Borgerligt kyrkorum?

Kyrkans Tidning berättar idag om Härnösands museum som är beredd att öppna ett par kyrkorum för borgerliga ceremonier respektiva andra religioners gudstjänster. Länsmuseichefen Bengt Edgren har tydligen för sig att kyrkorum är ett slags vardagsrum för alla möjliga evenemang oavsett livsåskådningar. När diskussionen nyligen böljat fram och tillbaka om det sakrala kyrkorummet kunde man ana att omprövningen av vad kyrkorummets helgd betyder redan nått långt in i kyrkan. Här ser vi ännu ett exempel på hur respekten för kyrkans rum byts i åsikten att man förfogar över rummet.

I detta fall kompliceras det hela genom att muséet tydligen äger eller förvaltar de två kyrkorummen. I Kyrkans Tidning kan man läsa:

– Vi vill ge möjlighet att hålla andra typer av ceremonier än kristna i de sakrala rummen, om det behovet finns. Kyrkorum för kristna ceremonier finns det ju gott om och att vi öppnar de här kyrkorna ser jag som ett komplement, inte som någon polemik eller kritik mot kyrkan, säger länsmuseichef Bengt Edgren.

Beslutet fattades i somras av museets styrelse — i oväntat stor enighet, enligt Bengt Edgren. Och även om beslutet formellt enbart handlar om borgerliga ceremonier anser han att beslutet gör det möjligt att öppna kyrkorna för andra religioner också.

Att Bengt Edgren inte gör det som polemik eller kritik mot kyrkan är ju mest ord. Belsutet är ju just riktad mot kyrkans rum och slår mot gudstjänsten och den kristna tron. Riksantikvarieämbetet lär inte få det lätt i framtiden när de ska hävda pietet och respekt för kyrkorummets historia och tradition när församlingar för gudstjänstfirarnas skull vill göra förändringar...

Förtroende för troende

Deltog häromdagen i ett seminarium om religionsdialog, religionsteologi och religionsmöte. Intressant och lärorikt. I mötet med människor av annan övertygelse och tro är det viktigt med ömsesidigt förtroende. Jag vet av egen erfarenhet att för troende är förtroende av avgörande betydelse.

Av debatterna den senaste tiden att döma är det långt ifrån alla som har förtroende för troende. De tycks mena att vi som utövar religion inte har visat oss förtroende värda. Och att vår religion är så dum och avskyvärd att knappast något försonande drag finns. Argumentationen bygger så gott som alltid på de sämsta exemplen, dessutom tillspetsade och otillbörligt vinklade, och sådana avvikelser används som om de vore representativa. Hur kan tänkande människor med gott samvete föra debatten på det sättet? Är det för att de funnit motsvarande dumheter från debattörer inifrån kyrkor och trossamfund? Lika för lika? Tand för tand? Ljuger Du så ljuger jag? Förekommer sådant måste vi säga ifrån åt alla håll!

Fiendebilderna konstrueras medvetet för att misskreditera de andra och deras övertygelser. Sådant ska vi INTE tolerera! Säg emot! För samtalets skull.

Boknörd och läsare

Oj, oj, oj så detta med böcker kan engagera. Här finns en test som kan ge en ledtråd till vilken plats boken och läsning har i Ditt liv. Kolla Din egen bokhylla. Hur många böcker tar Du med på semestern? Och läser Du dem verkligen? Släng blygseln och testa Dig!

Religionsfobin spänner musklerna

Rektorsdebatten i Lund har efterdyningar. Efter alla möjliga inlägg i olika riktningar summerar medarbetaren på Sydsvenskans kulturredaktion Andreas Ekström diskussionen i ett inlägg om Kristofoberna och religionen. Elisabeth Gerle svarade den 28/10 i Sydsvenskan.

I artikeln försvarar han huvudsakligen de religionskritiska inläggen, eller åtminstone, kritikernas rätt att ifrågasätta religionen hos den som söker makt. För då är privata religiösa uppfattningar inte längre privata, hävdar Ekström. Hans utgångspunkt är att religion tillhör den privata sfären och när den går utanför den begränsningen är det tydligen fritt fram.

Hans artikel är värd att läsa som ett exempel på hur religionskritiken komprimerar 2000 års historia i några meningar och därmed tycks mena att man sagt något väsentligt om religionens sanna väsen. Så här skriver Ekström:
Vi som blir kallade kristofober anses alltså vara rädda för kristendomen – och visst är vi det. Vi talar här om den religion som i dag i olika fria tolkningar används som kontrollmedel mot våldtagna som önskar sig en abort, som förhindrar bruket av preventivmedel i överbefolkade områden, som i västerländska skolstyrelser röstar bort vetenskap till förmån för amsagor om jordens tillkomst. Samtidigt, i Sverige, har vi ledande politiker som kallar sig kreationister. Vi har kyrkor som arbetar intensivt för att stoppa samkönade att gifta sig med varandra, och därmed vill förbjuda lika rättigheter för människor baserat på sexuell läggning. Vi har rekordmånga skattefinansierade religiösa friskolor där man gärna sätter sig över både lag och läroplan.

Att religion i största allmänhet skulle vara ett kontrollmedel mot våldtagnas behov av abort kan man ju avvisa som raljant och byggt på enstaka exempel från länder med extremt stark antiabortlagstiftning. Vilken relevans det har i svensk kontext kan man verkligen fråga sig.

I striden om preventivmedel är det många religiösa samfund som har en helt annan ståndpunkt än den som här refereras. Men visst är alliansen mellan Islam, Vatikanen och andra krafter ett hinder. Att det även i dessa religioner finns en utbredd pragmatism kan man dock inte heller blunda för.

