion! KG Hammar, en gång Svenska kyrkans ärkebiskop argumenterar i dagens Kyrkans tidning för uppfattningen. Så talar en filosof som lämnat frågan om texternas historiska relevans bakom sig och istället är fullt upptagen med berättelsernas mening idag. Därmed ligger fältet öppet för påståendet att Jesus är en kemisk reaktion i våra hjärnor. De religionskritiker som menat att Gud och Jesus är något människan själv har uppfunnit och konstruerat för att slippa uppleva sig utelämnad åt existentiell tomhet kan nu nicka förnumstigt och säga att till och med KG Hammar håller med dem...

Svårigheten med resonemanget är inte att Kristus är en tanke. Självfallet måste Kristus finnas som tanke, vara i våra hjärnor. Men konstruktion? Något man bygger intellektuellt? Något man pusslar ihop i teorin? Kristus sedd som tankekonstruktion är en förandligad syn. Det som bibeltexterna påstår har kropp och verklig existens blir till en filosofisk och intellektuell övning. Synsättet uppvisar släktskap med föreställningarna om att kön skulle vara en social konstruktion.

Visst tolkar vi ständigt det vi erfar. Och visst påverkar våra bilder och vårt språk våra övertygelser. Men det är inte tolkningen, den subjektiva upplevelsen som är trons fäste. Det är att det finns något objektivt, något verkligt, att tolka. Då kan man INTE lämna det som hände därhän. Det finns ingen förnuftig anledning att bygga sin egen förståelse på sådant som man inte bryr sig om ifall det skett. 

Tro är inte försanthållande av något i förfluten tid utan tillit för Guds skull i Kristus här och nu, skriver KG Hammar. Kan man verkligen så enkelt avfärda Bibel och tradition? Vad är det förgripliga i att hålla något för sant av det som en gång skedde? Jo, jag vet att man därmed eventuellt skulle kunna utelämna Guds existens åt historievetenskapen, ity om den lyckades motbevisa ett och annat i Bibeln så skulle slutsatserna om Gud kunna falla. Enklare då att utesluta försanthållandet. Men om tron är något annat än att hålla för sant den uppståndelsetro de första kristna vittnade om, så kan vi göra vilka tankekonstruktioner som helst.  

Slagordsmässigt har många av oss i kyrkan, även jag, ekat att tron inte är ett försanthållande. Jag har slutat med det. Om det alls inte finns någon faktisk sanning i bibliska uppenbarelser så återstår enligt min mening inte mycket av substans i påståendet om "tillit för Guds skull i Kristus här och nu".

Det viktiga är här och nu, menar KG Hammar Därför borde det finnas rymd för olika förståelse av hur det var där och då när det begav sig. Jag kan hålla med KG Hammar om att vad gäller det bibliska vittnesbörden och uppenbarelserna så borde det finnas utrymme för olika uppfattningar.

För tillfället är det i alla fall inte KG Hammars sätt att tänka som är mest utsatt. De som anser att Bibeln har ett sakplan som inte reflexmässigt kan förminskas eller avfärdas som berättad myt eller saga får finna sig i att deras förståelse allt oftare avvisas. Mot dem staplas de många tröttande och nedsättande orden: konservativ, fundamentalist, biblicist, traditionalist, omodern, fobiker etc. etc. Kan det vara det som kallas rymd?

Även om konvertiter bör en kyrka tala väl!

Kollegor och vänner som konverterat vittnar ofta om de betydande svårigheter de mött. Inte i sitt nya trossamfund utan i det gamla. Det är som vore det skymfligt att gå vidare. Däremot välkomnas konvertiter in i Svenska kyrkan utan några särskilda svårigheter. Då går det an med betydande skillnader i det mesta, möjligen beroende på att Svenska kyrkan har så många medlemmar som är dubbelanslutna eller som har agnostiska tankar eller ateistiska övertygelser. Den dubbelheten förvånar.

Nyligen lämnade en vän Svenska kyrkan efter att under hela sitt yrkesliv tjänat kyrkan som präst. Reaktionerna fyllda av indignation kom omedelbart. Förmodligen beror styrkan på avståndstagandet att det nya trossamfundet var den Romersk katolska kyrkan. Irritationen blev extra stor utanför de sammanhang där prästen tjänat. Det blev liksom fritt fram att ösa galla över personen ifråga eftersom konversionen ägde rum ganska snart efter pensioneringen. Som om detta att uppgiften i Svenska kyrkan fullföljdes bara var uträkning och säkring av en hygglig pension. Borta var år av uppoffrande slit för Svenska kyrkans bästa. Försvunna var goda predikningar och engagerad omsorg. Utraderade av steget in i ett annat samfund.

