Vilket lyft - körmusik av yppersta klass

En fantastisk möjlighet att höra superb körmusik försatt alltför många i går kväll. De uteblev från en konsert, "Gud har farit upp under jubel", som skulle ha gjort dem lyckliga och upprymda. Vi som var där njöt över hövan! En högtidsstund blev det i Olaus Petri kyrka på kvällen den 9 maj. Nu väntar vi bara på Nerikes Allehandas recension, för de var väl där? Eller uteblev de som vanligt eftersom man inte denna afton ägnade sig åt schlager, pop eller rock??

De som framträdde var Olaus Petri Vocalis under ledning av Mats Bertilsson. Organist var Johan Hammarström. Vi bjöds på lysande vokalmusik som normalt endast de stora katedralerna är mäktiga. Den som vill ta del av konserten har dock en möjlighet att reparera sitt misstag. Den 13/5 sjunger Vocalis i Vasakyrkan i Göteborg, då med Jan H. Börjesson som organist. Även den 15/5 kan man njuta, och då i Skövdes S:ta Helena kyrka, denna gång med Mathias Lundqvist som organist.

Och vad stod då på programmet? Först framfördes ett verk av Gerald Finzi (1901-1956) God is gone up. Man förstår enkelt kopplingen till kyrkoåret då vi snart firar Kristi Himmelfärds dag.

Den som vill veta mera om Gerald Finzis liv kan besöka en omfattande och påkostad Finzihemsida på nätet som handlar enbart om honom och hans musik.

Nästa kompositör på programmet var Charles Villiers Stanford (1852-1924). Han har gjort dynamisk körmusik till en text ur profeten Habackuks bok, kapitel 1-2. Mäktig och märkligt kraftfull. Vi lyssnade även till Coelos ascendit hodie, om Jesus ärans konung som uppsteg till himlen och sitter på Faderns högra sida.

Herbert Howells (1892-1983) representerades denna afton av två sånger ur 4 Anthems to the Blessed Virgin Mary. Om Howells finns det också en uppsjö information på nätet, t ex här kan man hitta en kort biografi och en liten länksamling. Intressant och upplysande läsning för den musikhistoriskt intresserade.

Sedan flyttades fokus till den verkligt klassiska musiken med ett verk av Heinrich Schütz (1585-1672), Der 116 Psalm. Man kan få en värdemätare på den klassiska musikens svaga ställning i Sverige när man på svenska Wikipedia orkar med en fem-sex rader om denne kyrkomusikaliske gigant. Den som läser engelska hittar på samma Wikipedia något helt annat här. Det internationella Heinrich Schütz sällskapets hemsida kan erbjuda mer läsning.

Till Symeons lovsång ur Luk 2, Nunc dimittis, har Gustav Holst (1874-1934) gjort en vidunderligt nyansrik och suggestiv körmusik. Vi kan återigen jämföra informationen på svenska med den engelska. Holst liksom som vi redan sett många andra kompositörer har en (eller flera) informativ hemsida dedicerad till sig.

Jag vet att igenkänning är viktig och vill därför erbjuda alla, men särskilt blivande konsertdeltagare i Göteborg och Skövde, att lyssna in sig på musiken före konserten, insamlad från många skivor. Det är musiktjänsten Spotify som gör detta möjligt!

Håva in - ge bort!

Humanisternas intresse för kollekthåvar borde kanske uppmuntras istället för att häcklas? Det finns mycket att begrunda gällande kollekter och dess ändamål. I Svenska Akademins Ordbok (SAOB) finner man att ordet kollekt använt med följande betydelse: insamling inom en menighet (förr äv. en korporation) av pänningmedel för ngt visst ändamål; äv. konkret, om de insamlade medlen; i regel om i samband med gudstjänst före­tagen dylik insamling (för mission, diakoni, kyrkobygge m. m.) resp. de därvid influtna med­len.

Bilden på "håven" av trä är lånad från Anderslövs församlings hemsida och det rikhaltiga Bildgalleriet från Önnarps kyrka. Många fler gamla kollekthåvar kan man hitta om letar på nätet. T ex här, här och här.

Att tanken på kollekt går tillbaka till den första kristna tiden som en solidaritetshandling är värt att notera. Alla kanske inte har Jerusaleminsamlingen i färskt minne? Mot slutet av Paules brev till församlingen i Rom (Romarbrevet 15:25-27) finns en insamling omnämnd. Paulus skriver: Men först far jag till Jerusalem med hjälpen till de heliga. Makedonien och Achaia har nämligen beslutat att göra en insamling för de fattiga bland de heliga i Jerusalem. Så beslöt de; de står ju också i skuld till dem... Det fanns kristna i Jerusalem som fick det mycket svårt. Deras försöjning hotades eftersom de på olika sätt mötte repressalier. Om insamlingen kan man också läsa i 2 Kor 8.