Kreationismen som hot är så överdrivet att det inte kan tas på allvar. De västerländska skolstyrelser som faller undan har ju själva ett politiskt ansvar. Men det är behändigt och bekvämt att skylla på religionen.

Och möjligen kan det finnas något samfund som utifrån möjligheten till samkönat äktenskap vill förbjuda lika rättigheter baserat på sexuell läggning, men jag har inte från något trossamfund hört sådan argumentation. De flesta samfund har inga invändningar alls mot samkönad vigsel i samhällets regi och de bekämpar inte lika rättigheter. Det jag uppfattat att man har svårt för är att lagstiftaren vill ändra innebörden i ordet äktenskap. Om man har en sakramental syn på äktenskapet mellan man och kvinna blir det inte så enkelt att skifta fot. Är det att vara mot lika rättigheter? Den debatten bör Ekström ta med konkreta samfund.

Ekström fortsätter: Det är vanligt att tala om religionens förbrytelser i imperfekt. Korståg, säger man, och viftar bort inkvisitionerna till en brynjeklingande medeltid.
Men förbrytelserna sker i dag. De avgörande konflikterna med vetenskapen, de utspelar sig nu.
Det finns alltså fullkomligt rationella skäl att vara rädd för alla religioner med politiska och/eller vetenskapliga anspråk. Förföljd som förespråkare för en sekulariserad offentlighet har man blivit i alla tider.

Om Ekström använde samma argumentationsteknik men gav sig på politik eller politiska ideologier istället för religion skulle han utan ansträngning ha visat att politik är så farligt för människors chans att överleva att den borde förbjudas. Och så kunde man räkna upp förintelsen och nazismen, kommunismen, socialismen och Stalin- och Maotidens terror. Man kunde plocka fram folkmord i Afrika och Latinamerika. Alla krig om territorier och makt icke att förglömma. Och politikens framdrivande av militarism och extremt farlig vapenteknologi som gör hela jordens undergång mer än möjlig. Och politiken som tillåter växthuseffekten genom stöd till industri och bilism etc. Nej, politik är så farligt att ska sådant alls finnas så hör det hemma i privatlivet...

Varför kan man då säga sådant om religion utan att darra på rösten? Från min horisont är nog detta med religionsfobi som förklaring inte så avlägset ändå. En religionsfobi som spänner musklerna. Varför fobi? Eftersom allt är målat i svart och vitt, inte en enda försonande tanke finns. Det är fundamentalismens argumentation Ekström anammat. Det goda sekulära står mot det onda religiösa. Hos honom finns (i denna artikel åtminstone) ingen balanserande tanke beträffande vilken omfattande solidaritetsgärning religionens folk utför. Ingen insikt i vad goda normer och värderingar kan betyda för ett samhälle. Ingen känsla för religionen, kyrkan och tron som inspirationskälla för kultur som musik eller litteratur. Ingen förståelse för kyrkan/religionen som idédrivare och vetenskapsförvaltare. Inget värde. Bortkastat. Min slutsats: Ekströms argumentation är så ensidigt och tanklöst antireligiös att den inte kan tas på allvar. Men läs gärna vad han skriver och tänk själv...

Sammanträdet inställt

När ordförandeklubbans trä
slår mot bordets yta
är smällen intensiv
och efterklangen kort.

Ärendelistan har varit lång
som en gammaldags syndakatalog.
Efter träget debatterande
har alla ärenden fulländats med ett beslut.
Rivningen av skolhuset,
ett gammalt församlingshem
vållar strid.
Ordföranden stretar emot
fast de flesta vill riva.
Huset är betalt
och kostar bara uppvärmningen,
sa ordföranden.
I huset kunde rockgrupper öva
och bibelstudiegrupper förkovra sig.
Inget hjälper.
För att inte behöva reservera sig
till protokollet byts ett rivningsja
mot en bollplan åt ungdomarna.
Får inte huset stå kvar måste vi
åtminstone ge dem en riktig plan
för volleyboll och basket,
hade ordföranden summerat.

Sammanträdet ägde rum
för många år sedan.
Huset är rivet.

Bollplanen blev aldrig av.
På gräsmattan vajar vårligen
några vilsna pingstliljor.
Det är inte så dåligt det.

Men de underlättar inte bollspel.
I mötesvärldens inneboende logik
förutsatte detta sammanträde
tidigare möten som i sin tur
berodde på andra sammankomster.
Några lovade att göra si
och andra förband sig att hålla med.
Partiet så och partiet så
talade om ditt och datt
men allt var redan bestämt.

Tänk om mönstret brutits.
Vad nytt hade då inte kunnat hända.
Fler än teologer har lekt med tanken
att ställa in gudstjänster
för att skapa ny förväntan
och öka längtan.

Djärvare ändå vore att
i dessa nedskärningstider
spara in ett antal sammanträden.
Det verkligt heliga.
Nog är det ledsamt och sorgligt
att somliga får leva kyrkans liv
mest i sammanträdets form.
Den klyfta som gapat
mellan sammanträdande och gudstjänstfirande
skulle upphöra.

60-talet uppfann sammanträdesgudstjänsten.
I denna återvändsgränd
leddes gudstjänsten med klubba.
Gudstjänstordningen blev en föredragningslista.
Det tänkandet har smittat många.
Bocka av punkt ett och två och tre och...
först därefter blir det lovsång.
Inte mycket passningar
och bollspel där inte
som i en levande gudstjänst.

Tryggare att vara där det
mest finns punkter och listor
tänker de som har sitt kyrkliga liv
i sammanträdesverksamheten
den stora tunga grenen på trädet.

