17 december 2010

Ängeln väcker förundran


Helge Artelius julbilder tillhör mina favoriter. Trots, eller tack vare (?), mjuka linjer och något som vetter mot det sentimentala talar de till mig. Helge Artelius föddes 1895 i Sundsvall och han studerade bland annat vid Konstakademin. Han har illustrerat böcker, gjort bokmärken och vykort... Det finns en bok om denne mångsidige konstnär och illustratör: Artelius, författad av Kerstin Bergengren och Anne-Marie Jacobsson.

Nu till dagens julkort. Här har en relation upprättats mellan ängeln i granen och den uppåtblickande flickan. Det ser ut som om granen och julen gör det möjligt för en liten ängel att visa sig. Några trådar som håller den flygande just vid granen kan man i alla fall inte se!

Ängeln och flickan står på linje från övre vänster hörn till nedre höger, men det gula ljusstråket mellan dem strävar från neder vänster till övre höger hörn (eller tvärt om). Flickan är just på väg att bäddas in i detta gula ljus. Och mörkret bakom henne, som ger sådan fin kontrast, har ännu inte översvallats...

Flickans öppna mun och det uppspärrade ögats blick berättar om förundran. Över jul, gran, stjärna och levande ljus, men mest av allt över detta himmelska väsen, en ängel. Och anar man inte i detta gyllene ögonblick röster som sjunger: Ära vare Gud i höjden...?!

Kortet är avsänt den 16 december 1941 till en adressat i Kumla.

16 december 2010

Att låna en röst

Ur en ny predikan på ordrik

Boklån - det vet vi vad det är
vi har Bibliotek för sådant
Men, var kan man låna en röst?
Röstvärvning har vi sett många gånger
och vi får se det på nytt om
det blir omval i kommunalvalet här i Örebro
Har Du lånat någons röst?
Eller lånat ut din röst till någon annan?
Vems talan gällde det?

Gud behövde en röst - Johannes Döparen
barn till Elisabeth och Zacharias,
kusin till Jesus och utvald att bli
den röst som skulle predika och röja väg
Lukas berättar med stor precision
om tiden för Johannes framträdande
genom att koppla hans religiösa gärning
med historiska fakta: Kejsar Tiberius,
Pontius Pilatus, Herodes
Märk väl att jag hoppar över
de svåruttalade namnen…

Johannes predikade syndernas förlåtelse
genom omvändelse och dop
Dopet blev en handling som visade
att man ångrade sig och ville tvättas ren
Omvändelse, ånger och bot är
ord som berättar om ny inriktning
om att bryta med synden och göra det rätta

Dagens röst, tillhör den en enstaka virrpanna
en religiös fanatiker, en udda kändis?
Nej, profeten Jesaja går i borgen!

13 december 2010

En katt på tomtens axel


För jämförelsens skull, ännu ett kort, minst 103 år gammalt, som bär kostnärssignaturen Jenny Nyström. Henns kort är särskilt populära hos samlare och eftersom efterfrågan är stor blir också priserna något höga.
I denna bild finns inga slarvigt hopkomna ansikten, inga diffusa fingrar eller kläder som ter sig onaturliga. Istället - ett konstverk med den detaljernas finess som var Jenny Nyströms kännetecken. Och de tuschförstärkta konturerna ökar stringensen.
Motivet bär släktskap med kortet i min tidigare bloggpost. Det vi ser är inte alldeles olikt julkortet med flickan och hennes mamma (?) som skriver på färdiginslagna paket. Men här är det tomtar som gör paketen färdiga och präntar namn och rim på julklapparna.
Se på skägg och luvor, bläckhorn, kork och fjäderpenna eller på ljus, tändstickor och lackstång! Eller på ena tomtens blåa strumpa och den andras röda! Och betrakta katten som uppmärksamt ser på oss som tittar på kortet.
Här kan man också lägga märke till hur figurernas placering skapar en tydlig diagonal linje från nedre vänster hörn till övre höger. Två trianglar ger fokalpunkter: tomteansikte, bläckhorn och paket samt katt, ansikte (skägg och pipa) och paket.
Vad man än tycker om tomtar så nog är trivselfaktorn hög här. Julförberedelserna präglas inte av jäkt och stress utan av eftertänksamhet och lugn.
Jenny Nyström var bördig från Kalmar och museet där presenterar även på nätet hennes konst.
Dagens kort, utgivet av Axel Eliassons Konstförlag, sändes på julafton 1907 till Tevansjö i Ramsjö.

12 december 2010

Vems är julkortet egentligen?