Givandet var befäst långt före kristendomen. I Gamla testamentet finns föreskrifter om att offra, om givandet av tiondet. Den intresserade kan själv slå upp och läsa t ex 1 Mos. 14:20 och 5 Mos. 14:22. Givandet blve till välsignelse för den som gav och för andra som så småningom fick del av gåvorna, t ex invandrarna, de faderlösa och änkorna. Viljan och bruket att dela med sig har sedan dess följt judendomen, kristendomen och in i Islam med givandet av Zakat, dvs allmosor.

Ett annat sätt för de kristna att dela med sig blev diakonin. Ett bistånd till de utsatta och fattiga, ett utflöde från mässan som en ström av det goda Gud hade att ge. Diakonin behöver pengar för sin verksamhet och genom århundraden har kollekter och diakoni kommit att ömsesidigt betinga varandra.

Kyrkolagen från den 2 september 1686 föreskrev om kollekter följande:
...Kyrkoherden bör påminna församlingens ledamöter, att de.....efter råd och ämne av en fri och god vilja giva årligen något till sin nödtorftiga jämnkristens underhåll, däremd att visa sin tacksamhet emot Gud för all den välsignelse och alla de nådevälgärningar, som de i det året och i all sin livstid undfått hava..... (Cit från Kyrkolagfarenhet, Å Hassler, Norstedts).

Istället för att förakta kollekthåvarna borde allt fler se till att vara med i gudstjänsten och uppdraget att fylla dem! Inom Svenska kyrkan är kollekterna ordentligt reglerade och kringgärdade av kontrollsystem för att inget av det som salmas in ska gå förlorat. Kollekterna blir sedan omvandlade till Guds under i världen där människor blir sedda, får stöd och hjälp!

Korkade formuleringar på Humanistbloggen

Humanistbloggen tröttnar aldrig. Nu har skribenten där orkat bli upprörd över att man bildat ett interreligiöst råd på nationell basis. Detta råd skall enligt planerna arbeta som en mötesplats.

Pressmeddelandet från Svenska kyrkan innehåller bl a följande:
Det nybildade rådet har till syfte att främja och skapa förutsättningar för interreligiöst samarbete i Sverige, lyfta fram religionens roll för att skapa fred och samförstånd i världen och utgöra en röst gentemot religionsfientlighet.

– Vi har skapat en nationell mötesplats för religiösa ledare i Sverige, inte en ny organisation, betonar ärkebiskop Anders Wejryd. Vi vill stärka friheten till religiös tro och utövning, både individuellt och i gemenskap, men också vara en röst i det offentliga samtalet om etik och andlighet.

Sveriges interreligiösa råd ska samlas minst två gånger per år, och kan till sitt stöd tillsätta en arbetsgrupp om behovet uppstår. Beslut i rådet kan bara fattas om alla är överens, och inte på andras vägnar. Eftersom rådet inte kommer att ha någon egen ekonomi, ska alla deltagare bära sina egna kostnader.

Rådet kommer att bestå av totalt 15 personer: fem kristna, tre muslimer, två judar, två buddhister (utses av respektive paraplyorganisation) samt en representant vardera från bahai, sikher och hinduer.

Och hur tas denna nyhet emot av Humanistbloggen? Jo på följande upplysta och fördomsfria (obs ironi!) sätt:

Enda medlemskravet verkar vara att man tror på något övernaturligt? Eller vad annars har Hinduer och och Muslimer gemensamt? Eller Buddhister och Kristna? Spelar det ingen roll exakt vad man tror på längre? En Gud, många gudar, själavandring, himmel och helvete - ni har ju alla bekrigat och mördat varandra i årtusenden över de här frågorna ("religionens roll för att skapa fred och samförstånd" klingar oerhört falskt). Är de här frågorna nu plötsligen helt oviktiga? Kan ni inte bara lägga ner i så fall och bespara oss skenhelighet, moralkakor, kvinnoförtryck och kollekthåvar?

...och New Age-anhängarna som är en sådan folkrörelse vad det gäller tro på övernaturligheter, är de inte fina nog?

En trött stillsam suck uppsändes efter denna korkade harang: skenhelighet, moralkakor, kvinnoförtryck och kollekthåvar. Humanisterna vet säkert, men vill inte gärna tillstå det, har tjänat många goda syften! Kollekthåvarna har särskilt nyttjats för att göra oändligt mycket gott för människors frihet, överlevnad och självbestämmande. De insatser i mänsklighetens tjänst som vandrat från kollekthåv till Lutherhjälpen, nuvarande Svenska kyrkans internationella arbete - Hela världen, kan humanisterna bara drömma om att möta på likvärdigt sätt (matcha). Så det som återstår är att spy galla, kasta dynga och misstänkliggöra. Och man gör det med besked. Visst är det ett märkligt samtalsklimat Humanisterna föredrar!

