Partier med fingar i kors bakom ryggen?

På Karin Långström Vinges blogg diskuterar vi engagemang i kyrka och samhälle för enskilda och partier. Karin skrev:
Aha. Nu förstår jag bättre hur du menar.

Alltså - att en kristen människa inte kan acceptera att vårt samhälle är sekulariserat? Och att ett parti som engagerar i kyrkoval inte kan tycka att samhället bör styras sekulariserat?

Jo, men så tror jag. Jag tänker att just för att jag är kristen har jag förståelse för andra religioner och tankesätt. Därför kan jag tycka att skolan ska vara konfessionsneutral för att ingen ska trampas på.

(Sen ska vi naturligtvis ha skolavslutning i kyrkan om rektorn tycker. Finns en moské i området kan man naturligtvis vara där emellanåt också.)

Hallå Karin, Det blir ett långt utbyte. Jag är helt för statens praktiska ateism och att samhället styrs sekulariserat. Det har jag inga problem med. Men tanken om de två regementena och kallelsen var det Du som ville föra in - och då försökte jag förklara att ska Luther gälla så är för den kristna människan både kyrka och samhälle ställda under ledning och inspiration från Guds ord.

Kluvna tungor har jag svårt för. Står man bakom en kristen bekännelse får man vara snäll att göra det jämt - annars har man ju tagit avstånd från sin tro i handling, eller hur?

I ett samhälle som vårt där det inte längre finns någon offentlig religion eller statskyrka måste människor av olika tro kunna samverka. Men en kristen eller en muslim som sitter i beslutande organ kan inte gärna frånsäga sig sin tro i det sammanhanget för att för en stund bli ateist eller trosmässigt neutral. Utifrån sin tro och övertygelse får och ska hon eller han vara med och fatta beslut så att vårt samhälle fungerar även för andra. Sin tro kan man ju inte enbart ha privat hemma eller reservera för de gånger man röstar i kyrkomötet eller firar söndagens högmässa, eller hur?

Envist vill jag lyfta fram att om ett parti fattar beslut t ex i kyrkomötet där det är tydligt att partiet står bakom en tro på Jesus och att Guds ord ska inspirera och styra - så kan ju inte gärna partiet ha fingrar i kors bakom ryggen för att slippa de besluten när man sedan framträder i kommunfullmäktige eller riksdag. Slutsats: det är inte rimligt med partipolitik i kyrkan såvida inte partierna är beredda att stå för innehållet i sina kyrkliga beslut i andra sammanhang. Den som vänder kappan efter beslutsförsamling förlorar sin trovärdighet.

Andra bloggar om: Partipolitik, Kyrkopolitik, Karin Långström Vinge, Kyrkomötet, Ateism

Kristen bara i kyrkan

Karin Långström Vinge, en av de mest lästa bloggarna om religion och tro (Brygubbens lista) vill i en diskussion på bloggen ha svar på följande:

"Jag tänker att vi som kristna måste också kunna verka i andra delar av samhället - inte bara i kyrkan.

Därför kan kristna vara lärare, sjuksköterskor och kommunalråd. Det handlar om att vara och fungera i de sammanhang vi är! Nu har vi demokratiskt kommit överens om en ickekonfessionell skola - då får vi rätta oss efter det. Vi har kommit överens om att vetenskaplighet strikt ska råda i sjukvården - då kan kristna sjuksköterskor inte strunta i att ge medicin (även om jag tror att kristna vårdgivare säkert ber för sina patienter).

Likaså måste man kunna sitta i fullmäktige och besluta om dagisavgifter och farthinder. Det motsäger inte en kristen tro.

Den lutherska kallelsetanken handlar ju precis om detta - att vara där man är."

Så långt Karin Långström Vinge i diskussionen om politik och kyrka, om partier och Svenska kyrkan.

Mitt svar är att det finns argument – och jag frågar Karin hur hon ser på det? Jag har ett skäl, ett resonemang, som leder fram till åsikten. Är det rimligt att ett politiskt parti som är med och beslutar hur en kristen kyrka ska agera, lära och tro i andra sammanhang inte känns vid de besluten? Kan man både stå bakom kyrkan och den kristna tron och inte göra det?

Luthers tanke om de två regementen handlar om att Guds kärlek genom lag och evangelium, genom kyrkan och fursten om man så vill, ska nå människorna. Gud är verksam i de två delarna och vår kallelse är att tjäna Gud i bägge regementena.

Vi kristna kan verka i kyrkan, i idrottsrörelsen, i kommunalpolitiken. Absolut. Men arbetet när vi är där vi är, utanför kyrkan, är också en tjänst för Gud. Det är inte område utanför evangeliets (och särskilt lagens) räckvidd. Arbetet i samhället är en kallelse som i lika hög grad är ställd under Guds ledning och inspirerad av Guds ord. Om det är så för en enskild person – ska det då vara annorlunda för ett politiskt parti? Om partiet framträder som parti i Svenska kyrkan, om det tjänar Gud och söker Guds ledning för arbetet i kyrkan – borde partiet väl i lika hög grad göra så för arbetet i kommunfullmäktige och riksdag, eller hur?

