Besöker Formens Hus i Hällefors. Vandrar genom en cykelkällare från 50-talet in i två tidstypiskt inredda hyreslägenheter. En arbetarfamilj och en arkitektdito, Anderssons och Sundströms. Tidskapslar. För min generation igenkänning och barndomsvibrationer. En sån där hade vi hemma, säger någon. Kommer du ihåg, säger en annan. Kök och badrum som kopplar då till nu.

I entréhallen formgivna föremål sorterade i decennier. Köksredskap, radioapparater och enstka möbler. Sparsmakat och upplevelsemättat. Och en trappa upp kan man gå in ett rum på det Paivo sanatorium Alvar Aalto formgivit,

Går några meter in i Mästarnas Park med kända skulptörers verk. Vandrar runt och tänker på vad man åstadkomma med goda idéer och stark vilja. Flera kommunala bostadsområden har blivit till kulturplatser och skulpturparker! Strålande!

Därefter någon timme på Måltidens Hus i närbelägna Grythyttan. Lunchar på Kantinen Hyttblecket, välsmakande. Hoppar denna dag över gästgiveriet. Men vilka inspirerande platser. Framåtanda och entreprenörsskap har därtill skapat en universitetsutbildning mitt i Bergslagen. Vem kunde ha trott att något sådant var möjligt?

I trons värld borde vi kunna hitta ett antal motsvarande exempel på hur man förverkligat drömmar och idéer... Men det är gaska tunnsått. Ser man inte skogen för alla trän. Eller tvärt om?

Längtan och hopp

Dagen lägger jag
i Dina händer
nu när natten kommer.
Med tacksamhet
för det som blev
och vemod över det
som kunde ha blivit.

I mina händer,
kupade som en skål,
tar jag emot nåden
av den dag jag fick.

Och morgondagen
om och när den kommer
möter jag med längtan
och hopp!

Ge kyrkorna till staten

Prästlönefonderna är skattebefriade till år 2010. Men sedan? Ärekebiskop Anders Wejryd har påtalat risken att Svenska kyrkan kan behöva frånsäga sig sitt fulla ansvar för underhållet av alla gamla kyrkor. Redan tidigare har den kyrkoantikvariska ersättningen vållat turbulens mellan kyrkan (Wejryd) och regeringen.

Tidningen Dagen skriver idag: I brevet till statsekreteraren vid finansdepartementet, Hans Lindblad, påpekar ärkebiskopen att skattebefrielsen av prästlönetillgångarna är en form för finansiering av allmännyttig verksamhet. "Skulle den försvinna ökar direkt kraven på ökad kyrkoantikvarisk ersättning eller förslag om att frånträda Svenska kyrkans förpliktelse om att hålla alla skyddade kyrkor tillgängliga och i skick", skriver han.

Detta är ett hot: beskattar ni oss, kommer vi att låsa vissa kyrkor och låta dem förfalla. Men regeringen får också ett erbjudande: låter ni bli att höja skatten, så slutar vi att bråka om den kyrkoantikvariska ersättningen - så länge den förblir så hög som i dag.

Det är klart att ju färre som använder kyrkorna desto mindre skäl finns att bevara dem alla! Och i framtiden kan det komma att bli så att islam, som växer så det knakar i Sverige och har svårt att finna ändamålsenliga lokaler, också behöver kasta sina blickar på dåligt utnyttjade kyrkor. Även om gamla stenkyrkor, dyra i drift och med kalla golv, knappast är lämpade för en religiositet som utövas nära marken.

Egentligen är det inget konstigt med kyrkor som avställs och bommas igen. Det har hänt genom historien. och nu befinner vi oss i ett avkristningens Sverige (hur mycket enstaka debattörer övertalande försöker se en pågående "påkristning"). Svenska kyrkan har helt enkelt på tok för många kyrkorum att underhålla och sköta. Varför inte avsakralisera och överlåta ett stort antal övertaliga kyrkorum direkt på staten?

Om bönen tystnar och gudstjänsterna tunnas ut och trvialiseras, behövs kyrkorna annat än som monument över en svunnen tids fromhet och tro? Och det är inte bara i glesbygden detta sker. I städerna ekar det på alltför många håll ödsligt även under högmässotid.

