Förförelsekonster!

Det skorrar om orden som så flitigt används inom Svenska kyrkan för att beskriva hur varje medlem ska kunna få en uppgift, finna en plats att göra en insats. När det talas och förkunnas verkar det som om kyrkan verkligen vill ha aktiva och engagerade medlemmar. Det jagas ju volontärer långt utanför de aktivas led eftersom så mycket ska göras i kyrkans namn.

Men mycket är rena förförelsekonsterna. Det finns många exempel på hur människor med särskild kompetens och kunskap inget hellre vill än bli tagna i bruk- Men ack vad de bedrar sig. De är sällan eller aldrig efterfrågade eller välkomna att bidra med det de faktiskt redan kan!

Vad sägs om personen som under många år arbetat med specialfrågor i en kommun. När sedan kyrkan skulle engagera sig på området bryr sig ingen om den kompetensen. Man hyr in dyra konsulter som ska ”hjälpa till” med sådant som någon redan är specialistkunnig på.  Eller ta dem som arbetat internationellt eller ekumeniskt. När de kommer hem eller byter tjänst är det som om deras erfarenheter och det de lärt sig inget betyder. De räknas bort, tas inte i anspråk.

Kyrkan läcker erfarenhet som ett såll i samband med att människor byter arbete. Samma dränering blir oerhört tydlig i samband med pensioneringar. Det vore inte svårt att med några enkla några metoder eller system fånga upp delar av den erfarenhet som riskeras vid liknande skiften. Det är som om locket ska på så snabbt och hermetiskt som möjligt till det som varit, istället för att försöka vidareföra och nyttja de erfarenheter som krävt mycket arbete och bön. Jag brukar fråga avsuttna kollegor om de fått frågan hur det tänkte kring olika delar av församlingsarbetet, eller vilket kyrkligt uppdrag det nu kan gälla, men gemensamt för de flesta är att ingen frågar. Ingen vill veta.

Det borde vara en skyldighet för varje kyrklig chef, och varje ordförande i en kyrklig beslutsinstans, att undersöka vilka förmågor, kompetenser och erfarenheter som redan finns närvarande, men fördolda och icke efterfrågade.

Då skulle man kunna göra allvar av allt tal om en lärande organisation och om att ta tillvara erfarenhet. Då skulle man kunna hålla samman det som varit, med det som är och sådant som skall komma. Kyrkan skulle få mer aktiva och nöjda medlemmar som blir tagna i anspråk. Och icke minst kunde det rent av visa sig ekonomiskt lönsamt och klokt. Gud skulle äras genom människors liv och vittnesbörd i ord och handling! Men ofta tänker jag att det vore alldeles för bra för att någonsin kunna bli sant i ett trossamfund som det jag tillhör…

När sedan eftertankens kranka blekhet inträder är det lätt att få för sig att det bara är rent och skärt missnöje som kommer till uttryck. Vad tycker Du? Är Svenska kyrkan bra på att ta tillvara förmågor, kompetenser och erfarenheter?

Arbetets vedermödor och panikångest

Som studentpräst för 40 år sedan, i mitten på sjuttiotalet, var Högskolan i Örebro en ganska liten läroanstalt. Några tusen studenter samsades i staden men hade undervisning i lokaler på lite olika platser och ställen. Högskolans ledning var mycket välvillig till kyrkans närvaro. Även den då mycket radikala studentkåren och studenthälsovården välkomnade kyrkans närvaro. Kyrkan välkomnades in i studenthälsovårdens arbetslag!

Värre var det med att smärre antal aggressiva och renläriga marxister och därtill ganska ilskna ateister. Trots ledningens inbjudan att studentprästen kunde nyttja lärarrum fanns det några lärare som utmärkte sig och som ständigt var på krigsstigen. Sällan har jag, som där och då, så intensivt blivit uppmanad att dra åt h-vete. Det östes galla över månglaren som kom med opium för folket. En folkförförare. Misstänkt genom sin trostillhörighet. Missionären som inte hade där att göra. Märkligt nog spelade egen politisk övertygelse inte den minsta roll. Råkade mina ställningstaganden stämma med antagonisternas var det bara desto mer suspekt. Jag minns inte längre vilka de var. Det tänkte jag inte var så viktigt. Däremot bestämde jag mig för att aldrig förtränga och glömma att det ägt rum...

Det dröjde bara ett par år så gick jag fullständigt sönder. Då arbetade jag som adjunkt i församlingen, som studentpräst och som organisatör av all kyrkans skolverksamhet i hela Örebro. Det blev att varva andakter på institutioner och hem med begravningar, vigslar och konfirmandundervisning samtidigt som jag organiserade programverksamhet för studenter och drev studiecirklar för studenter och några intresserade gymnasister. Stolt och glad präst maldes ner och gick snart enbart på fälgarna.

En dag orkade jag inte mer. Jag föll i bitar. De jag gick med i långhusets korridor kände jag inte längre igen. Hjärtat rusade och jag förlorade talförmågan. Man hämtade mig med ambulans och förde mig till RSÖ (regionsjukhuset i Örebro). Ungefär i samma veva blev jag vald till ordförande i Kristna studentrörelsen i Sverige, KRISS, en uppgift jag inte hade kraft och ork att göra något bra av. Särskilt som några aktiva personer hade förbrukat rörelsens reservfonder och plöjt ner dem i alla möjliga lokaler och projekt. Ett år mäktade jag med, ett år av ständigt åtdragen svångrem. Jag sa nej till allt. Det internationella utbytet ställdes in. Kurser och konferenser begränsades till ett minimum.

Vid vintermötet var jag så slut att jag knappt visste var jag befann mig. Minns att jag tappade omdömet så pass att jag själv greppade gitarren efter en fin minikonsert av en duktig och inbjuden sångare för att sjunga en egen låt. Pinsamt och galet. Nätterna under vintermötet släppte fördämningarna på logemenetet och där låg jag i en förtvivlan som nog inte var alldeles ljudlös.

I flera månader kämpade jag med panikångest och fick verkligen mångas hjälp att sakta men säkert försöka närma mig skolan. Hjärtklappning och paniken stod i direkt förhållande till hur nära jag kom långhuset. En seger var när jag åter kunde kliva in genom dörren. En annan när jag tog mig till restaurangen. En tredje när jag lyckades äta utan att impulsen att fly blev övermäktig.

Kollegorna tyckte  det var utmärkt att ha en ung och arbetsvillig präst på plats. han sa sällan nej utan tog över det de inte ville göra. En bidragande orsak var säkert också hela det förspel som föregick prästvigningen. En veritabel kampanj inleddes för att förhindra min prästvigning, men biskop Kastlund stod på sig. Han hade lovat att jag skulle få bli studentpräst i Almby och höll sitt ord!

