Sjunger gör man på egen risk
Följande episod har jag uppsnappat i något sammanhang. I Amerika sjöng en deltagare med enorm volym på sin röst och tog i så till den grad att inga andra psalmsångare hördes. Det kommenterades från predikstolen: Käre broder, idag har vi särskilt glatt oss åt att höra Dig sjunga. Det ger oss anledning att tacka Gud för att han också skapade kråkan och inte bara näktergalen.

Egen reflektion: Psalmsång handlar om att alla: kråkor och näktergalar, koltrastar, kornknarrar och storspovar eller vad vi nu råkar låta som, tillsammans brister ut i sång.

Sticka i foten
På en kolonns kapitäl i Tingstäde kyrka har en man huggits ut. Mannen som sitter där försöker dra ut en sticka eller en törntagg ur foten. Törntaggutdragaren är Liderlighetens personifikation har man sagt.

Men i honom kan man känna igen människans ständiga och fåfänga försök att själv befria sig från sin synd.

Sedan 1200-tales början har han hållit på. Ett verk av den medeltida och anonyme stenmästaren "Calcarius" (Gotlands kyrkor, Lagerlöf/Svahnström).

To tell the whole truth

I min ungdom blev jag oerhört smickrad
när en massa duktiga och belästa yrkesmänniskor
begåvade och skickliga akademiker
vill låta mig, den oskolade och oerfarne nybörjaren,
skriva en utförlig rapport i ett svårt och viktigt ämne
Så jag sa mitt ja

När dagen för presentationen av rapporten kom
hade jag inte skrivit en rad –
jag hade inte klarat uppgiften, den var för svår
Svett i pannan, dunkande hjärta, fjärilar i magen
Hur skulle jag göra?
Jag fick helt enkelt ringa några personer och erkänna
att det här hade jag inte klarat och skulle heller inte
i framtiden komma att klara uppdraget

Jag ville vara så duktig, jag ville kunna så mycket
jag ville betyda något, men det gick inte
Gissa därför om texten (Matt 21:28-31) känns i magtrakten
att säga ja till uppgiften men sedan inte utföra den
det har jag varit med om – har Du?

Texten är perfekt för dagens samhälle
Religionen har tvingats bort från den sociala arenan,
skola, vård och omsorg, där det mesta sköts av staten
Mångfalden inte bara av nyutkomna böcker
utan av åsikter och medier gör att vi inte längre
har samma referensramar – kultur- och mediereferenser
går förlorade. Man har inte läst eller sett
Psykologin har istället blivit religionens nya hemmaarena
Jag vill känna tro, sjöng Marie Fredriksson, hon i Roxette
Religionen har alltmer kommit att handla om hur vi reagerar
den rör vad vi tänker, upplever och känner

Här kommer en växande ateism att angripa oss
hårt, genomtänkt och målmedvetet
Religionen tänker och säger ett och gör ett annat
Dessutom, det religionen säger och hävdar tankemässigt
är fel från början till slut – en illusion
Richard Dawkins The God Delusion kommer snart på svenska
en antireligionsbok med hårda angrepp
och ständiga ironiska och raljerande slängar
”Jag angriper Gud, alla gudar, vadsomhelst och alltsomhelst
övernaturligt, när och hur de än har eller kommer att bli uppfunna.”
I praktisk handling leder religion och tro
enligt ateisterna också till
tvång, övergrepp, till våld och krig
Här måste vi alla rusta oss – tänka klart
och handla medvetet, medmänskligt och i solidaritet
med och för de som är mest utsatta
vi måste göra ja-handlingar i vingården

Vilka människors handlingar får oss att reagera
och känna starkast? Politikernas!
En utbredd mening är att de lovar brett i valrörelsen
och håller tunt under mandatperioden
Att de presenterar valfläsk så det vattnas i munnen
men ger oss barkbröd att äta

När de väl fått oss i valurnan börjar diskussionen
om det verkligen var ett löfte som gavs
eller om det bara var en utfästelse
Ja stackars politiker, jag säger bara det
Hur ska de klara av alla ilskna väljare…
Vi som vet bäst och har alla svar på distans
Vi som svajar likt grässtrån för vinden
böjer oss än hit och än dit

Hur ska politikerna klara av Jesus?
Det måste vara en plåga för en politiker
att läsa dagens text i Matteus 21:28-31
Den handlar om att säga ett och göra något annat
Men skyll inte på politikerna, peka inte ut dem
som hycklande, de är som du och jag
de tillhör ingen annan sort, de är inga utomjordingar
De kommer ur alla möjliga sammanhang
och de har lika goda kontakter
med människor som du och jag

Låt mig avslöja: de är vanligt folk som du och jag
Politikerna förtjänar vårt stöd därför att
de vill ta ansvar vill göra nytta, de vill stå till tjänst
Men - Vi kan gott vara kritiska mot dem som
säger ett och gör ett annat
dem som handlar orättfärdigt
och vi kan gott ifrågasätta partipolitiken
och partiernas högmodiga anspråk
när de förvandlar tro till vetande
Det finns inget parti där inte den egna övertygelsen
slår ut bättre vetande, där tro blir veta
Ni hörde kanske Mona Sahlin hävda i sitt sommarprogram
när hon var kritisk till religionens människor
därför att de gör tro till veta
och just då klirrade det rejält och hörbart runtom
i alla politiska glashus

