Klockorna ringer för klimatet

Sveriges kristna råd får låna några centimeter av min blogg, eller rätteligen är det väl jag som lånar deras brev, eftersom Svenska kyrkan i Örebro (och på många andra ställen) på söndag kl 15.00 ringer 350 slag (och kanske några till) med anledning av allvaret kring det förändrade klimatet:


Låt kyrkklockorna ringa till skapelsens värn!
Sedan urminnes tider har kyrkklockor, liksom trummor, basuner och andra
musikinstrument använts för att mana till samling, gemensam eftertanke och bön i
orostider. Sveriges Kristna Råd uppmanar nu församlingarna i SKR:s
medlemskyrkor att tillsammans med kyrkor i hela världen ringa i klockorna, slå på
trummor och stöta i basun för bön och besinning söndagen den 13 december kl 15.

Med 350 klockslag kommer kyrkor runtom i världen den dagen att påminna om
att den kritiska gränsen för koldioxid i atmosfären, 350 ppm (350 miljondelar) har
överskridits, och att det är hög tid att vända om.

Klockringningen börjar på Fiji där dygnet börjar och klimathotet är mest
påträngande. Vid avslutningen av den ekumeniska gudstjänsten i Köpenhamns
domkyrka, når den globala klockringningen Norden. Klockorna runtom i
Danmark, i Sverige och Norge stämmer in i maningen till värn av skapelsen,
besinning, eftertanke och bön.

Låt budskapet om solidaritet med hela skapelsen genljuda. Uppamma fantasin i
församlingarna till ansvarsfullt värnande av miljön i det nära sammanhanget i
kyrka, församlingshem och andra lokaler, kapell, hem och arbetsplatser. I brödet
som bryts och delas påminns vi om att hela skapelsen är given av Gud till
gemenskap med Honom. Och att vi är en och samma kropp från Fiji och runt hela
jorden.

Sven-Bernhard Fast
generalsekreterare
Karin Wiborn, Ordf
Anders Arborelius, v ordf
Tikhon Lundell, v ordf
Anders Wejryd, v ordf

Advent

Julbelysningen är redan tänd över affärsgatorna. Julskyltningen är startskottet. Och i Gotlands radio har man spelat julmusik med lokala artister. Julen är här, tycks man mena. Vi måste ta ut det mesta redan innan julen är här. Varför skall den bara vara några dagar, när man njuta av den en hel månad. Tomtar och girlanger väller ut ur butikerna. För varje dag rullas ljudmattan ut över varuhus, hotell och hissar: Hej tomtegubbar i Stilla Natt. Jag såg tomten kyssa mamma och det blev Gläns över sjö och strand. Räven överraskar isen när Natten går tunga fjät. Julen är här!

Så trollade man bort advent som förberedelsetid. Advent är inte ens förordet till julen utan ett evenemang som går av stapeln en enda kyrksam söndag. Kyrkoårets finess går alltmer förlorad. Istället gäller det att dra ut på det roliga. Och minska eller alldeles ta bort det som tvingar till reflektion och eftertanke. Adventsfastans beredelse förstärkte kraftfullt julen som fest och högtid.

Envist gnolar jag: Det är advent, det är advent...

Tala om hälsa

Förkylningen är efterhängsen. Även vänner och bekanta drar runt på förkylningar som inte vill ge sig. Det är hösten, säger somliga. Andra säger, det är klimatet som blivit fuktigare. Min teori är att vi behöver vila och kroppen vet det. Enda sättet att få stopp på somliga av oss är att låta oss bli snuviga och snoriga.

Talar vi inte om väder och vind kan vi ju alltid tala med varandra om vårt hälsotillstånd. Och egentligen mena våra smärre sjukdomar. De mera allvarliga sparar vi till den allra tätaste kretsen. Men i alla möjliga sammanhang kan man byta huskurer med varandra vilket befrämjar samförstånd och gemenskap...

Hur var det nu, Honung på en apelsin? Stekt lök i örat? Inhalera pepparmyntsolja?

Näsdropparna har tagit slut

När näsdropparna tar slut blir ded svård add prada och bli förstådd. Varje d blir d och dydliga ord blir odydliga. Bäddre domorrow dänker jag.

