Bara en ödekyrka
Vi stannar till i Bara. Mellan Vallstena och Hörsne. Där i Bara, hemvist för mycket och många goda och utomordentliga varpakastare, finner vi ytterligare en gotländsk öde ruinkyrka. Förfallet under 1500-talet gjorde att man inte kunde rädda kyrkan utan man fick ansluta till gudstjänslivet i grannsocknen Hörsne. Nu ett tidsdokument. Ett monument över fromhet och tro. Murar som vittnar. Portaler som lovsjunger. Stenar som ropar.

En gång en församlingskyrka. Uppförd under 1200-talets mitt. Nu bara naken kalksten, öppen för himlen. Precis som i en alldeles vanlig kyrka blir himlen närvarande, påtaglig, ja rent av synlig. Det gråa öppnar sig och den himmelsblåa längtan blir ögon, får form.

Där stillnar mitt oroliga jag. Där fylls jag av gudomlig närvaro, där är helig plats.

Jezidier var mer omskrivna förr
En svensk missionär, MARIA ANHOLM (1851-1946), var oerhört intresserad av jezidikurder. Det fanns till och med en jesidmission i Malmö. Maria Anholm har skrivit boken Jesidikurder, utgiven 2001 av apec förlag. Denna religons anhängare beskylldes förr för att vara djävulsdyrkare. De uppfattades också som varande en änglakult.

Så här presenteras boken: Anholm, Maria, Jesidkurderna (djävulsdyrkare) / sammanställd av Rohat Alakom. – Spånga : APEC Förlag, 2001. – 110 s.Boken innehåller tre studier om jesidkurder, författade av Maria Anholm åren 1902, 1919 och 1930. Artiklarna innehåller en del vetenskapliga jämförelser som kastar ljus över jesidernas förflutna och religionshistoria. Maria Anholm (1851-1946) arbetade ungefär 50 år för jesidkurderna. Hennes intresse för dem var mycket stort, deras seder och bruk intresserade henne mycket. Författarinnan har felaktigt använt benäm-ningen jesider. I verkligheten heter gruppen jezidier. Författarinnans benämning har behållits i boken.

Maria Anholm skriver att "jesidierna med ängslig omsorg innesluter vissa delar av sin religion i hemlighetsfull slöja". Redan då insåg man att jesidierna hade en utsatt situation och man betraktade dem som trasdhankar och vanlottade i stort behov av stöd och hjälp.

Göran Gunner anger i förordet till Maria Anholms bok att svenska läsare för hundra år sedan sannolikt visste mer om jesidierna än dagens svenskar vet. Idag är det väl bara Ingmar Karlssons artikel om Jeziderna i boken Korset och halvmånen (1991) som lyft fram dem ur dunklet och glömskan. Ändå lever de mitt ibland oss i både Tyskland och i Sverige.

Man kan förstås också läsa Innanför cirkeln : en resa bland yezidier, damanhurianer och swedenborgare.

Idag utvisas jesidier ur Sverige som bland annat Svenska Dagbladet kunnat berätta om. Samtidigt dödas och förföljs denna religions utövare. Förfärligt och bedrövligt!

Utmattning och sjukskrivning
Matt är precis vad man blir när de drastiska planerna på att begränsa sjukskrivningarna för dem som drabbats av utmattningssyndrom, av så kalld utbrändhet. Den som kroppsligt redan kör på fälgarna ska inte tvingas tillbaka in i grottekvarnen. Rehabiliteringstid och en lång sådan krävs! Har man gått in i väggen så har man!

Mig drabbade det i mitten av sjuttiotalet som nybliven präst. Då krävdes det många veckor, många stödjande samtal och hård mental träning för att alls komma tillbaka in i det arbete jag älskade men som dränerade all min kraft.

Tyngst var kanske ombyggnadsarbetet som krävdes. Inte av arbetsplatsen, men av min självbild. Den trygga, något sävliga och godmodiga gotlänningen bar ett mörker som behövde få plats i min bild av mig själv. Jag som aldrig tyckt mig varit stressad hade gått långt över gränsen.

Den tid det tar för att rekonstruera sin arbetsförmåga och bygga upp sig och sin motivation igen är längre än byråkraterna tror. Kraft och mod att återvända in i arbetsuppgifterna med hjälp av nya tänkesätt och tekniker kan inte forceras fram. Långsamhet, eftertanke och tid krävs. Av egen erfarenhet vet jag detta.

Till dem det vederbör vill jag bara säga: omvänd Er, tänk om!

