Kanske i ett svenskt Getsemane?

Ännu en tavla utskuren i trä. Förmodligen en Getsemanebild av ängelns tröstande hållning att döma. Bilden är snidad av A. Bergstrand 1948.

De mera skämtsamma bland vännerna sa genast. Är det en bild på er två? Tänk vad man kan läsa in i, eller ut av, en bild.

Träd(!)gården ser ut som en svensk tallskog med något slags lövträd i förgrunden. Den motivförskjutning är inte helt ovanlig när det gäller bibliska bilder. En svart Jesus förekommer i konst från olika länder i Afrika liksom en Jesus med asiatiska drag finns i den världsdelen. Denna identifikation med den egna kulturen understryker hur Kristus är närvarande och hör hemma i det lokala sammanhanget.

Enligt Skriften uppenbaras Kristus i dem som lider. Han är fängslad, hungrig, törstig  och utsatt. Nära oss. Han möter oss - i dem vi möter. På så sätt blir mötet konkret och inte bara något uteslutande andligt.

Man kunde ibland tro. Att den barmhärtige samarien (fd samariten) var bilden för Guds närvaro som kommer oss till mötes. Sedan öppnade sig ett annat bråddjup. Den slagne och övergivne var den till synes omöjliga bilden av Gud. En slagen och lämnad, en maktlös, kunde det verkligen vara i och genom den personen Kristus kommer oss till mötes? Även i övergivenheten är Gud närvarande. Är det ängeln som visar den närvaron. Det skulle jag tro. Det tror jag.

Båda dessa möjligheter ställer mig/oss inför utmanande frågor om eget ansvar och handlande. I ena fallet ges oss valet att försöka bli mer lika den Högste. I det andra behöver vi göra en insats. Handla. Agera.

Tvagen fri från skuld

Oljetryckens estetik har gjort intryck på många i söndagsskolegenerationen jag tillhörde. Här en bild utskuren i en träskiva som ska föreställa Jesu dop i floden Jordan, det som Johannes Döparen genomförde. Bilden införskaffades vid en auktion på Kumla torg för många år sedan.

Bilden är oansenlig men fångar blicken genom sin färgskala. Nog kan man reflektera en stund inför den. Den teologiska frågan är ältad och vänd på i många, särskilt äldre, sammanhang. Behövde Jesus verkligen döpas? Sann Gud och sann människa. Vilken syndens skull behövde han renas ifrån? Eller är tvagningen en handling för att verkligen betona Jesus som den av ondska och synd oanfrätte? Vilket kastar ljus över att ljust han skulle bära världens skuld och synd så att andra blev befriade, frälsta och lösta.


Vår tids synd och skuld, kan den tvättas bort? Är det bara enskilda personer som efter ånger, bättring och bot kan befrias från den bördan och medan det kollektiva ansvaret aldrig kommer gå att lyfta bort? För mig skär den enkla bilden, tack vare det bibliska materialet som man får på köpet, rakt in i tidens stora frågor...

Emalj med kristendomens beståndsdelar?

Nonfigurativ konst ges inte anspråk att konstverken ska föreställa något bestämt. Benämningen är missvisande. Det kan finnas hur många olika former som helst  i sådan form. Men tanken är väl att färg och form kan flöda utan att fördenskull syfta på, avbilda eller likna, något riktigt och verkligt konkret. Trots detta jagar mitt sinne efter igenkännbara mönster som om jag absolut ville hitta något identifierbart så fort jag hamnar framför ett sålunda modernt verk.

Är det den jakten som får mig att vilja se ett beige kors i den här återgivna Stig Ghylfes emalj? Nog ser det ut som en person framför, eller rent av på, korset dessutom. Nedanför står en person som en Johannes och beskådar korsröran. Samtidigt tycker jag mig se en bil som kolliderat med korset och därför vanställt det. Som om industrialismen och moderniteten, symboliserad av en bil, hackat sönder kristendomens innersta beståndsdelar. Tolkningen är min, men knappast fri från den dominerande upplevelse- och föreställningsvärld som är min. Tänk om det istället handlar om en trädgårdsmur och några grannar som möts?

Denna emalj hänger i vårt vardagsrum.

Emalj av Ghylfe

Konstverk i emalj kan vara mycket suggestiva och fantasieggande. En konstnär med stort erkännande lokalt och som arbetade i emalj var Stig Ghylfe. Vi har några verk på våra väggar som har honom som upphovsman. Dessa emaljer får betraktaren att ofta stanna upp för en stunds meditation. Ur myllret av färg och form stiger figurer och associationer fram.

Anar jag en ängel? Ser jag en fjäril?

Längbro kyrka

Längbro kyrka målad i en glipa bland björkar uppradade som en ridå. Kyrkan stod färdig 1901 ute i Karlslund och kallades från början just Karlslunds kyrka innan den senare alltmer benämndes Längbro kyrka. Den står som en raket färdig till avfärd mot den himmel som tornet pekar på. En påminnelse om att världen sträcker sig bortom och förbi...

Målat har Mats Hermansson. Tavlan hänger uppåt väggarna  och inköptes därför att jag under en fin period, 1985 - 1993, var kyrkoherde där i Längbro som ligger i västra utkanten av Örebro.

I Längbro hölls en konferens med Svenska Ekumeniska Nämnden strax efter att jag påbörjat min tjänst. Konferensen var till för att diskutera en utredning, som jag gjort i min egenskap av generalsekreterare för nämnden, om bildandet av ett Sveriges Kristna Råd. Närvarande var bland andra ärkebiskop Bertil Werkström.

Fårö i blått

Varför hänger man en målning av Fårö på väggen? För att den lilla ön bredvid det gotländska fastlandet är en fantastisk plats. Grå är färgen på alla kalkstenar och raukar vid kusten i både regn, rusk och sol.