Som Luther skriver: Se först till att du tror på Kristus och är döpt. Sedan skall du tänka på ditt ämbete och kall. Jag är kallad till att predika. När jag nu förkunnar Guds ord, så gör jag en helig tjänst som Gud ser på med välbehag. Är du far eller mor så tro på Jesus Kristus, då är du en helig far eller en helig mor... Sköt väl göromålen därhemma och i köket. Alltsammans är heliga gärningar eftersom du är kallad till det. Det kallas för ett heligt liv som levs i Guds ord och kallelsen.

Arbetet i hemmet, i samhället eller i världen, kan inte kopplas loss från tron. Trovärdigheten blir noll om man bara vill vara kristen i kyrkan och inte i alla sammanhang!

Än en gång om partipolitik i kyrkan

Politiska partier borde uppträda konsekvent, anser Yngve Kalin (SvD Brännpunkt 10/11) och vill att separationen mellan kyrka och stat även ska innefatta de politiska partierna. En rimlig tanke, kan jag tycka som en gång satt som partipolitiskt vald i kyrkomötet. De politiska partierna bildades för att bygga ett samhälle – inte för att styra och leda en kristen kyrka, som ett antal moderata kyrkopolitiker tycks tro (SvD Brännpunkt 14/11).

Hur kommer det sig att partier som menar sig uppträda religiöst obundet och livsåskådningsmässigt neutralt i regering och riksdag samtidigt företräder den kristna tron och bekännelsen? Svårförståeligt, obegripligt – om det inte vore för makten.

Här är en av de texter som partierna i kyrkans sammanhang beslutat om och därför står bakom: ”Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. Evangeliet leder människan till gemenskap med Gud, som är hennes ursprung och mål. Hos Gud finns ett outtömligt djup av vishet, nåd och kärlek. Kyrkans tro innebär en grundläggande tillit till Gud och bygger på Guds väldiga handlingar, som är omvittnade i Bibeln och möter människorna i deras liv. Tron har ett från det apostoliska arvet överlämnat innehåll som kyrkan för vidare och som blir till en personlig erfarenhet i människornas liv.” Ur Kyrkoordningen, inledning 1 Kap 1 §.

Partierna kan inte gärna påstå att det är deras enskilda valda företrädare som tänker så. Partiet har i kyrkomötet beslutat att det ska stå så i kyrkoordningen. Hur religiöst obundet eller neutralt är det?

I Svenska kyrkan uppträder partierna med partinamn. I kyrkomötet samlas man till parti­överläggningar och får besök av partikanslierna eller partiledningarna. Ingen kan därför tvivla på partiernas lust och vilja att styra Svenska kyrkan på alla nivåer; från kyrkomöte, kyrkostyrelse till stiftsstyrelse och stiftsfullmäktige. Ja, hela vägen in i lokala sammanhang som kyrkofullmäktige, kyrkonämnder och kyrkoråd.

Allt detta styrs av kyrkoordningen, där det också står: ”Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter…” En viktig fråga till partier och politiker är ju hur pass villiga de är att låta sig styras och ledas av Guds heliga ord? Inte bara i kyrkan utan överallt där samma partier uppträder i vårt samhälle. De utgör ju Svenska kyrkan styrelse och ledning på alla nivåer.

Arbetarpartiet socialdemokraterna, moderaterna och centerpartiet står faktiskt bakom denna kristna bekännelse. Utmärkt, kan jag som präst på ett sätt tycka. Men människor av annan tro och livsåskådning anser troligen inte att det är lika bra. Tillsammans kan vi därför fråga: Är det rimligt?



Artikel publicerad idag i Svenska dagbladet på Brännpunkt.

Antibakteriellt bredband

Bredband är det som gäller. Inte bara för uppkoppling - utan i kampen mot envis förkylning. Hosten höll jag på att skriva, hösten menar jag, har snörvlat, skrällt och skvätt. När förkylningen vägrat gå över blev det motvilligt, men ändå nödvändigt, ett läkarbesök.

I väntrummet stirrar jag allt som oftast på väggarna. Bristen på läsvärda tidningar gör väggbetraktandet till ett stort nöje. Festreportage från kungabarnens bemärkelsedagar är inte min drömförberedelse inför läkarbesök. Inte heller längtar jag då efter kakrecept eller besök på bondgårdar. Men mönstret på tapeten är lagom intressant. Färgerna i rummet. Möblernas utformning, de som står i vägen och skymmer väggarna. Och så - tavlorna!

Konstvalet i väntrum borde någon skriva en avhandling om. Landstingets konstsamlingar tycks sällan har räckt till för dessa offentliga uppehållsrum. Konstiga textilier. Överblivna och smått vissna grafiska blad. Antingen grällt och spretigt men oftast pastellfärgat lugnande. Men snart anar man pedagogiska knep för att lugna patienter eller instruera och upplysa dem. I kemlabs väntrum på stadens Universitetssjukhus får man följa blodprovet från remiss via nål i armen till provrör och analys. Denna pedagogiska medicinrealism leder till att de väntande sitt hopkurade i alla möjliga ställningar för att slippa se provtagningens från ax till limpa.

Men det finns väntrum där TV4 står på, högljutt och pockande öser kanalen sina stereotypa bilder över halvfyllda väntrum. Ingen kan värja sig, ingen kan avstå. Där blir en tidning en välsignad barriär, en avskärmningens skärm.

