Lärjungarnas påsk, var den glad?

Någon bergspredikobild är detta inte. Påskhälsningen måste betyda att den uppståndne Jesus visar sig för sina lärjungar och för kvinnorna som varit vid graven. Motivet syftar antingen på Joh 21:15-23 där Petrus får herdeuppdraget eller Matt 28:16-20 där Missionsbefallningen ges.

Här finns många fler samlade än den lilla lärjungakresten runt Jesus. Minerna är allvarliga och en välsignande gest över de bekymrade understryker att här händer något avgörande. Glädjen över uppståndelsen verkar ännu inte ha rått bot på oro och rädsla för vad som nu skall ske och hända. Det rosa molnet är nog en antydan om att morgonen gryr. Framtiden är på väg.

Kläder och stavar har fått glänsade silverfärg. Jesus är placerad i mitten och han höjer sig över alla trots att han sitter. hans väldighet markeras av kullar och berg i bakgrunden. Folk ibkagrunden, stående på bägge sidor om honom, bildar var sitt nedåtgående streck som pekar in emot Jesus.

Betraktar man minspel och uppsyner noga så syns inte att det handlar om en Glad Påsk! Lärjungarna fick väl en chock när Jesus faktiskt uppstod. Trots hans antydningar och påståenden om motsatsen.

Johannespassionen i Olaus Petri

Johannespassionen av Johann Sebastian Bach uppfördes på långfredagens kväll (2/4 2010) i Olaus Petri kyrka. Medverkade gjorde Drottningholms Barockensemble och ett antal strålande solister. Olof Lilja sjöng evangelisten och det med en inlevelse och precision som imponerade. Bo Rosenkulls Kristus och Patrik Sandins Pilatus gav dramat djup och nerv. Anna Wikblom var klockren sopransolist och Mia Fogel uttrycksfull altsolist. Församlingens urskickliga kyrkokör Olaus Petris Cantores sjöng med en klang och variation som storligen imponerade. Sådan körer är det ont om.

Utomordentlig dirigent var församlingens organist Mats Bertilsson som mjukt och med stor nyansrikedom ledde kör, orkester och solister till storverk! Nu väntar vi på att kvällens framförande ska recenseras i Nerikes Allehanda.

Är det vanligt att dessa stora uppsättningar fortfarande förekommer? Ja, det är i alla fall inte helt unikt. Året när passionestexterna hämtades från Johannesevangeliet sattes den upp på 10 platser i Stoxkholm. I Stockholm tror jag att man under Stilla veckan i år kunde finna minst 3 Mattesupassioner och därtill lika många eller fler uppsättningar av Johannespassionen. Att kyrkan håller fast vid att dessa verk ska uppföras i kyrkans rum är utmärkt. De profana miljöerna konserthusen erbjuder har visserligen konstruerats för att gynna musik, men ett kyrkans rum med sin efterklang gör också något med musik och lyssnare.

Särskilt viktigt är att passionsberättelsen, dvs Jesus lidandesvandring till döden på korset, förstärks och öppnas av sitt samspel med det sakrala rummet. Valvens höjd, det delvis övertäckta altarskåpet och ett gyllene triumfkrucifix ger relief åt verket. Den som har Spotify kan här lyssna till Johannespassionen.

Här ett exempel från en annan uppsättning från You Tube. Altarian Es ist vollbracht (Det är fullbordet) sjungs här av en gosse.

Efter framförandet i Olaus Petri blev det en mycket lång tystnad! Därefter ljungande applåder...

Nattvardens instiftelse

Långfredag. Ett norskt vykort som hämtar sitt motiv från instiftelsen av nattvarden. I Svenska kyrkan firas denna dag inga nattvardsgudstjänster. Vid skärtorsdagsmässan dukades altaret av och står nu avklätt och naket. Långfredagen kännetecknas av Jesus korsfästelse och hans död. Därför saknas mycket av det som finns i andra gudstjänster, lovsång och orgelbrus. Det blir en sorgegudstjänst med tillbedjan inför korset.

Vykortet har inramat Jesus med en portal. Och bladen, är det palmblad (?), böjer sig nästan skyddande över Jesus när han välsignar och bryter brödet. Brödsbrytelsen har kommit att bli en term för hela nattvardens måltid.

