Vem följer vem när vi handlar som grupp?

Idagsidan på Svenska Dagbladet har en sällsam förmåga att lyfta fram angelägna frågor. Ibland skulle jag dock önska att man inte studsade vidare så snabbt. Artikeln om att Hitta syndabocken - ett evigt behov kunde enkelt ha utvecklats till en hel serie bara den. Den utfrysning som sker av någon som utpekas som särskilt skyldig vid problem och kriser är ett så intressant fenomen att man kunde ha skrivit flera artiklar. Man kunde ha granskat hur man löser konflikter på arbetsplatser. Det är mycket vanligt att någon tvingas lämna båten. En sådan person blir sargad och stigmatiserad trots att det verkliga problemet har legat i styrningsfunktioner eller i den rådande kulturen.

Artikelns ingress låter oss veta följande: Varje dag ägnar vi oss på olika sätt åt utfrysning, mobbning och diskriminering. Eller rasism. Hur kan civiliserade människor hålla på med det? Svaret är kanske obehagligare än du anade: Jo, för att tendensen att utse syndabockar är inbyggd i vår natur. Det menar den fransk-amerikanske filosofen René Girard som nu får allt fler efterföljare.

I texten lyfter man bland annat fram berättelsen i Gamla Testamentet (3 Mosebok 16:20-22)om syndabocken som drivs ut i öknen. På samma sätt drivs ofta en av parterna i en arbetsplatskonflikt bort från sin arbetsplats genom omplacering eller uppsägning. Här kunde det varit intressant att granska några olika verksamheter. Till exempel hur det fungerar inom polisen, skolan eller Svenska kyrkan. Hur det under hårt medietryck går till hos Socialdemokraterna har ju historien om Juholt demonstrerat.

Här ett annat citat ur artikeln: Också moderna, civiliserade människor blir mobbare i vissa situationer. Den omhuldade individualismen är ett tunt lager på ytan. När gruppdynamiken drar in oss i sitt tvingande maktspel – och vi blir en mobb, just – är vi hux flux förmögna att utföra handlingar som vi aldrig skulle drömma om att göra annars.


Det behöver ju inte vara så som denna och dagens artikel på idagsidan hävdar, att Härmapor är vi allihopa. Även om vi är verkliga flockdjur finns det mer att tänka kring. Det skulle ju kunna vara så att vi alla följer John. Förekomsten av informella ledare som från en position utan ansvar ofta styr mer än de formella ledarna komplicerar bilden ytterligare. Då måste man fråga sig vem som följer vem när vi agerar i grupp.

Det skulle också kunna vara så att man i vissa lägen kan, med bevarad individualitet, interagera med många andra, som grupp, flock eller mobb. Flockbeteende och individualitet behöver alltså inte vara varandras motsatser. Många kan tänka sig att ingå i gruppen och flocken, men på sina egna villkor och med sina egna förbehåll.

Sverige är ett land där det individuella står högt i kurs. Vad gäller antalet ensamhushåll är vårt land världsledande. Här ifrågasätts auktoriteter starkt och många människor vill inte inordna sig i andras föreställningsvärld. Ta till exempel frågan om kyrkans tro. Många hävdar att de har en tro, men betonar nästan automatiskt att de inte tror som kyrkan. Vi som i höga nord varit monokulturella och uniformt homgena har alltmer förfinat och utvecklat konsten att på en gång höra till, men ändå inte riktigt vara med.

Om det är så skulle det kunna förklara varför skulden alltid verkar vara, eller är, någon annans.

Vad samlar dom?

Upplever att jag nog borde bjuda på ännu ett musikaliskt kort fyndat på en loppmarknad i Olaus Petri färsamlingshem. Kortet postbefordrades året 1901. Denna gång föreställande Carl Maria von Weber. Det är sänt från Sundsvall den 27/11 1901 till en person i Haparanda med ett för oss ofattbart yrke: den t.f. Gränsridaren Rislund.

Att det handlar om samlare står klart. Texten anger: Mottagit Edert originella kort, hvilket jag anser som ett af de värdefullaste i min samling. Skulle Ni ha lust fortsätta korrespondensen, torde Ni godhetsfullt underrätta, hvad kort jag bör sända...

Men vad samlar de egentligen på? Frimärkena eller vykorten?

Ett musikaliskt kort från 1901

Visst vore det själviskt att undanhålla stillsams vänner ett avkortfynden från loppmarknaden i Olaus Petri. Ett musikaliskt vykort. Chopin i egen hög person. Kortet ingår i en vykortsserie med stora kompositörer. Kortet är enligt tryck på framsida importerat av Axel Eliassons konstförlag i Stockholm. Ett av Sveriges verkligt betydande kortföretag.

Chopinkortet är avsänt från Sundsvall den 6/7 och ankomststämplat i Harapanda den 8/7 1901. Den som fick kortet var e.o. (extra ordinarie) Tullvaktmästaren Hugo Rislund. Meddelandet finns fint präntat på framsidan, eftersom det på baksidan inte finns något utrymme för personliga hälsningar. Den skrivna hälsningen lyder:

B. Hugo.
I Finland har utkommit ett par brefkort med afbildningar af Finlands frimärken och vapen m. m. i färgtryck och med påtryck: ”Till minne af Finlands frimärken”. Om du skulle komma öfver dessa antingen i begagnadt eller obegagnat skick, så sök att förvärfva dem. Kanske de kunna finnas att köpa i Torneå. Jag har visserligen hört att de blifvit beslagtagna, men det oaktadt torde nog en del finnas kvar. – Gust. Olsson och jag gjorde under båda midsommardagarna en tur till Östersund, där vi hade det ganska trefligt, samt uppsökte en del gamla bekanta. På artilleriet gjorde vi en hastig visit – men jag träffade där ingen bekant, utom Fr.Rd. Vi gingo genom stallarne ett slag samt åsågo en hinderridt. Dagen därpå skulle dans och idrottstäflingar försiggå, men vi fingo ej tillfälle att närvara vid dem. – Oscars intressanta samling besågo vi äfven och funno den utan all gensägelse oöfverträffad, ordnad som den är på ett mycket vackert och tilltalande sätt. –Här hemma må vi alla bra. Hjärtliga hälsningar! D br P.W. Rislund”

De ålderdomliga språket har sina nästan potiskt klingande uttryck. Vad sägs om: Oscars intressanta samling besågo vi äfven och funno den utan all gensägelse oöfverträffad… Besågo, funno, gensägelse...

Vår loppmarknad blev framgångsrik

Loppmarknaden i Olaus Petri igår resulterade i nästan 20 000 kronor. Två tredjedelar av dem går till Ilemera, skolan i Tanzania. Många jobbade och slet för att få ihop allt med café, korvförsäljning och loppisborden. Några fyndade. Själv införskaffade jag ett antal årsböcker från Grönköping, några extra fina vykort, 3 CD-skivor a 5 kronor styck samt sex ganska ordinära glasassietter.

En katt med ljushållare. Med stiliga blå ränder. Och med en svans som låter hälsa att vi skulle kunna bli vänner... Ingen köpte katten, om jag såg rätt. Stämmer det har han gått vidare till Erikshjälpen i Örebro.

Församlingens målsättning att under året samla in 100 000 kronor till Ilemera ter sig numera mycket realistiskt. Vi har redan passerat 37 000 - vilket innebär att en tredjedel av målet är avklarat.

Loppis ger arbete i Tanzania

Denna dag - en loppisdag. I grannförsamlingarna har man loppmarknader. Även i Olaus Petri blir det loppis. Storloppis till och med. Många har hyrt bord. För att kränga sina tillhörigheter. En seger för återvinningstanken. Innan något slängs bör det ha passerat minst ett loppisbord.

Församlingen stöder en skola i Tanzania: Ilemera. Där ungdomar vars föräldrar gått bort i AIDS får en yrkesutbildning. En betydande del av dagens intäkter går till denna skola. Detta jubileumsår - Olaus Petri kyrka fyller 100 - har församlingen satt ett mål. Tusen kronor för varje år kyrkan funnits skall gå till denna satsning på ungdomars framtid i Tanzania. De får en möjlighet att försörja sig. Och bli yrkesverksamma.

Om detta kan man läsa här. Men även på OP:s hemsida. Som nu gjorts om och använder samma plattform som Svenska kyrkan på riksplanet.

Ryggar

Idag tänker jag på dem som fått se ryggar där det nyss fanns ansikten. De som blivit vägda på vågar och befunna för lätta eller felaktiga och opassande. De som blivit förtalade istället för samtalade. Dessa som den nya rättroheten dissat. Och skulle jag ha drabbat andra med sådant beteende hoppas jag på insikt och omvändelse. Försoning och nåd, måtte sådant få råda. I kyrkan.

Medlemstappet i kyrkan

Lämnar man Svenska kyrkan för något den gjort? Eller för sådant den borde men inte klarat? Eller därför att den bara lät bli? Kort sagt: får kyrkan skylla sig själv?

Vore det inte rimligare att tänka att kyrkan inte hade mycket med saken att göra? Att det var helt andra orsaker och krafter som åstadkommit fanflykten...

Vi tror förhållandevis blint på sambandet vi kallar orsak och verkan. En dag ska det framstå klart att medlemstappet var en följd av sådant som låg långt tillbaka i tiden. Fantomsmärtor från en avhuggen tro.
Eller utlöst inte av vad kyrkan gör, utan av vad den är. Och det är inte mindre allvarligt!

Låt oss behålla eljest

Programmet Språket i Sveriges Radio är underhållande. Över hövan. Vilket lär betyda i alltför hög grad. Men så är det inte. Utan synnerligen underhållande! Härförleden talade man om regeringens svarta lista! Låter som hämtad ur en billig deckare. I den listan upptas ord som man bör undvika på grund av att de är svåra att förstå, dubbeltydiga eller ålderdomliga och högtravande.

Ett sådnat ord är bestirda. Som kan betyda att man invänder mot något eller att man faktikst ska stå för fiolerna. I programmet uttytt som så att man stridit och vunnit.

Alla bör ha koll på den svarta listan. I den erbjuds man bra ersättningsord. Så här kan det se ut:
nöjaktig     godtagbar/som får godtas
obilligt        oskäligt
olägenhet    ibland besvär/problem

I min ungdom visste vi att somliga personer var eljest. I svarta listan erbjuds ersättningsorden annars/annat/på annat sätt. Det låter mycket noblare att vara eljest. Jag minns det inte heller som något nedsättande. Mer ett neutralt konstaterande att människor var olika. Trivialiseringen får inte gå för långt. Låt oss alltså behålla eljest!

Stoppa Finansdepartementet!

I skymundan förbereds drastiska förändringar inom begravningsväsendet. Få har uppmärksammat den genomgripande förändring man föreslagit. Ett par debattörer i Svenska dagbladet har dock sagt ifrån. Anders Ekegren och Curt Fredriksson markerar att förslagen inte kan godtas bland annat eftersom de strider mot den åtskillnad som kyrka-stat innebar. De skriver:
Vi tycker det är anmärkningsvärt att regeringen lägger sig i kyrkans angelägenheter.