Präster är inte Guds bästa barn. Det stod klart. Några var så oförsonligt ilskna på denna uppvisade svaghet att de till varje pris skulle ha mig att utföra uppgifter. Några bombarderade hemtelefonen där min fru var en orubblig telefonsvarare. Ingen släpptes över bron...

Snart nog återgick situationen till någorlunda normala lägen och så var arbetet igång. Det jag lärde mig då var att det inte nyttar att ha en "helping personality". Nej, det fungerar inte att tro sig vara nyckeln som kan dyrka upp de flesta andras problem. Det hade samtidigt blivit ett behov att vara efterfrågad, att göra nytta, att ständigt ligga i selen. Det förhöll sig nog som en av herdarna strax utanför Örebro alltid påpekade: är man alltför trevlig får man arbeta sig till döds. Lite lagom duger gott.

Idag är läget helt annorlunda. Det är en helt annan öppenhet och ett påtagligt intresse från alla möjliga håll. Det finns med andra ord goda och positiva förändringar att uppmuntras av.

Tänd ett ljus inför Kyndelsmässodagen

Har haft anledning att tänka inför Kyndelsmässodagen. En söndag i kyrkans år som i öst var en Kristusfest och i väst blev betonad som en Mariadag. Det är i huvudtexten som Jesus bärs fram i templet av Maria (och Josef).

Ljusmässan den dagen brukar kunna innehålla både välsignelse av ljus och en procession med tända ljus. Tändandet av ljus har blivit det mest symboliska som har bred folklig utbredning. Inte minst lyser kyrkornas många ljusbärare  så snart kyrkan står öppen. Att få tända ett ljus har blivit en bönehandling. Inte alldeles olika bönekvarnar som snurras eller vimplar i en annan religion som liksom ber av sig själva där de fladdrar för vinden. Tändandet av ljus följs ofta av egna beledsagande böner om frid och evigt ljus för de döda eller om välsignelse för människor i svårighet och nöd. Det tända ljuset får ersätta frånvaron av ord och begrepp och blir en ordlös bön. Att new age då kan ligga extra  nära behöver dock inte betyda att man vadar i dess lösa föreställningsvärld. Även ett tänt ljus kan bli en Gudslängtande människas ordlösa vädjan till Fadern, Sonen och den helige Ande.

Jag påminner mig den präst som gjorde ljuständning till ett ständigt inslag i alla mässor. Värmeljus tändes och sattes på stora preseningar (obs, en ledtråd). En mässa hade han väl rutinmässigt gjort det så ofta att tankarna korsade varandra, flöt samman, när han uppmanade församlingen: ikväll tänder vi ljus för våra synder! Så kan det gå när vanan och orden inte hänger ihop.

Även vid dopet delas ljus ut. De tänds helst på kyrkans dopljus, det som ensamt lyser upp det mörka kyrkorummet under påsknattssmässans inledning. Den det uppståndna livets ljuslåga, Kristus, han som är världens och livets ljus, blir på ett sätt synligt närvarande. Ljuset talar starkt genom sin förmåga att få mörkret att vika undan. Dunklet i den egna själen tycks skingras och mörkret i världen minskar.

Innan vi vet ordet av är det söndag. Då ska förhoppningsvis ljusen välsignas i församlingen och det frälsningens ljus som Symeon kunde se också lysa fram för oss sentida lärjungar. En god förberedelse inför söndagen är att läsa predikotexterna så att personerna, särskilt Maria, Josef, Symeon och Hanna kommer oss närmare. Så tänd ett ljus och läs Lukas 2:22-40. Läs gärna även den andra årgångens extra predikotext Joh 1:14-18.

Jag hade ganska god hälsa...

Inläggen har blivit något glesare den senaste tiden. Skälen är många. Dels arbetar jag hakvtid som universitetspräst vilket tar en del energi för den som hunnit bli ovan att dagligen ligga i selen. Men därtill har hälsan betett sig oregerligt.

En månad före jul satte värken i en fot in så ordentligt att jag knappt kunde resa mig ur sängen. Det blev att under möda och smärta flytta sig fem centimeter i taget. Det blev suck oxh stön. Efter någon vecka stod det klart att gikten höll foten i sitt skruvstäd. Jag haltade liksom fram genom tillvaron omsprungen av alla som kunde röra sig i normal hastighet. Mitt linkande hade åtminstone en dämpande effekt på bilar som ville fram hastigt. De insåg att man får visa hänsyn mot dem som går illa...

Vid besök på medicinkliniken visade det sig att blodtrycket också stigit. En kortisonkur inledde för att få bukt med gikten. Samtidigt behövde jag få hjälp med en oregerlig mjällvårta, stor som en femkrona, på ryggen. Det blev operation. Man klippte. skrapade och brände. Och ett stort bandage med extratryck för att stilla blodflödet anbringades. Tid beställdes samtidigt hos en vårdcentral för att få hjälp med omläggning.


Blev ordentligt och vänligt ombandagerad på vårdcentralen några dagar senare. Men kortisonet hade tydligen maskerat en infektion som jag fick hjälp med på hudkliniken. Såret avgav en misstänkt odör. Orent doftade det om såret. Nu ordinerades penicillin. Läkaren undrade hur min hälsa var och jag sa som det var att jag hade ganska god hälsa. Visserligen njurtransplanterad  och med högt blodtryck. Dessutom drabbad av gikt. Samt under kronisk behandling för hjärtflimmer och opererad för ett melanom. Men egentligen mådde jag utomordentligt bra. Bra, sa doktorn, med mer än en gnutta tvivel i rösten.

På min fråga om jag behövde tänka på något speciellt log doktorn medlidsamt och sa att hon tyckte jag skulle gå ut i solen och passa på att njuta en stund. Samt köpa mig en semla och riktigt må bra. Nu har gikten lagt sig något så att det inte värker för varje steg. Såret på ryggen har börjat läka. Semlan är uppäten under stor förtjusning. Sakta trappas nu kortisonet ner till vanliga doser. Vardagen verkar återvända.

Men kortisonet gör att man liksom går igång. Därför vaknar jag varje natt. Fullständigt klarvaken. Anstränger mig för att undvika att ligga på rygg. Fler komplikationer vore direkt ovälkommet. Sömnen infinner sig när det börjar bli dags att stiga upp...