Varför inte pröva en annan väg?
Sammanträdet inställt!
Gudstjänst firas!

Blogg mot strömmen

En blogg gör ingen virtuell verklighet.
Här på bloggen kan vi skriva hur mycket som helst utan att egentligen relatera till någon eller något. Eller tvärt om. Förresten, visst var det Ekumenikutskottets ordförande Eskil Jinnegård som i en kyrkomötesdebatt för länge sedan sa: Ordförande! I denna fråga har det sedan förra året inte hänt någonting. Snarare tvärt om...

En blogg är den försvunna dagboken.
Nu kan man ju skriva allt möjligt personligt och göra det offentligt. Och då behövs snart inte dagboken av papper. Gränserna mellan det offentliga och privata har blivit ordentligt tilltufsade av blogg, facebook och andra nätaktiviteter.

En blogg innehåller ord, men har de en mening?
Ibland undrar jag. Enskilda meningar kan ha syfte och mål och därmed ett meningsfullt innehåll. Man debatterar och står i. Ibland så mycket och invecklat att orden slår knut på sig själva. I det större perspektivet är bloggen ett fiskstim där några ledarfiskar får stimmet (drevet, flocken, tyckandet) att byta riktning och simma gemensamt. Vilken mening har de det enskilda inlägget annat än att vara bloggarens inneboende obändiga behov av att formulera ord och skriva? Någon mening kanske för de 25-30 uthålliga som läser just dessa ord...

Men mot strömmen vill jag simma, ty det är och blir alltmera nödvändigt.

Himmelens förgård

Grundtvigs psalmdiktning har betytt fantastiskt mycket inte bara i Danmark. Även i Sverige har hans ord fått stor betydelse. Ps 56 i Svenska kyrkans psalmbok (den ekumeniska delen) har några verser:
Huset som kallas Herrens hus
bör vi dock älska och ära
såsom en fristad, varm och ljus,
ja, såsom hemmet, det kära.
Härliga ting förkunnas där.
Himmelens förgård kyrkan är,
där vill vår Herre oss möta.

Dit har med bön om hjälp vi gått,
sökande ledning i ordet.
Där har till kropp och själ vi fått
kraft vid det heliga bordet.
Där fick vi dopets bad en gång.
Där har vårt hjärta lyfts i sång
såsom en fågel mot höjden.

Via Karin Långström Vinges inlägg 2005 hittar jag nu fram till Kerstin Ekmans artikel i Dagens Nyheter om heliga rum. Fortfarande läsvärd, ännu spänstig och utmanande. Här hittar Du hela den förläsning som artikeln är en förkortad version av. Och här finner Du alla föredragen från konferensen Att utforska rummet, 11-14/8 2005 i Lund.

Ekman skriver bland mycket annat: Ofantligt mycket längre har människor levt i en värld skapad av Gud eller gudar. I en sådan värld skiljs vissa områden ut. Inom dem har människor möjlighet att stiga in och vara i gudomlig rumstid. Där löper inte tiden i en rak bana ut i intigheten utan går runt mot återkomst och förnyelse. Rummen som helgats åt sådan tid är separerade från sin formlösa och föränderliga omgivning. Härinne gestaltas skapelsen: kosmos blir till innanför kaos.

Att kunna urskilja ett rum som för vissa människor ännu är heligt är en fråga om inlärning. Man lär sig genom att få världen berättad för sig som ett sammanhängande och skapat kosmos. Om man tidigt har fått gå in i de rum där kosmos återskapas, kan man urskilja dem utan skyltar och påpekanden.Har man aldrig hört talas om detta befinner man sig i kyrkorummet på en plats likvärdig med Icas stormarknad eller vårdcentralen. I den senare brukar de köande i alla fall vara något dämpade. I en Roslagskyrka nära oss kan man i väntan på att sommarkonserten ska börja få lyssna till obesvärade utläggningar om olika grilloljors företräden. Det tjoas åt bekanta och man talar om att gräsklipparn lagt av och att man ryckt strömming och fått upp en hink full. Det är gemytligt.

Likaså är detta sista en spegling av mångas förhållningsätt till kyrka och tro: alldagligt och ganska ytligt. Det som angår oss på djupet, där livet står på spel, förvisas från våra liv till den dag då vi chockartat måste konfronteras med ändlighet, förlust och tomhet... Att det finns en plats, ett rum, där ljuset från det heliga lyser, är då oändligt mycket värt.

Ifrågasatt helighet

Deep edition har länkat till den här bloggen med anledning av texter om Angtorias rockvideo och kyrkorummet. Deep edition skriver:

Via Emmanuel hittar jag storyn om hur gruppen Angtoria spelat in en video i Njurunda kyrka och då tagit bilder där de står på altaret. Självklart har ett gäng svartrockar i kyrkan upprörts av det och kyrkoherden försöker klara sitt eget skinn.

Jag blir onekligen ledsen för en sån extremt idiotisk bild som en del kristna än en gång visar av sin tro. Även om jag inte längre tror, även om jag inte längre antagligen anses ha rätten att uttala mig om inomkyrkliga frågor så blir jag fundersam över hur människor som tror på Gud kan välja att förminska gudomligheten och heligheten till att ligga i ett altare. Det sakrosankta är inte i sten, Gud blir inte kränkt av vad en människa väljer att göra - om det är så är Gud inte större än oss. Prästen Lars B Stenström och hans blogg “stillsam” öser ur sig diverse texter om hur kyrkorummet ska användas - men berör inte själva huvudfrågan: är faktiskt kyrkorummet viktigare än Gud?