Syftet med den förändring som finansdepartementet planerar är att ta ut en enhetlig avgift i hela landet (utom i Stockholms stad och Tranås där kommunerna, och inte Svenska kyrkan, är huvudmän för begravningsverksamheten). Diverse byråkratiska och administrativa skäl anges, som att Skatteverket inte längre ska registrera församlingsnivå i folkbokföringen.

Debattörerna fortsätter: Att avgiften blir samma i hela landet – oavsett vad kostnaderna för begravningsverksamheten de facto är – påstås leda till att den enskilde får en större acceptans för avgifterna. Vår bedömning är att det är tvärtom. Avgifter får legitimitet om de är begripliga och om det finns en koppling mellan service och avgift.

Uppenbarligen kommer det nya fördelningsansvaret att vältras över på Svenska kyrkan centralt. Om förslaget går igenom. En modell skulle påtvingas kyrkan i strid mot kyrkans egen struktur och organisation. Plötsligt skulle delar av kyrkan på riksplanet ges ett slags överordnad myndighetsfunktion med rätt att bestämma över den lokala verksamheten. Makten att fördela begravningsavgiften kommer att centralstyra begravningsväsendet.

Finansdepartementet föreslår i sin promemoria att: En enhetlig begravningsavgiftssats ska gälla för den begravningsverksamhet som bedrivs under Svenska kyrkans huvudmannaskap. Det innebär att alla som är folkbokförda inom de förvaltningsområden där en församling inom Svenska kyrkan är begravningshuvudman ska betala begravningsavgift enligt samma avgiftssats. Avgiftssatsen ska bestämmas genom att huvudmännens samlade kostnader för begravningsverksamheten divideras med den totala beskattningsbara inkomsten för de personer som omfattas av avgiftssatsen. Skatteverket har sedan att redovisa de uppburna avgifterna till Svenska kyrkan centralt som i sin tur får administrera utbetalningarna till respektive huvudman. I de fall en kommun är huvudman för begravningsverksamheten ska alltjämt kommunen fastställa avgiftssatsen för dem som är folkbokförda inom kommunen. Läs hela promemorian här.

Folkbokföringsutredningen har föreslagit att ingen längre ska vara folkbokförd i en församling utan enbart på fastighet i kommun. Därmed försvinner den uråldriga uppdelning som under århundraden utgjorde grunden för den folkbokföring som kyrkan byggde upp. Konsekvensen blir också att församlingarna i Svenska kyrkan kommer att få svårt att veta hur många som är bosatta inom det territoriella ansvarsområdet. Det kommer att behöva byggas upp nya system för eventuell överföring av sådan information. Man kan då undra hur stor vinsten egentligen blir för stat och kommun om man stryker församlingarna.

Folkkyrkosystemets grundvalar rister när det offentliga samhället alltmer distanserar sig från sitt förflutna. Nog kunde man förväntat sig att Svenska kyrkan konsulterats innan liknande förslag om folkbokföring och begravningsavgift läggs på bordet. Mitt förslag är – stoppa Finansdepartementets promemoria! Dra tillbaka förslaget om begravningsavgift. Börja om och gör det i nära samarbete med Svenska kyrkan! Och då även med vilja att förstå och lära av erfarenheterna och kunskaperna på lokaplanet.

Vinylen i skåpet

Plockade fram mina gamla vinylskivor för några dagar sedan. Inlåsta i ett skåp. Inte använda på flera år. Hittade en storhet som Guillaume Dufay. Inte många som hört denne belgier, tror jag. Att 1400-talet ger en annan musikalisk värld kan man förstå. Men att förflytttas in i dena klangrika stämsång är som att landa i ett annat universum. Väl värt att utforska.

Plötsligt dyker moderna gamla godingar som Al Jarreau upp. Hans namn hörs sällan i melodifestivalernas tid. Trots att hans musikalitet och sångstil kunde inspirera och utmana. The Crusaders Japanska konsert Ongaku Kai i guldigt fodral påminde om andra tider. CD-skivan säljs för 80 Euro men min vinylplatta är inte ens värd 6. Om man nu måste värdera...

Men visst hisnar det en aning när plöstligt en av mina gamla LP-skivor säljs för flera hunda Euro. Hur det nu kan komma sig. Uppenbarligen finns det folk som oerhört intensivt gillar Grachan Moncur III och skivan African Concepts! Men så är han en fri jazztrombonist som spelar på sitt eget sätt.

Men vad spelar det ´pekuniära för roll? Musiken! Det är den som engagerar. Lyssna själv. Här och där på nätet finns möjligheter att höra det mesta. Varför inte börja på 1400-talet?

Go home!

Med misstänksamhet möts den som är förkyld i influensans tid. Det skulle ju kunna vara... Är du säker... Nej, kom inte hit, ta mig inte i hand, stanna där borta! Förr hade influensorna namn. Som dunderstormarna. Själv har jag haft både Asiaten och Hong Kong! Man borde ge dagens influensor namn när de avfolkar arbetsplatser och dagis. Har Du haft Swedbank? Nordea då? Och jag som fick Handelsbanken. Det var inte roligt. Fick stanna hemma en vecka, och sedan ett par till. Som bonus!
Men. Ska man undvika att smitta får man hålla distansen. Vi får väl överbrygga alla avstånd med nya och andra former av närhet. Vad ska man då göra?

Le lite mer. Rekationen kommer genast. Vad står han där och flinar åt. Har jag sås på slipsen?
Vinka åt varandra. Tror han att det här är en fotbollsmatch?
Eller lägg vördsamt högerhanden över hjärtat. Nej, hjälp, nu har han bröstsmärtor också.
Buga och sätt ihop händerna som en from Lucia. Det är som jag alltid har trott - han är buddist!
Räck inte ut handen till hälsning och understryk att du inte tar i hand eftersom du inte mår så bra. Hm, han är verkligen sjukt högfärdig!

Så nu prövar jag att undvika kontakt och hälsningar. Istället tycks jag oftast gå nerhukad med sänkt blick. Snörvlande och hostande. Har du sett hur konstigt han går. Som en tjuv om natten. 

Det syns att jag verkligen ville att jag vore någon helt annan stans. Försöker omärkligt trippa fram bland alla människor som om jag inte fanns. Det är ingen höjdare. Alla ser på mig. Så blir det när man försöker smyga omärkbart. Jag skulle vilja vara väldigt osynlig. Inom mig hörs reaktionen från alla som klentroget betraktar min framfart: beter man sig så där konstigt måste man ju ha influensa! Vad gör han här bland oss andra. Gå hem! Hör Du inte? Go home!


Bidraget ovan är i huvudsak ett återbruk från 2009 års influensaperiod.

Annat tar kraften

Nattsömnen blir sisådär. Utan förvarning gjorde barndomen sig påmind. Vattkopporna vaknade till. Nu som ett brett band från bröst till rygg. Nu förstår jag varför nyvaknat vattkoppsvirus kallas bältros. Det både syns och känns. Som ett glödgat bälte runt bålen. Lysande och obehagligt. Värkande. Så det kan bli.

Ena dagen är tillvaron fylld av frågor om kyrkans organisatoriska framtid. Nästa dag är allt detta bortträngt. Undanstuvat. Nerpackat. Ungefär som man behandlar en gammal lärobok, läst för länge sedan. Annat har kommit istället. Men snart nog måste jag leta fram alla de där frågorna jag stoppat undan. Någon ska nämligen snart utröna hur en möjlig och lämplig framtid för kyrkan lokalt kan och bör organiseras.

För stunden är det annat som tar kraften och energin. Så kan det bli. 

Kyrkoherden blir chefernas chef

Vad är en kyrkoherde? Det kan verka som en oviktig fråga med en föråldrad prästfixering. Ändå måste frågan lyftas utifrån Strukturutredningens förslag. Strukturutredningen lägger en enda mall över alla församlingar och pastorat oavsett om det handlar om storstad eller landsort. Så diskuteras att Malmö
ska bli ett enda pastorat med 150 000 kyrkotillhöriga. I Öre­bro vill några församlingar bryta sig ur samfälligheten för att bli självständiga och inte reduceras till distrikt i ett storpastorat.

Vad är en kyrkoherde? Hur vi svarar säger något om vad en församling är, om gudstjänstliv och kyrkostruktur. Om en kyrkoherde ska vara en överordnad ansvarig administratör kan ett pastorat vara nästan hur stort som helst. Då blir kyrkoherden chefernas chef. Nya stora pastorat måste ju delas upp i tydliga distrikt eller ”församlingar” med mellanchefer. Det pastorala ansvaret kommer med nödvändighet att delegeras från kyrkoherden till dessa distriktschefer. Vi får då lokala chefer, inte med nödvändighet inom vigningstjänsten, och församlingsråd utan kyrkoherde som blir beroende av delegationer. Dessa kan alltid återtas eftersom makten koncentrerats till pastoratkyrkorådet. Kyrkoherden blir alltmer en förvaltningsdirektör bunden till administrationen. Den personliga delaktigheten i församlingslivet går förlorad.

En kyrkoherde ska naturligtvis vara ansvarig för det lokala församlingsbyggandet, det levande gudstjänstlivet och finnas i verksamheterna och de själavårdan­de relationerna. Ett pastorat måste då ha hanterbar storlek med lokal närhet. En kyrkoherde utan ett altare och en predikstol blir bara en halv präst, en administratör och chefernas chef. Närheten försvinner. Ett nytt avstånd uppstår mellan beslut och genomförande, mellan de lokala förtroendevalda och den pastoralt ansvarige kyrkoherden.

En kyrkoherde behöver ha en fungerande relation till församlingsbor och aktiva gudstjänstfirare, till dem som dennes pastorala ansvar omfattar. Det krävs att man kan mötas ansikte mot ansikte. Då handlar det om närhet och samverkan i verklig mening, inte distans och beslut ovanifrån.

Före år 2000 fanns ett tydligt uppdrag. Kyrkoherden var biskopens och stiftets lokalt ansvarige präst. Denne var anställd av stiftet, visiterades med sin församling av biskopen och hade den av biskopen utsedde prosten som sin närmaste chef. Ska Svenska kyrkan förbli en episkopal kyrka måste kyrkoherdens roll stärkas, inte som administratör av allt större enheter, utan som pastoralt ansvarig i det lokala. Den kyrkoherderoll ”Närhet och samverkan” resulterar i ger inte utrymme för det praktiska pastorala ansvar som Svenska kyrkan tidigare alltid sett som kyrkoherdens främsta uppgifter.

I kyrkohandboken betonas bland annat att kyrkoherden ska förkunna Guds ord, förvalta sakramenten, leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten. Kyrkoherdens uppgift är att vara församlingens andliga ledare. Kyrkoherden ska också uppmuntra och inspirera medarbetarna, fördela uppgifterna i församlingen och verka för församlingens tillväxt i tro på Herren. I de nya storpastoraten får kyrkoherden till stor del andra uppgifter!