Mångfald och uniformitet

Mångfald har blivit ett honnörsord. Det används för att lovorda att olika tankar, synsätt, kulturer och trosyttringar lever sida vid sida. Men där stannar glädjen över mångfalden till. Det är som om de som vill mångfald, gärna sedda som toleransens företrädare, inte orkar längre än till att bygga en fasad.

Om man uppskattar mångfald - hur långt kan man då gå i kampen mot det eller dem som har andra uppfattningar? Numera - varje gång ordet mångfald yttras - frågar jag mig om det är läpparnas bekännelse, övertalande modeord, eller ett grundvärde man vill försvara och arbetar för att omsätta i handling?

Pågår det en kompromisslös och obarmhärtig kamp för uniformitet bakom en retorik fylld av tolerans, pluralism och mångfald? Är svaret nej - var kan vi då se en växande dialog mellan ståndpunkter, glädje över det andra representerar och tillför? Om svaret är ja, vad är då orden om mångfald värda?

Valrörelsen är något man ser, men sällan möter

Valrörelsen utspelar sig än så länge mest i medias värld. Där görs utspel och där debatteras det. Den som vill nå väljarna väljer kanaler som når många - och därför står direktkontakten tillbaka. Inga skrifter i brevlådan där man själv får bilda sig en uppfattning om vad partierna vill och hur de tänker. Inga hembesök eller SMS förrän i september. Och snart påbörjar partierna väl de där glesa gatumötena där valarbetarna och politikerna trummar ut åsikter som de förbipasserande knappt orkar stanna till inför.

Valrörelsen är än så länge något man tittar på och spår av den läser man om i tidningarna. Men partierna vill inte mig något, inte än i alla fall. Dessutom - nuförtiden ändrar de sig efter varandras utspel. Så det som gällde ena dagen har blivit något nytt nästa.

Spelet om pensionärerna tillhör det som lockar mest just nu. Sedan är det arbetslös ungdom och de som skulle kunna tillhöra a-kassan. Nu återstår kvinnor, barnfamiljer, studenter, företag, bönder, utländska experter och vänsterfotade högermittf'ältare. Och alltid, alltid, är det de andras FEL att just den gruppens villkor försämrats. Och tanken att man har ett gemensamt ansvar för landet och välfärden är i dessa tider långt borta.

Under tiden undrar jag när väljaren själv får chans att bilda sig en uppfattning istället för att behandlas som en katt. Ni vet så där man lockar och fångar uppmärksamheten med ett litet spö utrustat med granna fjädrar. Den stackars katten kan inte låta bli att titta än hit och än dit. Blicken söker rörelse, om än skenbar, titta där fladdrar det och rör sig! Just sådan är valrörelsen för stunden...

Vår och vinter

Att se påskliljorna på marken bredvid Boo slott och kyrka blev målet för 1 majutflykten. Slottet renoveras men är rödaktigt rosa bakom ställningarna. Och att besöka påskliljecaféet i lärdomens tempel. Skolan som den Hamiltonska släkten drev fram i sin bildningstörst. Små frösådda och lökdelade, självspridda påskliljor. Överallt ängar av vitsippor. Vägreanr vitprickiga av blommor. Vem lärde oss att det är vackert? Visste vi det av oss själva efter vinterns allt solkigare drivor?

Våren får tack och lov några extra dagar genom den kyliga luften. Ingen kan riktigt trovärdigt suckande säga: ena dagen vinter och vips var våren över, allt gick så fort! Det pågår ju nu vårens erövringståg som envist rör sig mot norr. Då berättar radion att det snöar i Lappland!

Och kvällssamtalet från Kimberley i Sydafrika berättade att hösten nu övergår till vinter och kallt väder. Vilken värld!

Väckarklockan drar igång klockan 4

Hungern är en väckarklocka. Att sova när kroppen ropar efter föda är inte alldeles lätt. Särskilt vi människor har svårt att fortsätta sova när väckarklockan drar igång. I detta hem har väckarklockan sedan något år ett eget namn: Sixten!

Inte vet jag om det var koltrasten som fick katten på fötter? Eller om det var någon hemåtsläntrande valborgsmässofirare? Men korta krävande jamanden ringde i de sovandes öron vid pass klockan 4 i morse. Omänskligt kan tyckas, men så är det ju en katt som för oväsen.

Hur man programmerar om en katt vet jag inte. Instruktionsboken har inga kapitel om väckning, om alarm eller sommartid. Om man går upp och fyller matskålen klockan 4 lär man få hålla på. Och inte hjälper det att lassa på inför natten. Då konsumeras det bara mera. Ibland har jag misstänkt att Sixten har en låtsaskompis som kommer om natten och effektivt tuggar i sig all mat.

De uppfordrande kattljuden klingade, om inte ohörda, ändå utan påtaglig verkan. Nästa väckningsförsök lät helt annorlunda. Nu hördes att det var synd om någon. Svaga små jämrande läten, ynkliga små ljud, berättade att här var det en katt som led av den svåra åkomman – tom matskål. Ingen åtgärd. Så katten gick sin väg för att spana på fåglar.

