Tillställningar inför Guds ansikte

Stefan Swärd går i ok med Christer Sturmark på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt. Nu senast måndagen den 14/6 genom att ondgöra sig över ett Förlegat religionstvång för kronprinsessan. (Idag rättade SvD angivelsen om att den Augsburgska bekännelsen skulle vara från 1593 - den är från 1530. Vid Uppsala möte 1593 ställde man sig dock bakom bekännelsen. Vill man läsa texten till Confessio Augustana finns den här.)

Redan i mars roade de sig på Newsmill med en annan artikel om samma frågeställning. Så SvD lyckades denna gång publicera något som redan varit i svang i annat sammanhang. Och upprördheten över förhållandet att Kungen och det kungliga huset ska tillhöra den evangeliska lutherska läran är märkligt stor. I sak har de rätt, alla borde få ha religionsfrihet, även de kungliga. Men ingen tvivlar väl heller på att om Kungen skulle begära att få en ändring till stånd skulle riksdagen genast ombesörja det? Och skulle Victoria bli katolik (!) skulle hon säkerligen som drottning inte behöva abdikera och flytta till Rom. Historien skulle inte behöva upprepa sig, hon kunde lugnt stanna kvar och fira gudstjänst i någon församling inom Stockholms katolska stift.

Stefan Swärd, pastor i Elimkyrkan på Östermalm, som borde anse att en gudstjänst är något viktigt, står bakom slutklämmen i artikeln: Och varför låta det tvångsmässiga statskyrkomonopolet fortfarande ha sitt grepp om Sveriges offentliga liv med en tillställning i Storkyrkan under ledning av ärkebiskopen. Undrar vad Stefam Swärd är van vid från sin församling? Vilka tillställningar arrangeras egentligen där inför Guds ansikte?

Saken har nu även uppmärksammats i tidningen Dagen och på domprost Åke Bonniers blogg!

Skolavslutningar i kyrkan om prästen ges ledigt?

Mötet mellan skolan och kyrkan fortsätter att vålla konvulsioner. I Människor och tro behandlades frågan. Skolavslutniungar, jag säger bara skolavslutningar! Frågan diskuterades i Sveriges Radio denna morgon och som vanligt krattades manegen åt Christer Sturmark från livåskådningshumanisterna. Det känns fantasilöst att det alltid är han som framträder i den pågående kampanjen mot kristen tro.

Han använde det märkligaste argument som hitills förekommit i diskussionen. Argumentet utvecklades ungefär: kyrkan tillhör vårt gemensamma kulturarv och därför bör alla få använda kyrkorna! Det är rimligt att ge prästen ledigt, sa Sturmark. Är inte det lite orättvist mot vaktmästare, städare och kantorer, vars tjänster man på många håll vill nyttja?

Till argumentet hörde att man ju betalar till underhållet av kyrkorna via skattsedeln. Betänk då att man betalar även till landets försvar vilket inte innebär att man kan låta officerarna gå hem och använda regementets lokaler för egna syften.

Sturmark argumenterar som om det fanns en kulturell allemansrätt som gjorde att man kunde ta fornminnen eller historiska företeelser i besittning. Något som mycket opreciserat sägs ingå i vår gemensamma historia, i vårt kulturarv, skulle nu bli möjligt att ta över?!

Tillgänglighet är en viktig sak för Svenska kyrkan men nyttjanderätten regleras, tidigare i svensk lag, numera i kyrkordningen. Där framgår att om rummet ska upplåtas måste verksamheten stämma med det invigda kyrkorummets helgd.

Dessutom kan man undra vem som just då skulle överta ansvaret för det invigda kyrkorummet med sina liturgiska föremål och altaret som vittnar om Guds närvaro. Men det kanske man vill dölja bakkom ett skynke? Även under en skolavslutning ska kulturskatterna vara skyddade, brandskyddet fungera och helst tänker väl Sturmark att ljudbordet är påslaget och att högtalarna och mikrofonerna ska vara på plats och fungera.

Är det en god ordning enligt Humanisterna? Skicka hem värden och ta över kalaset?

Läs även Eva Brunnes och Lars Friedners debattinlägg om kyrkan och skolavslutningar. Eller KD:aren Gunilla Tjernbergs uttalande i Dagen.

Kyrkans nationaldag och Sveriges

Söndag och nationaldag. Nationaldag och söndag. Det sekulära nationalstaten kan möta de himmelska härskarornas firande. I kyrkoåret är nationaldagen en annan än den svenska. Guds rikes nationaldag firas faktiskt varje söndag och inte bara en blågul dag om året. Det blå kan möjligen stå för Mariadagar men det gula har knappast plats. Såvida man inte ser att det är himmelskt guld, representerande det eviga ljuset. Och korset på fanan är faktiskt ett kors, ett den kristna kyrkans vittnande kors. En påminnelse om att oavsett nationalitet är det som vi läser i Fil 3:20-21: Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig.