Det kommande kyrkovalet borde handla också om denna ödesmättade framtidsfråga! Vem vågar gå till val med parollen: Fyll kyrkorna eller ge dem till Riksantikvaireämbetet och staten?

Gissa förresten om myndigheterna blir glada...

Det medieelektroniska hemmet

I veckor har jag suttit bakom televisionsapparaten, dvd:n och sattelitboxen och grubblat över var felet suttit. Vilka kablar borde kopplas var? Jag kan nämligen inte spela in på dvd de program som visas på tv. Ingen signal, påstås det kaxigt på skärmen. Det fattas signaler i min centrala enhet också eftersom jag inte klarar att räkna ut var felet sitter.

Till min glädje finner jag idag en frände som i en kolumn noterat tv-rummets förändrade natur. Anders Mildner skriver i Svenska Dagbladet om Den knapplösa tv-drömmen. Han stannar till inför alla kontroller som behövs för att hantera det nya medierummet: På bordet framför mig finns ungefär lika många fjärrkontroller som jag har fingrar. Det slår mig att bordet de ligger på troligen är inhandlat bara för dem.
Jag radar upp kontrollerna framför mig. En svart. En grå. Två silvriga. En liten knubbig vit. En avlång mörkblå. Det är till en början omöjligt att säga vilken som går till vilken apparat. Dvd:n, videon, Playstation-konsollen, tv:n och tv-boxen svarar alla nyckfullt. Dessutom finns det fler fjärrkontroller än det finns apparater. Jag ser mystiska knappar med text som Clear, Sur, STB, NAVI och öppnar små luckor som döljer ännu fler knappar, fast mindre och i fler färger.

Hur kunde det bli så här? Som brukare klarar man snart inte ens att få igång tekniken. Och lyckas man har man ändå ingen aning om hur något av det fungerar. Det är bara att leva i förtröstan och tillit. Och det går bra till den dag då en kabel kopplas fel eller någon komponent inte längre vill ingå i helheten.

Enda utvägen är att kalla in någon 13-åring som begriper vad jag aldrig fattat. Eller att ringa efter en fullblodstekniker som betraktar sladdhärvor och kontroller med kännarmin och sedan suckar över de uråldriga ( sex-tolv månader gamla) apparaterna. De saknar rätt kontakter och en massa bokstavskombinationer de borde ha haft. Div-X, HD, HDMI, RGB, DVB-T, PiP...

Dessutom. I den lägenhet jag bebor finns det bara ett antennuttag. Och Datorn lever sitt liv i en annan del av lägenheten eftersom den andas genom telefonjacket. Inte vilket som helst duger. Man kan inte välja bland dem som finns, utan enbart det första, det förnämsta och högst i rang stående duger. Första bästa, får en ny innebörd. En värld av klasskillnad har öppnat sig.

De senaste dagarna har det dock åter blivit lugnt. Jag låter sladdarna vara. Tack och lov finns det radio. Utan antenner och kopplingar och styrenheter. På och av och lite volym räcker långt.

Semestern är snart till ända

I gruset har jag befunnit mig idag. Lass efter lass (två stycken) har jag fraktat fram till kolonilotten. Där har trallen, den impregnerade, behövt få kontakt med omgivande grusgång. Nu har den det! Och mangold har fraktats hem tillika med blommor som knoppats och börjat blomma.

Och sommaräpplen faller hinkvis till marken. Snart skall de väl ändå mogna?

Väl hemma tittar jag trollbunden på Emma i 1990-tals version för televisionen. Vacker och tänkvärd. Emma är välmenande, men elak och träffande i sina kommentarer. Med Kate Beckinsale som Emma Woodhouse och Mark Strong som Mr Knightley från 1996. Som Emma tävlar hon med Doran Godwin från 1972 och Gwyneth Paltrow från 1996.

Om några dagar är semestern till ända. Hur fort får den gå?

En återvändsloppis - igen!

Loppis stod det på en handmålad skylt vid vägkanten inte långt ifrån Skultuna. Och jag gjorde en halvt betänklig inbromsning och gir för att hinna svänga av. Efter 500 meter på grusvägen fann jag en ny liten skylt med löftesordet på: loppis!