Bildkompositionen är egendomlig. Det ser ut som om Jesus står bakom en mur med marmorplattor. Och där finns en kalk, en torkduk och ett brödfat (paten). Klädedräkt och gloria, liksom det stereotypiskt långa utslagna håret och skägget, signalerar att bilden skall föreställa Jesus. Men det slår mig, profant nog, att det sätt på vilket Jesus framställs här kanske skulle få sentida betraktare mer att tänka på provsmakning i något varuhus. Några gudstjänstvana människor förknippar naturligtvis motivet med altaret och tillredelsen av gåvorna.

Textrutan hämtar sina ord från Johannesevangeliets 13 kapitel där Judas pekas ut som förrädare. När Judas gått sin väg ger Jesus lärjungarna ett nytt bud. Fortsättningen på texten lyder: Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.

Vykort kan komma till användning vid andra tider på året än dem de ursprungligen var tänkta för. Här saknas ju ett hurtigt Glad Påsk! Kortet är poststämplat i Larvik i dec 1918 och sänt till Asker utanför Odensbacken. Hälsningen lyder: Julen 1918. en god og trevlig og et godt nytt aar onsker jag dig med stor velsignelse av gud. Skriv snart igjen saa skal du faa brev av mig, Hilsen Gully.

Sorgen och glädjen

Skärtorsdag får bjuda på ett vykort med nattvarden. I bakgrunden det bord vid vilket Da Vinci placerade sällskapet. Man ser hur bordsbenen sticker fram under bordsduken, vilket är ett lån direkt från Da Vincis målning. Däremot är det brinnande fyrfatet i höjd med Jesu gloria ingen sådan referens. Det stör motivet och drar blicken bort från det centrala. Andra inslag är ornamentet på duken och amforan som troligen ska ge scenen orientaliska associationer.

I mitten Jesus som i sina utsträckta händer håller bröd och en kalk med vin. Vi minns instiftelseorden: I den natt då han blev förrådd, tog han ett bröd, tackade, bröt det och gav åt lärjungarna...

Lärjungarnas placering är ovanlig, i en ring runt sin mästare och de flesta desssutom knäfallande. Flera av hans unga efterföljare har här fått vördnadsvärd ålder med långa skägg och gammelmansutseende. Lägg märke till kläderna av glansigt tyg och med gulddetaljer, som säkerligen ska locka till köp. Vykort med glitter och glans var populära då som nu.

Påskkort med religionsmotiv var något vanligare förr, men även då dominerade starkt alla kycklingar, ägg och blommor. Kort var ett naturligt sätt att kommunicera när inte alla hade tillgång till telefoni. Det förstår man av baksidans budskap där sorgen och glädjen vandrar tillsammans...

Detta kort är inte poststämplat, men är frankerat med ett 5-öres grönt frimärke, Gustaf V i medaljong. Smått gripande är hälsningen: Käraste XX ett tack för brefvet E W Glad Påsk tillönskas eder af vänner i Nässjö du skall få ett bref efter heljen, ett vill jag dock omtala att Mor har slutat sina dagar hon dog den 6 Februari hon vilar nu från all sin strid i denna verlden. Kära helsningar följer från oss alla...

Påskriset i högsta hugg

Signerade vykort är en egen gren av samlandet. Detta färgranna påskkort har en gång skapats av Sigrid Sundius-Dahlström. Vill man se ett urval av hennes kort kan man titta in hos Leopolds antikvariat.

Med påskriset i högsta hugg balanserar flickan på det enorma påskägget. Påskriset sägs ha sitt ursprung i att Kristus gisslas på långfredagen. För århundraden sedan gisslade man om morgonen för att bli delaktig i Kristi lidande. Sedan har sedan vadnrat och tagit sig olika uttryck, t ex som fastlagsris prytt med fjädrar eller färgade pappersblommor. (Albert Eskeröd: Årets fester)

Påskliljorna blommar och vårbyxorna med tröja antyder att värmen återvänder. Men ännu kan det bita av kyla som pälsmössan signalerar. Men påskhälsningen utdelas med en öppen famn som uttryckligen välkomnnar en Glad Påsk!