Hur huvudfrågan kunde bli om kyrkorummet är viktigare än Gud förstår jag inte riktigt. Det är Deep editions egen problemformulering. Intressant naturligtvis, men varför kyrkorummet skulle stå i motsats till Gud förklaras inte.

Mina tankar har gällt kyrkorummet som en plats annorlunda än andra och föremålen som laddade av det möte med Gud som sker där. Jag menar bestämt att vi behöver platser som värnas och vördas, där vi inte beter oss som om det vore en gymnastiksal eller en krog vilken som helst. Att föremål är något mer än tyg och sten behöver vi inte debattera. Svenska flaggan är inte en näsduk eller en dörrmatta. Och ett altare är inte ett matsalsbord vilket som helst. Vi avskiljer ting för att de ska göra tjänst för höga syften, till exempel för landet eller för Gud.

Styrkan i deep editions avståndstagande får mig att bli tveksam. Vad handlar det egentligen om? Jag blir äcklad av den oerhörda inskränkthet som visar sig i den kritik som drivs mot Njurundas val att låta ett band spela in videon i kyrkan och den inskränkta syn på helighet som visar sig, skriver deep edition.

Att bli upprörd, så som jag blir, när någon stövlar upp på ett invigt Guds altare är inte att förminska Guds helighet. Gud är redan förtrampad och förtryckt, misshandlad och korsfäst. Men det betyder inte att allt går an. Att vi inte ska bry oss. Och att försvara ett kyrkorums helgd kan mycket väl samspela med att försvara människors värde och värdighet.

Det heliga får oss att bäva

Ord som helig och heligt har alldeles uppenbart olka innebörder och betydelser, beroende på egen livsåskådning och erfarenhet. Helig är endast Gud, säger katolske biskopen Anders Arborelius i boken Helighet (Bokhandeln Arken 2001). Men eftersom den helige stigit in i tiden och historien finns det heliga även här. I människan finns helighet, på platser där Gud uppenbarar sig finns det heliga och helighet.

Vi människor tycks ständigt sysselsatta med att profanera det heliga, att släcka de heliga eldarna. Att erövra Guds domän och göra anspråk på den för oss själva. Så blir vi stående där med livet sönderplockat i beståndsdelar och helheten, heligheten, har undflytt oss. Vi ser den inte, vi förlorar alltmer vårt sensorium för det heliga. Men längtan finns ändå hos många. Mystiken öppnar för det vi annars stängt för.

Harold Kushner, rabbinen och författaren skriver om människan som erövrar de heliga platserna, som inte kan låta dem vara. I boken Vem behöver Gud (Natur & Kultur) skriver Kushner: År 1917 skrev den tyske teologen Rudolph Otto sitt klassiska verk Das Heilige, som fortfarande, mer än sjuttio år senare, är den bästa introduktionen till ämnet. Han hävdar att mötet med det heliga har en överväldigande, nästan skrämmande aspekt. Det är att möta en verklighet som är så mycket större än oss själva att vi känner oss små i jämförelse med den, inte därför att vi faktiskt är små utan för att det heliga är så stort att vi aldrig varit med om något liknande...

I ett århundrade som uppmuntrar oss att använda datorer och gör det svårt att skriva eller läsa poesi är det lätt att släcka de heliga eldar som underhållits i hundra generationer. Det är så lätt att avfärda religionen som en rest av barnsligt beroende och medeltida okunnighet. Men om vi gör det, vem skall då lära oss bäva? Vi kommer att gå till skräckfilmer och berättelser om det övernaturliga utan att någonsin förstå varför vi behöver dem. Var skall vi finna den trygghet vi behöver för att inte förtvivla när vi råkar ut för ett problem vi inte kan lösa? När de heliga eldarna är släckta, vad skall då lysa vår väg till mötet med den i vars närvaro vi kommer till insikt om vår egen potentiella storhet och vårt yttersta medvetande om att vara skapade varelser.

Jag för min del behöver det heliga. Det ger mig en insikt om det också finns en värdenas hierarki. Det finns något inför vilket jag stillnar och böjer mig. Även om Gud är mig mänskligt nära är det ändå inte jag som förfogar över Gud och Guds vilja. Och det mest vardagligt enkla och triviala kan bli lysande och viktigt därför att Gud är här! Därför närmar jag mig det heliga med vördnad, bävan och öppenhet...

Eftersom jag tvingats tänka i delvis nya banor har jag tagit intryck av rabbinens böcker. Därför har jag också citerat Harold Kushner i tidigare inlägg: Vem vill ha ett gammalt arv?

Tjänst i heligt rum

Carl Henrik Martling, flitig författare, har i många böcker skrivit om gudstjänst och gudstjänstens rum. I boken för kyrkvärdar och andra som har fått uppgifter i kyrkorummet, Tjänst i heligt rum, Verbum, skriver han om altarets klädnad några ord jag inte kan undanhålla er:

Även mellan gudstjänsterna skall altaret tjäna förkunnelsen genom att ge uttryck åt en tyst förväntan på att Herrens bord på nytt skall dukas. Den förkunnelsen fördunklas, om altaret främst ger intryck av bokdisk, belamrat med stora biblar, handböcker och missalen, av blomsterutställningar eller av reklambord för någon stearinljusfirma. I detta avseende är en ny medvetenhet på väg som strävar efter att pryda altaret med kärlek och samtidigt med omsorg och eftertanke, så att altaret får medverka i hela kyrkorummets förkunnelsefunktion...Eftersom altaret symboliskt tolkas som Kristus själv blir altardukarna enligt traditionen symbolen för Jesu svepning.

Avskaffa traditioner med kyrklig koppling?