Julhandeln pågår för fullt. I affärerna ljuder julsånger och färdiginslagna julklappar tillhandahålls. Trots att vi inte är framme vid Lucia än.
Dagens julkort bär Jenny Nyströms signatur. Men här måste man tvivla. Kan denna benådade konstnär ha målat denna grova bild? Möjligen kan hon ha åstadkommit flickan som bär sitt paket, men bara möjligen. Kvinnan i den gula klänningen är så grovt tillyxad att det är otroligt att Jenny Nyström, detaljernas mästare, skulle ha släppt ifrån sig denna stela figur.
Klicka på bilden och studera ansiktets drag, de är oprecisa och schablonartade. Klänningen faller onaturligt och vänster hand och höger ben fungerar inte. Nej, nog har väl förlaget Sagokonst helt enkelt lånat ut Jenny Nyströms signatur till någon annan, bara för att få sälja?
Här förbereds julklapparna så att de ska nå rätt adressat. Med bläck ur bläckhorn präntas namn och kanske något rim på klapparna. Banret håller en julklapp i beredskap.
Har Jenny Nyström målat? Eller finns det en annan historia bakom detta märkliga kort som via signaturen tillskrivs Jenny Nyström?

11 december 2010

Puss på sig


Lien flicka pussar julbocken av halm. I brist på husdjur att leka med och visa ömhet, så får julbocken duga.
Ett välkomponerat julkort.
Girlangerna i nederkant markerar kortets mittlinje och över dem, som i en elegant båge, har flickan och bocken placerats.
Den svarta bården i botten lyser egentligen av guld, men bildscannern lyckades inte fånga detta skimrande golv. Ingen kan väl undgå att märka var centrum i bilden finns?
Om julbocken kan man finna en hel del på nätet. Wikipedia skriver: På 1800-talet fick bocken en ny ärofylld uppgift - någon av männen i hemmet klädde ut sig till en bock och delade ut julklappar på ett sätt som föregrep dagens jultomte. Nuförtiden tenderar julbockens roll att inskränka sig till att vara en prydnad i närheten av granen. I överförd betydelse lever ordet dock vidare på finska språket, där joulupukki är namnet på jultomten.

Det lär finnas berättelser från 1200-talets Frankrike om att S:t Nikolaus den 6 december gick från gård till gård och delade ut små gåvor. Han medförde en fjättrad man iklädd svart fråskinnspäls och därmed utklädd till julbock. Tilsammans symboliserade de segern över ondskan.

Detta julkort sändes på julafton 1935 från Högbo till Årsunda.

10 december 2010

Sixten har flyttat

Nu måste det sägas högt och inte hållas hemligt längre. Även om det tar emot att medge det. Sixten, the cat, har flyttat! På ett sätt tillät vi väl honom att bli för stor, han fick ta alltmera utrymme. Så när beslut äntligen fattades var det med blandade känslor...

Ja, han har inte flyttat så långt. Inte ut i vinterkylan att leta efter sopor på bakgårdar. Inte till det himmelska ängderna. Nej, mindra dramatiskt än så är det. Han har flytt från den här bloggen. Här på stillsam har han länge fått dominera alldeles för mycket. Andra ämnen har klagat. Kyrkliga frågor har undrat, hur skall vi få plats när den där katten får breda ut sig hur mycket som helst! Och vykorten har känt sig undanträngda.

Så från idag har Sixten, the cat, en egen gård att leka på: Sixten, the cat. När jag berättade det för honom fnös han bara. Egentligen fnös han inte utan nös. Sixten har nämligen fått en släng av förkylning och några dagar har han nyst. Nu verkar åkomman gå över, vilket är skönt både för honom och oss människor som bor i den här lägenheten.

Det är en förskräckande upplevelse att mitt i natten höra någon någonstans i lägenheten som nyser. Har vi besök? Hallå, vem där?
Det är bara jag, säger Sixten, med andan i halsen. När han nyser gör han det med besked och det tar nog på krafterna...

Så nu vänder vi blad, som det heter. Från och med idag får hans öden och äventyr utspela sig på andra sidor. Hej då Sixten! Då ser han på mig och fnyser, du har inte hört eller sett det sista av mig.

09 december 2010

Julgrisen på vift


Ett av de populäraste motiven på julkort är grisen! Julskinkan verkar avlägsen - här skuttar lyckliga grisar. Och de mumsar på det bästa foder som tänkas kan: fyrklöver, lyckoklöver. Dessa klöver förkommer ymnigt på äldre nyårskort när man med symboler önskar att det nya året ska fyllas av lycka och rikedom. Så detta julkort håller även över årsskiftet.
Avsändaren har skrivit en hälsning på framsidan. Fyra små grisar gingo ut på vift, alla var glada och ingen var gift och alla hade knorr uppå svansen.
Kortet sändes den 24/12 1907 av en ungkarl o spelman till en familj i Eslöf och istället för gatunamn angavs: adress okänd.

07 december 2010

Kom hit, han slåss!

Klockan hade nästan blivit högmässa i söndags, dvs 10, när telefonen ringde. Var det inbillning eller var det en ovanligt irriterad och ettrig telefonsignal? Rösten i luren var bestämd, kom hit och hämta honom, han slåss!

I ett ögonblick trillade flera decennier bort från medvetandet. Det var sjuttiotal igen och dagis ringde, kom hit och hämta honom, han slåss, han… Nog fanns det dagispersonal som kunde få det att låta som det ens barn gjorde alltid berodde på en brist i föräldrarnas barnuppfostran eller som medvetna avvikelser, som avsiktliga tillkortakommanden i deras tillsyn. Kom hit! Tonfallet jagade alltid fram skulden ur sina gömslen, mindrevärdeskänslan fick tid att infinna sig...