Durligd nog ska jag inde prada offendligt idag... Adjchoo! Sniff!

I Jerusalem skiner solen

Ut en ny predikan på ordrik:

Berättelsen om hur Gud genom Moses
för sitt folk till befrielse
står som en fond mot Jesu gärning.

Jesusintåget kan därför
berätta om samma slags
befrielse från förtrycket
(tidigare från Faraos regim)
nu från Roms och kejsarens välde

Jesus kommer ridande på fredens åsna
de främmande Herrarna på sina stridshästar

Jesus kommer med jublande människor
de har fredens palmblad i sina händer
Ockupanterna marscherar i uniform
med vapen i hand

Jesus kommer med hopp om fred och frihet
Romarna med främmande makt och ofrihet

Vi tycker nog att vi kan den här berättelsen
efter alla adventsgudstjänster vi firat
och alla predikningar på temat.
Men det finns mer att lägga till
och med fantasins hjälp kan vi se
ännu mer, om vi läser mellan raderna.

Det finns fler vanliga mobilfrågor
Sedan vi kom hit för några dagar sedan
har vi talat mycket om värmen
om moln och sol
Och vi har konstaterat att
ännu växer svampen i skogen
Vi ringer varandra och undrar: Hur är vädret?
Men om vädret i Jerusalem
där uppe i bergen, om det vet vi inget.
Låt oss gissa. Hur tänker Ni?
Var det regn? (Huvudskakningar)
Var det mulet? (Fler huvudskakningar)
Sken solen? (Här lyfter nästan
alla sina händer...)
Hur kommer det sig
att vi tänker oss intåget i sol?
Ljusets Herre kommer.
Solen ger oss hopp,
solen uppståndelsens tecken.
Dagen kanske började molnigt
och ostadigt, men när Jesus kommer
ridande bryter solen fram
I gassande sol sjunger man sitt Hosianna

Bloggar här och där

Vissa dagar blir det mest ett förstrött svep bland bloggarna. Och jag tänker att det kunde bli en tidskrävande vana om det skulle ske varje dag.

Men noterar att INput i slutet av november fick ingivelsen att sedan skriva ett nytt inlägg med en ilande känsla. Dessförinnan nyttjade han sin skrivförmåga på bloggen i augusti. Lite för sällan kan man tänka.

Halvtidsmammans memoarer är ett nytillskott som säkert kan finna intresserade läsare. Noteringar ur dagligt liv som mamma hittar man til exempel där.

Kyrkoordnaren Per Westberg fortsätter att blogga insiktsfullt om stort och smått. Nu senast med omtanke om Karl XII och griftefriden. Låt konngen vila i frid, är hans budskap.

herregud & co lobbar för ett upprop om de apatiska flyktingbarnen.

Och hos MXp Missional Experiences finner man en del obekväma reflektioner kring mångkultur med länkar till artiklar och inlägg. Och vill man läsa mer är det bara attblogg-googla på ämnen man har ett speciellt intresse för!

Utträden ur Svenska kyrkan

Svenska kyrkan tappar en dryg procent av sina medlemmar. Förklaringarna och teorierna om orsakerna är många. Se t ex Dagen, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter
och Kyrkans Tidning.

Trots att alla förnekar det har naturligtvis frågan om samkönad vigsel fått följder genom att ett antal medlemmar lämnat kyrkan. Men den frågan fungerar nog som ett nollsummespel. Hade beslutet blivit ett annat hade säkerligen lika många tappat lusten att fortsätta vara med!

En annan besk sanning är att kyrkovalet leder till utträden. När röstsedlarna skickats ut påminde det många om deras kyrkotillhörighet - och de sände in sin utträdesanmälan. På liknande sätt fungerar deklarationsblanketter och beskeden om slutgiltig skatt. Då blir det tydligt att det kostar pengar att tillhöra Svenska kyrkan. Däremot får man just då ingen information om allt gott dessa pengar används till.

Det ekonomiska läget med varsel, uppsägningar, utförsäkringar och stor arbetslöshet bidrar också.

Frikyrkomedlemmar och andra med annan trosuppfattning fortsätter att överge sina dubbla medlemsskap.

