www.refugen.se

Andlig musik är en vid och öppen kategori. I dessa tider växer Webbradiostationer ur backen som svampar. En ny nätradiostation har sett dagens ljus (eller låtit höra av sig). Man kan alltså lyssna på http://www.refugen.se/! Brygubben skriver idag och redan tidigare om saken.

Tidningen Sändaren skrev om denna nya webbradio bland annat: – Radiokanalen ska inte bidra med ännu mer information till människor. Om människor blir berörda har vi lyckats, säger Claes Hollander som leder satsningen. Målet är inte att nå ut – utan att nå in. Så beskrivs radiosatsningen med arbetsnamnet Refugen som genomförs av bolaget Berling Media. Claes Hollander har i 25 år arbetat på Sveriges Radio (SR), bland annat med Andliga sånger, Andrum och gudstjänster. Den sjätte januari sändes det allra sista Andliga sånger i Sveriges, ett program som trots sändningstiden, söndagsmorgnar klockan sex, har en lyssnargrupp på omkring 100 000. Claes Hollander är kritisk till den mer undanskuffade tillvaron för den här typen av program i SR.

Webbradiosatsningen är ett sätt att använda ny teknik på ett bra sätt. Internet World uppmärksammade tidningen Dagens satsning på ny teknik i medierna. Dagen har infogat en webb-tvfunktion på sin hemsida som i mångt och mycket är bland de allra bästa.

För min del välkomnar jag möjligheten att via datorn lyssna på musik samtidigt som jag knattrar ner små meddelanden på e-posten. Även när jag skriver dessa rader blir nätradion ett inspirerande sällskap.

Nu finns det en hel del att välja på: Crossnet flow, Ave Maria network som gråbröderna står bakom, Radio Plus där Svenska kyrkan, Fässbergs församling, sänder. En annan station är Radio Linköping som hör ihop med Pingstförsamlingen där. Och P7 Kristen riksradio får man väl fundera över vad det kan vara.

Till sist: anslut Dig till nätets allt flitigare nätradiorörelse. Lyssna på http://www.refugen.se/. Alltid hör du något: här ska något förstås som nå´ gott!

I kyrkan blir man värdelös

Tänk om vi kunde ta tillvara på alla förmågor de pensionerade biskoparna har! Hon sa det med eftertryck. Sedan såg hon uppfordrande på mig som om det berodde på mig att även biskopar ska gå i pension.

Jag tänkte att det är väl få människor vars gåvor så tas i anspråk som biskopars. Men kontrasten mellan aktiv tjänstgöring och pensionärslivet kanske blir större för dem. De är vana att stå i centrum ofta. Och sedan blir det bara ibland. Men det sa jag inte. Istället höll jag med om att de har erfarenheter som inte bara kyrkan borde ha glädje av. Men så flög det i mig: Men först borde vi verkligen ta tillvara all den erfarenhet som alla vi vanliga har. Den gamle chefredaktören i mig muttrade: någon borde undersöka saken och skriva om det slöseri vi ägnar oss åt när förvärvad kunskap tillåts förfalla och ligga i träda.

Han där borta har varit i utlandstjänst flera gånger, sa jag. Och utan att tänka mig för pekade jag på honom. han såg förvånad ut, men log sedan. Hon nickade för hon kände honom. Han har fått hålla några föredrag – för syföreningar och pensionärssamlingar. Men det han lärt sig bryr sig knappast någon om. En gång fick han visst hålla en föreläsning på en kurs också. Men sedan blev det tyst. Nu var det min tur att se uppfordrande på henne.

Jag började få upp ångan. På något sätt hade hennes omtanke om de pensionerade biskoparna rört vid ett sedan länge undanträngt engagemang . I kyrkan är andras erfarenhet ingenting värd, så tänker alltför många. Upparbetad kunskap, fungerande nätverk frågar man inte efter.

Hur många av dem som har möjligheter att ta tillvara andras erfarenhet gör det? De som utser arbetsgrupper i kyrkomötet eller på stiftet, använder de Dina kunskaper? Blir Du tillfrågad att vara med när kontrakten gör något? Får Du föreläsa, skriva, berätta? Nej, nej, nej är de flestas svar. Jantelagen, brukar de sucka. Så jag tror inte längre att jag kan något som kyrkan har nytta av, lägger några till. Man blir liksom värdelös...

Människor må ha varit ute som missionärer eller verkat som akademiker, ha arbetat som folkrörelsemänniskor eller läst in sig på ekumenik, Ha haft ett samhällsengagemang eller utövat ett specialintresse. När jag ibland frågat dem om de känner sig uppskattade för sina förmågor och om de blivit tagna i anspråk blir svaren lika som karbonkopior. Nästan ingen har frågat efter deras förmågor eller velat ha deras kunskap. Det finns ingen i kyrkan som vill ha det jag har att erbjuda och det jag kan, blir den sorgliga reaktionen. Vet Du hur det känns, brukar de fråga. Då nickar jag bara.

Kunskapsbank finns ingen. Talarförmedling har vi inte. Tankesmedjor ägnar vi oss inte åt. Teologiska verkstäder finns inte. Men vi är strängt sysselsatta. Vi håller på att uppfinna hjulet. Igen och igen och igen.

Andra bloggar om: Jantelagen, Kyrkan, Biskopar, Tankesmedja, Teologi, Ekumenik

Att se till det man är en del av

Konferensfrukosten denna morgon var till full belåtenhet. Nybakat bröd, flera sorters pålägg med leverpastej, skinka, och ett urval ostar. Bacon med stekt ägg eller om man så ville ett lagom kokt ägg. Men allra mest lyckat frukt och grönt.

När en av biskoparna stannade till inför batteriet av kannor där fil och yoghurtvarianterna stod uppradade med små skyltar märkta lättfil 0,5% eller yoghurt 3,5 slog han ihop händerna och blev alldeles tyst. Så bredde han ut dem nästan i en välsignande gest och utbrast: Livets mångfald! Och bredvid finns de många skålarnas lovsång. Allt som naturen frambringat samlas där med nötter och frukter, färska såväl som torkade. Där finns sylter, flingor och mycket annat som snart ska regna över de vita fälten (tallrikarna med fil).

När frukosten är aväten sätter den dominanta dagisreflexen in. Vi tar våra tallrikar och koppar och går för att stapla dem på någon rullvagn. Och där står vi med fulla händer och ingen avställningsyta att vara duktiga på. Åter till bordet med grejerna. Detta är gu´bevars inte längre vilken matsal som helst. Detta är stiftsgårdens restaurang!

Jag är på Stiftsgården Stjärnholm på ett seminarium om tillsyn i kyrkan. Låter det inte utmanande och djärvt, så säg! Men frågan om tillsyn är verkligen av stor betydelse i en kyrka som den Svenska där biskop och domkapitel inte har många sanktioner (maktmedel) eller åtgärder att ta till när det blir galet och fel. Uppgiften är snarare att ge stöd, råd och uppmuntran så att trassel och knutar kan lösas upp.

I seminariet har vi förstått att tillsyn inte är myndighetsutövandets kontroll av det instansen kan ha ansvar för men egentligen står vid sidan om. Tillsyn i kyrkan bör förstås på ett annat sätt: att ha omsorg om det man själv är en del av. Och då kanske man inte ska börja söka efter åtgärder som kan upplevas som repressalier eller straff? En annan ingång är att arbeta med samtal där man själv blir en del av problematiken. Man möts utifrån gemenskapen (koinonia) och den grundläggande samhörigheten i kyrkan.