Dagens väntrumstavla förde mig till en spanskitaliensk solbelyst stad med röda tegeltak och vitkalkade väggar. Vägg på vägg kunde tavlan gott hetat. Men så, återkallad till vardagen hämtades jag till doktorns rum. Väl behandlad och bemött fick jag till sist en kur antibiotika. Ett bredare än vanligt. Ett antibakteriellt bredbandsangrepp är precis vad hösten och hostan kräver.

Muslimer vill leva med kristna

Alla, inte bara kristna människor, borde läsa vad 138 lärda muslimer från islams alla riktningar och alla kontinenter skrivit i sitt dokument A Common Word Between Us and You. Upptakten är påven Benediktus XVI tal i Regensburg 12 september förra året. Då citerade han en bysantinsk kejsare från medeltiden som var kritisk mot Islam. Det upprörde många i den muslimska världen.

Då samlade sig ett antal lärde till ett gensvar. Nu har de arbetat vidare och skrivit ett dokument som riktar sig mycket vidare. Där framhåller de inte främst det som skiljer religionerna åt - utan det som binder dem samman! Bara det en annorlunda och god ansats.

Kristna och muslimer förenas av sin kärlek till och dyrkan av den enda Guden. Och man har ett uppdrag att älska sin nästa, att visa gästfrihet och på alla de sätt tjäna sin medmänniska.

Författarna understryker att muslimerna utgör ungefär en tredjedel av jorden befolkning och de kristna något mer än hälften. Att religionernas folk håller fred med varandra är inte en intern eller begränsad fråga. Själva världsfreden och planetens framtid beror på det.

Den uppenbara öppenhet som texten visar upp imponerar. Man lägger Koranen och Bibeln nästan sida vid sida och lyfter fram förpliktande texter om Gudstro och medmänsklighet. Det påvliga institutet för arabiska och islamiska studier har skrivit ett uppskattande svar på texten. Många kristna har mycket att lära av denna hållning av respekt och öppenhet. Den som vill kan på dokumentets hemsida visa sitt stöd och ställa sig bakom det. Även kristna inbjuds att göra så.

Muslimerna öppnar för samverkan, ömsesidighet och respektfull samexistens. Kommer de kristna, ledarna, kyrkorna, församlingarna att visa sig mogna den inbjudan?

Andra bloggar om: Islam, Dialog, Påven Benediktus XVI, A Common Word Between Us and You, Världsfreden

Begravningsmusikern står och tuggar i ett hörn

Om vi inte har så mycket gemensamt - vad har vi då? Frågan har fortsatt att verka. I Svenska kyrkan skyller vi ofta sekularisering och avkristning för att det alltmer har blivit så att vårt kristna arv tunnas ut, bleks, förtvinar...

Men det kan ju vara så att krafterna som driver fram bristen på gemensam kultur är den kommersialism som genom ökat utbud av varor tror sig kunna få högre vinster. Det mesta kan väljas...och därmed också väljas bort. Allt blir utbytbart. Och det som binder oss samman blir alltmer tillfälligt. Varumärkena, storkedjorna tar över. Så valfriheten är ganska fiktiv. Men kan de erbjuda vad vi behöver när livet skaver och värker? Och vad har de att erbjuda som gör att vi själva aktiveras, uttrycker och levandegör, formar kulturen?

Just nu diskuterar vi begravningar i mitt sammanhang. Hur ska begravningsgudstjänsten kunna fortsätta att vara ett socialt uttryck för vår gemensamma sorg om det som håller oss samman försvagas? Borgerliga begravningar kan knappast vara svaret, de brottas ju med samma problem av kulturell mångfald.

Om allt färre människor kan sjunga psalmer - vad ska vi då sjunga på begravningen? Skolan övar inte in några stampslamer som förr i världen. Vilket skolan borde erbjuda som en hyllning till vårt litterära och andliga kulturarv.

Konfirmationsseden är bruten så där lär sig enbart en minoritet sig sjunga några psalmer. Om psalmsången blir allt tystare och det möjliga urvalet allt mer begränsat vad ska vi då sjunga? Ser vi slutet på den unisona sången i de sammanhang där kyrkan möter de breda folklagren? Är det låtarna från Allsång på Skansen? Svensktoppen? De olika listettorna?

Ska verkligen CD-spelare som står och tuggar i ett hörn bli framtidens begravningsmusiker? Ska en DVD med storskärm låta Madonna eller Pavarotti komma till oss som solister?

Andra bloggar om: Psalmsång, CD, DVD, Avkristning, Sekularisering, Begravning

Vad man kan stjäla i en kyrka

Kyrkstölder upprör. Hur kan man ens tänka tanken att stjäla medeltida kyrkliga föremål för att smuggla dem utomlands? Man hoppas på att någon samlare ska betala en förmögenhet. En stor tjuvgömma hittades i Spanien. Men allt värdefullt som försvinner kommer inte tillbaka.

Kyrkstölder är en vardaglig händelse. Stölderna sker så ofta att man baxnar. Man stjäl allt som går att ta. Kanske är det sådant människor tänker på när de diskuterar de tomma kyrkorna. Alla föremål som inte är fastkedjade, försänkta och insprängda i sten eller järn har fått fötter. Klart att det blir tomt!