Traditioner uppstår och...försvinner? Det är tryck på att ompröva och ställa in firande och upprätthållande av traditioner som på minsta vis kan ha med tro och religion att göra. Störta det gamla i gruset...eller hur det nu var. Skolavslutningar i kyrkan tillhör det kampen står om. Gudstjänsten vid riksdagens öppnande en annan. Många exempel kan ges.

Särskilt "borgerliga" alternativ till kristna traditioner gör sig allt mer gällande. Välkommen till livet fest istället för dop. Avskaffad advent och ifrågasatt luciafirande som kanske kunde bytas mot en vinterfest?

Nu har en händelse på en förskola gjort fenomenet aktuellt igen. I Borås tidning läser man:
En förskola i Mark ville avskaffa födelsedags- och luciafirande av hänsyn till familjer som inte firar dessa högtider.
Övriga föräldrar är upprörda trots att beslutet senare drogs tillbaka.
– Vi vill att kommunen sätter stopp för omvänd diskriminering, säger de.
Mark. Idén framfördes på ett föräldramöte nyligen och BT:s uppgiftslämnare uppfattade att personalen redan hade beslutat att ändra rutinerna.
– Det blev alldeles tyst efter beskedet. Ingen förälder orkade säga något, alla var upprörda och förvånade, berättar de.

Efteråt kom ilskan. Föräldrar accepterar inte att inställningen hos ett fåtal familjer ska leda till att alla förskolebarn går miste om lucia- och födelsedagsfirande som ger uppskattad guldkant i vardagen.

Efter att hård kritik framförts till både skolpersonalen och tjänstemän i skolförvaltningen har beslutet dragits tillbaka.

För den som vill veta mer om traditioner kan jag som en första introduktion rekommendera Martin Modéus bok Tradition och liv. Utan tradition och annorlunda dagar och ämnen att fira och högtidlighålla kan vi knappast leva ett rikt liv.

Om dialogen med muslimerna

Muslimsk-kristna dialoger har framtiden för sig. Följande meddelande kan man hitta hos Kyrkornas världsråd:

The World Council of Churches (WCC), together with a number of Christian world communions, the World Evangelical Alliance (WEA) and the Roman Catholic Church are expecting some 50 church leaders and experts on Christian-Muslim dialogue to attend a consultation from 18 to 20 October in Chavannes-de-Bogis, outside Geneva, Switzerland.

The aim of the consultation is to provide a space for churches and communions to share their initiatives and theological resources for engaging with Muslims, and to identify substantial issues for Christian theology in relation to Christian-Muslim dialogue.

Among the expected outcomes of the consultation is to consider ways to articulate a Christian theological understanding of dialogue with Islam and identify theological issues that are pertinent to Christian self-understanding in relation to Islam. To achieve this, the consultation will consider input from different Christians traditions and from the experience of churches in different parts of the world, including Asia, Africa, Europe and the Middle East.

Catholicos Aram I, head of the Armenian Apostolic Church (See of Cilicia), will be the key-note speaker at the consultation. Already as moderator of the WCC Central Committee from 1991 to 2006, Aram I gave considerable leadership to the Council's work on interreligious dialogue and coooperation.

Inget får förekomma som strider mot kyrkans tro, bekännelse och lära

I inledningen till Kyrkoordningens tionde avdelning om Kyrkobyggnader skrivs:

Sedan tidig kristen tid har församlingarna rest särskilda byggnader som samlingsplatser för de gemensamma gudstjänsterna. Dessa byggnader gavs namnet kyrka, samma namn som används om det folk som samlades där. Ordet kommer från grekiskans kyriake som betyder "det som hör Herren till".

Kyrkans erfarenhet visar att det behövs särskilda kyrkorum, avskilda för att tjäna församlingens gudstjänstliv, även om det inte är nödvändigt med särskilda lokaler för att Guds folk skall kunna samlas till gudstjänst. De helgade kyrkorummen är över hela landet tecken på Guds närvaro. De är för många förknippade med avgörande skeenden i livet. De rymmer mycket av en bygds identitet och är en del av det offentliga rummet. Kyrkorummet behöver vara tillgängligt för alla som söker sig till det. Eftersom det är avskilt för sitt särskilda ändamål skall där inte förekomma något som strider mot kyrkans tro, bekännelse och lära eller i övrigt kränker kyrkorummets helgd...

Kyrkoordningen öppnar inte för ett slarvigt och vanvördigt bruk av kyrkorummet. Nog om detta. Mer behöver inte sägas.

Försvara kyrkorummet!

I ett slag, efter rockvideon i kyrkorummet, blev det oändligt mycket svårare att försöka lära barn (och vuxna) att kyrkorummet är ett speciellt rum där vi möter trons värld och det heliga på ett särskilt sätt. Att lära ut hur tystnad och bön där har särskild hemortsrätt. Att föremålen inte bara är tomma symboler utan påtagliga uttryck för Guds närvaro och närhet.

Vad ska vi nu säga när någon använder altaret som bokhylla, avlastningsplats för kläder eller annat? Vi ska naturligtvis fortsätta att hävda altarets plats och ställning! Där människans värde stod fast genom Jesu offergärning och seger över synd och ondska! Signal och centrum i vår gudstjänst - och därför fredat.

Varje gång någon devalverar kyrkorummet och gör det till en allmänning där till och med hädelse och gudsuppror får ta över - så återverkar det på alla andra kyrkorum. Kyrkans rum måste försvaras som sakralt rum, platsen för församlingens möte med det heliga och med Gud!