Sedan återvänder varje år ett mindre antal till kyrkan. De har upplevt att kyrkan gjort nytta t ex i samband med en kyrklig handling som dop eller begravning. Andra har funnit kyrkans goda sidor, och säger då att de idag ser kyrkan på ett annat sätt än tidigare och därför vill vara med.

En folkkyrka kan hos sina medlemmar finna många olika skäl för tillhörighet. Det är oerhört betydelsefullt att det finns människor som vill fira gudstjänst och som en följd av sin tro ösnkar delta i kyrkans alla ideella och frivilliga insatser. Kyrkan lever när den firar gudstjänst och när den kommer ut diakonalt med kraft för att ge stöd och hjälp åt medmänniskor!

Jag tänker ofta på de skäl som får mig att fortsätta vilja vara en medlem i en kristen kyrka. Och du...?

Times listar hädelse

Hädelse eller blasfemi har fått förnyad aktualitet. Man behöver bara skriva Jyllandsposten så vet alla vad det skulle kunna handla om. Området är laddat. Religion ska naturligtvis inte behöva skyddas på något annat sätt än hur andra folkrörelser, idétraditioner och institutioner skyddas. Och idag är det inte lagstiftning med hädelsepragrafer som man diskuterar - utan politiska och folkliga reaktioner.

Times Online (Faith central) har tagit ämnet på allvar och gjorde i oktober en lista på 20 händelser, konstverk etc som enligt deras mening handlar om blasfemi. Times rangskala listar följande kriterier: om det är vulgärt, brottsligt, religiösa betydelse, politisk betydelse och om det förorsakat mäniskors död.

Allt som räknas upp är inte bekant för nordiska läsare. Men det mesta kan man känna igen. Hädelse kan eventuellt vara ett passande ämne för diskussion. Det gränsar hela tiden till frågan om man ska kunna säga vad som helst. Vi har ju ett antal inskränkningar i yttrandefriheten som handlar om hets och kränkning.

Där i gränserna blir kollisionen mellan normer, värden och värderingar tydliga. Frågan om vad en hädelse är kan kanske fungera som en värderingsaccelerator och hjälpa oss se vad som finns i kollisionen, i ögonblicket.

Förkyld i influensans tid

Med misstänksamhet möts den som är förkyld i influensans tid. Det skulle ju kunna vara... Är du säker... Nej, kom inte hit, ta mig inte i hand, stanna där borta!

Vi får överbrygga avstånd med nya former av närhet.

Le lite mer. Och någon tänker säkert, vad står han där och flinar för?

Vinka åt varandra. Tror han att det här är en fotbollsmatch?

Eller vördsamt lägga högerhanden över hjärtat. Nej, hjälp, nu har han bröstsmärtor också.

Nu prövar jag att hukande gå med sänkt blick och nysa. Som om jag inte fanns, ville vara osynlig. Och hör inom mig reaktionen: beter man sig så där konstigt måste man ju ha influensa! Och vad gör han här ute bland oss andra. Gå hem!

Så om det verkar osäkert om jag verkligen är där eller inte, då vet ni vad det beror på.

Grå november

Gråare november får man leta efter. Och varmare... Än mognar svampen outnyttjad men ätbar i skogen.

Partibyte

Det blev ett väldigt ståhej om att jag lämnat mitt tidigare partiengagemang. Några måste jag be om ursäkt. Det kan verka som om jag bara är kritisk till socialdemokraterna. Så är det inte, och jag kan därför behöva understryka att många frågor finns där man har goda synpunkter och bra inriktning, t ex arbetet för internationell solidaritet som alltid imponerat även om stödet till vissa länder kunnat ifrågasättas. Och i rörelsen har jag mött oerhört många människor för vilka jag haft och har stor respekt! Det är inte dem min kritik handlar om. Utan om ett system där retoriken stämt allt sämre och där kotterier och inre cirklar på många håll styrt med hårda nypor.

Till sist blir frågan om kyrka och tro stötestenen där kyrkokritiken varit utbredd och avståndstagandet känts svårt. Att samtidigt som sekulär rörelse vilja styra kyrkan blir så motsägelsefullt och orimligt att jag inte längre kunde stå kvar.