Vi delar sällan berättelserna om vår hälsas, eller ohälsas, inverkan på våra dagliga liv. Här har det fungerat direkt inskränkande mer än en månad. Snart nog är jag tillbaka på ruta ett och kan om allt vill sig väl åter igen ignorera de små förtretligheter en delvis begränsad hälsa kan råka ha. Då behöver jag inte heller berätta om vad jag råkar gå igenom. Det syns ju inte alltid på omslaget, på yttersidan, hur det står till där innanför skalet.

Få eller inga förpliktelser för vigningstjänsten

Brist på auktoritet blir synlig på många områden. Så upprätthålls inte ens en enhetlig klädkod för hur kyrkans tjänare ska vara liturgiskt klädda. Ingen enhetlighet tycks heller råda vad gäller hur ett altare inom Svenska kyrkan rimligen bör vara klätt och med vilka altardukar. Inte heller brukar något sägas om vilka dräkter som bör bäras vid olika tillfällen av vigningstjänsten. Enda påtagliga undantaget verkar vara vid stora präst- och diakonmöten.

Brokigheten i framträdandet ger intryck av att Svenska kyrkan är synnerligen individualiserad. Man tycks överlåta åt den enskilde att själv avgöra vad som kan anses passa.

Inte heller finns några förpliktelser i form av uppdrag att var dag be för stiftet, biskopen, missionen, diakonin, gudstjänsten, evangeliets förkunnelse och Guds rikes utbredande. Lika lite anses kyrkan att man kan ålägga ens vigningstjänsterna ett regelbundet bibelstudium eller att följa en tidebönscykel.

Vigningstjänsten behöver inte ens vara aktivt kyrkliga vid sidan om den betalda arbetstiden. Det sägs visserligen ibland att man uppmanar till och förväntar sig ett de vigdas gudstjänstliv i församlingen. Men längre än så går det sällan.

Rätt eller fel? Sant eller falskt? Tänk efter. Avgör själv!

Undergrävd auktoritet

Auktoritet finns det ett underskott av. Självförvållat i kyrkan. Genom att redan i reformationens begynnelse fick furstar och kungar orimligt mycket makt över kyrkan. Den traditionen upprätthålls varför bibel, bekännelse och lära kan vrängas åt alla möjliga håll.

Nu kommer förslaget till ny kyrkohandbok. Man vill nog försöka återupprätta en enhetlig gudstjänst och motverka den spretiga gudstjänstpraxis som utvecklats. Men varför skulle någon tro och tycka att det är möjligt? Särskilt som det mest förkastliga tycks vara om det i några gudstjänster skulle finnas viss samstämmighet med katolsk och ortodox tradition. De växande reformerta dragen tycks oroa och bekymra mycket få, även bland biskoparna. Åtminstone har de inget tydligt att säga.

Ett exempel. Kyrkan som inte ville släppa sin myndighetsutövning genom att viga människor och som i så gott som alla tider hållit äktenskapet högt underlåter nu att ställa krav på sina ämbetsbärare och anställda. Det sägs rent ut att kyrkan vill att människor ska gifta sig i kyrkan, drop-in vigslar och kampanjer visar också det, men allt fler inom kyrkan avstår själva eftersom det blivit en privatsak som ingen längre tycks våga lägga sig i. Trovärdigt? Gift er ni, många av oss låter bli och nöjer oss med att leva samman under äktenskapsliknande förhållanden...

Om det går an att vara släpphänt och göra lite som man vill i ena fallet, blir det oerhört svårt att ställa krav på uniformitet och samsyn inom andra områden. När väl dörren öppnats måste man nog vara konsekvent på betydligt fler områden än gudstjänstens för att skapa tilltro.

Församlingsråden blev samtalsklubbar

Det är rätt att låta en församling få del av makten. Så råkade jag formulera en mening i förra inlägget på stillsam. Vilket skulle kunna tolkas som att det är rätt att makten kommer uppifrån kyrkans organisatoriska nationella nivå och bara behöver få lite bättre fart på distributionen...

Problemet är det rakt motsatta. Makten i kyrkan ska ligga där man har uppdraget att fira gudstjänst och bedriva mission, där man har ansvar för undervisning och diakoni. Där man gör verklighet av det människor sätter in i kyrkan genom kyrkoavgifter och personligt engagemang. Det är från kyrkans basplan makten över kyrkans framtid ska kunna delegeras.

Idag sitts det nästan som på gudomligt upphöjda  moln och därifrån låter man eventuellt något litet inflytande sippra ner till den nivå där det som behöver hända måste ske: församlingen. Kyrkans organisation har i sekler försökt imitera Guds nåd, som tidigare ansetts ha en riktning: från ovan, från höjden, och ner i det eländiga gruset. Men i kyrkan borde Kristi förvandlande ordning råda. De mäktiga är till för andra. De sista och ringaste går före...

Från många håll hörs en ofattbar frustration över bristen på meningsfulla och verkliga uppgifter i den nya församlingsråden. De fick inte låna tillbaka en bråkdel av de uppgifter de ägde som självständiga kyrkoråd i de gamla samfälligheterna. Reducerade till samtalsklubbar kring en verksamhet de inte får styra frågar många sig vad meningen kan vara? Är upplägget helt enkelt ett sätt att ännu snabbare urholka människors tilltro till att det går att forma lokal församlinsgverksamhet utifrån de bästa bedömningar som kan göras på den bästa nivån: så nära det gudstjänstliv och den därifrån utflödande verksamheten som behöver och måste finnas.

På många håll missade de nya pastoraten helt att ta till vara det lokala församlingsengagemanget eftersom man i kyrkofullmäktige valde att besätta flest platser i församlingsråden med sina egna vapendragare. Många lokalt engagerade. och församlingsnominerade, blev bortsopade och undanskuffade. Där det fanns lust och vilja att åstadkomma något i SIN församling försvinner nu engagemanget. Lika illa är det att de som vet om det i kyrkofullmäktige och kyrkopolitiska grupperingar inte gör något åt det. Det ses som oundvikligt och nödvändigt att behålla kontrollen. Makten.

Av någon anledning tycks man ha mentalt ha separerat kyrkans organisatoriska nivåer och dess styrning från den övriga kroppen. (Läs gärna om en ny avhandling som Kyrkans tidning berättade om härförleden. Jag länkar gärna dit, men tidningen vill inte att någon ska kunna ta del av och "smygläsa" viktiga artiklar om kyrkans liv och hindrar därför möjligheten att via länkar sprida artiklar.)
Andra hänsyn tas än det som följer av församlingen uppdrag. Man gör sig till huvud för den kropp som endast Kristus är huvud för. Beredningen av ärenden sker sällan med hjälp av bibel och teologi utan med krassa realpolitiska bedömningar. Tro och bekännelse blir mindre viktigt än publikt anseende.