Men även vänner som konverterat under sina mera aktiva år har fått känna på bannstråle och fördömande! Något rimligt avslut för konvertiterna var ingen av kritikerna intresserade av. Helst skulle de omedelbart åka ut på öronen. Som om ingen arbetsrätt funnes. Som om de vore förrädare och plötsligt hade blivit besmittade av allsköns vanföreställningar och irrläror. Som om reformationen inte vore bärgad och särskilt nyblivna katoliker borde behandlas som ett sämre slags människor.

Det borde naturligtvis vara så att Svenska kyrkan skulle välkomna människor av annan samfundstillhörighet som är beredda att tjäna Svenska kyrkan, även om deras samfund inte accepterar dubbla tillhörigheter. Nu kan människor från alla möjliga sammanhang vara dubbelanslutna och ingen ägnar detta någon större tankemöda. Men de som tillhör samfund där kyrkosynen är sådan att dubbelanslutning är utesluten förhindras att arbeta med församlingsvårdande uppgifter inom Svenska kyrkan. Motsägelsefullt är ett alltför svagt uttryck.

Den valhänta hanteringen av konvertiter borde förbättras inom Svenska kyrkan. De personliga behoven är stora i samband med de genomgripande steg en konversion innebär. Ett gott bemötande är det minsta man har rätt att förvänta sig av kyrkan. Även de formella regelverken bör ses över så att de som väljer att lämna får göra det på ett hedervärt och anständigt sätt. Detta är viktigt av omtanke om konvertiterna såväl som om den ekumeniska uppgiftens betydelse. Ta exemplet med en präst som upplevt kallelsen in i vigningstjänsten. En sådan omprövning sker inte lättvindigt! Den är radikalt genomgripande och inte sällan smärtsam. Den kan bland annat betyda att det finaste man vet, detta att få leda eukaristin, inte längre blir möjligt.

Hur kan det komma sig att Svenska kyrkan fortfarande saknar ett rimligt förfaringssätt för att se till att konvertiter får ett gott slut på sin tid i Svenska kyrkan? Sveriges kristna råd borde genast komma Svenska kyrkan till undsättning för att finna vägar att hantera konversioner med större kompetens och varsamhet.

  

 

Radiotjänsts Pyrrhusseger

Radiotjänst vann en dom i kammarrätten i går. Därmed har det prövats och godkänts att Radiotjänst får ta ut licensavgifter för alla de apparater där man möjligen kan se TV - dvs mobiltelefoner, surfplattor och datorer. Det räcker med att man kan. Om man låter bli att ladda ner de program som behövs för att se television och/eller aldrig tittar - spelar ingen roll.

Eva Hamilton intervjuas av SvD Näringsliv och där säger bland annat att Tv-avgiften är ovanlig men ändamålsenlig. Du betalar inte för en tjänst du väljer, utan för att en tjänst ska finnas. Med den definitionen lämnar man licenstanken och hamnar i beskattning. Skatten är till för att staten ska kunna tillhandahålla alla möjliga tjänster, även om skattebetalaren själv inte berörs eller behöver utnyttja den.

Denna ofattbara utvidgning från licens på Tv-apparater till hela den flora av föremål som teknikens landvinningar lett fram till undergräver viljan att ge stöd till public service. Licensavgifter måste uppfattas som rimliga, som fair. Utvidgningen ses inte så. Obefogat och orättvist lyder mångas betyg. Domen innebär att Radiotjänst kan ta ut konsumtionsavgifter på vissa varor, även om de inte ska användas för att ta del av public service! Orimligt är vad det är!

Det folkliga upproret lär komma och då slå hårt mot public service. Licensfri elektronik är det rimligaste. Straffavgifter på olika apparater som enbart tillfaller public service är en orimlig lösning. Filmbranschen såväl som tidningsmakarna och säkerligen hela dataspelsindustrin skulle med all rätt önska en del av denna kaka. Även deras produkter tillhandahålls av de nya apparaterna.

Radiotjänst och Eva Hamilton skulle behöva återknyta kontakten med Pyrrhus. Han som insåg att om han skulle vinna en sådan seger till så vore han förlorad. Vad hjälper det att vinna hela världen men förlora sin själ, i detta fall stå där med licenserna men förlora folks uppskattning av och tilltro till public service? Tiden är inne att skattefinansiera public service!