Svenska kyrkan har fortfarande kvar något unikt – en lokal närvaro. Medan post och bank, försäkringskassa och kommunhus har flyttat allt längre bort från det lokala, och deras tjänstemän blivit alltmer anonyma, så har vi i våra församlingar och pastorat ännu kvar denna närvaro. Flertalet medlemmar i Svenska kyrkan har ett ansikte på någon av hennes företrädare. Ofta har man mött och vet vem kyrkoherden är. Vi måste värja oss mot den anonymisering som de enorma pastoraten riskerar att medföra, någonting som på sikt kommer att få en ökad medlemsflykt till följd.

Problemet med gigantiska pastorat är inte superkyrkoherdens eventuella administrativa kapacitet. Problemet är att kyrkoherden inte längre kan leda församlingens arbete och därmed upphör att vara en närvarande pastoral och andlig ledare.

Organisationsförändringar är i kyrkan också teologi – ecclesiologi. Vi är inte negativa till nödvändiga förändringar. Men de nu föreslagna organisatoriska omvälvningen innebär att man skapar ett annat pastoralt synsätt och en ny kyrkoherderoll som förvaltningschef som går stick i stäv med kyrkans tidigare syn.

Berth Löndah
kyrkoherde,
Bunkeflo församling, Malmö

Lars B Stenström
kyrkoherde,
Olaus Petri församling, Örebro

Kurt Sundén
kyrkoherde emeritus
Spånga-Kista församling, Stockholm

Helena Törnkle
kyrkoherde,
Oxie församling, Malmö

Debattartikel publicerad i Kyrkans tidning 2012-02-29

Citat ur Kyrkohandboken:
En kyrkoherde skall, som varje präst,

förkunna Guds ord, förvalta sakramenten,
leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten,
undervisa och utöva själavård.
(Kyrkoherden har därtill ett särskilt ansvar
för pastoratet.)
Kyrkoherdens uppgift är
att vara församlingens/församlingarnas andliga ledare
och tillsammans med (övriga präster)
de förtroendevalda tillse
att allt ske med god ordning
och efter Guds vilja.
Kyrkoherden skall planera och samråda,
uppmuntra och inspirera medarbetarna,
fördela uppgifterna i församlingen
och verka för församlingens tillväxt i tro på Herren.

Bevara eller klippa och klistra...

Gudstjänstens inre rum kräver att dess yttre ram ligger fast. Hur myucket människor än vill ge sitt bidrag, sätta sina spår, finns det något som är viktigare. Att bevara det vi ärvt. Bakom och under generatiuoners invanda ord finns hemligheten gömd. Mysteriet hålls vid liv. Förvandlas gudstjänsten till en klippa och klistra-aktivitet leder det bort från koncentration och djup.

Vill man hellre omskapa alltihop får man väl göra det. Men till vad nytta? Där åker barnet ut med badvattnet...

Att avstå

Någon sa, du har verkligen inlett fastetiden genom att avstå från föda. Med en syftning på elkonverteringsbehandlingarna. Två gånger fastade jag på läkarnas order för att kunna behandlas på riktigt sätt. Inte så jag hade tänkt mig. Fastetidens begynnelse. Men ibland blir det inte som man tänker.

Jag har prövat att avstå från mat. Nu ska jag försöka avstå från att ta sjukvården i anspråk...

Fastan har börjat

För dem som gick i högmässan, eller någon annan kyrkans gudstjänst, blev det påtagligt att fastan har börjat. Ingen lovsång. Den uteblir under fastetiden. Inget halleluja efter evangelieläsningen. Istället en bibelvisa: Saliga de som hör Guds ord... Sedan en sjungen litania (kyrkans förbön). Och inget avslutande tacka och lova Herren...

I Olaus Petri har dessutom den centrala delen av altarskåpet fått ett förhänge av lila tyg. Där bakom döljs nu uppståndelsescenen då Kristus med uppvaktande änglar lämnar graven. Förbi sovande romerska vakter. Det tygstycket påminner också om fastetiden och vandringen mot Jerusalem och Golgota.

Även söndagarnas firningsämne och psalmval har en mer sordinerad ton än vanligt. Men där finns även motiv av kamp och motstånd. Ett nästan apokalyptiskt uppdukande av den "sista striden". Vilka är ämnena i Evangelieboken?

Askonsdagen - Bön och fasta
1 söndagen i fastan - Prövningens stund
2 söndagen i fastan - Den kämpande tron
3 söndagen i fastan - Kampen mot ondskan
Midfastosöndagen - Livets bröd
5 söndagen i fastan - Försonaren
Palmsöndagen - Vägen till korset

De intresserade kan gå in på församlingarnas fastesida i Örebro. För att få tankar och tips.

Läs om fasta i DN
På Wikipedia
eller hos New Advent, katolsk encyklopedi, om fasting

Den anonymes namn

De rumänska tiggarna i Örebro

har inga namn – för oss
ändå heter de något
De har förnamn och efternamn
som de fått av far och mor,
och de har syskon och kusiner
de ingår i en familj, en släkt

En tiggare, en flykting, en svältande
angår oss tydligen mindre
så länge anonymiteten råder
Ibland är denna anonymisering ett sätt för oss
att skydda oss – från tyngden av andras lidande
och från den moraliska plikten, och skulden.

Ur en ny predikan på Ordrik.

Konverterad och glad

Jag, en konvertit. Så nu känner jag mig lugn och trygg. Igen. Konventerad och glad. Jag tog helt enkelt de goda råden och lät det hela ske... Man ska inte dröja för länge med sådana viktiga beslut har ja förstått. Det absolut bästa är att få det gjort!

Klockan 02.00 den förflutna natten vaknade jag och insåg att jag nog behövde få en förändring till stånd. Eftersom tanke och handling ibland är ett, gjorde jag slag i saken. Jag kastade mig i en taxi och genomgick nödvändiga samtal och tillhörande utfrågningar och undersökningar. Sedan fick jag gå hem för att fundera över situationen. Tidigt i morse återvände jag och strax före klockan 11 blev det hela av. Då hade man nagelfarit mitt hjärta och min njure. Granskat mig innan och utan och befunnit mig lämplig för konertering.

Metoden är ganska olik det som sker vid andra konversioner, på det religiösa och konfessionella planet. Men slutresultatet kan nog sägas bli ett och detsamma. Tänker jag. Man sövde ner mig och sände elektricitet genom mitt hjärta. Flimret försvann, hjärtklappningen stillade sig och när jag på detta sätt konverterats kände jag mig lugn och trygg. Varm om fötterna!

När jag tacksam efter suveränt omhändertagande och god och effektiv vård fick vända hemåt igen blev avskedsorden: hälsa katten!

Vad är det som adlar?

Från det ena till det andra. Ska den väntade tronarvingen bli hertig eller hertiginna? Ja, så blir det säkert. Frågan är över vad? Nerike kan ju behöva lite ytterligare glans. Och blir det inte så kan säkert Gotland ligga bra till. Oscar Bernadotte var hertig av och över semesterparadiset där befolkningen lever under ovanligt knappa omständigheter, med hög arbetslöshet och låga löner för de som arbetar. Så länge monarkin består, ska den naturligvis tjäna något till. Varför inte skaffa sig en förkämpe av kunglig ätt? Hellre det, än ingenting alls.

I slutänden är det inte titlarna som adlar. Det gör godhet och hjärtats värme!

Kyrkans insats ska inte gömmas undan!

Diskussionen om kyrkans plats i vårt samhälle fortsatte denna morgon då jag i Nerikes Allehanda fick in följande replik:

Hur kommer det sig att man alltid framställer vetenskap och religion som motsatser? Förmodligen därför att man tror att vetenskapen är saklig och enbart handlar om kunskap. Religionen förmodas å andra sidan att utmärkas av ”vidskepelser, tron på det övernaturliga, samt bristande kvalitetskontroll”. Så skriver Anders Hesselbom när han ska bemöta min artikel om att kyrka och religion inte kan förvisas till någon privat sfär. På sin blogg kallar han dessutom mitt inlägg för ”religiöst mumbo jumbo”


Visst finns det exempel på brister i den kristna kyrkans förhållande till ny kunskap och nya vetenskapliga rön. Men man får inte heller glömma att kyrkan faktiskt byggt åtskilliga universitet och på många sätt har omhuldat forskning och vetenskap. Vetenskapen då, är den alltid felfri och god? Några av vetenskapens brister kan man just nu beskåda på Örebro läns museum där utställningen (O)mänskligt berättar om ”skelettsamlare, rasbiologer och normer i en tid då rasbiologiska idéer var allmänt accepterade och människor kategoriserades och dömdes ut i vetenskapens namn”, som man skriver i sin presentation. Bakom utställningen står Forum för levande historia, Etnografiska museet och Riksutställningar. Den utställningen bör alla se! Men kom ihåg, man kan inte förkasta vetenskapens strävan efter vetande och kunskap för att förfärliga ting hänt i dess namn. Lika lite som man kan förkasta religion och kyrka utifrån avarter och undantag!

Det finns en strävan att portförbjuda kyrka och religion från att vara aktörer i det svenska samhällsbygget. Just religionen beskylls för att vara ett sådant särintresse som måste hållas borta från det offentliga, från stat och kommun, från politik och parlament. Dessa åsikter är rotade i en ensidigt negativ bild av vad religion och kyrka är och gör. Anders Hesselbom går steget längre och varnar för religion, ty den kan skena och ”saknar verklighetskontakt”. Denna hans bild av religion är ovetenskaplig och har inte mycket med verkligheten att skaffa!

I Europa finns många exempel på att kyrkor producerar en betydande del av den välfärd vi i vårt land fått för oss att bara staten kan tillhandahålla. Låt Europa få bli ett exempel på att kyrka och religion har mycket att bidra med till samhället, till det offentliga. Antireligiösa stämningar ska naturligtvis inte få tvinga religion och kyrka till större passivitet och tystnad! Religionens bidrag och kyrkans insats ska inte, kan inte, gömmas undan och låsas in!

Mitt första inlägg.

Anders Hesselboms inlägg

Fastan inleds på Askonsdagen

Fastetiden har förlorat det mesta av sin fastekaraktär, om man tänker på hur det ser ut inom Svenska kyrkan. I andra samfund, särskilt inom de ortodoxa, finns det fortfarande både fasteregler och observans.

För att försöka aktualisera fastan och göra den intreessant har församlingar inom Svenska kyrkan i Örebro startat en fastesida. Den fungerar ungefär som en adventskalender. Under fastans 40 dagar kommer varje dag kl 07.00 tips att presenteras över hur man skulle kunna göra fastan meningsfull, t ex genom att avstå annat än föda. Eller genom att förenkla och förändra hur man lever den kommande dagen.

Kommer fasteförslagen att göra fastandet enklare? Knappast. Men möjligen mera aktuellt och personligt utmanande. Mera omväxlande och engagerande kan det i alla fall komma att bli.

På onsdag inleds fastan. Då är det Askonsdag och i en hel del kyrkor hålls Askonsdagsmässor då man i gudstjänsten lyfter fram bön och fasta. Under mässan kan man bli korstecknad i pannan med aska som tecken på viljan till omvändelse och bot.

Det finns många sätt att ge upp något under fastan för att leva enklare och solidarsikt. Här ett antal moderna fastetips.