När jag skriver så drabbar det faktiskt mig själv, jag som under ett antal år varit med och haft ledande ansvar. Jag som inte lyckats förhindra och motverka en utveckling jag visste och förstod skapade ännu fler sprickbildningar och motsättningar i kyrkan. Nu undrar jag stillsamt och försynt om de som idag makten haver ens funderar i dessa banor. Och om de gör det - varför gör man inget åt problemen?

En kort artikel om sådant som borde påpekas

En bra insändare eller kort artikel. Måste vara kortfattad. Men begriplig. Man kan inte utgå från att läsare vet vad man kritiserar. Eller kommenterar. Därför ingår det i uppgiften att beskriva underlaget i destillerad och förfinad form. Så att man gör viss rättvisa åt det man ifrågasätter eller vill utveckla eller förändra. En kort och koncis förklaring krävs därför. Innan man ger sin olika argument.

Men ingenting hindrar att man börjar med att understryka de brister som vidlåder det man ifrågasätter.  Då måste man slopa alla förbehåll och erkännanden. Där kan man säga precis det man har på hjärtat. Till exempel att den gamla handboken duger. Att man inte kan ta inträde till en gudstjänst. Att kyrkans mission i Sverige är ett misslyckande. Att uthållighet behövs om man påbörjar ett internationellt stöd. Eller att man inte kan lägga hem för ensamkommande unga män precis var som helst. Att familjecentraler bör kunna samverka med en kommun utan att behöva inrätta en religiös självcensur.

Att en stadsdel behöver ett centrum. Politiker i samhället måste lyssna, därför måste även kyrkliga makthavare vara lyhörda. Extra lyhörda. Eftersom de borde inse att det är rätt att låta en församling få del av makten. Och våga ompröva sina älsklingsidéer. Precis som en skribent kan behöva dräpa sina favoritidéer och uttryck. Kan kyrkopolitiker behöva våga: kill your darlings. Även om just denna bloggare. Inte är bäst i den grenen.

En som aldrig skrivit förr. Kanske borde försöka. Ämnen och frågor. Finns det gott om. Det är bara att sätta igång...

Skriv om rätten att yttra sig fritt!

Vad skulle hända om bara några blev tillräckligt utmanade och retade? Tänk om de faktiskt tog fram sin gamla hederliga blyertspennor och gav dem skärpa i en pennvässare. Tänk om de faktiskt bestämde sig för att äntligen göra, som det numera obegripligt nog heter, skillnad!

Det första de behövde göra var att bestämma en fråga, ett ämne, som angår tillräckligt mycket så att det känns värt att försöka formulera sig för att få föra fram sin åsikt i ”offentlighetens ljus”. Säg att den frågan för någon inom Svenska kyrkan kunde vara möjligheten att yttra sig fritt utan rädsla för repressalier eller återverkan i form av blockerade karriärmöjligheter. Om de ville försvara rätten att yttra sig fritt om alla möjliga ämnen som har med yttrandefrihet att göra så fick de vara beredda på att få påhopp och invändningar. Sällan från dem som har inflytande över själva utrymmet för vad som är möjligt att säga utan snarare från dem som bildar eftertropp och tycker allt samverkar till det bästa redan så som det är.

Med den beredskapen behöver den nyblivne debattören sätta sig ner för att fundera. Vilka exempel och skäl finns som kan anföras för att visa hur illa det står till. Kanske kan man nämna ovilligheten att säga ifrån till och med när det begås uppenbara handlingar i strid med kyrkoordningens föreskrifter. Till och med på kapitlets taburetter kan det ibland finnas människor som inte vill att oegentligheterna ska komma fram? De klan i sin tur ha bindningar till dem som gör lite som de vill och då blir det ju extra känsligt.

Några argument för yttrandefrihet i kyrka kan till och med lyftas fram ur Skriften. Sanningen ska göra er fria, det låter som något rimligt som bör efterlevas i en kyrka. Man ska tala sanning och det bör man berätta hur det ligger till. Man ska inte heller låta solen gå ner över sin vrede utan göra sig av med anledningen till sådan ilska. Bäst genom att tala klarspråk.

Jesus rensade templet från månglare som förvandlade bönehuset till en handelsplats för krämare. Då bör man kunna protestera mot dem som avviker från kyrkans väg och kallelse för att hålla på med annat, bygga monument över sin egen förträfflighet och gedigna insats. Men kyrkans primära uppgift är inte att bygga minnesmärken och resa äreminnen över personers insatser utan fastmer att vittna om det glada budskapet.

Sammanfattningsvis: bestäm ett ämne. Ge ett exempel och några slagkraftiga argument för den egna hållningen. Formulera inte åsikten med en massa förbehåll som kanske, eventuellt och ibland. Våga påstå det som faktiskt är Din åsikt! Skicka dit bidrag till lokaltidningen, Kyrkans tidning, dagen och gärna som epost till stiftets biskop! Samt se till att Dina kamrater och meningsfränder också har vässat sina pennor och är beredda att försvara Dina åsikter. Enade vi stå, söndrade vi falla…

Var finns de vässade pennorna?

Svenska kyrkan har många anställda och engagerade medlemmar med förmåga att uttrycka sig muntligt. Särskilt präster får öva sig ofta, om än mera sällan i dessa de indragna gudstjänsternas tid. Genom åren har det jag i olika sammanhang skrivit och fått publicerat i artikelform varit som att ropa ut i intet. Sällan, mycket sällan har det blivit diskussion eller samtal. De som borde ha uppfattat artiklarna som kritik har varit för upphöjda för att bevärdiga sig med bemötanden eller genmälen. Oftast har det varit alldeles tyst eller så har några, nästan i skymundan, klappat mig berömmande på axeln och tyckt att det var ett ord i rättan tid,

Upplevelsen av att vara ganska ensam med sin penna är bedövande. Men saken ska inte överdrivas. Det finns gott och väl ett hundratal personer som skriver och till och med återkommer ibland. Likväl klan det kännas ödsligt att kliva ut på arenan. Särskilt som man vet att det finns många meningsfränder som hellre skulle verka upptagna, och låtsas som det regnar, än att själva fatta sina pennor och ge uttryck för sina meningar. Detta har genom åren och vid vissa tillfällen blivit min egen lösning. Jag har avstått för att inte bli den där gubben i lådan som ploppar upp i varje sammanhang och orerar och står i. En bekämpare av väderkvarnar som fortsätter mala oavsett vem som gör eller säger vad.