Min yngre bror, Pelle Stenström, har gjort Fårökusten i gråblått. Vid sällsynta ögonblick skiftar miljön färg och tonar i skärt eller blått. Målningen har följt med i alla flyttar och pryder fortfarande sin plats som en påminnelse om ett landskap som aldrig slutar att trollbinda.

Ett stycke sommar

Uppåt väggarna hänger en akvarell från 1979 som vi införskaffade (dvs köpte) vid en utställning i Örebro. De törstiga korna dricker girigt av vattnet. I bakgrunden blommar något gult. Det vilar något pastoralt över bilden. En lantlig bild. Bilden slog an direkt. Det var som att få ett litet stycke sommar in i hemmet.

Konstnären heter Berit Karlsson.

Uppåt väggarna

Inte är det läge. Att gå på konsthall. För oss på undantag. Vi som ska hålla oss borta. Från vardagligt liv. Kulturen också. Tanken är att vi ska skyddas. Från smitta. Men det blir nästan som om vi vore mera smittsamma. Farliga. Eftersom det särskilt gäller oss lite mera mogna och visa. Åtminstone i år räknat.

Det är uppåt väggarna tänker jag. Tycker och anser jag. Själva uttrycket får mig att inse att jag redan bor i en konsthall. Men aldrig har någon velat gå på vår utställning här hemma. För att se på vad som sitter uppåt väggarna. Därför får jag dela med mig. Digitalt. Så som alla andra tycks göra. Nu för tiden.

Ovanför skrivbordet där datorn står hänger ett grafiskt blad av Oscar Reuterswärd som får mig att hoppas att även det omöjliga för en stund kan te sig och rent av bli verkligt.

Bilden får mig också att inse att i andras texter och argumentering finns omöjliga konstruktioner som bara väntar på att bli upptäckta och avslöjade. Tänk klart och gå noggrant igenom vad de faktiskt skriver. Sök dig bakom texten, in mellan raderna och hitta även det som verkar bortglömt, undangömt eller dolt. Men förkasta inte allt utan välkomna en och annan av fantasifulla och uppfinningsrika tankar.

Uppåt väggarna blir en bra rubrik. Både för detta grafiska blad och för vår alldeles egna konsthall. Bladet blev vårt i ett lotteri för länge sedan på Rotary...

Distansering inget nytt påfund

Social distansering är inget nytt påfund. Att hålla avstånd fick man lära sig tidigt. Särskilt de som skulle arbeta med sina kroppar och händer. Då gick det inte att stå i vägen för varandra.

På kortet arbetar många kvinnor som mänskliga tvättmaskiner. De har sina tvättbrädor framför sig och bankar smutsen ur både mattor och kläder. Ack för frusna vador och ben och nariga kylslagna händer. Ingen berömig arbetsmiljö där inte. De fick arbeta hemifrån. Dvs hemifrån herrskapet.

Men distanseringen gällde också sociala grupperingar och klasser. Ingen närmare beröring skulle äga rum mellan herrskap och tjänstefolk. Den tiden vill man inte ha tillbaka.

Kryddgränd i Visby för 100 år sedan

Inga-Greta Stenström (född 1914) fortsätter berätta:
Kryddgränd är en liten smal och oansenlig gränd. Många i Visby vet inte ens var den ligger. Går man Adelsgatan från Söderport norrut, så kan man mittemot Metodistkyrkan se både en liten backe och en trappa upp. Trappan ligger mitt emellan små planteringar med staket mot Adelsgatan, som egentligen är några järnrör mellan låga järnstolpar. Så såg det ut även när jag var barn. Det var så frestande att klättra och göra volter på staketet, vilket nog mina och mina kamraters föräldrar förbjudit oss att göra. Mitt för trappan ligger ett stort hus, som gränsar till Kryddgränd. Det lilla huset, som vi bodde i och som ännu finns kvar, var nr.3 och hade gemensam gård med och ägare som nr. l. Mitt emot låg och ligger fortfarande ett stort tvåvåningshus, vars huvudingång och adress är Adelsgatan. I huset fanns dock en liten uthyrningslägenhet, där en fru Holmér och hennes två nästa vuxna (som jag upplevde det) barn bodde. Barnen var alltså för gamla för att vara lekkamrater till oss andra i kvarteret. Dottern Signe, tror jag hade anställning - hon gick i alla fall inte i skolan. Vi pratade ibland med varandra, och jag fick ibland gå med henne in. Det var jag så stolt över. Det var många av de litet äldre barnen, som inte brydde sig om oss små. Hennes mamma hade jag stor respekt för. Hon var småskolelärarinna och vikarierade ibland i ”min” klass i småskolan på S:t Hansgatan.

Om Kryddgränd l, vilket hus liksom ”vårt” ägdes av förvaltare Hemström, har jag redan berättat en del. Utom familjerna Gerentz och Hallén, som jag nämnt om tidigare, bodde en familj Fohlin. De hade två pojkar, Åke och Sune. Pappan var vårdare på hospitalet, som det då hette, sedermera S:t Olofs sjukhus. Mamman var hemmafru, som de flesta mammor. Åke och jag var jämngamla, och vi lekte följaktligen ofta tillsammans, mest på gården. Jag kan knappast minnas, vad vi roade oss med där. Vi hade väl bollar och jag bar ut mina dockor. Då för tiden var det inte förbjudet att ha vare sig höns eller hästar innanför murarna, och förvaltare Hemström hade bådadera. Det fanns alltså både hönshus och stall. I vinkel mot dessa fanns en länga med vedbodar. Vi vågade oss nog aldrig in i stallet och fick det förresten inte heller. Jag kan ännu känna lukten från gödsel och gammal halm på golvet därinne. Och hönsen som kacklade och sprätte, var inte heller så attraktivt att besöka. Jag vill minnas, att vi ibland höll till i vedbodarna bland sågdus och tjärved. Veden kom hem i långa vedträn och skulle därför både sågas och huggas därinne. Såväl Valborg Hallén som Åkes bror Sune var för små att vara med och leka. Sven Gerentz minns jag satt ibland i sin vagn på gården.