Men nog kan man grubbla på hur samhörigheten i kyrkan ska uppmuntras och stimuleras så att den blir ett faktum. Den gemenskapen är en gemenskap runt Jesus Kristus, kring Ordet och sakramenten. Den gemenskapen blir inte en kyrkans gemenskap om man inte förenar arbete med tillbedjan och tro. Den blir inte riktigt verklig eller påtaglig förrän man går från sammanträdesbordet till altarbordet. Kanske är det just detta vi borde se till, först och främst?!

Andra bloggar om: Tillsyn, Episcopé, Domkapitel, Biskop, Myndighet, Stiftsgård, Stiftsgården, Stjärnholm

Statligt utbildade imamer...

På bloggar här och där dyker nu åsikterna upp att prästutbildning skall inte finansieras av staten. Man tror tydligen på Leijonborgs tal i tidningarna. Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter har artiklar om saken. om stöd till prästutbildning. Som om det var staten som betalade trosutbildning. Stödet till de teologiska högskolor som frikyrkorna har bygger också på deras vetenskaplighet såvitt jag kan påminna mig. När Leijonborg vill ha en statlig imamutbildning villa han väl egentligen ha fler religionsvetenskapliga ämnen inriktade på Koranen, islams historia etc, eller?

Det intresset kan väl alla människor bejaka! Men ska staten göra det för att rätta till en orättvisa eftersom teologiutbildningen finns eller i avsikt att minska islams radikalisering? Det sistnämnda skälet är behjärtansvärt, men andas verkligen andligt förmyndarskap och censur. Muslimer i Sverige kan förstås önska större öppenhet vid universisteten. I landets moskeer och i de muslimska kulturcentra borde man både ha intellektuell och praktisk nytta av att imamer blir universitetsutbildade. Man kan inte gärna nöja sig med imamer som ebnbart har gått i någon liten bys lokala koranskola.

Har Ni tänkt på vår historia, Ni som tycker att “prästutbildningen” ska bort? Våra europeiska universitet växte fram ur kyrkan. Teologin var det främsta av de ursprungliga ämnena: teologi, juridik, medicin och filosofi. Skulle vi lämna juridik och filosofi också därför att de redan fanns på medeltiden? Universitetens frihet ska man inte hota eller klåfingigt peta i. Det blir ju till slut ett censurangrepp riktat mot tankens frihet.

Blivande präster läser religionsvetenskapliga kurser vid universitetet och gör det t ex tillsammans med blivande lärare och andra som ska forska t ex på religion och psykologi eller religionssociologi, religionshistoria, livåskådning och etik eller hermeneutik och exegetik etc. För ett samhälle att ta bort sådan utbildning eller forskning vore som att skjuta sig i foten. Smart att undvika helt enkelt!

Leijonborgs tal om att staten ger bidrag till prästutbildning måste nog vara ett obetänksamt och förfluget ord.

Våra Fantastiska Njurar!

Alla dessa dagar! De avlöser varandra bemärkelsedagarna. Och då tänker jag inte på religionernas högtidsdagar. Inte heller har jag namnsdagar eller födelsedagar i åtanke. De där andra dagarna som tycks finnas hur många som helst av. Somliga dagar har varit med länge som Värnlösa barns dag den 28 december. Vilka dagar finns? Ett axplock kan se ut så här: Kyrkomusikens dag, Förintelsens minnesdag, Internationella kvinnodagen, Europeisk minnesdag för terrorismens offer, Nationalparkernas dag, Världsmiljödagen, Världsbokdagen och vi ska naturligtvis inte glömma Kanelbullens dag! Och vi har förstås Mors dag, Fars dag och Alla hjärtans dag. Det finns alltså hur många specialdagar som helst. Dagar som blandar stort med smått.

Njurföreningarna och Njurförbundet försöker varje år sluta upp kring två för oss särskilt angelägna dagar: Världsnjurdagen på våren och den Europeiska Donationsdagen på hösten.

I år genomförs Världsnjurdagen för tredje gången. Dagen infaller den 13 mars. Har man tillgång till Internet kan leta fram World Kidney Day (http://www.worldkidneyday.org/) Där finns mer information att hämta. Samtidigt får man öva upp sina språkkunskaper eftersom texterna är författade på engelska.

Joel Kopple heter han som på våren 2003 kom på tanken att inrätta en Världsnjurdag. Fungerande njurar är en otrolig tillgång. Kopple insåg att kronisk njursvikt är ett globalt hälsoproblem. Då är det rimligt att man tar tag i frågorna på ett internationellt plan. All forskning stöder hans insikt. Vi vet att mörkertalen är stora. Det kan vara så att bara 10 procent av dem som har njursjukdom i världen har upptäckts. Om 90 procent av dem ute i världen som har eller är på väg in i njursvikt inte vet om det och inte får hjälp är det ett galopperande hälsoproblem. Redan nu är det cirka 1,5 miljoner människor som går i dialys eller är transplanterade.

Svårigheterna är naturligtvis störst i fattiga länder med små resurser och med en outbyggd hälso- och sjukvård. Samtidigt gör många länder inte särskilt mycket på området trots att man med ganska enkla och billiga metoder kan upptäcka begynnande njursvikt.

Förra året deltog 66 länder i Världsnjurdagens aktiviteter. Årets tema är positivt. Det lyfter fram våra FANTASTISKA NJURAR. Njurarna som filtrerar och renar 200 liter blod varje dag vilket resulterar i 1-1,5 liter urin!

Världsnjurdagen ägnas alltså åt njursvikt och syftar till att öka ansträngningarna att upptäcka njurproblem så tidigt som möjligt. Svensk Njurmedicinsk förening kallar kronisk njursjukdom för en ”tyst” sjukdom eftersom den oftast ger sig till känna mycket sent. Man kan alltså lida av den under en längre tid, som flera av oss i Njurföreningen vet, utan att ha särskilt många men.

En tidig upptäckt är viktig. Möjligheterna ökar väsentligt att framgångsrikt förebygga och behandla högt blodtryck och hjärt-kärlsjukdomar som kan ha en direkt koppling till njursvikt. Komplikationerna kan förhindras eller minskas. I England har Premiärminister Gordon Brown i år offentliggjort ett hälsoprogram för att tidigt kunna upptäcka njursjukdom, diabetes och hjärtproblem.

Håll utkik efter Världsnjurdagen. En viktig dag om ett fantastiskt organ som många har välfungerande och i dubbel uppsättning: våra FANTASTISKA NJURAR!

Andra bloggar om: Världsnjurdagen, Njurförbundet, Gordon Brown, Europeiska Donationsdagen, Njursvikt, Hjärt-kärlsjukdomar, Specialdagar, Njurar

Nej till telefonreklam!

Så här tackar man NEJ till reklam:

Ring Nix Telefon, 020-27 70 00, eller Nix Adressat, 020-55 70 00. Man får instruktionerna i luren. Man kan ringa tillbaka ett par dagar senare för att bekräfta sin registrering. Högst tre månader senare ska alla teletjänstföretag ha uppdaterat sina uppgifter. Så kan man då äntligen andas ut...

