När frosten går ur bröstet

Pingsten har gått förlorad. Den passerar ofta obemärkt förbi, åtminstone som kristen högtid. Särskilt som den kommit att innebära en annan slags hänryckning. På sommarställena fylkas folk och fä. Skog och mark lockar och drar. Där vimsar människor runt i yra över blommor och blad. Som en midsommarens förfest.

Pingsten har kopplats till hänförelse och entusiasm, till hänryckning och en inspiration som går bortom sans och förnuft. Pingstdagens andeutgjutelse erbjuder en språklig vårflod som spränger gränserna för vad som uppfattas som förnuftigt och rimligt. Människor flödar över av ord de inte själva behärskar till andras stora förvåning och igenkänning. Ungdomar kanske skulle förstå det som att man blev uppkopplad mot en ett gudomligt nätverk som övergår allt man tidigare känt till och brukat.

Vid pingsten helas kommunikationen. Den går bortom och förbi sina tidigare gränser. Det tornbyggarna i Gamla testamentet gjorde till en kamp om vem som förmår mest, människan eller Gud, slutade vid Babel i ett sammanbrott. Ingen förstod längre. Och där inget utbyte och ingen förståelse finns, där bryter samhälle, kyrka och familj samman.

Människan kunde kanske alldeles själv ha klarat att se till att komma i stämning, Kunde nog i en stor folksamling ha släppt loss och blivit smått extatisk. Men det hade inte räckt för att binda samman alla stridiga viljor, alla folk och tungomål, alla grupper och sammanslutningar till en församling, en kyrka. Som inte fanns till för sin egen skull. Anden förenar vid den första pingsten splittringens horder till en gemenskap som talar direkt till alla, som når ut bortom sina naturliga begränsningar.

Något av detta kan nog ske igen. Jag, och många med mig, påverkas ofta mycket starkt av det som händer andra. På Facebook räcker det med en film om en hemlös hund som blir inlemmad i en familj för att man ska känna glädje och bli uppbyggd. När Anden får kalla hjärtan att värmas upp, när tjälen och frosten går ur bröstet och orden flödar över, när människor välkomnas in i en generös församling och blir respekterade, sedda och hörda - hur mycket mer kan inte det gripa oss. För mig är det vad pingsten handlar om! Den pingst som reducerats till utflykter i flora och fauna kanske kan finna vägen in igen. In till det trons centrum där, som Wesley sade, hjärtat blir så förunderligt värmt.

Det som verkligen betyder något

Gudsrelationen tar allt mindre plats i en människas liv och får allt mindre tid. Annat fyller uppmärksamhetens synfält. Även de mest överlåtna och engagerade kristna får sin tro alltmera utspädd. Annat ska ombesörjas och bestyras. Hållas reda på och kommas ihåg.

En alldeles vanlig morgon får ett par tidningar betydligt mera tid än morgonbönen. Därtill ska radions nyheter avlyssnas och ett antal kontakter på nätet läsas och reageras på. Dessutom ska ett stunds tidsfördriv också hinnas med i form av datorspel, korsord eller soduko.

Inte ens under tillagningen av frukosten blir det tid för kontemplation eller bön. Istället ska havregrynen mätas och vattnet skopas upp, kaffemåtten grävas fram och apparaten som tillverkar drycken behöver lite omsorg och tanke.

Den andliga utspädningseffekten är påtaglig. Mer trängs i varje arm hjärna. Var sak får mindre plats och mindre tid. Det är som om inte bara mänskliga relationer begränsas och man måste börja tänka på kort och intensiv kvalitetstid. Annat pockar på uppmärksamhet och kräver att man byter fokus. På nytt och på nytt.

Tiden för relationen med Gud splittras och delas upp i allt mindre bitar. Mindre bibelläsning, om någon alls. Snabbare tidebön, om man ens kommer ihåg vad det är för något. Möjligen ett slarvigt tecknat korstecken och sedan ut och iväg. Informationerna och budskapen hamrar mot hjärnbarken som hackspettar i jungfrulig barrskog. Man kastar sig ut i vardagslivets trafikström. Alert. På spänn. Och splittrad.

Den som känner igen detta är också utsatt för den påverkan som urholkar och underminerar. En situation som gynnar inre sekularisering. Av person, församling och kyrka som måste så mycket annat bestyra att det som är mest väsentligt får stryka på foten...

Därför sitter jag allt oftare och stirrar en stund på den tomma skärmen innan fingrarna får börja dansa på tangentbordet. För att minnas och samla tankarna, för att låta Kristus som bor i mig få tid att stiga fram. För att hinna ikapp mig själv och min tro. Och när något strular, tar tid eller låser sig, så blir det till en ny påminnelse och möjlighet att, ofta ordlöst, söka det som verkligen betyder något.

Eftersom vi nuförtiden alltmera sällan talar om det andliga livet och dess betydelse undrar jag förstås hur andra gör...

Gud till ära, församlingen till uppbyggelse

I mer än tio år har Olaus Petri församling i Örebro varje vår ordnat en uppbyggelsehelg. Det har varit ett sätt att både få mer av undervisning men också av gudstjänst, bön och lovsång. Under många år reste ett antal församlingsmedlemmar iväg för att delta i retreater och kom tillbaka stärkta och uppbyggda. De hade upplevt något som berikade och fyllde på. Så var det också för dem som for iväg för att delta i konferenser och möten där den kristna tron och gemenskapen fördjupades.

Den iakttagelsen, att människor som åkte iväg blev stärkta och mognade i sin tro, gav idén att på hemmaplan erbjuda något av det man kunde få del av på dessa retreater och konferenser. Dessutom, om församlingen skulle stärkas och växa, behövde också enskilda människor själva utvecklas och mogna i sin tro. En uppbyggelsehelg kunde erbjuda både föredrag och undervisning men också ge möjlighet att tillsammans be och fira gudstjänst.

De första försöken innebar att vi arrangerade en helg som startade en fredagskväll och avslutades med ett samtal efter söndagens högmässa. Men redan efter några år stod det klart att fler kunde följa med om vi började med en mässa mitt på lördagen och avslutade med en summering efter högmässan och kyrkkaffet på söndagen. 

En förberedelsegrupp såg till att inbjuda talare och arrangera seminarier. Dessutom förbereddes ett antal gudstjänster. Förarbetet var vare sig tungt eller svårt. Tvärt om gick det förvånansvärt lätt och smidigt att få talare och andra medverkande att ställa upp. Kanske för att idén att en församling skulle erbjuda detta på hemmaplan verkade tilltalande. 

Året 2008 valde vi temat: Tro trots allt och då utformades helgen på följande vis:

11.30 Mässa i Olaus Petri kyrka

12.15 Lunch (kräver anmälan)

13.00 Huvudföredraget: Tro trots allt - Liselotte J Andersson

Därefter samtal med föredragshållaren. I församlingshemmet

14.45 – 15.30 Samtalsgrupper i kyrkan och församlingshemmet

Ifrågasatt Tro

Min väg till tro 

Tro när det mörknar på färden 

Tro tar sig ton 

Ungdomsprogram 

15.30 Förfriskning

16.00 – 16.45 Grupperna upprepas (utom ungdomsprogrammet)

17.00 Vesper i kyrkan

18.00 Enkel kvällsmat i församlingshemmet

19.00 Föredrag: Att leva i tro - syster Veronica

20.30 Lovsångs- och förbönsgudstjänst. Lovsångsklang som omger möjligheten att gå till olika böneplatser i rummet. Några stationer erbjuder personlig förbön, med handpåläggning och smörjelse.

Söndag

10.00 Högmässa Syster Veronica predikar

Kyrkkaffe

12.00 Avslutande samtal om hur vi detta år arbetar vidare med frågor om uppbyggelse och andlig mognad i vår församling, i vårt kontrakt, i vårt stift…

I inbjudan försökte jag mig på att komprimerat förklara varför en uppbyggelsehelg hade något att erbjuda. Tankleden blir därför möjligen något rumphuggna, Men det får man leva med...

Varför en uppbyggelsehelg?

Tro behöver sällskap. Inte för att jämföra sig med andra utan för att få inspiration av mötet i församlingen med andras andliga upplevelser.