Jag kan inte skriva, säger ganska många annars mycket ordstinna och meningsfyllda personer. Den som kan tala kan naturligtvis fästa sina ord på papper. Inte är det oförmåga som hindrar. Bekvämlighet kan nog vara svaret i en hel del fall. Man vill inte sticka ut på ett sådant sätt utan nöjer sig med att tillhöra grupper, kretsar eller organisationer som redan de är ifrågasatta och illa gillade i högre sfärer. Tillhörigheten tycks räcka. Så kan man markera visst missnöje med sin  grupptillhörighet men undvika obehaget att kliva fram.

All oro beträffande kyrkans belägenhet som kommer till uttryck i samtal och konversationer är det bara några få som bär vidare till offentligheten. Det är oftast någon annans uppgift! Inte ens de som befinner sig mitt i krisande församlingar eller i sammanhang där sanning tycks vara något man anser sig förfoga över, och kan vrida till bäst man vill, så vågar eller kan människor stå upp för vad de vet är rätt och riktigt.

Civilkurage kan man ha som enskild individ. men det är alltid lättare att våga när man vet att fler är beredda att också säga som det är. Var och en får rannsaka sig och sina situation för att se om något av det som här sagts alls verkar stämma. Den som har valt att gömma undan sina pennor kanske då kan inse att fler måste ta på sig uppgifterna att skriva och göra offentligt det som oftast bara sägs i slutna rum eller bakom ryggen. Var finns de vässade pennorna?

Skriftens Ord

För den lutherska reformationen var skriftprincipen ledande när man skulle avgöra vad som var väsentligt och vad som ovidkommande (adiafora). Det var också den måttstock man granskade kyrkans lära mot. Det som inte hade förankring och stöd i Bibeln höll inte måttet och ifrågasattes och avvisades.

Flera svaga reflexer av denna princip finns kvar och visade sig i Bengt Wadensjös artikel om reinkarnationen och i diskussionen efteråt. Att reflexen delvis måste betraktas som svag beror på att nu tycks det räcka att man läser in och utvidgar sin bibeltolkning för att inkludera det man för tillfället tycker ska finnas med i kristen tro. Man väljer några få bibelställen som man tycker ligger inom ett utvidgat ämnesområdes ram. Särskilt uppskattat är då svårtolkade och kryptiska bibelställen som inte enkelt kan förstås. Därmed öppnar sig ett kryphål där man kan trycka in sin "reinkarnationslära". I detta fall så oprecis och diffus att den inte rimligen kan kallas lära.

Varför har det blivit så? Möjligen därför att man har relativiserat och försökt kasta löje över dem som enligt den kristna kyrkans tradition ansett att det finns avgränsningar och preciseringar av lära och bekännelse. Därmed förhindrande att man efter egna infall kan sudda ut dessa gränser. Samtidigt har idén om att gränser är skadligt och exkluderande vunnit insteg även i den kyrkliga hierarkin. Det räcker att folk funderar. Att de ställer frågor som kan nudda vid tron. Detta är personligt och ingen ska bedöma andras tro! Så kan det låta.

Hur man fick kyrkans klassiska övertygelse att det finns en preciserad och formulerad lära och bekännelse till att man utifrån den positionen vill polisiärt bedöma andras tro är svårt att förstå. Lika svårförståerligt är denna tankemässiga kollaps när otydliga föreställningar och suddiga känslor är lika mycket kristen tro som allt möjligt annat.

Ett skäl till att skriftprincipen faller i glömska är den bristande och allt mera försvinnande bibelläsningen. Tre texter i en huvudgudstjänst kan inte fylla en kristen människas behov av biblisk vägledning och bibelstudium. Och den exegetiska brottning med bibeltexter inför en predikan som predikanten förmodas genomföra räcker inte för en präst och teolog. Dags att återvända till texten, till Skriftens Ord.

Wadensjös villfarelse

Vi upplever just nu en förskjutning i relation till kyrkans traditionella lära hos en del av det svenska folket. Av tradition har allmänna förändringar i synen på värderingar och tro ett samband med synen på döden och de döda.

Så skriver biskop emeritus Bengt Wadensjö i sin artikel i SvD om reinkarnationstro Den har blivit rejält kritiserad av skribenter hemmahörande i olika av kyrkans traditioner. Att det sker förändringar i synen på kyrkans lära är inte något sentida fenomen. Redan de allra tidigaste kyrkomötena gjorde upp med alla möjliga sorts avvikelser och påfund som trängt sig in i kyrkan.

Summariskt försöker Wadensjö teckna förändringen i synen på döden och de döda som de senaste hundra åren blivit allmänna: kremation och avskaffande av dödsstraff samt att de som tagit sina liv tillåtits bli begravda i vigd jord. Att det skulle innebära en mer genomgripande förändrad syn på döden och de döda lyckas Wadensjö inte övertyga om. Han fortsätter:X Den nya synen på döden har också påverkat begravnings­gudstjänsten. Begravningar, som ännu för en generation sedan kunde vara veritabla orgier i tårar och sorg för en hel bygd, håller nu snabbt på att utvecklas till en ljus hyllning till livet. Den erfarenheten tror jag inte han delar med många.  Möjligen kan det stämma att en hel bygd inte längre finns med, eftersom många begravningar blivit mer av en angelägenhet för familjen, de allra närmaste

Wadensjöpresenterar resultatet av några undersökningar som sägs visa att en tredjedel av svenska folket som helhet och mer än två tredjedelar av landets ungdomar tror på en reinkarnation, en själens återfödelse i en ny kropp. Här kan det nog råda förvirring om hur man ska tolka resultaten. I Demoskops undersökning är en av många sammanfattande slutsatser att en femtedel av befolkning, till skillnad från Wadensjös påstående att en tredjedel tror på reinkarnation. Drygt en tredjedel tror på liv efter döden och en odödlig själ. En dryg tredjedel tror på paranormala fenomen och en dryg fjärdedel på telepati. Cirka en femtedel tror på att döda människor kan kontakta levande och på reinkarnation.

Då vet man också att i en sådan stor undersökning som det gäller här med närmare 3000 tillfrågade om en mångfald företeelser så är det svårt att veta i vilken mening man tror. Är det en åsikt, en förhoppning eller en djupt grundad övertygelse?

Wadensjö är inte buskablyg. Han skruvar till det så att de som i någon mening tror på reinkarnation därmed ger den kristna tron en ny tolkning jämfört med det traditionella synd- och förlåtelseparadigmet. I Demoskops undersökning som den redovisas på nätet är det svårt att finna något stöd för en sådan slutsats. Det är Wadensjö som tänker så, knappast undersökningens reinkarnationstroende. Han fortsätter dra slutsatser: Domen över det enda jordiska livets misstag ersätts av en tro på själens eviga gemenskap med Gud och en vandring mellan den andliga och den materiella världen. Nästan tvåtusen års predikan om ett individuellt ­sonande av personliga synder ersätts med en tro på ett liv före detta livet och synen på varje liv som en utveckling. Wadensjö spekulerar fritt om vad en ”kristen” reinkarnationstro skulle betyda. Någon sådan återvinnings och återbrukstanke ryms inte, finns inte, i den kristna tron vilket gör spekulationer till fria fantasier! Hans bibelexempel är tolkade långt över texternas bristningsgräns.