Fler tillmälen än argument

Hur raljant får man vara? Ann Heberleins svar på den frågan tycks vara - ännu mer! Hon skrev ett svar den 25/10 på Lena Anderssons artikel Med Gud in i tankelättjan  om diskussionen kring ärkebiskopsvalet. Heberleins replik hade en rubrik som stämmer till eftertanke: Biskop Antje Jackelén är större än Lena Anderssons debatteknik. Den egna debattekniken tillåts samtidigt vara etter värre. Ann Heberleins kategorisering av dem som som önskar ordning och reda även i en kyrka är grov. Hon skriver:

Det finns falanger både ­innanför och utanför kyrkan som kräver tydliga svar, svartvita sanningar, ordning och reda, och, naturligtvis, gränser. Följaktligen provocerar biskop Antje Jackeléns valspråk, som är "Gud är större". Konservativa krafter inom kyrkan ogillar det som de uppfattar som flört med islam. Att "Gud är större" är hämtat ut första Johannesbrevet och en devis fast rotad i en kristen tradition tycks de vara omedvetna om. De konservativas reaktioner är förutsägbara. Det är den fobiska falangen – homofobi och islamofobi går hand i hand med vetenskapsförakt och kvinnoförtryck.

Ann Heberleins verbala spottloska kan knappast sägas vara befogad, än mindre balanserad och välavvägd. Den applåderas nu överraskande nog av vanligtvis toleranta och kloka människor. Hur det kan komma sig förstår inte jag. Däremot inser jag att gränserna för debatt, för hyfs och aktning för den som tänker och tycker annorlunda, är bortblåst. Bunta ihop dem och slå ihjäl dem verbalt är tydligen modellen. Det blir i fortsättningen svårt för att inte säga omöjligt att delta i diskussionen. Tillmälena är oftast fler än argumenten!

De som anser att Svenska kyrkans bekännelse bör vara tydlig och klar är numera ansedda som konservativa och därmed också tillhörande den fobiska falangen där homofobi och islamofobi går hand i hand med vetenskapsförakt och kvinnoförtryck. Men tala åtminstone ur skägget: vem och vilka avses? Och vad är det som är så förgripligt i viljan att det ska finnas rimliga svar på frågor om vad kyrkans folk tror och bekänner?

Utan att dra in Luther och den Augsburgska bekännelsen för djupt i resonemangen kan man åtminstone påminna om Ordet som skulle förkunnas klart och sakramenten som skulle rätt förvaltas. Det förutsätter både tydlighet och gränser.

Komisk Vd i Swedbank tror sig ha förbättrat servicen

Swedbank vill stå högt i kurs även hos kunden. Så löd den braskande rubriken i SvD Näringsliv den 23 oktober. Kaffet hamnade i vrångstrupen min, med hosta och tillfällig andnöd som direkt följd. Första tanken var: går journalister på vad som helst. Andra tanken: men det är kanske en redigerare som satt rubriken?

Redan i ingressen påtalas att Vd Michael Wolf är besvärad över att kundförtroendet sjunker och lovar att vända trenden. I artikeln får Wolf tillfälle att mena att en hel del är "redan gjort för att vända trenden så att nästa mätning av kundnöjdheten ska ge högre resultat för Swedbank, är det tänkt”. Han tror också att ”vi har förbättrat servicen på många områden”. Ja, även en Vd kan tydligen ha komiska talanger.

Kundnöjdheten är i mitt fall under mätbarhetens gräns. Servicen har under flera år bara blivit sämre och mera sällan förekommande. Vilket egentligen känns mera sorgligt än denne Vd Wolf kan förstå. Min far var en gång i tiden kamrer i DBW:s Sparbank, den legendariska banken i Visby. Jag är så att säga född in i sparbankrörelsen. Uppvuxen med berättelserna om De Badande Wännerna, med Spara och Slösa och med den granna sparbankseken ständigt på näthinnan. Men nu går det inte längre att tiga. Jag kan inte försvara den vinsthungriga jätten Swedbank som glömt småspararna och deras behov av kontakt och klok rådgivning.

I Örebro la man för ett antal år sedan ner Söderkontoret där servicen var utmärkt. Vi flyttade då bankfacket och våra affärer till kontoret på norr. Man försökte ge god service men trycket på personalen hade ökat kopiöst. Men även det strök på foten. Den kontaktperson vi haft hade fungerat mycket väl, men genom alla indragningar och omorganisationer skulle han få nya uppgifter. Men vi i familjen var självklart välkomna att höra av oss.