Vårt hemland är himlen... Och särskilt synligt tycker många att det blir vid intåget den 1 advent.

Samma spännande möte mellan olika världar sker när den sekulära helgdagen 1 maj prövar att infalla en söndag. Det har inte som jag kan minnas hänt på en röd dag. Kyrkan står sällan upp för att den röda färgen var intecknad långt innan den sattes på fana i täten för ringlande demonstrationer. Pingsten röda andeeld har givit inspiraiton och kraft åt rödmärkta martyrer genom ett par årtusenden i kyrkans långa historia av lidande och kamp. Och den har understrukit andens utgjutelse i dop och konfirmation. Så är det! Kyrkan kan med stolthet hålla fram sin röda historia och färg!

Yra studenter i studentyra

Studentvagnarna rullar förbi. Musiken är öronbedövande. Stackars människor som ska gå ut i livet dagen efter och lomhörda! Och dagen efter med tanke på den mängd flaskor och burkar som svingas. Skälet kan väl knappast vara att studenterna behöver bedöva sig för att stå ut med att klafsa runt en hel dag med jättenappar och slokande liljekonvaljer hängande runt halsen i blågula band?

Berusningen är förvisso stor redan innan drogerna (vin, sprit, öl, cider mm) hälls i. Då blir de nybakade (?) studenterna dubbelt vimsiga i mössan. Glädjen över den egna förträffligheten är en beståndsdel av att ta studenten. Så tillvida är det ingen stor skillnad mellan 60-talet och det nya årtusendets första 10-tal. 3-4 år på gymnasiet var då som nu en oändlig tidsrymd och när man passerat genom alla klasserna och blivit färdig (!) blir man omåttligt glad. Numera mera lössläppt övernöjd än förr, tänker jag trots allt.

Men av vagnar och talkörer att döma har könsord och svordomar erövrat en större del av examensvokabulären. Men vad man vrålar i euforisk yra är inte samma sak som det man säger när man möter och hälsar sina äldre släktingar och föräldrarnas bekanta.

Fy f-n vad jag är bra, besvaras i Närke tålmodigt med ett enkelt: idag, ja! Är det den berömda jantelagen? Ja´nte vet jag. Men uppfattar jag dialogen rätt handlar den om en ganska bekymrad tolerans med oro för morgondagens risk för kraschlandning i den för unga människor ganska hårda tillvaron.

Enkäter om enkäter om...

Folk svarar inte längre på enkäter. Inte i tillräcklig omfattning, vilket leder till allt osäkrare slutsatser om framtid, hälsa, ekonomi och annat väsentligt. Det kommenteras bl a i Dagens Industri. Och P1-Morgon har två inslag om fenomenet att svenskar är trötta på enkäter!

Man kunde rent av tro att väderleken ibland prognosticerades efter en enkät, med tanke på att kollen genom fönstret och förutsägelserna vid jämförelse kunde skilja sig från åskväder till strålande sol.

Med anledning av enkätproblemet vill jag avslöja en enkät som handlar om enkättrötta personer.

Varför svarar du inte på enkäter?
Det gör jag ju!

Varför faller somliga bort och låter bli att svara på enkäter?
De har väl redan tagit ställning till hundra frågor före frukost. Hur är vädret? Är det kallt? När går bussen? Vem ska du rösta på? Fick du några nya enkäter igår? Från något nytt institut? DE har väl blivit trötta och undrar över meningen med alla frågor och fått enkätdepression när man undrar om det finns några svar? Finns det verkligen svar på alla frågor?

Vilken nytta gör enkäter?
Den som vill veta något slipper stå i kö för att träffa folk och sedan mest höra dem humma och vara osäkra om det mesta. Som när någon fick frågan vilken artikel läste du först i morgontidningen. Och som inte hade läst någon morgontidning utan lyssnat på radio. Ingen vill väl framstå som en icke-läsare och svaret blev därför utan närmare eftertanke: TV-programmet. Men de håller folk sysselsatta pch sysselsättning gillar vi i det här landet, om man får tro statistiken.

Får du många enkäter?
Jag kan icke räkna dem alla...

Är de besvärande många?
Jo, jag kan knappt komma in i mitt arbetsrum för alla staplar med enkäter med frågor om ditten och datten.
Och enkäterna är svåra att hålla borta. De sipprar in genom telefonen, de tar sig med ett pling in via e-posten, de kommer med brevbäraren och de lämnas med bud. Och på arbetsplatsen sitter alla var dag med pannorna i djupa veck över nya enkäter. Vi har blivit tvungna att införa enkätsvararförbud på torsdagar för att hinna med något annat. En del fuskar dessutom och tar med sig enkäterna hem för att hinna med.