Ett par händelser från gården minns jag särskilt väl. Det stod en stor tunna intill husväggen vid nr.1. Den var för regnvatten, och jag vill minnas att man använde vattnet till djuren. Ibland kunde den vara halvfull av vatten, och det var lockande att klättra ner i den och bada fötterna. En särskild gång, när det var ganska mycket vatten i tunnan, hade både Åke och jag klättrat in i den. Den var så vid, så den rymde oss båda gott och väl, och jag tror att kanten gick något ovanför vår midja. Så började vi stampa och plaska, och vattnet stänkte högre och högre. Vi blev modigare och modigare, och snart hade vi doppat oss. Det hela gick naturligtvis inte tyst till, utan vi skrattade och jublade högljutt kan jag tänka. Våra mammor rusade till och fann oss genomblöta. Eftersom det var svårt och obehändigt med både tvätt- och torkmöjligheter, kan jag förstå, att vi fick ”skrapor” var och en på sitt håll. Och hoppa i vattentunnan flera gånger det gjorde vi inte.

Den andra händelsen var, när farbror Hemström hade släppt ut en unghäst på gården. Ingen av barnen vågade sig ut. Jag tror att också de vuxna höll sig inomhus. Hästen sprang omkring på gården hit och dit. Rätt vad det var satt han kurs mot vårt köksfönster. Han satte mulen mot, och det såg ut som om han försökte gnaga på fönstret. Tänderna syntes förskräckliga för en liten flicka. Han dräglade och drog tänderna mot fönstret, så det gnisslade. I min förskräckelse trodde jag att fönsterrutan skulle spricka. Jag kan nästan ännu känna den oerhörda skräck jag kände. Jag tror, att mamma försökte trösta mig och tog mig från köket och in i rummet intill. Jag vill minnas, att jag länge var litet rädd för att gå ut i köket. Och länge dröjde det, vill jag minnas, innan jag vågade leka på gården.

Kryddgränd förenades med Knägränd i en liten öppen plats, som mynnade ut i Tunnbindaregatan. Här lekte vi basken, kastade boll, hoppade hage och andra lekar, som inte fordrade så många redskap.

Såg man västerut från Kryddgränd hade man Metodistkyrkan rakt i blickfånget, den kyrka som betytt så mycket för mig så långt tillbaka jag kan minnas. Mamma och pappa var medlemmar där och lät mig börja söndagsskolan där i tidig ålder. Den låg ju så nära, att jag ganska tidigt kunde gå dit ensam. Att gå över Adelsgatan var ju inte farligt. På söndagarna var det väl knappast någon trafik. Hästskjutsar och cyklar uträttade sina ärenden på vardagar, och bilar - det fanns väl bara någon enstaka och knappast någon privat - såg man inte heller till. Gick jag bara lugnt och inte sprang och snubblade, som hörde till det vanliga, så var det hur riskfritt som helst. Och jag skulle kunna tänka mig, att mamma eller pappa spanade in min vandring från Kryddgränd och ända fram till kyrkdörren.

Det känns nästan som jag levat nästan halva mitt liv med kyrkan, gränderna, husen, lekkamraterna i kvarteren runt mitt lilla barndomshem. Mina första minnesbilder rör sig runt detta; lekkamraterna från gården, syskonen von Braun, Gösta och Josef och Ruth Blom. Det var ju hela min värld ända tills jag allt oftare fick träffa andra jämnåriga, som var barn i familjer, som var mammas och pappas umgängesvänner, tillika medlemmar i metodistförsamlingen.

Ulvaeus vrider debattens ämne

Rubriken på Björn Ulvaeus nya inlägg i SvD lyder: Sorgligt att inte kunna pröva sin trosuppfattning. Han menar att avstampet i en diskussion som denna borde ske på den nivå där man erkänner att man inte vet och irriterar sig på att John Sjögren (SvD) och Joel Halldorf genast svingar sig upp på höjder där Gud redan finns som ett axiom.

Men, inte var det väl det som Ulvaus tog upp i sin första artikel (SvD 16/5)? Den handlade mest om troende människors förakt för vetenskap och om det orimliga i att människor kunde be till Gud som situationen var nu. Bara i förbigående tog han upp religioners uppkomst och trons eventuella grund i rädsla och behovet av trygghet och sammanhang. Det var i det avsnittet Ulvaeus plötsligt ingick i det "vi" som skapat religioner och uttalade sig som talesman för alla de där andra. Men den artikeln gick sannerligen inte ut på att få troende människor att ta upp frågan om vad de vet och anser om trons grundvalar. Så byter man ämne utan att ens medge att det är det som sker...

Unviersitetsskolade teologer har mer än de allra flesta studerat religionsvetenskap och ägnat sig åt trons grundvalar och förhållandet mellan religion, vetenskap och tro. Därför är de vetenskapligt rustade för sådan samtal, men då är förutsättningen att det finns en samsyn om vad man faktiskt diskuterar. Då går det inte an att vrida diskussionsämnet efter eget behag!

Hålla avstånd

Coronatiden tickar vidare. Församlingen blir ganska avlägsen i dessa dagar. Fick visserligen ett uppskattat besök med överlämnande av ett litet häfte så att vår egen hem- och böneandakt skulle förenas med församlingens till en uppbygglig kör. Men kontakten på nätet har varit sparsam eftersom enbart enstaka inslag har synts. Stor tacksamhet dock för körandakten efter påsk med passionstidens och påskens texter och musik.

Andra vänner i andra församlingar vittnar om att den sociala distanseringen även gällt deras församlingar som verkligen hållit avståndet. Så grannlaga och noggrant att det verkat som om dessa personer aldrig varit en del av den s.k. gemenskapen. I denna tid har de nedlagda församlingsbladens frånvaro prasslat högljutt. Men en variant på president Kennedys klokord borde vi säga: Fråga inte vad din församling kan göra för dig, utan vad du kan göra för din församling!