Denna gång var det Regiondjursjukhuset Strömsholm som behövde assistans. Kom hit och hämta honom, han slåss. Vi kommer inte nära Sixten. Ni får komma, Ni måste komma, så snart Ni bara kan!

Resan mellan Örebro och Strömsholm gick på rekordtid. Väl framme blev vi genast insläppta. I väntrummet satt flera hussar och mattar med sina husdjur i väntan på vård. Blodiga hundspår visade att det hade varit en livlig natt.

Vi lotsades genom labyrinter av akututrymmen, vårdrum, för att när yrseln började infinna sig äntligen vara framme. Ett stålgaller höll vår huskatt Sixten på plats. Längst inne i burens hörn satt en tilltufsad och genomvåt katt, med en genomskinlig platstratt runt halsen. När djurskötaren öppnade gallergrinden visade Sixten, the cat, tänderna, fällde ut kinder och motthår och blev gigantisk. Han väste ihärdigt, rör mig inte! Kom inte hit, jag bits!

Då satte jag mig ner på huk. Han kände inte igen mig. Så då sa jag helt enkelt hans namn, Sixten! Han stirrade på mig som om jag vore en vålnad. Sakta fälldes svansen upp i sedvanlig salut. Han haltade fram till mig och försökte gnida sina solkiga lemmar mot den där människan som efter en natts frånvaro faktiskt hade återkommit. Kunde det verkligen vara sant...

Jag trodde Ni hade övergett mig, harklade sig Sixten. Det var som när man dumpade mig på katthem. Dags för utplåning eller omplantering. Då tog jag honom i famnen och höll honom hårt. Jag är här, mer sa jag inte. Sixten lutade sin trötta lekamen mot min arm.

Ställ honom här på bordet så får vi ta ut infarten, han har ju en kanyl kvar i benet sedan droppet i går, sa veterinären. Fogligt tillät Sixten att man fick klippa upp bandage, dra ur infarter och sätta ett nytt och torrt bandage på ett blödande ben.

Nu blir det diet och medicinska droppar på torrfodret! Inga nya urinkristaller ska bildas i den här katten! Veterinären var bestämd.

I snömodden tog vi oss hemåt mot Örebro, nu i makligare takt. Lite hyacinter hann vi med att införskaffa under hemresan. I växthuset Åsby hem & trädgårdar i Hallstahammar fanns det blommor i överflöd. Katten dåsade i buren och blomdoften spred sig hemtrevligt mellan sätena. Vi var på väg hem efter en dramatisk (rent av en traumatisk?) sjukhusvistelse. Han suckade, jag är hemma.!Ibland lät det som en fråga, är jag hemma?

I tjugofyra timmar fortsatte Sixten att tveka. Var han verkligen hemma. Kunde man lita på att detta var den verkliga verkligheten och inte en overklig overklighet? Var han övergiven? Var han återfunnen? Sakta, sakta återkom orken. Inget mer skvättande här, nu är det lådan som gäller. Här är jag, hemma. Hos människorna jag älskar!

Advent är det


Adventskort kan aldrig ha varit populärt. Knappast något kort uppvisar för adventstiden typiska motiv. I Advent borde det kunna handla om förväntad ankomst med Jesu intåg i Jerusalem. Om himmelrikets närhet och om vägröjaren Johannes Döparen. En förberedelsetid, en klassisk fastetid.
Men här ändå en ljusstake med 4 ljus. Alla med klar låga. Och Julhälsningen kommer då naturligt efter Fjärde söndagen i advent.
Många har vuxit upp med adventsstaklar proppfulla med vitmossa och dekorerade med svampar av papier maché. Små lysande flugsvampar. Här dock på en bädd av järnek (holly).

06 december 2010

Gruppbild i snö


En gruppbild med för mig helt okända människor. Fotografiets baksida har vykortets. Där finns rader för namn och adress och ett utrymme för personliga hälsningar.
I år när vintern kommit tidigt kan detta ändå få bli en bild av rekreation och friluftsliv. De unga männen i förgrunden har rasat runt i snön och blivit som snögubbar. Nu pustar de ut framför kameran.
Fina detaljer i bilden är alla de olika huvudbonader som man bär. Se bara på de små huvudbonaderna, en toppluva och en nätt hatt hos de stående damerna, resliga pälsmössor och en keps. Stickade tröjor och skidstavar finns också där. Nog finns där material till en hel roman...?
Klicka på bilden om du vill granska den lite närmare.

05 december 2010

Norsk julhälsning


En norsk julhälsning. Granen fraktas hem. Har man tagit granen i båten så får man ro den i land!
Detta fjordliknande landskap har sin karaktäristiska egenskaper. En solbelyst fjälltopp. Båthus och boningshus om varandra.
På en brygga ligger fiskeredskap och väntar.
Men tänk om bilden luras. Främmande makt har gjort om en av sina båter till en privatägd roddbåt. Någon fraktar något grönt någonstans. Låter misstänkt. Kanske är det en hemlig fångtransport på väg till fjärran land? Då bör förklädnadesexperterna har uppfunnit en gran(n) kostym. Nej, jag har förläst mig på Ian Flemings agentböcker om 007. Eller är det dagstidningarnas verklighet som överträffar dikten. Vara som det vara vill.
Nej, det vi ser är nog friden före julen. Hämtad från en plats där tiden löper i andra banor än på moderna storflygplatser. Här bor folk fortfarande. Och de firar en mera traditionsbunden jul än man gör i urbana miljöer. Visst vore det något speciellt att få ro sin gran en stund över mörka vatten innan den ska stå fin och grann i stugan...