Gröna pluppen fick sitta kvar

Klockan är runt åtta på morgonen och ännu har ingen försökt sälja något till mig. Bortsett från de många hundra annonsörerna i Nerikes Allehanda och Svenska Dagbladet förstås. Men där har jag vant mig vid att hyfsat framgångrikt filtrera bort deras budskap.

Tror jag i alla fall. Men så står jag där vid disken i butiken och ur mitt undermedvetna stiger ett namn, en fras upp. Kanske kan psykoanalys och meditation rensa bort föremål och storludd så där som tvättmaskinen gör. I Bottenventilen samlas oönskade ting som man enkelt kan göra sig av med. Men så blev det inte den gången då jag skruvade bort ventilen eftersom vågorna sköljt över badrumsgolvet. Den gröna pluppen i botten vågade jag inte röra men allt annat tog jag bort. Det hjälpte inte. Så då kom reparatörern och skruvade bort samma ventil och avlägsnade den ärgade gamla femtioöringen (grön plupp) som blockerat. Sjuhundra kronor kostade nöjet minus femtio öre som redan fanns i maskinen.

Nix kan filtrera bort oönskade samtal, skrivs i en kommentar. Aftonbladet berättar att endast cirka 2 procent av telfonabbonenterna har skaffat det. Och DN rapporterar att allt fler ansluter sig till NIX. Det filtret ska jag naturligtvis absolut ha. Men grannen som använder nix skakar på huvudet. Telefonförsäljarna blir allt mer förslagna och hittar vägar att ta sig förbi är hans erfarenhet.

Men vänta, nu ringer det visst igen...

Du får gratis kalsonger

När det ringer på söndag kväll är klockan bortåt halvnio. En kvinnoröst frågar efter mig. Är Lars hemma? Min fru ger mig telefonen, det är någon som frågar mer personligt. Någon behöver hjälp. Det kanske är någon som måste ha någon att tala med, det är dags för själavård. Hej Lars. Jag vill skicka ett knivset värt över 450 kronor, det enda du behöver göra är att betala frakten.

Här är prästen beredd att ställa sin tid till förfogande och så är det Bonnierföretagen som underbetalar en tjej för att ringa mig sent på söndag kväll för att locka mig med ett ”gratis” knivset! Utmärkta, prisvärda knivar. Vad är det för fel på sådana bolag? Fattar de inte hur det skapar aversion och avståndstagande. Det kommer att dröja innan jag vill ha med Bonnierföretagen att göra. Ett knivset! Jag vill inte ha ert egendomliga knivset. Jag tycker inte om knivar. Kanske om det hade varit gafflar. Men nej, ge det till någon annan. JAG VILL INTE HA DET!!

Nej, jag vill inte hamna i underläge (de har gett mig något och jag har inte gjort någon motprestation). Genom att acceptera en ”gåva” som bara finns för att dra in mig i någon ny prenumeration binder de upp oss. Har man sagt upp en tidning, har man sagt upp en tidning! Blixtsnabbt kommer impulsen. Ta emot knivarna. Du kan alltid använda dem för att skära av telefonsladden med. Men jag lägger på, upprörd och ilsken. Och ber förstås gästerna om ursäkt för att jag tog emot samtalet.

Hur många gånger har jag inte fått erbjudande om gratis kalsonger. Vad skall jag med gratis kalsonger till? Tillhör jag den kategorin människor som vill prenumerera på kalsonger? Det jag vill prenumerera på innehåller text: nyheter och kultur. Och det väl alla hur irriterande det är om dagstidningen kommer för sent eller uteblir. Tyvärr, den här dagen måste jag ställa in. Kalsongerna kom inte i tid. Och det berodde på att vår kalsongutbärare hade problem med snöhinder...

Kalsonger väljer och köper jag själv. Vad är det för fel på telefonbolagen som snarare möjliggör än hindrar korkade samtal om kalsonger eller strumpor som ska sändas per post. Varför ska de stjäla min tid och uppmärksamhet. Arbetslösa ungdomar ska mot struntersättningar reta upp mig per telefon och ta emot min ilska över deras busringningar.

De frågar efter min fru med henna namn, är hon hemma? Nej! Vi ringer igen, hon kan få den bästa elleverantören som ger lägsta kilowattpris. Hon erbjuds ett nytt telefonabbonemang. Billigaste försäkringen på marknaden. En dagstidning till extrapris. En kolorerad veckotidning till förmånligt pris. Att hon inte vill göra affärer per telefon är ointressant. Förr eller senare tröttnar någon och tar emot deras krafs eller köper något i ren desperation för att bara få vara ifred.

Hej Lars, vad kör Du för bil? Jag kör väl för tusan knappast bil när jag svarar på min fasta telefon. Lars, en vän till Er skänker er en gratis mattvätt. Jag vill inte ha mattvätt. Jag vill ha befrielse från insmickrande idiotsamtal. Jag kräver ett stopp, lugn och ro från callcenters som ska tubba, lura, skinna, övertala mig att göra något jag inte vill. Som vill veta vilka kalsonger jag har, vilken tidning jag läser eller hur många mil min försäkring gäller. RING INTE!

Ni stjäl min tid och får mig att avstå från att svara i telefon. Ni skapar på så sätt hinder för andra riktiga och viktiga samtal. Inte ska man behöva fråga uppringarna religiösa frågor för att avskräcka dem? Vill Du bli frälst? Hur har du det med Gud? Har du blivit omvänd eftersom du är så villig att skänka bort dina knivar?

Det vore att missbruka viktiga frågor. Men ofta får människor tunghäfta inför sådana närgågna frågor. Då skulle åtminstone ordflödet hejda sig såpass att jag hinner säga adjö på ett trevligt och belevat sätt. För ännu har jag en bit kvar innan jag slänger luren i örat på folk. Men det handlar om millimetrar.

Numera ber jag alla som kallar mig Lars att skicka sin erbjudanden skriftligt. Och jag säger genast – har Du problem kan Du tala fritt. Men ska du sälja eller skänka mig saker ringer jag gärna hem till dig på söndag kväll när Du är ledig. Då kan vi tala om saken bara Du ger mig ditt förnamn och ditt telefonnummer. Och förresten - är Du frälst?

Andra bloggar om: Callcenter, Telefonförsäljning, Gratis kalsonger, Bonnierföretagen

Vill du ha en fotbollsplan?

Presenter ger vi varandra. Men som med julklapparna blir det allt svårare med åren. I välfärd och överflöd behöver vi inte fler saker och ting, det är en sak som är glasklar. Men ändå…

Visst kan man få ett träd i en skog där man ändå aldrig kommer att vandra. Man kan rädda en bit av regnskogen, en fotbollsplan. Hur man nu kan tänka sig att mäta regnskog i fotbollsplaner. Idrottsplaner kännetecknas ju främst av frånvaron av träd och högre växtlighet.

Ibland uppmuntras vi i diverse tidningar att ge immateriella gåvor. Eftersom vi inte bara har välfärd utan ett utpräglat tjänstesamhälle kan vi ge varandra tjänster. Jag lovar att städa fem gånger. Du bjuds på middag vid tre tillfällen under nästa höst. Din disk är min åtta gånger. Jag lovar att städa på regelbundna tider den städfria månad du härmed får i present. Det låter flott. Men när det skall uppfyllas blir det värre. Nej men då har jag ett möte och sedan är det seminariet, om konsumism och tjänstesamhället, det kommer du väl ihåg.