Småpratets teologi

Småpratets teologi är på modet. Envar sin egen teolog. På ett sätt alldeles riktigt. Teologi är inte bara det som står i akademiska böcker. Eller produceras i fackteologernas skrivarverkstäder. Orden och tänkandet om Gud kan inte fjättras. Kedjas fast vid professorernas skrivbord.

Många har gjort alldeles egna erfarenheter av Gud och Guds väsen. Och det är nödvändigt och klokt att sätta ord på sådana erfarenheter. Men tror någon att man skulle kunna ersätta kyrkans teologiska tradition, dess insikter och kunnande, med smågruppers samtal har man gått vilse. Ta bara den systematiska teologin, dogmatiken. Den är en nödvändighet för en levande kyrka. Annars kan vi lätt få för oss att vi var och en kan uppfinna och konstruera en bättre mera kundanpassad kristendom. Utan hänsyn till det kyrkan redan genom sekler brottats med och tänkt ikring.

Alldeles sant är att samtiden ställer andra frågor än den tidiga medeltiden. Lika sant är att vår tids stora utmaningar är annorlunda än de som 16- och 1700-talet färgades av. Trots det rymmer teologin genom sekler en myckenhet av tankestoff som inte kan negligeras. Därför är en kyrkas lärotradition inte något som började alldeles nyss. Inte heller är den något som vi kan eller ska bortse ifrån. Det allvarliga är att det börjar bli trendigt att tycka att det bästa vore att hitta på nytt.

Jag skulle önska att fackteologerna oftare och tydligare stod upp för sina discipliner, och att kyrkan (här tänker jag mest på Svenska kyrkan) genom sina biskopar talade med större tydlighet, om hur det egentligen förhåller sig med kyrkans lära. Nu infinner sig inte sällan ett mummel vad man än talar om, frälsning, synd, försoningslära... En ny katekes med klara verba, det är en nåd att stilla bedja om. För det är väl fortfarande så att det är den apostoliska kristna tron som är norm? Den kan ju inte gärna ersättas av tillfälliga grupparbeten eller mysiga samtal, hur uppbyggligt äkta och nära de än må vara...

Vem har "släppt in" religionen?

Min artikel i Nerikes Allehanda fick idag en replik från Anders Hesselbom. Han försökte bemöta mina synpunkter om att kyrka och religion inte kan reduceras till någon privat sfär. Han skriver bland annat:
Kyrkan har samma möjlighet som alla andra att höras i den offentliga debatten, och Svenska Kyrkan har bättre förutsättningar än de flesta. Eftersom vi vant oss med deras närvaro i samhället, släpper vi in dem på fler platser än vad som egentligen är lämpligt att släppa in en intresseorganisation, och faktiskt på fler platser än vad som är lämpligt i ett land som ska föreställa att vara sekulärt.

Hesselbom påstår att "vi vant oss vid deras närvaro i samhället, släpper vi in dem..." Man kan undra vilket vi detta är? Ett vi som förmodligen utesluter 70 % av medborgarna, dvs alla som tillhör Svenska kyrkan. Räknas dom inte? Har inte deras röster och synpunkter någon betydelse? Vem eller vilka är det som har släppt in kyrkan?

Hesselbom fortsätter: Lars B Stenström nämner katastrofhjälp som ett exempel på där kyrkan förekommer, och hänvisar även till den samlade erfarenheten som finns i kyrkan. Här gäller det att förstå att vetenskapen alltid kommer att ha ett enormt försprång över religionen, genom hur metodiskt och effektivt man samlar in kunskap, utvärderar metoder och kunskapsmässigt står på varandras axlar.

Katastrofhjälpen är verkligen humanitär. Den visar i praktiskt handling en solidaritet med världens många fattiga och utsatta. Exemplet tog jag upp eftersom religion för många ateister mest verkar vara något negativt. Kan samhällen verkligen behöva avstå från denna handfasta insats?

Jag har sänt en replik på Hesselboms debattartikel till Nerikes Allehanda.

Nåd, förlåtelse och frälsning

Läser i Kyrkans tidning att syndabekännelsen kan komma att bli ett valfritt moment i förslaget till ny handbok. Blir det så bäddar man i Svenska kyrkan för att trevlighetsreligionen får breda ut sig. Varmt och gott och total tolerans? Gulligt och gott?

Alla försök att förminska ondskans och syndens realitet underminerar också det som är kristendomens stora erbjudande: nåd, förlåtelse och frälsning. Med en minimerad synd och skuld, ja med den borträknad, behövs ingen korsdöd, ingen försonare, ingen förlåtelse.

Fri att vara kyrka?

Någon ringer efter att ha först nu ha förstått vilka konsekvenser utredningen Närhet och samverkan skulle få inom Svenska kyrkan. Som en Gudrun - en storm där stora församlingar fällts. Och förklarats omyndiga, säger personen. Och där kyrkobyggnader och inventarier glider ur församlingarnas händer.

Somliga gillar det. Tror att det innebär att man får mera tid att vara kyrka. Man slipper liksom bekymra sig för det jordiska och materiella. Som om det inte ingick i uppgiften att vara kyrka, detta att hantera ekonomi och fastigheter. Så sa man också efter kyrka-stat. Då skulle det bli en väldig betoning på uppdraget. Äntligen får vi bli kyrka när vi slipper det statliga oket,sas det. Så fel man hade! Det fanns andra ok som var betydligt tyngre. Orden om frihet att vara kyrka har ganska kraftlösa fallit till marken.

Svenska kyrkan får en ny möjlighet

Arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen tillhörde de tongivande folkrörelser som kritiserade och dränerade Svenska kyrkan under 1800-talets slut och 1900-talets början. Skulle man vara riktigt religiös, religiös på riktigt, blev frikyrkan det trovärdiga alternativet. Där fanns inte kopplingen mellan politisk makt och religion. Svenska kyrkan som så länge vid sidan om sin roll som kristen kyrka varit ett redskap för makten genom att tillhandahålla den ideologi, det kitt, som höll samhället samman var komprometterad. Näst intill förbrukad som livsväg.

Frikyrkan var nästan obesmittad av samröre med stat- och kungamakt. Men många ledare inom politik och frikyrka värnade ändå Svenska kyrkan som en folklig uppfostringsanstalt. Där fick folk lära sig vad som gällde, hur man skulle bete sig. Normer och värderingar förmedlades och befästes. Kristen fostran kunde bibringas det uppväxande släktet genom gudstjänsten och konfirmandundervisningen. Dessvärre är den kyrkliga seden på många håll helt bruten...

Fortfarande kan man ana denna spänning mellan frikyrkan och Svenska kyrkan. Först nu i den postmoderna tiden tycks tidvågen byta riktning. Nu kan man återvända till Svenska kyrkan och finna en gudstjänst som är förankrad i bibel och tradition. Ren från jippo- och eventkristendomen. Svenska kyrkan får just nu en helt ny möjlighet!

Även om en ström just nu söker sig till Svenska kyrkan så går en annan mot alltmer individualitet och privatism. Att Ma Oftedal väljer att just i dag avsluta sin relation till Svenska kyrkan och avsäga sig sitt prästämbete får illustrera det senare.

Men fortfarande kan man här och där inom Svenska kyrkan finna den urkyrkans apostoliska tro som är en frisk källa att ösa ur. Den gömmer sig inte för samtiden. Räds inte vetenskapen. Älskar kunskap och kultur! Dit kommer fler att vilja återvända. För att i mysteriet och mötet med den uppståndne Herren i mässan finna sitt liv. På nytt!

Om religionen inte får betyda något - vad är då mångfalden värd?

I debatten om religion de senaste åren påstås det ofta att religion och kyrka tillhör den privata sfären. Som om religionen vore en möbel man kan stuva undan på en vind eller i en källare. Religion ska inte få påverka samhället, det offentliga, hävdas det. Bakom argumentationen ligger förmodligen en rädsla för att det även hos oss i Sverige skulle kunna bli som i Iran. Med ett prästerskap som lagt sin förtryckande hand över hela samhället. Det extrema exemplet frammanas som vore det typiskt för religionen.

Nog är det märkligt att så gott som alla andra idéströmningar och tanketraditioner mycket väl ska få påverka och ha inflytande. Undantaget är religion och kyrka. Som om religioner är så annorlunda och förkastliga att de måste hållas undan. Som om trons värld befolkades av prehistoriska neandertalare och inte hade något att bidra med i ett modernt samhälle. Tvärtom är det väl bra att även religionen får betyda något i samtiden. Särskilt som religionen är en så viktig del av många människors liv.

Svenska kyrkan kan fungera som exempel. Många av kyrkans anställda, bland andra diakoner, pedagoger och präster arbetar med människor i stor utsatthet. Om den erfarenhet och kunskap man därmed samlat på sig inte fick vara med och påverka samhällets utveckling tystades en viktig aktör. Svenska kyrkans personal arbetar inom många viktiga områden. Så finns det kyrkligt anställda som verkar på sjukhus och inom fångvården. Och det finns de som arbetar bland de unga, till exempel bland studenterna, eller bland de mycket gamla. Det vore illa om deras insikter, till skillnad från andras inom dessa områden, inte skulle få vara med och påverka.

Mångfald har blivit ett populärt värdeord. Mångfald innebär väl att många olika idéer, kulturer, folkrörelser osv. ska kunna medverka i samhällsbygget. Men en mångfald som konsekvent sorterar bort tankar och idéer som härrör från religionens och kyrkans värld är inte värd namnet. Den blir mest kosmetisk.

Man skulle kunna testa hypotesen att den politiskt styrda Svenska kyrkan vill undvika att partierna på så sätt skulle få dubbelt inflytande. Men då har man begått misstaget att sätta likhetstecken mellan kyrkan och de partier som för tillfället har makten. Religion och kyrka är något mycket mer än så. Vad detta är kan man välja att beskriva på olika sätt. Svårt att komma förbi är att kristendomen rymmer en imponerande etisk tradition som handlar om människors lika och oändliga värde. Ur denna källa springer till exempel många insamlingsorganisationer för nöd- och katastrofhjälp fram.

Människans speciella värde märks redan i skapelseberättelsen då Gud gjorde människan till sin avbild. Eller i skildringarna av Jesu födelse som människa genom vilken mänskligheten på nytt helgas. Kärleken till Gud har sedan dess en tydlig riktning ut mot medmänniska och värld. Att låsa in den traditionen i närmsta garderob är kortsiktigt och dumdristigt.


(Min artikel som publicerades i Nerikes Allehanda söndagen den 12 februari 2012)

Svenska kyrkan lockar frikyrkofolk

Frikyrkligheten bar inte, skrev Sigfrid Deminger i Dagen den 3/2. Han är sorgesamt kritisk mot frikyrkan där utvecklingen tycks gå mot fokus på människan, mindre helighet och mera underhållning. Bibeln förlorar sin ställning. Man läser mindre text och församlingens förbön vittrar bort. Deminers artikel har vållat debatt.

Själv kommenterar han i dag en del frågor i en intervju:
Om det har blivit fel, ligger ansvaret främst på de som tagit över eller på er som har byggt upp?