Varför den som tror på reinkarnation alls skulle vilja laborera med den kristna trons frälsningsbegrepp och omtolka det kristna budskapet utrett och uttytt, traderat och överlämnat under mer än tusen år i vårt land står oförklarat. Den som tror på reinkarnation kan naturligtvis snickra ihop sin egen livsåskådning bäst man gitter, som vore det bitar i ett religionernas och livsåskådningarnas legobygge där man bygga nästan vad som helst.  Men ska man göra föreställningar om reinkarnation rättvisa bör man åtminstone ha ett förhållande till reinkarnationslärornas ursprung och någon slags redbar tanke kring hur det går till och om det finns ett syfte, som att bli upplyst på sin väg till Nirvana.

I radio har Wadensjö tonat ner sitt budskap och sagt sig mest vilja åstadkomma en dialog med reinkarnationstron. Hur det ska låta sig göras när dessa övernaturliga föreställningar saknar någon utvecklad och erkänd systematik för sitt tänkande utan mest verkar handla om önskan och förhoppning. Inte heller är den folkliga reinkarnationstron samlad så att den kan föra en officiell dialog t ex med kyrkor eller Sveriges kristna råd.

Om jag alls ska nämna något positivt med Wadensjös debattinlägg är det väl att det synliggör hur försök görs att på olika sätt vill förändra den kristna tron så att den blir något annat. Argumentet att tron ändrar sig med tiden och att man därför måste stå öppen för allt möjligt är svagt. All förändring är inte av godo. Det är därför lärostrider böljat och de stora ekumeniska kyrkomötena samlat sig till teologiska avgränsningar och avgöranden. Tro, bekännelse och lära hör i den kristna kyrkan oupplösligt samman med kyrkans tvåtusenåriga apostoliska och allmänneliga (katolska) tro. Reinkarnation i kristen tro? Nej tack! Vi nöjer oss med inkarnationen!

Nyårshälsning

Nyårshälsning fylld med meningsbärande symboler. Lyckosymboler som en hästsko, en bukett med klöver, pengar, ett plan som lyfter mot framtiden och nya höjder. Sådant kan man säkert önska sig själv och andra.

Alla vet dock att ett Välsignat och Gott Nytt År handlar om så mycket mer än materiellt välstånd. Nåd och frid från Gud vår Fader och från Herren Jesus Kristus!

Adventskalender 24

Julen, vad är det för speciellt med den? Kyrkorna som gör så stor affär av dess innehåll har inte så mycket att skryta över, sägs det ibland. Julfirandet här i Norden är i alla fall bara något man tagit över eller stulit från dem som höll på här innan kristendomen långsamt infiltrerade landet. Firandet runt den 24-25 december handlade om solens återkomst efter den mörka årstiden.

Invändningar som dessa kommer ofta från positiva människor som tror på utveckling och evolution. Men bara inte när det gäller religion, kristendom eller jul. Då, före vår tideräknings början, var det av någon anledning bäst. Bäst före.

Kanske är det därför det är enklare för de engelskspråkiga folken som talar om julen i termer av Christ mas Kristus mässa. Men även för dem som kan uppskatta trons och Bibelns värld är det oerhört viktigt att få till alla astronomiska och politiska fakta så att man så nära som möjligt kan bestämma exakt när det hände. Där har det varit krångligt att få ihop alla uppgifter till en samstämmig datering. Kejsar Augustus, skattskrivning, Quirinius och Betlehems stjärna. Dateringarna har på några år när hamnat från 7 år före VTB. Vår tideräknings början. Eller FK, före Kristus.

Om den på en gång alldagliga och märkliga barnafödsel som står i budskapets centrum har alla av oss hört så många ord. Predikningar, andakter, betraktelser eller ett och annat föredrag. För någon vecka sedan var det 40 år sedan jag prästvigdes i december 1975 i Strängnäs domkyrka. Min första prästjul firades i Almby församling där jag fick tillfälle att predika. Sedan dess har det blivit många hundra utläggningar om julen och dess innebörd. Vi kan alla tänka att vi har hört allt som finns att säga om julen och en hel del som aldrig borde ha sagts.

När orden blev för många, sprängfyllda av överdrifternas girlanger, i ett ändlöst skönmålande. Julspel högt och lågt, ofta rart och oförargligt. Men jag vet en kollega i Olaus Petri som fick spela värdshusvärd i julspelet för förskolan. Maria och Josef bankar på predikstolen som plötsligt blivit entrén till ett härbärge. Han ropade med tordönsstämma: vad är det för oväsen? Nu får ni vara tysta, folk vill sova. Han gjorde det med sådan inlevelse att det fanns barn som kände sig så avvisade att de började gråta. Men det fanns andra reaktioner. När värdshusvärden ropat ut sin barska och högljudda begäran om att det skulle vara tyst svarade en modig liten femåring: Tyst kan du vara själv!

Det märkliga är att det fortfarande inte saknas nya perspektiv och ingångar till denna händelse som Bibeln återger i Lukasevangeliet. Berättelsen är som en källa som flödar över. Friskt vatten kan hämtas där. Men risken finns att man bara upprepar vad man redan tycker och tror. Det blir lätt överdrivet, gulligt, förgyllt, förskönat och idealiserat. Möjligen för att vi längtar efter något enkelt och oproblematiskt. Var dag har ju sannerligen nog av sin egen plåga! Ändå. Skönt att slippa en jul fylld av utanförskap och hot och våld.

Vem vill bli påmind om en kvinna som måste resa på farliga vägar i långt framskriden grosses? Väl framme är värdshus och gästgiverier överfulla. Det blir till att göra som fattiga människor i alla tider har gjort. Att söka sig till djuren och dela rum med dem. Djuren som kan hjälpa till att hålla värmen. Snart nog måste man fly. Makten vill döda barnet och jagar dem. Inte olikt vad som händer i de förfärliga och moderna krigen…

När sången, hyllningarna och orden tystnar. Vad händer då? Det står skrivet att Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Är det där vi också behöver vara? Att för en stund bara vara och låta världen ha sin gång. Att släppa taget och låta den evighetsmaskin som snurrar i våra hjärnor vila, den som ständigt värderar och bedömer. Att ge sig en stund av stillhet, en stund för att hinna ikapp sig själv och landa. Att för ett ögonblick bara vara. Det är då förskolebarnet får rätt: tyst kan man vara själv…

När sångerna och orden tystnar finns det plats för ordlös förundran. Gud blir människa, föds som ett barn, en av oss. Frälsningshistorien blir detta barns livsgärning. På ett kors bärs våra missgärningar, synd och ondska. Då inför korset blir det stilla och tyst. Världen håller andan som inför  barnets födelse. Till och med tankarna lägger sig att vila. Då är kropp och andning. Vi kan till slut andas ut all brist, all oro och ängslan och andas in välsignad tro och tillförsikt. Ära åt Gud och på jorden fred!