Löftena kunna ej svika, nej de står evigt kvar. När gåvomottagaren inte nöjer sig med att gnola melodin utan skrålar orden – då ligger man illa till. Alla vet ändå att det bara är himmelska löften som kan ha sådan hållfasthet. Hållfastheten för andra löften blir allt sämre. Bäst före datumet gick ut dagen efter gåvan överlämnades. Ja jag lovade att diska och städa, men det var då. Nu är nu. Nya villkor har inträtt.

Som SJ ungefär. Man kunde köpa en biljett när man åkte iväg en morgon. Men eftersom returresan sedan inte behövdes kunde kanske biljetten lösas in? Nej, det gick inte. Gubben i luckan vägrade. Den skulle ha lösts in dagen innan biljetten köptes! Smart affärsidé eller hur!

Att ge tjänster har sina sidor. Om de inte levereras, kan de då bytas in mot andra tjänster? Är en disk utbytbar mot ett däcksbyte från sommardäck till vinterdito? Är en middag utbytbar mot en kvällsmat och en eftermiddagsfika med nybakad sockerkaka?

Svårare än så kan det bli. Överlämnar man tjänstebevis som gåva har man antytt att inget av detta skulle inträffa om det inte vore för att det blivit en present. Ingen städning om inget bevis finns. Du är inte välkommen på middag om du inte har ett papper att uppvisa. Har du glömt beviset hemma? Sorry, du får komma tillbaka en annan gång men endast i sällskap med presentkortet.

Så nu får det bli vanlig konsumtion igen. Som man vid öppet köp kan byta mot kontanter. Och som sedan kan växlas in mot hushållsnära tjänster. Utförda av någon i ens omedelbara närhet.

Trossamtal i Davos

Tro i den moderna världen med sin snabba utveckling och förändring måste diskuteras. Den etiska regel som förenar de flesta religiösa trossystem är den så kallade Gyllene regeln. Att inte göra mot andra det man inte vill ska hända en själv. Eller positivt att behandla andra så som man själv önskar bli behandlad och bemött.

Skulle man försöka ta bort frågorna om tro utestänger man en stor majoritet av världens befolkning från ekvationen, sa Rick Warren vid ett nyligen genomfört offentligt samtal om tro och den moderna världen. Det hölls i under World Economic Forum i Davos den 24 januari. På engelska löd rubriken Faith and Modernization. Tron är en viktig faktor för att finna och respektera människors värde och värdighet, förstod man av samtalet. Och det betyder mycket att omsätta tron i handlingar av ömsesidighet. Men när allt är sagt och gjort är mycket mer sagt än gjort, hävdade David A Harris.

Panelsamtalet från World Economic Forum - faith and modernization sändes idag på TV24. Den som vill se samtalet kan faktiskt hitta det på YouTube. Under Tony Blairs ledning avhandlades religionernas roll sedda mot bakgrund av dagens politiska, ekonomiska och sociala utveckling.

En kortare skriftlig sammanfattning på engelska hittar man på World Economic Forums hemsida. I samtalet deltog David A Harris, direktor för American Jewish Foundation, Abdullah Ahmad Badawi, religiös ledare från Iran, Rick Warren, författare, Kardinal Theodore McCarric, Washington och det hela leddes av Tony Blair.

Att inte vara på plats när man lovat

Den morgonen glömmer jag aldrig. Därför berättar jag den här episoden ofta. Var för sent ute för att riktigt hinna dit jag skulle. Och fick till slut fatt på de papper och böcker jag behövde ha med mig. Det tog en stund eftersom sakerna inte låg färdiga i prydliga högar väntande på morgonens kaos.

Barnen kom iväg till skolan och jag började försöka lokalisera bilen. hade jag ställt den på gatan i närheten av bostaden? Förresten vilken av gatorna kunde den stå på? Eller fanns den på parkeringsplatsen en bra bit bort? Efter en hastig titt på gatorna i närheten rusade jag till parkeringen där fordonet mycket riktigt stod parkerat. Kastar in portföljen i bilen. Och skyndsamt tar jag själv plats. Sätter mig till rätta…och inget händer. Motorn startas inte. Jag åker inte iväg i full fart. Där jag sitter i baksätet går det liksom inte att få igång bilen. Förarplatsen gapar tom…

Just idag stiger det minnet fram på nytt. Anledningen är att jag nyss missat ett avtalat möte. Missat förresten. Det försvann ur mitt medvetande och jag hade inte skrivit in det i kalendern som jag borde. Så det var flera misstag och felsteg som gav min frånvaro till resultat. Efter morgonens sammanträde skulle jag ju ha ett möte för att diskutera viktiga angelägenheter. Men det var som bortblåst.

Man kan be om ursäkt, men inte riktigt reparera och gottgöra misshushållningen med andras tid eller det omak de haft. Som yngre var det en av mina stora farhågor – att inte vara på plats när jag skulle. Varför det sitter så djupt kan man väl inte riktigt veta. Men de gånger jag glömt något är förenat med så stort obehag, med enorm olust, med upplevelse av misslyckande. Psalmen gör det inte enklare: Jag behövde en nästa, var Du där, var Du där?

Genom åren har det hunnit bli några missade möten och avtalade tider som inte hållits. Värst är det ögonblick då insikten landar: det är för sent. Du var inte där. Människor har behövt vänta. Och det är inte roligt att befinna sig i den andra rollen. Att vara den som väntade när ingen kom, att ha förberett sig till något som inte blev av.

Så när jag ber andra ha fördragsamhet med mig är det i samma ögonblick en uppmaning till mig själv att vara förstående om den jag väntar på inte är där i tid eller helt har förträngt vårt möte. Särskilt när många är beroende av att något går av stapeln blir förseningar kännbara.

Ilska och vrede ligger ganska nära tillhands när någon är vårdslös med ens tid. Känslan av att inte räknas eller vara uppskattad likaså. Tankspriddhet, stress, dålig planering ska inte behöva drabba andra. Så nu rensar jag kalendern för att det inte ska kunna hända igen.

För mycket länge sedan fick jag ta en begravning för en präst som helt glömt bort sitt uppdrag. Något hade hänt som fick honom ur gängorna och kastade om hans dag. Och begravningen försvann. Kanske är det också den erfarenheten som sitter i. Hur svårt det blev för de anhöriga. Och hur mycket sämre avslutningen blev mot vad den kunde ha varit.

Biskop Martin Lönnebo lär ha blivit uppringd efter ett möte där han skulle ha talat. Någon säger till honom vid en kontakt i efterhand att vi hade vårt möte vid den och den tidpunkten. Då frågar biskop Lönnebo: Var jag där? Den frågan kan inte jag använda. Jag vet nu alldeles för väl att jag inte alls var där när jag skulle. Hur gör jag nu?

Andra bloggar om: Utebli, Var du där?, Avtalad tid, Missade möten

Se upp - asteroiden kommer

En asteroid cirklar runt i rymden. 2007 TU24 passerar på sin resa strax utanför månen. Och då blir den synlig från jorden. Nasa har mer informationer om denna himlakropp. Och på YouTube hittar man en video som ger en ganska alarmerande och uppskakande bild av vad som kan hända... I bakgrunden spelas en sång om hur sårbara vi är.

Man kan lätt hitta fler videosnuttar om riskerna och farorna med asteroider och annat som flyger runt i rymden...