Nu stundar nya tider
Semesterperioden, långt ifrån datorer och snabba uppkopplingar, är slut. Idag är första arbetsdagen på höstterminen. Under denna sommar har jag lärt mig att jag är duktig på att vara ledig. Det är förmodligen min bästa gren. Så tycker dock inte alla i bekantskapskretsen som undrar varför jag är så förtjust i de gotländska kyrkorna Gothem, Norrlanda, Vallstena och Källunge att jag där leder och firar gudstjänster under semestern. Men jag ska ju ändå gå på gudstjänst?! Så...

Bilden då? Den är från Tingstäde kyrka mitt på Gotland, granne med Tingstäde träsk (en insjö) med sitt berömda bulverk.

Här ett stycke kyrkoteologi i trä. Precis innanför kyrkans port finns detta dopfuntslock som med en hiskelig anordning kan hissas upp. Och så öppnar sig inte bara dopfunten utan symboliskt hela kyrkan. Den visar påtagligt att dopet är porten in i kyrkan.

Det finns krafter i kyrkan som arbetar för att dopet ska bli en dekoration i kanten. De vill ändra kyrkans ordning att man för att ta del av de troende och döptas måltid - nattvarden - ska vara döpt. Det lär till och med vara så att man i undervisning på ett kyrkligt institut får uppmaningar att strunta i ordningen där dopet är förutsättningen för deltagande i nattvarden. Dessa modernistiska nydanare kan gott meditera över Tingstäde kyrkas lock!

Sommaren är ostadig.

Än regnar det och så blir det kallt. Sedan kommer värme och mulna dagar. Solen tittar fram och lovar mera. Sådana stunder gömmer vi till vintern, de sparas och värnas i hjärtats djup. Så vandrar vi på sommarens stigar, och se där en gammal väg. Hoppfullt vindlar den i skugga såväl som i ljus vidare bort... Och där bortom, där vägen kröker sig väntar det som ska komma, det ännu okända, morgondagen, framtiden...

Ruiner för humanisterna
Almedalsveckan är slut. För min del deltog jag i ett seminarium om tron som privat eller en del av det offentliga. Maria Carlshamre och Lennart Sacrédeus deltog. Bland de frågor vi berörde var skolkyrkan på gymnasiet i Visby, hotellbiblarna på Scandic och de medborgerliga fri och rättigheterna i vårt samhälle med mera.

För min del välkomnar jag samhällets praktiska ateism. Det betyder ju att samhället förhåller sig neutralt och inte förespråkar någon enskild tro bland de otaliga religionerna. Men samtidigt måste man försvara kyrkors och samfunds rätt att ta plats - även i det offentliga. Kyrkor ska inte behöva bli något annat, och helt profillösa, bara för att de vill finnas med som frivilliga och entreprenörer inom skola, vård och omsorg.

Humanisterna fanns med i Visby och i detta seminarium. Klart att Visby kan verka lockande på ateisterna med tanke på alla gamla kyrkoruiner. En framtid de gärna ser frö kyrkan i Sverige? Men man behäver inte söka sig långt utanför murarna för att inse vilken växtplats detta varit och ibland fortfarande är för kristen tro. Över 90 medeltida kyrkor! För att inte nämna frikyror och andra mindre gudliga lokaler.

Humanisterna hade funderingar kring om kyrka-stat verkligen separerats från varandra. Vi är flera som undrar hur verksam uppdelningen blev. Humanisterna kunde fråga socialdemokraterna, moderaterna och centerpartiet om hur de, som vill vara religiöst neutrala, samtidigt kan omfatta och försvara den apostoliska, den niceanska och den athansianska trosbekännelsen, och hur de kan rättfärdiga att stå i den yttersta ledningen för ett kristet trossamfund. Detta är en fråga om hur djupgående skiljandet av kyrka och stat egentligen blivit. Man kan inte gärna hålla sig med en trosbekännelse på torsdagar för att sedan vara ett religionsneutralt parti de övriga dagarna. Kan man vara kristen i kyrkomötet och neutral i riksdagen? Kluven tunga kallades det i mina gamla indianböcker.

Kimbning eller skrammel?

Efter högmässa i Vallstena kyrka visas några av kyrkans inventarier. Birgitta Lerberg berättar om sitt arbete med dokumentation av kyrkoinventarier i ett omfattande projket. Många samverkande partyer har sett till att kartlägga kyrkoinventarier i de gotländska kyrkorna. Just i Vallstena har man bland många spännande föremål funnit tre stenar för kimbning.

Kimbning är ett sätt att få kyrkklockorna att ljuda genom att med handkraft slå stenar i en snabb rytm mot klockan. I Gothem lär man vid en kimbningskurs ha övat sig genom att slå på oljefat. Man har kimbat vid högtider som till exempel vid bröllop. Men det bör ha varit vanligt förekommande. I Västerhejde ska kyrkans gamla klocka finnas uppställd bakom altaret. Inskriften på den är sliten och nästan utnött genom kimbning. Man kan där uttyda orden: PAS: TOR SVEN.

