Själavården blir en arena med publik

Upprördheten över i lönndom inspelade själavårdssamtal är med rätta stor. Visserligen kan man som Mikael Mogren hävda att tystnadsplikten är ensidig och inte gäller den som sökt själavård. Men steget är långt från att muntligt återge vad som skett i ett samtal till att dokumentera det genom dolda inspelningar.

Själavårdssamtalet och bikten lär komma att påverkas av Uppdrag gransknings inspelningar. Ett moment av tveksamhet kommer att kliva in i själavården – är detta verkligt, eller handlar det om ett fejkat samtal för att ”komma åt” åsikter och uppfattningar som den enskilde prästen kan ha? Talar personen sanning och säger som det är eller bär falskt vittnesbörd om sig själv och hittar på?

Det har i debatten sagts att självklart måste prästen kunna säga offentligt det som sägs i själavården. Om någon enstaka präst tror sig kunna bidra till att någon blir ”botad” från sin sexuella läggning, vilket lär ha varit motivet för SVT att klampa in i själavården, är det en åsikt som naturligtvis inte ska döljas eller smygas med. Den som har en uppfattning, vilken som helst, bör öppet kunna redovisa sina skäl och argument. Kluvna prästtungor är ingen tillgång för en kyrka. Men glöm inte att man uttrycker sig olika beroende på om man för ett enskilt samtal eller uttalar sig offentligt. Vill man verifiera det påståendet är det enklaste att fråga närmaste journalist, terapeut eller politiker.  

Vem vinner eller förlorar på om prästerna i själavårdande samtal blir mera distanserat formella? Själavården som sådan havererar i någon mening. Samtalen kan i framtiden dyka upp inte bara i televisionen utan på YouTube eller motsvarande arenor.

Även om en konfident för eget bruk skulle vilja spela in ett själavårdande samtal skulle det menligt påverka samtalet. Förmodligen skulle de flesta präster avisa en sådan begäran just med hänvisning till tystnadsplikten. Inspelningen kan upphäva prästens tystnadsplikt – t ex om inspelningen i efterhand kom i andras (orätta) händer och användes som bevis i en rättegång.

Själavårdsrummet blir genom Uppdrag granskningen omgjort till ett laboratorium för åsiktstester, eller till en arena. Det enskilda mötet där två personer samtalar inför Gud förvandlas till en estrad med publik. Argumentet att frånvaron av inspelningar kan möjliggöra fortsatta övergrepp inom själavården fungerar i förlängningen som argument för att alla kyrkans enskilda möten borde spelas in och kameraövervakas.

Förtroligheten och tilliten åker ut genom dörren när mikrofoner och kameror smyger sig in i själavårdsrummet.

Altaret - kyrkans hjärta

Utan altare – ingen kyrka. Så ser det ut. Saknas ett altare kan det vara vilken sal eller byggnad som helst. Men med ett centralt placerat altare, antingen i blickfånget i en kyrkas östra del eller som tydligt centrum någorlunda i dess mitt, blir det tydligt att man befinner sig i en kristen kyrka.

Altaret står i centrum som tecknet för Guds närvaro. Men ett altare hör oupplösligt samman med offertanken. Gamla testamentets offeraltare lever vidare i den kristna kyrkans altaren. Men förbindelsen är inte entydig eller enkelt överförbar.

Att instiftelsen av nattvarden genom Jesu ord fäste uppmärksamheten på bröd och vin som ett nytt offer, i ett nytt förbund, där Kristus erbjuder sina lärjungar sin kropp och sitt blod, är allmänt omfattat och erkänt. Därtill upprepat var mässa: Detta är min kropp som blir utgjuten för er…mitt blod som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse….

Tanken på att altaret synliggör det himmelska, vi är bjudna till Lammets måltid och ska en gång sitta till bords i himmelen, gör det inte enklare att förstå varför Kristi kropp och blod erbjuds vid gästabudet som näring och livsmedel. Kristi död, offerdöden för våra synders skull, som görs synlig och närvarande genom den sakramentala måltiden som firas där, är det som ger altaret dess tydning.

Altaret bär människans gåvor till Gud, i överförd mening som offeraltaret. Vi bär fram bröd och vin och genom Andens ingripande blir bröd och vin Kristi närvaro. Vi bär fram våra gåvor, kollekten och oss själva för att också bli förvandlade – till under i världen och till större kristuslikhet. Så är Kristi offer ett offer till Gud för människans skull och ett offer där han erbjuder sig själv till mänskligheten.

Skärningspunkten mellan liv och död går vid altaret. Som fått symbolisera krubban där Jesus föddes och även korset och graven där Jesus vilade. Genom altaret, och eukaristin som firas där, minns församlingen Jesu offerdöd och bär fram sin egen och hela skapelsens tacksägelse för försoningen och det nya livets gåva.