Vår tro behöver näring från Guds ord och den behöver mötet med den levande Kristus för att kunna andas. Tro växer och utvecklas genom mötet med Gud. Men får den mest ligga obrukad kan den förtvina och dö. Därför inbjuds du att leva i din tro genom att vara med i församlingens gemenskap. Kom som du är och låt dig inspireras!

Tro trots allt är temat för årets uppbyggelsehelg. Trots allt? Trots att det i vår tid är så många som tar avstånd från kristen tro så håller vi fast vid vår övertygelse. Trots ateistiska angrepp, som i flera aktuella antireligiösa böcker, tror vi. Trots att kristen tro kan framställs som otidsenlig och förlegad vill vi tro. Trots att gudstjänstfirarnas antal på många håll går ner så tror vi. Trots all ondska och kärlekslöshet tror vi. Trots allt tror vi!

Mitt i en värld där avgörande händelser och inflytelserika tankeströmmar tycks peka på att tron inte spelar någon roll – där upptäcker vi andra tecken som stärker vår tro. Vi tar emot var dag som en gåva och vet att Guds nåd är ny var morgon. Där godhet och kärlek omsätts i tjänande och handling ser vi tecken på Guds närhet. Där rättvisa sker lyser Guds rike fram. Där människor får hopp och mod att försvara människans värde och värdighet är Herren Jesus Kristus nära. Där bön och meditation får utrymme och gudstjänstens lovsång till Gud inte tystnar, där växer tron.

Sådan är vår tro, en tro som vågar trotsa, som står fast, som inte styrs av modenycker eller tyckandets vindkantringar. En tro trots allt.

Några andra teman som helgen har haft är: Den bedjande kyrkan, Jesus i vår mitt, Guds avbild, Känn ingen oro - Anden Tröstaren, Att lova Gud...

Så gjorde man i Olaus Petri. Genom att berätta här på stillsam kanske någon mer församling vill försöka sig på något liknande. Jag är samtidigt säker på att det finns många exempel på motsvarande satsningar. Gud till ära, församlingen till uppbyggelse.

Gudstjänst - med eller utan?

Predikoturer är en underskattad konstart. En katalog över gudstjänster och evenemang. Men den som ger sig tid skall finna att där finns rik och omväxlande läsning. Som borde uppskattas och uppvärderas. Dels är predikoturerna inte billiga att publicera och dels är de fyllda av kostliga formuleringar.

I de senaste Stockholmsturerna kunde man i Täby finna en gudstjänst utan nattvard. Av någon anledning började jag gnola på den gamla slagdängan: Kaffe utan grädde… Någon rad senare fick jag mig en rejäl tankeställare. Som om predikotursförfattarna hört samma schlager. Men ändå inte riktigt fått till det. Nu skulle man åtminstone ha en gudstjänst med någonting. Nog skulle väl ordningen återställas? Söndag klockan 10 skulle man nämligen fira en Kaffegudstjänst!

Veckan innan kunde man på Lidingö fira Gudstjänst med nattvard. Men på Kristi himmelsfärd blev det variation. Då lät man berätta att en Gökotta med blåsorkester skulle hållas.

Mässor finns det tydligen i hur många varianter som helst: Stiftsmässa, Förbönsmässa, Mässa på engelska, Söndagsmässa, Lunchmässa, Kvällsmässa, Ungdomsmässa, Ekebyhovsmässa, Morgonmässa, Mässa på Kornet, Miljömässa, Stilla mässa, Andrum med mässa, Regnbågsmässa, Fisksätramässa, Stefansmässan, Torsdagsmässa, Sjölidenmässa, Pilgrimsmässa, Mässa för barn och unga, Ottemässa, Hoppets mässa och en Morsdagens tvåspråkiga musikmässa...

Det är ganska tydligt att om man firar en mässa en torsdagskväll att det är en torsdagsmässa. Värre och mera förvirrande vore det naturligtvis om man den kvällen firade en fredagsmässa eller en lunchmässa. Så en hel del benämningar vill understryka vid vilken tid och vilken dag mässan faktiskt äger rum. Men några har fått alldeles egen utformning och har nog inte i alla delar formats utifrån handbokens förslag. Utan mera med tanke på vilka man vill ska vara med. Pilgrimer eller så.

En gudstjänst på Kristi Himmelsfärdsdag var lite avvikande. På eftermiddagen höll man då en Friluftsgudstjänst med husdjur på ängen utanför kyrkan! Hundar och katter var väl givna besökare liksom undulater, spindlar, kaniner och ormar. Himlens portar står numera på glänt för fler än tvåbenta syndare. Får man föreslå ett ängsnamn? Djurgården kanske kunde passa?

I en annan församling hölls Gökotta med andakt och frukost. Människan lever tydligen inte av frukost allenast…

Vad predikoturerna egentligen berättar om tillståndet i Svenska kyrkan får var och en grunna på. Att det finns ett visst mått av publikfrieri är tveklöst. Kan devisen man valt för veckan 15-21 maj rent av vara en profetisk beskrivning? Där står: Fångad i fallet. 

Kyrkans tidning i historisk belysning

Kyrkans tidnings uppdrag diskuteras ofta utifrån hur man rent allmänt uppfattar innehållet. Att det finns en redaktionell linje som styr vilken sorts material man producerar är en självklarhet. Under tidningens första decennier låg en betydande tonvikt på nyheter ifrån kyrkans värld och intressesfär.

I mitten på 90-talet såg en ungefärlig sidmall ut så här (med antalet sidor inom parentesen):
Ledarsida                      (1)    - traditionell utformning

Sidan 3                         (1)    - innehållsdeklaration och gästkrönika

Kyrkonytt                     (4)    - nyheter från och om Svenska kyrkan

Inrikes                          (3)    - andra kyrkor, ekumenik, sociala frågor, utbildning, etik

Utrikes                          (1)    - bistånd, utveckling, tredje världen, öst

Debatt                           (2)    - kyrka, existentiella frågor, etik och allmän debatt

Paus                              (0,5) - förnöjelseplock

Reportage/Feature         (5)    - mänskligt och existentiellt angelägna ämnen

Teologi -                       (0,5) - idéströmningar, nyheter

Insänt/Intervjun             (2)    - personporträtt på aktuell person

Kultur -                         (1,5) - kyrklig och allmän kultur

Landet Runt -                (1)    - plocksida från församling och stift

Inför Söndagen              (1)    - andakt och andliga program i Radio/TV

Varje pigg och vaken tidningsläsare kan naturligtvis enkelt göra en sådan koll av hur dagens KT fördelar sina sidor...

Enkel addition visar att vid den tiden åtminstone 8 sidor skulle avsättas för nyhetsmaterial i olika former. Att dessa sidor inte enbart bestod av journalistik eller redaktionell text är självklart. Tidningen var delvis reklamfinansierad eftersom prenumerationsintäkterna inte förmådde bära hela tidningsproduktionen. Fördelningen var grovt räknad två tredjedelar prenumerationsintäkter och en tredjedel bidrog reklamen med.

Av olika undersökningar vid den tiden framgick att Kyrkans Tidning mest lästa material i ordningsföljd var: Ledare och debatt (70,8%), Kyrkliga nyheter (69,4%), Stiftsnyheter/ stiftssidan (65,8%), Artiklar om livsfrågor (59,8%), Reportage från andra församlingar (56,6%) och Utrikesrapporter (25,1%).

Bland de uppgifter som tidningsutredningen presenterade 1978 innan Kyrkans tidning formades nämndes bland annat:

 ·     Den ska ge insyn i vad som händer inom kyrkan vilket är av betydelse för den inre kyrkliga demokratin.

·     Tidningen ska granska och debattera kyrkans organisation och verksamhet. För att göra det behöver tidningen en självständig ställning.

·     Utöver att skildra kyrkans organisation och arbete ska tidningen visa vad kyrkan är.

·     Olika uppfattningar ska få komma till tals.

·     Tidningen ska vara en mötespunkt för övertygelser och traditioner inom Svenska kyrkan.