Men sedan... Tomt! Inga nya skyltar. Inga varor till försäljning. Ingenting. Än en gång en återvändsloppis. En falskskyltad propploppis. Nästa gång rycker jag upp den skylt som inte håller vad den lovar. Om vi alla hjälps åt kanske vi får skyltar som håller vad de lovar. Låt oss inte bli lurade längre: stoppa varje ljugloppis!

Och när jag har tänkt på detta några dagar inser jag att det är lätt att vara karsk på avstånd och nätet. Rycka upp skyltar i andanom. Jo, jag tackar. Men i självaste verkligheten får de nog stå kvar, även om lusten att rensa vägrenarna från falskskyltning bleve överhängande...

Fd minister i en socaldemokratisk kyrka

Tidningen Dagen vet att berätta följande: Georg Andersson, före detta invandrarminister och kommunikationsminister (S), satsar nu på kyrkopolitiken. I höstens kyrkoval ställer Andersson upp på S-listan till kyrkofullmäktige i Umeå.

Varför? Vad får en före detta minister att ställa upp till val i Svenska kyrkan. Ja, Georg Andersson har alltid varit aktiv i kyrkan som EFS-are. Men är det en tillräcklig förklaring till att han nu än en gång vill bli politiskt vald? Och nu i Svenska Kyrkan.

En politiskt medveten kristen om någon borde väl fundera över om det är en rättfärdig ordning att man väljs på politiska plattformar in i en kyrka för att bestämma och styra. Som om det kunde finnas en moderat kyrka, eller en socialdemokratisk kyrka! Om det inte kan finnas - hur kan man då gå till val just på sådana program och plattformar?

Georg Andersson, tänk om!

Livskamrat

I en intressant understreckare (Svenska Dagbladet 9/8) om teaterlivet på 18oo-talet, och om Ellen Terry och Henry Irving, finns en tänkvärd formulering. Det är docenten Carina Burman som läst en bok av Michael Holroyd. Hon skriver på ett ställe: Ungdomskärleken Elena Meo var under långa perioder hans livskamrat...

Ja, livet har verkligen sina begränsningar.

Välj en landshövding utanför kretsen

Så har Landshövdingen på Gotland inte längre möjlighet att sitta kvar, hon har fått avsked på grått papper eller givits silkessnöret. Som tur är fungerar det lite mer civiliserat idag och man kan avgå efter misstag utan att bli socialt utstött eller förlora alla möjligheter till inkomst. Ett nytt jobb i regeringskansliet lär bli nästa anhalt.

Framsynt och klokt vore att utse någon från andra sammanhang än dem som uppehållit sig i den lilla kretsen i och omkring riksdag, regering. och visst borde man kunna hitta andra än funktionärer i de politiska partierna eller dem närstående organisationer? Nu kunde väl någon från Svenska kyrkan ges möjlighet? Varför inte utse någon vältalig teolog; för en gångs skull? Det lär ju finnas en och annan sådan. De talar sällan om hur duktiga de är, eftersom det länge varit betraktat som ytterligt opassande i Svenska kyrkan att framhäva sig själv och sina meriter.

Fast risken är väl orimligt stor att man i alla fall valde någon kyrklig person med betydande partimeriter. Som om det vore den enda kvalifikation som behövdes?

Och vill man inte ha en teolog så kunde kanske en god jurist, förtrogen med lagen och det juridiska, bli en bra landshövding! Eller någon med akademiska meriter. Professor Lars Magnusson kanske?

Lennart Koskinen har några förslag. Han säger: Många ber mig att ta hand om detta, och jag har ibland också gjort det. Men jag vill egentligen inte ta jobbet från landshövdingen.
Stor social kompetens och goda språkkunskaper är avgörande, anser biskopen.
- Jag tycker nästa landshövding ska tala engelska, tyska och gärna ryska. Med all respekt för våra två senaste landshövdingar, men ingen av dem talade annat än skolengelska, och det låg dem i fatet.
Gotländska rötter
Han ser helst någon med gotländska rötter eller åtminstone goda kunskaper om Gotland. Och på frågan vem han helst ser som Marianne Samuelssons efterträdare kommer svaret snabbt.- Svenska Spels förre vd Meg Tivéus kan Gotland och har en internationell utblick. Detsamma gäller Inger Harlevi, som är extremt språkkunnig, kan företagandet och med stort internationellt kontaktnät, bland annat som vice ordförande i Hansan och polsk konsul.