Om altaret har en sådan betydelsemättad innebörd vore det naturligt om det också fick plats i förkunnelsen och i undervisningen om kristen tro. Ett rummets hjärta är det och inte ett bord vilket som helst…                    

Kyrkliga Pisa-mätningar

I den församling jag tjänat i 14 år arbetade vi en hel del med andlig fördjupning och mognad. Profilen blev tydlig på många sätt: genom en årligt återkommande uppbyggelsehelg, veckovis kristen djupmeditation, i bibelstudie- och samtalsgrupper, förbönsgudstjänster osv. Ett skäl för denna profilering var den sekularisering som äter sig in, i människors sinnen, ja, även i kyrkan. Om kyrkan profaneras och man/vi inte värnar dess särart riskerar man/vi också tilltron till att kristen tro har något per ce att erbjuda.

Dessutom var det vår övertygelse att tro och andlighet inte är något man fått en gång för alla och att den stöpt i en enda form ska vara likadan genom livet. Särskilt nyttigt för människans andlig liv är aktivitet och utövning. Därför behöver det finns tillfällen och verksamheter som uppmuntrar och stimulerar till andlig växt och mognad. Vära hjälpmedel och redskap behöver nyttjas och övas - bön, meditation, bibelstudium osv. Då först ges ett rimligt innehåll åt det man i vissa kyrkliga texter nästan gjort ett slagord av - ständigt eller livslångt lärande på dopets grund...

Är då tron en känsla som varje människa kan gräva fram ur sitt inre eller består den av egna och unika erfarenheter och insikter som kräver socialisering, undervisning, övning och utövning? Får man tro senare års konfirmandpedagogiska vurm ligger kristendomen liksom nedbäddad i varje enskild människa. Utgrävningen sker, om förenklingen tillåts, medelst lek och samtal om det som varje person själv är intresserad av.

Men det är inte bara ungdomar som möter sådana idéer. Även vuxna som råkar närma sig kyrkan ska slippa möta alltför tydliga och bestämda övertygelser och trossatser. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att reduktionens metod, den där man vill ta bort sådant som verkar egendomligt, kräver kunskaper eller kan stöta, tycks bli allt mera populär i Svenska kyrkan. Att istället betona det unika och speciella med kristendomens tro och liv är framtidens möjlighet. Vi behöver sannerligen erbjuda olika redskap och visa vägar att gå för att vi alla än mer ska kunna närma oss tro och tradition. Då duger det inte att förminska, platta till och sudda ut. Inte heller att förklä tron i av tidsandan lånta fjädrar för att göra den populär för stunden.

Svenska kyrkan, trots vårt världsrekord i kyrkoanställda, är bland de sämsta i klassen att väcka människors andliga längtan och inspirera till tro och kristet liv. Det är kanske tur att det inte finns Pisa-mätningar på vårt område…

Noas ark och pappersfloden

Försöker hålla ordning på inflödet av papper och information. Var ska man lägga alla brev? I vilka pärmar sitter skrivelser bäst? Inbjudningar till möten som man inte kan gå på - hör de hemma i hades-korgen? Eller sparas de säkrast för eventuella justeringar i kalendern? Det är en inströmmande flod. Tänk om jag vore Noa och kunde sortera vilka besked som behöver sparas och vilka som lika gott kan flyta iväg.

Om man som jag har svårt att avgöra vad som kommer att bli viktigt känns det bäst att spara det mesta i en hög. Som behöver bläddras igenom varje gång något nytt är på gång. Där blandas olästa tidskrifter med protokoll och balansräkningar för föreningar och sammanslutningar. Där hamnar nya försäkringsvillkor när premierna går upp. I högen läggs besked om medicinering för den kommande veckan.

En trygghet är att få papper försvinner eftersom de tillåts vila ut i gemenskap med andra. Ska man leta finns det i princip bara en hög att skumma igenom. Fylld med intressanta meddelanden. De blir som nya när man gräver ut det hela smått arkeologiskt. Fynden visas triumferande upp. Visste du att vi fått den här invitationen? Näha. Ja, det är i alla fall försent att tacka ja...

Uppiffat altare

I Svenska kyrkan är samstämmigheten ofta mera verbal än reell. Den kan rent av tyckas vara minimal i synen på gudstjänst, kyrkorum, pietet och dekorum. Åtminstone om man tänker på vad som händer och sker på olika ställen. För några år sedan fann jag en inspelning på nätet av ett rockband som stod på en kyrkas altare och spelade sin hårdrock. Med församlingsledningens goda minne.  För mig ett flagrant exempel på bristen i samsyn. Man kunde utan större betänkligheter besudla altaret och det invigda kyrkorummet.

Nyligen, utan något som helst samband med hårdrocksinspelningen, publicerades en bild på nätet hämtad från en schlagermässa där man "utsmyckat" altaret med någon slags tyllgardin som antependium. Jag var inte där, inte på plats, men hoppade till så jag nästan föll ur länsstolen när jag såg bilden. Trots att detta inte gick att på något sätt kunde jämställas med den vanhelgande rockinspelningen. Men reagerade gjorde jag. Med en så stark reaktion kan man väl möjligen i delar av kyrkan uppfattas som en liturgisk urtidsödla. Men så får det bli.

På altaret hade placerats två fiberljuslampor, en kvast av fibrer som lyser längst ut i topparna som ett fyrverkeri i miniatyr. Under tyllet, på altarets tvärslå, hade man virat en ljusslinga, likt dem som ofta illuminerar balkonger under jultiden.