Man skrev om vad en kyrkans tidning borde innehålla: ”kristen tro och livsåskådning samt kyrkans inre och yttre arbete, såväl i Sverige som internationellt. Särskilt skall ämnesområdena evangelisation, diakoni och mission uppmärksammas. Vikt skall läggas såväl på teologiska och etiska frågor som på praktiska, ekonomiska och administrativa frågor inom kyrkan och samhället i övrigt.” (Tidningsutredningen, sept 1978)

När KT fullgjorde sin uppgift blev det inte sällan starka reaktioner. Kritiken kom bland annat från församlingar, anställda, förtroendevalda och från biskoparna. Man ansåg att det skrevs för mycket om bekymmer och problem. Därför verkade också skällsorden fastna, till exempel benämningen torsdagsdepressionen, eftersom den kyrkliga vardagen var långt mindre glamourös, fin och tilltalande än man ville låta påskina. Och den som berättade om hur det stod till fick finna sig i tillmälena. Psykologin var enkel och naivt associativ, den som sa det, var det.

Varje gång tidningen publicerade reportage och artiklar om konflikter och problem strömmade negativa reaktioner in. Men vad inte alla visste var att samma artiklar också mötte genklang och beröm. De visade sig att problemen kunde återfinnas på betydligt fler ställen. Och när KT lyfte fram sådana situationer eller belyste dåliga förhållanden kände människor i de utsatta församlingarna sig äntligen bejakade och sedda. Precis så har vi det, men det är aldrig någon som vill göra något åt det hela, kunde det heta. 

Men den kritiska rapporteringen var på ett sätt också en synvilla. Det fanns inte särskilt mycket av avslöjanden och skandaler i tidningen. Men bara det faktum att en kyrklig tidning ville ta i missförhållandena väckte stort uppseende. Antievangelisatoriskt och negativt, avskräckande och dålig reklam, menade många av kritikerna, dvs även en del biskopar. Jag erfor att det man egentligen ville ha var mer en företagstidning som kunde presentera kyrkans vardag i positiv och skön belysning. Detta vet jag av egen erfarenhet från enskilda möten med makthavare och som inkallad till biskopsmötet.

Det finns goda skäl för att granska en tidnings verksamhet. Utan kritiska reaktioner och synpunkter kan den redaktionella utvecklingen gå i baklås. Det behövs kommunikation och dialog med läsekretsen. Samtidigt är det oerhört viktigt att det journalistiska uppdraget, utövat utifrån kritisk solidaritet med kyrkan, inte begränsas eller hindras. Därför ska tidningen alltid vara självständig och inte låta sig bli uppbunden av sådant som kan undergräva förtroendet. I en tidnings självprövning bör därför otillbörliga hänsyn, t ex till makten eller andra relationer, ständigt prövas så att man inte hamnar snett.

Kyrkans tidnings uppdrag är viktigt. Särskilt i en kyrka är den fria pressens uppdrag nödvändigt, just för att kunna ta tag i det som andra inte orkar eller vägrar.

Datorstrul och bristande kontakt

En dag vägrade datorn att koppla upp sig på nätet. Den tvärvägrade. Routern stod och blinkade i ett hörn med sina blå oskyldiga lysdioder, så som den alltid brukar. Men datorn hade sagt upp bekantskapen. Flörta på du, verkade den tänka. Mig imponerar du inte på. Vi känner inte varandra. Inte längre!

Det är då den som behöver kolla något på någon hemsida blir förtvivlat medveten om att tekniken sedan decennier försvunnit in i en annan dimension av experter. Brukaren själv sitter kvar framför sitt tangentbord och sin skärm. Äntligen med insikt. En ny medvetenhet om att känslan av kontroll som vardagsbruket erbjuder blott är illusion och hägring.

Då börjar jakten på experter som har tillträde till den dimension där man styr och åtgärdar buggar, fel och låsningar. Bra är att hitta någon som kan just den dator, det operativsystem och den programversion som man själv råkar ha. En som är bevandrad och som i verkliga livet har upplevt det mesta som behövs för att förstå problemen och kunna åtgärda dem. En bra tekniker.

Efter besök i några särskilda butiker visar det sig att ingen egentligen kan eller vill förstå. De skakar på huvudet och menar att det är kört. Låt det vara. Skaffa nytt. Men med hjälp av kontakter och vänners bekanta dyker så småningom en person  upp som startar om alla apparater och som hummar och grymtar och lägger pannan i djupa veck. Programvaror ominstalleras. Protokoll granskas. Tester genomförs. Ingenting fungerar. Efter några timmar av sådana insatser självstartar systemet och kopplar dröjande upp sig mot nätet. Inte med samma glada och frejdiga naturlighet som förr. Utan mera moget dröjande. Som om den behöver en stunds meditativ förberedelse innan världen skall tillåtas tränga sig på. Inte olikt en förberedelseperiod liknande en kort tid av fasta.

Nu går det att komma ut på nätet. Förmodligen lyckades den tillkallade experten åstadkomma något som var bortom hans kontroll. Någon av alla åtgärder som prövades upprättade en tillräckligt bra trådlös relation för att ge förutsättningar för den sorts relation och kontakt som datorer och teknik erbjuder och tillåter.

Som from person ligger det nära tillhands att dra paralleller till trossamfund och församlingar. När systemet inte längre fungerar, finns det då någon att tillkalla som kan testa och analysera vad sammanbrottet beror på? Som kan göra något utöver att kolla instruktionsboken och sända bedjande frågor till en frågelåda någonstans. Någon tillgänglig person som har tillträde, befogenhet och förmåga att rensa bland buggar och krävande program som knappast någonting åstadkommer utöver kollision och oreda. Som kan åtgärda fel och starta om systemet så att kontakt och relation uppstår?

Eftersom denna bloggpost blir till kan jag bevisligen komma ut på nätet. Problemet kunde lösas, även om experten knappast själv förstod vilken av alla de åtgärder han vidtog som fixade uppkopplingen. I datorernas värld går det. Men i kyrkans?

Bloggen en runsten

Bloggar du, sa en person med förvåning i rösten. Vi befann oss på en längre bussresa. Och då kan man behöva tala med sina medpassagerare. För att inte bara stirra ut på motorvägarnas enformiga vyer av buskar och träd. Jag hörde ifrågasättandet och vantron i rösten. Som vore jag en kvarleva från en sedan länge utdöd art. Ibland möjlig att beskåda som petrifikat.

Bloggar du verkligen, fortsatte den tvivlande rösten. Finns bloggarna fortfarande, höll jag på att säga, sa personen. Och lyckades därmed både äta kakan och ha den kvar. Han fick formulera sitt tvivel och samtidigt påstå att något sådant skulle han väl knappast låta komma över sina läppar. Men hans nyfikenhet var i alla fall väckt. Är det några som läser sånt där?

Nu hade tvivlet övergått i övertygelse. Bästa sättet att påstå något utan att behöva ta ansvar för vad man säger är att låta frågan bli ett påstående. Sällan har en fråga mera tydligt och klart förmedlat åsikten att ingen människa vid sina sinnens fulla bruk någonsin skulle ha ens ett avlägset intresse av att kolla in vad som formulerats på en blogg. Det vore ett större under än att under forntiden ha törstat och hungrat efter den senaste runstenen.

Nog är det en och annan som läser, sa jag försiktigt. Man vill ju inte skryta för mycket. Verka nöjd eller till och med mallig över det stora intresset. Har du stor släkt, frågade personen genast. Som om någon alls kom på att läsa, så var det väl släkten som av familjeskäl hade anledning att någon gång pliktskyldigast klicka sig fram till bloggen. För att kunna säga att man minsann gjort det.

Nja, de är inte så många. Men det händer att bloggen blir citerad i någon tryckt tidning. Sa jag med eftertryck. För att slå fast ett imponerande faktum. Att bloggen någon gång ibland låter tala om sig. Blir synlig. Hålls fram. Jaha, sa personen neutralt, nästan likgiltigt. Jag håller inte på med sånt där. Absolut inte. Har inte tid. En gång twittrade jag. Men nu har jag en mikrofon i telefonen. Den brukar vara påslagen så att jag kan göra en IRLAT pod. In real life and time. Massor av lyssnare. De kan till och med höra när jag sover! Visst är det intressant!

Nu var det in tur att fråga. Pod??? Poddar du? Poddar du verkligen???