Sixten på djursjukhus

Att tappa ansiktet, loose face, är en ledsam upplevelse. Att förlora sina särdrag, att tappa något av det viktigaste av det som vi förknippar med personlighet och identitet. Att plötsligt bli vem som helst eller ingen.

Sixten, the cat, förlorade fullständigt sitt ansikte igår. Han kissade på sig. Helt utanför det som är Sixtens belevade sätt att föra sig. Han skvätte små droppar över hela lägenheten. Att han därtill hade ont förstod man snart. Inga hälsande svansföringar. Låg hållning. Inte ens ny mat i matskålen lockade.

Hur det gick till? Knappt hade jag på bloggen, med hjälp av ett gammalt julkort kommenterat Wikileaks flygplansavslöjanden, så hände något. Jag såg då att Sixten under plågor skvätte urin här och där i lägenheten. Med Wikileaks i tankarna ropade jag högt, vi har en kattläcka. Sixten såg sårat på mig innan han i sin förnedring vände sig bort. Han kved, jag rår inte för det här, aj det gör så ont.

När väl insikterna når in i ett trögare gotländskt huvud så sitter de där. Sixten som är en oklanderlig gentleman, som alltid fejar och putsar på sitt yttre, som är mån om att inte lukta illa utan att dofta väl, denne elegante herre stank nu av fräna odörer. Baktassarna var tufsiga av urin. I ett slag hade han förlorat sin värdighet, tappat sitt ansikte. Sixten var låg och sa gång på gång, se inte på mig, låt mig vara.

Han som alltid kommer andra till stöd och tröst förmådde inte själv ta emot när det gällde. Nu hade Sixten så ont och kände sådan skam att det var för stort för att samtidigt stå ut med sociala kontakter.

För en stund drog han sig undan och den filt där han lagt sig blev snart också den blöt. Läckan fortsatte trots att det ju verkade vara stopp i systemet. Goda råd var dyra, vilket väl betyder att kosta vad det kosta vill, vi måste skaffa oss hjälp med detta problem. Ett samtal till kattmatsleverantören ledde vidare. Djursjukhuset i Strömsholm svarade på telefon och sa att det här är inget att vänta med. Kom hit, katten behöver förmodligen spolas.
Men inte bara till det yttre, sa jag blixtsnabbt.

Sixten protesterade inte när han motades in i den lilla kattboxen. Färden startades strax mot Strömsholm som enligt uppgift skulle ligga mellan Eskilstuna och Katrineholm, ungefär en timmes bilfärd från Örebro. Men snart fick vi vända färdriktning och köra motorvägen mot Köping. Kortast och snabbast sa GPS:en som efter att ha haft kylslag ändå kom till sans och började köra med föraren. Om 250 meter, sväng höger, sa hon. Varannan kilometer kved katten plågat. Lugn Sixten, vi är på väg till experter, ropade jag.

Väl framme var halva katten indränkt i sin egen urin. En nedkissad blöt katt. Katten av den sorgliga skepnaden led. Vi väntade i vad som framstod som ett vanligt undersökningsrum på vilket sjukhus som helst och in kom djursköterskor och veterinärer. Det skrevs journal på dator och frågades om symtom och allmäntillstånd. Hans trivselhull gör det svårt att i en undersökning känna vad som är fel, sas det.

Så blev det att tjuvhålla fyra ben för att de tre röntgenplåtarna skulle kunna tas. Gör inte så här med mig, bad han. Det är för ditt eget bästa sa jag och lät som vuxna i alla tider övertalande påstått, men denna gång var det verkligen sant. Nej, nej, kved han som vilket barn som helst. Han hölls fast av människorna iförda plasthandskar och blyförkläden. Först sprattlade han och vred sig för att komma loss, men övermakten var övermäktig och så låg Sixten alldeles stilla på sträckbänken.

Han ska spolas, sa veterinären. Det är en stackars äcklig katt. Sixten såg förebrående på henne. För att rädda vad som räddas kunde av hans ansikte protesterade genast Sixtens människor. Save face är för stunden av allra största betydelse, tänkte jag. Sixten är inte äcklig! Möjligen pälsen, kanske just i detta ögonblick, men… Nej, inte Sixten, the cat!