Tidningarna, till exempel Expressen och Dagens Nyheter m fl berättar just nu om möjligheten att med kikare få syn på denna fria himlakroppsradikal - 2007 TU24.

Populär Astronomi undrar för sin del: Skräms vetenskapsjournalisterna om 2007 TU24? Klockan halv tio på tisdag susar asteroiden 2007 TU24nämnde häromdagen. Bara 1,4 gånger månens avstånd bort, blir den den närmaste asteroid i sin storleksklass på 22 år. Inget kommer att krocka med jorden (läs till exempel Astroprof om den), ändå har just den här asteroiden väckt stort intresse...

Populär astronomi hänvisar också till Universe today vars observationstips man kan ha nytta av. För mitt inre stiger bilden av Gotlandsbåten fram. När jag var barn tillhörde det nöjena att samlas i hamnen för att se båten komma in. Ett storartat skådespel blev det när automobiler med hjälp av lyftkran togs fram ur båtens inre och hissades över relingen in på land. Och när båten for fanns det ibland stora skaror som samlats för att vinka av den. Det var nästan något eskatologiskt över det hela.

Vi ses kanske aldrig mer. Och mer än en gång har jag hört sången om himlen sjungen med röstdarr, längtan och vemod från kajkanten: Tänk när släkt och vänner alla samlas där, på den gyllne stranden...

Dramatik och något unikt. Något som väcker frågorna om uppbrott och om vår stund på jorden. Just det. Ungefär samma känsla som när en asteroid far förbi. Vi samlas för att se den och vinkar av den när den far förbi... SF-kännare vet att Arthur C Clarkes Möte med Rama är en av de stora böckerna i genren. Clarkes bok Den handlar om en cigarrformad kropp som ur rymdens djup en dag kommer inom räckhåll för en expedition. Farkosten är ihålig och inuti ryms en värld med kontinenter, landskap och annat som är människan obekant. Harry Martinssons Aniara är också tänkvärd i sammanhanget.

En asteroid, en båt och några litterära verk kan var och en bli en påminnelse om vår belägenhet på stoftkornet någonstans i en oändlig rymd.

Andra bloggar om: 2007 TU24, Asteroid, Nasa, Arthur C Clarke, Möte med Rama, Aniara, Gotlandsbåten

En 11-årig gubbe

Åren går. Jag har blivit 11 år. Jag vet att få vet hur det fungerar att en snart 60-årig gubbe räknar sig som 11. Är han en av dem som lyckats bevara barnet inom sig? Eller är han bara ovanligt barnslig?

För min del börjar det i tjugoårsåldern. Då fick jag besked om att jag hade en njursjukdom. Alports syndrom gissade man på – men tecknen stämde inte helt med den osäkra diagnosen.

Åren gick och 1995 hamnade jag efter några för mig dramatiska turer i dialys. I mitt fall handlade det om hemodialys. Besöken på sjukhuset för att kopplas upp till dialysapparaten blev många. Där filtrerades blodet tre gånger i veckan. Hela tillvaron förändrades, så kändes det särskilt i början. Snart hittade jag och familjen nya rutiner. Vi inrättade oss efter det som var nödvändigt.

Då när det blev dags att gå i dialys upplevde jag hur min sjukdom tog över. Att vara sjuk blev dominerande och tvingade till många omställningar. Trots mångårig njursjukdom hade jag levt som folk gör mest. Nu gick inte det längre. Sjukdomen och detta att vara sjuk invaderade min kalender och min planering, hela mitt tänkande ändrade sig. Det var som att ha fått en ny identitet. Jag hamnade i en kris, jag var ju sjuk, inte frisk!

Hade jag inte varit omgiven av så många kloka personer, privat och i vården, hade jag nog inrättat mig helt efter att vara sjuk. Mitt beroende av andra riskerade verkligen att gå längre än nödvändigt. Som tur var fanns det människor som betonade det som faktiskt var friskt hos mig. Det finns en term för detta perspektiv - att betona det friska är att anlägga ett salutogent perspektiv. Viktigt inte bara för den enskilde - utan för omgivningen och för vården.

Även om njursjukdomen var mycket påtaglig och dialysen satte sin prägel på varje dag i veckan betydde inte det att mitt jag, min personlighet, behövde stämplas som sjuk. Mitt jag var inte sjukt, min identitet blev påverkad men inte i grunden förändrad. Men risken fanns hela tiden där. När jag flåsade som en trött 85-åring efter 200-meters promenad börjar man tänka om och se på sig själv på ett annat sätt. Ibland när orken fanns kunde jag vandra iväg lite längre, bara för att upptäcka att jag inte orkade återvända hem utan en oändligt lång paus för återhämtning…

Trots det stora beroendet av andra fanns det saker jag kunde. Trots svaghet fanns där fortfarande styrka. Genom åren har jag hos många som fått sin frihet kringskuren och sina förmågor begränsade av sjukdom funnit så mycket av integritet och stolthet, av mod och styrka.

När Riksförbundet för Njursjuka (Nu: Njurförbundet) gav ut sina Riktlinjer för en god njursjukvård var och är det ett friskhetstecken. Man anpassar sig inte som enskild eller som grupp hur långt som helst, blir inte passiv. I den skriften ser man hur människor vill förbättra, förändra och förnya! Vi arbetar för god vård, för att ännu mer av det friska, av läkedom och hälsa ska få utrymme i vården.

Nära sjukdomen finns mycket friskt. Viljan och förmågan att fånga upp och uppmuntra det friska är så viktigt. För oss som har allvarliga sjukdomar är det extra viktigt!

1996 i augusti fick jag en ny njure av en levande donator. Från den dagen började ett nytt liv. Därför har jag fått en ny tideräkning vid sidan om min ursprungliga. Gubben är fortfarande ung! Och tänker på sig själv som frisk - inte sjuk!

Jag läser min blogg som någon annan

Bloggandet ger oss bloggare möjlighet att exponera våra tankar. Inte bara för andra utan också för oss själva. Vi får syn på oss själva genom att gå in på vår egen blogg och där bli varse vad vi egentligen tycker och tänker. Vårt inre landskap står där på skärmen. Och förmodligen är de flesta av oss ganska nyfikna på oss själva och hur vi framstår. Därför läser vi vår egen blogg som vore vi någon annan.

Men bilden som blir till genom våra texter och ord är både förskönad och stiliserad. Vi skriver med många filter som rensar bort massor av material som också är en del av vårt inre. Allt vill man inte visa. Så stor är inte exhibitionismen. Självcensuren slår på med automatik för de flesta, även om somliga gjort sig rätt stora bloggnamn genom att vräka ur sig sådant som filtren normalt avskiljer. Elakheter och absurditeter, infamiteter och snusk kan ge stor uppmärksamhet. Möjligen kan den som blir läst av många uppleva sig verkligare än om bara några få hade tagit del.

Ytligheten uppmuntras eftersom ytan har sådan betydelse för tillfället. Även när man visar upp vem man är visar man egentligen någon annan. På ytan och utifrån är jag en annan än den jagets gåta som finns i mitt inre djup.

De flesta av oss vill nog ändå framstå i lite bättre dager, bli lite fagrare och klokare och roligare och… än vad vi i själva verket är. Den bild vi målar av oss själva blir efterhand i alla fall mer skiftande och nyansrik, för att inte säga motsägelsefull och komplicerad.