Påskhälsning från förr

Minnen kan komma till användning. Även de mer bisarra hågkomsterna kan bli till förnöjsam berättelse eller nyttjas homiletiskt (i predikosyfte). Det kan betyda att man får ta i lite, för att få ihop trådarna. Som man ska se nedan är det inte alltid så framgångsrikt och lysande. Men poängen blev åtminstone ihågkommen. Vilket jag blev påmind om i lördags när jag kåserade vid en herrfrukost. En av de upplevelser jag bär med mig har jag återgivit många gånger fler än jag kan räkna, även i predikningar. Händelsen ägde rum 1985. Här i den tappning den fick i en påskpredikan 2007:

En påskdag för mer än 20 år sedan installerades jag
som kyrkoherde i Längbro församling
Biskopen skulle ha hand om installationen och påskdagens högmässa
Kyrkoherdarna i kontraktets församlingar brukar delta
Efterhand som de dök upp i sakristian så hälsade de:
Kristus är uppstånden och vi andra svarade:
Ja, han är sannerligen uppstånden
En franciskanermunk anlände och hälsade Kristus är uppstånden
Svaret rungade: Ja, han är sannerligen uppstånden
Walter Persson, Missionsförbundets föreståndare hälsade på samma vis
Så hade alla kommit förutom biskopen som dröjde
Vi står där väntande och omklädda i våra vita dräkter
när dörren häftigt slås upp och biskopen är där
Hans leende strålar mot oss han öppnar munnen och ropar med hög röst:
Kuckeliku på er allihop!
Alla stirrar på biskopen utan att kunna svara.

Vad svarar man: Kuckeliku, på dig själv?!
Blev det bara fel? Eller ville han ironiskt avslöja
människors större förtjusning i påskfirandets många
världsliga attiraljer av tuppar, kycklingar och ägg?
Ville han skaka om oss, vända upp och ner på en de invigdas hälsning?
Biskopen illustrerade kanske omedvetet att
i påsken vänds förväntningar upp och ner
En världsbild ställs på huvudet
Jesus hade för vana att vända på det mesta: Mästaren blir tjänare,
sjuka blir friska, en utstött blir innesluten, sist ska bli först,
en fiskarpojkes matsäck ska räcka till 5000 personer,
den förlorade sonen bli hedersgäst, död bli levande!    

Kom ihåg att minnas

Herrfrukost tillhör den nya tiden. Gubbs samlas till en stunds gemensamt ätande med efterföljande program. Igår utgjordes programmet av yours truly som kåserade om öden och äventyr under ett långt prästliv i Svenska kyrkan. De lustiga episoderna och de mindre lustiga misstagen och felstegen fyller gott en vanlig föreläsningstimme. Eller två om man inte ser upp.

Somligt finns genom åren redan återberättat på denna blogg. Till exempel berättelsen om den bedjande faste Hildur som glömde bort att gå och lägga sig när jag var ute på resor. Hon bad så intensivt att nattsömnen inte blev av. Där ser man vådan av förbön. Å andra sidan var bönen mig till omsorg och välgång vilket jag fortfarande kan känna stor tacksamhet för. Sådant vill jag försöka komma ihåg att minnas. Förresten, varför hålla till godo med en kort rekapitulation. Så här berättade jag här på bloggen stillsam den 25 september 2006:

Faster Hildur var en rekorderlig gammal faster. Hon dog för
ett antal år sedan mer än 90 år gammal. Som åtskilliga
genarationskamrater var hon from på djupet. De yttre åthävorna
var få och sparsmakade. Hon behövde ingen gymnastisk
hopptro med lovsånger i mantraform. Övertygelsen om
Guds omsorg var solid och stark.

Ibland tror sekulariserade personer att de fromma måste
leva med skygglappar, insvepta i andliga dimmor. Faster
Hildur var inga dimmornas dam utan en bastant och påtagligt
närvarande tant. De kroppsliga krafterna avtog med stigande
ålder men andligt och mentalt var faster Hildur kraftfull.

Faster Hildur var mer än en aktiv förbedjare. Hon bad för
människor, men inte förstrött som vore de personnummer i en
lång lista som ska rabblas inför Gud. Faster Hildur bad med
besked.

Mina släktingarna märkte att hon under vissa perioder sov
dåligt. Sömnstörningen var svår att förstå. Hon hade inte haft
sådana besvär tidigare. Till slut upptäckte man att hennes
nattvakor sammanföll med mina resor. Förklaringen kom snart.
Faster Hildur ville inte gå och lägga sig utan att ha talat med
Gud om den unge prästen.

Att resa uppfattade hon som förenat med fara. Då hjälpte
bara Guds beskydd. Hon talade med Gud under många och långa
timmar men berättade aldrig för sitt förbönsämne om sitt
bönestöd.

Någon som kände till hennes idoga bedjande frågade mig en
dag hur det kändes att få så mycket omsorg. Då kom insikten
till mig. Jag förstod att jag var ett böneämne. Vilken förmån
att veta sig buren, att vara lyft i bön mot ljuset för att
genomströmmas och omslutas!

Faster Hildur bad så intensivt att släktingarna fick sluta
berätta om mina resor. Hennes förböner och omtanke upphörde
ändå inte. Hon fortsatte sin livstid uthålligt att bedja.

Faster Hildur har tack och lov många medbedjare. Uthålligt
talar de sina goda ord med Gud om sina medmänniskor, om den
kyrka de älskar och om den värld som så bekymrar dem.

Bröllopstal är en konst för sig. Både det som uttalas vid vigseln och det som följer vid bröllopsfesten. Jag hade under en period läst mycket av Sara Lidman. Hon tog verkligen kyrkans vigsel och äktenskapet på stort allvar. Hon älskade språket i vigselordningen och sa att man inte får behandla varandra som ting, som objekt. Människan är en levande varelse, ett kännande subjekt. I bröllopstalet till kyrkomusikerns dotter som jag just vigt skulle jag påminna om detta och sa uppriktigt till hennes nyblivne make att du måste behandla din fru med aktning, och inte som en gammal handväska, ett ting. Alla bara stirrar på mig som om jag fått fnatt. Gapande munnar. Den sköna varelsen klädd i vitt kallad för och liknad vid en gammal handväska! Vad gott man tänkt, så tokigt det kan bli.

Att förfoga över Guds vilja

I takt med att andra byggnader vuxit ikapp och om kyrkobyggnaderna i höjd och mäktighet förminskas också den Gud som man tillber i kyrkorna. Någon Gudsfruktan, likt den som Luther brottades med står knappt att finna. Den väldige och upphöjde har plockats ner från himlarymderna och blivit en kramgod och mysig vän. Som om det inte vore möjligt för den Allsmäktige att visa sig på flera olika sätt?!

Något slag för fruktan behöver man inte slå. Rädsla och oro är inget eftersträvansvärt, om än något för vår överlevnad nödvändigt. Men om Gud enbart blir en kompis vid köksbordet eller stängs inne i en varm och god kärleksprincip går något väsentligt förlorat. Inte för att kompisar och principer bekymmerslöst kan förvandlas till något man styr och bestämmer över. Men det verkar som om det inte är alldeles ovanligt att den Gud som många tror på inte fullt är den Gud som den Heliga Skrift berättar om. Frestelsen att efter egen vilja forma Guds vilja och evangelium så det ska skava och göra ont så lite som möjligt har lett till att man formar kristen tro så att den blir något strömlinjeformat, marknadsanpassat och lättillgängligt, snabbt och enkelt.

Ett underskott av tro och teologi

Min  önskelista innehöll en punkt 11: ..och därtill en hel mängd andra aktiviteter, skrifter och initiativ för att utjämna det stora kyrkliga underskottet vad gäller tro och teologi...

Provokativ kan det tyckas vara. Att påstå att det i trons kyrka finns ett underskott av tro och teologi. Förmodligen borde punkten vara betydligt mera fyllig. Innehålla flera ord som beskriver tillståndet i kyrkan. Men jag är inte säker på att påståendet ens då skulle gillas av de flesta. Som råkar få ögonen på önskemålet. Någon enstaka teologifestival kompenserar inte tillkortakommandena på området. Inte heller någon tillfällig studiecirkel löser upp tillståndet av brist.