Efter någon timme blev det ett oväsen i sovrummet. Katten försökte öppna byrålådor, krafsa upp garderobsdörrar och förda oväsen på alla upptänkliga sätt. Så när en trött husse välte benen över sängkanten dundrade 7 kilo muskler genom korridorer, passerade hallen och sladdade in i köket. När jag långt senare hann ifatt Sixten rullade där ett vädjande svartvitt djur på köksmattan. Tyck om mig, se mig, och för katten: ge mig mat!

När burken togs fram ur kylskåpet blev det nästan dags för mig att rulla runt på köksmattan. Något så trassligt som en hungrig och förväntansfull katt känner jag inte. Då är det inte lätt att hålla rätt på tentaklerna. Hur man än flyttar sig finns där redan en katt som stryker sig mot fötter och ben.

Sedan berättas det för mig att Sixten haft ännu mer för sig under natten. Han har vandrat av och an i väntan på att kunna gå på lådan för att förrätta sitt tarv. När detta väl klarades av på småtimmarna brast som vanligt den stora ysterheten ut. Sixten rusar då runt i alla rum av ren befrielse och lättnad. Grannarna måste tro att vi dansar jigg eller jagar varandra vid alla möjliga tider på dygnet. Detta slapp jag bli medveten om då jag faktiskt fick sova en och annan timme. Men snart drar cirkusen igång igen. När klockan blir 4 imorgon bitti.

Mina arbetskamrater funderar ibland över att jag är så välvillig till det mesta. Jag sitter ju numera oftast där nickar instämmande med slutna ögon. Men det är inte så medgörligt som det ser ut. Det är en djurframkallad sömnstörning som tar ut sin rätt. Kanske var det därför de en gång skänkte mig en katt från Askersund?

Och bilden på katten härovan förställer alltså inte Sixten. Inte alls. Men det är förmodligen så han ser sig själv. Åtminstone när klockan är 4.

Ide att annonsera

På börssidorna i Svenska Dagbladet annonserar idag Bromma församling.De måste ha fått en idé och gjorde något av den. I annonsen, mitt i kursinformation om upp och nedgång, finns en bild på Bromma kyrka och texten lyder:

En långsiktig investering
Kyrkan står för värden som varar. Vi har haft lokalrepresentation i Bromma sedan 1100-talet. Bromma kyrka är som en kyrka ska vara. En riktig kyrka som ger avkastning i själen.

Välkommen att investera i dig själv!

Svenska kyrkan
Bromma församling
www.svenskakyrkan.se/bromma

Ett försök att hitta nya besökare och deltagare. Tveksamt är naturligtvis om detta med investering i sig själv. Är det inte en flört med tidsandan och den individuella trenden att satsa på sig själv och kvardröjande betoning på självförverkligande? Hur som blir gemenskapsaspekten oftast lidande, detta att ingå i en sammanslutning, ett kollektiv, tycks inte vara populärt att betona.

Och att Svenska kyrkan överbetonas på Brommas bekostnad i annonsens slut är också stilenligt. Idag tänker alltför många på kyrkan som en koncern. Det gemensamma varumärket blir viktigare än den verkliga och lokala tillhörigheten. En oroande utveckling!

Men församlingens i Bromma försök att appellera till de läsare som har sina specialsidor är intressant. Några suckar kommer väl att höras då många tror att börssidor bara läses av de välbeställda och förmögna... Men försöket är vederkvickande!

Nästa gång kanske det blir sportsidorna som får en annons? Bredvid en bild av någon omdiskuterad idrottsstjärna kommer det att stå något om att vinna hela världen men ändå förlora? Där kanske man får läsa att i Bromma kyrka och församling handlar det inte om att göra mål utan om att nå målet, livets mål.

Vi lär få se fler exempel på hur man från församlingarna försöker nå ut och fram till specifika grupper.

Katten och bladet

Katten, Sixten, visade prov på rådighet och mod denna morgon. Dagens sallad skars och tillagades före frukost. Kvar låg grönsaksrens och ratade delar. Där kunde de inte ligga och skräpa. Här krävdes aktion!

Med kraft grep sig Sixten an ett rädisoblad. Det jagades och bollades med. Bladet slängdes i luften så klorofyllen stänkte. Bett utdelades och klor strimlade i oanad utsträckning det oansenliga lilla bladet. Sixten gav stjälken vad den tålde och mer därtill. Kvar låg efter en stund på kökets matta den sorgliga resten av ett före detta blad.