Vid ett välplanerat besök i arla morgonstund på en enorm växtmarknad gick det att hyfsat att undvika andra människor. Besöket föranlett av våren. Växter fattas på kolonilotten. Rabatterna kan inte gärna gapa tomma eller alternativt vara fyllda av prunkande ogräs.

I plantmarknadens stora gångar finns enstaka vildar som tränger sig orimligt nära. Själv backar jag när någon närmar sig. Utifrån skulle man kunnat tro att jag var hotad med revolver eller annat vapen där jag drar mig undan baklänges med blicken fastlimmad vid den annalkande personen. Somliga människor dras till andra som om de växter jag tittar på omedelbart bleve glödheta fynd som bara inte går att hålla sig borta ifrån. Då flyr jag min väg, hals över huvud. Hur det egentligen går till? Som flykting barrikaderar jag mig i bilen där jag immar ner fönstren med min hastiga och flämtande andning.

Vykortet föreställer nöjda kunder på väg ut från växtmarknaden. Fullastade med örter och perenner till behövande rabatter...

Föredömligt nog har Hyresgästföreningen ringt och frågat om hjälp behövs. Om så är fallet ställer de upp och ordnar saker, går ärenden o.s.v. Kommunen har erbjudit motsvarande för flera hundra kronor i timmen. Samtidigt har handlare burit hem beställda matvaror från butiken för 90 kronor, 45 riksdaler om man hämtar varorna själv vid butikernas lastkajar.

Pizzahaken bär ut sin nylagade mat utan extra kostnad så nog kan man smörja kråset förutsatt att man har en liten slant att satsa på sådan lyx. En affär för allsköns aktiviteter tillhandahåller samma service. Därifrån har införskaffats en maskrosbekämparstav och allehanda andra trädgårdsutensilier. Nog håller vi oss sysselsatta. Till och med genom att göra utflykter till en av stadens återvinningsstationer där man kan avyttra och slänga sitt överflöd. Tid för röjning av hem, vind och källare har triggat oss att göra ett och annat i den vägen.

Sanning som uppfinning och konstruktion

Var det en illusion vi växte upp med, vi som lärde oss att sanning var något tydligt och klart och att halvsanningar och lögner också gick att upptäcka utan alltför stora ansträngningar? I en budskapstät tid svajar förmågan hos många av oss att bedöma och avgöra var gränsen mellan sanning och lögn går. Är det kanske så att sanningen är subjektiv och har blivit beroende av våra sammanhang och grupptillhörigheter?

På CNN eller BBC kan man höra och se en del konservativa krönikörer och radiopratare lägga ut texten så att den bild av världen som funnits blir förvriden. Det är det som om dessa figurer inifrån TV-mottagaren suger bort syret. Det blir nästan svårt att andas när man hör deras sätt att beskriva, skruva och förvränga, och uppfinna fakta. Även i kongressen och senaten, till och med högt uppsatta representanter, gör regelmässigt våld på verkligheten. Märkligt att de själva tycks tro det de konstruerat och skruvat ihop.

Statsmannakonst har blivit en ny religiositet där ingenting kan finnas eller inträffa för att kullkasta de intagna positionerna. Hävda det du och partiet, särskilt det republikanska, tycker oavsett vad fakta innebär. Uppfinn nya sanningar. Mata på med konspirationstänkande och beskyll motståndarna för sådant de inte varit i närheten av. Skönmåla dig själv och framställ dig so förföljd och utsatt för att få oförtjänta sympatier. Bekräfta de egna påhitten om andras brottslighet och förfärliga egenskaper. Presidenten är det stora föredömet vars exempel sprider sig.

USA lär få problem när beteendet sprider sig in i myndigheter, i skolor och universitet, i affärslivet och i sociala sammanhang. Andra ljuger och bedrar. Själv är jag ett föredöme och särskilt begåvad och ska behandlas därefter. Allt som motsäger den bilden förkastas oavsett vem som försöker. Sanning är en konstruktion. De värden och normer som håller ihop ett samhälle förstörs uppifrån och ner. Sociopati, psykopati, populism och fullfjädrad narcissism verkar bli vår tids bidrag till historien.

Mitt arma huvud

I gamla stugor finns det dolda faror. Åtminstone för oss resliga. Vi som är ungefär 1,75 långa. Korta skulle många ungdomar tycka och säga. De håller sällan inne med tankar och kommenterar gärna sin omgivning. Har jag fått för mig.

I kolonistugan har man byggt till ett däck. Som en veranda ganska stor. Men eftersom det regnar ibland satte man dit ett tak med stupränna och -rör. Den som vill gå ut ur stugan och ut på verandan måste passera under stuprännan som sitter så där 1.68 över marken! Där finns 7 centimeter som jag misstänker är noga inplanerade för att man ska slå i huvudet. Och som huvduet dunkar i.

Vännen ropar: Kan du vattna de nysådda blomfröna? 
Jajamensan, svarar jag hurtigt och lämnar den trygga stugan för att hämta vattenkannan som strategiskt placerats på verandan. Dunk säger det dovt. Jag har nämligen keps på mig. På toppen av den sitter en tygbeklädd knapp. Som på undersida, inuti mössa, består av metall! Det är som att stansa ett hål uppe på flinten. Mössan blir blodig. Det är vi upptäcker att något pågår innan blodförlusten blir alltför kännbar.

En tid framöver går jag iklädd plåster på skulten. De borde för övrigt vara röda så att blodet inte syns alltför tydligt. Varannan dag på kolonin händer det att jag dunkar till stuprännan som för att hålla såret öppet. Jag försöker lära mig att först lämna stugan och gå ner för en trapp innan jag beger upp på verandan från ett annat håll. Svårt är det. Ja, svårare än då. Nästan som om jag undermedvetet längtade efter att slå mig och mitt arma huvud.