Underskottet vad gäller tro blir uppenbart om man jämför antalet kyrkotillhöriga, det vill säga medlemmar, med antalet kyrkligt aktiva som deltar regelbundet i gudstjänstlivet och annat som hör samman med andlig mognad och växt. Gapet är stort och ständigt växande. Det redan relativt magra deltagandet i gudstjänster sjunker snabbare än det ganska stora antalet kyrkotillhöriga 

Underskottet handlar också om att tillväxten från en basal barnatro till en utvecklad och mognare vuxen tro inte får stöd, utrymme och stimulans. Det finns texter som ger exempel på hur det borde vara: När jag var barn ta­la­de jag som ett barn, förstod som ett barn och tänk­te som ett barn. Men se­dan jag blev vux­en har jag lagt bort det barns­li­ga. 1 Kor 13

Och exempel på hur tillväxten stannar av eller rent av går baklänges:

Ni borde vid det här laget själva vara lärare, men i stället behöver ni nu på nytt någon som lär er de första grunderna i Guds ord. Ni har återgått till att behöva mjölk i stället för fast föda. Hebr 5:12 Ett lackmustest för trons plats i en församling kan knappast bli fullständigt eftersom trons värld övergår mycket av det vi fullt ut kan  fatta och förstå. Men det hindrar inte att man enkelt kan undersöka om det i församlingen uppmuntras till andligt liv. Finns där en kultur som bejakar att man som kristen själv, i familjen eller i de olika verksamheterna har mer än en pliktskyldig andakt utan faktiskt läser bibeln och ber, genomför bibelstudier, samlas till bön och bönegrupper, möts i samtalscirklar om tro, organiserar hemgrupper, har undervisning utöver predikan, regelbundet studerar och rannsakar kyrkans lära och bekännelse, uppmuntrar till djupmeditation, pilgrimsvandrar, ordnar retreater eller uppbyggelsehelger osv osv Att sådan profilerad verksamhet är en bristvara är jag övertygad om. Överallt där jag möter andra församlingar brukar jag fråga hur man tänker kring ett sådant andligt växtklimat. Och det gör man inte så ofta. Råkar man ha något av detta tycks det räcka och ses som tillfredsställande, för att man där ska känna sig mer än nöjd. När många församlingar mycket väl kunde utöka repertoaren väsentligt. Reformationsjubiléet är ett så gott tillfälle som något!

Önskelista inför Reformationsjubiléet 2017

Önskelista inför Reformationsjubiléet 2017

1.   En ny nordisk luthersk - katolsk dialog, t ex i Limadokumentets efterföljd, dvs om dop, nattvard och ämbete

2.   En ny utgåva av Svenska kyrkans bekännelseskrifter

3.   Ett seriöst bekännelsearbete inom Svenska kyrkan, där olika andliga strömningar och  spritualiteter får generöst utrymme, med syftet att skapa en gemensam och längre kyrklig katekes

4.   Ny kommenterad översättning av några av reformationens viktigaste texter, tyska såväl som svenska.

5.   En långfilm om Olaus Petri

6.   Ekumeniska gruppresor i de svenska reformatorernas fotspår,

7.   Ett återupplivande av tidskriften Vår lösen.

8.   En bok om bruk och missbruk, hur Luthers och reformationens teologiska ställningstaganden     utnyttjats i olika sammanhang.

9.   Ett material för att stimulera de församlingar som i Luthers efterföljd vill genomföra en serie egna   bordssamtal om den kristna trons innehåll och betydelse.

10. En kritisk genomlysning av dagens kyrka - vad skulle en reformation handla om uti det fall den skulle äga rum idag?

11. ...och därtill en hel mängd andra aktiviteter, skrifter och initiativ för att utjämna det stora kyrkliga underskottet vad gäller tro och teologi...

En orättvis betraktelse

Biskopar är en märklig sort. De väljs och vigs. När de går blir de hängda. På domkapitlets eller stiftsstyrelsens vägg. Ett slags troféer. Annorlunda än andra. Inte beror det på att man lagt händerna på dem. Vilket i och för sig kan vara bra. Taktil beröring befrämjar hälsa och välbefinnande. Vilket kan förklara att biskopar i Svenska kyrkan. Är så välmående. Något lite kan det också ha att göra med den väl tilltagna pekuniära ersättning som följer med uppdraget. Annars är vigning medelst handpåläggning tänkt att utrusta personer med välsignelse och andlig kraft. I bästa fall även med visdom och känsla för sammanhållning, gemenskap och enhet. Dessutom förväntar man sig att de ska bli biskopar efter Guds vilja som vill se evangeliet bli verksamt och proklamerat.

De maliciösa säger annat. Att det är så man drar civilkuraget ur annars vanliga och hyggliga individer. De lär sig snabbt att gå i takt så att de inte irrar sig för långt från flocken. Andra säger att när de sticker fingrar i luften är det för att känna vart vinden blåser. Och inte för att välsigna. Men de som säger sådant är bara avundsjuka. Eller elaka. Förmodligen både och.

I det avseendet, en följsamhet mot tidsandan som förskönande kan kallas kontextualitet, skiljer biskoparna sig dock inte från oss vanliga dödliga kyrkans tjänare. Vi kalkylerar och beräknar hur mycket obehag ett eventuellt påstående kan förorsaka. Vi tänker på vad som kan vara möjligt och glömmer att för Gud är ingenting omöjligt. Vi tar en massa hänsyn innan vi offentligt trycker och tycker till. I det privata är de flesta dock ohämmat nedriga och kritiska. Vi avskyr skvaller som andra kommer med, men älskar de rykten vi själva kan förmedla andra till glädje och de förtalade till obekant obehag.

De bråkar sällan offentligt. Utan bara i hemlighet. Där brakar det till ordentligt. Ibland. Men det får inte märkas. Ty biskopar bär enhetens ämbete. Att de sällan förmår hålla samman Guds folk är knappast deras fel. Vad ska de göra när tidsandan drar åt ett håll och en del del kyrkliga rörelser och profiler åt ett annat. Då vinner oftast andan. Ty trycket är hårt. Det mediala och politiska. Anden, med helighet bemängd, bryr sig inte om tillfälliga skriverier eller kast. Den blåser ändå. Vart den vill. Måhända kan man ibland undra om kyrkan, när den tycker sig arbeta i motvind, faktiskt gör det?

Nej, det som gör en del biskopar annorlunda är att många av dem inte alls vill vara chefer. Det finns exempel på biskopar som inte ens basar över sina egna stiftsadjunkter. Det gör en stiftsprost. Eller en direktor. Dessutom får biskopar inte lägga sin röst när saker ska beslutas inom kyrkan på högsta nivå. De tänks vara röststarka nog ändå. De bildar ett råd av äldste. Som kyrkomötet hövligt rådfrågar innan man beslutar som den egna gruppen finner bäst.

Att biskopar inte vill vara chefer kan man förstå. Sätta löner och hålla ordning tar tid. De har ju redan fullt upp med sina många sammanträden. I det avseendet har de många lärjungar. Efterföljare. Dessa som sitter ordförande i en hel hoper sammanhang. Där de faktiskt får rösta. Vilket är trösterikt. Och biskopar reser en massa. De har bättre än de flesta förstått devisen: Join the Church and see the world! Visiterar och står i. Församlingsfolk med storkyrkoherdar i spetsen  lyssnar artigt. Och fortsätter som förut när biskopen rest hem. Men om inte biskopen kliver in i ledarrollen i sitt eget stift så bildas ett vakum. Där andra kan breda ut sig och ta för sig. Om de har lust.

Det är då man undrar om inte nya inskränkningar är på gång. För att se till att den episkopala kyrkan mest är det för syns skull. Ungefär som med kungahuset. Den konstitutionella monarkin har sin motsvarighet i det kyrkliga konstitutionella episkopatet. En ros på marsipantårtan. Som ger lyster och glans. Kontrakten skall ses över. De är inte längre behövliga. Och behövs inga kontrakt ryker nog prostarna snart också. Att det betyder en ytterligare avlövning av biskoparna vet bara några få. Biskoparna lär inte märka det förrän båset är tomt och prosten borta. När de försvinner ryker också några av de tentakler som ändå kan ge biskopar en bild av tillståndet och utvecklingen (avvecklingen, säger de kritiska) i stiftet.

Nu byts snart ett antal biskopar ut. Igen. De ska få utstå. Kritik och ifrågasättande. Kampanjer och ränksmideri. Men ska de följa lärjungen Petrus kanske de måste blir påstridiga och ilska. För att stå ut att vara enhetens och sammanhållningens garanter. I en kyrka full av syndare. Måtte de ha stålmagar, fromma hjärtan, öron som hör och öppnade ögon som kan se. En nåd att stilla bedja om.