Han skrevs in på sjukhuset och fick åka, djupare in i djursjukvårdens gömmor, i ett mellanting mellan rollator och kattbur och försedd med en gul sjukhusfilt som liggunderlag. Ett ynkligt litet lämna mig inte hördes. Ett skrämt förstulet jamande, lämna mig inte…

Men nöden har ingen lag, sägs det. Vilket lär betyda att man måste göra det som måste göras. Vi måste åka därifrån. Han, vår cat, the Sixten, måste stanna kvar! Men Sixten var i goda händer, det hade framgått med all önskvärd tydlighet, Här visste man vad man behövde veta och kunnande fanns det, inget tvivel om det. Men hur mycket hade Sixten förstått? Skulle han tro att han på nytt blev övergiven och lämnad. handlade det om en ny vända till ett katthem? Trodde han på framtiden? Hur orolig var han? Kunde han lita på sina människors lojalitet?

Framåt kvällen ringde telefonen i Örebro. Det har gått bra, sa en veterinär. Men det var besvärligt. Han hade ett par stenar som satt illa till. Men nu har han en kraftig stråle igen. Hoppas att Sixten inte kunde höra hur vi objektivt och nästan kyligt diskuterade hans funktioner. Ring, så får vi se när han kan bli utskriven. Ring.


04 december 2010

Sann amerikansk skadeglädje


Dan före julafton 1915 avsändes det kort från Tidaholm. Någon önskar Glad Jul med hjälp av en kraschlandning! Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, sägs det.

Två tomtar, en stor och en liten gläds över en annan tomtes olycka. Allt har gått på tok för denne julpilot. Och kvar finns en ratt - på backen ligger julklappar och vrakdelar. Den uppmärksamme finner en treklöver märkvärdigt lik en propeller.

Kortet visar sig vara profetiskt. En förtida kommentar till Sveriges uteblivna flygexport. Man ser genast att ett haveri ägt rum på gränsen mellan Norge och Sverige. En liten morsk norsk tomte skrattar och håller sig för magen. Vi vill inte ha era apparater, eller motköptajulklappar! En underkastelsen imitation av den store amerikatomtens gapskratt.

Och stortomten Sam kan knappast tala . Han hoppar av skratt! Ni behövs ju för vårt NATO-sammarbete. Vi tycker ni är så vi-hi-hi-hiktiga! Han kiknar av skratt: Hohoo, hohoo, a hahaa... Vi-hi-hi-ktiga partners! Med bra tekniskt kunnande och fin utrustning! Hihihi... Men ni har ju ingen radar! Oh hoo ho ho!

Svenska Akademiens Ordbok skriver:
– SKADE-GLÄDJE.
[jfr t. schadenfreude]
glädje över skada som tillfoga(t)s en annan människa l. andra människor; ngn gg övergående i bet.: skadelystnad; jfr -fröjd, -fäg nad, -nöje. Den enda sanna glädjen är skadeglädjen. RADEMINE Knigge 2: 87 (1804). (Olyckshändelser) voro enligt sjelfve reformatorn Luthers åsigt idel djefvulskott och slag, hvilka satan af skadeglädje tillfogade menniskorna. KRUHS UndrV 608 (1884). Cigarrbutikens innehavarinna får skadeglädje i rösten, när hon talar om för sitt biträde . ., att denna måste stå bakom disken också juldagen.

03 december 2010

En fröjdefull Jul


Detta fotografiska julkort är komponerat med stiliserade mönster i vänsterkant och nederkant. Man kan tänka på elegans och modernitet. Här är det inte längre någon enkel rektangel eller en medaljong som avgränsar fotografiet. Man ser och förstår att någon lagt ner mycket arbete på att finslipa de något överarbetade spetsiga, mjuka och mera kvadratiska mönstren.

Bilden visar på kvinnlig närhet, mellan mor och dotter, mitt i julstöket. Här sysselsatta med att arrangera den ståtliga granen, färdigklädd och allt. Denna bild sändes till släkt och vänner för att tillönska även dem en fröjdefull jul. Anar man oron för att en man snart ska storma in och röra till allt? Eller skönjer man här en tidig festklädd mikropaus i allt husligt julstök?

Vad som en gång ansågs fröjdefullt kan nu, cirka 100 år senare, framstå mest som en illustration av svårmod och lidande. Skickad idag kunde motivet fungera som ett synliggörande av reaktioner inför dåliga nyheter. Man hör liksom sucken - oh, hur ska det gå?

Nå, vad tänker dessa bekymrade kvinnor på? Fortsatt kyla, pågående snöstorm? Eller kanske mera självklart i kyrkliga sammanhang - man varseblir förstämning och bestörtning över tillståndet i världen. över diplomatins anmärkningsvärda och hemliga knep, eller handlar det rent av om händelserna som timat i Kyrkans hus? En fröjdefull Jul!

02 december 2010

Oj, nu tog förtroendet slut

Omvälvningarna i Kyrkans Hus i Uppsala får nu sitt tragiska efterspel. Efterhand lättar ärkebiskopen på förlåten, idag i Kyrkans Tidning, och då träder en sorglig bild fram.

