Det var sant innan det tolkades

Varje hebreiskt och grekiskt ord i Bibeln höll de för bokstavligt sant, men i svensk översättning.

Hur förhåller sig läran till levande Gud

I valet mellan trosläran och mötet med levande Gud lät många bli och gick åt ett annat håll.

Biskop Obare har duktiga finska förkämpar - så han reser nog inte hem...

Det är svårt att sätta punkt i en diskussion där nya röster hela tiden kommer till och begär förtydligande och klagöranden. Särskilt som de också öser in påståenden där avsikten är klar: den man debatterar med är inte en rätt lärare, är en irrlärare, en dryg svensk med förakt för en afrikansk biskop Obare, en som inte är tillräckligt luthersk, en "prost" (jag tycker mig höra titeln använd som en föraktfull släng (och du ska vara prost..., men det kan också vara min växande diskussionsparanoia), en som försvarar den Svenska kyrkan som man betraktar som avfallen och som en sekt...

Nå, jag ber gärna om ursäkt om några av mina inlägg i den finska diskussionen andats förakt mot biskop Obare! Min avsikt har varit att ifrågasätta den roll han tilldelats som inbjuden till ett möte i Finland mot bakgrund av en intern konflikt i systerkyrkan i Sverige. Inte att förnedra eller förlöjliga biskopen. Att just han av världens alla lutherska biskopar skulle inbjudas till Finland, och hyllas som athanasiansk troshjälte i nordisk lutherdom (!), är nog inte helt oberoende av det som hände i Sverige. Någon ovetande afrikan har jag aldrig trott att Kenyas biskop Obare är.

Här några fler kommentarer som kan verka obegripliga om man inte följt den finska diskussionen: Begreppet skogsfinnar har jag dessvärre inte tidigare stött på och blir därför mest konfunderad när jag antas inta en översittarattityd gentemot denna grupp.

Solidariteten med Svenska kyrkan är inte särskilt stor och jag har inte ställt sådana krav. Men när man börjar få till det att det SvK är sekten med stort S – så fattar även gråsten att några i Svenska kyrkan, även sådana är uttalat kritiska mot kyrkan, måste morska upp sig och reagera!

Vill man få det till att mina resonemang bekräfta fördomar om ”dryga Sverigesvenskar” (drabbar naturligtvis även en gotlänning) så får det väl vara så. Men förmågan att se drygheten ligger nog till en del ”in the eye of the beholder”.

Att, som Markus begär, utreda trons ”vidsträckta gränser” på kommentarplats här låter sig inte göras. Jag tror att Markus förstår att jag menar att trons centrum är ett men att trosföreställningarna många. Det är inte lika enkelt idag att utstaka trons gränser med stor precision och exakthet. Ta en erkänd teolog som Paul Tillich – var hamnar han? Han utvecklar somligt inom ramen och spränger andra gränser med sina tankar.

Vi bör vara glada om många kristna i den gudstjänstfirande församlingen har tro i vilken man möter och känner igen den apostoliska tron. Men undersök gärna själv hur kyrkans människor tänker och tror om rättfärdiggörelsen, om försoningen (vem försonas med vem och varför), om vilka trosföreställningar som krävs för att man ska räknas som en ”rätt” kristen. Mångfalden är (även i Finland) stor…

Sakramentets giltighet aktualiserades i striden med donatisterna. Det blev klargjort att det inte kommer an på prästen om sakramentet var giltigt. Det var liksom ingen skillnad på ett dop utfört av en apostel och ett dop utfört av en drinkare. Vi skulle säkert kunna fäktas länge med formuleringar och teologiska dokument, men till vilken nytta? Att bara umgås med likasinnade är något redan Jesus avstod ifrån (syndare och publikaner). Och att uppfatta kyrkan som ren gemenskap där inte vanliga syndare får plats är främmande. Men vi låter det vara. Jag kan inte övertyga skribenterna i detta meningsutbyte och de har svårt att nå fram till mig.

Med en tro och en teologi grundad i Nya testamentet blir inte frågan om renlärighet den för mig. Vi befinner oss ganska nära Paulus på Aeropagen idag med en tilltagande mångfald. Vad vår tro smälter samman med i våra liv är också viktigt. Vilken människosyn, vilken psykologi, världsbild, vetenskapsuppfattning, politiska värderingar etc. Det svart-vita för eller emot klingar väl mycket av medeltida skolastik. Men jag håller också med om att vi ibland måste dra gränser. Men ska de dras så som debattörerna här gjort? Läran är viktig och det har betydelse vad man tror – men en kyrka som är starkt centrerad på Kristus och mässan måste inte ängsligt bevaka alla sina trosgränser hela tiden.