- Jag tycker att vi i den äldre generationen har ett stort ansvar. Vi har inte hjälpt unga in i en djupare form av församlingsliv, som vi borde. Däri ligger ett svek mot den unga generationen. Unga människor måste få lära sig vad en gudstjänst är. Och få hjälp med hur man är delaktig i en gudstjänst. Som det är nu, så är de utlämnade.


Men är de verkligen utlämnade? Handlar det inte om tycke och smak från din sida, likaväl som teologi?
- Nej, frågorna är djupare än så. Man kan tillbe på olika sätt; men det måste vara tillbedjan. Man kan förmedla evangeliet på olika sätt; men det måste vara evangeliet som förmedlas. Det duger inte med underhållning. Det duger inte med plattformar, det duger inte med konferencierer och scener. I det ligger något för gudstjänsten främmande.

I den svenskkyrkliga församling där jag arbetar märker vi sedan många år en ökad uppskattning från frikyrkomedlemmar. Detsamma hör jag från en del andra församlingar i Svenska kyrkan. Det man främst uttrycker uppskattning för i vår kyrka är den liturgiskt rika gudstjänsten. Den som leder gudstjänsten är aldrig konferencier eller kommentator. Man finner vila i gudstjänsten som erbjuder igenkänning i formen och variation utifrån kyrkoårets tematik. Gudstjänsten rymmer mycket mer än det som omedelbart kan skönjas. Man gläds över psalmsång och körer med en mera klassisk repertoar.

På många håll i Svenska kyrkan uppskattar man inte heller den klassiska högmässans liturgi. Istället vill man ha enklare gudstjänster ibland med frikyrkan som ideal med sina lovsånger och kompband. Man skulle hellre göra egna ordningar och valfritt klippa och klistra in det som frö stunden verkar slå an - än att lyfta fram rikedomen ur den världsvida kyrkans andliga skattkammare av spiritualitet och bön.

Svenska kyrkan har stora möjligheter. Men förtroendeklyftan mellan olika strömningar och traditioner inom kyrkan djupnar alltmer. Där skulle naturligtvis ett tillskott av nya trosmedvetna och engagerade medlemmar kunna betyda nya öppningar för en samling kring det mest väsentliga.

Håkan Arenius kommenterar Demingers artikel den 7/2. Rubriken Grönare gräs vid höga valv sammanfattar hans invändning. Arenius menar nämligen att överströmningen från frikyrkan alltför ofta handlar om att man inte längre vill förknippas med den marginaliserade frikyrkan eller inte orkar med dess anspråk på engagemang. Fanflykten skulle då handla om att slippa krav på pengar, närvaro och medmänskliga insatser. Ett slags sekularisering enligt Arenius.

I den beskrivningen känner jag knappast igen de som gått till Svenska kyrkan från en frikyrka. Jag har aldrig mött önskan om reträtt från det aktiva församlingslivet. Tvärt om har man fortsatt att engagerat delta, men nu i sitt nya sammanhang. I samtal har vi gemensamt ställt frågor om hur frikyrkosamfunden skulle klara sig ekonomiskt när de ungas livsmönster är så annorlunda. Ombytligheten är större och den konfessionella troheten vacklar. Man utbildar sig längre och unga har svårare att få arbete. Medlemmarnas konsumtionsmönster har ändrats och offrandet har mer markant obalans mellan yngre och äldre idag.

Om jag inte får som jag vill så går jag benämner Arenius den attityd han tycker sig ana i uppbrotten från frikyrkan. Oron för hur det ens eget samfund hanterar sin tradition skulle nog vara en rimligare orsak. Långt utanför mina sammanhang har jag hört människor beskriva sin oro över amerikaniseringen och livetsordiseringen av frikyrkan. Man har försökt härda ut med alla dessa korta lovsångssnuttar och snart nog ingen psalmsång vars texter erbjöd teologi och troskunskap. Körerna har avsomnat och ersatts av elektrifierade lovsångsteam med trasig volymknapp.

På motsvarande sätt finns det en uppbrottsrörelse som tröttnat på hur vidlyftigt och vårdslöst Svenska kyrkan hanterar sin tradition. Liberalteologin tycks vinna framgång på de flesta inomkyrkliga fält. Ibland tycks det rent av som om världen och politiken styr kyrkan. De som inte härdar ut söker sig till exempel vidare till katolska och ortodoxa sammanhang. Några går också till frikyrkan för trosglödens skull.

De höga valven kan ännu erbjuda frisk luft och bra med syre för den kristna tron. I gudstjänsten lever kyrkan. Men apparaten och organisationen behöver inte bara renoveras utan byggas upp från grunden. Om kyrkan ska fortsätta vara kyrka. Med allt fler återvändare från frikyrkan kan det nog finnas hopp. För Svenska kyrkan. Men någon enkel framtid går vare sig frikyrkan eller Svenska kyrkan tillmötes.

Vad kostar det att ha en åsikt?

Lyssnade nyss till en arg och upprörd Annika Borg. Efter sina inlägg i debatten om omskärelse tillsammans med andra prominenta personer har hon blivit rejält påhoppad på nätet. Hon eller hennes åsikter har påståtts ligga ”nära det bruna”. Andra har inte trätt fram i debatten men kommenterat den. Särskilt kommenterades synpunkterna som kommit via Facebook.


Anna-Karin Hammar, också hon en känd teolog, har skrivit till Stockholms domkapitel för att fråga vilka åsikter en präst kan föra till torgs. Och detta utifrån Annika Borgs debattinlägg. Domkapitlet kan naturligtvis välja hur man vill förhålla sig till ett sådant brev. De har enligt uppgifter valt att behandla det främst som en fråga och inte som en anmälan. Där får säkert Annika Borg tillfälle att ge svar på tal.

Det finns naturligtvis begränsningar i den inomkyrkliga debatten. Som nyhetsfolket på SR säkert inte är medvetna om. Bristen på gemensamma fora där man kan samtala och diskutera är uppenbar. Särskilt som kyrkomötet vikts främst för dem med partibok. Även de kyrkliga papperstidningarna är begränsade. Utöver Kyrkans tidning kan man möjligen få in ett inlägg i de två kategoritidningarna Svensk kyrkotidning och Svensk Pastoraltidskrift. Tidningen Dagen ska inte räknas bort. Den erbjuder ganska ofta utrymme för svenskkyrkliga inlägg.

Lyckas man få debattartiklar publicerade i de stora nyhetstidningarna, DN och SvD, så har man klivit ut på det stora torget. Att det ger svallvågor på de betydligt mera begränsade kyrkliga arenorna är naturligt. Därtill får man räkna med att det kan storma på alla möjliga andra arenor.

Vi som debatterade mera för några decennier sedan fick räkna med anonyma brev i massor. Och telefonsamtal. Det var före de ”sociala mediernas” genombrott. Då kunde man räkna med att några som hörde av sig, utan att uppge namn, reserverat en plats i ett brinnande helvete för den vars åsikter de så avskydde. Till och från kom det tillvitelser och hot som kunde få vem som helst att tvivla på att kristna människor var särskilt kristna. Eller på att de någonsin läst eller förstått minsta bokstav av evangelierna.

Att denna undervegetation av avståndstagande och enkelspåriga ryggmärgsreaktioner skulle försvinna kunde man ha hoppats på. Nätet har öppnat nya kanaler där man kan sprätta avskyns lort på vem och vad man vill. Otrevligt kan det vara. Men - det har alltid varit något man får räkna med som offentlig person och debattör. Står man inte ut får man gå i strid.

Att avhålla sig från att ge uttryck åt sina synpunkter är att ge efter. För obehaget och ifrågasättandet. Obalanserade påhopp är nog vad det kostar att ha en åsikt. Och stå för den.

Hur kunde det gå så?

Kyrkan har anpassat sig till ett tillstånd där staten tillhandahåller det som en gång var ett av kyrkans förnämsta samhällsinsatser: utbildning som t ex på universitet, sjukvård och sjukhus,domsorg och äldrevård. I dag erbjuder Svenska kyrkan nästan ingenting på detta vida fält. Men reser man ner i Europa är kyrkorna en av de största leverantörerna av välfärdstjänster!

I Sverige är denna insats så gott som utplånad och övertagen av det "allmänna". Som i dag har stora svårigheter att leverera i den oerhörda omfattning medborgarna behöver och kräver! Hur kunde det gå så? Illa!

Omskärelse och religionsfrihet

Göran Rosenberg ger i Dagens SvD en välformulerad slutreplik i debatten om omskärelse.Den tog fart genom artiklar i pressen och ett upprop bakom vilket den oheliga alliansen mellan bland andra humanisternas ordförande Christer Sturmark och teologen och prästen Annika Borg stod. De ville se, ja kräva, ett förbud mot manlig omskärelse.
Att omskärelsen skulle vara ett övergrepp mot barnen i strid med barnkonventionen hävdar de senare och bestrider den förre. Att kravet på förbud strider mot religionsfriheten så som den tolkas idag är ovedersägligt. Därtill är det ett angrepp inte bara mot muslimska och judiska identitetsgivande traditioner, det blir till ett angrepp mot rätten till kulturell och religiös identitet. Glöm integration med någon slags hänsyn till mångkulturalitet. I detta fall faller kravet samman med sådant vi annars avvisar som assimilation. Det vill säga att de som gör annorlunda, och därmed är i minoritet och i någon mening avvikare, ska tvingas bli som majoriteten.

Vill man hävda barns rättigheter finns det stora problem att attackera, även i vårt samhälle. Den utbredda barnfattigdomen som handlar om vuxnas utanförskap sätter djupa spår hos både barn och vuxna. Där kan man ana en begynnande slum i vår välfärd. Om detta kunde man göra upprop. Lort-Sverige har återuppstått visar flera dokumentationer t ex om bostäderna i Rosengård. Barn som lever under sådana villkor exponeras också för andra risker! Gängbildning och brottslighet tar över. Även detta kunde man göra upprop om. Undermåliga skolor, galopperande läs- och skrivsvårigheter, de kommersiella krafternas alltmera aggressiva marknadsföring mot barn…ja listan kunde bli långt mycket längre.

Kravet på förbud mot omskärelse av pojkar kan knappast förstås på något annat sätt än att det riktar sig mot religiösa och kulturella traditioner som hittills skyddats av religionsfriheten. Så blir kravet ett angrepp mot religionsfrihetens räckvidd. Begäran om förbud mot dop har ju tidigare skymtat här och var i ateistisk retorik. Det är då man anar att det i somliga kretsar förmodligen kan finnas en ännu större agenda än vad den aktuella debatten avslöjat.

Slår mot Sahlin med en gammal Toblerone!

SvD Näringsliv brukar inte ägna sig åt dumsnåla efterslängar. Vinklingen av dagens miniporträtt i papperstidningen, som handlade om Mona Sahlin, framstod därför som extra tarvligt. Varför i alla världen kopplar man i SvD Mona Sahlins nominering till att bli ILO:s general till Toblerone? Det duger vare sig som vinkling eller ingång. När samma fåniga eftersläng blir till en rubrik framstår det enbart som dumt. Låna inte Er journalistiska integritet till sådnat. Då spelas den snart bort.