Att kimbning är speciellt visar sig sig bland annat också genom att man gärna demonstrerat denna form av klockringning vid celebra besök. Bland annat vid kungligheters besök på Gotland:
Programmet för kronprinsen och prins Gustaf Adolf upptog efter mottagningen av visby-lottorna ett besök hos flottenheterna i Visby hamn. Därefter ställdes färden till Roma, där en orientering gavs rörande försvaret av flygfältet. Så gjordes ett besök vid Anga kyrka, där gästerna mottogos med högtidlig gammaldags "kimbning", varjämte tjänstgörande vice pastor, kyrkoherde C. J. Björkander, uppvaktade i spetsen för kyrkorådet och även gav en redogörelse för kyrkans byggnadshistoria och dess mera intressanta detaljer.

När frågan ställdes i Vallstena om någon av de närvarande hade kimbat blev det en tveksam tystnad. Jo förr... Men det finns många kyrkor där man fortfarande kimbar, så någon. En äldre dam tog till orda och berättade att en gång när en svensk kung, Gustaf V, besökte församlingen ville man högtidlighålla kungens avfärd genom att kimba. När kungen som just börjat åka hörde kimbningen lär han ha vänt sig om och frågat: Vad är det som skramlar?

Semestern räddas av korv med bröd
Semestertider på stadens turiststråk. Många är ilskna på varandra. Man träter och står i. Barnen står bredvid och ser de vuxnas brist på ork. Det är trängsel och folk överallt. Köer att stå i och väntetider att uthärda.

Semestern som skulle bli så skön, ser man att de tänker. Ett av de lintottiga barnen får en korv med senap och ketchup. Spänningen är långt borta - allt som finns är korv och sommar och lite spring i benen.

Beundrad Luther bäst när han skriver själv
Lättversioner av livsmedel kan minska intaget av fett eller kolhydrater. Ändå väcker de en längtan efter socker och smör. Böcker som bearbetar det andra redan skrivit ger oftast inte tillräcklig litterär substans. Hunger efter mer bli den bestående känslan. Så är det efter läsning av Martin Krauklis enkla bok om Martin Luthers liv.

Som levnadsskildring är den inte färdig. Därtill är den alltför summarisk. Den hoppar i kronologin för att klara hem sina olika teman, men lyckas inte hålla huvudspåret levande. Ibland är det kortfattat och rumphugget. Ibland smått komiskt i sin hemlagade psykologi.

Martin Krauklis diskuterar hur olika tider betonat olika sidor hos Luther. Resonemanget avrundas med att ingen människa bara är ”en enda av många sidor hos sig själv, utan alla sidor samtidigt, plus alla de personlighetsdrag som aldrig tas upp eller betonas”.

Med tanke på nutida diskussioner hade Luthers förskräckliga utfall till exempel mot turkar, bönder eller judar behövt en diskussion och en tidshistorisk referensram. Påståenden blir istället hängande i luften. Som att Luther ska ha sett den samtida reformatorn Calvin som en bödel.

Luther framstår som synnerligen kluven och motsägelsefull. Just därför är bilden av honom möjlig att ta till sig. Å ena sidan är Luther ångestfylld och aggressionshämmad å andra sidan hetlevrad och levnadsglad. Bilden av Luther är alltså flerbottnad och komplicerad och blir därför något mer än ett idolporträtt. Ändå är Krauklis beundran uppenbar.

Som teolog var Luther och kretsen kring honom nydanande. Helt avgörande är brytningen med uppfattningen att den egna handling behövs för att få del av Guds frälsningsgärning. Rättfärdiggörelsen från syndaskuld och död ges uteslutande av nåd, hävdar Luther. Detta reformationstidens stora tvisteämne, som först under 1999 genom en gemensam katolsk - luthersk deklaration blev bilagt, kunde ha fått mer utrymme.

Krauklis nyöversättning av Luthers stora katekes är intressant. I den visar sig Luther som en trons store pedagog, om än mustigt drastisk. Han kommenterar prästerna. Somliga anser sig för lärda att hålla på med katekesen. ”Andra är för lata och uppträder som om den viktigaste frågan för dem som kyrkoherdar och predikanter är vad de ska äta. De verkar inte ha annat att göra än att njuta det jordiska goda - en vana de lade sig till med under påvedömet.” De borde vakta svin och hundar snarare än att vara själavårdare och präster, avrundar Luther.