De senaste åren har man i vår kyrka stulit: böcker, kortkassan, ljus, kortkassan, CD-skivor, handsnidat krucifix från Oberammergau, årets nya påskljus, en skulptur kallad Pilgrim, kortkassan, mobiltelefon, kassettdäck, cd-spelare, böcker, kortkassan, kläder, pengar och nycklar under barndop och mycket mycket mer. Det mesta är ändå förvarat inom lås och bom. Kortkassan har vi nu låtit en smed sluta in i en motståndskraftig och fastkedjad kista. Här vill jag inte ens räkna upp alla andra stölder i övriga lokaler. Vi polisanmäler allt och ibland kommer någon hit för att utreda.

Ofta tänker jag att skyltar kunde göra susen:Gud ser Dig, Gud vakar jämt över Dig! Men inser att det bara skulle bidra till att än mer urholka ordens verkliga betydelse. Övervakningskameror ska det bli framtiden för våra öppna och tillgängliga kyrkor?

Budordet du skall inte stjäla står inte högt i kurs, inte hos kyrktjuvar. Jag hoppas bara att de, när de nu ändå struntar i budet, åtminstone också passar på att stjäla sig en stilla stund!

Svordomar och religion

Jonas och Musse har en religion! Sveriges television, i kraft av sitt public service-ansvar, har låtit ett par drällande religionsflanörer uppfinna en egen religion. 60 dagar hade de på sig om man ska tro det program som inte haft det helt lätt med trovärdigheten. Ity låter man ett par religiöst obevandrade yrvaket storögt åka runt i världen för att dimpa ner i många udda religiösa sammanhang - så bäddar det inte för stor tilltro till programmets seriösa syftning eller dess pålitlighet.

Men, det finns tydligen personer som uppskattat programmet. Vilket gör mig konfunderad. Vad är det de har hittat? Humor? Gulliga killar? En religionernas skrattspegel?

Utan att vara speciellt känslig för svordomar och kraftuttryck är ett ständigt svärande och anala kommentarer knappast ett tecken på att man tagit uppgiften på allvar: Fy f-n vad man har på fötterna nu. F-n vad bra det var. Jag är så j-vla redo. J-vla roligt att gå i mål. I vitt syns det så väl om man bajsar på sig...

Programmakarnas mentor, universitetslektor Madeleine Sultán Sjöqvist, avvisar i ett samtal hierarkiska föreställningar med en Gud i himlen eftersom det inte attraherar moderna och urbana människor. Som om modern tro handlar om en Gud därute, inlåst i en himmel däruppe. Urbana människor är inte intresserade, bara konservativa kan lockas av något sådant, säger hon.

Religionsmakarna Jonas och Musse hittar till sist en verklig kamrat i docent Nils Bergvall, astronom i Uppsala. De finner varandra i glädjen över universum och i att det inte kan finnas någon Gud. Ryggdunkarna blir många. Så fint, så bra, så trevligt. Heja universum och Big bang.

Till sist konstaterar Jonas och Musse, i sin första religiösa sammankomst, att vi är alla barn av universum. Vi har alla universum i ryggen. Samtalet är vår profet. Jaha. Sällan har det väl pratats så mycket runt och strunt som i detta program. Så när samtalet hyllas som "profet" blir det en ironisk grimas åt oss som följt serien.

Deras plagierade bön lyder: Jag är trygg nog att acceptera det jag inte kan förändra, har styrkan att förändra det jag kan, och förståndet att inse skillnaden. Det har helt enkelt skurit bort Gud ur den beprövade Sinnesrobönen: Gud giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Till sist tycks de ha hittat någon slags formel. Det ska inte finnas några präster eftersom allt då blir stillastående. Deras religion ska hela tiden förändras.

Resultatet imponerar inte på mig, men tydligen på en och annan ung människa. Trots råd från mentorn om att finna tydlig tillhörighet blev det inte mycket bevänt med det. Och vad hände med religion som orienteringspunkt i en föränderlig tillvaro, med moraliskt-etiska överväganden som ger normer och värden? Kan tillvaron och det mänskliga livet förstås och tolkas i ljuset av deras religion?

Invändningarna blir väl som vanligt att de skulle vara roliga och att detta var mer underhållning än seriösa fakta. Det roliga hade de mest själva. Och underhållna blev de säkert mer än väl genom gager och lön. Ryktet säger att till och med Svenska kyrkan på något sätt stått bakom och bidragit till detta spektakel. Det kan väl ändå inte vara sant?

Var hos dem som sörjer

Förtvivlan över att de unga måste dö
vrede över vapnen som gör det möjligt
sorg över utanförskapet
som gör barn till varandras fiender
ilska över vuxenvärlden som inte förstår
och sviker

Gud, du som inför hotande död
stod i övergivenheten
och kände nattens mörker
var hos dem som sörjer
i deras övergivenhet
i det mörker som sänkt sig
över dem

var deras ljus, bli deras hopp

Fariserna härjar i media

Äntligen kom Olaus Petris gamla syndabekännelse till heders igen. Kära Cordelia Edvardsson väckte den i morse (8/11) i Svenska dagbladet ur sin undanskymda tillvaro: Jag fattig, syndig människa…

Hon konstaterade ett den inte finns på var mans och kvinnas läppar. Hon förmodar att det kan vara därför vi har så lätt att döma och fördöma andra.