Finansdepartementet och Mats Odell borde bli lite djärvare. Gå utanför den innersta kresten och ta en ordentlig titt utöver vårt avlånga land. Där finns många otroligt erfarna och duktiga människor som aldrig suttit i riksdagen eller haft uppdrag i stat eller partier, men som ändå har stora kontaktnät och nödvändiga kvalifikationer.

Alla loppmarknader har stängt

Loppisrundor tillhör sommarnöjet. Gång på gång kör vi av vägen, ja inte av vägen, men vi svänger av in på vägar och stigar dit där det är skyltat. Och väl framme efter flera kilometer i oländig terräng har någon vid sitt radhus eller torp satt upp en liten skylt. En minimalistisk svårupptäckt skylt som undanglidande ber om ursäkt för att den är så obetydlig: STÄNGT!

Då tänker man att det borde vara förbjudet ochj straffbart att sätta upp skyltar som inte redan vid vögen ger besked. Inga fler pilar, som lovar vad de inte håller, och visar väg till små tillfälliga loppisar. De är i alla fall mestadels stängda. Och md all säkerhet finns det grannar som stirrar ilsket på bilmarodörerna som parkerat. Och som kliver ur för att undersöka om det bara är ett skämt att loppisen är stängd. Men skämtlynne saknas ideligen.

Sällan är glädjen särkilt mycket större om loppisen råkar vara öppen. Den innehåller ändå bara svårt begagnade mattor med bortnött frans, maskinvävd och inte handknuten. Trötta Barbiedockor med utslitet hår, kantstötta leksaker och trasiga tillbringare. Ljusstakar i gips och cd-skivor som inte står ut med sig själva. Och en bokhylla med enfaldiga böcker som man behöver handskar för att röra vid. Inte bara second hand utan si så där eighteenth hand.

Mitt i denna röra står jag uppgivet och undrar var Skansenglasen gömts undan? Och råkar det finnas ett grönt spräckligt glas har någon textat en skylt som bedrägligt påstår att dessa massproducerade Åhlénsglas skulle vara handblåsta på Skansen av Ture Berglund. Och var finns de åldriga vykortsfynden eller tallrikarna med skånska slott på? Var finns Gotlandsgrafiken, Forsethtavlorna och brickorna med kungaparet på? Och skulle där finnas en raritet som man sökt efter länge - då kan man vara säker på att den i 9,8 fall av 10 har fått ett överpris som inte ens antikaffärerna skulle våga sig på. Varfölr håller man på. Jag letar fynd på, loppis, ergo finns jag!

Ändå. Det är som med lotterier och tipset. Nästa gång kanske...? En ny dag kommer med nya förhoppningar. Skam den som ger sig.

Strandnära sjötomt

Som nybliven kolonist har bestyren på kolonilotten tornat upp sig. Men med förnuft och känsla har viljan att jämföra med grannar minskat. Man kan inte på några månader förvandla vildvuxen mark till prunkande örtagård. Det måste få ta tid. En nyttig insikt i den tid när det mesta ska ske pronto!

Icke desto mindre finns det saker som bara måste göras. Den nyplanterade häckens bädd behöver avgränsas mot grusgången. De gamla grönmålade plankorna hade murknat och föll sönder när man rörde vid dem. Nu har de varit avlägsnade i månader och något måste ersätta dem. Annars flyr snart ogräset ut på allmän plats, och så kan man inte ha det. Virkesjakten börjar denna vecka. Och det blir nog inte halva rundstavar på rulle, en omåttligt populär kant- och gränssättare. För att klara påfrestningarna lär mer kraftfulla doningar behövas. Något slags impregnerat virke krävs för att motstå väder och vind. Och vatten...

När det regnade som värst tidigare i sommar, visade det sig att vi för första gången i livet lyckats få en sjönära tomt. Gången mellan den egna och grannens lott låg helt under vatten. En och en halv decimeter djupt. Tusentals liter pumpades bort innan vi åter hade fått en alldeles alldaglig kolonilott. På lagom avstånd från Svartån. Men under några dagar hade vi fått tillstånd att vara mer än strandnära. Så sjönära var vi att gränsen mellan land och vatten suddades ut. Potatisen drunknade. Men bondbönorna klarade sig.

Belöningen är att slå sig ner i skugga under äppelträd för att bara njuta av en kopp kaffe och stillhetens humla som surrar kring lavendeln.