Nämn några som du fått den senaste tiden, mellan 15 februari och 12 maj?
Liturgiförändringar sedan förra året. Läsvanor för morgontrötta. Väljarundersökning om det hade varit val idag. Väljarundersökning om det hade varit val om en vecka. Väljarundersökning om värdet av väljarundersökningar. Väljarundersökning om läsvanor. Tv-tittarfrekvens på tisdagkvällar mellan 19 och 21. Vilka annonser fångar ditt intresse? Väljarundersökning om vilket elbolag man valt. Transportmedelsundersökning om kollektivtrafik som man använder eller inte? För eller emot valfångst. Margarin- och smörkonsumtionens förbindelse med brödåtgång. Hälsoundersökning för människor i åldern mellan 60 och 60,3. Och så den här enkäten om enkäter.

Om du fick välja, vilken enkät skulle du helst vilja svara på?
En med konfidentiella frågor som av sekretesskäl inte kan uppges.

Menar Du alltid allvar med Dina enkätsvar?
Gissa!



Här som bonus ett citat från en sida om statistik.
Hoppas inte för mycket av statistiska metoder för inferens
Poängen med statistiska metoder är i regel att få kontroll på det som kan kallas "urvalsfel", dvs den osäkerhet som smyger sig in när man tar ett stickprov istället för mäter hela populationen. Ska metoderna fungera utan inskränkningar förutsätts att dessa stickprov är tagna med någon slumpmässig mekanism, vilket ställer särskilda krav. Det räcker inte att gå ut och fråga de man råkar träffa, för även om man inte har kontroll så uppfyller detta inte kraven på slumpurval. Funderar du på vad som menas med slumpurval är det lämpligt att läsa på.

Kopplat till detta är ett vanligt misstag: har du en totalundersökning så har du definitionsmässigt inget urvalsfel. Då är i regel inte heller statistiska metoder (konfidensintervall, hypotesprövning,…) meningsfulla eller ens korrekta.

Likaså kan statistiska metoder inte avhjälpa brister i form av bortfall. Det finns metoder för kompensation eller korrigeringar, men det bygger då på att man har bakgrundskunskap - ofta i form av tidigare undersökningar - om den aktuella populationen. Det läget är inte så vanligt.

Allmänt sett kan statistiken vara ett värdefullt stöd, men det kan aldrig ersätta kunskap om de fenomen som studeras. Även om det ser snyggt ut att uttala sig i termer av "signifikansnivåer, p-värden eller annat så betyder det inte att tillämpningarna ens är vettiga.

Kära Mor

En Mors dags-hälsning där mor och hennes famn erbjuder och står för trygghet, skydd och tröst. Barnet suger på tummen och är nog på väg att slumra in.

Det är om aftonen eller i mörka kvällen. Ljuset som brinner i staken lyser upp mamma och barn. På bordet ligger strumpstoppningen eller stickningen. Lång klänning och förkläde visar en annan tids vardagsklädsel...

Blyertsteckningen har Elsa Beskow gjort och den bifogade dikten Viktor Rydberg. Vill du se den mer i detalj, eller läsa dikten, så klicka på bilden...

Mors dag!

På Mors dag kan man till exempel sända en musikalisk hälsning med OD (Orphei Drängar). Om det berättar DN.se. Förr var det inte möjligt, men då var det inte helt ovanligt att man sände ett vykort med särskild hälsning.

Och några små verser brukade då kunna finnas med, som här omgärdade av en stilig kaprifol. Kortet här intill sändes en gång (25-5-1932) till en skoaffär på en mindre ort med hälsningen: Kära lilla Mor, jag tror att de här verserna säger precis det jag själv skulle ha sagt. Ringer hem samtidigt som det här kortet kommer. Här är nu riktig sommar, lindar och kastanjer blommar och hela naturen ler. Hoppas Mor är kryare nu, själv är jag prima liv. Hälsa alla så kärt. Mors XX.


Här är ett annat kort till Mors dag inhandlat 1923 men aldrig avsänt. Istället blev det sparat i ett litet kortalbum. Versen är inte särskilt poetisk, men förmedlade väl det en avsändare vill få sagt den dagen. En mors kärlek var inte beroende av dag eller natt, utan hon slösade med sina omsorger.

Konstnären Aina Stenberg har målat stora fång av blommor som bärs fram som hyllning! Under många år tecknade hon Svenska flickors Scourförbunds adventskalender. Och hon ritade och målade flera tusen motiv till helgdagskort (jul, nyår och påsk).


Och till sist ännu ett kort där Mors dag högtidlighålls med en barnens uppvaktning. Girlang över dörren, kaffebricka och blommande plantor. Och det blir nästan som en födelsedag. För här önskas glädje och lycka i hundra år!

Mors dag är en internationellt spridd dag. På Wikipedias engelskspråkiga upplaga finner man en fyllig genomgång och kan om man så vill jämföra hur dagen firas i olika länder. Men hur dagen kommersialiserats kan man bäst bedöma själv!

Att Mor i katolska länder också hört samman med Jungfru Maria är självklart. Det finns dessutom förebildliga historiska fester med mödrar i centrum som kan ha fungerat som inspiration när Mors dag infördes i modern tid. Det skedde i början av 1900-talet och dagen firades för första gången den 21/2 1909 i USA.