Allt är inte dåligt i det jag lämnar och allt är inte guld i det nya sammanhanget.

Nytt kyrkår

Domen gäller dem som lät bli. Frikända blir de som handlade. Omedvetet gjorde de det rättta. Lantbruksbilden av får och getter som ska skiljas åt blir bilden i Matteusevangeliet. Fåren, de trognas flock. Getterna de irrande individualisterna?

Snart är det nytt kyrkoår. Vi firar första advent med samma intåg i Jerusalem som förra året och året dessförinnan. Nu till skall fredens budbärare beredas plats som kung i människors hjärtan. Storstilat och högtravande. Men mycket nära våra mänskliga behov.

Och på Palmsöndagen är samma procession eller demonstrationståg på väg. Men nu till lidande och död. Samma dubbelhet som i våra liv. Triumf och nederlag, liv och död, framgång och motgång. Belysningen och sammanhanget ger händelsen olika innebörd. Vilket perspektiv är mitt? Lidandets vandring eller livets...

Mendelssohn i kyrkan

Igår kväll avhördes en stor högtidkonsert i Olaus petri kyrka i Örebro med musik av Felix Mendelssohn Bartholdy (1809-1847). Att en medelstor församling i en medelstor stad kan erbjuda ett sådant förstklassigt framträdande är härligt!

Medverkade gjorde Olaus petri Cantores, Stråkmusiker ur Svenska kammarorkestern, Örebro Blåsarsymfoniker och soparansolisten Anna-Sofia Gahnfelt. Dirigent var Mats Bertilson.

Matsedelseffekten är inte så stark. Jag menar, om jag berättar hur jag upplevde det jag fick vara med om så är det inte ens i närheten av en blek avglans. Ändå är det svårt att låta bli. Den sakrala konsertens verk denna afton var Wir glauben all an einen Gott (från 1831), Kyrie in d (1825), Tu es Petr4us (1827), Ave maris stella (1828) och Det 114. Psalm (1839). Årtalen fanns med i programmet eftersom vi som var där fick välavvägda och korta kommentarer om kompositörens liv.

Vill man få ett prov på vilken typ av musik som framförts kan man via Spotify få en aning.

Ett aber, alldeles för få hade kommit för att avnjuta konserten. Men vi som var där njöt av den brådmogne och den fullödige konstnärens verk. Härligt!

I Örebro duggar musikevenemangen tätt. Så tätt att Nerikes Allehanda vid uppräkning av julkonserter nöjer sig med sådana där populärmusiker, dansband och musikalartister sjunger julens sånger. De kyrkor som förvaltar arvet och håller det levande - till skillnad från de mera museala och kommersiella intressena - fanns inte ens med. De kyrkor som göder Nerikes Allehanda med sina ständiga och otaliga annonser bedöms inte ens behöva nämnas när man gör en sammanställning av julkonserterna!!

De fruktansvärt snabba tågen

Satt och väntade på den fridfulla järnvägsstationen i Enköping när ett tåg svepte förbi. Inte som en stormvind. Långt värre. Fönster skallrade och marken skakade. Höghastighetståget som dånade förbi i vad som tycktes vara överljudshastighet skrämde. Och på perrongen. Hur hade de det där? Inga skyddsräcken, inga blinkande varningslampor, inga varningssirener. Inte ens ett litet pipande som när en lastbil backar.

Skulle inte gärna vilja vara småbarnsförälder på resa med barn när sådana tåg skjuter förbi stationerna utan att sakta in en hastighetskilometer. Är det nödvändigt? Sparar man så många minuter att man vill ta riskerna?

Kunde inte vägverket hjälpa banverket och sätta upp 60-skyltar före stationerna. Eller kröka rälsen en smula så att det blir omöjligt att försöka sätta hastighetsrekord inom landets stationsområden.

Inte längre röd präst!

Nu har jag bytt parti. Trött, fruktansvärt trött, på det retoriskt högstämda talet om demokrati när man egentligen menat fåvälde. Folkrörelsen var den rörelse de få åstadkom i folket. Småpåvar och röda patroner tog över. Patriarker höll inte sällan folket framför sina egna övertygelser och gjorde folket till argument. Som en gisslan.