ILO handlar om serösa saker som arbetsmiljö och arbetarskydd, om fackliga rättigheter och rätten till arbete. Då försöker Ni klippa till med en halvsmält och trött gammal Toblerone. Ni kan bättre!

Dags att knäppa händerna i KD

Människan är obotligt fast i sina föreställningar. Förutfattade meningar kastar sitt ljus, elle snarare sin skugga, över det som ligger framför. När KD omvalt sin partiordförande med dryga två tredjedelar av rikstingets röster undrar man hur långa skuggor "fiendebilderna" har. Pläderingarna, särskilt dem för Mats Odell, var i vissa stycken inte långt från helgonlegendernas bildspråk: stor förebild, alltid nära, lyssnande, har ensam gjort stordåd, uppmuntrande, ingjuter mod...

En av dem som villa ha Mats Odell uttalade sig i morse och menade att nu vilar ett stort ansvar på Göran Hägglund. Han borde samla sina kritiker, hävdade hon. Som om kritikernas åsikter vore mera faktiska. Skulla tas mera hänsyn till. Problemet är väl att de uppfattar sig själva som förnyare som får mothåll från ett antal bakåtsträvare. Nu behöver alla besinna sig och se sin egen roll i KD:s kräftgång. Fingerpekandet har haft sin tid. Kanske dags att knäppa händerna?

Det är naturligtvis klokt att lyssna till kritik, åtminstone i viss utsträckning. Risken är att man övervärderar interna åsiktsskillnader och undervärderar väljarnas frågor. Fenomenet är välkänt från det stora röda partiets konvulsioner.

Det kanske inte är Göran Hägglund som ska samla sina kritiker, utan kritikerna som skall samla sig. Istället för att driva personkampanjer borde de se till att driva politiska frågor. In i partiet och ut till väljarna. Så åstadkommer man verklig förändring. Genvägen via en ny ledare är sällan den mest effektiva vägen till förnyelse.

Kom hör min vackra visa

För ett tag sedan kom med posten en CD med inscannade gamla bilder. Några gamla diabilder hade tagits till vara för att sparas tiull eftervärlden. När nu den infaller? Nåväl, här finns en ögonblicksbild från barndomen. Jag går i klass fyra på Solbergaskolan i Visby. Strax utanför muren låg skolan. Den finns ännu kvar.

Tio år gamla sjunger Lars Stenström och Paul Norin på skolavslutningen i klassrummet. Det måste ha varit i slutet av 1950-talet. Vi sjunger ackompanjerade av skolläraren Verner Karlsson på mandolin. Dagen till ära är vi vattenkammade. Försedda med de finaste kläder. Fluga. Kostym och rutig väst. Överallt står blommor. Till och med på bänkarna. Vad vi sjunger? Solola? Uti vår hage? Nej. Troligen Zacharias Topelius små verser till en melodi av Mozart:

Kom hör min vackra visa, som fågeln diktat har!
Guds godhet vill jag prisa i alla mina dar.
Om honom susar bäcken, Om honom talar skyn;
i röda rosenhäcken Han blomstrar för vår syn.

Och himlen är Hans höga, Hans underbara hus;
och stjärnan är Hans öga och solen är Hans ljus.
Och vida världen glädes att Honom prisa få;
och Gud är allestädes Han är i mig också.

Är det du som är snäll?

Är det du som är snäll? Kvinnan i den vinröda jackan hade ställt sig rakt framför en gammal man med käpp. Han befann sig i entréhallen på det stora sjukhuset. Uppenbarligen väntade han på någon. Eller något. Hon frågade en gång till, är det du som är snäll? Han log tveksamt och sa, ibland är jag snäll. Då vände hon sig bort. Svaret var uppenbarligen inte det hon ville höra. Men snart hade hon hittat någon ny väntande person att fråga. Det är inte du som är snäll? Än en gång ett försiktigt leende hos den tillfrågade. Det kan väl hända, kom svaret. Men det var inte heller vad hon ville höra.

När jag var på väg ut från sjukhuset, genom de stora svängdörrarna, följde hon efter mig. Och frågade mig bakom min rygg, är det du som är snäll? En sådan envis person. Jag tänkte att en dylik överrumplande samvetsfråga vill man ju inte svara på inför främlingar. Vilken egendomligt undersökande fråga att ställa. Men så bra att tvingas fundera över. Hur är jag som person? Några sekunder grubblade jag. Är jag snäll? Dumsnäll, så där som kristna ibland försöker vara? Eller är jag en elak typ? Som ger mig på försvarslösa medmänniskor, t ex kristna bröder och systrar, som tagit mod till sig och uttryckt en obekväm åsikt?

Jag vände mig mot henne och svarade efter det korta dröjsmålet, precis när vi kommit ut ur svängdörrarna. Frågar du mig är jag nog inte särskilt snäll. Inte idag, sa jag med ett leende. Hon log mot mig också. Innan hon gick fram till en tom taxibil. Hon tvekade. Jag letar efter någon som beställt en taxi, sa hon. Och log igen. Snäll skulle han heta.

Någon (välsignad?) ordning får det vara även i en kyrka

På ledarplats i Kyrkans tidning tycker man synd om prästen Ulla Karlsson och en ung nyprästvigd man från Västerås. För att de får på skallen i sociala medier. För att de blir hårt ansatta. Kritiserade. Den ena för att hon ville avskaffa synden (lite förenklat). Den andre för att han inte trodde på Gud (ganska tydligt).

Men i en kyrka får man nog räkna med det. Att bli kritiserad. Om man hävdar något som står i strid med grundkonceptet. Paradigmet! Deras insatser skulle väl motsvara att man i det socialdemokratiska arbetarpartiet sade sig vara för många fler religiösa friskolor och extrem kapitalism. Eller ville att alla skatter skulle sänkas. Särskilt för höginkomsttagare, ja för de allra rikaste. Gissa om sådana åsikter skulle ha fått beröm? Kritik? Eller uppskattning?

Ger man sig in i leken kan man inte vara hur ömhudad som helst. Inte heller kan man vara halvdan i sitt ifrågasättande. Inte när det gäller fundamentet. Trosgrunden. Någon ordning får det vara. Även i en kyrka., Även om den råkar vara Svenska kyrkan!

Hur tänker man?

Hur tänker man i de kyrkopolitiska grupperingarna, dvs huvudsakligen i de politiska partierna, när man i utredningen Närhet och samverkan lägger ett förslag till ny organisation för Svenska kyrkan? Som man övertalande beskriver som mera effektiv, tydlig och sammanhållande. Hur resonerar man när man gör genomförandet så hastigt (till 1 jan 2014) att de som vill söka en annan framtid än fösas ihop i stora enheter inte får tid att göra det på ett godtagbart sätt? Är det ren obetänksamhet? Eller finns det skäl man inte gärna vill få för mycket uppmärksamhet runt? Att få den kyrkliga organisationsfloran mera lättöverskådlig räcker inte till som förklaring.

Den permanenta egendomsöverföring från samfälligheter till pastorat är inte utredd i nämnvärd omfattning. De gamla samfälligheterna kan faktiskt upplösas och en församling få tillbaka sin egendom - där finns inte något oåterkalleligt. Men när församlingarnas kyrkor, församlingshem, fastigheter och kapital överförs till pastoratet är det utan någon som helst möjlighet att bryta sig loss och återvinna församlingens tillgångar.

Hur tänker man när man ger sig på att i grunden förändrade villkoren framför allt för de större församlingarna i Svenska kyrkan och ta ifrån dem den grad av självbestämmande de faktiskt haft? De har haft full kontroll över det pastorala arbetet och något mindre över det ekonomiska fältet. Hur tänker man i Malmö?Göteborg? Uppsala? Västerås?

Hur tänker man när man flyttar ansvar och makt bort ifrån den lokala församlingen och in i ett allt mäktigare pastorat?  Hur tänker man när man drastiskt vill reducera antalet kyrkoherdar i de stora städerna? Hur tänker man när man i framtiden får superkyrkoherdar som blir till förvaltningsdirektörer snarare än församlingsledare?

Hur tänker man när man inte försöker lösa det kyrkligt mest överhängande organisatoriska problemet med de små och knappt bärkraftiga församlingarnas svårigheter att klara ekonomi och juridik?
Och hur tänker alla de församlingar och samfälligheter som utan några bärande invändningar givit den egendomliga modellen sitt stöd i remissvar? Tänker de alls på vad som i så fall sker med församlingssyn, kyrkoherderoll och den närhet mellan församlingsbor och församlingskyrkan man tidigare alltid försökt värna? Hur tänker man?

En alldeles vanlig dag

Skriv inte om hur du mår. På bloggen, sa en bekant igår. På bloggen stillsam fanns nyss personliga noteringar om värk och besvär. Då tar man inte det övriga du skriver, t ex om kyrkan, på allvar. Så löd hans slutsats. Jag lyssnade och invände. Men så är väl själva livet. Ostrukturerat och sammanvävt?

Ena stunden måste man kunna fokusera på arbete eller på en diskussion om kyrkans framtid. I nästa tillåter i alla fall jag mig att sucka över sådant som vållar mig besvär rent personligt. Som värk, mediciner och deras biverkningar. Maskiner som inte fungerar. Trafik eller mat. You name it. (Fortsätt att räkna upp ämnen själv...) Eller glädjen över en morgon då solen stiger upp. Som ett hoppets tecken inte bara över horisonten, utan över min egen dag, över mig.

Idag ska jag gå på ett stort möte som ska ägnas åt Örebros kyrkliga framtid rent organisatoriskt. Då min utgångspunkt måste bli och vara den lokala församlingens pastorala verklighet. Men innan dess. Provtagning på Univesitetssjukhuset. För att undersöka halten av en medicin i blodet. Snart måste jag gå. Men först ska rakapparaten fram. Beslutet måste fattas om jag ska åka bil eller cykla till sjukhuset. Jag behöver ju hinna till heldagsmötet på en kursgården någon mil bort.
Ja, ja. En alldeles vanlig dag...

Tack och lov

Efter månader av värk är det en egendomlig erfarenhet att en morgon vakna utan att ha ont. Surrealistiskt. Visserligen kommer värken tillbaka. Under dagen. När knattrandet på tangentbordet får hålla på. När stillasittandet pågår. Men ändå.

En morgon utan värk! Lovande verkar det. Bättring på gång?! Tack och lov, som vi säger. Till den det vederbör.

Orgelpipor, minutiöst sorterade

Längs vindlande vägar, i regn och rusk, gick färden. Förväntan var hög. Skulle det finnas rätt slags orgelpipor? Hos dem vi var på väg till? Till sist nådde vi destinationen. Bilen parkerades på kyrkans för dagen alldeles öde parkering. Vi gick över vägen och fann till slut dessa verkliga orgelentusiaster. Människor som förstått att orgelpipor är till för att antingen sparas eller användas.