Det finns ingen hejd på självrättfärdigheten, skriver hon. Vid skampålen ställs dagligen höga m-politiker och –tjänstemän. Där bespottas och begapas de… Och hon påpekar att ingen tycks ha hört visdomsordet: den som är utan synd kaste första stenen. Ni minns det där Jesus sa i Johannesevangeliet 8 när man gav sig på kvinnan, hon som begått äktenskapsbrott.

Cordelia Edvardsson läxar upp de självrättfärdiga, de som låtsas moraliskt överlägsna, som pekar finger. Tänk att fariseismen är så medial, är så drevframkallande och livskraftig.

Man upptäcker att ödmjukhet och självinsikt är svårt att uppbåda – när man har så rätt. Men alla dras vi nog med svagheten att överbetona andras brister och minimera egna tillkortakommanden. När det blir norm att jaga andra, att leta fel och brister i tid och otid - då har det gått för långt. Det där eviga synfelet gör sig påmint. Det är svårt att se klart när man har en bjälke stickande ut ur ögonhålan. Det enda man egentligen lyckas upptäcka är andras brist, andras stora stora brist. Ett slags omvänd mea culpa.

Allra mest rätt, rättast av alla har de politiska motståndarna och medierna, eftersom man ännu surfar i medvind och inte just nu blivit påkommen. Hur var det vi en gång bekände: Jag fattig, syndig…?

Att göra det man har lust till

I morgonmässan i morse läste jag än en gång söndagens evangelium. I söndags blev ingången att visas bort, att bli avvisad eller att bli innesluten och välkomnad. Men den korta texten har många fler ingångar. En sådan är lust. Att göra vad man vill.

Vi gör helst bara det vi har lust till. Förr gick man i kyrkan för att man skulle, det hörde till. Idag går man nästan enbart när man har lust. Och lusten är en nyckfull kompanjon. Den tävlar hela tiden. Om vi bara gör det vi har lust till då blir inte allt det gjort som behöver göras. Lusten är nyckfull och trolös eftersom den söker sig mot nöje och underhållande sysselsättningar.

Till och med mitt skrivbord bär märken efter lust. Den lust jag icke har. Därför skulle jag inte så sällan behöva ha arkeologiska kunskaper i sökandet efter dokument i de travar, högar och berg av böcker som landat där. För tillfället trodde de - men när lusten saknas blir inte allt sorterat och ordnat som skulle må väl av det. När jag till slut röjer skrivbordet gör jag det mer av tvång - det måste helt enkelt göras.

Om lusten skulle styra blev inte allt det nödvändiga men arbetskrävande och motiga arbetet utfört. Kanske är det luststyrda arbetet en följd av välfärden? Nu har vi råd att ha lust. För 50 och 100 år sedan var det nödvändigheten som fick styra. Man gjorde det man skulle för att överleva. Inte för att man hade lust. Men i sina bästa stunder kunde även det slitsamma och krävande, det tunga, vara lustfyllt.

Inte ens Jesus kunde göra det han hade lust till. I texten (Joh 6:37-40) står det tydligt att: Ty jag har inte kommit ned från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som sänt mig.

Det finns sådant som vi behöver göra för att det är bra och gott - inte nödvändigtvis för att det är roligt, trevligt eller underhållande. Allt arbete i kyrkans sammanhang är inte lustfyllt och glädjesprudlande. Hårt slit och mycket nödvändighet finns där också. Hur skulle det gå med rättvisa och människovärde om ingen vill ta obehag och strid? Om ingen var beredd att göra Guds vilja?

Kan människans vilja övas upp så att den mera sammanfaller med Guds? Eller är det så att vår vilja måste böja sig inför och under det som är Guds vilja? Jag vet människor som förfasar sig över detta att böja sig inför Gud, de uppfattar det som en förnedrande underkastelse. Men om detta att Guds vilja får styra mig mer åstadkommer att det goda i världen ökar - då är ju detta att stå i Guds tjänst (!) något utmärkt. Förresten, vem skulle inte ha lust att bidra till att det goda i världen ökar?

Stora lärosäten är inte alltid vackra

I Sverige är utbildningspolitik något laddat och kontroversiellt. Särslkilt vad gäller den högre utbildningen. I dagens Svenska Dagbladet är Maria Abrahamsson positiv till att kvalitetsbedömningen av den högre utbildning skall frikopplas från regeringen och läggas över på högskoleverket. Som om högskoleverket skulle stå fritt från biundningar till tjänstemännens utbildningsorter och institutioner. Som om inte oginheten från de stora och gamla universiteten mot nya, lokala och småskaliga sätt att bedriva högre utbildning inte funnes. Frågan är för viktig att lämnas till förment opartiska och opolitiska tjänstemän.