Men redan på 1870-talet formulerades en betydelseful plattforma, en den moderna tidens grund för att moderns och kvinnornas röst måste höras. Av det som yttrades då märks i dagens firande ingenting. Men då utfärdades av Julia Ward Howe en Mothers days proclamation, en gripande fredsproklamation:
Arise, then, women of this day!
Arise, all women who have hearts,
Whether our baptism be of water or of tears!
Say firmly:
"We will not have great questions decided by irrelevant agencies,
Our husbands will not come to us, reeking with carnage, for caresses and applause.
Our sons shall not be taken from us to unlearn
All that we have been able to teach them of charity, mercy and patience.
We, the women of one country, will be too tender of those of another country
To allow our sons to be trained to injure theirs."

From the bosom of the devastated Earth a voice goes up with our own.
It says: "Disarm! Disarm! The sword of murder is not the balance of justice."
Blood does not wipe out dishonor, nor violence indicate possession.
As men have often forsaken the plough and the anvil at the summons of war,
Let women now leave all that may be left of home for a great and earnest day of counsel.

Let them meet first, as women, to bewail and commemorate the dead.
Let them solemnly take counsel with each other as to the means
Whereby the great human family can live in peace,
Each bearing after his own time the sacred impress, not of Caesar,
But of God.

In the name of womanhood and humanity, I earnestly ask
That a general congress of women without limit of nationality
May be appointed and held at someplace deemed most convenient
And at the earliest period consistent with its objects,
To promote the alliance of the different nationalities,
The amicable settlement of international questions,
The great and general interests of peace.

Gudstjänstens mening

Detta med högmässan. En gudstjänst som berör och märkligt nog upprör. Om gudstjänstens verkliga innebörd och mening inte främst ligger i dess nog så viktiga yttre gestalt, vad handlar den då om? Har den inre mening som kan upptäckas både i det skönt storslagna och i det avskalat enkla? I det väl genomförda och i det taffliga? Hur tänker vi kring dess djupa innebörd?

Skräddarsydda och personanpassade gudstjänster är ju en omöjlighet. Poängen ligger väl i att vi är ett kollektiv och ibland rent av en gemenskap. Då behöver vi ju kunna gå in under formuleringar som inte bara är mina utan rymmer andra. Och nog är det fantastiskt att liturgin på nytt och på nytt erbjuder mötet med livet, med Kristus.

Storasyster i vassen skriver om gudstjänst. Läs hennes inlägg och fundera! Hon berättar bl a träffande om motiv till gudstjänstfirande:
När jag firar gudstjänst, gör jag det för att jag...

...vill och behöver bekänna mina synder och få dem förlåtna.
...vill och behöver höra Guds ord och få hjälp att förstå och tillämpa det i mitt liv
...vill och behöver ta emot Jesus i nattvarden och veta att han älskar mig
...vill få tid och ro att be.
...vill och behöver lovsjunga Gud i psalmer och andra lovsånger
...vill och behöver träffa de andra som också går dit, fika med dem och känna att vi delar något viktigt.

Mänskliga rättigheter i november

Cyklade genom staden i strilregn. Små, men intensiva, droppar som sprinklade både fordon och person. Särskilt illa fungerar just sådana dagar de tygkassar jag envisas med att använda. De har ersatt läderportföljen. Men en regndag som den igår fick mig att tvivla på det kloka i utbytet. Vattnet tränger in och igenom tyget. Gissa vad som händer med alla viktiga dokument då...?

Deltog därefter i sammanträden som planerar ett spännande evenemang till hösten. Mänskliga Rättighetsdagarna går då av stapeln i Örebro den 15-16 november 2010 under en samlande rubrik: Från ord till handling. Smittar civilkurage? Barns rätt till andlig utveckling. Har alla rätt att leva? Grundkurs i mänskliga rättigheter och mycket mycket mera än det jag här listat tas upp då.

I programmet för MR-dagarna skriver man bland annat: Att garantera mänskliga rättigheter för alla är det yttersta syftet för en demokrati värd namnet. Men hur ser det ut i verkligheten? Stannar det vid fina ord i lagar och internationella konventioner? Vem säkerställer att rättigheterna tillgodoses i praktiken? Mänskliga Rättighetsdagarna 2010 i Örebro tar upp utmaningar och goda exempel på arbetet med mänskliga rättigheter genom ett engagerande och kunskapsrikt program med seminarier, workshops, teater, musik, utställningar med mera. Från grundläggande introduktion i mänskliga rättigheter till forskarseminarier. Här får du engagemanget och verktygen för att åstadkomma förändring.

MR-dagarna brukar vara mycket välbesökta eftersom kunniga och insatta personer då leder seminarier om mändger av frågor som hör samman med och aktualiserar mänskliga rättigheter. En chans att lära mera, att samtala och att flytta fram positionerna.