Efter en ljuvlig kopp kaffe i "stugvärmen" letade vi oss in genom korridorer och prång för att till sist kliva in i... vad som visade sig vara rena skattkammaren. Högt och lågt fanns orgelpipor - också sådana vi sökte. De pipor som firman Setterquist tillverkat för länge sedan. Dessa studerades och antecknades för att om möjligt kunna komma till användning vid den stora renoveringen och ombyggnaden av orgeln i Olaus Petri kyrka. I Örebro. Vilka fynd!

Här visar en nöjd organist, Mats Bertilsson, upp en av de pipor som låg lagrad. Minutiöst sorterade stämmor placerade på rad i hylla efter hylla. Man kunde inte ta miste på glädjen över alla dessa pipor!

Om allt går i lås betyder detta att orgeln i Olaus Petri i mycket hög grad blir försedd med originalpipor - tillverkade av den ursprungliga orgelbyggarens firma, berömd för sitt fina hantverk och sin höga kvalitet! Så otroligt roligt!

Jakten på orgelpipor

Idag fortsätter den stora jakten på orgelpipor! Den kyrkorgel som står på läktaren i Olaus Petri kyrka, tillverkad av orgelbyggarfirman Setterquist, skall både restaureras och byggas ut. Den fyller för övrigt 100 år år 2013 då vi räknar med att den ska stå fin och färdig!
Kan man hitta originalpipor så vore det det absolut bästa. Därför har församlingen efterlyst sådana pipor/stämmor via Kyrkomusikernas tidning.
Redan har ett antal fynd gjorts, men vi hoppas på ännu flera! Så den som vet var det finns sådana pipor evetuellt råkar finnas lagrade kan väl vara vänlig och höra av sig!

Vad stod det egentligen i debattartikeln?

Märkliga ting pågår i Svenska kyrkan, men de breda grupperna av kyrkotillhöriga känner inte till det. Med svettig brådska föreslår en nationell utredning, Närhet och samverkan (NOS), en ny lokal organisation som ska träda i kraft 1 januari 2014. Man skulle kunna kalla det för en kyrklig kommunreform. Märkligt nog är det inte de små och svaga församlingarna som ska läggas samman - utan många verkligt stora!


Trots att Svenska kyrkan inte utvärderat kyrka-statreformen ångar man på med nya förändringar. I de flesta större städer samarbetar åtskilliga bärkraftiga församlingar i samfälligheter för att få en rationell och ekonomiskt försvarbar förvaltning. NOS förslag innebär att samfälligheterna omvandlas till pastorat. I ett slag förlorar församlingarna kontrollen över styrning och ledning. De blir av med sina direktvalda kyrkoråd, sina kyrkoherdar, sina församlingsinstruktioner (ett dokument som beskriver församlingens identitet och styr dess inriktning). Som kompensation ska de få församlingsråd utan formell makt.

Allt läggs på pastoratsnivån: där finns en ny superkyrkoherde. Där placeras kyrkorådet, där finns ledning och styrning, makten över ekonomi och verksamheternas mål och innehåll, personalen, alla tillgångar i form av kapital och fastigheter. Församlingarna är inte ens garanterade platser i det gemensamma fullmäktige som ska styra pastoratet. Stora församlingar reduceras till distrikt i denna kommunalkyrka. De förlorar sin uråldriga rätt till självstyre. Man ökar inte församlingsmedlemmarnas direkta inflytande genom att flytta besluten högre upp och längre bort! Denna "reform" sätter mogna församlingar under förmyndare, den ökar kontrollen och koncentrerar makten.

Svenska kyrkans problem är inte de stora församlingarna i samfälligheterna. Svårigheterna är störst för de många små församlingarna som inte själva har de resurser som krävs för att hantera personal, förvaltning, ekonomi och juridik. De lämnas helt i sticket när NOS fokuserat på att urholka och avlöva bärkraftiga församlingar. Man hade kunnat värna församlingarnas rätt till självstyre och egna kyrkoherdar - men ville inte. Man hade kunnat utveckla modeller så att församlingarna fått hjälp med personalfrågor, ekonomi, fastigheter och förvaltning - men ville inte.

Församlingar byggs underifrån utifrån gemenskapen kring Ordet och sakramenten. Nära altaret. Så har det varit sedan urkyrkans dagar. I de nya storkommunala pastoraten byggs kyrkan uppifrån. I Örebro väljer tre av sju församlingar att göra vad de kan för att bevara och öka sin självständighet. De vill inte bli reducerade till distrikt utan begär att få arbeta som församlingar i verklig mening.

Annika Hansson, kyrkoherde i Längbro församling
Åke Sonesson, kyrkoherde i Almby församling
Lars B Stenström, kyrkoherde i Olaus Petri församling

Artikeln publicerades i Dagen 11 januari 2012

Nyvigd präst tror inte på Gud?

Alldeles nyss intervjuades en nyprästvigd ung man. I lokalnyheterna på SvT. Han hade prästvigts i Västerås domkyrka. Det märkliga var att han inte kunde svara ja på frågan om han trodde på Gud. Det lutade åt nej!!! Bara på Konsum (snabbköpet) skulle han förmodligen ha svarat ja på frågan... Så här citerar Tvärsnytt honom. På frågan om han tror på Gud dröjer han länge med svaret.
-Jag har försökt svara på den frågan många gånger, men vill inte gärna tala om min tro, dig måste jag svara nej eftersom du annars skulle få din egen bild av gud bekräftad och jag är ganska säker på att det inte är den guden jag tror på, men om någon på Konsum frågar blir nog svaret ja.


Om man inte tror på Gud kan man ju inte gärna bli antagen som prästkandidat. Än mindre bli prästvigd. Såvida man inte fejkat. Därför undrar jag ju vad det hela handlar om. Han tänkte länge i intrvjun. Så tungan kunde väl knappast ha halkat? Eller? Vad säger biskopen i Västerås? Som vigt gossen. Domkapitlet? Församlingen där han ska tjänstgöra? Kollegerna?

Hur är det psalmen som ofta används vid prästvigningsmässorna  formulerar det?
Apostlar gick ut
med budskap till folken att Kristus är Gud.
De lade ett hav mellan makternas hot
och livet i tro på Guds mäktiga Ord:
ur döpelsens hav steg en mänsklighet fram
i tron på hans namn.
SvPs 62:3

Något nytt

Söndag. Om några minuter är det dags att gå till kyrkan. Där skall jag efter en stund äntra predikstolen. Idag handlar det om att Jesus förvandlar vatten till vin. Det finaste vin som tänkas kan. I vår tid kanske vanligt kranvatten kunde ha fått bli Chateau Petrus?

I vad mån kan tron, mötet med Jesus Kristus, förvandla? Det är frågan. Berättelser finns det många om livsavgörande och - förändrande möten med den kristna trons centrum. Man har kunnat bryta upp från destruktiva beroenden. Fått ett nytt liv. Är man då en annan? Än den man var innan?

Frågan är alltså vad tron gör med oss. Alldeles spårlöst förbi går den inte. Fördummande, säger belackarna. Själv tänker jag att man på en och samma gång är den man var... och något nytt, något mer. Men varje person har här sin egen berättelse, sin egen historia. Tänk om vi kunde ta oss mer tid att lyssna till dem. Berättelserna. Om livet. Hur det formats och blivit...

Mindre vanliga biverkningar

Min medicins bipacksedel har mer att berätta. Som om det inte redan räckte. Det är bara att läsa tidigare inlägg. Dagens citat kommer nu. Så står det skrivet om biverkningar:
Mindre vanliga (förekommer hos mindre än 1 av 100 patienter och mer än 1 av 1000 patienter)
muskelsmärtor
utslag
sårinfektioner
nebrytning av röda blodkroppar
låg nivå av testesteron
inflammation i lungorna
inflammation i levern
gulsot
onormla levervärden
nedsatt njurfunktion
njurinflammationer.

Dessutom kan det finnas biverkningar som du inte är medveten om, som t ex onormala laboratorievärden inklusive prover på njurfunktionen.

Flera av dess mindre vanliga biverkningar tycks mig redan vara uppräknade bland de vanliga. Undrar hur de sorterar egentligen? Kanske lyckas man hålla nere de vanliga biverkningarna genom att sortera en del av samma slag som mindre vanliga. Just för den patienten var det mindre vanligt att få just denna biverkan?

Vilken min medicin är? En medicin som hämmar immunförsvaret så att den transplanetarde njure jag så gläds över inte ska stötas bort, hamna i utanförskap. Så det finns inte mycket att välja på. Men desto mer att hoppas på. Som att slippa mycket vanliga, vanliga och mindre vanliga biverkningar.

Närhet och samverkan

Är man intresserad av kyrkliga frågor händer det just nu ett och annat. Somligt kommer att bli mera aktuellt så småning om. Som detta med Närhet och samverkan - den kyrkliga utredningen som vill göra storpastorat av de gamla kyrkliga samfälligheterna.

Några av oss skrev en debattartikel i gårdagens nummer av tidningen Dagen. Om hur vi uppfattar utredningens konsekvenser. Vill man kan man läsa inlägget på tidningens hemsida.

Ett slags Indiana Jones

Idag fortsätter läsningen. Om risker och biverkningar. Bipacksedlar är den litterära formen. Min nya medicin har ett antal vanliga biverkningar. Så här står det skrivet:
Vanliga (förekommer hos mellan 1 och 10 av 100 patienter):
infektioner (t ex lunginfektioner, urinvägsinfektioner, svampinfektioner eller blodförgiftning)
låga nivåer av röda blodkroppar och blodplättar
blödningstillstånd
njurskada med låga nivåer av blodplättar och låga nivåer av röda blodkroppar med eller utan rodnad (trombocytopi purpura/haemolytisk uremiskt syndrom)
diarré
illamående
kräkningar
buksmärta
inflammation i bukspottkörteln
generell smärta
vätskeansamling
blodpropp (trombos)
högt blodtryck
cysta innehållande lymfvätska
akne
onormal sårläkning
utslag och klåda (urtikaria) och andra allergiska symptom (angioödem) 

Nu är det bara att vänta och se. Om biverkningarna kommer. När de kommer. Vilka de är. Eller om jag tillhör de 90 som slipper? Just detta.

Men medicinen behöver jag. Som ett slags verklig Indiana Jones lever jag farligt.

Vätskeansamling i säcken runt hjärtat...

Bipacksedlar är min nya läsvurm. Spännande. Otroligt! Bättre och värre än fiction!
Skaffa därför så många bipacksedlar du kan. Samla. Byt med varandra. Sälj dem. Och framför allt: läs! På min nya medicins bipackssedel står ofattbara saker. Nämligen att...
Följande biverkningar behöver omedelbar medicinsk åtgärd:
svullnad av ansikte och tunga
svårigheter att svälja
nässelutslag
andningssvårigheter

...Andra rapporterade biverkningar inkluderar:
Mycket vanliga ( förekommer hos mer än 1 av 10 patienter):
Hög fetthalt (lipidier) i blodet
Låga nivåer av vita blodkroppar, vilket kan medföra hög infektionsrisk
Vätskeansamling i säcken runt hjärtat, som om den är allvarlig, kan minska hjärtats förmåga att pumpa blod
Vätskeansamling i lung/brösthålan, som om den är allvarlig, kan göra dig anfådd

På mig verkar det som om medicinen utgör en obegripligt stor hälsorisk. Men är man sjuk kanske man inte får vara alltför nogräknad?