För att klara sig undan eventuella obehag av sådant som kan verka ironiskt eller med kritisk udd utrustat brukar dylika drapor som den här ovan benämnas en orättvis betraktelse. Sådan är även denna korta text. Orättvis, om än med den blinda hönans korn av sanning...

Öppet brev till utrikesminister Margot Wallström

Kära Utrikesminister Margot Wallström,

Här ett öppet brev till Dig som har makt och inflytande att påverka hur Sveriges regering hanterar frågan om de bestialiska utrotningskampanjerna som i slutet av 1800-talet (1894-1896) och i början av 1900-talet (1915-1916) drabbade kristna grupper. Jag utgår från att Du har läst dokumenten om det som inte kan betecknas som något annat än ett överlagt och planerat folkmord på armenier,syrianer och andra kristna grupper under det ottomanska imperiet. Inte bara det som sändes från diplomaterna i Istanbul utan även de många rapporterna som svenska missionärer, särskilt Alma Johansson, skriftligt lämnat.

Det finns skattningar av folkmordets omfattning som leder till bedömningen att under hela perioden dödades och omkom över 2 miljoner människor! ”1894-96 cirka 300 000, 1909 cirka 30 000, 1915-16 cirka 1,5 miljoner och 1918-22 cirka 300 000. Därtill kan läggas cirka 250 000 döda som kom från andra kristna minoriteter som nestorianer, syrisk ortodoxa, kaldéer, protestanter och katoliker.”  Det var, som Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson skriver ”…inte ett mord på en fientlig stats befolkning eller massmord efter erövring av ett land. Det var mord på en del av statens egna undersåtar:”

Efter att ha sträckläst Göran Gunners bok Folkmordet påarmenier sett med svenska ögon (Artos) blev det nödvändigt att fatta pennan. Så ofta föreställer man sig att vi här i Sverige är så välutbildade och informerade att vi känner till oerhört mycket om historiska händelser. Ändå blev jag tvungen att konstatera att min kunskap inte räckte till. Jag visste inte att detta folkmord var så systematiskt genomfört, omfattade så många och var så ofattbart omänskligt grymt och bortom allt vad vi betraktar som humant och mänskligt. Jag visste inte att föraktet för kristna människor och grupper var så djupt rotat i det ottomanska imperiet. Inte heller visste jag att armenier, syrianer och flera andra grupper på grund av sin etnicitet och sin religion betraktades som villebråd, lägre stående än djur och utan de mest elementära mänskliga rättigheter. Bestialiteten övertrumfar tusenfalt det vi läser och hör om IS och Boku Haram!

Du har själv gått i spetsen för kampen mot sexuella brott och övergrepp som begås särskilt under krig och som ett medvetet redskap i förtryckets tjänst. Om man enbart skulle fokusera på den aspekten av dessa händelser finns det ändå anledning att lyfta fram det som skedde i ljuset och på det strängaste möjliga viset markera sin avsky och sitt avståndstagande. Inga politiska hänsyn, inga merkantila eller industriella motiv i världen kan rättfärdiga att inte benämna händelserna med den adekvata termen folkmord.

…de omenskliga grymheterna och nesligheterna mot qvinnor och barn. Det var de reguliära trupperna, som på sina anförares befallning begingo dessa, och då soldaterna stundom ryggade tillbaka, öfvermätta på blod och skändliga dåd, pådrevos de af sina officerare.” Svenska Morgonbladet 4/5 1895’

Byar som Corai, Tortan, Horopal och Maris var fullständigt plundrade och minst 5000 armenier hade misshandlats på ett fruktansvärt sätt där männen torterats, kvinnorna skändats och små barn dödats. Uppgifter som förekom i Svenska Morgonbladet 14/9 1895

I den först nämnda byn (Bahlou) drefvo soldaterna först ut männen ur byn, samlade qvinnorna och barnen i en hop till ett antal af 200, våldförde qvinnorna och dödade derpå allesammans med svärd. 32 byar förstördes. Sv Morgonbaldet 16/1 1896

”Armeniska qvinnor bortröfvas eller tvingas att ingå i äktenskap med turkar och armenier med turkiska qvinnor så att om detta förhållande ohejdat fortgår torde den armeniska nationaliteten efter tvenne generationer hafva spårlöst försvunnit.”

Stenbock till utrikesminister Douglas, 4/5 1896

Omkring 300,000 armenier omkommo genom svärd, kulor, hungersnöd och sjukdomar. En stor skara änkor och faderlösa barn gingo också under. Övergången till islam var den enda utväg till räddning som turkarna höllo öppen för armenierna. Omkring 100,000 armenier övergingo under denna svåra tid till muhammedanismen för att i någon mån kunna rädda sina familjers ära. Missionär E. John Larsson,1919.

Många kvinnor togo in gift för att ej falla levande i turkarnas händer. Följande dag sågo vi soldaterna föra grupper av kvinnor och barn genom staden, blodiga, sårade. Medan de gingo sköto andra soldater på dem, för att skrämma dem antar jag, ty jag såg hur soldaterna skrattade åt dem. När så den ena efter den andra föll ned sårad. var en soldat genast färdig att slå till med bösskolven. Aldrig kan jag glömma den synen. Alma Johansson, 1930

Ett exempel, berättat av ögonvittnen, var att de 600 soldaterna i Husseinik, i provinsen Kharpout, tagit lika många kvinnor som hölls i kasernerna. Otaliga kvinnor på skilda platser blev våldtagna eller förödmjukade och för många av dem slutade det med döden. Det tycks som om att ett sätt för dem att undkomma detta öde var att själva kasta sig i en flod eller utför ett klippstup. (s 91, Folkmordet på armenier, Uppgifter från missionär Larsson)

Många fler exempel finns att lyfta fram ur den väldokumenterade boken som Göran Gunner skrivit. Visst kan man diskutera om Svenska Morgonbladets uppgifter är korrekta, men de tycks ha haft goda rapportörer i de missionärer som fanns på plats. Och deras skildringar stämmer väl överens med sådant som andra källor också rapporterar.

Det går att på motsvarande sätt hålla fram andra gränslösa hemskheter, till exempel de veritabla massakrer då slakten av människor håller på i många dagar.

Av solidaritet med de armenier och syrianer och andra vars folk blodtörstigt och urskillningslöst har mejats ner vore det rätt och rimligt att även Sverige äntligen slår fast och benämner detta gränslösa brott mot mänskligheten för folkmord!

Ditt partis store företrädare Hjalmar Branting var inte rädd att redan 1917 använda termen folkmord om dessa händelser. Du borde vara lika frimodig!

Med vänliga hälsningar

Lars B Stenström


Tillägg

Jag sände brevet till Utrikesdepartementet och fick svar. Inledningsfrasen och undertecknandet av en departementssekreterare har jag tagit bort. Här är svarets kärna:
Utrikesministern gjorde den 24 april ett uttalande med anledning av tragedin 1915. Vid intresse finns uttalandet att läsa på vår webbplats, vänligen finn en länk bifogad nedan. 

Uttalande

Tack för ditt engagemang. 

Delaktighet och dragningskraft

Micael Grenholm skriver engagerat i tidningen Dagens debatt (21/4) om frikyrkans gudstjänst och tanken på mera liturgiska sammankomster. Han hävdar med anledning av en nyutkommen bok. Söndag: Gudstjänst i en ny tid (Libris) och författarnas debattartikel i dagen (14/4) följande:
Den lösning de föreslår är att frikyrkan ska våga omfamna mer av de historiska kyrkornas liturgi.
Det är en rätt dålig idé dock, eftersom liturgiska gudstjänster också är rätt enformiga, gudstjänstbesökarna är inte så delaktiga och i stället för att tänka på sökare ägnar sig de flesta historiska kyrkor knappt sig åt evangelisation alls, vilket gör att Svenska kyrkan exempelvis sjunker som en sten. Liturgiska gudstjänster är definitivt inget framgångsrecept.
Bättre vore om vi formar våra sammankomster efter Nya testamentets modell, eftersom det gick rätt så bra för urkyrkan: den växte explosionsartat, upplevde många under och tecken och utjämnade klyftor mellan rika och fattiga.

Även andra har i Dagen reagerat mot tanken på liturgiska gudstjänster, som om frikyrkans möten och gudstjänster vore alltigenom oliturgiska. Även den mest uppsluppna eller obundna gudstjänst har en ordning, även om den för det otränade ögat kan vara svår att upptäcka. Men där finns ofta läsning av Guds Ord, bön och tacksägelse, tillbedjan och lovsång, undervisning och förkunnelse, dop och nattvard (sakramentsförvaltning) och annat.