Inför pensioneringen ringde jag banken för att få till stånd ett samtal om hur man bäst planerar inför denna förändring vad gäller utbetalningar och sparformer. Blev lovad att få samtal tillbaka. Ingenting hördes och ingenting hördes. Ringde igen och blev lovad ett svarssamtal. Det kom mitt under ett möte med arbetslaget vilket självfallet inte kunde avbrytas. Till sist efter flera veckor ringde en person och undrade vad jag ville. Jag upprepade min begäran om att få diskutera pension varefter jag blev uppläxad för att jag inte berättat det när jag tog kontakt med banken och ville ha ett samtal. Nu blev ju en annan person tvungen att höra av sig. Där och då tog tålamodet slut.

Ytterligare trassel uppstod därefter i kontakterna med Swedbank. Uppenbarligen var kundintresset avskaffat. Småkunder göre sig icke besvär. Företag och fastighetsaffärer verkade desto mera intressant för banken. Kontakterna blev fullständigt kylslagna. Efter detta har jag per brev blivit inbjuden till en träff att tala ishockey och placeringar! Så nu byter jag bank.

Märkligt nog har jag på stadens gator samtalat med flera personer med liknande erfarenheter. Personer som i likhet med mig nu överger Swedbank på grund av dess ointresse för kunden! Så var det med kundnöjdheten. Inte vet jag om Vd Wolf hört talas om storytelling. Han borde vara nyfiken och påläst. Ty historierna som nu är i svang, det som berättas om Swedbank, avslöjar en bank vars intresse för kundnöjdhet är ett skämt.

Å andra sidan...

Å andra sidan... blir det i diskussionen om ärkebiskopen electa och hennes tro mycket som är mera reflexmässiga reaktioner utan underbyggnad av faktiska påståenden och citat. Den som någon gång blivit intervjuad vet hur svårt det är att pregnant (!) fånga det man vill säga om en komplicerad fråga i ett par meningar.

Jag faller själv i gropen och betraktar alltför ofta sådana korta försök som vore de noga övervägda och välformulerade uttalanden. På den punkten förtjänar Antje Jackelén en korrekt behandling. Det är förmodligen att dra för stora växlar om man låter den hastiga utsagan om biologiska fakta vad gäller jungfrufödelsen representera hennes teologiska tänkande. Dessutom är kopplingen jag gjort till andra teologiska områden hpotetisk. Kan orden om jungfrufödelsen göras till ett mönster och behandlas som om de även gällde en genomtänkt nattvardsteologi? Här är jag någorlunda tveksam. Vilket inte hindrar att frågorna mal för många flera än enbart för mig.

Det som därtill försvårar en balanserad diskussion är att drevet mot konservativa och reaktionära fundamentalister, som epiteten så vänligt lyder, genast satte igång. Personer med sådana trosföreställningar, ja, uppfattningar som skällts för reaktionära och fundamentalistiska (klassiska) föreställningar, borde likt syndabockar drivas ut i öknen förstod man. Så blev Antje Jackelén ett tillhygge och utnyttjad som en symbol för upplyst och modern kristendom, till skillnad från det inskränkta och ovetenskapliga som skulle bekämpas.

Samtidigt uppstår svårigheter på olika håll i kyrkan. Särskilt söndagsskollärare månde bäva om den barnsligt tillitsfulla tron inte längre får plats. Ni förstår väl barn att man inte kan tro på Bibelns ord. Det som vi läste nyss har kanske inte hänt. Alla fall inte på det sättet. I verkligheten. De betyder egentligen något helt annat. Något som bara vi vuxna förstår...

Frågorna hopar sig

Om jungfrufödelsens innebörd tvistas det i dessa dagar. Luft under vingarna har den symboliska tolkningen fått. Trosbekännelsens formulering född av jungfru Maria handlar inte om ett biolgiskt faktum, det anser Svenska kyrkans nyvalda ärkebiskop Antje Jackelén. Bekännelsen till jungfrufödelsen är huvudsakligen ett annat sätt att understryka att det verkligen var något speciellt med Jesus.

Om man dissekerar och dekonstruerar enstaka trossatser råkar förr eller senare hela trosbekännelsens bygge ut för instabilitet och rasrisk. In i krisen dras naturligtvis bibeltolkning och tradition. Olika trossatser är sällan solitärer utan nära och intimt länkade till varandra och till kyrkans hela förståelsehorisont.

Nattvardens mysterium, vare sig man lutar mot transsubstanisation eller konsubtansiation, är inte alldeles v'äsensskilt från föreställningen om jungfrufödelsen. Kan man verkligen tro på att Gud varje söndag jorden runt, och ofta dessemellan, göra sig själv närvarande i brödet på ett övernaturligt och mysteriöst sätt. Är inte det också bara ett annat sätt att konstatera att det var något extra med denne Jesus? Än mer, kan "han" verkligen göra sig till ett med oss? Bo i våra hjärtan? Förvandla oss till sig? Mentalt men inte biologiskt? Hur skulle det gå till?