Kaniner är utmärkta skådespelare

30-sekunders långfilmer med kaniner i alla roller! Det kan knappast bli bättre för alla filmälskare. Besök Angry Alien och njut t ex av den komprimerade James Bond eller Spiderman. Titta på Die Hard, Hajen, Jurassic Park eller...

Filmspråket är engelska, men i 30 sekunder kan man hänga med även utan att ta till sig varje (välvald och rolig) replik. Vad sägs om Casablanca och Tillbaka till Framtiden (Back to the Future)? Jag har tipsat om denna sida förut, men kan inte låta bli att locka ännu fler filmälskare till sidan. Tänk vad skaparna av dessa filmer kunde göra med Sjunde inseglet, Fanny och Alexander, Tystnaden eller Scener från ett äktenskap. Vi väntar!

Påsken lyfter

I flygande fläng tar tuppen sina kycklingar på en resa mot påsken. Utrustad med videkvistar och tömmar tycker sig barnkusken ha kontroll. Obeservera att klädedräkten kompletteras med granna och blankputsade kängor.

Flygplanets kropp är äggformat, ja möjligen gjord av ett ägg? Flygplanets stjärt sladdar betänkligt med sin sköra last av nyckläckta kycklingar i korg. De två yngsta har ännu inte fått riktiga kläder, så de är verkligen minstingar.

Ett syskon står så tufft lutad mot ägget, iförd jacka och blå byxor (arbetarkläder, om ännu inte riktiga jeans).

Planet lyfter över en äng och en by. Där står den obligatoriska kyrkan som en tyst påminnelse om var påsken helst ska firas (eller hur).

Vykortet är poststämplat 13/4 1914. Snabbt marscherat för hönssläktet med tanke på att bröderna Wrights första motoriserade flygning ägde rum 17/12 1903. Här har man föregripit både luftfrakt och passagerarplan. Flygplanet har bara ett vingepar (monoplane), vilket är en modell man bara några år tidigare börjat använda.

Puss i påsk

Vi närmar oss påsk! Seden att sända påskhälsningar och påskkort är så gott som borttynad och försvunnen. Här ett återges ett vykort från förra seklets första fjärdedel.

Motivet skulle förmodligen kunna vara sydtyskt eller österrikiskt med tanke på klädedräkt. En liten jägare, med ränsel och gevär, är på väg att utdela en "puss i påsk".

Till påskhelsningarna hörde fordom äfven kyssandet. När
tvänne personer möttes på påskdagen, lyckönskade de varandra och kysstes, i det den ene utropade: "Kristus är uppstånden!", hvartill den andre svarade: "ja, han är sannerligen uppstånden!" Inom den grekiska kyrkan äro påskkyssarna, så bland män som qvinnor, ännu allmänt brukliga, och att denna sed en gång funnits äfven bland oss, bevittnas bl a af det ännu gängse uttrycket "en puss i påsk". (Nordisk familjebok, 1800-talsutgåvan)

Någon gång har jag hört påskkyssen utläggas som sammanhörande med den förräderiets kyss som Judas gav Jesus. Men det verkar mycket långsökt eftersom den kyssen handlar om svek och tillhör Jesu lidande. Att människor skulle pussas i påsk inspirerade av den händelsen är otänkbart.

Äggen hör sedan länge samman med vår och påsk. Flickan kånkar på en kont, på våre (våra, på svenska) breddgrader oftast gjord av näver, överfylld med läckert färgade ägg. Ur den flätade korgen stick hirskolvar upp. Och ett lila ägg bär hon väl omknutet i ett band. En gång var vårens ägg användbara som en offergåva, sedemera inom den kristna kyrkan som en uppståndelsesymbol. Låt mig än en gång återvända till Nordisk familjebok: ...en passande sinnebild för uppståndelsen: liksom kycklingen bräcker sitt skal, bröt Kristus på påskmorgonen klippgrafvens hölje.

Man har lyckats få plats med en minimnal påskhare bakom gossens vänstra ben. Haren har också kopplats till påsk, men har nog mer med fruktbarhet och livskraft att göra, den som återvänder under senvåren.