Katekesen utlägger 10 Guds bud, trosbekännelsen, Fader vår, dopet och nattvarden. Inte sällan på sätt som en sentida lutheran kan finna magstarkt. Unga och gamla beskrivs som vildar vilka inte kan lägga band på sig. De visar varken vördnad eller aktning och bakom varandras ryggar förtalar de varandra så mycket de kan. För detta drabbar dem Guds straff med olyckor och annat elände, undervisar Luther.

Tidens tand har gnagt på Luthers kristendomsundervisning. Ändå bär den friskhetens tecken. Här finns ingen kompromiss och ingen ängslig myskristendom. Djävulen, fienden, attackerar den kristne som måste förtrösta på evangeliet och Guds nåd. Både lutheraner och andra kunde ha ett och annat att lära av den djärve rakryggade reformatorn.

Återbruk av gammal recension...
Martin Krauklis, MARTIN LUTHER - LIV OCH VERK, Larson
MARTIN LUTHERS STORA KATEKES, i översättning av Martin Krauklis, Larson

Var finns källan till allt ont?
Så enkelt det är att vara kategorisk. Nu har jag dragit alla som är kritiska till religion öven en kam (likabehandling är bra?) och gjort dem till religionsfobiker. Många kan vara kritiska till religionen och diverse relgiösa uttrycksformer utan att för den skull tro att religionen är källan till allt ont här i världen.

Raljant har jag påstått att de borde förstå att religionen bara är en av de ideologiska, nationella, etniska etc kanalerna som människors meningsmotsättningar kan ta. Om de religiösa kanalerna inte fanns så kom konflikterna självfallet att finna nya fåror.

Men fobi utmärks väl av att fobin inte är viljestyrd? Jag går till Wikipedia och lånar en förklaring: Fobi (av grek. fobos, "fruktan"), en irrationell rädsla för någonting som normalt inte motiverar en sådan reaktion. Fobier tycks ofta röra sådant som var farligt för människan i vår tidiga utveckling, som höjder, ormar och spindlar. Det finns dock även många fobier som inte passar in i den mallen.

Det irrationella draget är starkt hos dem som menar att religionen är källa och rot till det mesta av det onda här i världen. De tar ju inte hänsyn till allt det goda som religionerna utfört och uträttat. Jag slås också av hur omfattande inslaget av anakronistisk kritik är. Religion i förfluten tid brännmärks som om dåtidens religiösa företrädare kunde och borde ha haft samma värderingar och föreställningar som vi idag omfattar.

Religionens företrädare, och andra som t ex Tomas Gür i SvD 2007-06-02, kontrar ofta med att kritisera politiska ideologier - som är skyldiga till 1900-talets (och kanske världshistoriens) värsta blodbad. Nazism, stalinims, maoism är extremvarianter av politiska åskådningar.

Men med samma slappa logik som religionskritiken gärna nyttjar kan man få det till att politiska ideologier och partier i största allmänhet är källan till allt ont.

Sanningen är väl att det inte finns någon universalförklaring till alla krig och allt våld. Den som tror att värdesystem likt den kristna tron bär skulden till ondska och hat, ett värdesystem där solidaritet och medmänsklighet mer än på andra håll uppmuntras och övas, behöver tänka om. Och fråga sig var källan till allt ont kan finnas - om den alls finns.

Tomas Gür får avrunda: De som koketterar med sin antireligiösa hållning bör hålla i minnet att lärdomen från de senaste århundradena är att det största problemet inte har varit de som tror på Gud, utan de som, oavsett vad de kallar sig, har tagit sig rätten att bete sig som om Gud inte fanns.

Kärleksbudskapet ansvarigt för hat och våld?
Ett stort antal människor har gripits av religionsfobi (av vilken kristifobi är en variant). De avvisar all religion och menar sig anföra förnuftsskäl när de hävdar att utan religion vore världen en bättre plats. Då skulle frid och ro kunna infinnas sig.

Islamistiska självmordsbombare ser de som ett uttryck för de negativa verkningar religion kan ha. Som om det kärleksbudskap som de flesta av världsreligionerna förkunnar kunde hållas ansvarigt för vålds- och hatbrotten. Som om rit och kult där människovärde, medmänsklighet och gästfrihet har centrala platser kunde styra vantolkningar och missbruk...

Människor behöver värdesystem och normer. Om konflikter kanaliseras via etnicitet, nation, ekonomi, klass eller religion kan ju hatet och ondskan inte uppföras på ett slags skuldkonto för kanalen. Inte sällan bidrar ändå kanalerna med sina föreställningar och värderingar till att förstärka och fördjupa motsättningar och stridigheter - men funnes någon av dem inte är det rimligaste antagandet att en ny kanal genast skulle tas i bruk. Man kan inte hålla huvudfårorna för människors fromhet, och god etik, ansvariga för de perverterade avarterna. Det borde vara fattbart även för religionsfobiker!