Partipolitikens lerfötter

Utdrag ur en artikel, På partipolitikens lerfötter, publicerad i senaste numret av tidskriften NOD:

I Sverige har kyrkans nationella karaktär gjort det möjligt för sekulära politiska krafter att ta makten. Svenska kyrkan fungerar som en religiös statsapparat för folkets moraliska fostran. Vilket en gång i tiden var ett argument inom frikyrkorna för att inte fullt ut klippa banden till Svenska kyrkan. Så kan man förklara fenomenet att många frikyrkliga personer har haft dubbelt medlemskap. Svenska kyrkan sågs inte som ett verkligt trossamfund, alltså kunde man stå kvar.

En historisk förklaring till den omfattande tillhörigheten är århundradens obligatorium att höra till kyrkan. Svenska kyrkan tillhandahöll det kitt som höll nationen samman och var ofta det främsta uttrycket för nationell identitet och samhörighet.

När religionsfriheten fick genomslag (Religionsfrihetslagstiftningen 1951) behölls många band mellan kyrka och folk. Medlemskap i kyrkan var inte en religiös bekännelse utan hade karaktären av ett medborgarskap. Oavsett livsåskådning förblev många medlemmar i kyrkan. Som psalmen påstod: ”Fädernas kyrka i Sveriges land, skönast bland samfund på jorden…” Här fanns en relation till folk och nation som de politiska partierna slog mynt av. Kyrkan var och är för betydelsefull för att tillåtas vila i de frommas kyrkliga händer och styras utifrån tro och teologi. En farhåga är vad en samhällskritisk kyrka skulle kunna åstadkomma eller ställa till med.

Trots att kyrkan försvagats och inte längre har samma betydelse för folk och nation är den en inflytelserik institution. Frekvent har partierna framhävt sin breda förankring i det svenska folket. Man har sett sig som demokratins garant. Att demokrati kan flyta i andra strömmar än partipolitiska verkar okänt. Kyrkans medlemmar är mångdubbelt fler än partiernas samlade medlemstal. Kyrkans koloss styrs egentligen av partipolitiska minoriteter. Men partierna räknar förstås hela väljarkåren som ”sin”.

De stora partierna har hävdat att de icke aktiva medlemmarna i Svenska kyrkan måste företrädas. De passiva tas till intäkt för att driva kyrkan i riktningar som partipolitiken gillar. Så byggs kyrkan på dem som befinner sig långt ifrån dess aktiva centrum. Genom sådana synpunkter skjuter man in en kil mellan aktiva och icke aktiva. Är det diskvalificerande att vara kyrkoaktiv kristen? Tydligen, de troende ska inte få utrymme att leda kyrkan. De behöver istället begränsas och kontrolleras.

Elit är ett ord som flitigt använts som tillmäle om präster och kyrkokristna. Eliten, elitisterna, får inte ta makten. Man märker den kristendomskritiska glidningen. I idrottsliga sammanhang är breddidrotten självfallet viktig. Men ingen skulle komma på idén att de idrottsintresserade måste kontrolleras, de som går på elitseriematcher, eller de aktiva utövarna, därför att de formar en elit.

I de politiska partierna råder en annan ordning. Där får inte vem som helst av sympatisörerna vara med och styra. De som sitter i beslutande organ är uteslutande de politiskt aktiva, de som vaskas fram inom rörelsen. Och man utses till nationell nivå, t ex kongresser, som representanter för den lokala nivån. De minst aktiva och deras åsikter får inte avgöra partiets linje.

I partierna duger eliten - men inte i kyrkan, där ska det vara på motsatt sätt. Man skrämmer dessutom med prästvälde och varnar för att de elitkristna ska ta över. Där skjuter de politiska partierna sig i foten. Främst för att de aldrig i sin egen organisation skulle godkänna en sådan ordning.

Det kan även handla om prästerna, synliga kyrkans företrädare, med tydlig kompetens. Deras symbolvärde väger tungt och de får ibland bära skulden för brister i kyrkan, för nedgång och kris. Detta trots att makten över verksamheten ligger hos partierna

Talet om prästvälde och svartrockar är en ideologisk bumerang. ”Vi tycker att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka”, säger till exempel Maud Olofsson (Kyrkans Tidning 090820) Men prästerna har ju gått den utbildning politiker beslutat om. De har antagits enligt systemet som politiker knäsatt. Och de har efter sin vigning, vars ordning och löften politiker bestämt i kyrkomötet, anställts av församlingars kyrkoråd som består av partipolitiker. Deras roll regleras av den av politikerna fastställda kyrkoordningen.

Synden - inte celibatet

Lyckades till sist få ro att läsa tidningen Fokus (9-15/4). I det numret har Ulrika Knutson skrivit en Vinjettartikel om de omdiskuterade händelserna i den katolska kyrkan under rubriken: Celibatet knappast problemet.

Från en artikel som många borde läsa och ta sig en stunds tankemöda kring lånar jag ett kort citat: Celibatet i sig skapar inte pedofiler, äktenskapet i sig hindrar inte övergrepp. Snarare är kyrkans klassiska analys giltig; att alla människor är kapabla till synd, oavsett sexuell läggning, civilstånd, klass eller kön.