Som en lämplig bakgrund står kyrkan med sitt torn, påminnande om att påsken hör samman med kristendom och är kyrkoårets allra största och viktigaste helg. Även om många nordbor fått för sig att den stora helgen infaller som den 1 söndagen i advent.

Till sist gnolar jag inspirerat: Man borde köpa sig en Tyrolerhatt...

Heja Sluten avdelning

Efter kvällens psykiatriprogram drog jag efter andan. Därtill gnuggade jag mig lite extra i ögonvrån för att få bort fuktigheten. Maud Nycander har gjort ett skakande och rörande reportage. En dokumentär som visar vilka insatser vi normalt bara negligerar eller drar ett streck över. I bild visades människors öden naket och närgånget på Sluten avdelning. Drabbade asylsökande, trasiga flyktingar och engagerad personal!

Tittaren fick en ny och mycket sympatisk bild som skiljer sig från våra stereotypa föreställningar om psykvården. Här fanns medkänsla och medmänsklighet. Och det mitt i utvisningsbeslut och tragiska omständigheter. Heja!

Förlusten av himlen förminskar människan

Utdrag ur en ny predikan på ordrik:

Kirurgen Nisse Simonsson har skrivit en bok
Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra
utifrån alla undersökningars samfällda
resultat att vi är sjuka och mår dåligt
Simonsson konstaterar att vi har världens bästa fysiska
arbetsmiljö, sociala skyddsnät, vi motionerar
mest, äter bäst och lever längst. Enligt statistik
är Sverige ett av världens fem lyckligaste länder.
Så hur kommer det sig då att vi är världens
i särklass sjukaste folk? Ja, här överdriver
Simonsson en smula, men det ligger
i alla fall något i det.
Se er omkring, läs tidningar
och upptäck att allt inte är bra
Vår mentala beredskap och hälsa är inte
vad den borde vara...

Svenska kyrkan och de kristna trossamfunden
kan peka på att det som håller oss samman
i samhälle och värld bryts ner och förstörs
Vi blir kortsiktiga, inomvärldsliga
och saknar alltmer meningsfyllda sammanhang
När tron arkiveras som föråldrad
när dörrarna till det himmelska klappas igen
skulle man kunna tänka att
människans betydelse skulle öka -
men istället förminskas människan!

C-B berättar minnen

Har nu hört Carl-Bertil (min far, snart 93) berätta om sitt liv på Gotlands Radio (36 minuter inklusive musik). Han föddes i juni 1917 på Bottängen i Roma. Hans far, Oscar Stenström, var med och startade pingströrelsen på Gotland.

Bland annat återger han hur hans rena händer blev anledningen till att han blev kock på officersmässen under beredskapstiden! Och en liten historia blir det om Eric Ericson och hans damtrio med Nita, Vera och Igge...

Och intressant är berättelsen om dagen då han sa upp sig från Företagarföreningen och gick in i arbetslösheten. Men han fick (samma dag) tre nya jobberbjudanden. Unikt är också bakgrunden till skapandet av en enda gotländsk kommun och avskaffandet av Gotlands läns landsting. Och kampen mot statens snålhet vid hamnbygget och det sega elförhandlingarna med regeringen tål minsann också att höra om.

Ett stycke intressant Gotlands- och Visbyhistoria.

Här finns andra inslag med C-B Stenström: Om Bergman

Civilkurage är bekvämast på avstånd

Dessa dagar diskuterar alla Bjästa. En våldtäkt där förövaren fick stöd och brottoffret inte bara led av övergreppet utan därtill tvingades ut i kylan. Upprörande, med all rätt. Gott att saker nu kommer i fokus så att det orätta som har skett hjälpligt kan ställas till rätta. Bra att skolans och kyrkans handlande utreds. Och alla inblandade, särskilt de som handlade mot bättre vetande kan rimligen få möjlighet till omprövning och nya insikter om rätt och fel, om sant och falskt, om medmänsklighet och kamratstöd. Särskilt viktigt är att den eller de som drabbats får stöd.