Adventskalender 23

Många har försökt sammanfatta kristen tro i enstaka satser. Har försökt finna en formel som kan förklara dess helhet. Poängen med Jesus var hans medmänsklighet och kärlek, har det sagts. Bara man finner den historiske Jesus och förmår skala bort traditionens avlagringar och kyrkans dogmatiska barlast kan man också få fatt i vad han ville. Han ville att vi skulle, och lärde oss att, leva tillsammans . Jesu enkla lära kallas ibland sådana försök att genom reduktion och frontförkortning sammanfatta kristendomens innebörd.

Att på det sättet tro sig kunna destillera fram en enkel och allmänmänsklig formel gör i ett slag hela den kristna kyrkans historia och tradition, dess teologiska kärna, till något oväsentligt och överflödigt. Bekännelse och lära blir i ett slag ointressant och ovidkommande. Så blir det när man egentligen inte bryr sig så mycket om vad kyrka är och vilken kallelse och uppdrag som är givet av kyrkans Herre. Viktigare framstår då att hitta en formel för hur man ska leva. Känslor överflyglar tanke och kunskap. Som om allt vore upp till människan själv och att det räcker att vara allmänt hygglig och social. Eller möjligen ovanligt hygglig och social...

Dagens kort framställer en något rörig idyll med den goda naturen representerad av ett fågelpar och olika trädslag med bär och kottar. Stjärnan som omger Maria och Jesus är byggd av två kvadrater. Det lyser om denna stjärna. Att det är något speciellt med barnet förstår man av ljuset som omgärdar, strålar ut, från barnets huvud. Som lyser upp Marias ansikte. "Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus. skulle komma in i världen. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom." (Joh 1). Man behöver inte läsa många verser förr än man stöter på ord som försvårar och omöjliggör tanken på att det går att förenkla inkarnation och försoning och förvandla till ett förhållningssätt eller något vi människor själva kan ordna. Hur går det med det allmänmänskliga om hans egna inte tar emot honom? 

Adventskalender 22

 

Det ska synas och det ska höras. Egendomligt nog har att blivit viktigare än vad. Det ska hända saker som omvärlden kan uppmärksamma. Då går det an med alla möjliga evenemang. Pedagogiken bygger på att med stor uppmärksamhet följer ett intresse för det kyrkan står för, det kyrkan förkunnar. Man menar att man bryter isen, tar bort trösklarna, när man i kyrkan erbjuder det som finns nästan överallt.

 

Massor av församlingar arbetar därför även i sin verksamhet med vad de kallar öppen verksamhet. Den är lågprofilerad vilket betyder att kristen tro tonats ner för att ingen ska känna sig ovälkommen eller bli upprörd. Så kan man självklart göra om man menar att breda kontaktytor på sikt gör människor mera hemmastadda i kyrkan och dess lokaler. I förlängningen även blir positivt inställd till tro. Diakonin har ett sådant öppet förhållningssätt utifrån övertygelser om att den som är utsatt och i nöd behöver stöd och hjälp. Men när det börjar gälla som norm för församlingarnas barn- och familjearbete finns det anledning att ställa kritiska frågor.

 

Läste en krönika av Elisabeth Arborelius på Seglora Smedja. Där hon kritiserar det högtidsliga och pompösa som står i vägen för det nära och medmänskliga. Hon hävdar att Jesus ville lära oss hur vi skulle kunna leva tillsammans. Han proklamerade inte, snarare suckade han över fariséerna som tolkade lagen och religionen på sitt maktfullkomliga sätt. Kärleken till människor går i första hand, före regler och förordningar. Det låter anslående. Men det regel- och normlösa sammanhanget kan lätt förvandlas till en huggsexa för de stora och starka. Om det inte finns hyfsade regler finns det snart inget utrymme för kärlek till medmänniskor.

 

Elisabeth Arborelius är kritisk till proklamation av trossatser och hänvisar till domsscenen i Matteus 25 för att hävda att det avgörande är hur vi handlar mot våra medmänniskor, inte om vi ber eller går i kyrkan. Även jag har sagt sådant. Men tänker också att kyrka, bön, gudstjänst och tro är givet oss som gåva, som en bärande gemenskap på pilgrimsvägen. Inte bara mellan människor utan även med Gud och det han gjort för oss genom Jesus Kristus.

 

Om man inte står ut med kyrkoteologin och tron formulerad som lära i pregnanta satser blir detta att lära sig leva som människa inom och genom kyrkan en krokig omväg. Ty det allmänmänskliga förmår inte sammanfatta försoningsverket på korset, rymmer inte Jesu frälsande gärning för oss människor.

 

Hur som tassar det runt ett stort antal tomtar på kyrkliga tiljor. De ringer i klockor och står i, representerar och företräder kyrkan. Stor mysfaktor kan hävdas. Men det gosiga, snälla och mysiga klarar inte av att hantera världens ondska och människans bortvändhet från Gud.

 

 

Adventskalender 21

Himmelsk musik kan man kalla Bachs Juloratorium. I en serie sammanfogade kantater som sträcker sig över Jul till Trettondagen berättas vad som hände sig vid den tiden. Uppfylld och lycklig blev jag som hade förmånen att lyssna till en av de två framförandena i Olaus Petri kyrka.

Blir spännande att se om vi i de stora drakarnas (dvs dagstidningarnas) periferi alls finns eller om det som vanligt är mest vitt landskap dit inga kartografer eller kulturmänniskor ännu hittat. Bortsett från Drottningholms Barockensemble och ett antal internationella solister. Och många andra om vilka de flesta stora redaktioner i media vet i stort sett ingenting... Man får vara glad att de i alla fall har förstått att Svenska kammarorkestern är värda sin stora internationella popularitet och att Länsteatern i Örebro gör vital och spännande teater som kan vara värd en recension...