Varför gör man så? Hur tänkte man? De ansvarigas åstundan måste ha varit att göra altaret mera hipp genom att piffa upp det. Man ville förmodligen göra altarbordet riktigt modernt och samstämmigt med schlagervärldens glittriga yta. Så det inte skulle verka avvikande, främmande och frånstötande för församlingen. För att fullborda utsmyckningen behövdes självklart en discokula framför högaltaret.

Egentligen har jag inte med saken att göra. De lokalt ansvariga bär ansvar för sitt kyrkorum, och vill de göra någon gång ibland göra kyrkan och altaret mera glittrigt och schlagermässig så lär inget svenskt domkapitel bry sig. Men det oroar mig om och när gränserna flyttas för vad som uppfattas som bra och rimligt i förhållande till det invigda kyrkorummet.

I sådana lägen kan jag avvundas kyrkor där man har en bred och gemensam hållning kring altaret och vad det representerar. Inte så att de enklaste borden skulle ratas som platser där sakramentet kan vila. Men de altrarbord kyrkorna själva har är inte vilka bord som helst. Altaret kring vilket kyrkan samlas då hon firar eukaristin representerar två aspekter av samma mysterium: offeraltaret och Herrens bord. Detta så mycket mer som det kristna altaret är symbol på Kristus själv, närvarande i sina troendes mitt, på en gång som offer, framburet för vår försoning, och som himmelsk föda som ger sig åt oss. "Är väl altaret något annat än en bild av Kristi kropp" säger den helige Ambrosius. (Ur Katolska kyrkans katekes, avsnitt 1383).

Tissel och tassel

Tissel och tassel. I överflöd. Den är minsann si och en annan så. Den har sagt än det ena och än det andra. Så han den där måste vara emot kärlek. De fobiska. Hela gänget.

Tissel och tassel. Etiketterna dryper av avståndstagandets lim. Sätt lapp i pannorna. Synligt. Så ingen kan missta sig. Alla ska veta. Hur förfärlig en viss person är. För att inte tala om hur förskräcklig den där församlingen är, den som de flesta älskar att hata.

Tissel och tassel. Den goda boken lär oss att älska och be för våra fiender. I teorin. I själva verket är bönen för fienderna att de ska fara åt Häcklefjäll. En bön att de ska försvinna. En bön att de ska upphöra. Exkommuniceras. Trots att vår kyrka inte ens håller sig med sådana avskjutningsramper.

Tissel och tassel. Tvinga dem vi gillar att avsky att handla mot sin övertygelse. Vi lever för katten i en kyrka. Där teologisk frihet äntligen borde ersättas med politiskt tvång. De måste sättas i stocken. Androm till varnagel. Skampålen. De tycker ju fel. Så förbjud dem. Kort och gott. Driv dem ut i öknen! Kyrkan är ju ingen åsiktsgemenskap. Inte med dem...

Tissel och tassel.

Gudstjänst för dem som sällan deltar

Gång efter annan höjs röster för att gudstjänsten i Svenska kyrkan måste utformas med tanke på alla dem som sällan eller inte alls går dit. Senast i dagens Kyrkans tidning. Tankegångarna är inte svåra att följa. Nuvarande gudstjänstformer är främmande för dem som inte brukar delta. Främlingskapet bygger hinder mot eget gudstjänstfirande. Gudstjänsten behöver vara inbjudande och inkluderande, inte avskiljande och frånstötande. Den ska fungera missionerande om man ska ansluta till det nygamla språkbrukets missionsvurm.

En av de universalverktyg som hävdas ska förändra gudstjänsten är människors aktiva medverkan. Rent av från ax till limpa. Dessa människor ska själva delta i mer än firandet av gudstjänsten. De ska vara aktiva i utformningen och skapandet av gudstjänsten. Illusionen är förstås att dessa medkreatörer vecka efter vecka skulle kunna skapa nytt och förnya utan att snart nog göra en gudstjänstordning som man ska följa. Även en gudstjänst behöver struktur och mönster som ger igenkänning. Glöm inte att även de som kommer nya och ovana till en dylik utformad gudstjänst kan uppleva främlingskap.

Jag bejakar att sådana gudstjänster kommer till och firas. Där ett viktigt mål är att välkomna och engagera nya och ovana. Men församlingens huvudgudstjänst är församlingens! Dess uppgift är inte att vara en väckelsegudstjänst för ovana utan ett kyrkans möte med Kristus, kyrkans Herre och Mästare. Inget hindrar dock att man underlättar och gör vad man kan för att inlemma ovana sällanbesökare. 

Det behövs mer av undervisning om församlingens betydelse och aktiva deltagande i mässfirandet. Det allmänna tänkandet kring underhållning med dess fokusering på enskilda personer och solister har påverkat långt in i församlingarna så att man lätt uppfattar sig som åskådare eller publik. I kyrkan är det inte enskild prestation och solon som står i fokus utan församlingens aktiva närvaro och aktion i gudstjänstens dialog, i bekännelse, lovsång och tacksägelse.