Generalsekreterare Lars Friedner fattade beslut om avsked i ett personalärende gällande en avdelningschef. Det hade han inte mandat för, uppdraget fanns inte i delegationsordningarna. Men såvida han förankrat handlandet i Kyrkostyrelsens arbetsutskott kunde han avskeda. Det hade inte skett och då händer följande:
Anders Wejryd kontaktade Levi Bergström som förste vice ordförande i kyrkostyrelsen. Om Levi var informerad måste ärkebiskopen ju som ordförande vara lojal med det. Men Levi Bergström visste heller ingenting.
– Då messade jag till Lars Friedner … jag skrev att ”detta skadar naturligtvis allvarligt vårt förtroende för dig och försvårar mina möjligheter att samarbeta med dig”. Det skrev jag den andra november, det måste ha varit fram emot fem eller sex på kvällen.

Där tar naturligtvis Lars Friedners anställning slut. Om en ärkebiskop saknar förtroende för kyrkans generalsekreterare så slutar den konflikten självklart med att ärkebiskopen vinner, avgår med segern, och generalsekreteraren får gå. Det är Wejryd mycket medveten om. I Kyrkans Tidnings intervju berättar han om den frågeställningen.
Anders Wejryd säger där: Om arbetsutskottet hade sagt att de hade förtroende för Lars, då hade väl jag fått packa ihop. Det måste jag vara beredd på. Men allt det där var jag trygg med. Nej, jag känner mig faktiskt inte pressad...

Det kan man förstå eftersom ärkebiskopen är vald av representanter för alla stift med stiftsstyrelser och domkapitel. Ärkebiskopen kan inte avsättas av kyrkostyrelsen eller dess arbetsutskott, de förfogar inte över ärkebiskopen som vore det en tjänsteman, så strängt taget är uppdraget inte beroende av ledamöternas förtroende, även om det säkert underlättar. Det är biskopsmötet som har kontinuerlig och kollegial tillsyn. Frågan om behörighet för biskopar att utöva kyrkans vigningstjänt (och därmed fortsätta som biskop) prövas av Svenska kyrkans Ansvarsnämnd för biskopar. I sin verksamhetsberättelse för år 2009 citerar man bland annat ur dåvarande Centralstyrelsens (1999) skrivelse om Ansvarsnämnden följande: Ansvarsnämndens självständiga ställning innebär att Kyrkomötet och andra rikskyrkliga organ inte får lägga sig i hur de enskilda ärendena ska hanteras i nämnden. Det finns inte heller utrymme för någon annan generell reglering av Ansvarsnämndens verksamhet...

Det hade funnits ett missnöje bland förtroendevalda över den bristande förankringen av beslut, säger ärkebiskopen. Men då hade han inte tyckt att saken var så allvarlig. Betraktar man detta utifrån är det enkelt att känna igen den vanliga dragkampen mellan styrning och ledning. Om sådant brukar man tala för att upprätthålla förtroendet. Och när det inte går längre löser man det mera smidigt och elegant än här. Om sådana förtroendediskussioner ägt rum, så kan de inte ha handlat om stor kris eller om att förtroendet var på upphällning. Lars Friedner har ju varit generalsekreterare för Svenska kyrkan under många år. Och det som skett här kände ärkebiskopen inte igen som typiskt för generalsekreteraren. Men - vid detta tillfälle tar plötsligt allt slut. Nu saknas förtroende!

Av tidningsartikeln framgår inte om ärkebiskopen och arbetsutskottet hade, om de fått chansen, beslutat på något annat sätt. Frågan i grunden är ju om beslutet var riktigt? Och en fungerande tjänsteman tar naturligtvis om han finner sig nödd och tvungen till aktioner utan att alltid ha konsulterat sin styrelse, men ska då göra det för att fullfölja de intentioner man vanligtvis arbetat utifrån. Av utvecklingen att döma hade generalsekreteraren och arbetsutskottet samma inställning i grundfrågan, dvs att den aktuella avdelningschefen måste sluta.

När detta sätt att lösa konfliker mellan styrning och ledning används av Svenska kyrkans nationella ledning är det allvarligt. Man kan gott säga att man i ett slag förändrar normen. Nu är det pengar som löser åsiktskillnader och konflikter. Mycket pengar. Mångmiljonbelopp.

Dessutom: Ett mångårigt förtroende kan sägas upp med hjälp av ett SMS. Nu blir det mycket enklare att på andra nivåer i kyrkan säga: oj, nu tog förtroendet slut, goodbye!

29 november 2010

När kommer Broster,Broster?

Julkalendern kallas den adventskalender som televisionen under många år skapat. Där finns klassiker som Teskedsgumman, Ture Sventon och Pelle Svanslös. Men ingenstans kan man finna en av de mest omdebbaterade kalendrarna: Broster, Broster. Visst vore det väl intressant att få se om denna fantasirika historia, Broster, Broster, som handlade om familjen Granodlarna Wikmansson som väntar barn. Kalendern kunde uppvisa skådespelare som Claire Wikholm och Carl-Gustaf Lindstedt.! Vänsterstämpeln kanske har flagnat sedan 1971 då den sändes?

Vad många inte vet är att författaren var Göran Tunström! Vilket borde borga för att intresset för just denna kalender skulle kunna vakna på nytt. Bara någon vågade släppa ut den på marknaden. Men kommer den, kommer den väl först när marknaden för gamla julkalendrar är mättad?!

Om man inte kan vänta finns det ett par avsnitt utlagda på YouTube. Speciellt avsnittet där en dörr öppnas till en annan årstid, en annan tid, en annorlunda värld...