Hon framför misstanken att högskolan i Örebro blev universitet på felaktiga grunder. Det vill säga det kan ha skett som en intern socialdemokratisk belöning. Tror någon inberäknat Maria Abrahamsson verkligen på att det vore möjligt? Att Örebro dåvarande högskola länge och skickligt hade satsat på och utvecklat forskning inom många olika områden skulle alltså inte räknas.

Och som vanligt raljeras över doktorshatten Göran Persson fick i Örebro. Som vore det ett bevis av något slag. Man kan tycka illa om den hedersbetygelsen. Men då bör man samtidigt vara ärlig och fråga sig vad som är unikt med den utnämningen. Göran Persson hade gjort mycket som kunde ha renderat honom en sådan ärobetygelse. Liksom andra politiker och makthavare som av andra lärosäten (!) på motsvarande sett fått utmärkelsen. Så den gesten sticker nog i ögonen av ideologiska skäl.

Den som sett det minsta bakom kulisserna vet att det inte slls bara handlar om kvalitet på utbildning och forskning. Det handlar om makt över forskning och utbildning, om status och position och inte minst om historiska anor, prestige och pengar. De stora mot det små om man ska förenkla. Och kom ihåg: big is not always beautiful. Stort kan till och med vara och bete sig riktigt fult.

Andra bloggar om: Universitet, Örebro, Högskoleverket, Regeringen, Göran Persson

Kyrkan är inget Migrationsverk inför döden

Bland det värsta som kan hända en människa
är att bli avvisad, att behandlas som
obefintlig och osynlig
Ironiskt nog kallas det för
att sätta någon i kloster
Det är ofattbart vad människor
kan göra mot varandra!

Ett helt liv kan påverkas av att
inte bli sedd och innesluten i kärlek
När man blir avvisad av någon
väcker det för många den tidiga rädslan att
bli övergiven och lämnad
att bli ensam, att hamna utanför

Alla föräldrar är inte perfekta
lyckade eller ens kärleksfulla

Den som blir avvisad som barn
kan på allvar börja tvivla på sitt eget värde
Missionärbarn har fått kämpa
med sådana känslor
Föräldrarna tycktes älska
människorna i Afrika eller Asien
så mycket mer att de egna barnen
kom på undantag
lämnades kvar hemma

Missionärsbarn är inte unika
det finns föräldrar i alla möjliga sammanhang
som fattat liknande beslut,
avvisningsbeslut
genom att prioritera karriärer före barn,
företag före familj
eller egna nöjen före de närmaste…
och som ni förstår har kyrkornas folk,
trons människor, handlat på samma sätt

Missionen, Jesus, Kyrkan blev viktigare
än de minsta som bodde i samma bostad

Det som föräldrar kan ge är insikten
om att vara gränslöst älskad
utan att ha förtjänat det
Bättre gödning kan inte
en växande människa få
Därför är föräldrakärleken en bild
för Guds sätt att älska oss

Avvisningsbeslut betyder att människor
får nej till sin längtan efter att Sverige,
det vi kallar vårt land,
också skulle bli deras nya hemland

Till och med möjligheten att bli avvisad är förfärlig:
otryggheten under väntan framkallar känslan av rädsla, vanmakt och förtvivlan.
Ungdomar beskriver hur påfrestande det är att inte kunna planera inför framtiden,
utan leva i ett ständigt ”nu” under flera år… man vet inte om man måste lämna
landet om en vecka, vågar inte bli kär och skaffa vänner för att man måste vara
beredd på att bryta upp när som helst, eller att inte kunna planera sina studier
och framtida yrkesval. (Ur Lyssna på oss, Rapport om barns upplevelser
som asylsökande i Sverige)
Här finns uppgifter som ropar på oss!

Tänk att även inför döden har asylfrågan
oroat generation efter generation
Duger jag, räcker jag till
finns det en plats för mig
har de rum för mig i paradiset?
Frågorna har många olika svar

För att slippa frågorna
undvika att leva med osäkerheten
har några, för sin del, avskaffat himmelriket

Och sanningen att säga, kyrkan har haft problem
med asylprocessen
Man/vi har mer talat om svårigheterna:
att där finns inte plats för alla
Vi har sysselsatt oss med hinder och krav
utmålat gränskontrollen som hart när omöjlig att passera

Jesus själv talar med stort allvar om Guds rike,
himmelriket och de yttersta tingen
Där finns gränser och svårigheter:
ohämmad själviskhet
oförmåga att tänka på andra
hat, våld och förakt för människors värde och värdighet

Jesus visar oss också att de hindren
oftast ligger hos oss själva
Vi vill inte kännas vid, än mindre leva efter,
himmelrikets regel: att älska nästan som sig själv,
att mätta hungriga, klä nakna, besöka ensamma och fängslade

Observanta personer har påpekat
att den gränsen förfogar faktiskt inte kyrkan över
Det är Vår Herres och inte kyrkans sak
att utfärda passerkort, fatta avvisningsbeslut eller att ge asyl

Kyrkan ska inte vara ett Migrationsverk inför döden
inte en myndighetskontroll vid gränsen
utan en Livets ambassad
en nyhetsbyrå för de glädjande nyheterna
en kärlekens folkrörelse

Det Du har på hjärtat
behöver inte gå via tjänstemän
som vill bestämma som Gud själv,
vara mest inflytelserika