Argument som måste dömas ut
Att inte döma var en frågeställning för Söndagen. Jesus slutar sitt samtal med en kvinna (i Joh 8:1-11) som gripits för äktenskapsbrott med orden: Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.

Han sätter en gräns, men vill inte döma. Varje gräns kan upplevas som en dom, som ett underkännande, av den som har sina gränser på något annat håll. Som vill flytta gränsen eller inte alls veta av den. Det svåra är att värna en gräns som till exemple har med samlevnad att göra och upprätthålla den utan att bli moralistisk eller just dömande. Det är så snubblande lätt att man börjar ägna sig åt att värdera andras gränser och då bli mindre uppmärksam på sina egna.

Därför måste kyrkans tro, med de gränser man kan tycka sig finna i det sammanhanget, börja i det egna livet. Varje människa bör först och främst brottas med sitt eget förhållningssätt, med egen livsstil - inte med att genast ha synpunkter på hur andra förhåller sig eller förfasa sig över var de kan ha sina gränser.

Sedan finns det gränser som måste upprätthållas för att inte människors gemensamma liv och ytterst samhället ska ta skada. I ett radioprgram hörde jag någon berätta om hur han försvarat sin plats i en butikskö så till den grad att han blev indragen i ett slagsmål. Någon hänsynslös person hade bara trängt sig förbi. Han tillrättavisade och när det inte hjälpte ledde det till handgemäng och till slut blev de utslängda ur butiken. Han tänkte inte låta sig hunsas - för då brister den moraliska väv som håller samhället samman. Om man kan göra som man vill med köer eller annat som vi ordnar med hjälp av regler eller oskrivna lagar - då blir det anarki och den starkastes, marodörens, den buffliges rätt blir den som råder. Så kan vi inte ha det!

Vi måste själva respektera reglerna. Men å andra sidan är ingen enda av oss ofelbar. Egna eller en annan människas misslyckanden, eller medvetna felsteg, får inte bli en ursäkt för att struntra i regler. Då gör man misstaget att låta situationen avgöra. Eller så bryr man sig mer om andras sätt att förhålla sig. Men han gjorde ju... Eftersom dom bryter mot lagen tänker jag också göra det... Argument vi känner igen när taxeringar kommer på tal eller trafikregler och mycket annat. Och sådana argument måste vi med kraft döma ut. Apropå att inte döma.

Med nya vykort i bagageluckan, avhämtade några mil utanför Örebro, hamnar vi på auktion i Lindesberg. Vi gör några rundvandringar vid borden och mellan möblerna och bestämmer oss: här finns inget vi behöver eller åtrår. Alla saker som finns måste ju få plats någonstans - och denna gång är det inte i vårt hem.

Erikshjälpens loppmarknad i Lindesberg är trevlig med rena och snygga saker - prissättningen är också lagom. Om inte annat kan jag tänka mig betala en slant extra just för att intäkterna kommer andra till del. Hjälporganisationer, ofta med koppling till frikyrkan, gör storverk inom området. Bra och begagnat (tidigare har butikerna haft hjälporganisationen Bröd till bröders namn) med koppling till Evangeliska frikyrkan är mycket duktiga. Även Röda korset kan sin sak. Återbruk i mänsklighetens tjänst!

Några sommarböcker bärs ut till bilen. Men även här kan man avstå från impulsköp. Väl hemma börjar en närmare granskning av vykorten. Köper man album måste man vara noga med hörnen (eller hörnena som somliga säger). Vykortshörn är inte så sällan skadade genom att man plockat ur och satt in korten många gånger genom åren. De flesta korten är stämplade mellan 1904 och 1908. Ett 100-årigt album med historiska avlagringar: en namnsdag här, en sjukdom där, en födelsedag, en resa, ett barn får hjälp att sända en hälsning och en avlägsen släkting beklagar att han inte hinner skrifva bref.

Påminner mig Barbro Hörbergs lilla visa:
Där på en bänk har en gammal solstråle just somnat in, vinden smeker hans kind, som ingen har rört vid på länge..länge.. Gamla älskade barn, vad drömde din mamma om när du blev till? Gamla älskade barn, vilken dag upphör ett barn med att vara ett barn?

Titthålet in i människors liv som vykort tilhandahåller ger begränsad överblick - men man kan ana dramatiken, glädjen, vemodet och sorgen. Och förundras gör man över alla små hälsningar och ord av tillgivenhet som postverkat fraktat landet runt. Hälsa ofta!