Jesus har gjort klart för oss att vårt tal ska vara sådant
att ja skall vara ja och nej ska vara nej (Matt 5:37)
Do you swear to tell the truth, the whole truth?
and nothing but the truth, so help you God?
I do! Vi har hört eden avläggas i hundratals filmer.
Gud hjälper oss genom Jesus att bli sådana
att edsavläggelsen blir överflödig
ja är ja och nej är nej jämt och samt
i vått och torrt

Helgjutenheten är nödvändig för den
som vill följa Jesus
Till Guds vilja kan vi människor säga ja
och vi kan vända den ryggen och säga nej
Vi kan välja att göra Guds vilja
och vi kan vägra att delta i Guds verk

Ske din vilja, låt din vilja ske ber vi
ibland smått tanklöst om i Herrens bön!
Ändå tycks oftast våra egna önskningar
vara viljan som sker, som styr

Historien Jesus berättar om de två sönerna
syftar på publikaner och tullindrivare
som efter åratal av synd och egen vinning omvänt sig,
de hörde Johannes döparens förkunnelse
och de gjorde bättring

Att arbeta i vingården betydde att verka i Israel,
i den aktuella tiden
för dig och mig betyder det av vi tänker
Sverige och Örebro, här och nu

Lyssnarna då kände igen sina mest religiösa ledare
de som hela tiden offentligt sagt sitt ja till Guds vilja
men handlat på ett annat sätt
Människor är inte dumma, de genomskådar hyckleriet
och de ser det goda hjärtat

Alltihop kan smälta samman till frågan
om det vi säger och gör talar samma språk
Inte skall var och en som säger till mig
Herre, Herre komma in i himmelsriket, utan den
som gör min himmelske Faders vilja (Matt 7:21)
säger Jesus. Handlingen går utöver vad man säger
För att ladda berättelsen med ännu mer upprorisk kraft
lyfter Jesus fram de föraktade, tullindrivare och horor
Nu är de våra föredömen, de som först sagt sitt nej
också genom sina liv - men sedan omvänt sig
och ställt all sin förmåga och kraft,
all sin värme och kärlek i Guds tjänst
Ni hör i Guds tjänst, deras liv har blivit gudstjänst

För den ärlige återstår funderingarna över
vilka ja-handlingar som stämmer med det Gud vill
Här är inte alla kristna samstämmiga
Men Jesus frågar inte här efter kyrkan - han vill ha vårt
alldeles personliga svar, vår egen reaktion
och sedan vill han ha vår handling
och att våra ord svajar en aning
kan han möjligen stå ut med
men inte att vi som lärjungar och kristna
låter blir att göra Guds vilja

Ett problem är att våra egna önskningar
talar så högt och tydligt i vårt inre
som vore de Guds röst
Vi måste gång på gång fråga oss
hur vi förstått och prövat uppdraget
att kallelsen till tjänst verkligen är från Gud
Hur vet Du att det Du uppfattar som Guds röst
inte bara är Din egen ambition och längtan?
Egennyttan som förklädd Gud?

Det finns fler komplikationer
Paulus hävdar att viljan att göra det rätta
finns hos honom/hos oss men inte förmågan:
Det goda som jag vill det gör jag inte,
men det onda som jag inte vill - det gör jag (Rom 7)
och han förklarar att vi förlorar denna inre kamp
genom synden, och från den kan bara Gud
genom Jesus Kristus lösa oss

Vi kan inte enbart genom egen kraft
bli helgjutna så att tanke och handling
talar samma språk, trovärdighetens, Gudslikhetens språk
Vi behöver Guds stöd och hjälp
Från honom flödar rätten fram som vatten
och rättfärdigheten som en outsinlig ström

Predikan i Olaus Petri/11söndagen e Trefaldighet

Jag deltar i test - alltså finns jag
Dröj inte längre. Nu kan man ta reda på vilken teologisk profil man har. Utifrån ställningstaganden i de kyrkoskiljande och laddade teologiska frågorna (några av dem) kan man få ett besked om vad man är eller var man hör hemma.

För många kan det komma som en total överraskning att man inte alltid råkar vara det man tror man är. Egentligen hör man hemma i en annan trdaition, i en annan kyrkas religiösa huvudfåra. Hoppsan!

Lev inte längre i okunskap. Pröva Dina vingar. En som testat är David Nyström som skriver bloggen Metanoia. Ta reda på vad Du tror och var Du hör hemma. Det bör ingen teologiskt och religiöst intresserad missa!

TEST (på engelska)

Festliga och föränderliga nyheter
I Kyrkans Tidning kan man läsa att ”Vrigstad-Hylletofta församling utanför Sävsjö i Växjö stift säger nej till en bredbandsmast i kyrktornet i Hylletofta. Nu ska länsstyrelsen yttra sig i frågan. – En lokal bredbandsleverantör har skickat in en ansökan till kyrkonämnden, men kyrkorådet sa nej, berättar Åke Hultqvist.”