En del av oss som varit kristna socialdemokrater har haft ett synnerligen utsatt läge, bland andra kristna för vår övertygelse och i rörelsen dess mer för vi varit kristna. Och när det gällt fanns inget stöd. En tids tvingande bortavaro från några uppdrag permanentades genast. Och jag känner igen det från andras erfarenhet. Det är lätt att bli en före detta, förbrukad. Och må så vara. Valet är fritt...

Religionskritiken och raljansen är befäst in i hierarkierna. Några lysande undantag som LO:s ledare och Göran Perssons prästdrömmar vederlägger inte det förhållandet. Tron blev en black om foten inom partiet. Även bland kyrkligt engagerade fanns och finns alltfort en utbredd misstro mot kyrkans inre liv! Den som ville leva ett liv med bön och gudstjänst skälldes inte bara i utkanterna för elitister. Kalla det vad ni vill, till och med elitist, en sådan vill jag i alla fall vara...

När ingen partiföreträdare förstått det allvarliga i att sekulära krafter bestämmer i kyrkan får det faktiskt vara. Jesus - hur tänker de? 40 års engagemang slutar i ett snöpligt ingenting! Nu är det slut.

Utslagningen i kyrka och föreningsliv

Genom åren har kritiken mot idrottsrörelsens utslagning varit sällsynt hård. Kanske mest för att den drabbar tidigt i barn- och ungdomsåren. Kritikerna har inte så sällan hört hemma i politiska rörelser eller i annat föreningsliv. Att det även i de sammanhangen finns en betydande utslagning brukar ingen kännas vid.

Alla får ju inte plats vid beslutsfattarnas bord. Då finns det modeller för att låta många finnas med. Man kan ha en storsamling beslutsfattare som man till exempel har där det finns fullmäktigeförsamlingar, arbetarkommuner, stormöten eller konferenser eller liknande. Men inte ens där får alla rum. Och för att några ska utväljas för att hamna på elitnivå sållas och sorteras det hela tiden längs vägen. Några får större förtroende och andra får mindre. Och vill det sig illa får ett antal ganska intresserade allt mindre och mindre förtroende (och utrymme).

I kulisserna sitter valberedningar som lyssnar på gnisslet från intriger och maktkamp. Men många personfrågor når inte ens dit. Ibland finns det nomineringsförfarande - men det är inte ovanligt att positioner bestäms i annan ordning.

Talanger och förmågor tas helt enkelt inte tillvara. Utslagningen har gjort sitt. Kyrka, partiväsende, demokratisk apparat - inom dem alla finns en utslagning av gigantiska mått. Det är bara det att ingen talar om det. Det är enklare att kasta sig över idrotten.

Den borttappade människan

Min byrålåda är bloggen. Där hamnar en hel del texter som kanske inte borde nått dagens ljus. Men lusten och driften att uttrycka sig är svår att kuva. Till och med en och anna dikt pressar på för att bli till. Betraktar mig som trivialpoet - skriver med vanliga ord om det som är vardagligt och ibland riktigt allvarligt. Som detta stycke från min diktblogg trosviss:

Bländad
Händerna släppte varandra
och ditt här och mitt här
gränsade inte längre
till varandra

Ett barn, var det du
försvann i främlingars dagljus
Den höga skyddsfaktorn
var inte nog

Bländad och förlorad
är inte bara du

Måste man med till himlen?

Ur en ny predikan på ordrik:

På nytt uppstår den viktiga frågan:
får man följa med?
Måste man stanna hemma?

Finlandsbåten har stängt entréerna
och dragit in landgångarna –
är det ändå möjligt att följa med?

När biljetterna till Bruce Springsteens
konsert tagit slut, eller till
Svenska Kammarorkesterns framträdande
eller till Olaus Petri Vocalis in concert
(då borde det verkligen vara utsålt)
- kan man då med framgång
kräva att bli insläppt?
Utan biljett?

I den vanliga världen finns det gränser,
sådana man inte ruckar på.
Ingen vänlighet i världen öppnar
de stängda dörrarna
om man inte betalar vad det kostar
Om man försöker utan biljett
eller kommer mycket för sent
då kommer man vare sig med
eller in.