Frågorna hopar sig...

Fram trädde triumfkrucifixet



Vid besök i Nyköpings Alla Helgona visas kyrkans silver. Särskilt alla de föremål som sliverkonstnären Anna-Stina Åberg har förfärdigat. Tog en bild av brödasken som krönes av en trearmad Kristusgloria. Endast genom spegelbilden på locket kan man se, varsebliva, ett fullständigt kors, ett hjulkors. De som betraktat gamla kyrkors konsekrationskors känner genast igen formen.

När jag ville granska bilden jag tagit - visade det sig att kyrkans triumfkrucifix också framträdde, blev synligt, på locket.

Kom ihåg att Ni äro representanter...

Skoindustrimuseet i Kumla är en plats värd att besöka. Arbetarna tycks bara ha rest sig och gått hem. Alldeles nyss. Tills det rör sig bakom någon maskin. Några har till och med glömts kvar. De limmar sulor och fäster ovanläder.

Slippers tillverkas fortfarande. I liten skala. Ja, skorna är tillräckligt stora. Det är själva produktionen som är begränsad. I fabrikens smutsigaste hörn har någon klistrat upp en tryckt uppmaning. Håll rent och snyggt.

Uppförandereglerna för Oscarias försäljare stämmer till eftertanke. Skulle någon våga vara så tydlig idag? Det ligger förmodligen en hel del tankeverksamhet bakom reglerna. En hel del mindre trevliga erfarenheter också?

Alla som ibland befinner sig på en arbetsplats kan fundera över vad som gäller där och över uppdraget att representera sitt sammanhang!

 

Alltså: Kom ihåg att Ni äro representanter för Oscaria! Edra ord äro firmans ord, Edra handlingar äro frimans handlingar...

Herrens lag är utan brist

Psaltarens föreställningsvärld kolliderar på de flesta punkter med den liberala kristendomens modernism. Inte minst genom blandningen av konkretion och poetisk övertygelse. I de flesta av Psaltarens psalmer framhålls Gud som aktiv, han är den som handlar med sitt folk. Medgång och motgång blir till Guds gåvor och till att Gud går tillrätta med den bedjande, med sitt folk.

Gud är historiens aktör alltifrån skapelsens början. Som Herre och Konung vill Gud ha människornas tillbedjan och lydnad. I gengäld skyddar och upprättar Gud sitt folk.

Genom tidebönernas ständiga läsning och bön av texter med sådant innehåll förstärks relationen till Gud samtidigt som bilden klarnar och blir synnerligen tydlig. Just dessa Psaltarens Gudsbilder är det som många, mer eller mindre preciserat, tar avstånd ifrån. Psaltarens ord uppfattas där som otidsenliga och antikverade, som icke relevanta och omöjliga att hålla fram.

Trots denna uppenbara kollision med gängse synsätt är Psaltaren en outsinlig källa till realism i tron. Där skyggas inte för förföljelser, övergrepp och djupaste msismod, Där finns den största glädje ocj tillförsikt. Sådant som, det jag är övertygad om, talar till nutidsmänniskan. Hela tillvaron ses genom trons ögon. En helehetssyn som många längtar efter och behöver!

Varje dag i Svenska kyrkans Evangeliebok (där texterna för gudstjänsterna finns angivna) har fått en egen psaltarpsalm. Trots att dessa texter ofta består av små och begränsande utsnitt kan inte heller de undfly denna Psaltarens övertygelse om Herren Gud. Här några korta citat utan att för den skull önska att fäktas med bibelord eller använda dem som tillhyggen. Blott och bart som en uppbygglig påminnelse till oss alla!

14 sönd e Tref ur Psaltaren 95
Kom, låt oss jubla till Herrens ära
och hylla vår klippa, vår räddning!
Låt oss träda fram inför honom och tacka,
hylla honom med sång och spel!
Ty en stor Gud är Herren,
en stor konung över alla gudar...

15 sönd e Tref ur Psaltaren 123
Jag lyfter blicken mot dig,
du som bor i himlen.
Som tjänaren ser
mot sin herres hand,
som tjänarinnan ser
mot sin husmors hand, 
så ser vi mot Herren, vår Gud
och hoppas på hans nåd.
Förbarma dig, Herre, förbarma dig,
vi har fått nog av förakt.
Vi har fått nog av de självsäkras hån,
av de högmodigas förakt.

16 sönd e Tref ur Psaltaren 107
De närmade sig dödens portar,
Då ropade de till Herren i sin nöd,
och han hjälpte dem ur deras trångnål.
Han gav en befallning och botade dem
och räddade dem från graven...