Församlingens gudstjänst äger man inte, den förfogar man inte över för att göra med vad man gitter. Den är en del av, ett uttryck för, en manifestation av den världsvida och allmänneliga kristna kyrkan. I tider av vikande gudstjänstdeltagande då allt färre blir döpta och kommer till tro kan det vara frestande att med olika lockbeten jaga fram nya deltagare genom att ta bort och förenkla och byta ut. Men få människor uppskattar i längden det som är förenklat och tillrättalagt, liksom färdigtuggat redan från början. Det behövs mat för vuxen tro, märg och must, teologi och tradition i kyrkans liturgi. Reduktion är inte en framkomlig väg. Inte heller hyss och påhitt för att popularisera. Utan fördjupning och glädjefyllt allvar runt källorna. Annars blir det som om inte evangeliets egen kraft längre räcker för att få fler att komma till tro och vilja fira de heliga mysterierna.

Vårt katolska arv ryms inte inom mångfalden?

Det går inte en dag utan att jag funderar över synen på mångfald inom Svenska kyrkan. Ideologiskt tillhör det basvärderingarna inom kyrkan. Man SKA vara för mångfald. Det är berikande när vi kompletterar och ger våra olika bidrag till helheten. Den försonade mångfalden blir till ett allmänt och positivt omfattat koncept. På idéplanet.

Ser man på predikoturerna i det avlånga landet bekräftas bilden av en mångfald. Mera brokigt än försonat visserligen. Men gudstjänster och sammankomster av de mest skilda slag paraderas i de lakoniskt kortfattade annonserna inför Midfastosöndagen. Och det handlar bara om församlingars huvudgudstjänster, här några axplock ur Nerikes Allehanda: Gudstjänst och musik i fastetid. Gudstjänst. Temamässa, Gudstjänst för stora och små, Grannskapsgudstjänst, Mässa, Högmässa, Gudstjänst med små och stora, Högmässa, Högmässa, Mässa, Sammanlyst gudstjänst med små och stora, Sinnesmässa - en mässa på både teckenspråk och svenska för alla sinnen, Söndagsmässa och några Högmässor därtill.

Diskussionen om vägvalet för kyrkans framtida gudstjänstliv borde väl ha föregått handboksförslaget? Det som enligt Kyrkans tidning nu ska skjutas upp till 2017. Mitt intryck är att man på en och samma gång velat trycka tillbaka denna mångfaldens flod av huvudgudstjänster för att få ett mindre antal varianter. Igenkänning och sammanhållen identitet skulle ett motiv kunna vara. Men det har även funnits drag av att friheten borde öka. Det gör den kanske om man här och där i ordningarna inför ett antal nya varianter och alternativ. Som dessutom mera fjärmar Svenska kyrkans gudstjänst från de stora kyrkornas traditioner och överbetonar vår särart. Det är som hörde man någon mumla: kan själva!

Hur blir det då för oss i Svenska kyrkan? Vill vi se det LIMA-dokumentet talade om?  Nattvardsfirandet har alltid med hela kyrkan att göra, och hela kyrkan har att göra med varje lokalt nattvardsfirande. När en lokal kyrka gör anspråk på att vara en manifestation av hela kyrkan, tillser den också att dess eget liv organiseras på ett sådant sätt, att den tar andra kyrkors intressen och angelägenheter på allvar. (D19) 

Kyrkans katolicitet är vad det handlar om. Då förvånar det så att man inte mera lagt sig vinn om att ge utrymme för den rika liturgin med möjlighet att ösa ur den Kristi kyrkas rika och gemensamma liturgiska skattkammare. I vårt sammanhang något som skulle bejaka Svenska kyrkans uppgift som brokyrka och understryka vår samhörighet med den världsvida kyrkan. Märkligt nog tycks detta att hålla fast vid vårt katolska arv inte räknas som ett bidrag med plats inom begreppet mångfald.
 

Upprättning? Rättsägning? Fribön? Uppsoning?

Ursäkter är på modet. Igen. Att be om ursäkt handlar om att avbörda sig skuld genom att ta ansvar för sina handlingar. Det handlar om att ångra sig och genom att med sin ursäkt rikta sig till den/de som drabbats bidra till upprättelse och rent av ett slags befrielse.

Nu är det romerna som borde få en ursäkt. En berättigad förväntan. Med tanke på vad romer fått uthärda av förtryckande särbehandling och för att så många berövats sina mänskliga rättigheter. Ursäkter kan man inte behandla lättvindigt. Då devalveras ursäkten och blir till en åtgärd bland andra.

Det finns problem med att be om ursäkt för sådant som hänt för länge sedan. Då blir ursäkten meningsfull i den mån som den som kan tänkas be om ursäkt faktiskt har del i romernas utanförskap och diskrimineringen av dem. Det vore rimligt om ursäkter från institutioner och myndigheter fick förgås av någon slags sanningskommission med syfte att bygga nytt förtroende och försöka nå försoning.

Att ärva ansvar för oförrätter ter sig egendomligt ur ett sekulärt perspektiv. Inom kyrkan däremot finns föreställningen om arvssynd och delaktighet i en synd och ondska som går långt utöver de egna handlingarnas räckvidd. Man har enbart genom att vara människa del i världens bortvändhet...