Folket älskar ett hus

Utdrag ur en ny predikan på ordrik:
Svenska folket älskar sina kyrkobyggnader
Kyrkorna står där med de ståtliga kyrktornen
som positiva pekfingrar, som mäktiga utropstecken,
riktade mot himmelen!

Kyrkorna skall påminna oss om det
vi har så lätt att glömma – att våra liv
är mer än att släpa och slita,
är större än plikter och skyldigheter,
rymmer annat än kris och elände.

Vi älskar våra kyrkor och ni skulle
bara veta hur många som kommer
in här, tänder ljus och ber, en vanlig dag
Under semestrarna besöker vi väl alla kyrkor
där människor i århundraden har samlats
för att be, för att jubla och gråta
För att glädjas över det nya livet vid dopet
och följa och sörja älskade familjemedlemmar
och nära vänner som dött

Där i kyrkan känner vi oss hemma, vi hör liksom till
detta är vårt land, vår kultur, vår historia, vår tro
Sådant håller vi inte för oss själva –
många fler inbjuds att dela detta!

27 november 2010

Kyrkan finns ännu

På nätet finns allt fler aktörer som hör samman med kyrkan på något sätt. Betraktaren Björn Källström från Helsingborg har till och med Svenska kyrkans logga på sin sida, men är noga med att lägga in en brasklapp om att hans åsikter inte med nödvändighet alltid är Svenska kyrkans officiella. Nu senast skrev han om sina domsöndagstankar från en kyrkbänk. Ett relativt färskt inlägg alltså.

Viljan är ofta starkare än kraften vilket inte minst visar sig på flera bloggar där kyrkan som organisation inte orkar. Risken är att det kopplas till den inre oreda som chefskarusellen i Kyrkans hus i Uppsala tyder på. För många, för ofta och fördolt.

I bloggarnas sfär finns till exempel en Svenska kyrkans utvecklingsblogg där blogginlägggen släpar. Det senaste publicerat den 20 oktober. En månad mer eller mindre gör inte så mycket, kan jag säga även till eget försvar, men en organisations (t ex en kyrkas) officiella bloggar tål inte att framstå som ointressanta och avsomnade. Det kan uppfattas som en direkt spegling av tillståndet i denna organisation (tänk om det dessutom har något av profetisk insikt över sig).

Den uppmärksamme märker att Svenska kyrkans klimatblogg inte sedan den 25 januari i år har fått några nya inlägg. Det verkar som om bloggen kom till för att rapportera från klimatmötet i Köpenhamn – och besvikelsen blev väl så stor att ingen fortsättning följde. Och Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete tycks också ha gått i stå. Vilket är otroligt synd då just denna tid för insamlingar kunde behöva att alla kanaler för information var uppdaterade och aktiva. Skriv eller lägg ner, tycker jag. Orkar man inte kanske en notis varannan dag från det internationella arbetet med länkar till projekt och samarbetskyrkor ändå kunde vara intressant. Kunde ge bra information med liten insats.

På liknande sätt kan man leta sig igenom hemsidoroch bloggar där man inte orkat hänga med. Det fins någon sida hos Svenska kyrkans Unga som frusit fast år 2009. Exemplen kan mångfaldigas. Det vore bättre med korta livstecken som visar att kyrkan ännu finns...
Kan det hela ha att göra med det tidningen Dagen berättat om, att man nu ska göra en gemensam it-plattform för hela Svenska kyrkan? En något märklig satsning eftersom den skulle innebära sk tunna klienter hos brukarna, dvs man har inte egen lokal dator- och lagringskraft utan den centraliseras. Svenska kyrkan består ju av många församlingar som enligt kyrkoordningen inte kan toppstyras. Misstanken får ny näring. Misstanken att kyrkan från nationell nivå styrs mot att bli mera en organisation, ett varumärke, och allt mindre av lokala gemenskaper.

26 november 2010

På nätet - lite av varje

Från grannarna på bloggen kan man märka att:

Brygubben (Martin Garlöv) har reagerat med skärpa på några fördomsfulla uttalanden i Karlskoga Kuriren av Arbetsmiljöverkets Torsten Heinberg. Det är bekymmersamt när myndigheter generaliserar utifrån enstaka undantag och gör dem till gällande norm! Fler borde ryta till om dessa återkommande nidbilder av Svenska kyrkan.

Storasyster i Vassen (Miriam Klefbeck) ännu en gång sett sig nödsakad att understryka att det inte är ett teologiskt kvinnoprästmotstånd som är arbetsmiljöproblemet nr 1 för prästvigda kvinnor! Istället lyfter hon fram den diskriminering som alla kvinnor kan möta både i kyrkan men också i de flesta andra sammanhang. Bra att läsa, nyttigt att tänka över, nödvändigt att göra något åt…

Kyrkoordnaren Per Westberg skämtar med Broderskapsrörelsen som funderar över att byta namn till Sveriges troende socialdemokrater. Ska all sorts tro gå an? Själv undrar jag över alla som tror att religion är något av det mest ondskefulla som finns, de ska väl också med, om alla ska med?