Jag löste detta aber genom att med hjälp av stora verktyg böja upp stuprännan. Inte bra gick det. När regnet kom stannade vattnet kvar i rännan och rann över, svämmade, och blev till ett eget vattenfall ner på det nyoljade bordet som blev vatten- och fläckskadat. Nu har jag återställt rännan och skaffat mig hjälm. Det finns nämligen alltid en lösning. Problemet är bara att hitta den rätta.

Målningsakrobatik

När kroppen blivit mera stel blir målning påfrestande akrobatik. Bara att komma ner på en liten pall för att kunna sitta och slippa ligga på knä är nästan oöverstigligt. Det knakar i knän och andra leder. Till slut sitter målaren där bara för att upptäcka att målarburken står utom räckhåll. Allt ska man då tänka på!

Men har man en kolonilott med tillhörande stuga går det inte att banga ur. Det är bara att ta nya tag, som det så käckt heter. Upp igen, hämta burken och ner på pallen för målandets glädje. Nu målas en liten ram på stugans trädäck. Ramen ska kläs in så det blir ett räcke som hindrar löv och blåst att härja fritt när vi ska sitta under tak för att slippa regn och rusk. Med andra ord blir det mycket måla. Framöver. Insidan på räcket ska vara vitt och utsidan få vanlig stugröd färg. Nästan som ett kamoflage eftersom det blir svårt att se var stugan slutar eller börjar. De vita knutarna ger förstås sina ledtrådar så man inte behöver famla vilt för att finna ingångar och annat behövligt.

Arbetat att täcka området närmast ramen är ganska krävande. Någon täckpapp hittades inte. Det fick bli tidningssidor som klistrades fast med maskeringstejp. Endast den smalaste fanns i förrådet så det blev knepigt att få fast sidorna. När de var ordentligt ditsatta började det blåsa. Naturligtvis. Som flaggor och vimplar fladdrade tidningssidorna. Några valde att klistras fast i nymålad färg. Då kom en granne med en hel rulle täckpapp för att lösa problemet. Pris vare tack.

När allt var målat av ramen gick det knappast att resa sig. Kroppen hade vant sig vid att sitta så där nära golvet. Nu fick det bli några vingliga sekunder innan världen beslutade sig för att stå still och inte snurra hit och dit. Imorgon blir det till att åter nedsänka sig på pallen för strykning nummer två. Det blir till att ödmjuka sig. Vad utsätter man sig inte för, bara för att kunna njuta lite senare när värmen och sommaren borde ha kommit...

Ulvaeus om rationaliteten

Björn Ulvaeus skrev den 16 maj i SvD om att han hade svårt att förstå dem som ber till Gud just nu. Egentligen var han arg på Joel Halldorf som skrivit en krönika i Expressen den 10 april. Det märkliga är att han upprörs över att Halldorf skulle ha uttalat sig för dem Ulvaeus sympatiserar med, de som kallas "rationalisterna". Men snart påstår Ulvaus : "Men är det inte just dödsångesten och rädslan över att vår egen personliga berättelse ska ta slut i dödsögonblicket, som fick oss att skapa religioner till att börja med. I dem finner vi tröst och trygghet. En varm känsla över att ingå i ett större evigt sammanhang." Han uttalar sig på andras vägnar, de religiösa, som vore han ett vi med dem!

Den vetenskapssyn Ulvaeus företräder ser vetenskap som ett något systematiskt, ordningssamt och sammanhållet fast alla vet att vetenskap ständigt är konfliktfylld med olika synsätt inbegripna i en kamp och tävling med och mot varandra. Utvecklingspositivistisk är övertygelsen, ja tron, som jag tycker mig utläsa av Ulvaeus ståndpunkter, att vetenskapen ständigt går mot ökad klarhet och högre nivåer av kunskap om världen runt omkring oss och om rationaliteten i förhållandet orsak och verkan. På somliga områden är det säkert så, men problemet är väl att vetenskapen idag är så stor och omfattande att ingen förmår hålla samman alla de ståndpunkter och idéer som ryms inom det vetenskapliga fältet. Än mindre är de som har en kristen tro vetenskapsfientliga populister. Utan att skönmåla den kristna kyrkans förhållningssätt till vetenskap kan man ändå inte bortse från att kyrkan vårdade och utvecklade universitets- och skolväsendet i hela västerlandet under århundraden! Och utövade och utvecklade det vetenskapliga förhållningssättet till skapelsen eller världen om man så vill.

Åldersdiskriminering och förbud drabbar 70+

Äldre personer över 70 år har kommit att få en ny benämning: 70+. Att vara över 70 år har blivit betydligt allvarligare idag än bara för ett halvår sedan. Då bedömdes 70-plussarna som en resurs och tillgång. Sedan kom Covid-19.

Folkhälsomyndigheten utfärdade råd och anvisningar. 1 april beslutades det som står i HSLF-FS, 2020:12. Avsnittet om oss över 70 lyder som följer:

Personer över 70 år och andra riskgrupper 
Allmänna råd 
För att undvika spridning av covid-19 bör personer över 70 år och de som tillhör andra riskgrupper utöver vad som anges under Personligt ansvar 
1. begränsa sina sociala kontakter, 
2. undvika att åka med kollektivtrafik och andra allmänna färdmedel, och 
3. undvika att handla i butiker som apotek och matvarubutiker eller vistas på andra platser där människor samlas.

Dessa råd kan i vissa fall av myndigheter läggas till grund för olika förbud om särskilda skäl skulle uppstå. Men i sig utgör de inget förbud. De ska ses som en rekommendation och inte en lagparagraf. För människor över 70 är råden ett stöd för att undvika att de smittas efter som de sägs drabbas hårdare än i andra åldersintervall.

Råden är utfärdade av omsorg om de äldre som har drabbats i större utsträckning än andra åldersgrupper. För att 70+ inte ska smittas och därmed bidra till en högre belastning på sjukvårdsapparaten behöver de iaktta social distansering i linje med råden. Med det bör inte tolkas som förbud att vara delaktiga i det samhällsliv som ändå pågår.

