Folkparti med betoning på parti

Partiväsendet kan vara obarmhärtigt, helt utan nåd. Så måste det kännas för Lars Leijonborg, även om han knappast skulle medge det offentligt. Det är vare sig första eller sista gången ett parti genom ett ständigt hackande och huggande lyckas undergräva förtroendet för sin partiledare. Falluckan kan öppnas när som helst. Lars Leijonborg klarade sig länge. Men ett snyggare sätt att byta ledare borde man kunna hitta än ett: Sorry Lars, Stockholmsdistriktet och många andra vill inte ha Dig. Du är körd. Avgå innan vi sparkar ut Dig! Tänk att ledarbyten ska vara så svårt! Det kan inte bara bero på en tystnadens kultur eller ja-sägare runt ledarna. Systemen och modellerna är för usla och dåligt genomtänkta, helt enkelt.

Folkpartiet kan inte ha varit ett lätt parti att leda med den stora spännvidden av liberala uppfattningar partiet måste leva med. Det gamla frikyrkliga frisinnet (dit Lars Leijonborg förr kunde räknas) har under senare år suttit ganska trångt till – mycket beroende på att andra partier sugit upp de kristna väljarna.

Trångt har det också varit för de mera extremliberala grupperna som tid efter annan dyker upp i ungdoms- och studentsammanhang. I spänningen mellan väljare med evangelikala idéer och anarkistiska tankar lever Folkpartiet. Att det omtalade kluvenheten, som Expressen diskuterar i sin ledare (24/4), verkligen funnits där har haft mindre med obeslutsamhet och mer med idé-politiska motsättningar att göra. Stora väljargrupper har frågat efter det socialliberala arvet och inte riktigt varit till freds med Folkpartiets vägval. Även i Socialdemokratiska Aftonbladet efterlyser man socialliberalismen.

Internetskandalen både skakade och skadade Folkpartiet djupare och hårdare än den drabbade de politiska motståndarna. Att den undergrävt hans position kan man vara säker på. Om sådant kan de flesta av oss amatöriakttagare vara överens. Att Folkpartiet mest är inriktat på att lösa sina egna partiproblem lovar inte gott för de socialliberala idéernas politiska framtid – där skulle det behövas en rejäl gränsöverskridande kraftsamling.

Andra bloggar om: Folkpartiet, Lars Leijonborg, Expressen, Aftonbladet, Frisinne, Socilaliberalism

Samla vykort till kaffet...

Frimärken kan man lätt tröttna på. De är så besvärligt små att de bäst avnjutes genom förstoringsglas. Äldre modeller är taggiga och svåra att få loss från sitt underlag. Till och med efter det att man lagt dem i blöt i badkaret vållar de besvär. De fastnade både här och där. Frimärken förekommer i alla möjliga varianter, omöjliga att hålla isär såvida man inte är fanatiskt intresserad av fragment av lejontassar eller vattenmärken. Mina frimärken sitter numera i album sorterade efter länder, tjuriga och bortglömda.

Tacka vet jag vykort! De är enkla att hålla i handen och synliga. Man kikar in i en annan människas liv. Här är soligt och varmt. Det regnar, hälsa Ragnar! På framsidan har man ristat kryss och skrivit: här bor jag. Vi hörs och ses och lycka till. Vykort handlar om livet. Till och med livet på sjukhus. Det finns faktiskt människor som specialiserar sitt samlande på sanatorier eller sjukhus.

Så från att ha varit filatelist har jag blivit en Deltiolog! En vykortssamlare. I familjen klagar ingen på vykorten att de fastnar överallt. Möjligen att de ligger i drivor på alltför många platser där gästerna borde få sitta. Länge försökte jag dela intresset för vykort med just gästerna. Kom de på besök från Uppsala hämtade jag genast ett album med kort över Slottet, Domkyrkan, Carolina Rediviva, Waldenströmska studenthemmet eller Flustret. Sällan hann de längre än till slottet ur 43 olika vinklar så började de förstulet gäspa.

Först tänkte jag att de var trötta på sin hemort och villa ha omväxling. Men när inte ens superintressanta kort från Gotlands landsbygd med bilder av kyrkorna i Källunge, Kräklingbo, Gothem eller Vallstena dög… Gäspningarna var inte tillräckligt tydliga för att vara påtagligt oartiga. Men med omisskännlig utmattning lämnade de budskapet: stoppa undan de här läskiga gamla korten! Vad mig anbelangar kunde de lika gärna ha skrikit och vrålat högt. De tillhörde inte de utvalda, de som fått gåvan att glädjas över begagnade vykort.

När en vän frågade efter våra semesterbilder var mitt nederlag totalt. Vad får människor att föredra gamla diabilder? Denna exvän sänder jag av princip aldrig mer någon vykortshälsning. Ja inte för att jag gjort det tidigare heller. Korten hamnar i skokartonger (förvaring) eller album (att uppvisas) så fort jag kan lägga händerna på dem. Men situationen kunde ju ha uppstått...