Vill man få en överblick över en hel radda bloggares skrivande kan man botanisera i den bloggarlista som Kyrkpressen i Finland tillhandahåller. Om inte annat kan man lätt kolla den svenskspråkiga Kyrkpressens bild av kyrkolivet i Finland (ett tips till svenska dagstidningar och andra notis- och nyhetsjägare).

Vill man inte läsa alla möjliga kommentarer om dagsaktuella frågor kan man till exempel besöka Kyrkkaffe. En sida som Anna Braw basar över. Anna är redaktör på Libris bokförlag. Nu senast erbjuds vi ett recept på Ungerskt Bondbröd. Låter läckert!

Och vill man njuta av omväxlande fotografier bör man besöka Lars Ekblads fotodagbok. Jag har puffat för hans sidor tidigare. En benådad fotograf med öga för motiv!

25 november 2010

Lilla Örebro

Lilla Örebro. En i inlandet belägen medelstor stad. Nummer 7 i storleksordning sägs det. Med ambitioner som heter duga. Universitet och Universitetssjukhus - nu med läkarutbildning (efter träget arbete och hård kamp mot andra storsjukhus intressen). Till och med en Teologisk högskola finns här. Svenska Kammarokestern lyser, spelar vackert och efterfrågas starkt. Länsteatern spelar också liksom Martin Mutter, en fri grupp.

Förra veckan var innehållsrik, så där som örebroveckor gärna blir. Kommunen inbjuder varje år vid den här tiden till en särskild Toleransvecka! Ett viktigt evenemang som bygger på samhällets och organisationernas aktiva deltagande. 2 dagar (måndag-tisdag) avdelades detta år för Mänskliga Rättigheter - då ägde nämligen 2010 års MR-dagar rum i Örebro. En årlig konferens för experter, engagerade och kunskapstörstande inom rättighetsområdet. Mängder av spännande talare och seminarier. Allt väl sammanhållet i Conventum kongress (den centralt belägna konferensanläggningen som varje kommun har eller önskar sig). Där delades årets Per Anger-pris ut. Ett pris som Forum för levande historia tilldelar någon särskilt förtjänt kämpoe för mänskliga rättigheter.

Priset år 2010 gick till Elena Urlaeva, som är en av förgrundsgestalterna i Human Rights Alliance of Uzbekistan. Landet bröt sig loss från Sovjetunionen 1991 och har sedan dess styrts med järnhand av president Islam Karimov. Oppositionella tvingas systematiskt i exil, fängslas och hotas. Däribland ingår Elena Urlaeva som i mer än tio års tid kämpat för den enskilda individens rättigheter. För detta har hon tvångsintagits på sjukhus, där hon bland annat tvingats äta stark psykofarmaka. Hon arbetar med risk för sin egen säkerhet och har utsatts för ett flertal angrepp i sin kamp för mänskliga rättigheter. Särskilt allvarlig har situationen blivit efter massakern på oppositionella i Andizjan 2005, då hundratals demonstranter dödades av regimen. Man vet fortfarande inte exakt hur många, eftersom inga utomstående undersökningar fått göras. (cit fr Förum för levande historia)

Själv kommenterar hon priset så här: Det är en stor ära för mig! Priset uppmärksammar omvärlden på situationen i Uzbekistan och visar hur viktigt vårt arbete för mänskliga rättigheter är. Vi människorättsförsvarare utmålas av myndigheterna som landsförrädare i olika kampanjer, men med ett sådant här pris hoppas jag folk får en annan, mera verklighetstrogen bild av det arbete vi utför.

När alla åkt hem blev det som vanligt igen. På lördagen var vi många som demonstrerade mot övergreppen mot kristna i Irak. På Domssöndagen hade många församlingar inom Svenska kyrkan ställt in sina egna högmässor för att fira en gemensam gudstjänst just i Conventum kongress. Där samlades dryga 700 personer. Orgeln hade ersatts av Olaus Petri musikkår och 80 körsångare fanns på plats. Från varje deltagande pastorat kom kors och ljus och flera andra aktivt medverkande. De vandrade in i kongresshallen från olika håll under sången De kommer från öst och väst (SvPs 323). Ett särskilt passande val i Örebro där man håller väderstrecken högt. Där bor man på norr eller väster osv. En inspirerande predikan av kh Ingemar Söderström engagerade och stimulerade till samtal och eftertanke. Utöver domarnas sedvanliga gula och röda kort visade han också ett vitt kort...

Den studiedag som följde efter kyrkkaffet handlade om en Pastoral Vision (inspirerad av London Challenge) och innehöll ett föredrag av biskop em Caroline Krook. Man kunde höra en knappnål falla under hennes 45 minuter. Senare under dagen kom Linköpings nyvalde biskop Martin Modéus till tals om gudstjänst och de underliggande behov, värderingar och känslor som en gudstjänst kan aktualisera. Mitt lilla bidrag fick handla om en av utmaningarna i den Pastorala Visonen: Kyrkan lyssnar till nöden och kämpar för rätten!

Så där kan det se ut och hålla på. I lilla Örebro. En i inlandet belägen medelstor stad.