Problem uppstår när man från ett bör glider över i ett ska eller måste.  Då överskrids gränsen för det vi vanligtvis kallar åldersdiskriminering. Då omyndigförklaras en del av befolkningen på grund av antalet levda år. Kompetens och förmåga, det som tidigare sågs som en allmän tillgång och resurs, upphör att finnas till för människor som råkat fylla 70 eller mer. Som om deras förmågor och intelligens, deras kunskap och omdöme, plötsligt upphört att finnas till. Som om äldre inte hade vett och förmåga att skydda sig själva, att hålla avstånd och sköta handtvagningar och annat. Man misstänkliggör dem ju därmed också för att inte kunna undvika att trängas i kollektivtrafiken och i folksamlingar över 50 personer. Upprörande och diskriminerande.

I ett slag har 70-årsstrecket blivit den gräns då man upphör att få ge sitt bidrag till det allmännas bästa! Hur svårt kommer det inte att bli den dag då Covid-19 äntligen hindras av mediciner och vaccin att låta dessa äldre återfå möjligheten att göra sina insatser. Det märkliga är att man fortsatt kommer att kunna säga att eventuella svårigheter för dem att återfå eller återta sina uppgifter enbart beror på omtanke om de äldre i samhället.

Ett pastorat jag känner till i Svenska kyrkan har utfärdat ett förbud, hävdar de själva, för 70-åringar och äldre att utföra arbete och uppgifter, att leda grupper, tala offentligt och så vidare. En veritabel omyndigförklaring av de äldre. Förbudet lär inte uppmuntra dessa äldre att en dag återvända för att med glädje vara stöttepelare och resurser! Det är verkligen en rasande tur att sammanträden kan hållas digitalt annars skulle även de förtroendevalda, där en stor grupp är över 70 år, riskerat att inte få utföra sina uppgifter. Vilket förstås vore rent olagligt. Man kan bara inte ha en åldersstandard för förtroendevalda och en helt annan för volontärer och anställda. Inkonsekvensen är iögonenfallande. Bort med förbuden! Fram för möjligheten för människor i alla åldrar att fortsätt bidra till det gemensamma!

Kedjereaktioner

Släkten göranden och låtanden i fornstora dar får vila ett tag. Under tiden som den historien utvecklats har livet gått vidare. Även om det ibland känns stillastående under den sociala distanseringens mantel.

En oas ha varit kolonilotten som besökts ofta och om igen. Där vrids solrosorna ur marken av en flitig expert. Hon har skaffat ett redskap som kan slita upp maskrosorna med rötter och allt. Hinkvis har det blivit. Nästan som Guds nåd. Oändlig och utan gräns. När det verkar som allt är borta. Glimmar gräsmattan i gult igen. Nästan som om ingenting hade hänt. Sisyfos hade kroknat. Han också. Van som han trots allt var. Med meningslöst och ändlöst slit.

Häromdagen besöktes vår koloni av vänner. Vi mätte avstånden med tumstock. Som Berglin i SvD föreslagit och visat. Inget bord dög dock. Så vi släpade fram en stor plastkista gjord för stolsdynor och annat smått och gott. Runt den häckade vi när grannen ropade på Maggan. På stående fot erbjöds hon ett stiligt bord med råglasskiva och parasoll. Fyra stolar därtill. På så sätt skulle vi slippa ha det se primitivt med släpandet av den där kistan. Dagen därpå stod gruppen i lagom skugga under äppelträdet. Fint som snus!

När människor flytta uppstår flyttkedjor. någon flyttar och någon annan flyttar in som i sin tur lämnar något där någon annan flyttar in och så vidare. Den berömda flyttkedjan. På samma sätt förhåller det sig med ting som bord och stolar. De flyttar också vidare. Återbrukas. Används av andra. Grannen gav bort denna uppsättning för att kunna skaffa nya. Det rimliga hade varit att vi släppt ifrån oss kistan. Som någon annan fått och som i sin tur givit en enklare förvaringsbox vidare. Men kedjan slutade hos oss. Vi var nöjda som det var.

På något sätt får dessa kedjor oss att tänka på hur orsak och verkan ändå tycks fungera, alla tvivlare till trots. Generositeten fortplantas. Vi har givit bort gatstenar, en någorlunda obrukbar gräsklippare och en övergiven blomlåda. Visserligen före detta med bord och stolar. Men kedjereaktionen verkar fungera både fram- och baklänges. Det finns hopp om mänskligheten! Eller för...

Skräddaren Gustaf Karlsson

Pappa lär ha varit en vildbasare och mycket företagsam. Det har berättats en del historier om det, bl.a. hur han nästan skrämde slag på farmor, då han kom uppför trappan med ett långt snöre efter sig i vilket hängde en huggorm, som han på något sätt lyckats få en ögla omkring. Den hade han dragit genom samhället med och var då han blev upptäckt på väg uppför trappan för att visa den för farmor. Hur det slutade vet jag inte eller kommer inte ihåg.

I skolan var han nog ganska duktig utom i sång, där det i betyget stod ”utan förmåga”. Jag minns dock, att jag hörde pappa sjunga och kan inte komma ihåg att det lät falskt. Pappas skollärare lär ha uppmanat farfar att låta pappa studera för att bli ingenjör, i vilket avseende han inte tyckts sakna förmåga, enligt lärarens bedömning. Varför just ingenjör vet jag inte, men han hade väl kanske i förhållande till sina klasskamrater visat prov på begåvning åt det hållet. Men farfar lär ha varit obeveklig. Han tyckte, att pappa skulle ha ett hederligt yrke och bli hantverkare av något slag, så fortsatta studier var ej att tänka på - tyvärr. Enligt pappa hade hans farfar, vilket jag redan skrivit, varit veterinär och någon i generationen därförut varit officer i finska kriget och gift med en ryska. Sant - eller ej?  Något för någon intresserad i släkten att utforska. Pappa själv var intresserad att få veta litet om sina förfäder men hade inte tid eller möjlighet att forska i saken. Däremot vet jag, att han vidtalat en som var anställd vid arkivet i Visby, landsarkivarie Arnold Sandberg (kund hos pappa) att hjälpa honom med det. Han flyttade dock ganska snart till landsarkivet i Vadstena, och där hade han ju ännu större möjligheter att släktforska. Tyvärr blev han en kort tid efter flytten sjuk och avled. Av den anledningen blev hela saken avskriven.