18 sönd e Tref ur Psaltaren 19
Herrens lag är utan brist,
den ger liv på nytt.
Herrens lära är sann,
den gör den oerfarne vis.
Herrens påbud är rätta,
de ger hjärtat glädje.
Herrens befallningar är klara,
de gör blicken ljus.
Herrens ord är rena,
de skall alltid bestå...

Kyrkans dialog med Gud genom Psaltaren

Skivan The World of Psalms (Choir of St. John´s College) spelas högt härhemma idag. Kyrkans dialog med Gud genom den sjungna psaltarpsalmen stämmer till eftertanke och självprövning. Men ger även stärkt tro och tillit till Guds handlande med oss. Skällsorden faller till marken. Vad betyder väl i detta möte ord som konservativ, reaktionär, fundamentalist eller trospolis!



Rannsaka mig, Gud och känn mina tankar,
pröva mig och känn min oro,
se om min väg för bort från dig,
och led mig på den eviga vägen. (Ps 139:23-24)

Gud, visa oss nåd och välsigna oss,
låt ditt ansikte lysa mot oss,
så att hela jorden lär känna vad du gör
och alla folk får veta att du hjälper. (Ps 67:2-3)

Herre, vad har jag då att hoppas på?
Mitt hopp står till dig.
Befria mig från alla mina synder
låt mig få slippa att bli smädad för dårskap. (Ps 39:8-9)

Ära Herren, alla folkslag,
ära Herrens majestät,
ära Herrens höga namn!
Kom till hans förgårdar, kom med offer,
fall ner inför Herren i helig skrud!
Darra inför honom, hela jorden!
Förkunna bland folken: Herren är konung! (Ps 96:7-10)

Gud är större... än vad då?

Vad betyder påståendet att Gud alltid är större vid betraktande av utsagor om Gud? Särskilt om påståendena om Gud kritiseras för att vara luddiga, otillräckliga eller inte godtagbara ur den kristna bekännelsens synvinkel? Innebär påståendet om denna Guds ständiga utsträckning bortom formuleringar och positionsbestämningar att ingen längre kan säga något om Gud? Och att trosformuleringar som har traderats genom historien därmed blir obsoleta och icke användbara?

Förlorar trons termer relevans bara för att de här och där fallit ur bruk? Naturligtvis inte.

Måste trosspråket överges för att man ska återvinna dessa egentliga betydelser genom nya och andra termer? Absolut inte, även om försöken att uttrycka den kristna tron med andra ord alltid kommer att behövas. Om inte annat som en förgård till trons språk.

Om människor inte längre känner att synd och skuld har med dem att göra – ska kyrkan då radera ut de gamla orden? Icke! Hela försoningsläran förutsätter att något hos människan behöver försonas och gottgöras.

Jag frågar eftersom debatten böljar. Senast trädde Caroline Krook i Sveriges Radio ut till försvar för dem som frågats ut inför valet av ärkebiskop. Hennes främsta bidrag var just ståndpunkten att Gud är större. Än vad då måste man fråga. Påståendet att Gud är större kan ge fritt fram för vilka föreställningar som helst. Gud är större kan relativisera ärkebiskopkandidaternas svar. Vad de sagt spelar då inte så stor roll. Eftersom mer alltid är mer. Större är större. Människans försök att förstå och fånga något av Gud är och förblir fåfängt. Men Gud är större kan även innebära att Gud är större än något luddigt, subjektivt och tidsandepräglat. Särskilt om det någon sagt inte kommer i närheten av att vara rimliga föreställningar om Gud och Jesus Kristus. Då skulle man kunna säga Gud är större – kolla bara Luthers Romarbrevskommentar!

Hallå! En kristen kyrka har en kristen bekännelse, förankrad i Guds ord och i traditionen, med ganska precisa föreställningar och uppfattningar. Det betyder aldrig att kyrkan tror sig förfoga över tillräcklig och slutgiltig kunskap om Gud eller att man har hela sanningen. Men genom Guds uppenbarelse har kyrkan nödvändig kunskap. Om kyrkans övertygelser och ställningstaganden ifrågasätts, relativiseras och överges av ledande kyrkliga personer för att de anser att bekännelsen, tron och dogmerna passar dåligt i tiden - överger de då inte sitt uppdrag att vara kyrkans och det heliga Gudsordets tjänare?! Jag bara undrar. Finns det inga apologeter i kyrkan längre?