Knaperstekta kantareller

Sommarskogen hägrar. Efter lunch några timmars stillsam promenad resulterar i flera liter kantareller. De står i kluster. Samlade. Vackert ljusgula likt björklöven som just börjat falla. Enda bekymmret är myggorna. De förmörkar solen. Viner runt öronen som spelade någon på såg.

Överallt små grodor som hoppar för att gömma sig i närmaste vattensamling. Marken är uppfräst över hövan. Sönderbökad och uppvält. Vildsvinens armé har gått fram och förvandlat en pastoral idyll till ett slagfält.

För ett ögonblick förloras koncentrationen. Var är vi? Flashback till barndomens skogar. Vem kan man söka trygghet hos? Vem håller man i handen när det blir farligt? Kolla signalerna: solen, ungefärliga väderstreck, raviner, vattendrag, kullfallna träd, fall, avlägset trafikljud. I fjärran hundskall från området där man tränar jakthundar på godset. Snart är vi åter på spåret i sjumilaskogen och kommer hem för att sova i egna sängar. Pris vare ära!

Vi köper lite mjölk i det stora varuhuset. Kommer ihåg att parkera vid nyckelpigan. Ja, man har markerat raderna med dagisbilder. Och det är bara att välja sin favorit så slipper man kilometerlånga promenader i sökandet efter bilen.

Hemma igen. Klappar katten som kråmar sig på hallmattan. Därefter: knaperstekta kantareller på ungsgrillade flundror! Kan det bli bättre? Knappast!

Barn eller vuxen?

Under en visning av Wrangels förnämliga slott Skokloster vid Mälaren, inte långt från Sigtuna, får man bese ett stort antal barnporträtt. Barnadödligheten var förr mycket stor. Men det fanns överlevare förstod vi som vandrade runt i slottets gemak. Guiden påpekade nämligen att: Flera av barnen överlevde vuxen ålder!

Kyrkan sponsrar politiska partier

De politiska partiernas styrning av Svenska kyrkan blir för varje år allt svårare att fördra. Ett antal argument kan anföras emot - men få för den gällande normen.

Partierna respekterar inte sina egna beslut. I kyrkomötet kan man ha en hållning och stå bakom bekännelser. Där företräder partiet den kristna tron i lutherdomens form. Men så snart kyrkomötets portar stängs blir partierna neutrala.

Partiernas makt i Svenska kyrkan innebär att partimedlemsskap blivit ett valkriterium för att kunna vara med och påverka kyrkans ställningstaganden. Till och med de flesta präster som sitter i kyrkomötet gör det därför att de är partimedlemmar inte för att de är det Heliga Gudsordets tjänare. Även om det också finns grupper som arbetar utanför partipolitiken (Posk, Frimodig Kyrka m fl) är 4/5-delar av kyrkomötet politiskt och bygger på partier.

Partimakten innebär också att icke kyrkomedlemmar får ett stort inflytande över Svenska kyrkan via sina partiorganisationer. Därför kan t ex Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt fortsatt ha ett enormt inflytande över den kyrka de inte tillhör! Deras olika uttalanden om kyrkopolitik bekräftar den slutsatsen.

Svenska kyrkan betalar partiernas valrörelser och kampanjer genom generöst stöd till nomineringsgrupperna (huvudsakligen partier) och mandatstöd. I år avsätter kyrkan centralt drygt 12 miljoner för detta ändamål eftersom det är valår. Men ingen har undersökt hur omfattande och starkt detta ekonomiska band mellan kyrkan och partipolitiken egentligen är.

Att politiska partier enbart vill styra Svenska kyrkan och inte andra betydande trossamfund, som Stockholms katolska stift, Svenska missionskyrkan eller Pingströrelsen , innebär en särbehandling. Och inte heller styr man andra religioner, som ett starkt växande Islam i Sverige, vilket också innebär att man i praktiken inte förhåller sig neutral utan särbehandlar Svenska kyrkan. I detta fall för att kontrollera den så att den inte blir en hämmande faktor i det svenska samhällsbygget. Men med ett starkt växande Islam blir det allt orimligare för partierna att upprätthålla denna kontroll.