Nej, här får man själv möta Gud
och erbjuds ett personligt gudsförhållande
Människan får någon att vända sig till
någon som ser och lyssnar
som skyddar och bär
Som hellre öppnar än sluter

Vi avvisas inte - vi välkomnas
Det finns plats för våra döda och för oss
där Guds eviga ljus lyser
där allt är vad det var tänkt att vara
där har beretts plats också för oss
Vårat nattvardsfirande idag är ett tecken
på att det finns plats
vid Guds bord i Guds eviga rike

Idag säger Jesus: Alla som Fadern ger mig
skall komma till mig, och den som kommer
till mig skall jag inte visa bort…
Jag skall låta dem uppstå
på den sista dagen, säger Jesus
Som vi sjöng nyss:
De himmelska portarna
öppnas då
för Herrens saliga skara.
O Gud, låt oss alla det landet nå
där själv du är solen klara.
Gud, skänk oss den glädjen
för Kristi skull
att evigt för Dig få vara. (SvPs 631:6)

Predikan i Olaus Petri i Örebro
Söndag efter Alla helgons dag
Johannesevangeliet 6:37-40

Någon har satt eld på kyrkogården

Det brinner! Någon har satt eld på kyrkogården. Överallt lågar och skimrar det. Ljus trotsar nätternas mörker och lyser över våra döda. Inte bara Guds eviga ljus ska lysa för dem. Också våra lyktor får på avstånd kyrkogården att glimma som en de dödas storstad. De sovandes stad.

Vi tänder ljus för våra döda. Ett ögonblick förvandlas deras frånvaro till lysande närvaro. När sorgen var ny blev den brinnande lågan ett sätt att hålla den döde sällskap. Varje gång jag vände ryggen åt graven och gick hem så fanns åtminstone ljuset där.

Det lyste för mig. Så ofta fick saknaden hjärtats mörka sorgeschakt att slå upp som avgrund. Då lyste ljuset för mig. En hoppets flämtande låga formade en spång över djupet.

Ljusbäraren
innanför kyrkans dörr
erbjuder sin ordlösa bön
som en kyrkogård
i Allhelgonatid

Dröjande stannar jag
nästan villrådig
sorgevilsen
men tar sedan ett ljus
försiktigt
som vore det levande
tänder det med varlig hand
andäktigt väntande
på tecken

låter det lysa
som en erinran om
att döden inte får sista ordet
att mörkret inte utsläcker ljuset
att livet sträcker sig bortom och förbi
alla gränser vårt förnuft och
känslan för det passande
så ängsligt bevakar

jag minns alla dem
jag älskar
och Dig som som jag
alltid bär

mitt breddfyllda hjärta
svämmar över

Utanför Eden

Birger Normans diktsamling Utanför Eden från 1974 innehåller några ord om världen som jag gärna delar med mig av.

Världen myllrar, men du kan välja
att se den genom ett rutmönster.

Du kan lägga ett nät av orsak och verkan
över den, och tro den förklarad.

Men solen är inte orsak till gräset.
De kallar på varandra, bortom ont och gott.

De är kvar i Paradiset, medan du idogt
knogar i din cykelverkstad av pedal och kedja.

Spermien är inte orsak till cellen eller tvärtom.
De uppgår i ett inneslutningsalternativ.

Så löper hararna över skogsängen och världen
är inte din, men upplåter sig.

Andra bloggar om: Birger Norman, Dikt

Allas diktare?

I dag har jag fått förslag på diktare som vi borde komma ihåg. Några hade alltså läst förra inlägget om att ingenting ha gemensamt.

Nu tänkte man på diktare, sådana som vi kunde ha delat med varandra. Emil Zilliackus sa en närstående. Namnet klingar finlandssvenskt och bär spår av vårt grekisk kulturarv. Men hur många känner till namnet? Och hur många har någonsin läst Zilliackus? Därför vet de flesta av oss inte ens vad vi eventuellt gått miste om...

Någon föreslog också Edith Södergran. Hon som kunde skriva: Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är, är jag trött att begära... Någon sa sig inte kunna glömma Aniara av Harry Martinsson.

Du då? Har Du någon diktare som Du tycker borde vara allas tillhörighet och arv?

Andra bloggar om: Dikt, Harry Martinssonm Emil Zilliackus, Edith Södergran, Aniara

Har vi ingenting gemensamt?

Vi har ju ingenting gemensamt! Vi läser inte samma tidningar, tittar inte på samma TV-program, gillar inte samma böcker, tillhör olika partier och vi har olika musiksmak! Ingenting! Och Du har fel! Han dunkade näven i bordet för varje konstaterande.

Vi diskuterade politik och försökte hitta varandras tankegångar och förstå varandras argument. Det vi upptäckte var att våra referensramar inte sammanföll. Det var som vi levde i parallella världar.

Artiklar han citerade hade jag inte läst och mina kristna referenser var hebreiska för honom. Men just här fann vi varandra. Vi blev så nyfikna på hur det kunde komma sig att, i ett så pass homogent land som vårt, de kulturella beröringspunkterna var så få. Delade vi bara affärer och snabbmatsställen med varandra?