Dispergera, vilket egendomligt ord

Olycksaliga ord stöter man ibland på. Sådana som betyder mycket utan att man begriper det. Efter 15 år med en medicin fick jag igår byta. Vilket jag tänker berätta mer om vid fler tillfällen. Nu bytte jag till ett medikament med DISPERGERBARA tabletter. På förpackningen stod det med små bokstäver. Eftersom det var första dosen behövde jag stoppa i mig 12 tabletter.

Sagt och gjort. Efteråt läste jag bruksanvisningen. Den som kallas bipacksedel. Ett mera udda ord, det också. Började då fundera över dispegerbar. Ordet störde mig. Måste ha med utspädning att göra, tänkte jag. Riktigt tänkt. Jag skulle ha rört ut tabletterna i vatten. De var alltså vattenlösliga, kunde röras ut och upplösas i vatten. Gissa om det blev till att stjälpa i sig vatten... som jästen efter degen.

Men på havregrynspåse står det aldrig att de ska dispergeras i vatten vid grötkokning. Eller att majsmjölet vid redning ska dispergeras. Eller ens att huvudvärkstabletter ska dispergeras.

Vad är det för ljushuvuden som bestämmer vilka ord som ska stå på läkemedlen? Själv är jag inte alldeles obekant med ord. Men dispergerbar tillhör inte de ord jag tror mig någonsin tidigare ha använt. Vi äro tusenden som inte nyttjar dispergerbar. Nu tänker jag dispergera denna korkade förpackningstext. Rituellt. I kokande vatten.

Dispergera. Milde tid!

Kopimismens olyckliga förakt för religion

Kammarkollegiet drar löje över hela lagstiftningen om trossamfund. Man agerar som extrema fundamentalister som förläst sig på boksatv och inte bryr sig ett viddevitten om intention. Än mindre om religiös praktik, dvs att religiös verksamhet inte kan betyda vad som helst utan har en precis betydelse. Det har med människors livåskådning och världsuppfattning att göra. Som existerar över tid. Det handlar om värden och värderingar som man tolkar livet utifrån. Gudstjänst ska därtill självfallet betyda något som rimligen kan förknippas med ordets olika betydelsesfärer.

Nu skrattar hela världen åt den svenska flatheten. Det blir inte religion bara för att man rör ner torrentfiler, långfilmer, dataspel och nätentusiaster i en soppa och kallar den trossamfund. De fyrkantiga tillämpningarna lutar sig mot formalismen och hyllar någon slags bokstavsmässig oomkullrunkelig tolkningsprincip. Olyckligt, tänker jag. Man bidrar på detta sätt till förlöjligandet av historiska religioners seriösa verksamhet.

Det öppnar för alla möjliga religioner. En brave new world, kanske? När får vi se en Filatelismens heliga sällskap - tre skilling Banco, Vinterbadarnas kyrka, Riskkapitalisternas sällskap - the golden Bough, Byråkraternas rit - den himmelska paragrafen eller...

I Lagen om trossamfund (1998:1593) står i §2: Med trossamfund avses i denna lag en gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det ingår att ordna gudstjänst.

Kopimismen som den nya "religionen" kallas vill göra digital kopiering, och fildelning får man förmoda, till någon slags helig handling. Man har redan etablerat sig med en färggrann hemsida som bevis på att trossamfundet fasktiskt finns. Där roar man sig med att förvanska Fader vår (bönen som numera inleds med orden Vår Fader). Det är inte första gången det sker att man ironiserar och prafraserar. Imitation kan vara en rolig konstart. Men så här? Tja... Ganska föraktfullt enligt min mening. Versionen ser ut på följande vis:

Our copy, thou who art in computer
blessed be thy bits.
Internet come.
Your code be done,
in torrent, as it is on the disk.
Our daily bandwidth, give us today,
and forgive us for our closed ports,
as we forgive those who stop seeding,
and do not shut us out behind a firewall
but make us a port-forward to the torrent client.
For thine is the copy, our powr and top ten downloads.
In eternity.

Är detta en humoristisk form av religionskritik? Man demonstrerar ju smartness när man på detta drar nytta av fyrkantiga byråkraters oförmåga att tolka lagen. Är det kul? Eller roligt? Beror väl på hur mycket man avskyr religion och tro och hur starkt man vill fildela på nätet.

Kanske skulle de digitala knapptryckarna istället registrerat sig som idrott? Då hade man ju rent av kunnat få in sin sport som en gren på någon Olympiad? Fått plats i Riksidrottsförbundets styrelse? Men så korkad är inte idrottsrörelsen. Där går inte vad som helst an. Där tar man idrott på allvar. Till skillnad mot Kammarkollegiet som bidrar till förlöjligandet av trossamfunden. Man anar löjet. Föraktet. Långt kraftfullare än någon humorådra... Snart vill de väl inleda religionsdialog med muslimerna, eller vill man ingå i världsreligionernas möte för fred som påven ibland ordnar i Assisi?

Varför kunde man inte försökt framstå som politiskt parti och... Men hjälp, det finns ju redan ett sådant parti. Då är detta möjligen ett exempel på partisplittring? Och nu vill man rädda det man kan - med religion som räddningsplanka? Är det så det hänger ihop?

Läs gärna tidningen Dagens ledare!
Eller Expressens laissez faire-ledare.

Stanna hemma, få besök eller resa bort och hälsa på

Här har jag tagit det lugnt. På stillsams blogg, alltså. Inte i levande livet. Utanför texten. Men nu börjar tiden efter adventskalender och nyårstankar. En viss energi har en speciell katts tillfälliga vistelse i rampljuset tagit. Man säger åt mig, vad gör man inte för att komma i tidningen. Andra vill träffa Sixten. Men han är som många människor. Smått reserverad. Det tar tid att vinna hans förtroende. Där går det inte bara att lyfta upp honom i famen för att kela med honom. Han väljer själv.

Nu har sökarljuset gått vidare. Lugnet lägrar sig runt Sixten, the cat. Helgerna är också firade och överståndna. Med mycket folk i kyrkan. Om än något glesare än vanligt vid vissa tillfällen.

Vädret kan man inte skylla på denna gång. Möjligen kan en förklaring vara att resandet under helgerna blir allt intensivare. Många har sina familjer på flera olika ställen. Det är gott att familjebanden tycks klara sig även på andra sidan familjekriser och uppbrott. Trots allt betyder vi människor något för varandra!

Förr eller senare går också reseströmmen i andra banor. Några börjar kanske stanna hemma och får besök istället för att resa bort och hälsa på. Unga familjer hittar egna mönster för sitt firande. Min övertygelse är att de även ibland då ska hitta in i sin egen församlingskyrka. Och inte vara alltför reserverade. Som katten vi bor hos. Eller rädas människorna, värmen och gemenskapen. Eller gudstjänsten, tron och hoppet som lever där.

Ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Ut med det gamla. In med det nya. Nymånen är ingen skära på detta kort. Utan en full måne. Inte i berusad mening. Den tittar fram nästan med ett slags vemod. Den gamla månen, sur och ledsen, skjuts undan och iväg av champagnekorken. Stjärnhimlen lyser över staden. Den är inramad av rosor. Vilket en inbiten visbyit alltid kan uppskatta.

Detr nya året avbildas också som ett barn. Med champagnens flaska i knäet. Drycken som bubblar och sprutar fram. Sverige lär nu vara land nummer tio på listan över de största champagneimportörerna. Och visst finns även här en lyckans klöver!

2011 summeras nu i alla medier. Kavalkader. Året i bilder. Eller hur man nu väljer att göra det. Så mycket smärta och olycka. Naturkatastrofer och förfärliga händelser. Som morden i Norge. Sådant kastar skugga över framtiden. Sorg och saknad bor kvar. Blandat med lycka och framgång. För andra.

Nu stoppar jag undan mina vykortsalbum. För denna gång. De får vila sig. Nu är det hoppet och vi själva som ska stå i centrum. Vi som fortfarande kan och vill. Påverka och förändra. Förnya och utveckla. Vi får göra det vi kan. Tillsammans med andra. För att 2012 ska bli ett år att minnas som ett Gott Nytt År!  Just det önskar jag er, stillsams läsare: Ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Även en nyårskväll talar psalm 188 särskilt till mig:
Så går en dag än från vår tid
och kommer icke mer,
och än en natt med Herrens frid
till jorden sänkes ner.

Men du förbliver den du var,
o Herre, full av nåd,
och våra nätter, våra dar
du tecknat i ditt råd.

Trygg i din vård jag lämnar mig,
när solen från oss flyr,
och gladligt skall jag prisa dig,
när dagen åter gryr.

Men om det stilla dödens bud
i denna natt jag hör,
det är min tröst, att din, o Gud,
jag lever och jag dör.

Nyårshälsning med klöver

Idag lånar jag en kort text från Illustrerad Vetenskap från år 2002:

Klöverväxter har under årens lopp tillskrivits både hälsobringande och magiska egenskaper. I perioder har man till och med uppfattat klöverväxtens normalt tredelade blad som en symbol för den heliga treenigheten. Ingen vet dock varför fyrklövern har blivit en symbol för tur och lycka. Kanske hänger det ihop med att man ända sedan forntiden betraktat avvikande exemplar av exempelvis växter som ett varsel om att något bra eller dåligt är å färde. Fyrklöver påträffas oftast hos arten vitklöver, men de finns även hos andra arter. Att klövern har fyra småblad beror på en mutation i växtens arvsegenskaper. Denna mutation kan uppstå spontant, vilket är anledningen till att man ofta bara hittar en eller mycket få fyrklöver i en hel äng med klöver.

Nyårshälsningen sändes den 31/12 1907 i Göteborg med den kortfattade postadressen: Här. Elegant slingrar sig denna klöver. Lite lustigt att klöver i Sverige kommit att bli ett ord för pengar! Detta snirkligt eleganta kort andas jugend...



Att flyga in det nya året...

Ett flygplan byggt av en sko. Ett lyckoplan! Flygs av en tomte. Lyfter mot det nya året. Över sjö och skog. Diagonalt över kortet, snett uppåt höger. Med hästskoflagga. Klöverbukett. Stora sedlar. Mot gryning.

Kan det bli bättre?

Kortet stämplat 1911 och sänt till Herbert i Huvudsta. Baksideshälsningen lyder: Gott Nytt år! Med önskan om allt gott i fortsättningen. Samt ett hjärtligt tack för gamla året. Hälsningar a.

Godt nytt år!

En tomte för julen. Flygande på en fyrklöver! En champagneflaska för nyår. Ett flöde av lyckliga symboler: hästsko, fyrklöver, pengar, förgätmigej, en svamp, en gris, ett hjärta...

Godt nytt år!

Blomsterströdd må bli din stig.

Glädje aldrig fattas dig;

Kärlek ren må bli din lön

Detta är min varma bön.