Det finns fler tecken på att man vill ge Svenska kyrkan en roll som extra socialtjänst eller ett slags religionsparalply och t ex erbjuda muslimerna lokaler för sina sammankomster. Vilket naturligtvis de flesta muslimer artigt men bestämt kommer att avböja av integritetsskäl! Förslaget kommer senast från Helen Törnqvist (c) i en artikel i Aftonbladet. Vill man veta mer om hennes tankar besöker man hennes blogg. Hon tänker att alla band mellan kyrka och stat skall klippas, vilket borde betyda att partierna träder tillbaka. Men tills vidare vill hon förändra kyrkan utifrån begeppet öppenhet.

Öppenhet för allt och alla fungerar naturligtvis inte - eftersom man då också inkluderar det som vill undergäva och för alltid begrava kyrkans tro.

Förstörd natt

En natt i Stockholm. Och vilken natt sedan. Ett Hotell med kungligt namn, vid Stureplan där nattlivet naturligtvis är livligt, borde ändå kunna erbjuda en smula ro och stillhet. Det finns ju bevars i moderna tider treglasfönster. Men se det hade hotellet inte. Fönstret var i princip onödigt. Det stängde inte ute det som sedan skulle hända.

Det borde ha väckt misstankar när det låg öronproppar på sängbordet, men icke. Det var väl bara omtanke för de lättstörda.

Men en klubb i bottenvåningen på Finansinspektionens hus fick fram på småtimmarna hela gatan att pulsera. Det var som underjordiska detonationer. Ett basljud som skallrade i glasrutorna. Som fick hjärtat att hoppa och gå i otakt.

De stackarna som befann sig inne i klubben kommer om några år med all sannolikhet att belasta vården med öronskador och tinnitus! I fönstret intill klubben fanns reklam för White Guide - årets miljö- o stämningsupplevelse. Jo den fick jag vara med om. Och den slutade inte förrän fram emot morgonen. Efter fyra!

Ljudföroreningarna blir bara värre. Fibrerna och plasten i havet har sin motsvarighet i luftrummet av decibel, av ständigt pågående oljud!

Jag ringde. Och frågade när ska detta sluta. Ja det upphör nog inte förrän vid femtiden, sa receptionisten som visste beksed utan att jag sagt vad det var jag ville skulle sluta. Receptionen erbjöd självfallet ett annat rum. Annars kan de ju bli tvungna att återbetala. Men deras erbjudande låg inte på samma våningsplan. Att mitt in natten packa samman och gå i trappor och åka hiss är naturligtvis inte heller det särskilt sömnbefrämjande.

Och vad erbjöds som plåster på såren. Med trevligt och vänligt bemötande avskrevs en Dajm som hade inhandlats och satts upp på rummet. 15 spänn på såren efter den värsta hotellnatt jag någonsin genomlevt. Inte ens parkeringen stod man för.

Strida för att få annan ersättning. Knappast. Men jag kan ju berätta för andra vad jag fick vara med om. Aldrig mer Best Westerns Kung Carl!

Mobilsamtal i skrift

Sitter under några timmar försjunken i en låda fylld med gamla vykort. Det är inte jag som sitter i lådan och är försjunken. Nej, jag är alldeles absorberad av vykorten. Bläddrar, läser, fantiserar, ler, nickar och hummar. Vad är det då som är roligt med gamla postdistribuerade bilder? Bortsett från motiv och stämplar och frankering?

De är små tidsdokument. Fyllda med alldagliga iakttagelser och hälsningar.

Vädret. En viktig notering är vilket väder man har.

Platsen. Här och där markerars med små kryss på bildsidan. Här bor jag. Här stod vi.

Sysselsättningen. Jag badar. Besöker restauranger. Handlar. Åkte buss eller fartyg.

Ursäkterna. Många är ledsna över att de inte hört av sig tidigare. Eller svarat på brev. Att de missat någon högtisdag.

Hälsan. Jag mår bra! Eller har snuva. Hostar. Nyser.

Önskningarna. Hoppas vi ses snart. Om jag har hälsan kommer jag till jul eller påsk eller så.

Relationen. Käraste syster. Hälsa far och mor. Släkten hälsar. Vännen. Din...

Ungefär som mobilsamtal, fast i skrift och ibland gott och väl 100 år gamla.
Var är du? Jag är på bussen, I affären, På torget. På semester. Vad gör du? Badar,åker på utflykt, handlar. När kan vi ses?