Uppsvallande opinioner om vad andra har gjort på andra orter kan förta den etiska frågan om varje persons eget ansvar. Det som hänt blir vare sig bättre eller sämre, mer eller mindre ont, beroende på om tusentals ansluter sig till pågående vågrörelser i folkhavet. Handlingar är de inblandades. Visst, det kan verkligen hjälpa att få sympatier och stöd. Och mönster befästas om många tar avstånd från det onda, t ex övergepp och sexuellt våld.

Men folkstormsstöd kostar så lite. Och varje gång det där förskräckliga händer, sker det någon annan stans. Civilkurage är bekvämast på avstånd. Om vi tar hem frågorna till våra egna miljöer och sammanhang blir utmaningen desto mer brännande. Vilka normer och värderingar är i svang där? Vem har mod och förstånd att där handla rakryggat och moraliskt, etiskt? Du och jag?

Inför kultursidorna: Herre, förbarma dig!

Kulturen har sina sidor. De flesta av dem alltmera lättviktiga och inriktade på underhållning och nöjen. Kalkonrullar på biografer och uslaste dussinband recenseras envetet. Och melodifestivalscirkusen sponsras med miljoner av kommunala pengar! Det är bra för kommunen. Bra för affärerna. Det sätter, som i vårt fall, "Örebro på kartan". Som om kartan saknade denna mellansvenska idyll. Har de inte gått i skolan. Hade de aldrig geografi?

Örebro, nej det vet vi inte vad ligger.
Tänk på en schlager!
Jaha?
Örebro, där får man andra chansen, det har du väl hört om!
Nej men ska jag förstå det som att Örebro fungerar som uppsamlingsheatet för alla som brände sina bästa chanser, kanske?

Förstår att det är av goda skäl detta område tillhör gnällbältet. Det sker helt enkelt för mycket dumt här. Ibland ökar pulsen på grund av allt som inte sker, trots att det borde! Vill man behålla sina sinnens balans och fulla bruk, krävs det åtskilligt med gnäll. Annars bleve man trasig och totalfrustrerad.

Mitt kulturarv är högmässan. Det ska vårdas och brukas, oavsett om kulturexperter, kommentatorer eller redaktör förstår vikten av det, eller ej. Och visst är det lite högmässans tonfall när jag läser en och annan kultursida och gång efter annan tvingas utbrista i ett högljutt lamenterande: Kyrie Eleison!

Garrison Keillor och unga lutheraner

Kan det vara så att den klassiska musiken skrämmer vår samtid? Är det så att nidbilder av ylande sopraner (t ex Bianca Castafiore) sitter som ett filter i unga öron?

Måhända behövs då en mera lättsam ingång? Lovvärda är föreställningarna för barn och ungdomar som får stifta bekantskap med musik och musikscener i särskilda introduktionsföreställningar. Om inte annat lär de sig vägen till konserthus och teatrar.

Författaren Gary Edward "Garrison" Keillor som diktat fram Lake Wobegon, en fantasistad i Minnesota, har på en CD betitlad Lake Wobegon Loyalty Days (1964) framträtt med orkester. På skivan finns ett hejdlöst introduktionsspår till orkestern och instrumenten (och därmed till musik) som kan bereda engelskspråkiga och religionsintresserade lyssnare stort nöje. Ja, hela skivan är en skarpsynt och rolig kommentar till livet i norra USA.

The Young Lutheran´s Guide To The Orchestra (länken går till Spotify), så heter avsnittet, kan vara värd de 25 minuter det tar att lyssna...

Klassikerna tystnar

Återser släktingar och vänner vid ett hastigt besök på Gotland. Klagar min nöd över att kultursidorna inte längre tar sig tid att recensera kyrkomusik. Får omedelbart gensvar. Det gäller inte bara kyrkomusiken, säger man unisont. All klassisk musik är som bortsopad från offentligheten, hävdar eftertryckligt en aktiv musikmänniska.

Klassisk musik är portförbjuden ur de flesta radioprogram. Och i flertalet TV-kanaler kan man knappast hitta sådan musik såvida det inte är Långfredag eller Juldag (och ibland inte ens då).
Vår musikhistoria står stängd för de unga. Vem har nycklarna?