Rockvideo som kränker kyrkorummets helgd

När en rockmusiker står på ett altare i en kyrka med stövlarna på - hur tänker man då? Om han står där som en i ett band som tagit hela kyrkans kor i besittning och spelar rockmusik undrar man vad skälet är. Är det en kristen rockgrupp som förkunnar evangeliet? Är det ett oratorium som berättar om Jesu lidande och död? Nej, här får man ett ett metallrockens avståndstagande från kyrka och tro med ett sexuellt övergrepp på ett barn som spiken man hängt sin rockvideo på. Gruppen som spelar har uppmärksammats i Sundsvalls Tidning och i Dagen. Flera bloggare har kommenterat bandet Angtorias rockvideo och inspelningen i Njurunda kyrka. Kyrkoherde Olof Lönneborg har egendomligt nog försökt släta över och försvara inspelningen. Det var dumt och han borde medge misstaget! 

Det finns mycket att förvånas över. Att stå på ett invigt altare med stövlarna på är ett grovt övertramp. Blasfemiskt naturligtvis eftersom altaret är tecknet för och symbolen som tydliggör att Gud är i sitt heliga tempel, i sin kyrka. Altarbordet står också för Jesus, den korsfäste. De fem konsekrationskorsen i altarskivorna är ett uttryck för det. Sådant beteende kan man inte, ska man inte, tolerera eller försvara. Rocklåten handlar om ett sexuellt övergrepp och i videon framgår att det är en präst som förför. Om rocklåten skall vara en protest mot sexuella övergrepp som begåtts inom den kristna kyrkan så förtas det intrycket av sättet man behandlar kyrkorummet. 

Texten kan man hitta på nätet. Den är inte ett tydligt uttryck för protest mot övergrepp utan lika mycket ett angrepp på kyrkans tro och ett avståndstagande från Gud och det heliga. Här ett utdrag: Let his holy choirs sing in sodomy, praise be! Surrender your body and soul unto him Demoralize me! Delar av texten sjungs av en kyrkokör i kåpor på en orgelläktare och med ögonbindlar. Övertydligt visar man att kören (församlingen, kyrkfolket) inte ser, inte det onda som sker. So he crept into my room Whispered my name, took my innocence away I'm only five, a perverts concubine God has a plan for us all.

Gud blir själv delaktig i det som man ska förstå är prästens övergrepp. Gud blir ansvarig eftersom det blir en del i Guds plan. Ja, det blir till slut Guds egen hand som gör ogärningar. I've been touched by the hand of god My sordid tale, his lies are blasphemy... Och videon bör man se. Den hittar man på Angtorias hemsida. 

Hur duktiga att spela gänget är, och hur uppmärksammat bandet än är på väg att bli, så borde man inte upplåtit en kyrka för den här inspelningen. Det är nämligen ett brott (strider helt) mot kyrkoordningen 41 kapitlet §3: En kyrka får upplåtas för andra ändamål än de som avses i 1 och 2 § bara (gudstjänster, biskopliga ämbetshandlingar, kyrkliga handlingar - min kommentar) om det kan antas att kyrkorummet och dess inventarier kommer att behandlas med pietet och aktsamhet. Den får inte upplåtas för något ändamål som kränker kyrkorummets helgd. I svart på vitt står att sådant här INTE får förekomma. Och det enkla testet är väl: kan Du tänka Dig att Din hemkyrka användes på detta sätt?

Läsandets nöje

Nobelpriset i litteratur i all ära. Ännu är inte högarna på nattduksbordet och på fönsterbrädor och bord genomlästa. så den gode Jean-Marie Gustave Le Clézio får vänta (för min del alltså) ännu en tid. Språket luras, Le Clézio lär inte behöva vänta. Det är jag som ska dröja. Men bokhandlarna lär ändå få bråda tider att plocka fram och beställa hem.

Här Njuter jag istället av andra böcker: Falling Man av Don DeLillo, publicerad av Scribner, Gotländskt och kyrkligt, Festskrift till Ove Lundin, utgiven på Artos, Rummet inom dig, Klostervisdom för vardagslivet, utgiven på Libris, Pingströrelsen i 2 band, även dessa är utgivna av Libris och Göran Bergstrands Inte bara Knutby, Drömmen om det fulllkomliga som Natur och Kultur givit ut.

Som om det inte räckte läser jag om Jesper Swedberg Levernesbeskrivning och Haquin Spegel Guds verk och vila, böcker som för länge sedan blev utgivna i Natur och Kulturs klassikerserie.

När jag tänker efter är läsandet en process där avbrott och andra intryck blandas upp med inmundigandet av en bestämd bok, eller en hel hoper. Att upplevelsen och tankarna därför färgas av mycket annat än det som författaren avsett är en självklarhet. Sträckläsning är ett sällsynt nöje, men alltför sällan har jag unnat mig den. Därför har de många påbörjade böckerna blivit mitt sätt. Men därtill läggs arbetsliv och fritid, radio och television samt tidningar och tidskrifter i mängd. Rörigt måhända, men vitaliserande också. Jag läser alltså finns jag!

Grödor och gåvor

Utanför är det höst. Kastanjen protesterar mot blötan och kylan med lysande gula färger. Marken får en gyllene matta. Det är ännu inte bara mull och spretiga grenverk. I kyrkan Tacksägelsedag. En påminnelse om att det finns så mycket att tacka för. Människor som gått före. Livet. Grödor och gåvor...

Vigselrätten ifrågasatt

Vigselrätten har blivit en allt hetare fråga. Och det långt innan Sverige som land genom sitt parlament beslutat hur det ska vara. Oppositionen gör nu sitt drag för att försöka ta initiativet. Egendomligt nog har redan kyrkorna blivit bovar (eftersom flera vill undvika att stå för den legala delen av samkönad vigsel) trots att samhället ännu inte beslutat sig för hur det ska vara i framtiden!