Det fattas ett begrepp här. Ordet ursäkt borde vara reserverat för sådant man kan ha ett rimligt ansvar för. Myndigheterna kunde kanske göra en... upprättning? Rättsägning? Fribön? Uppsoning?

Utstötningsmekanismer och annat skrammel

När kyrkportens slås upp kan man, om man ser efter riktigt noga, få en glimt av det himmelska Jerusalem. Men då får man se efter noga. Rent av med slutna ögon. För en stund kan man glömma. Allt det som påminner om egen brist, om fallet och världen. Och organisationen, den synliga kyrkan, angripen av utstötningsmekanismer och annat skrammel, försvinner bort ur synfältet.

Det är påskdag idag. Med smak av jul. Jungfru Marie Bebådelsedag. Eukaristin firas! Jag ser...

Vi och dom är inte så dumt...

Vi ska inte dela upp oss i vi och dom. Mantrat (!) ekar mellan kyrkväggarna. Allas lika värde som människor blandas samman med insikten om i Kristus är vi alla ett. Och inte ens det håller de flesta för sant. Nej inga vi och dom - bara ett stort gemensamt vi. På alla plan.

Så händer det ibland att dopets sakrament görs verkningslöst, teoretiskt alltså, eftersom alla är vi ett. Enkelt suddas insikten och övertygelsen bort om att något förvandlande och livsavgörande sker i dopet. Det är inte trovärdigt att ivrigt använda Luther som svärd mot sina meningsmotståndare men samtidigt dra tjocka streck över Luthers undervisning om dopet. För visst handlar det om de troendes och döptas allmänna prästadöme, inte om att varje människa, oavsett bekännelse och tro, är en präst...

Huru skola människorna, enligt Kristi bud, göras till hans lärjungar?
De skola döpas med vatten i Faderns, Sonens och den helige Andes namn och läras att hålla allt vad Kristus har befallt...
Vad innebär det, att vi döpas i Faderns och Sonens och den helige Andes namn?
Det innebär att vi genom dopet komma i gemenskap med den treenige Guden och bliva medlemmar i hans församling så att vi kunna i tron hålla oss till honom såsom vår fader, återlösare och heliggörare.

Stryker man på samma sätt ett streck över vi och dom blir det svårt att förhålla sig till alla de texter som talar om sådana motsättningar. Fåren och getterna kan ju inte gärna hållas isär som Jesus undervisar om i Matteus. Familjer ska delas upp i olika läger påstås det. Varför be för våra fiender, vilket ju vore meningslöst om det inte fanns några sådana?

Mest av allt förvånar det mig att man alls kan tala om att vi alla hör samman och samtidigt ivrigt bekämpa ett antal fiender. Dessutom placerar man dessa fiender huvudsakligen inom kyrkans hank och stör! Kan det vara så att man har nytta av att utmåla tydliga fiender som man vill bekämpa för att vinna fördelar och inflytande? Om man skrämmer dem som är mindre insatta i kyrkans tro och liv för ett mörkt hot från andra kristna har det stora vi:et fått betydande inskränkningar. Jag undrar varför de som gör så, dom där, faktiskt agerar på det viset?

Vi och dom är är inte så dumt och en högst påtaglig realitet. Som en vision för himmelriket är tanken anslående. För den tid då mänsklighetens alla knän ska böjas. Då vi blir syskon och en enda stor mänsklig familj. Då. Men nu?

Sitta still i båten

Om några veckor ska jag avskedsutfrågas i domkapitlet i Strängnäs. Ett återkommande domkapitelsärende sedan åratal för att genom intervjuer försöka ta reda på hur arbetslivet som kyrkoherde egentligen varit. Där ges den avsuttne möjlighet att reflektera över gångna år. Det borde ge en stor inblick vad man erfarit från arbetsledande stolars horisont.

Risken är förstås att man gör detta mer till något ceremoniellt och inte till en verklig utvärdering. Ett artigt avlyssnande av inläggen och frustration och besvikelse som pyser ut ger knappast förbättringar och rimliga förändringar. Där det mesta varit soligt och glatt (om sådant finnes) är anledningen att fundera över vad som behöver göras inte fullt så angeläget.

Stödet till kyrkoherdarna är särskilt i utsatta lägen mindre välorganiserat. Dilemmat är de oklara föreställningar som råder beträffande uppdelningen mellan arbetsgivaren lokalt och tillsynen från stiftet. Personalresurser avdelas naturligtvis från stiftets sida, men arbetsgivaren lokalt ska ha det formella ansvaret att ge det chefs- och ledningsstöd som behövs. Det är med andra ord bäddat för att meningarna ska gå isär.

I framtiden blir mellanchefernas situation i storpastoraten en delikat fråga. Till vem ska de gå, dess församlingsherdar eller vad de nu kommer att kallas i olika delar av landet, om det uppstår spänningar och konflikter med superkyrkoherden? Om besluten i kyrkoråd och fullmäktige otillbörligt missgynnar den församling de har ansvar för, vad kan de då göra? De förväntas ju avhålla sig från att ha egen kontakt med kyrkorådet. De egna församlingsråden lär knappast ha befogenhet och ekonomi att vidta nödvändiga åtgärder.