Hur en biskop väljs

Någon undrade hur Svenska kyrkan utser sina biskopar och funderade över vilka som har rösträtt. Som vanligt när det gäller Svenska kyrkan finns det en radda paragrafer i Kyrkoordningen som slår fast hur det ska gå till.

Man måste leta i det 8 kapitlet om Biskopen och börja med paragraf 7. Som tur är finns Kyrkoordningen tillgänglig på nätet så att alla intresserade själva kan läsa och bilda sig en uppfattning om det mesta i Svenska kyrkan.

En biskop utses genom val i stiftet, men däremot ärkebiskopen utses genom val i alla stift. Valet ska föregås av ett provval för nominering av kandidater. Och stiftstyrelsen är valansvarig. De som nominerats och som får mer än 5% av rösterna i nomineringsvalet (helst minst fem kandidater) ska därefter behörighetsförklaras.

Rösträtt har: stiftsstyrelse och domkapitel, präster och diakoner anställda i stiftet (på minst 6 månader eller tills vidare) i församlingarna och särskilt utsedda elektorer. Elektorerna väljs inom varje pastorat och skall vara lika många som det finns anställda präster och diakoner och tjänstgörande pastoratsadjunkter. För elektorerna väljas ersättare. Detta är grundmodellen. Sedan finns det t ex en regel för enförsamlingspastorat som innebär att elektorerna utses av kyrkofullmäktige och en regel för flerförsamlingspastorat, och då utses elektorerna av samfällda kyrkofullmäktige. Den som redan har rösträtt i biskopsvalet ( t ex stiftsstyrelseledamot eller präst) får inte rösta när elektorerna utses.

Vilka blir då elektorer och ersättare? Jo, den som är behörig att utses till ledamot i
kyrkofullmäktige i en församling inom pastoratet.

När valet sedan äger rum väljs den som får över hälften av rösterna, och för att det skall bli så kan en andra valomgång behövas mellan de två kandidater som fått flest röster. Man röstar kontraktsvis, både präster och elektorer. Däremot samlas stiftsstyrelse och domkapitel för sig och röstar.

Biskopskandidater hoppar av

Biskopsval i Svenska kyrkan är en vansklig affär. Det synliggörs i det senaste nomineringsvalet i Linköpings stift. Två av de kandidater som fick över 5% av rösterna har nu avbörjt att stå till förfogande, skriver tidningen Dagen. Även Posks valblogg kommenterar. Bland annat har domprost Johan Dalman som fick näst flest röster meddelat att han inte står till förfogande. Och jag tror mig veta att han gjorde det redan innan valet. Men Kyrkans Tidning ger en delvis annan och tvetydig bild.

Det är ju något galet om man i nomineringsvalet kan rösta på precis vem som helst utan att ha ett system där de man röstar på har möjlighet och vill stå till förfogande. Och inför nomineringsvalen har man inte heller någon beprövad metod för att ge de röstande samma kännedom om kandidaternas företräden och gåvor (t ex i form av ett CV). Istället föregås nomineringsvalen ofta av olika gruppers egen kandidatvaskning. Däefter följer inte sällan enlansering av gruppens favoritkandidat, en eller två. Oftast lanseras människor som tillhör den grupp man själv tillhör.

Vill man undersöka biskoparnas kyrkopolitiska hemvist lär man upptäcka att många har uttalade tillhörigheter och sympatier. Åtskilliga har själva suttit i kyrkomötet för någon gruppering, inte sällan en partipolitisk sådan. Egentligen är det inte så konstigt eftersom den erfarenheten är värdefull för ökade kunskaper om Svenska kyrkans organisation, dess styrning och ledning. Men bindningen till grupper och partier kan bli besvärande...

Biskopsvalen behöver få en ny genomlysning och finna bättre former. Inte minst så att de man lyfter fram som kandidater ska kunna tänka sig bli vigd till biskop. Därför bör en sållningsprocess äga rum före nomineringsvalet och alla som kan tänkas komma ifråga ha deklarerat sin vilja. Och de bör redan då ha ha presenterat sig, ha lämnat CV och en lista på referenspersoner.

Kortspel om kyrkans framtid

Svenska kyrkan brottas med sin framtida organisation! Eller, nej någon brottning verkar det inte vara. Snarare är det som ett kortspel där varje deltagare spelat ut kort de tror ska ge effekt.
Svenska kyrkans Strukturutredning har presenterat ett diskussionsmaterial om Strukturer för framtidens församling. Ett material som tillkommit för att samla in reaktioner från församlingar och stift. Målen har varit att ”förenkla och förtydliga kyrkans lokala nivå: pastoralt, administrativt och ekonomiskt.” Och naturligtvis har man önskat att skapa bästa tänkbara förutsättningar för församlingarnas huvuduppgift. Som alla vet sammanfattas den enligt kyrkoordningen med uppdragen: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Men...