Frikyrkosamfunden blir mer övertygade om att det enda rätta för dem är att avstå vigselrätten. Dagen skriver: Kyrkornas vigselrätt är en het fråga just nu. Många verkar luta åt ett avskaffande av vigselrätten som en lösning på många problem. -Staten bör sköta sitt och kyrkan sitt, säger Göran Zettergren, missionsföreståndare för Svenska missionskyrkan.

Och i en ledare kommenterar tidningen:Debatten kring äktenskapets framtida utformning tränger djupare in än aldrig så många laddade diskussioner om skattenivåer. Äktenskapet mellan man och kvinna har tusenårig tradition bakom sig och ändras inte i en handvändning utan att det får konsekvenser för den framtida kulturen. Här handlar det om både historia, religion och kultur, liksom om hur äktenskapet alltid har förknippats med familjebildning och barn.För många i den kristna kyrkan är äktenskapet i den här betydelsen instiftat av Gud, en uppfattning som också delas inom de stora världsreligionerna. I en överväldigande majoritet av länderna är äktenskapet exklusivt för man och kvinna.

Även Svenska kyrkan säger i sin handbok just det att äktenskapet är instiftat av Gud. Ska man ändra det behöver man en god teologisk begrundning. Enligt min mening saknas den allsidiga genomlysningen fortfarande, trots att man givit ut dokumentation och en omfattande bok i ämnet.

Historieskrivningen får en ny betydelse när man läser Oloph Bexell i SvD: När den kyrkliga vigseln gjordes obligatorisk genom 1734 års lag var Sverige ett religiöst enhetssamhälle. Det var naturligt att lagstiftaren överlämnade frågan om äktenskaps ingående till kyrkan.

Monopolet på vigselrätten fungerade fram till 1873, då staten som en konsekvens av ny lagstiftning delegerade den också till så kallade ”främmande trossamfund”.

År 1915 infördes ordningen med borgerlig vigsel för dem som önskade en vigselakt fri från religiösa inslag. Urholkningen av den kyrkliga vigseln har därefter påskyndats genom det utbredda samboendet och, under senare år, genom infö­rande av registrerat partnerskap.

Allt tydligare blir att det inte handlar om lika rättigheter för homo- och heterosexuella. Lika rättigheter har man redan. Nu gäller det att omdefiniera ett gammalt ord och besluta om att det skall få en ny betydelse. Och jag tycker att Oloph Bexell har rätt när han hävdar: Dagens komplicerade mönster av olika samlevnadsformer och familjebildningar motiverar en uppstramning av formerna för att ingå äktenskap.

Det kan alltså ske genom införande av en civil ordning för alla som önskar få sina relationer betraktade som äktenskap (eller vilket begrepp man nu vill använda) och som vill bli omgivna av det rättsliga skydd som idag tillförsäkras det formella äktenskapet.

Det rimliga är att lagstiftningen endast erkänner en enda form för att ingå äktenskap, nämligen en enkel registrering, inför statlig myndighet.

Den kyrkliga opinionen är inte entydig, långt därifrån. Men det är en betydande och växande (!) grupp som anser att det enda rätta är att staten återkallar sin delegation av vigselrätten. Då återstår för trossamfunden den andligt och religiöst motiverade akten för den som inte först eftersträvar legaliseringen av sin samlevnad utan som faktiskt verkligen längtar efter och vill ha bön och välsignelse.

Men frågan är ännu inte avgjord. Och DU har väl också en åsikt?

Fler kristna bör ha offentliga uppdrag

En gång i tiden, osäkert när, ansågs att den troende människan hade tillgångar och dygder som gjorde henne attraktiv för offentliga uppdrag. Pålitlighet och sannfärdighet, ja till och med det misstänkta ordet rättfärdighet (inte detsamma som att vara uppblåst eller förmäten) kunde utmärka en sådan trons människa. Dessutom har man haft träning i att hantera ord genom att skriva och tala, att leda, att ta ansvar för organisationer, ekonomi och personal. Man har byggt hus, hanterat kriser och levt i parlamentarism och i demokratiska system.

I diskussionen om rektorsutnämningen i Lund har knappast den argumentering hörts. Fastmer har man nöjt sig med att antingen motsätta sig rektorn för hans tro eller att för hans räkning åberopa rätten att bli likabehandlad.

Trons människor är marginaliserade. Huvudinjen i vårt samhälle är nog att det är en negativ faktor att vara aktivt troende. Statens utnämningspolitik ger syn för sägen. Landshövding Frebran i Örebro är ett av de sällsynta undantagen (Eliasson i Karlstad ett annat) som bekräftar regeln.

Nog hade ganska många kyrkliga och frikyrkliga personer haft meriter att kunna komma ifråga. Möjligen hade de haft chans om de arbetat i partiapparater eller i offentlig förvaltning. Men Sören Ekström som var generalsekreterare för Svenska kyrkan hade gott kunnat få bli landshövding. Meriterna hade han (och partiengagemang därtill). Och många präster hade, om de bara fått, kunnat göra betydande insatser som svenska diplomater till exempel som ambassadörer eller kulturattachéer.

Så alla som ansvarar för rekryteringar till offentliga uppdrag. Tänk på att det även i kyrkor och samfund finns utomordentligt goda krafter som kan tas i anspråk för det allmänna bästa!

Troende universitetsrektor misstänkt

Att pröva hjärtan och njurar har jag för mig att det kallades förr när man blev genomlyst och kritiskt granskad. Åtminstone Gud gjorde en sådan genomlysande utvärdering enligt Psaltaren 7:10: Ty han som prövar hjärtan och njurar, han är en rättfärdig Gud.