I Aftonbladet vinklades nyheten på följande sätt: Kyrkan i Hylletofta tror att församlingen väljer att porrsurfa i stället för att gå till kyrkan. Därför säger kyrkan stängt nej till att låta bredbandsutrustning monteras upp i kyrktornet, uppger TV4 Jönköping. Det lilla samhället Hylletofta utanför Sävsjö kan förbli utan bredbandsuppkoppling. Anledningen är att kyrkan inte vill bidra till att invånarna får möjlighet att porrsurfa på internet.

Där går brebandsgossarna och kollar lilla Hylletofta och upptäcker ett läckert kyrktorn. Då slipper man bygga själv och kan låta tornet sända ut annat än klockklang. Tornet kan fås att peka åt andra håll än mot himlen. Strålande, tänker väl entreprenörerna och försöker sälja sin idé.

Kyrkan lokalt säger sitt nej och så drar vågorna fram i vattenglaset. TV 4 lyfter fram antiporrargumentet utan att ange vem som hävdar att det är vad internet utnyttjas för som hindrar byggandet av en antenn i kyrktornet. Plötsligt måste kyrkan försvara sig mot antydningar att man vill lägga sig i hur människor använder internet!! Var verkligen frågan om porr något som kyrkorådet brydde sig om? De ska vårda kyrkan och ansvara för hur Guds hus används och är inte skyldiga att sätta upp en antenn bara för att någon tycker det vore bra.

Grundfrågan är väl vem som förfogar över kyrktornet och hur man vill använda kyrkobyggnaden. Avgör inte varje husägare själv vilka mackapärer som skall sättas upp på det egna huset? Vi borde anordna en argumenttävlan - vilka är de bästa skäl ett kyrkoråd kan anföra för att inte vilja sätta upp en bredbandsantenn i kyrktornet?

Kyrkan ska inte gå den breda vägen. Det blir fult! Kyrkan är K-märkt. Det drar blickarna bort från korset. Strålningen från antennen överglänser annat som verkligen borde stråla. Blixten kan slå ner. En kortvågsantenn är roligare och bättre. En mobilantenn vore också bättre efter som den är mobil. Kyrkan fungerar utan antenn. Ett fågeltorn ska inte vara elektroniskt. Tornet är vårt. Tornet är fortfarande vårt. Bredbandsleverantören kan väl sätta upp antennen i sitt eget torn eller i närmaste träd - om de har nåt. Man kan via internet få kontakt med Vatikanen. Dessutom kan man se TV 4. Innan man funderar över antenner måste vi ta ställning till om man ska få affischera på kyrkans väggar. Det står inget i församlingsinstruktionen om bredband. Kyrkan ska verkligen inte lägga mer band på sig - tvärt om! Ska vi sätta upp en antenn bör den vara konstnärligt utformad - kanske Lars Vilks kan hitta på någon bra lösning?

Bara en ödekyrka
Vi stannar till i Bara. Mellan Vallstena och Hörsne. Där i Bara, hemvist för mycket och många goda och utomordentliga varpakastare, finner vi ytterligare en gotländsk öde ruinkyrka. Förfallet under 1500-talet gjorde att man inte kunde rädda kyrkan utan man fick ansluta till gudstjänslivet i grannsocknen Hörsne. Nu ett tidsdokument. Ett monument över fromhet och tro. Murar som vittnar. Portaler som lovsjunger. Stenar som ropar.

En gång en församlingskyrka. Uppförd under 1200-talets mitt. Nu bara naken kalksten, öppen för himlen. Precis som i en alldeles vanlig kyrka blir himlen närvarande, påtaglig, ja rent av synlig. Det gråa öppnar sig och den himmelsblåa längtan blir ögon, får form.

Där stillnar mitt oroliga jag. Där fylls jag av gudomlig närvaro, där är helig plats.

Jezidier var mer omskrivna förr
En svensk missionär, MARIA ANHOLM (1851-1946), var oerhört intresserad av jezidikurder. Det fanns till och med en jesidmission i Malmö. Maria Anholm har skrivit boken Jesidikurder, utgiven 2001 av apec förlag. Denna religons anhängare beskylldes förr för att vara djävulsdyrkare. De uppfattades också som varande en änglakult.

Så här presenteras boken: Anholm, Maria, Jesidkurderna (djävulsdyrkare) / sammanställd av Rohat Alakom. – Spånga : APEC Förlag, 2001. – 110 s.Boken innehåller tre studier om jesidkurder, författade av Maria Anholm åren 1902, 1919 och 1930. Artiklarna innehåller en del vetenskapliga jämförelser som kastar ljus över jesidernas förflutna och religionshistoria. Maria Anholm (1851-1946) arbetade ungefär 50 år för jesidkurderna. Hennes intresse för dem var mycket stort, deras seder och bruk intresserade henne mycket. Författarinnan har felaktigt använt benäm-ningen jesider. I verkligheten heter gruppen jezidier. Författarinnans benämning har behållits i boken.