Debattören som hade rätt

Debattören drog slutsatsen att eftersom alla andra hade fel måste han ju ha rätt.

Försvaret faller sönder i tro på storebror

Sveriges försvar tillåts falla sönder eftersom de styrande likt en stursk och övermodig lillebror litar på att storebror nog inte tillåter att man får smörj.

(Tänk om ÖB uttyds övergiven bror!)

Andra bloggar om: Försvaret, Storebror, Smörj, ÖB

Vad ska disken dofta?

Det som verkligen betyder något gick oss förbi när vi valde mellan alla diskmedel i form av tabletter, som pulver eller flytande, och efter lång tvekan till slut tog ställning till vilken doft disken skulle ha nästa vecka..

Bön för Burma

Bön för Burma

Gud, vi ropar till Dig i förtvivlan
över naturkatastrofen i Burma!
Vi ber för alla dem som mist sina liv,
för alla som förlorat släktingar och vänner,
för alla som skadats och står utan hjälp,
för alla hemlösa och för dem
vars tillvaro slagits i spillror.
Vi ber om gränser som öppnas för
omvärldens insatser och för
att hjälpen ska nå de mest utsatta.
Överge inte Burmas folk!
Ge dem en framtid i frihet!
Himmelske Fader förbarma Dig!


Följande utdrag ur brev från Svenska kyrkan är väl värt att föra vidare:

Just nu planerar Svenska kyrkan för katastrofinsatser i samarbete med Burmas kristna råd som vädjat om hjälp. Vi samarbetar med Burmas kristna råd inom ramen för ACT, kyrkornas internationella katastrofallians. Vårt planerade stöd handlar om mat, tillfälliga bostäder och tabletter för att rena vatten. Våra bank- och plusgirokonton står öppna för insamlingar till de drabbade i Burma. Bankgiro 900 - 1223, Plusgiro 90 01 22 - 3


Våra medmänniskor i Burma behöver vårt stöd!

Över hundratusen människor beräknas ha dött och över en miljon har blivit hemlösa i Burma efter cyklonen Nargis härjningar första helgen i maj. Behoven hos Burmas invånare är enorma.

Svenska kyrkan kommer att ge katastrofstöd så snart det blir möjligt. Vi kommer att bidra både med akut hjälp och med insatser som gör det möjligt för människor att återgå till en normal vardag.

Våra medmänniskor i Burma behöver vårt stöd. Genom förböner och en riklig kollekt kan vi stödja människor som drabbats av katastrofen i Burma

Margareta Grape
Utrikeschef, Svenska kyrkan


Plusgiro 90 01 22-3
Bankgiro 900-1223

Risk i vigningstjänsten

Den som bär prästkrage länge blir styv i nacken.

Katastrof och överflöd

Det som är riktigt nära ligger förtvivlat nog ofta utom räckhåll.

En vanlig vardag

Även en vanlig vardag kan vara en helgdag.

Andens vind över världen

Annandag Pingst handlar i Svenska kyrkans evangeliebok om Andens vind över världen. I en av dagens texter står det att ord som Petrud talar träffar i hjärtat så att man frågar vad man ska göra. Då svarar Petrus: Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva...

Det kan påminna om förslag som: köp en dammsugare så får ni en elvisp på köpet. Men här handlar det inte om konsumtion utan om en helt annan relation. Den gör inte dopkandidater till kunder som köper. De uppmanas att låta sig omslutas av dopets gåva. I dopet är det Gud som verkar, inte människan. I dopet blir människan på ett nytt sätt Guds barn och får den heliga anden som en gåva.

Ande och dop hör samman det märker man redan skildringarna av Jesu dop. Och i Jesu dopbefallning (Mt 28:18-20) ska man döpas också i den heliga Andens namn. Och man hisnar när man hör talas om Andens storslagna gåvor: att meddela vishet, meddela kunskap, att bota, att göra under, att tala profetiskt, att skilja mellan olika andar och att tala tungotal och att tolka tungotalet (1 Kor 12:4-11).

Helige Gud,
låt din Andes vind blåsa över världen
med liv och tröst, sanning och frihet.
Låt oss, genomströmmade av dig,
vittna om Kristus som vår Frälsare.
Du som är densamme nu och alltid
och i evighet.
Amen.
(Dagens bön)

Är det en annan dag i morgon?

Pingstdagen
Imorgon borde det vara en annan dag, men den har väl riksdagen avskaffat?