Varför pappa valde att bli skräddare, vet jag inte. När han kom till Gotland, jag tror det var l907 eller l908, hade han gått som lärling vid ett skrädderi i Tranås. I Visby fick han börja som gesäll hos skräddarmästare Enqvist, Adelsgatan i hörnet av Mikaelsgränd. Ett kort från skrädderiet vid den tiden visar ett långt brett bord intill väggen på fönsterssidan ut mot gränden samt mot kortväggen mot väster. Fyra - fem skräddare sitter på bordet med korslagda ben, ett par sitter vid symaskiner och syr. På den ena kan man tydligt urskilja namnet på maskinen, nämligen Kayser, ett för mig helt okänt märke. Däremot var Husqwarna och Singer välkända. Som egen företagare några år senare hade pappa alltid Singer, som stod med stora bokstäver på järnstativet, där tramporna var fästa. Förutom de sju skräddarna, kanske gesäller och någon lärling, som alla var klädda i vita, i varje fall ljusa skjortor med en mörk väst, finns en helt mörkklädd man, förmodligen skräddarmästaren själv. Väggarna var vanliga brädväggar. På en vägg fanns krokar, kanske rentav spikar, för ytterkläderna. I taket kan man se några fotogenlampor. Borden är belamrade med varjehanda sygrejor, tygstycken m.m. Intressant är det stora strykjärnet, förmodligen koleldat för att få det varmt. Jag minns, att pappa hade ett liknande i sin verkstad., då jag var liten. Senare fick man elektriska strykjärn, fast en mycket större typ, än det man hade hemma.

När pappa gått sina gesällår, fick han mästarbrev, ett tecken på att han hade rätt att ”bedriva självständig yrkesutövning”. Utfärdandet hade föregåtts av ett mästarprov, som skulle godkännas av skråämbetet. Egentligen hade skråväsendet avskaffats redan l846, men ännu i denna dag utfärdas mästarbrev som bevis på uppnådd yrkesskicklighet. När pappa väl fått mästarlegitimation öppnade han egen verkstad, till en början mycket blygsam i ett rum i vindsvåningen Knägränd. Det är inte mycket jag kommer ihåg från den verkstaden utom att han hade karbidlampa - el fanns långt ifrån i alla hus. Karbidlampan lyste med ett mycket starkare sken än fotogenlampan. Jag kan ännu minnas den speciella lukten av karbid, som för att kunna brinna måste blandas med vatten.

Skräddarverkstaden som han sedan hyrde av grosshandlare Wilhelm Procopé i Kanngjutargränd egentligen med adress Adelsgatan 48, bestod också av endast ett rum fast mycket större. När han flyttade dit, har jag inget minne av, men det var efter karbid- och fotogenlampetiden. Där hängde flera elektriska lampor med vit lampskärm över skräddarbordet. Den här verkstaden låg nästan lika nära bostaden, så länge vi bodde kvar i Kryddgränd och bara någon minuts väg från S:a Murgatan 5l, där vi sedan bodde några år. Verkstaden i Adelsgatan 48 kommer jag mycket väl ihåg. Möjligen är det för att pappa flyttade tillbaka dit, sedan han ”gjort sig av med” skrädderiaffären, Adelsgatan 21, underligt nog i bottenvåningen i det hus, där vi bor sedan l984. I denna lokal hade det varit en liten bokhandel, C.O. Wahlbergs, där det också fanns parfym, tvål, leksaker och givetvis alla slags pappersvaror. 

För att återgå till verkstaden i Adelsgatan 48, så var det en stor spegel i förgylld ram det första, som mötte en, då man kom in genom enkeldörren ett par trappsteg över gatunivån. Den kunde kunderna se sig i helfigur, när de provade kläderna, antingen de ännu var under syning eller då de var helt färdiga. Det var mycket noga med provningen. Pappa nålade, sprättade upp redan tråcklade partier, ritade streck med vit skräddarkrita för att markera, hur det skulle sys, tog till måttbandet, som hängde runt nacken och mätte, hur mycket det skulle sys ut eller tas in. Innan han kommit så långt på ett plagg, så hade han, när plagget beställdes och tyget var utsett via katalog med tygprover, tagit mått på längd, midjemått, ärmlängd såväl från axeln och ner till handen som från armhålan och ner till handen.

Lika omständigt var det när det gällde byxor. Det togs mått från midjan och ner till skon och från grenen och ner. Alla mått - jag tror det var ännu fler - skrev han ner i en s.k. måttbok. Överst stod kundens namn och adress och telefonnummer, om han hade något. Det var långtifrån alla, som hade det på l920-talet. Pappa hade en, som hängde på väggen. Det var nummer 40l. Åter till måttboken; under namnet skrev han alla mått i en bestämd ordning, som han hade tagit dem. Det angavs inte vilka mått det gällde utan bara en massa siffror med kommatecken emellan.  Det var bara han själv, som visste, vilka mått det var. Jag har ännu en sådan måttbok kvar. Det har varit roligt, att ibland läsa kundernas namn i den. Och det skrevs också alltid titel framför namnet, t.ex. grosshandlare Björkander, biskop Rundgren, general Törnell, landshövdingskan Hovgard o.s.v.