Den i samtidens Svenska kyrka så illa ansedda katolska kyrkan har ett omfattande och seriöst teologiskt arbete kring kyrkans tro och bekännelse. Man behöver bara stifta bekantskap med den katolska kyrkans katekeser för att förstå hur viktigt den kyrkan anser att det är att kunna redogöra för vad kyrkan tror och bekänner. Skulle dessa formuleringar orimligförklaras bara för att man kan säga att Gud är större?  Jag föredrar i så fall att Gud är större än en kyrkas väl genomtänkta, tydliga och i historien och traditionen väl förankrade föreställningar än att Gud är större än frontförkortningar och svajiga luddigheter.

Ps Ämnet blir inte mindre spännande av att Lundabiskopen valt orden Gud är större från 1 Johannesbrevet 3:18-20 som sitt valspråk. Ds

Var går Svenska kyrkans gränser?

Var går Svenska kyrkans gränser? En kartograf skulle kanske välja den geografiska territoriella lösningen. Där finns församlings- och pastoratsgränser, stiftsgränser och en Svenska kyrkans gräns mot andra länder. Andra nationer där danska, norska och finska kyrkan dominerar.

Men var går egentligen Svenska kyrkans gränser? Prästen och professorn Eva Hamberg har uppenbarligen uppfattat att en gräns passerats. Svenska kyrkans gränser går inte där hon menar att de borde gå. Det handlar om att den symboliska bibeltolkningen vinner trosmässig mark och sekulariseringen breder ut sig i kyrkans ledning, bland biskopar och blivande ärkebiskopar. Hon om någon borde veta som sitter/suttit i läronämnden.

Så var går kyrkans gränser? Eller borde man skriva vart går kyrkans gränser? Åt vilket håll byggs de höga och ogenomträngliga, ormatäta, och var står de vidöppna? Uppenbarligen vätter den befästa gränsen i första hand mot de gammeltroende och mera biblicistiska delarna av kyrkan. Skiljelinjen markeras allt tydligare mot dem som omfattar och uppfattar sig som närstående till de stora kyrkotraditionerna, den anglikanska, den katolska och den ortodoxa.

Man kan mycket väl vara övertygad baptist och arbeta i Svenska kyrkan. Men den som har för mycket av det allmänkyrkliga katolska får finna sig i viskningar och rop. Så var går gränserna? De borde ses över så att den mångfald och öppenhet kyrkan alltid berömmer sig av får omfatta även de kristna som fortfarande vill att Svenska kyrkan ska vara en brokyrka. Kartan behöver helt enkelt ritas om. Annars kan det bli som tidningen Dagen antyder, en delad kyrka.

Svenska kyrkan måste åter kunna hävda en evangelisk katolicitet i en växande gemenskap med den allmänneliga kyrkan. Det och den är exakt vad vi bekänner!

Ett sammelsurium

Bentäthetsmätning och liturgi, katter och kantarellpriser hör de verkligen ihop? På en och samma blogg? Blir det inte ett enda sammelsurium? Visst blir det så. Rörigt och oförusägbart. Högt och lågt om vartannat. Inte alldeles olikt ett vanligt liv där vardagligt och udda, högmässor och läkarbesök interfolierar varandra.

När jag hade förmånen att skriva i Kyrkans tidning som ledarskribent blandade jag också ganska friskt. Om det vanliga livet inte får anas utan snarare konsekvent sorteras bort blir det ansträngt. Jag fick många råd om hur jag skulle skriva och om vad. Bland de bättre råden var det som min företrädare gav: låt livet få ta plats och inte bara åsikterna. Ett råd jag har antagit som en egen hållning, detta anser jag, så ser min åsikt ut.

Så nu sitter jag här med min kyrkligt grundade oro för hur framtiden i församlingarna ska te sig. I Strängnäs stiftstidning Portalen uttalar sig teologen Ola Sigurdson. Jag kan inte gärna undanhålla stillsams läsare hans synpunkt på storpastoratsreformen. Han säger:

De nya storpastoraten som nu kommer till efter valet är förfärliga. Det är en katastrofal reform, men ger ett utmärkt tillfälle att toppstyra kyrkan...

De som ska bestämma i den nya organisationen får ett styvt jobb att vederlägga sådana synpunkter. Enda sättet är att ta hänsyn till församlingarnas nomineringar till församlingsården, att lägga maximalt ansvar på församlingsnivå och att ständigt söka samförstånd över parti- och åsiktsgränser. Men det lär krävas hårt arbete och stor kärlek till församlingarna om det ska lyckas.

Strax ska här dammas och dammsugas. Sedan ska jag tömma en gammal e-postlåda och rensa mitt digitala filarkiv. Därefter blir det ett läkarbesök. Under tiden sover huskatten, Sixten, the cat, i sin favoritfåtölj. Framåt aftonen ska jag följa hans exempel.