Andra bloggar om: Vykort, Lindesberg, Örebro, Barbro Hörberg, Erikshjälpen, Postverket

Ett hotell checkar ut

Säffle Hotell vem vill heta så? (Har Du sett till Säffle Royal Hotell? Jo, han for nyss förbi på moped.) Eller kliv in i mardrömmen att vid en konferens i Märsta bli uppropad som Sigtuna Stadshotell? Är Sigtuna Stadshotell här? Då skulle man tvingas säga närvarande, men innerligt önska att man var totalt frånvarande.

Möjligen kunde man ta sig namnet Stockholm Grand - men vid minsta korpulens löpa risken att det grandiost storslagna namnet blev ett elakt tillmäle. Eller Örebro Storan, Göteborg Panorama, Stockholm Långholmen?

Alldeles för få har upptäckt de fantastiska möjligheterna att finna trevliga namn för sina nyfödda små. Tänk bara på den uppsjö av innovativa lösningar som hotellbokningscentraler erbjuder. Kanske kunde Kungälvs Fars Hatt eller Uppsala Muttern fungera?

Paris Hilton. Vad och vem är Paris Hilton? Med ett artistnamn som Paris Hilton förstår omvärlden att man inte är alldeles hemma hos sig själv. Att man just checkat in som tillfällig gäst. Världspressen har sensationellt stora nyheter: Paris Hilton har just lämnat sitt senaste boende, en cell. Och då måste reportrarna ställa den ödesfråga hela mänskligheten grubblar sig fördärvad över: Paris, har Du gått ner i vikt?

Andra bloggar om: Paris Hilton, Säffle, Sigtuna Stadshotell, Kungälvs Fars Hatt, Uppsala Muttern, Örebro

En 3-årig uppsats
Var finns de där böckerna om dialogen mellan kristendom och islam? Det är ett par, nej tre år sedan jag behövde dem sist, men just nu skulle jag haft nytta av dem. När alla bokhyllor kontrollerats och det gapar flera hål i samlingen om religionsdialog slår minnet mig, jag erinrar mig att de böckerna gick ju en gymnasist iväg med för tre år sedan. Hon skulle skriva om mötet mellan religioner.

Att någon överhuvudtaget visade intresse för religionsmötet gjorde mig så upprymd och glad att hon fick låna fyra böcker. Motprestationen var att hon när hon lämnade tillbaka litteraturen också skulle ge mig ett exemplar av uppsatsen hon jobbade med. Hon var nöjd och jag vara glad. Men hennes namn antecknade jag aldrig.

I vårt land är religionsmöte än så länge och oftast ett kulturellt, ideologiskt, andligt och etniskt möte. Men över tid suddas sådana kategoriseringar ut. Kvar blir trosföreställningarna, gudstjänst och vardagsliv hos människor som tillhör den ena eller andra trosriktningen. Vi är nog mer nyfikna på varandra än övertygade liberaler är i mötet med engagerade socialister? Och dialogen mellan konservativa kristdemokrater och radikala vänterpartister kan väl knappast kallas levande? Finns den alls?

Vid de gapande hålen i bokhyllan hör jag ett gammalt nyårslöfte jag avgav: att skriva upp allt jag lånar ut av böcker, cd-skivor, filmer och prylar. Sidorna i den lilla bok jag fick för ändamålet är lika blanka som en del hyllor runt kring mig är tomma. Men - det man inte har saknat på tre år får man nog anse att man kan klara sig riktigt bra utan. Och biblioteken är än så länge avgiftsfria, tack och lov.

Tre år senare, i den stund jag behöver böckerna, är jag fortfarande glad över gymnasistens vilja att ta sig an mötet mellan trossystem och de troende. Men jag förundras över att det ska vara så svårt att slutföra en uppsats. Hon måste ha fått problem med fotnoterna. Men endera dagen så...

Andra bloggar om: Religionsdialog, Liberaler, Socialister, Böcker

Att köpa eller inte köpa, det är frågan

I ett hörn på loppmarknaden låg ett slitet gammalt vykortsalbum. Två hundra vykort ska det vara, sa handlaren. Jag tittade och njöt. Gamla kort fanns där, många gratulationskort och ett och annat ångbåtsmotiv. Flera var vikta, brutna och nötta.

Ska jag köpa eller inte köpa? Behöver jag korten eller behöver jag dem inte? Har jag råd med dem eller har jag inte? Min övning i att stålsätta mig gjorde att jag kunde röra mig runt i butiken och se på porslin, glas och böcker. Men snart stod jag där i hörnet vid bordet med vykorten och tummade på albumet. Fina var de, men nog var det ganska dyrt – tänk om man kunde pruta. Försöket kom av sig. Handlaren sa stopp direkt. Take it or leave it!