Här citerar jag gärna stillsam (dvs mig själv) från den 14/5: Henry Purcell hyllades och 350-årsminnet av hans födelse högtidlighölls vid en konsert i Örebro Olaus Petri kyrka den 10 maj kl 18.00. Dirigent var Mats Bertilsson och Drottningholms Barockensemble medverkade. Bland annat framförde Funeral Sentences (Man that is born of a Woman eller In the midst of Life) ett exempel på Full Anthems som Purcell komponerade.

Under kvällen framfördes också Te Deum & Jubilate Deo för solister, kör, två trumpeter och stränginstrument komponerad till S:t Cecilias Feast 1694. Verket trycktes redan 1697 och kom ut i nya upplaga under 1700-talet.

Av någon outgrundlig anledning recenserades denna otroliga konsert inte i Nerikes Allehanda trots ett flertal inbjudningar. Vi får väl tro att det var ett force majeure som hindrade tidningens närvaro, t ex orkan, blixtnedslag, tät dimma.

Låt oss därför ta upp en stor applåd för musiktjänsten Spotify som på nätet lovvärt bjuder på fantastisk klassisk musik. Här en nästan insmickrande cantat av J.S. Bach. Och vill man höra den i en vokal transkription kan The Swingle Singers stå till tjänst. Även Felix Mendelssohn kan fungera som en ingång till klassisk musik. Pröva även som introduktion till den musikaliska historiens skatter att följa med in i Pergolesis Stabat Mater!

Nu hoppas jag att någon (vi som är anhängare och njutare) länkar in unga människor även på dessa spår. Om man aldrig fått reda på att den musiken finns, så hur ska man då veta att det just är den man längtat efter hela sitt liv?

Råkar också läsa Lars Gustafsson på Newsmill. Han diskuterar insiktsfullt kultursidornas brist på förmåga att behandla litteraturen. Samtidigt välkomnar han den nya tidens mediala utveckling vilken kommer att tvinga kultursidorna till förändringar, anpassning och utveckling. Han skriver:
Kulturjournalisterna och deras redaktörer förutspår då, eftersom deras intressen som individer och grupp är direkt hotade, att detta kommer att leda till ett slags sammanbrott för det offentliga samtalet. Men det kommer det naturligtvis inte att göra. Den informationstekniska revolutionen borgar för det. Vad som förestår är den mer eller mindre mödosamma anpassningen till en förändring som egentligen redan har ägt rum.

Bokens utsida

Om man träffar på ett ord man inte känner till kan det leda till ny kunskap och utveckling. Därför är det vällovligt att ibland spänna den språkliga bågen. Samtidigt kan gamla ord kopplas till nya ting och ges ytterligare innebörd. Sådant roar jag mig understundom med.

Funderade igår således över vad de olika delarna på en blyertspenna heter. Måste undersöka om det finns namn på den triangelformade spetsen som avslutas med en blyertsspets. Har kortänden något namn? De slipade sidorna kanske också har en speciell fackterm?

Så är det väl även för böcker? Så vad kallas då framsidan på en bok, till exempel Bibeln? Skapelsen borde den heta. Alternativt kunde den benämnas A. Bakre pärmen kunde då kallas evigheten eller om man så vill O.

Betraktar man Bibeln ovanifrån och ser på de ofta guldbemålade sidornas kant kanske den delen kunde heta himmelen och den motsvarande på undersidan - jorden? Och där emellan finns och sker Guds vilja (som vore det hämtat ur Fader vår). Och vad ska man då kalla ryggen? Nåden? Den vilar ofta i läsarens händer på samma sätt som vi omsluts av Guds nåd...

Så tänkte jag igår.

Släpp loss alla lamm

Släpp loss alla lamm, det är vår...
Dagens uppgifter i Sveriges Radio om att lamm föds upp uteslutande inomhus är chockerande. Förmodligen har köttproducenterna denna gång gått för långt. Lamm är så intimt förknippade med krumsprång på gröna ängar att bilden av dem inspärrade i små inomhusbås förskräcker.

Den korta tid de har innan slakt borde få vara en tid i frihet. Fylld av lek och upptåg.