Redan i den inledande presentationen glider man på definitionerna. Man påstår att ”Delaktigheten i de döptas och troendes allmänna prästadöme förenar alla i församlingen…” Delaktigheten är naturligtvis beroende på om man är döpt och tror. Svårare än så kan det väl ändå inte vara. Så varför vill man inkludera alla? Alla kan väl ändå inte ha del i andras körkort, om det t ex handlade om ett jobb där man krävde körkort? Kan alla halka med på andras dop? Eller på deras tro?

Så påståendet att alla i församlingen förenas i detta fungerar som en övertalande definition. Man vill inkludera alla – och undviker frågeställningarna om de medlemmar i kyrkan som inte själva vill vara troende eller aktiva i något allmänt prästadöme. Nu kan man förstås ha andra bevekelsegrunder för sin tillhörighet. Man kanske gillar gamla stenhus, körsång, diakoni? Sant är att långt ifrån alla lockas av att vara kungar och präster i trons mening.

Utredningen berättar om vad den tycker organsiationen skall åstadkomma. Man skriver att: den organisatoriska utformningen av kyrkans lokala nivå utifrån skiftande
förhållanden ska
• ge förutsättningar för bred delaktighet, ansvarstagande och gemenskap
• bidra till tydlig ansvarsfördelning
• bidra till långsiktig ekonomisk bärkraft
• ge förutsättningar för en god arbetsmiljö

Annars levde jag i övertygelsen om att kyrkans organsiation skulle möjliggöra för kyrkan att fira gudstjänst, undervisa och bedriva diakoni och mission. Enligt kyrkoordningen är uppgiften att människor ska komma till tro...

I ett avsnitt om Utmaningar från framtiden behandlar man förekomsten av lokala olikheter, kyrkligt, demografiskt och ekonomiskt. Och man får det till att Uppsala, Västerås och Örebro skulle vara förorter till Stockholm!!! Hur centralistiskt fixerad får man vara? Utredningen snuddar vid individualismen, och de kyrkliga handlingarna som numera får allt större sällskap av alternativ och andra ersättningsriter.

Man kan se det framför sig. Hur Strukturutredningen suttit runt ett bord och var och en lyft in sina hjärtefrågor i diskussionen om en förändrad organisationsform för Svenska kyrkan. Men de mest avgörande frågeställningarna: vad en församling omistligt är, behandlas styvmoderligt. För det måste väl vara utifrån förståelsen av en församling och dess uppgift som organisationen ska växa fram eller förändras?! Och det kan inte ske utan hänsyn till perspektiv från bibelns brev och böcker eller tankar hämtade ur traditionshistorisk synvinkel.

Värst är att ingen analys föreligger. Ingen har undersökt vari dagens kyrkliga organisation brister. Var finns problemen? Hur kan man ens bolla upp organisationsmodeller utan att berätta om vilka problem modellen avser att lösa? Vilka är svagheterna och styrkorna? Men nej, något sådant får man inte veta. Så när strukturutredningen återvänder med ett verkligt betänkande och med mera utmejslade lösningsförslag borde man börja om från början! Vad är ett trossamfund, en kyrka och en församling? Hur kan de bäst fylla sina uppgifter i vårt moderna svenska samhälle?

Och följdfrågorna är många. Hur fördelas makten i kyrkan? Hur ska den gamla dubbla ansvarslinjen bevaras?? Det vill säga det ansvar ämbetet och de förtroendevalda delade, varandra ömsesidigt kompletterande, det som sedan blev till ett gemensamt ansvar (låter nästan för bra för att vara sant). Om man devalverar kyrkans vigningstjänst, såsom skett de senaste decennierna, blir konsekvensen dels ett otydligt gemensamt ansvar och en mer utsuddad rollfördelning. Då kan man snart dra ett ännu tjockare streck över att präst och biskop har särskilda ansvarsområden förknippade med kyrkans liv och lära, med tillsyn och främjande. Ett sådant tydligt vigningstjänstens ansvar hittar man i de flesta jämförbara kyrkor och så har det sett ut i Svenska kyrkan.

Istället har man bestämt sig för att bolla upp (spela ut) och testa ett antal organisatoriska modeller. Flera av dem är helt otänkbara, osannolika och oanvändbara. Tänk bara om stiften skulle stå för all personal, alla administrativa system, alla fastigheter, etc. Eller ännu värre: Rikskyrkan eller som man brukar kalla det Nationell nivå, som dessutom skulle bli en enda juridisk person! Då förlorar man ju all balans mellan de olika pastorala nivåerna (församling och stift) i kyrkan. Varför tänker man så i en tid när subsidiaritet och lokalt ansvar blir allt mer efterfrågat och nödvändigt? Ska kyrkan verkligen gå åt andra hållet?