Är det på något annat sätt
med Himlen, med Guds rike?
Är Guds nåd sådan att det
inte spelar någon roll
om vi försökt leva efter de bud
Han har gett oss om kärleken
till Gud och medmänniskan?
Har Gud sänt hem spärrvakten
och öppnat portarna på vid gavel?

Om Alla ska med, ska de ointresserade
och likgiltiga motvilligt fösas och motas
in i en evig härlighet de absolut
inte vill veta av?
Håll med om att det är en väldig skillnad
på att Alla ska med och
att Alla är inbjudna!

Bokmässa i Örebro

Bokmässan i Örebro ger goda möjligheter att vandra runt i Örebro slott. I stora rum, i prång och torn finns utställare som gärna vill visa sina produkter och sälja. Lokalerna är inte optimala för den här typen av verksamhet. Men den historiska platsen ger många tillfällen till närmare bekantskaper. Man stöter liksom samman i de smala prången och trapporna. Både med gamla bekanta och med fullständiga främlingar...

En person som verkade bekant nickade jag åt, under flera timmar vid olika tillfällen, tills han slutligen frågade om vi kände varandra. Det visade sig vara en gammal SvD-medarbetare med vilken jag debatterat i det förflutna. Men vi har aldrig tidigare träffast i realtid. Under ömsesidiga hedersbetygelser skildes vi åt - utan att ha dragit oss till minnes vad vi fordomdags använde våra extra vässade pennor till...

Seminarierna är också här ganska många och ett pärlband av små samtal i en soffa bereder oftast god underhållning. Men nog kunde man tänka sig att bokmässan fick växa till på fler sätt. Större lokal, fler föreningar och deras bokproduktion kunde finnas med bland utställarna.

Undrar varför ingen från min värld tänkt på att flera kyrkliga förlag kunde samsas i någon monter. Strängnäs stift har ju en egen bokproduktion som kunde visas, Cordia som funnits i Örebro och det kyrkliga förlaget Verbum, som inte är någon flitig mässdeltagare, kunde väl halka med in? Och visst kunde bokförlaget Artos förnämliga produktion väcka intresse även i den nerkingska metropolen? Även kyrkans värld har gamlöa och nya böcker värda mer uppmärksamhet. Läsare är vi ju fortfarande!

Mer om Bokmässan: här om Johannes Källström, och här från Svensk Bokhandel, och från Tvärsnytt.

Mindre egen frispråkighet

Orden som lämnar läpparna bär en liten behållare med engagemang och drivkraft så att de ska nå ut, nå fram. Ju fler ord som flyger desto mera energi måste talaren besitta. När många, som jag uppfattar det, viktiga ord är sagda - så behöver man fylla på med ny inspiration och själv få hämta kraft. Så är det när jag deltar i ett samtal eller predikar eller håller föredrag utan manus. Mer går åt av den inre styrka som finns.

För mig är det så att ett förberett manus kan föredras, även livligt och animerat, och ändå bär ord och språk inte alls på samma sätt iväg med den energi och kraft jag besitter. Så länge jag håller mig till det skrivna är det riktigt enkelt och lättsamt. Men så fort talet övergår till frispråk arbetar kreativiteten och formuleringsmaskineriet på högvarv. Det kostar, åtminstone för mig.

Hur andra tänker kring detta vet jag egentligen inte. Funderar någon över att orden i olika sammanhang kostar mer eller mindre? Att i det svåra samtalet har orden olika vikt. Ibland är de så lättviktiga att de flyger sin kos och ändå kräver de sådan ansträngning? Och ibland när de springer direkt ur de egna djupaste erfarenheterna så kostar de märkligt nog mindre, kan det bero på att ansträngningen minskar i relation till hur många gånger de kommit i svang?

Att lyssna och vänta blir därför en konst att öva. Och att säga det som ska sägas kort och koncist. Att därtill ha tänkt i förväg kan underlätta. Så denna dags många möten får nog känna på att en ny ordransonering införts. Ett visst antal ord tilldelar jag mig i förväg, och när de är sagda återstår dialogen. Och den kan man till och med utvinna ny kraft ur. Så färre egna påståenden och mera möte...