Bentäthet och betalningsanmärkning

Bentäthetsmätning står på programmet för dagen. Det kan behövas att benets kvalitet undersöks efter många är av medicinering med cortison. Prednisolon heter preparatet som många av oss transplanterade behöver äta. Risken är att skelettet urkalkas, vilket i sin tur ska balanseras av kalktabletter.

Inte för att jag har brutit mig. Till och med den mangling en berusad cyklist utsatte mig för med tillhörande saltomortal genomleds utan benbrott eller för den delen armbrott. Saltimortali lär på italienska betyda dödssprång eller hopp. Artisterna som normalt står för dessa akrobatiska övningar, högt eller lågt, har alltid imponerat på mig.

Upplevelsen är märklig när hus, gator och himmel virvlar förbi ögonen, när det i själva verket är man själv som far runt som en vante, innan det resulterar i hårdhänt kontakt, man slår i backen. Omtumlad linkade jag hem, hyfsat intakt, om än med skamfilad klädsel och en ramponerad cykel.

En kvart ska det ta att genomföra undersökningen. Något blir det kvar av den nya dagen. Vad som sedan ska ske med den har pensionärerna i den här familjen ännu inte planerat. En utflykt kanske? Eller ett bankbesök för att reda ut detta komplicerade system med pension från många små bäckar? De förenas av att alla hålla sig med egna och udda datum för utbetalning. Något pensionärerna borde klaga över. Protestera mot. Anmärka på. En annan form av betalningsanmärkning? Måhända.

Tillägg: Har nyss återkommit efter att ha blivit bentäthetskontrollerad två gånger. En kvalitetssäkringsåtgärd förstod jag. Men vad jag inte förstår är vilken mätning som vinner om det skiljer mellan de två? Tätast ben vinner? Roligaste bilderna?

Att benmätningen är en undersökning som kan rädda människor från onödigt lidande, genom att man upptäcker benskörhet i tid, känns gott att veta. Mitt resultat? Vet ej.

Partiledare slipper frågor om Svenska kyrkan

I vardagsrummet här intill talar partiledarna. De fäktas med siffror och ställer obesvarade frågor. Samtalsledarna försöker bjuda in till ordväxlingar och samtidigt behålla kontrollen. Det går sisådär. Det enda man med säkerhet vet är att frågan om världssyn och livsåskådning INTE kommer att beröras. Religion ska vara privat. Trots att politiska partier och partipolitiker vill bestämma i den Svenska kyrkan.

De fega (!) utfrågarna har under många år aldrig berört frågan om att några partier utöver att styra landet därtill också vill styra vad människor ska tro. Genom att behålla kontrollen över Svenska kyrkan. Man anar det vi (inom och utom partier) alltid förfasat oss över: sekulär makt över religionen, en utsträckt kontroll och styrning. På den här punkten känner jag hur lätt det är att ta i. Att av ren irritation göra jämförelser med diktatoriska system där politisk kontroll var vardagsmat på alla områden. Så är det inte här. Men blotta tanken att partierna som styr staten också har makten i landets största trossamfund får det att ropa i mig. Förstår Ni inte hur illa det är? I ett upplyst och modernt samhälle! Många är de som ungefär på denna punkt sagt emot mig. Sluta larva Dig, säger de. Vad har du emot kyrkopolitiker? Varför förföljer du seriösa och troende människor?

Så svårt är det att få en kvalificerad diskussion som kan diskutera principer och partier utan att göra det till rena personfrågor. Så länge nästan 7 av 10 människor i vårt land tillhör Svenska kyrkan är detta trossamfund extra intressant. Att hålla koll på, eller mera exakt: att kontrollera. Men med 7 av 10 medborgare som medlemmar så blir det också politiskt intressant! Därför borde de kritiska frågorna ställas. Därför upprepar jag mig intill utmattningens gräns. Ett slags: för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras...

Varför frågar man aldrig de ansvariga partiledarna i de partipolitiska debatterna om varför det är så viktigt att behålla den partipolitiska kontrollen över Svenska kyrkan? Nästa fråga borde ställas direkt till de partier som fortfarande tänker styra kyrkan: hur ska människor komma till KRISTUS om ni är religiöst neutrala? Vad vill Ni egentligen??? Tre frågetecken är denna verkligt viktiga fråga värd! Centerpartiet och Socialdemokraterna har som partier antagit Svenska kyrkans kyrkoordning och står därmed bakom målet och uppgiften att människor ska komma till Jesus Kristus och att gemenskapen runt Människosonen ska byggas upp och stärkas.

Kommentarer i övrigt är väl ganska överflödiga.