Maria Anholm skriver att "jesidierna med ängslig omsorg innesluter vissa delar av sin religion i hemlighetsfull slöja". Redan då insåg man att jesidierna hade en utsatt situation och man betraktade dem som trasdhankar och vanlottade i stort behov av stöd och hjälp.

Göran Gunner anger i förordet till Maria Anholms bok att svenska läsare för hundra år sedan sannolikt visste mer om jesidierna än dagens svenskar vet. Idag är det väl bara Ingmar Karlssons artikel om Jeziderna i boken Korset och halvmånen (1991) som lyft fram dem ur dunklet och glömskan. Ändå lever de mitt ibland oss i både Tyskland och i Sverige.

Man kan förstås också läsa Innanför cirkeln : en resa bland yezidier, damanhurianer och swedenborgare.

Idag utvisas jesidier ur Sverige som bland annat Svenska Dagbladet kunnat berätta om. Samtidigt dödas och förföljs denna religions utövare. Förfärligt och bedrövligt!

Utmattning och sjukskrivning
Matt är precis vad man blir när de drastiska planerna på att begränsa sjukskrivningarna för dem som drabbats av utmattningssyndrom, av så kalld utbrändhet. Den som kroppsligt redan kör på fälgarna ska inte tvingas tillbaka in i grottekvarnen. Rehabiliteringstid och en lång sådan krävs! Har man gått in i väggen så har man!

Mig drabbade det i mitten av sjuttiotalet som nybliven präst. Då krävdes det många veckor, många stödjande samtal och hård mental träning för att alls komma tillbaka in i det arbete jag älskade men som dränerade all min kraft.

Tyngst var kanske ombyggnadsarbetet som krävdes. Inte av arbetsplatsen, men av min självbild. Den trygga, något sävliga och godmodiga gotlänningen bar ett mörker som behövde få plats i min bild av mig själv. Jag som aldrig tyckt mig varit stressad hade gått långt över gränsen.

Den tid det tar för att rekonstruera sin arbetsförmåga och bygga upp sig och sin motivation igen är längre än byråkraterna tror. Kraft och mod att återvända in i arbetsuppgifterna med hjälp av nya tänkesätt och tekniker kan inte forceras fram. Långsamhet, eftertanke och tid krävs. Av egen erfarenhet vet jag detta.

Till dem det vederbör vill jag bara säga: omvänd Er, tänk om!

Nu stundar nya tider
Semesterperioden, långt ifrån datorer och snabba uppkopplingar, är slut. Idag är första arbetsdagen på höstterminen. Under denna sommar har jag lärt mig att jag är duktig på att vara ledig. Det är förmodligen min bästa gren. Så tycker dock inte alla i bekantskapskretsen som undrar varför jag är så förtjust i de gotländska kyrkorna Gothem, Norrlanda, Vallstena och Källunge att jag där leder och firar gudstjänster under semestern. Men jag ska ju ändå gå på gudstjänst?! Så...

Bilden då? Den är från Tingstäde kyrka mitt på Gotland, granne med Tingstäde träsk (en insjö) med sitt berömda bulverk.

Här ett stycke kyrkoteologi i trä. Precis innanför kyrkans port finns detta dopfuntslock som med en hiskelig anordning kan hissas upp. Och så öppnar sig inte bara dopfunten utan symboliskt hela kyrkan. Den visar påtagligt att dopet är porten in i kyrkan.

Det finns krafter i kyrkan som arbetar för att dopet ska bli en dekoration i kanten. De vill ändra kyrkans ordning att man för att ta del av de troende och döptas måltid - nattvarden - ska vara döpt. Det lär till och med vara så att man i undervisning på ett kyrkligt institut får uppmaningar att strunta i ordningen där dopet är förutsättningen för deltagande i nattvarden. Dessa modernistiska nydanare kan gott meditera över Tingstäde kyrkas lock!

Sommaren är ostadig.

Än regnar det och så blir det kallt. Sedan kommer värme och mulna dagar. Solen tittar fram och lovar mera. Sådana stunder gömmer vi till vintern, de sparas och värnas i hjärtats djup. Så vandrar vi på sommarens stigar, och se där en gammal väg. Hoppfullt vindlar den i skugga såväl som i ljus vidare bort... Och där bortom, där vägen kröker sig väntar det som ska komma, det ännu okända, morgondagen, framtiden...

Ruiner för humanisterna
Almedalsveckan är slut. För min del deltog jag i ett seminarium om tron som privat eller en del av det offentliga. Maria Carlshamre och Lennart Sacrédeus deltog. Bland de frågor vi berörde var skolkyrkan på gymnasiet i Visby, hotellbiblarna på Scandic och de medborgerliga fri och rättigheterna i vårt samhälle med mera.