Professor Peter Gårdenfors skriver under strecket i Svenska Dagbladet (080125) om Den svåra konsten att få syn på sig själv. Han återger Susan Sontags ord om människor som blir fotograferade, att de vill ha den idealiserade avbilden, ett fotografi av sig själva när de ser ut som bäst. De känner sig kränkta när inte kameran återger en bild av dem som är mera attraktiva än vad de egentligen är. Han menar att det är därför människor gärna har bilder på sig själva som unga.

Genom århundraden har det inte varit så lätt att få en bild av sig själv utifrån. Speglarna har inte hållit måttet. Och hur såg man sig själv innan spegeln fanns? Man var beroende av vad andra sa. Gårdenfors: Du speglar dig i andras uppfattning om dig och ser därmed dig själv genom de inre (och yttre) egenskaper som andra tillskriver dig. Genom dialogens andrapersonsperspektiv tar språket över spegelns roll. Självbilden konstrueras framför allt genom den ära och heder som tillkommer dig. Ditt utseende får en underordnad roll.

Vi klarar att samtidigt ha flera bilder, intryck och upplevelser, både av oss själva och av andra. Andras bilder har en sådan kraft att de ibland inte bara blandar sig med självbilden utan helt tar över den. Den behandling och det bemötande jag får säger mig hurudan jag är. Jag formas av, och blir sådan som, andras behandling säger mig att jag är. Jag blir till den de säger att jag är. Min självbild får jag då av andra. Och blir på ett sätt en annan. Det inflytande andra har över mig och min självbild pekar på hur viktigt det är att handling, omdömen och bilder innehåller bejakande, positiv bekräftelse och kärlek.

Här blir frågan om personlighet och karaktärsdrag aktuell. Och till detta kan man lägga åskådning med värderingar och normer. Att i denna härva av inflytelser och egenskaper lyckas få fatt på vem man egentligen är kan vara svårt. Finns det egentligen en sammanhållen och sann kärna i mitt inre som är jag, och som kan speglas på utsidan? Mitt svar är att visst finns ett jag, en personlighet, som är min. Och för en kristen är detta jag alltid relaterat till Gud, till ett Du för att referera till Martin Buber.

Men jaget är inte en solid och homogen entitet. Och denna kärna, svår att avgränsa, hur förhåller den sig till den del av min inre värld jag själv har svårt för och kämpar med?

Gårdenfors: Descartes dualism delar upp en människa i kropp och själ. Även om man inte har samma grundsyn som Descartes är det klart att det finns två sidor av en själv: den man visar utåt och den som man visar genom tal och handling. Den första ser man i en spegel och den andra genom självreflexion. Dialogen och skriften ger oss ytterligare möjligheter att se oss själva inifrån.

Gårdenfors, Självbild, Ego, Martin Buber,

Religiösa copycats

Även en ateistisk humanist kan självklart behöva distansera sig till sitt förflutna. Tomas von Martens skriver i kommentarerna till en tidigare artikel att man som ”nyfrälst” eller nybliven kristen också tar över språkbruket i sitt nya sammanhang. Det betyder också att man använder orden som är i svang mot det sammanhang man lämnat.

Beteendet är inte olikt det man anammar när man kravlar sig upp ur olika träsk och beroenden. Levi Pethrus stiftelsens (LP-stiftelsen) antidrogarbete resulterade ibland i nyblivna kristna. De kom snabbt in i jargongen och lät som om de varit med på vägen i 150 år. Den starka identifieringen med det nya blev en skyddsväst mot beroendet tidigare i livet. Risken blir förstås stor att det nya också öppnar för en mer slavisk och icke förankrad tro. Den ersätter tidigare beroende med ett nytt - om än oändligt mycket mera uppbyggligt, livsbejakande och sunt.

Nu är det inte bara fd pastor Jan-Ove Olsson som ser sig otroligt befriad ur en förtryckande kristendom. En sådan person presenterades i SvD (30/12 -07) som ex-kristen och avhoppad. Han gick så starkt inför sin tro att han tappade fotfäste och balans. Men nu har han både svurit och gått på systembolaget!

Samma fenomen om än i lindrigare form drabbade en och annan av de prästvigningskamrater man kort efter vigningen träffade. De förlorade lite av sig själva. De blev personlighetsförändrade. Och det var inte bara genom en ny roll som de kunde kliva ur eller i. De gick in i en ny fas, ett nytt rum, ett nytt sätt att vara och tänka. På några veckor hade anlagt ett grötmyndigt och prästerligt tonfall.

Prästprästerna talade i vardagslag med samma predikoton som på söndagen. När de hälsade såg jag mig ibland om för att se varifrån ekot och efterklangen kom. Dyre broder, kunde de plötsligt säga, vilken fröjd att se dig! Förr hade de sagt: hej på dig din gamle galosch. Hur mås? Och det nya prästlivet var så underbart att de redan lyfts till den sjunde av himlarna och där stod jag kvar med fötterna nerkörda i kyrkbackens lera och slask.

Jag kände mig bortkommen inför dessa så hastigt självsäkra kopior av ett förflutet prästideal. Ska sanningen fram härmade och karikerade jag nog i min enfald dessa nybörjarprästers manér. Vid en kopp instant coffee roade vi oss på bekostnad av vigningen rört upp något i dem. Instant copy kallade vi dem mellan skål och vägg. Religiösa copycats. Bombasmen och darret på stämman var inte svårt att imitera.

Så studerade jag noga grandet i andras ögon. Vilka olater jag själv skaffade mig var lite svårare att få syn på. Men förmodligen höll jag på att prata ihjäl mina medmänniskor, inklusive förvånade kollegor, i varje diskussion. Minsta åsikt som någon uttryckte retade oppositionslustan och formuleringsivern. Så hade jag också tillbringat en tid bland ungliberalerna som kunde konsten att koka spiksoppa. Den tunnaste tanke förvandlades till en tjock och fet anrättning med doft, färg och krydda! Lustfyllt och tanklöst.

Nåväl, även om man kan förstå fenomenet med distansering till det förflutna och anslutning till det nya så måste man ju inte acceptera det. Inte heller behöver man med tolerans och förstående låta fiendebilder florera alltför vidlyftigt.

Problemet att insikten om egen syndfullhet skulle drabba så till den grad som humanistkonvertiten Olsson beskriver står jag frågande inför. Men visst finns det en syndaförkunnelse som arbetar efter pedagogiken att inte förrän man tryckts så långt ner i lorten det bara går, kan man lyftas. Men den maskteologin (maskar vi äro) är och förblir en avart av insikten om vår syndfullhet. Att vi både är syndare och rättfärdiga borde kunna leda till en mer balanserad hållning. Underkastelse och blind lydnad har man dåligt skriftstöd för.

Till slut bör vi nog fråga oss också vad som händer när den nyväcktes entusiasm för sitt nya liv går över. Hur blir det då. Ett nytt uppbrott? Ungefär som förra gången kan man eventuellt se tillbaka på en lära som lovade betydligt mer än man själv lyckades utvinna. Då är det skönt att peka finger. Någon annan bär ansvaret. Hoppas att det inte behöver hända igen. Men en del av dem som brände sig i framgångsteologins trosrörelse upplevde (läs presens för somliga som ännu upplever) bristande tilltro till allt vad övertygelse och tro hette. Fanatismen eller hängivenheten (hur man nu vill se det) svedde av en långt större livsåskådningsyta än de faktiskt själva förfogade över. Bränd mark - är det ödet som drabbar avhoppare?