Tillförsikt inför döden

Har hållit i ett enkelt seminarium om tillförsikt inför döden under församlingens Uppbyggelsehelg. Finner att många texter i Bibelns Nya testamente (NT) lyfter fram frågor om döden och livet därefter. I början av i Johannesevangeliet finns några tankar i samtalet mellan Jesus och Nikodemos. Där dras en parallell till folkets tillvaro i öknen efter fångenskapen i Egypten.

Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh 3:14-16)

Det eviga livet är något mer än det man föreställde sig i Gamla testementets (GT) dödsrike (t ex Psalm 88:11-13) där tillvaron efter döden är skugglik, där råder mörker och glömska.

Och referenserna i NT är många till Guds rike, himmelriket, evigt liv, uppståndelse...

Vill man sedan reflektera kring hur psalmförfattarna närmar sig döden är det ett ämne för en större akademisk avhandling. Där finns det hopp församlingarna sjunger om och lever med. Lätt finner man otroligt många belägg för hopp, förväntan och längtan efter himlen. Läser man psalm 172, med Britt G. Hallqvists spänstiga verser, är det ett delvis nytt perspektiv hon anlägger där: häpenheten över en okänd värld, ett annat liv. Där finns glömska (av det onda och svåra), återseende och möte, lek, dans och sång.

Känn ingen oro - Anden Tröstaren

Till helgen blir det Uppbyggelsehelg i Örebro Olaus Petri församling!
Information kan hämtas från hemsidan för Svenska kyrkan i Örebro.

Att få tillfälle att fördjupa sig i tron är viktigt
och i Olaus Petri församling finns många vägar
till fördjupning i tron. Återkommande varje år
är Uppbyggelsehelgen. Under en helg varvas
gudstjänst och bön med föredrag och samtal.
Det kan vara bra att åka bort och låta bruset
stilla men alla har inte möjligheten att åka bort
och med vår uppbyggelsehelg vill vi betona att
ett kristet liv framför allt levs i församlingen
och mitt i vår vardag.

Årets tema kommer att vara den heliga Anden
som vår tröstare, både i det egna livet men
också i det gemensamma livet i kyrkan. Den
heliga Anden skapar och bygger upp mitt liv
och kyrkans. Vi kommer att få höra föredrag
över helgens tema. Det kommer också att ges
tillfälle för reflektion i mindre seminariegrupper.
Allt detta vävs samman med bönen och gudstjänsten
och avslutas med söndagens högmässa



Lördag 17/4
12.30 Mässa i Olaus Petri kyrka
13.30 Föredrag:
”Känn ingen oro - Anden Tröstaren”
Henrik Glamsjö, Komminister i Olaus Petri
14.30 Samtalsgrupper
15.00 Seminarier
Helena Sachs - Praktisk workshop
Lars B Stenström - Känn ingen oro,
om tillförsikt inför döden
Lena-Marie Keber - Tro verksam i tillit
16.00 Grupperna upprepas
Förfriskningar/kaffe
17.15 Vesper i Olaus Petri kyrka
18.15 Enkel kvällsmat
i församlingshemmet
(kräver anmälan)
19.00 Föredrag:
”Känn ingen oro - Anden Tröstaren”
Noomi Tönnäng, Pastor i Betania
20.30 Lovsångs- och förbönsgudstjänst.
Lovsångsklang som omger
möjligheten att gå till olika böneplatser
i rummet. Några stationer
erbjuder personlig förbön, med
handpåläggning och smörjelse.

Söndag 18/4
10.00 Högmässa i Olaus Petri kyrka
predikant och celebrant
Jonas Jonson, Biskop emeritus
Kyrkkaffe
12.00 Avslutande samtal:
Trons tillit i orons tid
Om hur vi arbetar vidare med frågor
om uppbyggelse och andlig mognad.

Den svåra fördragsamheten

Fördragsamhet är svårt. Särskilt med det som vi inte förstår eller som vi inte vill godta. Olika meningar tillhör det vi ofta säger oss gilla, men har ack så svårt att leva med. De som tänker på något annat sätt ska övertygas om att de har fel, att de borde tänka annorlunda. Helst ska de tänka som VI gör. Då blir det bäst och lugnast.

Men om detta att vi ser och tänker olika faktiskt är den tillgång som driver utveckling och gör oss levande och vakna? Att olika mening är en tillgång och inte ett hot? Så tänker jag. Bara nu alla andra fattar att även på denna punkt visar det sig att min mening är den mest förnuftiga och bästa.

Kajor i skorstenen

Solsken och vår. Ett typiskt vårtecken är att kajorna börjar välja skorstenar för sina bon. De diskuterar hela tiden med varandra. Var är det lagom varmt? Var ligger kvistarna rätt? Får vi vara i fred? Sotarmästarna myser (eller svär - beroende på hur roligt de tycker skrymmande fågelbon är) och de får snart bråda dagar att röja pipor och kanaler.