För min del välkomnar jag samhällets praktiska ateism. Det betyder ju att samhället förhåller sig neutralt och inte förespråkar någon enskild tro bland de otaliga religionerna. Men samtidigt måste man försvara kyrkors och samfunds rätt att ta plats - även i det offentliga. Kyrkor ska inte behöva bli något annat, och helt profillösa, bara för att de vill finnas med som frivilliga och entreprenörer inom skola, vård och omsorg.

Humanisterna fanns med i Visby och i detta seminarium. Klart att Visby kan verka lockande på ateisterna med tanke på alla gamla kyrkoruiner. En framtid de gärna ser frö kyrkan i Sverige? Men man behäver inte söka sig långt utanför murarna för att inse vilken växtplats detta varit och ibland fortfarande är för kristen tro. Över 90 medeltida kyrkor! För att inte nämna frikyror och andra mindre gudliga lokaler.

Humanisterna hade funderingar kring om kyrka-stat verkligen separerats från varandra. Vi är flera som undrar hur verksam uppdelningen blev. Humanisterna kunde fråga socialdemokraterna, moderaterna och centerpartiet om hur de, som vill vara religiöst neutrala, samtidigt kan omfatta och försvara den apostoliska, den niceanska och den athansianska trosbekännelsen, och hur de kan rättfärdiga att stå i den yttersta ledningen för ett kristet trossamfund. Detta är en fråga om hur djupgående skiljandet av kyrka och stat egentligen blivit. Man kan inte gärna hålla sig med en trosbekännelse på torsdagar för att sedan vara ett religionsneutralt parti de övriga dagarna. Kan man vara kristen i kyrkomötet och neutral i riksdagen? Kluven tunga kallades det i mina gamla indianböcker.

Kimbning eller skrammel?

Efter högmässa i Vallstena kyrka visas några av kyrkans inventarier. Birgitta Lerberg berättar om sitt arbete med dokumentation av kyrkoinventarier i ett omfattande projket. Många samverkande partyer har sett till att kartlägga kyrkoinventarier i de gotländska kyrkorna. Just i Vallstena har man bland många spännande föremål funnit tre stenar för kimbning.

Kimbning är ett sätt att få kyrkklockorna att ljuda genom att med handkraft slå stenar i en snabb rytm mot klockan. I Gothem lär man vid en kimbningskurs ha övat sig genom att slå på oljefat. Man har kimbat vid högtider som till exempel vid bröllop. Men det bör ha varit vanligt förekommande. I Västerhejde ska kyrkans gamla klocka finnas uppställd bakom altaret. Inskriften på den är sliten och nästan utnött genom kimbning. Man kan där uttyda orden: PAS: TOR SVEN.

Att kimbning är speciellt visar sig sig bland annat också genom att man gärna demonstrerat denna form av klockringning vid celebra besök. Bland annat vid kungligheters besök på Gotland:
Programmet för kronprinsen och prins Gustaf Adolf upptog efter mottagningen av visby-lottorna ett besök hos flottenheterna i Visby hamn. Därefter ställdes färden till Roma, där en orientering gavs rörande försvaret av flygfältet. Så gjordes ett besök vid Anga kyrka, där gästerna mottogos med högtidlig gammaldags "kimbning", varjämte tjänstgörande vice pastor, kyrkoherde C. J. Björkander, uppvaktade i spetsen för kyrkorådet och även gav en redogörelse för kyrkans byggnadshistoria och dess mera intressanta detaljer.

När frågan ställdes i Vallstena om någon av de närvarande hade kimbat blev det en tveksam tystnad. Jo förr... Men det finns många kyrkor där man fortfarande kimbar, så någon. En äldre dam tog till orda och berättade att en gång när en svensk kung, Gustaf V, besökte församlingen ville man högtidlighålla kungens avfärd genom att kimba. När kungen som just börjat åka hörde kimbningen lär han ha vänt sig om och frågat: Vad är det som skramlar?

Semestern räddas av korv med bröd
Semestertider på stadens turiststråk. Många är ilskna på varandra. Man träter och står i. Barnen står bredvid och ser de vuxnas brist på ork. Det är trängsel och folk överallt. Köer att stå i och väntetider att uthärda.

Semestern som skulle bli så skön, ser man att de tänker. Ett av de lintottiga barnen får en korv med senap och ketchup. Spänningen är långt borta - allt som finns är korv och sommar och lite spring i benen.

Beundrad Luther bäst när han skriver själv
Lättversioner av livsmedel kan minska intaget av fett eller kolhydrater. Ändå väcker de en längtan efter socker och smör. Böcker som bearbetar det andra redan skrivit ger oftast inte tillräcklig litterär substans. Hunger efter mer bli den bestående känslan. Så är det efter läsning av Martin Krauklis enkla bok om Martin Luthers liv.

Som levnadsskildring är den inte färdig. Därtill är den alltför summarisk. Den hoppar i kronologin för att klara hem sina olika teman, men lyckas inte hålla huvudspåret levande. Ibland är det kortfattat och rumphugget. Ibland smått komiskt i sin hemlagade psykologi.