Och inte tar man upp frågan om varför sekulära organisationer, de politiska partierna, ska bestämma i kyrkan. Jag inser att det är svårt för politiskt valda att ta i frågan. Men ser man närmare på sammansättningen av utredningen inser man att det är partierna som styr och ställer (caesaropapister). Också prästerskapet är i utredningen partipolitiskt fixerat. Man undviker frågeställningen om vem och vilka som bör leda en kyrka, som man väl upplever som en icke-fråga. Och man kan ju hävda att de frågorna ligger i demokratiutredningens korg. Envist och uthålligt hävdar jag att det är kyrkans största och mesta akuta trovärdighetsproblem som därmed undviks. Och de modeller man bygger för framtidens kyrka bortser från detta!

Posk valblogg har kommenterat utredningen här. Och Frimodig kyrka skriver här.

I själva verket

Sixten, the cat, har en egendomlig självbild. Så här tror han att han låter: O sole mjau (Spotify). Men i själva verket är det detta (Spotify) som hörs.

Utdrag ur en ny predikan på ordrik:

Jesus talar i sitt avskedstal
om att stunden kommer då
lärjungarna skall skingras
var och en går åt sitt håll
och de lämnar Jesus ensam,
men även om vi alla överger
honom blir han inte ensam
eftersom Fadern är med…

Kan det syfta på en situation som vår?
Med utbrett tvivel, stor likgiltighet
brist på tro, avståndstagande?

Vilken glädje att vara delaktig, att vara många!
Vilken styrka att höra samman!
Att veta sig ha kontakter och vänner

När jag haft en begravning
inser jag vad det betyder att ha
fungerande nätverk
att höra till en förening,
ett sammanhang, en församling
Och vi är många som upplevt stödet
som fått ta emot omsorgen en församling kan ge
i nöd, i kris, i sorg

Ändå har människor svårt
att komma till nattvard och högmässa
Vi får för oss att det beror på oss
är det jag (eller vi) som utgör de höga trösklarna?
Hade någon svårt att komma in idag?
Fick ni använda stege för
att ta er över några trösklar?

Vad skulle dessa trösklar heta?
Risken att ingenting förstå?
Liknelser och bilder?
Vi är rädda för osäkerheten,
för att vara en nybörjare
och stannar då hellre utanför?

Heter trösklarna domspredikan
och syndastämpel?
Vi fruktar sanningen om oss själva
och projicerar den på kyrkan
det vi är rädda för blir kyrkans fel
Sanningen om allas våra liv
är att vi behöver stöd och hjälp

Skrämmande bön

Sixten blev bekymrad när Our Father framsjöngs på Brygubbens blogg. Sixten, the cat, jamade högljutt och hoppade upp på laptopens tangenter så snart sången/bönen tagit slut. För att undersöka vad som låtit så egendomligt och lite skrämmande ville han undersöka ljudkällan. Och kattdjuret lyckades naturligtvis att med sina tassar sätta igång bönen en gång till. Snabbt flykthopp upp på bordet blev hans reträtt. Där stannade Sixten avvaktande tills bönen stängdes av (så ska man väl inte göra med bön?).

Nu har han lagt sig tillrätta i mitt knä och förhindrar vidare bloggande. Så snart han är väck ska jag låta detta landa i bloggosfären...

Balkongspaning

Sixten är på väg att bli en kändis. När man möter släkt och vänner är det inte ovanligt att de först frågar: hur är det med Sixten? Vi har inte hört hur han har det på länge. Därefter undrar man hur det står till med husse och matte. Som om Sixtens världsbild övertagits av vänkresten.

Sixten låter hälsa att han har det bra. Jag frågade om det var något särskilt han ville meddela, eller om han hade synpunkter på vad jag skulle berätta om honom, men han la bara huvudet på sned. Det betyder att jag kan skriva vad jag vill, men att han naturligtvis är intresserad av i vilken dager han framställs.

Jag passerar Sixten ibland i lägenhetens korridorer. Han är då strängt upptagen att ledsaga en annan vuxen till hägrande mål som t ex sin tomma matskål, den stängda balkongdörren eller till sin låda. Han avskyr nämligen att besöka den sistnämnda i ensamhet.

När frukostbestyren är avklarade, någon av veckans få sovmorgnar, kan man krypa ner i sängvärmen igen. Sixten har då i regel lyckats lirka sig ut på balkongen där han, inkilad bakom en enorm blomkruka, skannar av fågelsången. Öronen pendlar runt, runt, som vore de radarantenner på ett fartyg.

Men balkongtemperaturen är inte alltid så gynnsam för stillaliggande bevakningsuppdrag. Efter en stund vandrar han in i sängkammaren och tankar värme, möjligen även lite närhet. Sedan kan Sixten med högburet huvud omedelbart ta ett nytt balkongpass. Det är bäst att de passar sig, de där kvittrande flygnissarna.