Efter måttagningen kom det allra viktigaste momentet - tillskärningen. Det innebar, att ett mönster ritades på tyget av alla de delar som skull användas, för att det t.ex. skulle bli en kavaj. Pappa använde såväl linjal, som vinkelhake i stort format och naturligtvis måttband och andra grejer, som underlättade mönsteröverföringen till tyget. Det var ett tidsödande arbete och måtten kontrollerades åtskilliga gånger, för att det inte skulle bli fel. Tygerna var dyra och att klippa fel, var närmast en katastrof. Nästa moment var tillskärningen, vilket väl var detsamma som att klippa efter de uppritade linjerna. Vilken jättesax pappa hade, förresten flera stycken. Det skulle kraft till att klippa med den i ett tjockt tyg.

Gustaf Karlsson, Inga-Gretas far

Min pappa, som föddes den l mars l885, fick namnet Karl Gustaf. Föräldrarna bodde i Älmhult, som hörde till Stenbrohults socken i Småland. Han var liten vid födelsen och redan den 3 mars förrättades nöddop, ifall han inte skulle överleva. I en almanacka från l885 finns det antecknat om nöddopet. Pappa var första barnet i skomakare Nils Karlssons äktenskap med Ingrid Magnidotter. Uppgiften om min farmors flicknamn finns i den konfirmationsbibel som vi fick ärva, då farföräldrarna avlidit. Efter några år föddes en flicka, som fick namnet Rosa.

Det var litet krångel med min pappas efternamn. Eftersom min farfar hette Nils i förnamn, skulle efter den tidens regler min pappa heta Nilsson i efternamn. Det stod väl så i kyrkböckerna och följde honom framöver, fast han kallade sig själv för Karlsson och aldrig använde efternamnet Nilsson. Den stora överraskningen kom, då jag ropades upp i första klassen i småskolan, då man sade Inga-Greta Nilsson. Jag vet aldrig, att jag någon gång hört talas om att vi egentligen efter kyrkböckerna hette Nilsson. Jag tror, att jag var nära att ta till lipen, eftersom jag inte visste, varför jag plötsligt hade ett annat efternamn. Pappa fick ge sig iväg till Pastorsämbetet och det klarades väl upp ganska snabbt, för jag kan inte minnas, att vi någon gång förde det på tal.

Mina farföräldrar var dövstumma eller rättare sagt döva men inte helt stumma. De kunde tala ganska förståeligt men helt onyanserat, och uttalet en del förvanskat. Deras talrester kan förklaras med att båda i tidiga barndomen hörde och kunde tala. Under uppväxttiden hade de drabbats av sjukdom, som påverkade hörseln och gjorde dem helt döva.

Hade jag varit förutseende, hade jag väl frågat pappa litet mera om vad han kände till om sina föräldrars uppväxttid, ungdom, giftermål m.m., likaså om deras föräldrar i sin tur. En dag var det i alla fall för sent!  Henry, min enda kusin på pappas sida, fasters Rosas son, brydde sig inte om att ta reda på något i den vägen. Han har från barndomen bott i Älmhult och under hela sin uppväxttid så gott som dagligen träffat sina morföräldrar (mina farföräldrar). Henry är fortfarande, nu 85 år, bosatt där.

Pappa haltade. Han var inte född med höftskada. Pappa berättade aldrig själv något om sitt livslånga besvär, men mamma talade om - jag vet inte om det var faster Rosa eller pappa själv som berättat det för henne - att han fått skadan redan som spädbarn. Farmor lär ha varit mycket hetlevrad  och en gång, när pappa var spädbarn och skrek våldsamt, utan att kunna tystas, så hade farmor handskats så vårdlöst med honom, att han ramlade i golvet och skadade höften. Att söka läkare vare sig då eller senare var det tydligen inte tal om. Hade man gjort det, hade han kanske kunnat bli hjälpt. Hälta är inte endast påfrestande för höften utan också för ryggen.

  

Mina farföräldrar, Ingrid och Nils Karlsson, med barnen Karl Gustaf (mest kallad endast Gustaf) och Rosa bodde på övervåningen i ett tvåvåningshus, som tillhörde skomakare Dalmer. Det var hos honom farfar arbetade som skomakare. Att arbeta med sina händer var nästan enda möjligheten för dem, som var hörselskadade. Det var inte tal om att studera även om det rent intellektuellt hade varit möjligt. Pappa nämnde en gång, att hans farfar var veterinär och kanske var denne missräknad över att hans son inte kunde få boklig bildning. 


Hos skomakare Dalmer arbetade farfar nog hela sitt verksamma liv. Farfar avled l922, nästan 69 år gammal, och det är väl troligt, att han jobbade där tills han blev sjuk i ”magkräfta”. Att han var anställd många år hos samma arbetsgivare talar väl det för, att han tilldelades Patriotiska Sällskapets medalj. Farfar bar medaljen åtminstone vid ett tillfälle i ett blågult band om halsen, nämligen då han och farmor var hos fotografen - en förstoring finns i min ägo.

Jag kommer inte ihåg så mycket av deras bostad. Den bestod kanske inte av mer än två kanske tre rum och kök. Av möblemanget minns jag särskilt en bukig byrå, som faster Rosa fick vid arvsskiftet, samt en hög chiffonjé med många små lådor, där farfar förvarade massor av gamla mynt från l7- och l800-talet. Tyvärr fick vi barn leka med dem, och det slarvades nog bort åtskilliga. Pappa fick ärva en del av dem, som vi fick hem i en mycket gammal kryddosa av trä. – Bakom huset, där de bodde, fanns en stor trädgård, där vi, Henry och hans kamrater, bl.a. flickorna Dalmer lekte. Två av flickorna var tvillingar, Anne-Marie och Marianne. De var i min ålder och då vi besökte farmor och farfar i Älmhult var vi ständigt tillsammans. Tyvärr blev en av flickorna påkörd och avled i 6-årsåldern. – Exteriören av huset, där mina farföräldrar bodde, hade vi avbildad på en liten oljemålning, som Olle vid något tillfälle fick med sig i samband med att hans intresse för målning hade vaknat.