Martin Krauklis diskuterar hur olika tider betonat olika sidor hos Luther. Resonemanget avrundas med att ingen människa bara är ”en enda av många sidor hos sig själv, utan alla sidor samtidigt, plus alla de personlighetsdrag som aldrig tas upp eller betonas”.

Med tanke på nutida diskussioner hade Luthers förskräckliga utfall till exempel mot turkar, bönder eller judar behövt en diskussion och en tidshistorisk referensram. Påståenden blir istället hängande i luften. Som att Luther ska ha sett den samtida reformatorn Calvin som en bödel.

Luther framstår som synnerligen kluven och motsägelsefull. Just därför är bilden av honom möjlig att ta till sig. Å ena sidan är Luther ångestfylld och aggressionshämmad å andra sidan hetlevrad och levnadsglad. Bilden av Luther är alltså flerbottnad och komplicerad och blir därför något mer än ett idolporträtt. Ändå är Krauklis beundran uppenbar.

Som teolog var Luther och kretsen kring honom nydanande. Helt avgörande är brytningen med uppfattningen att den egna handling behövs för att få del av Guds frälsningsgärning. Rättfärdiggörelsen från syndaskuld och död ges uteslutande av nåd, hävdar Luther. Detta reformationstidens stora tvisteämne, som först under 1999 genom en gemensam katolsk - luthersk deklaration blev bilagt, kunde ha fått mer utrymme.

Krauklis nyöversättning av Luthers stora katekes är intressant. I den visar sig Luther som en trons store pedagog, om än mustigt drastisk. Han kommenterar prästerna. Somliga anser sig för lärda att hålla på med katekesen. ”Andra är för lata och uppträder som om den viktigaste frågan för dem som kyrkoherdar och predikanter är vad de ska äta. De verkar inte ha annat att göra än att njuta det jordiska goda - en vana de lade sig till med under påvedömet.” De borde vakta svin och hundar snarare än att vara själavårdare och präster, avrundar Luther.

Katekesen utlägger 10 Guds bud, trosbekännelsen, Fader vår, dopet och nattvarden. Inte sällan på sätt som en sentida lutheran kan finna magstarkt. Unga och gamla beskrivs som vildar vilka inte kan lägga band på sig. De visar varken vördnad eller aktning och bakom varandras ryggar förtalar de varandra så mycket de kan. För detta drabbar dem Guds straff med olyckor och annat elände, undervisar Luther.

Tidens tand har gnagt på Luthers kristendomsundervisning. Ändå bär den friskhetens tecken. Här finns ingen kompromiss och ingen ängslig myskristendom. Djävulen, fienden, attackerar den kristne som måste förtrösta på evangeliet och Guds nåd. Både lutheraner och andra kunde ha ett och annat att lära av den djärve rakryggade reformatorn.

Återbruk av gammal recension...
Martin Krauklis, MARTIN LUTHER - LIV OCH VERK, Larson
MARTIN LUTHERS STORA KATEKES, i översättning av Martin Krauklis, Larson

Var finns källan till allt ont?
Så enkelt det är att vara kategorisk. Nu har jag dragit alla som är kritiska till religion öven en kam (likabehandling är bra?) och gjort dem till religionsfobiker. Många kan vara kritiska till religionen och diverse relgiösa uttrycksformer utan att för den skull tro att religionen är källan till allt ont här i världen.

Raljant har jag påstått att de borde förstå att religionen bara är en av de ideologiska, nationella, etniska etc kanalerna som människors meningsmotsättningar kan ta. Om de religiösa kanalerna inte fanns så kom konflikterna självfallet att finna nya fåror.

Men fobi utmärks väl av att fobin inte är viljestyrd? Jag går till Wikipedia och lånar en förklaring: Fobi (av grek. fobos, "fruktan"), en irrationell rädsla för någonting som normalt inte motiverar en sådan reaktion. Fobier tycks ofta röra sådant som var farligt för människan i vår tidiga utveckling, som höjder, ormar och spindlar. Det finns dock även många fobier som inte passar in i den mallen.

Det irrationella draget är starkt hos dem som menar att religionen är källa och rot till det mesta av det onda här i världen. De tar ju inte hänsyn till allt det goda som religionerna utfört och uträttat. Jag slås också av hur omfattande inslaget av anakronistisk kritik är. Religion i förfluten tid brännmärks som om dåtidens religiösa företrädare kunde och borde ha haft samma värderingar och föreställningar som vi idag omfattar.

Religionens företrädare, och andra som t ex Tomas Gür i SvD 2007-06-02, kontrar ofta med att kritisera politiska ideologier - som är skyldiga till 1900-talets (och kanske världshistoriens) värsta blodbad. Nazism, stalinims, maoism är extremvarianter av politiska åskådningar.

Men med samma slappa logik som religionskritiken gärna nyttjar kan man få det till att politiska ideologier och partier i största allmänhet är källan till allt ont.

Sanningen är väl att det inte finns någon universalförklaring till alla krig och allt våld. Den som tror att värdesystem likt den kristna tron bär skulden till ondska och hat, ett värdesystem där solidaritet och medmänsklighet mer än på andra håll uppmuntras och övas, behöver tänka om. Och fråga sig var källan till allt ont kan finnas - om den alls finns.