Varför många mår så dåligt

I Fråga doktorn framträder en entertainer, en kirurg, som skrivit en bästsäljare: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? Nisse Simonson sätter fingret på den ömma punkten.

För att söka svar behöver vi alla, dvs du och jag, fråga oss hur det ser ut för oss. Det fungerar som att ta temperaturen. Mår jag dåligt? Är jag missnöjd, besviken, gnällig och otillfredsställd?
Överväger motgångarna medgångarna, är dalarna djupare än höjderna...

Problemet är inte nytt. År 2005 infördes en intressant understreckare i SvD med samma fråga: Varför mår vi så dåligt? Litteraturprofessor Torsten Pettersson erbjuder där fler perspektiv. Han skriver:
Vi klarar oss inte längre med en teknokratisk livssyn som inte erkänner andra mänskliga behov än fysisk hälsa och levnadsstandard: att vi kollektivt och internationellt sett är väl tillgodosedda i det avseendet hindrar oss ju inte från att må allt sämre.

Således måste vi inse att vårt välbefinnande också är kopplat till livsfilosofiska, existentiella behov - men de har efter sekulariseringen blivit allt svårare att tillfredsställa.

Sekulariseringens positiva och negativa konsekvenser får följande beskrivning:
Som en positiv följd av detta befrias människor från kristendomens skuggsidor: auktoritetstro, skuldbeläggning, intolerans. Men lika tydlig är den negativa följden då samhället förlorar det meningsfulla samlande perspektiv på tillvaron som kristendomen trots alla sina brister en gång kunde erbjuda.
I ett sekulariserat perspektiv existerar mänskligheten inte tack vare en gudomlig plan utan av en biologisk slump. Individens existens är också en slump, en räcka dagar som rinner mot ålderdomens skröplighet och en död som leder ingenvart...

Två strategier, menar Torsten Pettersson, har utvecklats för att ta hand om den ökande tomheten: förträngning och psykologisering. Ett återvändande till en livåskådning som erbjuder svar och modeller för att möta tomhet och brist föresvävar knappast honom och de flesta andra. Ändå borde den kristna tron, mer än det mesta i vår tid, kunna erbjuda sammanhang, mening och förståelse. Tre tillgångar som effektivt kan möta upplevelsen av tomhet. Saknar man mål riskerar livet att bli en irrfärd.

Återigen bör bilden av lindansaren kunna komma till användning. Med hjälp av en stav som sträcker sig långt utanför människans egen räckvidd kan man erhålla balans och kan förflytta sig mot ett hägrande mål...

Caesaropapism i Svenska kyrkan

I Finland har någon läst min blogg och sänt en kommentar om hur det ser ut i Svenska kyrkan. Det finns en fackterm som jag inte använt som som personen påminde om: CAESAROPAPISM. En märklig sammansättning kan det tyckas. Ordet är en kombination av Caesar och papism.

Några enstaka gånger har ordet använts i diskussionen om Svenska kyrkans besluts- och maktstruktur. De politiska partiernas styre av stat och kommun såväl som av kyrkan fyller fuller väl benämningen caesaropaspism. Vilket vi mera frekvent borde påminna om!

(Det ser ut som en tanke att Wikipedia i sin svenska version enbart har en kortfattad och lakoniskt definition av begreppet.)

Handlar det om planeten Mars?

Under eftermiddagen har jag tålmodigt försökt förklara den "svenska modellen". Inte för välfärd eller samförstånd a la Saltsjöbadsavtal. Nej, den religiösa organisationen Svenska kyrkans modell.

Gästen, som rest över hela världen och arbetat i kyrkor på flera kontinenter, ser förvånat på mig. Politiska partier, säger han, i kyrkomöte och kyrkoråd? Först tappar han målföret. Sedan avfyrar han frågor i en lång rad. Ber de? Vem bestämmer? Firar de gudstjänst? Och prästerna?

Hur är detta möjligt? Aldrig har jag ens tänkt tanken att det kunde vara så, säger han perplex. Han behöver inte ta ställning för eller emot. Han bara hissar upp ögonbrynen högt i pannan och ser ut som om jag berättat något otroligt märkligt från planeten Mars eller Jupiter...