Micael Grenholm är snabb med slutsatserna. Liturgiska gudstjänster anser han är rätt enformiga och gudstjänstbesökarna inte så delaktiga. Vilket han kopplar till att sådana kyrkor knappast ägnar sig åt tänka på sökare eller åt evangelisation. Upplevelsen av enformighet delar han med alltför många även inom Svenska kyrkan. Tydlig och strikt form innebär inte med nödvändighet att det blir enformigt. Frågan är ju vad slags omväxling och variation som efterfrågas. Kyrkoårets växling och därmed Evangeliebokens ständigt förflyttade fokus förstås tydligen inte som förändring och variation. Inte heller den rika skatt av sakral musik och psalmer som oupphörligt kommer i nya kombinationer lyckas tydligen tvätta bort tråkstämpeln. En genomtänkt och väl utformad liturgi avvisas, mest för att den är oengagerande, enformig och utan delaktighet.

Tänker man så avslöjas att man knappast ägnat form och gudstjänstordning någon djupare tanke. Om allt ska vara omedelbart tillfredsställande och tilltalande har man stannat på ytplanet och grundligt missförstått eller aldrig lagt märke till gudstjänstens och eukaristins inneboende dramatiska möte och dialog med Gud. Vad måttet på delaktighet består av framgår inte. men jag tänker att det handlar om att man ska röra sig, stämma in i och själv upplåta sin röst. Att en rik liturgi innehåller och förutsätter aktivt deltagande är en självklarhet. Om det består av att bära kors och ljus, hjälpa folk till rätta, ta upp kollekt, be förbön, sjunga ett kyrie eller delta i körens insatser, lyfta psalmsången, ge församlingen röst och stämma eller allt detta och mer därtill behöver inte utvecklas här.

Vad vill man då ha? Oförutsägbarhet? Överraskning? Något nytt, nytt, nytt? Trevligt en stund, måhända. Men knappast grund för att bygga församling. Formbestämda och liturgiska gudstjänster frias ständigt över hela världen i de verkligt stora kristna kyrkorna. Då kanske man inte ska vara för snabb att dra ett streck över sådana gudstjänster, De kan visa sig vara mera livskraftiga och lockande än vad som framgår i vårt avlägsna och udda geografiska hörn. Man kan då tänka att utrymmet för delaktighet och dragningskraft kan gälla något helt annat...  

Människovärdet och kristen tro

Allas lika värde vägs ofta mot nyttoaspekter. Människor som kan bidra med något blir i praktiken bemötta som vore de mera värda än de som inte kan. Så föds förenklade och svartvita påståenden om närande och tärande människor. Som om människovärdet vore kopplat till prestation istället för existens. Det är lätt att komma ihåg påståenden och talesätt som lyfter samma typ av frågor: den som inte arbetar ska inte äta. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Likavärdesprincipen kan göras oberoende av samhällssystem. I ett land där människors värde är relativt lågt kan det ändå fungera, förutsatt att man betraktar alla människors värde på samma vis. Det är först när människovärdet blir hävdat som okränkbart eller oändligt som människors lika värde börjar betyda något.

Därför är den kristna trons förankring av människovärdet i Gud av sådan betydelse. Skapade till Guds avbild och upphöjda genom att Jesus dog för ALLA människor. Denna fästpunkt utanför det människor råder över och kontrollerar blir som en försäkring mot mänskligt godtycke. Och angrepp på somliga personers värde och värdighet rymmer därför inslag av att göra människans värde till något subjektivt, något föränderligt. Uppror mot Gud blir också ett uppror mot människan och livet som något heligt.

Tiggare och lika värde

Kan uppfattningen att alla människor har lika värde leda till att alla människor ska behandlas lika? Så kan det verka när man fundera på och argumenterar för likavärdesprincipen. När värdefrågan förblir en teoretisk och principiell hållning kan den verka enkel. Men när den ska tillämpas på olika nivåer, individ, grupp och samhällsnivå uppstår betydande problem att kunna fullfölja tanken på att alla ska behandlas lika. I själva verket behöver människor behandlas olika för att deras lika värde ska kunna bibehållas.

Två akutfall infinner sig på en mottagning. Den ena har en ytlig sårskada, den andre har en axel ur led. Sårskadan har inte ont men axeln vrider sig i plågor. Ytligt sett skulle ingen prioritering behöva göras. Båda kunde tas om hand med ungefär samma skyndsamhet. Men säg att man behövde behandla en i taget. Den som har svåra plågor ligger liksom före i prioriteringsordningen och kan därför komma att behöva skyndsam hjälp.

Men om man samtidigt visste att sårskadan är mycket infektionskänslig och därför inte kan vänta. Visst skulle man kunna ge axeln smärtstillande och börja behandlingen av sårskadan. Då kanske man får uppgift om att axeln om en liten stund är ett oerhört viktigt vittne i en rättegång där axeln bara måste infinna sig. Som en sista komplikation får behandlande läkare reda på att sårskadan dessutom har en svår blodsjukdom som gör snabb åtgärd till ett måste...

Enkelt vore att säga att alla ska ha skyndsam och adekvat behandling. Men i exemplet fästs uppmärksamheten på turordning och prioritering. Och pekar på att information är nödvändig för att kunna bedöma turordning. Lika värde omsatt i handling betyder alltså att man måste göra bedömningar och avvägningar utifrån olika medicinska, sociala, och skattningar av olika alternativs konsekvenser. Att handla utifrån att varje människa har lika värde i mer komplicerade fall och med många omständigheter kan göra bedömningarna intrikata.

Tar vi istället tiggarna utanför de många affärerna så finns en instinkt och en medmänsklig plikt att hjälp en människa som uppenbarligen befinner sig i någon slags nöd. Men när man samma dag har sett kanske 8 tiggare blir det svårare. Ska alla ha en slant? Lika mycket? Och hur ska deras påtagliga konkreta närvaro vägas mot den stora nöd som också ropar på en insats, men mera lågmält via en insamlingsorganisations post- eller bankgiro? Vad händer när mängder av rop på hjälp, från tiggaren, solidaritetsaktionen med bössinsamling, och annonser och direktreklam för mängder av insamlingar når en person? Hur kan då föreställningen om allas lika värde omsättas i handling?

Kanske kan man en vecka eller två tänka sig ge till allt man träffar på. Men när veckorna går? Och ännu fler vädjanden når fram. Blotta mängden av hjärtskärande rop kan avtrubba både vilja och förmåga att försöka fördela sitt givande. Det kan rent av bli så att den stora och mångfacetterade exponeringen av nöd leder till att man känner sig tvingad att avstå. Om man dessutom bär på tvivel om pengarna når fram eller kommer att användas för det ändamål som hävdas på de handtextade skyltarna framför en knäböjande tiggare eller i det på glansigt papper tryckta prospektet från insamlingsorganisationen?

En utväg kan då bli att man drar slutsatsen att lika värde inte har särskilt mycket med lika behandling att göra. Och att alla de som vill få generösa gåvor och bli medmänskligt bemötta inte får vad de önskar utan får det som jag till slut förmår...

 

Bättre att något lever än att allt dör

Två tankegångar kolliderar menas i en kommentar till gårdagens bloggpost om de dyrbara och förlustbringande gudstjänstbesökarna.Få gör att det blir färre gudstjänstbesökare. Det är det roligare att vara fler. Kommentaren avslutas på följande vis: Att då envisas med gudstjänster i alla kyrkor och med stort pådrag av personal är bara att sticka huvudet i sanden. Vad är det för fel med att försöka bygga upp något kring den kyrka där det kanske ändå funkar bäst?

Det är lätt att förstå lockelsen i att samlas på en plats. Den församling jag känner bäst, i en ganska stora stad, har under många år haft en sådan situation med endast en kyrka, stor och skön, med rejält stora lokaler i det intilliggande församlingshemmet. Att inte behöva splittra resurser har absolut varit en tillgång. Att bygga på och med det man faktiskt har är en sund tanke. Så varför inte låta sig nöja med det?