Tomas Gür får avrunda: De som koketterar med sin antireligiösa hållning bör hålla i minnet att lärdomen från de senaste århundradena är att det största problemet inte har varit de som tror på Gud, utan de som, oavsett vad de kallar sig, har tagit sig rätten att bete sig som om Gud inte fanns.

Kärleksbudskapet ansvarigt för hat och våld?
Ett stort antal människor har gripits av religionsfobi (av vilken kristifobi är en variant). De avvisar all religion och menar sig anföra förnuftsskäl när de hävdar att utan religion vore världen en bättre plats. Då skulle frid och ro kunna infinnas sig.

Islamistiska självmordsbombare ser de som ett uttryck för de negativa verkningar religion kan ha. Som om det kärleksbudskap som de flesta av världsreligionerna förkunnar kunde hållas ansvarigt för vålds- och hatbrotten. Som om rit och kult där människovärde, medmänsklighet och gästfrihet har centrala platser kunde styra vantolkningar och missbruk...

Människor behöver värdesystem och normer. Om konflikter kanaliseras via etnicitet, nation, ekonomi, klass eller religion kan ju hatet och ondskan inte uppföras på ett slags skuldkonto för kanalen. Inte sällan bidrar ändå kanalerna med sina föreställningar och värderingar till att förstärka och fördjupa motsättningar och stridigheter - men funnes någon av dem inte är det rimligaste antagandet att en ny kanal genast skulle tas i bruk. Man kan inte hålla huvudfårorna för människors fromhet, och god etik, ansvariga för de perverterade avarterna. Det borde vara fattbart även för religionsfobiker!

Argument som måste dömas ut
Att inte döma var en frågeställning för Söndagen. Jesus slutar sitt samtal med en kvinna (i Joh 8:1-11) som gripits för äktenskapsbrott med orden: Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.

Han sätter en gräns, men vill inte döma. Varje gräns kan upplevas som en dom, som ett underkännande, av den som har sina gränser på något annat håll. Som vill flytta gränsen eller inte alls veta av den. Det svåra är att värna en gräns som till exemple har med samlevnad att göra och upprätthålla den utan att bli moralistisk eller just dömande. Det är så snubblande lätt att man börjar ägna sig åt att värdera andras gränser och då bli mindre uppmärksam på sina egna.

Därför måste kyrkans tro, med de gränser man kan tycka sig finna i det sammanhanget, börja i det egna livet. Varje människa bör först och främst brottas med sitt eget förhållningssätt, med egen livsstil - inte med att genast ha synpunkter på hur andra förhåller sig eller förfasa sig över var de kan ha sina gränser.

Sedan finns det gränser som måste upprätthållas för att inte människors gemensamma liv och ytterst samhället ska ta skada. I ett radioprgram hörde jag någon berätta om hur han försvarat sin plats i en butikskö så till den grad att han blev indragen i ett slagsmål. Någon hänsynslös person hade bara trängt sig förbi. Han tillrättavisade och när det inte hjälpte ledde det till handgemäng och till slut blev de utslängda ur butiken. Han tänkte inte låta sig hunsas - för då brister den moraliska väv som håller samhället samman. Om man kan göra som man vill med köer eller annat som vi ordnar med hjälp av regler eller oskrivna lagar - då blir det anarki och den starkastes, marodörens, den buffliges rätt blir den som råder. Så kan vi inte ha det!

Vi måste själva respektera reglerna. Men å andra sidan är ingen enda av oss ofelbar. Egna eller en annan människas misslyckanden, eller medvetna felsteg, får inte bli en ursäkt för att struntra i regler. Då gör man misstaget att låta situationen avgöra. Eller så bryr man sig mer om andras sätt att förhålla sig. Men han gjorde ju... Eftersom dom bryter mot lagen tänker jag också göra det... Argument vi känner igen när taxeringar kommer på tal eller trafikregler och mycket annat. Och sådana argument måste vi med kraft döma ut. Apropå att inte döma.

Med nya vykort i bagageluckan, avhämtade några mil utanför Örebro, hamnar vi på auktion i Lindesberg. Vi gör några rundvandringar vid borden och mellan möblerna och bestämmer oss: här finns inget vi behöver eller åtrår. Alla saker som finns måste ju få plats någonstans - och denna gång är det inte i vårt hem.

Erikshjälpens loppmarknad i Lindesberg är trevlig med rena och snygga saker - prissättningen är också lagom. Om inte annat kan jag tänka mig betala en slant extra just för att intäkterna kommer andra till del. Hjälporganisationer, ofta med koppling till frikyrkan, gör storverk inom området. Bra och begagnat (tidigare har butikerna haft hjälporganisationen Bröd till bröders namn) med koppling till Evangeliska frikyrkan är mycket duktiga. Även Röda korset kan sin sak. Återbruk i mänsklighetens tjänst!