Som tur är kan man kalla in Sixten när det behövs. En inkallelseorder utfärdas och normalt reser han sig då motvilligt och lommar in. I morse när Sixten råkade vara inne i lägenheten på något för mig obegripligt uppdrag försökte vi passa på att stänga dörren. Det blir ju kallt överallt. Men - som en raket for katten genom dörrspringan, egendomligt att kindbenen inte fastnade, och med ett språng landade Sixten på balkongbordet. Med benen utspärrade och avlyssningsapparaturen redo. Egendomligt att han inte lyfter som en helikopter. Men 7 kilo katt kräver kanske större rotorer?

Beredskapen är just nu extra hög. Men så är också fågelkvittret uppskruvat i omfång och styrka. Diskussionen i finkarnas flock strax nedanför balkongen är öronbedövande. Jag gissar att det handlar om hur man ska göra sig av med den där tjuvlyssnande katten.

Så här (Spotify) föreställer sig Sixten att han låter. Men i själva verket hör vi honom så här (Spotify).

Dagens nyhet: kyrkan håller öppet hus

En dag utan nyheter. Ingen tidning till morgonkaffet. Inga diskussioner om spekulationerna på börsen. Inga partipolitiska utspel. No news is good news, sa man visst förr. Men menade nog att inga underrättelser är bra. Hälsan tiger liksom still. Men denna morgon är inga nyheter bad news. Det är som om världen stannat. Och det borde verkligen upplevas som allvarligt och bekymmersamt. Om inte annat blir det ju svårt att denna dag sko sig på marknadens oro och grekernas olycka.

Idag skall faktiskt kyrkorna öppnas. Faktiskt ska man numera inte använda eftersom det antyder att kyrkobyggnaderna och gudstjänstrummen aldrig står öppna. Faktiskt ska även alla de kyrkorum som i den öppna folkkyrkan normalt håller stängt slå upp sina dörrar. Såvida man inte sammanlyst dagens gudstjänst till en avlägsen landsbygdskyrka. Då kan man ju mestadels ha stängt och de flesta få ledigt.

Församlingarna skall samlas, ja, bortsett från alla de som väljer sina rabatter och sommarstugan istället för att gå i kyrkan. Eller som rest bort eller fastnat framför sin 42 tums TV. Och det har även gällt mig. Egen bekvämlighet spärrar sällan/ibland/ofta kyrkvägen (kryssa för det som verkar stämma bäst) som ett väldigt hinder. Så kyrkans öppna hus denna dag får kanske inte så stora följder för ett ökat öppethållande. Men jag har hört sägas att det finns platser där man älskar att gå i kyrkan, även soliga dagar.

Inne i alla dessa öppna kyrkor skall taket lyfta sig. Inte för att volymen är för hög eller jublet för högt. Taket ska lyftas så att Jesus kan stiga upp till himlen. Kristi himmelsfärds dag hindras minsann inte av några askmoln. Utan mer av ett oroande och växande ointresse. Några tycker detta med kyrkan är pinsamt, andra plågsamt. De flesta bryr sig inte. De tänker kyrkan, so what! Likgiltighet kunde man säga förr utan att darra på manschett eller röst. Nu törs få använda det ordet eftersom det kan verka utmanande och stötande, nästan som om man råkade säga synd istället för kramgo.

Men inga mer dystra miner. Mer förvåning. Ligger himlen uppåt? Hur kan Han fara dit om snart nästan inga skandinaver tror att den finns? Det sägs dock att ute i världen tror de i stor omfattning. De får tro för oss. Tills vi kommer på bättre tankar. Så tron ska nog räcka till ändå!

Några på den Skandinaviska halvön vill enträget och uthålligt hålla fast vid att Jesus for. Om inte annat för att Han skall kunna komma tillbaka. Vi ställer oss för en stund och blickar mot himlen. Det kan vi behöva. Eller jag!

Florence och Mary

Fler vilja-men-inte-kunna sångare har jag fått tips om av vänner och bekanta. En av de historiskt sett mest kända är väl Florence Foster Jenkins. Henns oförmåga att nå upp till de toner hon önskar har blivit särskilt uppskattad. Om henne finns ett och annat att läsa på nätet.

Det påminner mig om en körsångare som en gång häcklade sin man som under några år sjöng i samma kör som hon. Hennes utmanande fråga var: Vad är det egentligen du upplever när du långsamt söker dig fram till den rätta tonen?

En som finner tonerna men som inte verkar kunna låta bli att brista ut i joddlingar är Mary Schneider. Som när hon joddlar lite Mozart. Även det riktigt underhållande.

Mrs Miller och Wing

Häftiga musikupplevelser har vi alla. Obeskrivliga sånginsatser vill jag gärna sprida. Från förr sådant vi då gladdes åt: Mrs Miller! Spotify är möjligheten att på nytt få rysningar längs ryggraden! Oj, aj.

Även Wing behöver av samma skäl spridas till ännu många fler, en sådan upplevelse vill man inte hålla för sig själv, eller vara utan...

Så njut!

Överläggningar

Hemma igen efter en utflykt till Strängnäs. Där deltog jag i typ överläggningar. Liksom. Samtal alltså. Smalltalk. Bra va! Och kort.