80 procent politiska partier i kyrkomötet

I vckan fick jag ett Pressmeddelande om det stundande kyrkovalet. Det innehöll ett antal matnyttiga länkar. Därför sänder jag det gärna vidare.

Synnerligen intressant är hur det nuvarande kyrkomötet ser ut. Man behöver bara kunna enkel addition för att få reda på vem som har makt. Lägger man samman följande representation 71 (s), 45 (m) och 41 (c) så har dessa tre riksdagspartier tillsammans 157 mandat av 251. En betydande och klar egen majoritet.

Lägg sedan till de riksdagspartier som är framträder som mer som sammanslutningar än parti genom att uppträda som t ex Folkpartister i Svenska kyrkan eller Kristdemokrater i Svenska kyrkan. Där finns det nämligen och jag väljer att ange moderpartiet som hemmahörighet: 17 (kd), 15 (fp), 4 (mp) och 3 (v), dvs 39 politiska ledamöter. Så till sammanräkningen: 159 för de tre stora partierna läggs samman med 39 övriga politiska ledamöter = 196. Med en frov förenkling består 4/5-delar av Svenska kyrkans högsta beslutande organ av partifolk.

Och detta godtar de flesta stora opinionsbildare, de som annars är så noga med att a är a och b är b. Eller som Jesus sa: ja ska vara ja och nej ska vara nej (en Biblisk version av sanningskravet). Dags för några ledare i de stora drakarna. Förslag till rubrik: Let my people go?!


Här pressmeddelandet:
Allt populärare att kandidera till kyrkomötet
I höstens kyrkoval kandiderar fler personer till kyrkomötet än vid förra valet. 2377 vill bli valda till kyrkomötet, 303 fler än 2005.

2377 personer ställer upp i 14 nomineringsgrupper i valet till kyrkomötet den 20 september 2009, det visar en sammanräkning av kandidaterna. Det är 303 fler än 2005, då det också skedde en ökning med 225 jämfört med 2001 års kyrkoval. Fördelningen mellan könen är inför valet 2009 följande: 46 procent kvinnor, 54 procent män. I 2005 års val var motsvarande siffror 51 procent kvinnor, 49 procent män.

I årets kyrkoval ställer följande 14 nomineringsgrupper upp i valet till kyrkomötet 2010-2013: Arbetarepartiet – Socialdemokraterna, Centerpartiet, FRIMODIG KYRKA, Folkpartister i Svenska kyrkan, Gabriel, Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Kyrklig samverkan i Visby stift, Miljöpartister i Svenska kyrkan, Moderata Samlingspartiet, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, Skanör Falsterbo Kyrkans Väl, SPI Seniorpartiet, Sverigedemokraterna, Vänstern i Svenska Kyrkan, ÖPPEN KYRKA – en kyrka för alla

Kandidatlistorna finns tillgängliga på http://www.svenskakyrkan.se/kandidater/
Motionerna till årets kyrkomöte finns för nedladdning på www.svenskakyrkan.se/pressrum

Kyrkomötet som är kyrkans högsta beslutande organ med 251 platser och en fyraårig mandatperiod.

Mandatfördelningen mellan nomineringsgrupperna efter 2005 års kyrkoval blev enligt följande: Mandatfördelning för perioden 1 mars 2006 till 28 februari 2010: S Arbetarepartiet – Socialdemokraterna 71 platser, M Moderata Samlingspartiet 45, C Centerpartiet 41, POSK Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan34, Kd Kristdemokrater i Svenska kyrkan 17, FiSK Folkpartister i Svenska kyrkan 15, FK FRIMODIG KYRKA 7, ÖKA ÖPPEN KYRKA – en kyrka för alla 7, Mp Miljöpartister i Svenska kyrkan 4, Sd Sverigedemokraterna 4, ViSK Vänstern i Svenska kyrkan 3, GABRIELGabriel 1, KySv Kyrklig samverkan i Visby 1, SPI Seniorpartiet 1 plats.

Fakta om kyrkovalet finns på www.svenskakyrkan.se/kyrkoval. Där det finns även länkar till nomineringsgruppernas egna webbplatser. www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet

Drotten - en ruin och en båt

En Gotlandsbåt har genom åren burit namnet Drotten. Därtill finns det en Drottens kyrkoruin i Visby. Den heter i handlingarna "ecclesia Sancti Trinitaris".