För den som lätt blir åk- och sjösjuk fanns det goda knep vid storm på havet. Det gällde på diverse Gotlandsfärjor att ha koll på var mitt- och balanspunkten i fartyget låg. Där kunde man uppehålla sig för att mildra effekten av havets upprördhet. Snarlikt hur det kan bli i kyrkan framöver. Många lär vilja uppsöka det läge där det gungar minst, där sjöhävningen får minst effekt. Mindre lyckat ur Kyrkans synvinkel. Vad den behöver är knappast ännu en övning i att sitta still i båten...

 

Högmässa med bön om förlåtelse

Högmässa i Visby domkyrka. Till största delen stängd för renovering. Men man har sparat ett kapell för gudstjänstfirarna. Man använde den i handboksförslaget synnerligen egendomliga förlåtelsebönen/syndabekännelsen där det jag har brustit står i centrum:

Jesus Kristus, jag kommer till dig i längtan efter läkedom och upprättelse.
Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen,
mina medmänniskor och mig själv.
Ta emot mig enligt ditt löfte
att inte överge någon som söker dig.
Ordet brista böjs brista, brast, brustit och har inte med att bryta eller förbrytelser att göra. Ett löfte eller en förpliktelse kan har brustit, likaså ett positivt band eller ett förhållande. Det jag har brutit skulle ha blivit mera begripligt, men ändå inte lyckat eftersom syndabekännelsens teologiska bas är att vi har syndat mot Gud till exempel genom att ha gjort något speciellt mot skapelsen eller mot våra medmänniskor.

Uttrycket jag har brustit borde ha någon slags bestämmelse för att bli meningsfullt. Förmodligen har man till varje pris velat finna alternativ till ordet syndat och då landat i det kryptiska. Här saknas dessutom minsta antydan till synden mot/bortvändheten från Gud. Vilket i längden naturligtvis ändrar människors övertygelser och suddar bort syndens realitet. Frontförkortning kallas det!

Att minnas

Återseendets glädje blandas med sorg och saknad. Gamla vänner och släktingar man inte sett på länge är där. Allvarliga när de kommer. Det är begravning. Vi minns och gråter. Vid minnesstunden delar vi minnen, sådana som går år och decennier tillbaka. Trots alla tid som gått, är det som allt vi varit med om hände igår.

Det korta människolivet har plötsligt flugit förbi. Vi nickar och är överens. Alla vi som är kvar. Vi ska minnas. Och absolut finna fler tillfällen att ses.

Om utvärderingen av organisationsförändringen som skulle åstadkomma Närhet och samverkan

Hur ska man göra för att utvärdera den enorma "reformen" när storpastoraten tvingades fram? Omgörningen som innebar att livskraftiga församlingar som ingick i samfälligheter berövades sitt självbestämmande och sattes under förmyndare. För visst finns det väl en plan på hur man ska ta reda på vad som faktiskt hände? Vilka framgångar som nåddes? Vad koncentrationen på organisation och storskalighet betydde för gudstjänstlivet, för församlingarnas centrala verksamheter som bibelstudier, bönegrupper, meditation och annat av betydelse för andlig fördjupning och mognad? Vad betydde förändringen för den egna missionen och människofiskandet, dvs detta att erbjuda människor lärjungaskap i tro och liv?

Här en tänkt dialog. Som i den evighetssymbol som blev kooperationens liggande åtta:

När och hur tänker ni utvärdera omorganisationen med det övertalande påståendet, den som skulle åstadkomma Närhet och samverkan?
Icke. Det tänker vi aldrig göra!
Vadå? Finns det ingen sådan plan? Hur ska Ni då veta om det var gott och rätt det Ni gjorde?
Det behöver man inte veta. Det räcker att vi säger att det är så!
Men kyrka-statreformen. Den utvärderades väl för att kunna se vad som blev bra och vad som inte blev som man påstått och tänkt? Kyrkomötet tog väl fram fakta om saken? Såg på vinster och förluster ekonomiskt i tro och liv?
Nej, varför skulle vi göra det? Vi hade ju beslutat hur det skulle bli!
Och det ni tänker när ni beslutar - så blir det alltid?
Tänker och tänker? Vi har bestämt hur det har varit, är och skall vara. Om det finns det en massa skrivet.
Det mesta om Närhet och samverkan har ni ju skrivit själva. Vackert blev det. Men ganska orealistiskt. De som tänkte annorlunda hade inget genomslag alls. Man lyssnade inte. De, vi, kördes över.
Ni hade ju fel. Vi visste bättre!
Jag trodde att demokrati hade att göra med att finna gemensamma vägar framåt. Inte bara att den starkaste vinner. En bra kompromiss som man kunde leva med hade varit att föredra.
Så kan det självklart vara. Ibland. Men eftersom vi hade rätt... Det behöver inte sägas att det blir bäst så. Som vi ville och tyckte. Utvärderingar är mest tjafs. Vi känner till vad vi behöver veta. Och det vi inte vet skadar oss inte heller!
Hur vet ni det?
Vet och vet. Så är det. Fakta! Ingen har påvisat något som skulle ha blivit dåligt eller illa med kyrka-stat reformen. Det kommer inte att ske nu heller!
Inte? Talas det sanning nu? Hur är det med partipolitikens och icke medlemmars inflytande över kyrkans linje i olika frågor? 
Vissa partistyrelser har sagt att det är just partiets folkliga stöd och förankring som gör kyrkan demokratisk. Bra, eller hur? Utan partiet och partistyrelserna inget folkliga inflytande! Ingen folkkyrka. Det har de sannerligen rätt i.
Menar du verkligen det? Att partier med långt färre medlemmar än Svenska kyrkan står för demokratin? Menar du verkligen att icke kyrkotillhöriga och de som inte delar kyrkans tro och inte vill stå för bekännelsen ska ha makt att bestämma? I Svenska kyrkan?
Egentligen inte. Men det låter bra. Och ger oss möjlighet att inte låta kyrkan tas över av medeltidstokiga reaktionära fundamentalister som avskyr kvinnfolk och har fel i det mesta. Alla de där som har befängda idéer om att de som går i gudstjänst och att de som tror har bättre koll på kristendom och sån´t - därför ska få sätta sin prägel på kyrkan. Så kan vi ju bara inte ha det!
Men så har Ni det väl i partiet? Där får väl inte de som står längst bort från partiarbetet sätta agendan? De som inte fullt ut delar partiets linje avgör väl inte vad partiet ska tänka och tycka?
Varför valde ni att ge er på de medelstora och stora församlingarna i samfälligheterna? De klarade sig förhållandevis bra. Är det inte de mängder av pyttesmå och knappast bärkraftiga församlingarna som hade behövt mer av solidarisk närhet och samverkan?
Nej, nej. Du har så fel som bara du kan ha!
På vad sätt då?
Lägg ner! Du förstår ändå inte det här: Tids nog inser de riktigt små församlingarna hur tryggt det vore att sitta vid storpastoratens köttgrytor. Det ordnar sig. Det gör det alltid.
Så för det har ni en plan? Aha!

Nu får det vara nog. Slut med obehagliga påståenden Nu får det vara nog!
Du har helt rätt. Vi är fullständigt överens. Nog har det varit länge! Just därför undrar jag när och hur ni tänker utvärdera omorganisationen med det övertalande påståendet, den som skulle åstadkomma Närhet och samverkan?
Icke! Det tänker vi aldrig göra!
Etc...

Ur askan stiger konsten fram

Konstnären Einar Forseths namn dyker upp i många sammanhang. På vykort kan det finnas. På teckningar och målningar. Han har formgivit och dekorerat porslin från Lidköping. Utsmyckat kyrkorum och Gyllene salen i Stockholms stadshus. Till och med i Kyrkornas Världsråds sessionssal i Genève finns en gigantisk bildväv av Forseth.

En servis med bilder av djuren och arken tillhör det Forseth gjorde för Lidköping. Min familj har bara några enstaka tallrikar. Men en sak är säker, varenda loppmarknad och antikaffär brukar få besök i jakten på tavlor, porslin och vykort. Av Einar Forseth!

Tro det eller ej, men i katedralen i Coventry, den som byggdes efter andra världskriget, där finns han rikligt representerad. Där han gjort ett fantastiskt mosaikgolv i ett Enhetens kapell. Dessvärre är detta rum belamrat med allsköns stolar och skärmar så att golvet inte alls kommer till sin rätt! Rummet är möjligt att använda för människor av olika tro och övertygelse. Men golvet speglar fullödigt den kristna symboliken.

Där finns bilder för evangelisterna och i centrum den Helige Ande. Einar Forseth har för denna katedral också gjort fem kyrkfönster förställande bland andra S:t Botvid och S:t Sigfried.

Katedralens arkitekt, Basil Spence berättar i ett avsnitt i boken Phoenix at Coventry (återgivet i Ingrid Böhn-Jullanders bok: Einar Forseth. En bok om en konstnär och hans verk) om mötet med Forseth. Konstnären kom som en komet med en svans av eld. Han ville göra något för katedralen. Svenskarna skulle betala, sa han. Mer finns att läsa i nämnda bok om Forseth.

När något förstörts väcks inte sällan lusten att bygga upp. Säkerligen kommer det engagemanget att även växa i styrka runt Vintrosa kyrka strax utanför Örebro som så sorgligt brann. Kyrkan restaurerades för inte så länge sedan och hade blivit ett mycket tilltalande kyrkorum där gammalt och nytt fick samspela. Einar Forseth fanns inte företrädd där vad jag vet, men väl ett verk av Bengt Olof Kälde. Vad som ska uppstå ur askan vet man ännu inte. Men nya möjligheter för kyrkan och konsten öppnar sig med all säkerhet!

Försoningslitanian

Försoningslitanian i Coventry används varje dag, antingen i den bombade katedralens kyrkoruin eller i den nya katedralen. Efter bombningarna hade någon skrivit Fader förlåt på väggen bakom altaret i den sönderbombade kyrkan. Den bön Jesus bad för dem som som inte visste vad de gjorde när de korsfäste honom. Nu har orden blivit till församlingens svar på de olika bönepunkterna. Här i snabböversättning med någon liten justering:

FÖRSONINGSLITANIAN
Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud.
 