I söndags läste vi i Sverige i högmässan en underbar text ur Salomos vishet (11:22-26). Gud kallas visserligen härskare – men det man tänker när man hör den är inte blind lydnad och underdånighet. Texten var en nyupptäckt för somliga, för andra avlyssnad med igenkännandets smil: Som vågens minsta vikt är hela världen för dig, som en droppe av morgonens dagg, där den faller ner på jorden. Men du är barmhärtig mot alla, därför att du förmår allt, och du överser med människornas synder, för att de skall omvända sig. Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig ha gett gestalt åt något du hatade. Hur skulle något ha kunnat bestå mot din vilja? Hur hade det kunnat bevaras om det inte hade kallats till liv av dig? Du skonar allt därför att det är ditt, du härskare som älskar allt levande.

Andra bloggar om: Ateism, Kristen tro, Copycats, LP-stiftelsen

Pastor omvände sig - blev humanist

Tomas von Martens återger på sin blogg en artikel ur Humanisten. Den är skriven av Jan-Ove Olsson, konvertit från Missionsförbundet (pastor) och Svenska kyrkan (diakoniassistent) till Humanisterna. Fd pastor Olsson vänder sig nu mot sin bakgrund och sitt förflutna:

Då gick det inte att tro på de sagor jag lärt mig skulle vara sanna: att det fanns en Gud som begärde vår underkastelse och vårt krypande inför en vitklädd förmedlare av Hans nåd. Tron blev snarare en pajaskonst än det allvarliga steg av överlåtelse Skrifterna föreskrev.På något sätt har jag mognat till att överlåta mina beslut åt tanken. Hjärtat i all ära, men utan tankens klarhet mognar man inte som människa, en som också är redo att hjälpa andra på vägen genom livet.

Min kommentar: Vilken kristen tro hamnade Jan-Ove Olsson i? Under mina många år i kristna sammanhang har jag inte själv träffat på en förkunnelse eller undervisning som talat om underkastelse, som begärt något "krypande". Att böja sig under Guds vilja gör man av ödmjukhet och man ber t ex med Psaltarpsalmen 25 om att få ledning, hjälp och förlåtelse. Tron som pajaskonst är inte jag bekant med. Och trosrörelser där man sätter förnuftet på undantag lär väl ändå tillhöra det sällsynta slaget?!

Att kunna tro på livet självt och det vi upplever med våra sinnen är fullt tillräckligt. Vi behöver inte förhålla oss till någon högre makt som vi inte vet något om.

Låt oss istället avslöja de människor som utnyttjat föreställningen om ett ”högsta väsen” och i detta väsens namn tjänat sitt uppehälle och skrämt andra till tystnad och underkastelse!

Min kommentar: All respekt för Olssons övertygelse och nya klarsyn. Sinnesförnimmelse och erfarenhet behövs. Trons människor brukar för sin del hänvisa till sina erfarenhet och upplevelser, tydliga sinnesförnimmelser, av Gud. Man kan klara sig utan - men för många av oss är det inte så dumt att ha ett sådant stöd i livet. Att skrämma till underkastelse och tystnad är inte kyrkans och den kristna trons metod. Att det i historien funnits sådana inslag ska vi självklart erkänna. Sådana tillkortakommanden är bara till skada. Men ordens hätskhet kanske är ett svar på tal. Somliga kristna ska prompt triumfera med berättelser om ateistiska humanister som blivit kristna.

Att det under senare delen av 1900-talet skulle ha förekommit förtryck och skrämsel i svensk kristen och kyrklig kontext gör mig konfunderad och alldeles perplex. Enstaka fanatiker kan ingen rörelse helt svära sig fri ifrån - men det antyder inte texten. Här ska man avslöja dem som utnyttjat föreställningen (ska väl utläsas som låtsasövertygelsen eller som något påhittat). Varför denna bittra och hätska anklagelse? Hur stor besvikelse ligger inte dolda mellan dessa den nye humanistens meningar. Handlar det om den före detta pastorn själv? Eftertankens kranka självinsikt? Eller gäller det andra? Vilka? När? Var?

Vad är uppmärksamheten värd?

Dagens nyhet på klimatområdet handlar om ett förslag att producera träkol med mobila förbränningsanläggningar. Lars Hylander, docent i miljöanalys vid Uppsala universitet, vill göra träkol direkt på avverkningsplatser, utan att det som förbränns fattar eld, för att sedan gräva ner träkolet. Denna nya teknik ska användas för att begränsa växthuseffekten. Den sägs kunna öka markens bördighet och tillvarata förbränningsgaser för att göra bränsle...

Samtidigt... SLU-kampanjen om Koldioxidens vänner och dessa påhittade aktörers bristande faktaunderlag har tidigare uppmärksammats. Intresserade kan till exempel besöka stimulansbloggen. Där framgår att kampanjen också innebär stora banners i tunnelbanan (Resumé).

När kampanjen drog igång kom ytterligare en stimulerande kritisk kommentar. Och på Arbetarens klimatblogg återges kommentarer av professor Bengt Kriström. Han reagerar på kampanjens bild av att den som ifrågasätter rådande klimatförändringsteorier skulle vara inskränkt och korkad.

Kvar står ändå den etiska frågan om man kan hitta på fiender som man sedan tvålar till. Detta är en egendomlig undanflykt eftersom de verkliga måltavlorna helt klarar sig undan, eller hur?! Men dem (oljeindustri, kolproducenter, bilföretag etc) vågar man naturligtvis inte ges sig på. Kanske med tanke på deras resurser att möta kampanjen med egna. Kanske fruktar SLU också deras jurister?

Vad är sanning, undrar man efter en sådan kampanj. Tänk om annan polemik också handlar om påhittade fiender för att väcka sympati för den egna saken och ståndpunkten? Tilltron till idéannonsering har blivit en gnutta mindre efter denna kampanj.

Tänk om annonskampanjen därtill leder till sympati för Koldioxidens påhittade vänner? Risken kanske inte är överhängande - men SLU:s metod är så tveksam att effekten inte helt kan uteslutas. Och vad har man i så fall vunnit? Ett skamfilat rykte? En liten stund i uppmärksamhetens centrum? Är det verkligen värt det?

Andra bloggar om: SLU, Annons, Kampanj, Lars Hylander, Miljö, Växthuseffekten

För och emot synden

- Hur var det i kyrkan idag?
- Bra. Prästen predikade om Gud och om synden.
- Jaha, vad hade han att säga om synden?
- Han var emot den!

Jag är för synden. Jag är absolut för synden - eftersom jag är emot den! Ingen vill väl så gärna se synden? Erkänna dess realitet. Psalmens ord om Herrens vägar och stigar syftar på vår livsstil, hur vi lever. Går vi enbart våra egna vägar tappar vi bort oss. På Guds väg besegras synd.

Men synd förresten… De flesta har ingen förståelse eller ens föreställning om synd. Jag som är hygglig och supersnäll! Vad har jag med synd att skaffa?Vid en familjemässa fick två barn ställa sig med ryggen mot varandra. Det här är synd, sa prästen Kjell Kallenberg. Ni är bortvända från varandra. Och många har vänt sig bort från Gud. Synden är det som skiljer mig från Gud och andra, får mig att missa målet. Tycker du det är synd att ordet synd finns? Borde vi använda andra ord? Mer ur söndagens dialogpredikan finns på predikobloggen ordrik.