Pingstafton
När det så här års klagas på att ingenting blir gjort kan man alltid skylla på att man blivit hänryckt.

Pingstunder fast tvärt om

Pingstens under och tron på den Helig Ande
förbyts mot stunder av förtröstan på helgens handel.

Debatt om Englas begravning

Kort TV-debatt i Gomorron Sverige om Englas begravning i televisionen mellan programdirektör jan Axelsson och Chefedaktör Göran Greider. Barnperspektivet saknas även där...

Inne är vår och sommar ute

Den blida vår är inne, sjöng vi
men ute var det sommar.

Förfärligt att behandla de döda vanördigt

Svenska kyrkan hamnade plötsligt i uppmärksamhetens ljus. Det var Uppdrag granskning som tittat närmare på vad som händer efter begravningsgudstjänster i Vännäs. På kyrkogården kommer en maskin körande med en kista dinglande i en lina. Ovärdigt och upprörande bara det.

Därefter får man se hur en grävskopa dunkar med skopan i graven för att knäcka kistlocket. Avsikten tycktes vara att förhindra att sättningar skulle uppsåt. Oförsvarligt och griftefridskränkning! Fd kyrkoherden Örjan Aronsson brast nästan i gråt över detta förfärliga och oetiska. Att det kunde handla om brott mot griftefriden var uppenbart.

Idag måste Svenska kyrkan reda ut om detta är så vanligt förekommande som Uppdrag granskning hävdade. Svenska dagbladet och andra dagstidningar gav sina versioner. Och Luleå stift har hållit presskonferens för att ge sin syn på saken.

Om förfarandet i Vännäs är vanligt, vilket jag än så länge betvivlar, måste en upprensning till! I programmet fick man höra från olika delar i landet om ljusskygga och vanvördiga beteenden. Om spett och plankor genom kistor, om vattenfyllning som spränger bort locket och om andra griftefridsvidriga beteenden. Jag anser med ärkebiskop Anders Wejryd att misstänkta fall bör polisanmälas.

I Örebro där jag bor har vi idag fått följande redovisning av hur det går till:

Onsdag 7 maj 2008 visade TV-programmet Uppdrag granskning Sveriges Television en gravsättning av en kista på kyrkogård i Vännäs, Västerbotten. Sättet som kistan med den döda hanterades är helt oetiskt och i strid med begravningslagen och Svenska kyrkans regler. Kyrkogårdschefen och kyrkoherdarna i Örebro tar gemensamt avstånd från den ovärdiga gravsättning som visades i TV-programmet.

I TV-programmet visas hur locket på en kista trycks ned med grävskopa innan graven fylls igen med jord. Att på det här helt felaktiga sättet lägga igen en grav är ingen garanti för att undvika sättningar, som efter en tid gör att mer jord får läggas uppe på graven. Så här går det inte till på de kyrkogårdar som Svenska kyrkan i Örebro vårdar.

Begravningslagen ställer tydliga krav på god etik i begravningsverksamheten och Svenska kyrkans uppfattning är att allt som rör begravningar ska präglas av god omsorg och etik. Människovärdet får inte kränkas, inte heller efter döden. Så här går det till vid gravsättning på de kyrkogårdar som Svenska kyrkan i Örebro svarar för:

Graven grävs av utbildade och erfarna medarbetare med grävmaskin. Sedan ställs platsen runt graven i ordning. Jord, maskiner och all annan utrustning förs åt sidan, i god tid före gravsättning.

Direkt efter begravningsgudstjänsten följer som regel de anhöriga med ut till graven vid en jordbegravning och ser när kistan sänks i graven. De flesta väljer att låta begravningsbyrån anlita ett bärarlag som bär kistan och sänker den ned i graven.

Om en gravsättning sker vid ett annat tillfälle anlitas ändå alltid ett bärarlag som på ett värdigt sätt för kistan fram till graven och sänker ned den.

En öppen grav med en kista lämnas aldrig obevakad. I direkt anslutning till gravsättningen fylls graven igen. Först fylls utrymmet närmast kistan med sand. Sedan skottas graven igen med jord eller fylls med hjälp av en hjullastare, aldrig med en grävskopa. Maskiner kommer aldrig i direkt kontakt med kistan. I de fall jorden som grävts upp inte är av bra kvalitet, så ersätts den med mer lämplig jord vid fyllningen. Sist täcks graven med blommorna från begravningsgudstjänsten.