Hatet som bygger murar mellan nationer och splittrar människor i ras och klass,
Fader, Förlåt.
 
Begäret och lusten hos människor och nationer att äga och ha det som tillhör andra,
Fader, Förlåt.
 
Girigheten som lägger beslag på händernas arbete och föröder jorden,
Fader, Förlåt.
 
Vår avundsjuka inför andras välfärd och lycka,
Fader, Förlåt.
 
Vår likgiltighet inför uppgiften att bistå fängslade, hemlösa och flyktingar,
Fader, Förlåt.
 
Lusten som förnedrar mäns, kvinnor och barns kroppar
Fader, Förlåt.
 
Stoltheten som förleder oss att lita mer på oss själva och än på Gud,
Fader, Förlåt.
 
Var vänliga mot varandra, ömsinta och förlåtande, 
Såsom Gud i Kristus förlåter oss 

 

Bombad katedral

Bloggtystnad uppstår ibland. Inte av trycktekniska skäl. Som när tidningspressen går i baklås. I mitt fall inte heller som ett inslag i fastan. Ett avstående av sådant man blivit beroende av. Ett ringa offer för att inkännande förstå vad brist vill säga. Men här i överflödsdelen av världen. Kostar bloggposter sällan särskilt mycket. Bloggarna i Vietnam och i andra diktaturer lever däremot farligt.  Kampen för det fria ordet pågår oförtröttligt. För yttandefrihet och andra mänskliga rättigheter.

Katedralen i Coventry är en påminnelse om tiden när Europa stod i brand. Ruinerna av den gamla kyrkan är ett vittnesbörd. En påminnelse om vad människor och totalitära ideologier är kapabla till. Det som händer i Ukraina av rysk annektering och ockupation leder tankarna till andra världskrigets förspel. Därför ber många av oss för Ukrainas självständighet och oberoende.

Snällhetsskadan

Den svenska skolan. Sorgebarnet som kommer att påverka valutgången i september. Analyserna, förklaringarna och beskyllningarna korsar varandra som ljungeldar i ett rejält sommaroväder. För oss på sidlinjen är det en stark upplevelse, spännande att beskåda.

Mitt eget lilla bidrag gäller snällhetsskadan. Den som drabbar när man ruckar på principer för att vara elever till lags. Eller lärare. Den missriktade snällhet som inte upprätthåller rimliga regler. De regler som skolan som "ideologisk statsapparat" ska lära eleverna, dvs hur man förhåller sig till varandra för att ett samhälle ska fungera.

Klassrummen är helt enkelt bilden av hur det framtida samhället kommer att fungera och se ut. Där har förhållningssätt och normer knäsatts. Snart nog kommer klassrumsbeteendet att avspeglas i kommunfullmäktige, i kyrkoråd och i riksdag. Uppförandet i klassrummet färgar av sig på arbetsplatser, i snabbköp eller i trafiken.

Snällhetsskadan är missriktad omtanke. Den ersätter den kärlek där omtanken inte viker ner sig. Snällhetsskadan byter sann empati mot ett ständigt sökande efter minsta gemensamma nämnaren. Värderingar, normer och koder knuffas undan av en situationsanpassad etik där målet är att undvika konflikt. Motivet är ett visst och tillfälligt lugn i klassrummet eftersom det ändå inte går att hitta ett permanent och lärovänligt arbetsklimat. Snällheten besegrar klokskapen i  att inskärpa och upprätthålla ett för inlärandet gynnsamt arbetsklimat.

Snällhetsskadan tillåter att man talar i munnen på varandra, är mer intresserad av att säga vad som faller en in än att lyssna på andra (läraren t ex). Snällhetsskadan tillåter invektiv och tillmälen, knuffar och allmän stökighet. Snällhetsskadan prioriterar ögonblicket framför livet.

Tänker jag efter är jag också ganska snäll. Liksom många jag känner. Det kan inte skada trodde jag förr. Nu vet jag bättre. Denna snällhet kan dölja likgiltighet och uppgivenhet och vara bedräglig i sin anpassningsförmåga. 

Och före går kränkningen

Hur något uppfattas har flyttat fram i betydelse så att det tillåtits överglänsa hur något var tänkt och avsett. Det är rent av så att den subjektiva uppfattningen har förkörsrätt och riskerar att tas på större allvar än det som egentligen sades eller hände. Tankekonstruktionen (ett ord som borde kunna prövas i fler sammanhang) och känslan av att ha blivit kränkt går före det som verkligen hände...

De flesta av oss är inte så kränkningsbenägna att vi drabbas. Vi står ut med en hel del. Men inte alla. Upprördheten å egna eller andras vägnar vet ibland inga gränser. Det är skada eftersom det kan förta kraften i protesterna mot kränkningar som är medvetna och avsedda att förlöjliga, förminska och förtrycka.

Omedvetna övertramp ska inte gömmas undan. Det tycks mig ibland som om de växer till nästan i samma utsträckning som kränkningsbenägenheten. Tänk om de rent av står i proportion till varandra? Ett botemedel mot omedvetenheten är bättre kunskap om människors rättigheter. Även uppövad empati och en tillämpad gyllene regel ger goda förutsättningar för ömsesidig förståelse.