Ute i backarna står blåsippor...

Övergrepp mot barn

Kyrkoordnaren Per Westberg diskuterar tystnadsplikten i förhållande till pedofilhärvorna i den Katolska kyrkan. Han skriver: Mot bakgrund av de omfattande pedofilanklagelserna inom Romerskt-katolska kyrkan ifrågasätter nu det danska Socialistisk folkeparti, tystnadsplikten. Man kräver att det görs ett undantag i den absoluta tystnadsplikten och att prästerna ska omfattas av anmälningsplikten. Till exempel när det gäller sexövergrepp mot barn.

Här skjuter Socialistisk folkeparti över målet. Tystnadsplikten medverkar inte till att pedofiler skyddas. Snarare ger möjligheten till bikt eller själavård offren möjlighet att anmäla övergreppen.

Vad som försvårat och förvärrat problemen är snarare kyrkans syn på jurisdiktion och världslig makt. Den egna organisationens tillsyn och sanktionssystem har inte bara gått före, utan på många håll helt satt staters lagstiftning och rättskipning ur spel. Lägg därtill omsorgen om kyrkan och dess rykte snarare än brottsoffren och man har en plausibel förklaring. Icke försvarbart men något fattbart mitt i det obegripliga. Här måste Katolska kyrkan tänka om. Man kan inte skydda sina egna och låta dem slippa de straff alla andra brottslingar måste underkasta sig. Först då kan man lyckas att återupprätta sin skamfilade heder.

Sveriges katolske biskop Anders Arborelius har skrivit brev till de katolska församlingarna: Det är med stor smärta som vi tar del av informationer från olika håll om de präster, som på det grövsta har försyndat sig mot oskyldiga barn och unga och därigenom också mot Gud själv. Denna vecka fick vi också höra att en biskop i ett grannland gjort sig skyldig till detta.

Vi känner förtvivlan och avsky inför detta och framför allt ett oändligt medlidande med de barn och unga som utsatts för sådana brott. Den helige fadern lider av allt detta, som jag själv kunde konstatera när jag fick träffa honom den 25 mars. Han betonar att Kyrkan måste konfronteras med ”intensiv genomlysning och rättmätig kritik för dessa tragiska illgärningar”. Vi är alla kallade till mer bön och botgöring. Vi har alla ett ansvar för att helighet och renhet, barmhärtighet och empati sprider sig bland alla Kyrkans medlemmar.

Svensk skola och barnomsorg har gång efter annan också upptäckt övergrepp inom sin verksamhet. Och det har skett i de flesta sammanhang där barn och ungdomar samlas. Även i familjerna inträffar övergreppen. Det kan ha handlat om barnpornografi, sexuella handlingar eller våld. Därför leder det fel om man tror att övergrepp mot barn uteslutande har med kyrka och religion att göra. Problemen är för allvarliga och omfattande för sådana tolkningar.

Tvärbromsa, där står en skylt

Ett av fritidsnöjena är att besöka loppmarknader. Jakten gäller gamla vykort, Skansenglas (Ture Berglund), grafik med gotländska motiv och annat nyttigt man kan hitta. Oftast är besöken till föga glädje. Kvarlämnat på hyllor står det sämsta importerade pressglaset tillverkat för en kvart sedan. Där finns spruckna koppar, naggade vaser, gistna träfigurer industriellt tillverkade. Begagnade kläder och snedgångna skor tillåts ofta också ta stor plats. Pjäxor som sedan länge är utgångna, går också bra!

Uppköparna har redan gjort sina razzior och burit bort allt av värde. Kvar finns sådant som ratats av många. Enstaka människor har andrahandsbutiken som sitt förstahandsval. Brist på pengar och andra tillgångar tvingar till dammsugning av dessa butiker. Det är ledsamt att veta.

Trots bristen på fynd för samlare, fortsätter jakten. Som ett spelberoende hoppas jag på vinst nästa gång. Eller nästa.

Igår fann jag ju 13 vykort för 20 kronor som jag råkade behöva i min samling av gamla goda gotländska vykort. Inget superfynd precis, men ett lagom prisvärt köp av vykort som annars inte finns att tillgå. Att jag inte är fri från mitt beroende syns på mitt beteende. Första bästa skylt får mig att tvärbromsa. Se där! En Jätteloppis, Second hand, Prylbod, Gamla ting, Antikbod...

Katolsk teologisk högskola

Newmaninstititet har blivit godkänt som högskola. Det är bara att gratulera Stockholms katolska stift till denna nya tillgång som säkerligen kommer att vitalisera teologisk utbildning i landet och därtill på sikt inspirera till ett mer spänstigt teologiskt samtal. Det är inte så länge sedan myndigheterna mullrade om stora brister...