Några sommarböcker bärs ut till bilen. Men även här kan man avstå från impulsköp. Väl hemma börjar en närmare granskning av vykorten. Köper man album måste man vara noga med hörnen (eller hörnena som somliga säger). Vykortshörn är inte så sällan skadade genom att man plockat ur och satt in korten många gånger genom åren. De flesta korten är stämplade mellan 1904 och 1908. Ett 100-årigt album med historiska avlagringar: en namnsdag här, en sjukdom där, en födelsedag, en resa, ett barn får hjälp att sända en hälsning och en avlägsen släkting beklagar att han inte hinner skrifva bref.

Påminner mig Barbro Hörbergs lilla visa:
Där på en bänk har en gammal solstråle just somnat in, vinden smeker hans kind, som ingen har rört vid på länge..länge.. Gamla älskade barn, vad drömde din mamma om när du blev till? Gamla älskade barn, vilken dag upphör ett barn med att vara ett barn?

Titthålet in i människors liv som vykort tilhandahåller ger begränsad överblick - men man kan ana dramatiken, glädjen, vemodet och sorgen. Och förundras gör man över alla små hälsningar och ord av tillgivenhet som postverkat fraktat landet runt. Hälsa ofta!

Andra bloggar om: Vykort, Lindesberg, Örebro, Barbro Hörberg, Erikshjälpen, Postverket

Ett hotell checkar ut

Säffle Hotell vem vill heta så? (Har Du sett till Säffle Royal Hotell? Jo, han for nyss förbi på moped.) Eller kliv in i mardrömmen att vid en konferens i Märsta bli uppropad som Sigtuna Stadshotell? Är Sigtuna Stadshotell här? Då skulle man tvingas säga närvarande, men innerligt önska att man var totalt frånvarande.

Möjligen kunde man ta sig namnet Stockholm Grand - men vid minsta korpulens löpa risken att det grandiost storslagna namnet blev ett elakt tillmäle. Eller Örebro Storan, Göteborg Panorama, Stockholm Långholmen?

Alldeles för få har upptäckt de fantastiska möjligheterna att finna trevliga namn för sina nyfödda små. Tänk bara på den uppsjö av innovativa lösningar som hotellbokningscentraler erbjuder. Kanske kunde Kungälvs Fars Hatt eller Uppsala Muttern fungera?

Paris Hilton. Vad och vem är Paris Hilton? Med ett artistnamn som Paris Hilton förstår omvärlden att man inte är alldeles hemma hos sig själv. Att man just checkat in som tillfällig gäst. Världspressen har sensationellt stora nyheter: Paris Hilton har just lämnat sitt senaste boende, en cell. Och då måste reportrarna ställa den ödesfråga hela mänskligheten grubblar sig fördärvad över: Paris, har Du gått ner i vikt?

Andra bloggar om: Paris Hilton, Säffle, Sigtuna Stadshotell, Kungälvs Fars Hatt, Uppsala Muttern, Örebro

En 3-årig uppsats
Var finns de där böckerna om dialogen mellan kristendom och islam? Det är ett par, nej tre år sedan jag behövde dem sist, men just nu skulle jag haft nytta av dem. När alla bokhyllor kontrollerats och det gapar flera hål i samlingen om religionsdialog slår minnet mig, jag erinrar mig att de böckerna gick ju en gymnasist iväg med för tre år sedan. Hon skulle skriva om mötet mellan religioner.

Att någon överhuvudtaget visade intresse för religionsmötet gjorde mig så upprymd och glad att hon fick låna fyra böcker. Motprestationen var att hon när hon lämnade tillbaka litteraturen också skulle ge mig ett exemplar av uppsatsen hon jobbade med. Hon var nöjd och jag vara glad. Men hennes namn antecknade jag aldrig.

I vårt land är religionsmöte än så länge och oftast ett kulturellt, ideologiskt, andligt och etniskt möte. Men över tid suddas sådana kategoriseringar ut. Kvar blir trosföreställningarna, gudstjänst och vardagsliv hos människor som tillhör den ena eller andra trosriktningen. Vi är nog mer nyfikna på varandra än övertygade liberaler är i mötet med engagerade socialister? Och dialogen mellan konservativa kristdemokrater och radikala vänterpartister kan väl knappast kallas levande? Finns den alls?

Vid de gapande hålen i bokhyllan hör jag ett gammalt nyårslöfte jag avgav: att skriva upp allt jag lånar ut av böcker, cd-skivor, filmer och prylar. Sidorna i den lilla bok jag fick för ändamålet är lika blanka som en del hyllor runt kring mig är tomma. Men - det man inte har saknat på tre år får man nog anse att man kan klara sig riktigt bra utan. Och biblioteken är än så länge avgiftsfria, tack och lov.

Tre år senare, i den stund jag behöver böckerna, är jag fortfarande glad över gymnasistens vilja att ta sig an mötet mellan trossystem och de troende. Men jag förundras över att det ska vara så svårt att slutföra en uppsats. Hon måste ha fått problem med fotnoterna. Men endera dagen så...

Andra bloggar om: Religionsdialog, Liberaler, Socialister, Böcker