Hewlett-Packard kollrar bort läsare

Hewlett-Packards annonsmakare är inte buskablyga. Den helsidesannons HP hade i fredagens Näringslivsdel (18/1) i Svenska Dagbladet, den var djärv. På mig gjorde den starkt intryck. Annonsen bestod av en blå sida och sparsamt med text, i huvudsak med vita bokstäver mot den blåa botten. Men vilken text! Jag förstår nu att jag är fullständigt passé och stenålders. Det var som att höra nytestamentlig grekiska; koine. Eller möta ett långt citat ur Vulgata. Så här löd annonsen:

Alternativa funderingar kring IT-infrastruktur:
Mindre ger mer: mindre strul, mer resultat.

HP BladeSystemc3000, även känd som Shorty, ger dig mycket mer för mycket mindre. Tillsammans med HP ProLiant BL460c bladeserver med Intel Xeon processor med fyra kärnor, får du en server- och lagringsinfrastruktur som du kan hantera som en enhet. Shorty använder integrerade switchar, vilket reducerar kabeltrasslet med upp till 75%. Och när du väl har konfigurerat, kan du uppdatera dina LAN-, SAN- och serverinställningar utan att stänga ner systemet.

Teknik för lönsammare affärer!

En helsidesannons för de redan insatta – de som redan känner till och förstår terminologin (switch, processor med flera kärnor etc) och är minst licensierade nätverkstekniker eller utvecklade datanördar. Och deras glädje över annonsens budskap är väl på något sätt beroende av att vi andra lämnas på efterkälken – tanken är att de ska känna sig insatta och utvalda. Och vi andra ska uppleva oss bortkollrade. Totalt borta. Respekten för HP:s teknik och kunnande kan ju öka på det sättet. Här annonserar man minsann inte för Andersson och Pettersson och Lundström och jag (eller mig) ...

Man kan få en videopresentation där illusionen är att produktchef Magnus Wetterberg (för ProLiant) talar mer av vardagsspråk, han beskriver två serverbröder... Men han talar till små- och medelstora företag, där förstår man nog precis vad han säger. Uppfattar människor utanför trons sammanhang vårt fromma tungomål, vårt kyrkliga språk och vår teologi, på samma sätt? Tanken svindlar...

Minskat kabeltrassel är en sak jag också kan identifiera mig med och det både låter trevligt och är efterlängtat. Men i övrigt blir min upplevelse att HP struntar i mig och mina behov. Så jag lär nog inte skaffa mig en Shorty med integrerade switchar. Inte i första taget. Jag förstå ju inte ens vad jag ska ha den till? Som soffbord? Bokhylla?

Andra bloggar om: Hewlett-Packard, Shorty, Teologi, Annons

Påhittad organisation kritiseras

Läs annonserna! Se på dem, ta in deras budskap, deras bilder. Tänk på vilken känsla de vill skapa hos Dig. Vilka behov vill de reta och locka fram? Bygger annonsen på kända fakta? Vems fakta?

En hel del intryck fastnar från annonsering utan att jag egentligen läst eller studerat annonserna i detalj. Därför försöker jag ta mig tid för att försöka förstå vad annonsören vill åstadkomma och vad jag förmodas göra som ett svar på budskapet i annonsen.

Hur ska man då reagera på en intresseväckande annons (egentligen två annonser) från Sveriges Lantbruksuniversitet? De hade fejkat en annons på ena sidan och den kommenterades och sågades på motsatta sidan. Den påhittade annonsen (de angav i sin egen riktiga annons att det skedde utifrån påståenden i en film för fossila bränslen) innehöll följande text: FOSSILA BRÄNSLEN: Vår Framtid!

De bränslen som skapar koldioxid har befriat oss från en värld full av slitsamt arbete. De lyser upp våra liv, låter oss skapa och transportera det vi behöver och de människor vi älskar. Nu vill några politiker beteckna koldioxid som miljöförstörande. Tänk om de lyckas. Hur ska våra liv se ut då?
http://www.koldioxidensv%c3%a4nner.se/ KOLDIOXIDENS VÄNNER, DE KALLAR DET MILJÖFÖRSTÖRING. VI KALLAR DET LIV. Annonsen var bildsatt med en liten flicka som på en grön gräsmatta, mot bakgrund av en blå himmel, tar ett glädjeskutt med bägge armarna sträckta rakt upp i vädret.

På uppslaget motsatta sida bemöts den fiktiva annonsen av SLU. De skriver: UTAN RIKTIGA FAKTA KAN MAN PÅSTÅ VAD SOM HELST. Och det finns de som gör det, som i annonsen på förra sidan. Därför är det viktigt att det finns universitet som SLU som forskar, utbildar och samlar in objektiva miljöfakta. Se mer på slu.se. (Med mycket mindre och svag stil infogas ytterligare ett par meningar) Texten i annonsen för Koldioxidernas Vänner är citerad från en kampanj för fossila bränslen. Se den via slu.se.

Är det godtagbart att man annonserar för en åsikt som ens meningsmotståndare har? Och att man gör det med en fiktiv avsändare? Avsikten är naturligtvis att få uppmärksamhet för den ”verkliga” annonsen där man tar loven av budskapet i den påhittade annonsen. Roligt? Jadå. Fyndigt? Absolut. Tekniken är klassisk – men nu utförd i storslagen och mångdimensionell form. Fiendebilden lyfts fram och sedan skjuter man mot bilden. Fienden är t ex en organisation som SLU på låtsas berömmer: CEI, Competetive Enterprise Institute, en fin liten intresseorganisation i USA som gjort filmen CO2 – they call it pollution, we call it Life. Ett exempel på de organisationer med goda vänner inom bl. a. oljeindustrin som vi har alldeles för få av här i Sverige

Annonserna ingår i ett helt paket där man har skapat en snygg och tokig hemsida för Koldioxidens vänner. Här förväntas den uppmärksamme förstå att koldioxidens vänner är ett påhitt men så pass sant att man ska begripa att det handlar om stora och mäktiga intressen som lever på att producera, sprida eller använda icke förnyelsebara energikällor. Man kan på hemsidan lyckas klicka fram en person som "avslöjar" att det hela är ett påhitt. Kampanjen använder slagorden "utan riktiga fakta". Det ställer höga krav på att de verkligen redovisar vilka fakta de i själva verket hänvisar till - annars kan de också påstå precis vad som helst. SLU lever alltså själva i riskzonen eftersom vi som läser inte i annonserna får del av deras fakta...

Är det med uppfunnen och påhittad annonsering en metod som universitetsvärlden kan använda för att egentligen locka fler till sin forskning och undervisning? Eller ska de stå för det korrekta och sanna? Borde de inte ha angripit dem som de nu inte öppet utan enbart i andra hand ger sig på? Metoden går ut på att förlöjliga och driva med motståndarna. Är inte deras väldiga makt alltför stor för att skoja och spexa med? Är inte hotet för överhängande med klimatförstöring och utsläpp?

Annonser och etik måste fram i debatten. Nu mot bakgrund av denna påkostade satsning. Förmodligen finansierad med skattemedel.

Andra bloggar om: SLU, Koldioxidens vänner, Annonser. Fakta, Fossila bränslen