I Lund har Per Eriksson, som tillhör en frikyrkoförsamling inom EFK, utnämnts till ny rektor för Lunds universitet efter prästen och etikern Göran Bexell. Utnämningen har vållat debatt. Några naturvetenskapare har invänt mot utnämningen och bland annat ifrågasatt hans samfundstillhörighet. Den kristna tron blir ett hinder eftersom frikyrkor tror på Guds ord och där finns människor som Åke Green med konstiga åsikter, har man hävdat bl a i Dagen.

Styrelseordföranden Allan Larsson bemöter invändningar både vad gäller om rätt kandidat till sist föreslagits och synpunkter beträffande Per Erikssons tro och samfundstillhörighet.

Allan Larsson skriver: I något debattinlägg har styrelsens beslut ifrågasatts med argumentet att Per Eriksson tillhör en frikyrklig församling. På det vill jag bara svara att det råder religionsfrihet. Det viktiga är att han stöder universitets grundläggande värden och strategi, vilket han i intervjuer tydligt visat att han gör.

Själv besvarar Per Eriksson invändningarna genom ett öppet brev (från Kyoto) på universitets hemsida. Tidningen Dagen har påpassligt återgivit hans svar (utan att länka till det) . Och Brygubben har kommenterat. Så här skriver Per Eriksson:
Med anledning av den diskussion som föreligger om mina värderingar och även om min kristna tro vill jag göra följande förtydligande:

Jag har den kritiskt vetenskapliga grundsynen, delar till fullo de formulerade värderingarna i den strategiska planen för Lunds universitet, bl.a. likabehandlig av alla, tror på värdet av religionsfrihet och är själv kristen och medlem i Hyllie Park kyrkan, en frikyrka i Malmö ansluten till Evangeliska frikyrkan.

När det gäller specifika frågeställningar som diskuterats som min inställning till homosexuella och stamcellsforskning så vill jag hänvisa både till värderingar uttryckta i den strategiska planen och min egen positiva erfarenhet av kvalificerade medarbetare med annan sexuell läggning än min egen. När det gäller de etiska problem som kan uppkomma inom forskningen, bl.a. för stamcellsforskning, så prövas denna forskning av en särskild myndighet, Etikprövningsnämnden, i enlighet med den lagstiftning som gäller på området. Nämndens utslag är vägledande för mig liksom för alla forskare, forskningsfinansiärer och universitetsledare...

Tänk så det kan bli. Man kan få ha nästan vilka uppfattningar som helst bara man inte är kristen. Toleransen är bekymmersamt låg i delar av vetenskapssamhället. Och som Allan Larsson skriver - det råder religionsfrihet. Livsåskådningshumanisterna var nyligen beredda att avskaffa religionsfriheten eftersom ingen egen rättighetslag behövdes på området. Här får vi ännu ett exempel på att en sådan lag både är viktig och helt nödvändig.

Blöta änglar

Citat ur en ny predikan på ordrik

Idag har regnet öst ner
och det är inte utan att jag undrar
om Ni som kommit hit är sura…
Njae, inte sura kanske,
men våta eller genomblöta?

Paraplyer och regnrockar skyddar något
Fast regn har en förmåga att leta sig in
under glasögon, ner under kragar i nacken
så där så man ryser lite extra

Vi blir absolut våta och blöta
Men regnar det även på Guds änglar?
Dessa varelser som går mellan
Gud och människor
som kan träda mellan världar
utsända av Gud
Frågan verkar trivial
men leder oss till frågan om
änglarnas väsen
finns de i vår värld
underkastade dess lagar eller
är de till på den himmelska världens
förutsättningar?

Biskopar mot girighet

De anglikanska ärkebiskoparna i Canterbury och York kritiserar kapitalismen och den fantastiska girighet som orsakat och fördjupat den nuvarande ekonomiska krisen. Dr Rowan Williams, ärkebiskopen i Canterbury, sa This crisis exposes the element of basic unreality in the situation: the truth that almost unimaginable wealth has been generated by equally unimaginable levels of fiction, paper transactions with no concrete outcome beyond profit for traders."

He went on to suggest that "the Emperor's new clothes" had been revealed, and now was the time to regulate and scrutinise the market as the risk to society from the market's instability was otherwise too great.

Detta kan man läsa i en kyrklig tidning, Church Times, som kan vara bra att känna till. Tidningen har en lång historia som oberoende anglikansk tidning.

Deras tydlighet känns uppfriskande. Och jag önskar att folkkyrkornas i Norden biskopar skulle vara lika klara i sina bedömningar! Nu kunde man gott bidra till den tillnykting som är nödvändig inom affärs- och finansvärlden. INGEN är värd de fantasibelopp de lyckats tillskansa sig som lön, bonusar och tidigare optioner. Det är så att man tror att medeltidens feodalherrar satt vid rodren.

Nåväl. Om Church Times... Dessvärre använder tidningen metoden att blockera flera artiklar och enbart upplåta dem för prenumeranter. Vi som lever på avstånd men ändå är mycket intresserade av tidningens material får därmed svårigheter. Men en hel del är tilgängligt för oss att ändå ta del av.

I den egna presentationen av tidningen skriver man: The Church Times, founded in 1863, has become the world's leading Anglican weekly newspaper. It has always been independent of the Church of England hierarchy. It was a family concern until 1989, when ownership passed to Hymns Ancient & Modern, a Christian charitable trust. The Church Times was started to campaign for Anglo-Catholic principles, which it did with vigour and rudeness. But in the 1940s and '50s the paper began the move to broaden its outlook and coverage. It now attempts to provide balanced and fair reporting of events and opinions across the whole range of Anglican affairs. The rudeness we now leave to our readers.