Den är troligen byggd under mitten av 1200-talet. Men det har också funnits teorier om att den påbörjades redan under 1100-talet.

Drott är ett ord för konung, höfding, härskare; förr äfv. allmännare: stor­man, herreman (SAOB). Guds drotten, som hos Heidenstam, skulle då var liktydigt med Herren Gud.

Nutida Visbyturister lägger naturligtvis märke till att det lilla huset i ruinens skugga inte längre finns kvar. Personen med ryggen mot fotografen, förmodligen placerad där för att ge perspektiv och en aning om storlek, har lämpligt nog ställt sig under skylten Conditori.

Hälsningen på detta vykort skickat till en fabrikör i Stockholm 1904 är: Har väldigt lifvadt och gladt Både dag och natt. Hälsningar...

Rossini skrev sakral musik

Operans och operetternas mästare Gioacchino Rossini har skrivit så mycket härlig musik. Alla vet dock inte att han även skrev sakral musik. Därför - Rossinis sakrala musik kan verkligen vara värd att lyssna till, till exempel Stabat Mater.

På Wikipedia kan man läsa att: Under hela senare hälften av sitt liv skrev Rossini - utom en del mindre saker - enbart två större sakrala verk: det berömda Stabat mater (1832; i utvidgad form 1841) vilket var mera operamässigt än kyrkligt, samt Petite messe solennelle (1863).Länken till Petite Messe Solonelle är avsedd för dem som har tillgång till Spotify.

Kyrkoruiner utanför murarna

Gotland förknippas i hög grad med Visby. Och då tänker många på tre R: Ruiner, Ringmur och Rosor. Nu är ruiner inte bara något man hittar i staden. Kyrkointresserade turister kunde gott besöka flera intressant platser. Ganns ödekyrka i Lärbro, Elinghem, Bara, Gunfjauns kapell i Ardre, och Roma kloster. Det blir en nätt liten utflykt att besöka dessa kyrkohistoriska lämningar.

Bara ödekyrka på vykortet till höger är en imponerande byggnad, numera i Hörsne socken.

Men även en gammal husruin kan vara värt ett besök. Besökaren bör därför bege sig till Bringes i Norrlanda. Och har man tagit sig dit - då är man riktigt nära Trullhalsar, ett imponerande gravfält.

I skuggan av ruinerna kan man fundera över hur framtiden för Svenska kyrkan ser ut. Vad gör man med övertaliga kyrkor? De byggnader som ingen vill använda till sitt riktiga ändamål: att fira gudstjänst i? Ska de vackraste och äldsta bevaras som museala rum, minnesmärken över den tro som en gång levde stark?

En diskussion om hur mycket staten skall skjuta till för att bevara detta gemensamma kulturarv har pågått. Ärkebiskopen har utnyttjat Albertus Pictor-jubileet i sin diskussion om framtiden. Han har varit frank och kritisk mot regeringen för sviktande stöd. Han skriver: I dag har demografiska förändringar inneburit att många äldre och underhållskrävande kyrkor åter­finns i gles- och avfolknings­bygder där skattekraften är låg. En viktig finansieringskälla för arbetet med att underhålla kyrkorna är de prästlönetillgångar som byggdes upp genom donationer från församlingsborna från och med den tid då Sverige kristnades. Präst­lönetillgångarna, som genom århundradena varit en viktig finansieringskälla för församlingarna, har alltid varit skattebefriade. Vid årsskiftet kan detta dock komma att ändras.
Millennie­reformen innebar bland annat att riksdagen stiftade en lag om att prästlöne­till­gångarna inte skulle beskattas under en tioårsperiod. Om regeringen nu låter prästlönetillgångarna beläggas med skatt förlorar församlingarna medel som i dag används för att underhålla kyrko­byggnaderna. Procentuellt är detta bidrag viktigast i små glesbygds­församlingar.

Gotlands kyrkoruiner vittnar om att man inte alltid haft möjlighet att ta hand om alla kyrkliga byggnader. (Den specialintresserade bör också läsa ett PM från Riksantikvarieämbetet från 2006.) Den enda verkliga vägen framåt borde betyda att vi fyller kyrkorna med folk från trakten. Det räcker inte att bara konservera och laga dem.