På många platser finns betydande och folkrika bostadsområden där församlingar haft en kontinuerlig kyrklig gudstjänstfirande gemenskap. En närvarande gemenskap som funnits och gjort avtryck i ett socialt sammanhang. Vad det är som gör att sådana gemenskaper vittrar sönder, är en viktig fråga. 

Många borde vara frustrerade över en sådan återtågets utveckling. Särskilt som det knappast kan vara lagbundet att i områden med flera tusen innevånare så faller kyrkans grundbultar samman. Lika lite som det behöver vara så i glesbygd där uppslutningen kring och bindningarna till en bygdens egen kyrka förmodligen är den enskilt största gemensamma nämnaren befolkningen har. Om det hände på några få platser så kunde man kanske rycka på axlarna. Men när det tycks ske så gott som överallt?  

Här behövs det både tålamod och analysförmåga. Uthållighet i att göra sådant som befrämjar samhörighet och gemenskap. Som att förtroendevalda och anställda själva är beredda att leva med i den lokal församlingens gemenskap och liv. Och att det finns  både regelbundenhet och kontinuitet. Dessutom - kan det vara så att det finns något i församlingens arbetssätt som gör att man sänder en signal till den lokal gemenskapen att den ändå ingenting betyder. Förmedlas intrycket att den gemenskapen är obetydlig och ekonomiskt olönsam eftersom den är liten? De som i den lokala församlingen blir medvetna om sådana attityder från de som styr och leder löper risken att känna att omdömet om den betydelselösa gemenskapen inte bara gäller församlingen utan även dem som personer. Efter en tids konstgjord andning, inte sällan i form av karusellåkande präster som oregelbundet dimper ner för att genomföra en gudstjänst, så blir det omorganisation och centralisering.

Det är ovedersägligen bättre att något lever än att allt dör. Men om Svenska kyrkan är en av världens rikaste och mest personaltäta kyrkorna i världen, vore det underligt om man inte kunde utveckla arbetssätt som inbegriper en förståelse för hur man bygger och stärker en vital lokal församlingsgemenskap.  Men då behövs också mer av urkyrkans tro, visshet och kraft. Det är något i Kristi kroppstanken som gör att de olika delarna har samma roll och betydelse för gemenskapen. Då blir det ganska fel om man av organisatoriska skäl opererar bort lemmar och inte förstår att det förändrar och påverkar hela kroppen. 

Nej, mer av sådant som gör fattiga syndare till ett Guds folk: uthållighet i bönen, regelbundna samlingar och brödsbrytelse. Därtill behövs ödmjukhet och nästankärlek, till exempel några extramil i medmänniskans tjänst och säkerligen ett generöst överantvardande av skjortor.  

Gudstjänstbesöken som går med förlust

För ganska länge sedan, om än i modern tid, befann sig en länsteater i ekonomiskt bryderi. Som man gör inom verksamheter finansierade med offentliga medel, gjordes en ekonomisk kalkyl. För att slippa se underskotten växa och obeståndet bli etter värre fattades ett beslut. Det gick ut på att man skulle avhålla sig i största möjliga mån från att spela teater. Det var billigare att behålla personal och låta den vara sysselsatt med interna uppgifter än att ge en massa föreställningar. Det var nämligen genom de ofyllda salongerna och all övertid, obekväm arbetstid som förlusterna växte. Så småningom lyckades man på något sätt hämta igen en del av underskotten och kunde återgå till ett mera aktiv teaterliv. Detaljerna må ha justerats och ändrats eftersom åren gått, men någon skröna är det inte.

Intrycket är att Svenska kyrkan här och där, trots betryggande årliga inkomster, tänker som en länstetater för länge sedan gjorde. Åtminstone om man ska bedöma av det som framgår genom den mest dyrbara och udda marknadsföring som finns, nämligen predikoturerna. En församling som jag känner relativt väl har till exempel monterat ner sina gudstjänster ute i församlingens gamla distrikt. Från minst fem söndagliga gudstjänster har man dragit åt svångremmen till en, eller möjligen två. De flesta i en så kallad huvudkyrka. Utöver den finns en medeltida liten kyrka på landsbygden som mestadels ligger i malpåse. Under samma tid har verksamheten i stadsdelarna krympt till ett minimum. Man sålde till och med en gammal gård som med ett stort stycke mark låg som en oas i utkanten av ett bostadsområde. En åtgärd som aldrig någonsin kan göras ogörd eller kompenseras genom några hyresrum i en bostadskartong av betong och tegel.

I andra församlingar har man till och med lagt gudstjänster och annat i församlingshemmet, och då på oregelbundna tider. Skälet? Det anses vara alldeles på tok för dyrt att hålla en mycket ålderdomlig kyrka uppvärmd. Och det är mysigare i det betydligt yngre församlingshemmets vardagligt avskalade rum. Där doftar det åtminstone kokkaffe under gudstjänsten.

Slår man ut vad det kostar att hålla gudstjänst i en kyrka, med uppvärmning och underhåll, vaktmästare, musiker, diakon och präst och kyrkvärdar därtill hamnar man nära teaterexemplet. Ur ekonomisk synvinkel är det lätt att börja tänka på kyrkor och gudstjänster som kostnadsställen som inte genererar tillräckliga inkomster för att försvara sin plats. Varje kyrkobesök blir på det sättet en förlustaffär. Gräver nya hål i finanserna. Kostar oproportionerligt mycket.

När detta sätt att resonera travar in i Svenska kyrkan befinner man sig i en rejäl mental utförsbacke. Som om ens ett församlingshem bar sin kostnader. Kyrkorummen är helgade rum för de flesta i grannskapet. Även om man inte själv är med i kyrkan värnar man sin kyrkobyggnad som en betydande del av traktens identitet och historia. Istället för att se och erbjuda kyrkorummet som en ofattbar tillgång kan den omärkligt bli till en ekonomisk belastning. Vill man ens bjuda in och nödga människor att komma genom vänfast gemenskap och genom ett flitigt gudstjänstliv? Har man ansträngt sig för att hjälpa människor in i tradition och liturgi? Här finns det plats för tvivel. Intrycket blir att förment folklighet och evenemangsgudstjänster arrangeras för att dra folk.

På denna blogg har det suckats över medmänniskor som stuckit in huvudet genom kyrkporten någon gång och nöjt sig med det första intrycket. Vad de håller på! Det är ju obegripligt. Och en och annan kyrkoaktiv människa har stämt in och skakat på huvudet åt det rika gudstjänstlivet. Gräset har verkat grönare hos den frikyrkliga grannförsamlingen där man tyckt sig finna roligare tjo och tjim, schlagerharmonier och gospel. Som om det vi ärvt och tagit över av tidigare generationer bara varit grus och aska.

Först när man under lång tid arbetat målmedvetet och strategiskt, satsat egen och anställdas och volontärers tid och kraft under år, för att bygga församling med gudstjänstgemenskapen och Kristusmötet i centrum, kan man ens börja bedöma vad en gudstjänst och ett levande kyrkorum egentligen är värt. Förlusten är när det allt oftare låses och gås hem.

Flocken består, trots allt

Utdrag ur ny predikan på ordrik:

Vi lever gott och tryggt som kristna i vår del av världen och möter som mest spott och spe. Ute i världen är farorna mångdubbelt större. Kristna människor förföljs, fördrivs. Många, förfärligt många, misshandlas och dödas. Där har rövarna tagit över.  Trots det fortsätter fåren att vilja följa sin herde. Trots denna vandring i dödsskuggans dal är människor övertygade om att den gode herden leder, för till gröna ängar, ger att äta och dricka och skyddar mot ondskans och mörkrets alla angrepp! Där är man trogen den gode herden, trots allt. Här där knappt något motstånd finns lämnar alltför många får fållan och sin herde…

Så landar vi i församlingen, flocken, som också den kan bli utsatt för frestelse och fara. Församlingen som ständigt behöver återvända till fållan och tryggheten hos Herren Jesus Kristus. Han leder oss och följer oss när vi lever våra liv men kallar oss åter samman!

Det är inte lätt att veta vem man ska lyssna på. Eller vem man kan lita på. De flesta tycks ha någon uträkning eller baktanke. Vill något med oss, något annat än det vi direkt kan uppfatta. Iland något mycket ont och illasinnat. Den gode herden är den som älskar oss, känner oss, vårdar oss – och vi får svara, personligt och gemensamt, med tro, tillit och lovsång!