Någon påminde mig nyligen om delegationen som reste till Kina och överallt hälsades av kinesiska barn som sjöng visor om sammanhållning och kamp. När man skulle återgälda sångarhyllningarna var den enda sång alla kunde: Vem kan segla förutan vind. Och visst var det några i samma situation som fick tralla fram Anslagstavlans signaturmelodi…eller var det Boktipsets?

Nu går jag runt och undersöker vilka dikter och sånger vi faktiskt har gemensamt. Nationalsången? Ja om man nöjer sig med första versen. Evert Taube är för de allra flesta ett historiskt fenomen. Man kan några rader här och där. Men hålen gapar allt större.

Psalmer kan en hel del äldre personer. Men ju länge ner i åldrarna man kommer så tystnar psalmsången. En skatt blir liggande, obrukad.

Dikter. Har vi några dikter alla kan? Som utgör vårt kulturella arv och minne? Som vi går tillbaka till och hämtar kraft och inspiration ifrån? Jag frågar eftersom jag inte längre är säker på att en sådan gemensam bas finns. Viktor Rydberg och Tomten: Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma? Eller Karin Boye: Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Tegnér, Ferlin, Ekelöf, Sonnevi, Tranströmer eller Lugn? Hamnar vi hos Ulf Lundell eller i Idas sommarvisa? Men så säg då vilka dikter vi borde bevara och försvara som omistliga för att vi ska kunna dela värden och värderingar och så hålla samman vårat samhälle!

Vad har vi egentligen gemensamt? Inte ens vårt kulturarv?

Andra bloggar om: Ekelöf, Karin Boye, Viktor Rydberg, Tomas Tranströmer, Kristina Lugn, Ulf Lundell, Göran Sonnevi, Kulturarv

Nysningar och vrål

När löven fallit är det väl höst? Eller finns det fler säkra tecken på årstidsförändringar. Sommartiden är slut och vi höljs i dunkel. Visst. Men det finns ett annat osvikligt tecken. Hosta och nästäbba är det säkraste hösttecknet. Nu är det förkylt. Näsdroppar och halstabletter har fått ersätta en annars så riklig frukost. Hushållspapper och pappersnäsdukar fyller alla papperskorgar inom räckhåll.

Flera i omgivningen har fått basröst. Annars klara och ljusa röster bär något dovt och hotfullt. Och det är något mer respektfullt i vårt sätt att mötas. Vi upprätthåller distansen. Ingen är beredd att träda innanför trygghetsavståndet.

Det tjoas och skriks rent explosivt på rummen. Det är inga återhållsamma viskningar och rop utan hämningslösa nysningar och vrål. Det är höst igen.

Bön om bön

Telefonen ringde. En välkänd röst hälsade. Vi uppdaterade varandra. Detta har hänt sedan vi sågs sist. Hur har Ni haft det? Och sedan vad hände då? Ni verkar ha haft en bra höst, så länge? Då kom det. Rösten bröts och bemängdes av tårar. Nöden för ett av barnen som för någon dag sedan hastigt blivit svårt sjuk och hamnat i koma. Nu på sjukhus med stor osäkerhet om hur framtiden blir. Hur stor är skadan? Är den livshotande? Under tiden krävande undersökningar.

Vi behöver Era förböner. Be! Vi vet att Ni förstår hur det känns, så be. Och jag lovar att be för det som ligger framför. Och särskilt för den sjuke. Och för måndag, för läkare och sjuksystrar, för allt det myckna som ska ske.

Just då tänker jag på de som föraktar bön och kallar det vidskepelse. Ser det som oförnuftigt och ett uttryck för falska förhoppningar. I dem och deras invändningar struntar jag - och ber. Jag ber i förtröstan och tillit och vet att det betyder något både för dem jag ber för och för mig själv. Det räcker - så jag ber.

Din klara sol går opp för atisterna

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen sägs det ibland. Jag skall försöka undvika den när jag återger en notis ur tidningen Dagen på webben.

Ateist-humanisterna har fått tillträde till andakternas finrum genom att få ha och hålla "morgonandakter". Premiären begicks tydligen häromdagen i Vid dagens början. Sturmarks betraktelse handlade tydligen om att Gud eller gudar inte finns och ingen kosmisk avsikt, ingen uppgjord plan. Hela betraktelsen avslutades med att den utomordentligt skicklige jazzpianisten Anders Widmark spelade Din klara sol går åter opp.

I musikalisk tappning visserligen - men psalmens ord tål gott att citeras:

Din klara sol går åter opp, jag tackar dig, min Gud.
med kraft och mod och nyfött hopp jag höjer glädjens ljud.

Din sol går opp för ond och god, för alla som för mig;
o, må jag så i tålamod och kärlek likna dig.

O, hjälp mig lyda dina bud och ha din vilja kär,
förnöjd och glad i dig, min Gud, var dag jag lever här.

Då skall jag trygg, i råd och dåd, till dig, o Fader fly
och än förnimma att din nåd är varje morgon ny.

William Booth, Frälsningsarméns grundare, har kanske fått en sentida efterföljare? Men med andra förtecken. Denna gång kanske tanken var: Varför ska Gud ha alla de bästa sångerna?

Andra bloggar om: Vid dagens början, Humanisterna, Ateister, Frälsningsarmén, William Booth, Dagen, Anders Widmark