Men varför klaga? Förr eller senare når ryktet även igenom de mondäna kretsarnas topografiska filter. Och vi som redan vet, kan skatta oss lyckliga. Vi får njuta av det som bjuds! Svenska kyrkan är en av de stora kulturarrangörerna i landet, vilket i mycket ringa utsträckning återspeglas i motsvarande medialt intresse. Det tycks viktigare att låta underhållnings- och nöjesstjärnor intervjuas och skildras i långt högre grad än man uppmärksammar landets många begåvade talanger inom de klassiska genrerna. Hur det ser ut med stöd till dessa civilsamhällets kulturarrangörer vore värt ett studium. I landets kulturplaner blir de nästan aldrig särskilt framlyfta eller synliggjorda.

Den "snälla" kyrkan vet inte ens hur man sätter ner den kulturella foten så den blir hörd (eller hörs) på departement och regionkontor. Man kanske får ta till sina himmelska budbärare och gynnare. Om de kommer fladdrande och spelar en stund på sina harpor, då kanske promemorior och propositioner fick innehålla en mer varierad kulturell kost. Kyrkans musikutbildningar kan inte rustas ner och krympas mer. Ändå sker det. Det vore, det är, som att skjuta sig i foten. Och jag lovar, i längden gör det ont. Och det är inte mycket till musikalisk uppbyggelse.

Adventskalender 20

Fjärde söndagen i Advent är en Mariadag. Kortet skulle kunna vara den sörjande Maria med Johannes. Men när man ser ansiktsuttryck och deras fokus är det nog tänkt att föreställa Maria och Josef. Som på gammal film eller i julspel är barnet dolt under tyg.

Maria bär sin himmelsblåa mantel. En påminnelse om att de klädedräkter man utbrett förfasar sig över har burits även av en av kristendomens stora förgrundsgestalter. Guds moder Maria, Gudaföderskan.

Reformationens hårdaste företrädare lyckades inte helt utplåna Marias plats i människors och kyrkans liv. Många exempel finns. Öja- och Viklaumadonnan är gotländska exempel. Mosjömadonnan är en annan välkänd Mariabild. Dessutom har moderna Mariaskulpturer tillfogats, t ex i Almby och Olaus Petri i Örebro.

Maria är lyssnande samtalspartner för många, sedd som en himmelsk förbedjare. Även de som inte vill ha det så lyssnar och gläds ofta åt ett sjunget Ave Maria eller stämmer in i ett ora pro nobis, bara det sägs på latin.

Olov Hartmans Mariapsalm 482 inleds:

Salig du och högt benådad, 

Herrens mor som gömde Ordet.

Sjung med oss den nya sången,

av vars under världen skådar

intet, intet, intet.

Adventskalender 19

Ett något nyare julkort än kalenderns andra. Ett brinnande ljus, en grankvist, en flätad julgransprydnad i form av ett hjärta, en stjärnhop och en himmelsblå bakgrund. Anslående i sin stilsäkra utformning. Hjärtat fungerar nästan som en pendel där den svänger diagonalt över bilden.

Ett kort som den som är tolkningsbenägen kan brottas med en stund. Ljuset är det Johannesprologens ljus, det som kommer i världen? Hjärtat är det trons sammanfattade korg med Gudstron och medmänsklighet sammanflätade? Gröna grenen är det skapelsens återklang i julen, där djuren samlas runt människan som denna gång slipper att vara allena? Vem vet? Den som tolkar kan lätt få för sig saker och halka iväg längs egna spår.

Men jag är trött på att kritisera och peka ut faror på den kyrkans väg som har blivit bred som en autostrada. Jag pendlar mellan uppgiven likgiltighet och engagerad oro. Det är då jag sitter mig till ro. Låter världen i och utanför kyrkan vara. En stund. Andas ut min oro och andas in hopp och tillförsikt. 

Under alla omständigheter går vi nu i väntans tider. Ett barn ska födas om vilket det sägs att det är Messias, Herren. Gud själv i mänsklig gestalt. 

Adventskalender 18

Läser tidningen Dagen. Har gjort det flitigt under många år. Fick till och med en gång varna en legendarisk chefredaktör för att inte skriva så mycket negativt om Svenska kyrkan om det inte matchades av motsvarande kritik av den egna Pingströrelsen. Sa att Kyrkans tidning hade gott om källor som vi kunde börja anlita för att avslöja den del av Pingströrelsens problem som dagen mörkade. Då blev balansen bättre.

Under några år har Dagen haft en hel del insiktsfullt att rapportera om Svenska kyrkan. men på senare tid har det blivit mer frikyrka och ganska lågmält, dvs kritiken är nedtonad. Då passar Göran Skytte på, han som har haft mycket viktigt att förmedla, att lufta sina egna gamla favoritteser med anledning av en utkommen bok. Han har på olika sätt genom åren hävdat att det är 68-rörelsen som fått Svenska kyrkan att slira och gå vilse. Jag tror att han har fel!

Den kristna vänstern var ingen uniform rörelse vad fromheten beträffade. Den fanns i alla kyrkans teologiska falanger och traditioner. Högkyrkligt from och politiskt radikal var och är ingen orimlighet. Flera av oss 68-or, jag är fortfarande en sådan även om jag bytt politisk tillhörighet under resan, har blivit den internationella solidariteten trogen men även hållit fast vid en rimlig och from bibelförankrad tro.

Modernismen och liberalteologin fanns och finns i alla politiska hörn av kyrkan. Teologiskt har detta uppbrott gnagt på allas tro. Tvivel har där inte bara varit en viktig ingrediens i tron utan har uppmuntrats. Tolkning går i detta sammanhang så gott som alltid före vad texten tycks säga. Det är snarare modernisterna som förorsakat vilsenhet och förvirring inom Svenska kyrkan så till den grad att man mera sysslar med annat än det som är hemmahörande i den världsvida kristna kyrkans läromässiga och trosmässiga centrum. Bibliskt kristocentrisk kan man vara inom de flesta falangerna. Störst problem har liberalteologin och modernismen vars fromhet och Jesustro rymmer en myckenhet av poetisk symbolism.

Det finns ett antal kristna som blivit alltmer alienerade av den utveckling som fortgår. De blir ett slags sakrala sångare, eller av organisationen marginaliserade, utdefinierade och desorienterade ad fontesmänniskor. Stående på all större avstånd från den etablerade Svenska kyrkans politiska styrning och tyglade ledning. symboliserade av en kyrkobyggnad som lyser varm och öppen i bakgrunden.

Nås i skrivandet stund av ännu ett besked om vänner som bestämt sig för att ta steget bort från den kyrka som en gång höll deras tro glödande och deras hjärtan varma. Nu på väg till världen största kyrka, om än mindre än folkkyrka och mer en bekännelse- och minoritetskyrka i Sverige.