Så utan vykort körde vi vidare mot närmsta stad. Efter ett par kilometer satte habegäret in. Jag borde ha köpt vykorten. Vänd, om det är viktigt för dig… Och då övade jag min karaktärsstyrka och sa nej. Vi lade mil mellan oss och loppmarknaden.

Efter två dagar ångrade jag mig fortfarande. Ring dem, sa min rådgivare. Nej, tänkte jag. Har jag bestämt mig får jag stå fast vid det. Fast stod jag. Orubblig och trygg. Efter ytterligare 13 timmar kopplade jag upp mig på Eniros Gula sidor. Hittade en möjlig adress och ringde telefonnumret. Inget svar. Nu lägger jag ner, har jag bestämt mig så har jag! Varefter jag genast knappade in telefonnumret en gång till.

På lördag får jag hämta vykorten. Resan blir ju en extra kostnad. Så korten blir ganska mycket dyrare. Och vad jag ska jag nu med alla gamla kort till? De är inte ens från Visby, Gotland eller Örebro. Dessutom är de ju begagnade.

Men en fördel har inköpet. Jag slipper sätta in en massa kort i album. Så inköpet är på det sättet synnerligen arbetsbesparande. Var det inte det jag tänkte, det fanns en verklig nytta med de här vykorten!

Andra bloggar om: Vykort, Loppis, Eniro, Visby, Gotland, Örebro, Karaktär,Habegär

Ingen byrå för begravningar
Kyrkans församlingar ska inte bedriva begravningsbyråer har Svenska kyrkans Överklagandenämnd beslutat. Kyrkans tidning skriver på nätet om beslutet. Anledningen verkar vara att man menar att det strider mot uppdraget som huvudman för begravningsverksamheten. Dessutom tar man en ekonomisk risk som tydligen inte är förenlig med uppdraget, om man ska tro Överklagandenämnden. Tidigare har församlingsförbundet menat att man förmodligen kan starta begravningsbyråer.

Om det sker i bolagsform är det svårt att förstå hur verksamhetenra skulle kunna blandas samman med myndighetsutövning. Kommunala bostadsbolag går bra trots att byygnadsnämnd och stadsplaering ligger hos kommunen. Rädslan för en kyrka som arbetar med kommersiell verksamhet sitter djupt, även i Överklagandenämnden. Beslutat andas politik.

Tvärtom borde man uppmuntra att Svenska kyrkans skaffar sig erfarenhet från olika områden som fungerar som stöd till den egna verksamheten. Annonsbyrå, bank, dagstidning, radiostation, andrahandsbutik etc är bara några försiktiga förslag.

Följdfrågorna borde bli många. Får en församling framöver ordna med annat som ligger utanför uppdraget att hålla begravningsgudstjänster och gräva gravar och sköta kyrkogårdar? Kan man till exempel ordna begravningskaffen - eller strider det också mot myndighetsuppdraget?

Andra bloggar om: Begravning, Svenska kyrkan, Begravningsbyrå, Gravar, Kyrkogård, Kyrkans Tidning, Begravningskaffe

Arv till den som vill ha...

Vem vill ha ett gammalt arv? Du har fått ett arv av en avlägsen släkting, så stod det i telegrammet. Du behöver sätta Dig i kontakt med rabbinen för att få alla detaljer. När arvtagaren mötte rabbinen fick han beskedet att släktingen var Mose och att arvet bestod av den judiska religiösa traditionen. En chassidisk berättelse återgiven av Harold Kushner i boken Vem behöver Gud (Natur och kultur, 1993)
Harold Kushner är rabbin och författare till många bästsäljare i USA som också nått stor framgång på många håll i världen.

Arvtagaren i berättelsen reagerade förmodligen med besvikelse skriver Kushner över att arvet var religiös visdom och inte en fastighet i stadens centrum.

Vi förlorar något när vi blir för moderna och intellektuella för att ge utrymme åt religionen i våra liv. Samtidigt kan många människor lida av bristen på förankring, de känner av sin avsaknad av rötter. Allt måste de ta reda på själva, allt måste de räkna ut. Ingenting kan tas för givet. Arvet är förskingrat.

Med den ständigt förstärkta individualismen minskar beroendet av en normerande och identitetsgivande grupptillhörighet. Frågan om detta är allt, om detta är vad livet går ut på, har många ställt sig i ögonblick av tomhet, brist eller leda. Kushner har i alla år berättat för sin judiska församling om hur mycket mer tillfredsställda de skulle bli om de verkligen gjorde plats för sin religiösa tradition i sina liv.