Efterhand kommer ny jord att läggas uppe på graven när marken sjunker. Hur ofta det behöver ske beror på vilken typ av jord det är på kyrkogården och vilken typ av kista som använts.

Hur har kyrkfolket reagerat? Idag har jag bara hört avståndstaganden från kyrkans eget folk. Ingen som jag har talat med godtar ett förfarande där man medvetet knäcker kistor eller fyller gravar på ett icke pietetsfullt sätt. Alla tar avstånd. Och har det förekommit - så ska det avslöjas! Fram i ljuset med verksamheter som inte respekterar även döda människors rätt till väre och värdighet!

Andra bloggar om: Begravning, Vännäs, Sättningar, Kyrkogård, Begrvaningsbyrå

Ominstallation av kristen tro

Felsök: Om den kristna tron inte fungerar behöver den förmodligen ominstalleras och uppdateras (källkoden är densamma).

I stillhet eller på TV?

En av de vanligast förekommande påståendena kring sorg är att delad sorg är lättare att bära. Som om sorg alls bärs lätt. Poängen ger ändå vid handen att gemenskapen i sorgen på något märkligt sätt åtminstone gör den lite mer uthärdlig. Men sorgen förminskas inte hur många gånger den än delas.

Sorg är mycket personlig. Hos medlemmarna i en familj kan den landa på helt olika sätt. Man bär den och bearbetar den olikartat. Samtidigt kan man känna igen gemensamma drag i sin sorg.
Att sorgen har en kollektiv sida har i vårt samhälle varit av stor betydelse. En människas liv har familjen inte ägt. Man har inte haft monopol på relationer, på närhet och vänskap. När en människa dött sörjde vi gemensamt med många. Det gemensamma samhälleliga draget gav samhörighet och förstärkte gemenskapen. Vi knöts till varandra.

Under min uppväxt på 50-talet stannade vägarbeten av när ett sorgetåg passerade med sina tända lyktor. Arbetare svepte av sig mössan och man hedrade den döde och de sörjande genom att visa sin respekt. Långt tillbaka blev den döde kvar i hemmet där man också kunde ta ett mer personligt farväl genom att vara hos den döde. Därefter lästes ut ur sin jordiska boning.

Begravningen var ingen lättvindig och snabbt avklarad akt. Gränslandet mellan liv och död hade stor betydelse. När någon skulle överlämnas i Guds omsorg kunde det inte ske hur som helst. Begravningen och avskedstagandet skedde allvarsamt och grundligt. Släkt och vänner och även mera avläsgna bekanta deltog. Blommor, sång och tal och måltidsgemenskap hörde till. Vi som sörjde fick bära tecken på vår sorg. Änkor bar sorgeklädsel under lång tid. Andra bar sorgeband för att upplysa omvärlden och själv bli påmind om att man var sörjande. Många ger idag stöd och hjälp, eller tips och råd inför begravningar eftersom den kunskapen inte är allmän egendom. Begravningsbyråerna använder nätet för att informera (och för att sälja) , eller som det heter hjälp vid planering och beställning. Här exemplet Fonus.

Nu ser vi hur sorgen privatiseras allt mer. Ibland får man samtidigt med dödsannonsen beskedet: begravningen har ägt rum. Begravningar äger rum i stillhet, i kretsen av de närmast sörjande, i familjen. Eller i familjerna eftersom mångfalden på området ökat. Det ser man inte minst av att det ofta finns flera dödsannonser med olika konstellationer av närstående. Det kan finnas många skäl för att man inte vill ha stora begravningar. Tydligt är att det kollektiva draget blir alltmera nedtonat. Kanske som en följd av livets trivialisering som innebär att vi får alltfler många men ytliga kontakter och allt färre djupa och varaktiga relationer.

Det kan då bli en frestelse att istället gå åt andra hållet. Att vilja dra in så många som möjligt i den egna sorgen, att göra den offentlig. Andras medlidande och sorg blir en drivkraft. Att gå från ytterlighet till ytterlighet är ingen bra modell för den som till sist ändå måste bära och bearbeta det som hänt som person och familjemedlem. Den egna förlusten är lika stor oavsett hur många som tittar på, även om man för stunden egendomligt nog kan förledas att tro att offentlighet skulle lindra och hjälpa. I stillhet eller i TV är det så alternativen ter sig?

Andra bloggar om: Sorg, Begravning, I stillhet

Påverkad av läsning

Den som slår igen en bok efter att ha läst den är en annan än den som öppnade den.

Rikta strålkastarna, någon sörjer

Sorg mår inte bra av strålkastarljus utan bör växa, leva och klinga av i fred.