På Signumbloggen kan man läsa följande: Idag kom det efterlängtade beskedet. Regeringen har idag, torsdagen den 8 april, beslutat att ge Newmaninstitutet i Uppsala rätt att utfärda kandidatexamen i teologi. Regeringen följer därmed Högskoleverkets rekommendation från den 25 augusti. Beslutet gäller med omedelbar verkan. Sverige har därmed idag fått sin första högskola med katolsk huvudman sedan 1500-talet.

Den av regeringen nu godkända utbildningsgången omfattar 180 högskolepoäng, vilket motsvarar tre års heltidsstudier. Studierna ger en grundutbildning i teologi, kompletterad med betydande inslag av filosofi och kulturstudier. En viktig konsekvens av beslutet, vid sidan om att själva utbildningen berättigar till högskolepoäng, är att Newmaninstitutets studenter nu kan få studielån från CSN, precis som andra studenter här i landet.

Vår för medmänniskor

Solsken och värme bådar gott. Årstiderna vänder än en gång blad och våren, en ny, är inne. Små glas lyser på bord i kök av krokus och snödroppar. Nu stundar jakt på blåsippa, tussilago och annat rart.

Svanarna har rastat vid Tysslingen och tranorna vid sina favoritställen. Undrar var medmänniskorna vilar ut, tar rast?

En tro partierna inte delar

I Svenska Dagbladet får jag ofta läsa artiklar jag tycker att jag borde ha skrivit. Jag gläds över insikter och åsikter, de är också mina.

Nu senast kom en kollega med en kopia av en sida från SvD i handen och sa: Detta måste du bara läsa! Här får du vatten på din kvarn! Nyfikenheten växte. Vem vill inte få vatten på sin kvarn? Vad gällde det?

Maria Ludvigsson hade skrivit om Svenska kyrkans omogna beteende. Viljan att locka människor till kyrkan med ovidkommande företeelser, det som så ofta förlett många i kyrkan att lämna sina egna klassiska källsprång för att utnyttja andras.På vägen tappades orienteringen om vad som är viktigt och primärt, vad som är vår tros grund och vad som är adiafora. Ändamålen helgar inte medlen! Barnet (Jesus) ska inte slängas ut med badvattnet! Tron kan inte urvattnas och omstöpas hur som helst. Det vi har är vad världen längtar efter - men i Svenska kyrkan och i dess församlingar tvekar och tvivlar man bortom all gräns...

Maria Ludvigsson formulerar sig rakt på sak så här: I församlingsbladet presenteras den moderna kyrkan mitt i staden, i takt med tiden – identisk med allt annat i tiden. Alla som har någon form av behov av ickereligiös art hälsas välkomna till qigong, filmvisning, kurs i it, massage, författarkvällar, uttryckande konst, friskvårdsgrupp eller modern dans. Kort sagt erbjuder kyrkan allt vi kan finna på alla annat håll, men inget av det som vi kommer till kyrkan för att höra. Det är som att läsa morgontidning för att få nyheter och analyser men i stället erbjudas nyhetsjournalisters personliga åsikter och krönikor med vardagsreflexioner.

Så träffsäkert, så mitt i prick! Man vill klia människor i öronen med det som de redan verkar gilla. Och så glömmer man vem som faktiskt har tillgång till de friska källssprången. Och det är med igenkännade och en slags ilande obehag/smärta jag läser hennes tankar: Vart ska den gå som längtar efter henne och söker henne, som vill höra Guds ord, om hon bara ger precis det som finns i varje vardag och varje kvällstidning?

Många väljer att gå till Rom. Ännu fler väljer att gå ur kyrkan rakt ut på gatan och hoppas finna ett sant budskap någon annanstans. Kvar står en kyrka utan troende och utan självrespekt, som förgäves söker sin identitet och hellre anpassar sig än leder och förkunnar.

Kvar finns en ickereligiös folkkyrka som i bästa fall kompletterar feel good-branschen, i värsta fall blir en politisk talarstol.

När Svenska kyrkan 2000 befriades från staten, blev hon ett bland andra samfund och kunde äntligen odla sin unika trädgård. Så verkar det inte ha blivit. Istället bevarar kyrkan den partipolitiska strukturen och det enda som egentligen har förändrats är medlemsantal och statsbidrag. Ett historiskt misslyckande med tanke på att vår samtid ropar efter andlighet och efter icke relativa sanningar: något som består och inte opinionsanpassar sig.

Detta kommer de politiska partierna aldrig att medge! Inte förrän de tvingas att tala sanning om skälen till att de vill fortsätta att bestämma i en kyrka vars övertygelser och tro partierna definitivt INTE delar! Hur länge ska det dröja innan de medger vilka skälen är? Förr eller senare tvingas de tala ärligt om varför de envist hävdar att partier som är livåskådningsmässigt neutrala (!!!) skall bestämma i Svenska kyrkan.

Caesaropapismens tid är förbi! Den sekulära staten och de neutrala partierna måste släppa greppet! Det anser Maria Ludvigsson! Och det anser jag!