Genom åren har jag sett åtskilliga människor öppna dörren till kyrkan bara för att lämna den igen innan de hann uppleva och förstå den rikedom de snuddat vid. Det religiösa språket är obegripligt, sa någon och stängde ute inte bara orden utan allt det andra. Den här mannen kunde varenda specialterm inom seglingssporten och använde dem gärna, men det menade han var någonting helt annat.

De håller på med så mycket, sa någon inför gudstjänsten som verkade så främmande och obegriplig. Och personen gick snart vidare utan att försöka ta reda på vad man gjorde eller varför. Att den här kvinnan mödosamt och uthålligt lärt sig läsa noter och spela ett komplicerat instrument satte hon inte alls i samband med det hon sagt om gudstjänsten.

Ska man avstå från att spela och lyssna till, ja från att älska musik därför att instrumentet tar tid att lära känna? Ska man låta bli att ge sig ut på det öppna havet och segla bara för att varje tåt och tamp har ett eget namn? Ska man säga nej till sitt arv?

Ärlighet varar längst
Besökte en stor affär där realisation pågår. Butikskedjans namn har något spanskt över sig och har med jättar och elektricitet att göra. El Giganten får mig nästan alltid att vilja ropa olé!

Åkte alltså ut till köpcentret vid lunch för att införskaffa några reavaror. Allt gick väl tills jag passerat kassan. Upptäckte direkt utanför butiken att expediten tagit betalt för 2 digitalboxar men glömt den superbilliga DVD:n. Hmmm. Hur göra? Vara ärlig och betala någon hundralapp till eller stå där utan garanti. Ärligheten vann, garanterat.

Vid kassan fanns ett besked om att varje påpekande om försäljning hanteras vid en disk ställd längst inne i butiken. Längre och längre in i butiken vandrade jag. En förklaring påbörjades. Och en vänlig man rättade till det hela och sände mig åter till kassan. Med ett nummer på en datablankett som skulle printas ut.

Där i kassan var det kö. Åtskilliga hårtorkar stod före. Även en cd-spelare och en rakapparat. Väntade nu för andra gången och fann ingen möjlighet att komma förbi för att få snabbare hantering. Samma vänliga kassörska mötte mig, sent omsider. Hon tackade för att jag återvänt och sedan fick jag betala lite mer. Inhöstade ett nytt kassakvitto som hon påpekade var garantisedel. Bra att ha...

Hela besparingen jag räknat med i kronor (genom att handla på realisation) försvann i tidsspillan eftersom det tog mig 30 minuter extra att vara ärlig. Men känslan mina vänner, känslan! Den ska man inte glömma. Den ger kontur, djup och lämnar inte den ärlige oberörd. Det som steg fram ur djupen kan näppeligen beskrivas som annat än irritation och självförebråelse. Sådant som ärlighet absolut inte bör förknippas med.

Den ärlige borde uppleva tillfredsställelse och fyllas av en inre värme genom att ha handlat rätt och gott. Då förstärks viljan att göra det som är rätt. En god cirekl uppstår. Men detta?

Nästa gång vinner säkert viljan att inte lura ens en stormarknad på deras kronor, igen – men den ärligheten, den ärligheten. Den kostar på i tid och störd sinnesfrid. Så det är så sant som det sägs i tid och otid: Ärligheten varar längst! Javisst, alldeles för länge!

Andra bloggar om: Ärlighet, Elektronik, Realisation, Digitalbox, DVD

Korsfäst på galleri
Uttersberg är en plats i skogen. Platsen ligger postnummermässigt i Skinnskatteberg. Där finns ett märkligt konstgalleri. En plats för bildning och kultur, ja eller bild och kultur. Alla som älskar skupturparker borde ta en resa till Uttersberg - där finns skulpturer som inte bara är halvfabrikat och slarv. Gediget och genomtänkt växer parken fram runt galleriet.

I dag visades (sista dagen) märklig konst på tre våningar av rysk-amrikanen Ernst Neizvestny på galleri Astley. Han var en av de första man ställde ut och nu visas en enorm bakåtblickande utställning av hans konst. Livets träd är en av hans berömda skulpturer man fick lära känna. VLT recenserade och många andra förstod vilken händelse denna utställning var. Lotta Gröning skrev i Aftonbladet om evenemanget.

Tydligt religiöst inspirerad konst med korsfästelsescener. I en av skulpturerna springer korset fram genom bröstet på den korsfäste och liksom spränger den korsfäste inifrån. Att vara korsfäst från och på insidan, det ger många associationer.

Så åk till Uttersberg och galleri Astley. Även med nya utställningar kan man vara säker: det är väl värt utflykten!

Andra bloggar om: Uttersberg, Galleri Astley, Ernst Neizvetsny, Aftonbladet, Skulpturpark, Lotta Gröning