Varför säljer Du aldrig, frågar mig mina närmaste. Du kanske kan tjäna en hacka. En hobby är inte menad att vara lukrativ - den ska kosta på! För länge sedan sålde jag några kort från Visby innerstad och hamn, det är fortfarande smärtsamt. Eftersom jag nyligen handlade in motsvarande ett badkar fullt med gamla vykrot har jag att göra. Eftersom inte alla motiv är kända eller inom mina områden blir det en hel del kort över. Särskilt krångligt är att veta vilka platser som ligger i Härjedalen och vilka som tillhör Jämtland. Jag har inte hjärta att göra mig av med dem – och snart uppstår nya undergrupper i samlandet. Även båtar, tåg, grodor, änglar. och kameler kan man samla. Och gratulationskort sorteras i blomsterhälsningar, födelsedagsgratulationer, namnsdagskort, vykort med hälsningen Hjärtlig gratulation och dukade kaffebord.

Varför sänder man dukade kaffebord till varandra? Är det ironiska slängar? Så här fint kommer du nog att ha det när du firar – men varför blev inte jag bjuden? När du sitter till bords borde det vara så här flott. Har du sett maken till finporslin? Vi ses till kaffet!

Andra bloggar om: Vykort, Samlare, Kyrkor, Finporslin, Dukat kaffebord, Hjärtliga Gratulationer, Frimärken

Kristenheten och moderniteten

Ulf Ekman skriver 22/4 i Svenska dagbladet om vikten av en ny kristen enhet - nu behöver fler gemensamt stå upp för och tala för den kristna tron/ Trivialpoeten

Är Ulf Ekman verkligt snäll?

Tysta kyrkor ger han skäll

Umgås nu med präst och biskop

vill få plats i kyrklig list-topp

Särartsodling tonas ner

Kan man tro på det man ser?

Ulf såg andra samfund var

vilse, fallna, utan svar

Livets Ord sa: bäst i klassen

Vi som tror så in i vassen!

Framgång förr till varje pris

Så tror ej ny Ulf, novis

Ensam är ej stark, men rik

Sekten vill bli släkten lik

Leker helst med stora kyrkor

Glöm nu bort demoners styrkor!

Nya strider, andra ord

Sitta kul vid samma bord

Kristen tro är trängd på jord,

sägs idag i kyrkors hjord

Krisen stark för kristenheten

- framgång för moderniteten

Även Livets Ord då ser

hör man till, så är man fler!

Andra bloggar om: Livets Ord, Biskop, Kristenheten, Moderniteten, Demonerm Ekumenik

När fastan är slut - uppbyggelse

Välkommen till Uppbyggelsehelg. Det är fjärde året vi ordnar detta. Åtskilliga personer, många fler än man kunde tro, har stått som levande frågetecken. Vad är en uppbyggelsehelg har de undrat.

Men de har haft egna teorier. Ett förslag var att det var nödvändigt och trevligt att nu efter långa fastan få bygga upp sig igen. Hämta igen det man förlorat och avstått ifrån. Någon annan spekulerade i att det var något man skulle konstruera tillsammans, göra en ny organisation, bygga den från grunden.

Att bli uppbyggd till sin inre människa är vad det handlar om. Ett tillfälle att lyssna till andligt kloka och erfarna människor. Att istället för att bara tala om gudstjänst och bön få leva ett par dagar i bönens och gudstjänstens atmosfär.

Vi är i Svenska kyrkan ofta mycket bättre på kristen teori än kristet liv. Vi vet hur man ber och diskuterar bönens olika modeller och sidor. Frågor som: vad gör man när man ber, är vi nästan mer bekväma med än att uthålligt bedja. I en uppbyggelsehelg blandar vi lyssnandet med utövandet.

Årets tema är Guds avbild. Fokus är flerfaldigt. Vi tänker kring vår bild av Gud och vår människosyn. Om människan ursprungligen är skapad till Guds avbild, vilka förmågor eller egenskaper handlar det om. Är det förmågan till tanke och förnuft, är det viljan och lusten att skapa och utveckla? Det kan ju inte gärna bara gälla utseendet eller ytan.

När Gud i Jesus blir människa, kommer i köttet, inkarneras som termen lyder, då påbörjas ett upprättande av den ursprungliga Gudslikheten, tänker jag. Från den stunden blir Gud mera människa och vi mer lika Gud. Och hädanefter blir varje kränkning av en människa också till ett angrepp på Gud den högste.

Vi kommer den här helgen att tänka över att mötet med medmänniskan samtidigt kan bli till ett möte med Kristus i henne. Gud kommer i en annan människa till ett möte med mig… Moder Teresa undervisade sina noviser om att de skulle röra vid de lidande så som prästen rör vid nattvardsbrödet. Det är att röra vid Jesus själv. De allra svåraste mötena med människors utsatthet och behov är inte längre egen prestation utan blir till gudstjänst. Uppbyggligt, eller hur?!

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, Uppbyggelse, Gud, Människosyn, Gudstjänst

Det bestående och uppbrottet

Jayne Svenungson, teolog i Stockholm, skriver initierat i SvD under rubriken Trons ständiga förflyttningar om Michel de Certeau. Visst finns det sådana exempel på kontinuerlig förnyelse. Men mänskliga gemenskaper överlever inte om positionsförändringarna blir för många och för snabba. Om dessa förändringar därtill initieras av tänkare och teologer utanför det egna sammanhanget blir viljan till uppbrott mycket svagt. Och som utanförstående räknar nog de flesta kristna församlingar de flesta akademiska teologer och författare. Inte så att det de skriver är ointressant eller irrelevant. Men deras drivkraft är ofta en annan.

Oföränderligheten och uppbrottet mot något nytt håller ofta varandra i handen. Flera religioner gör liksom kristen tro, de slår samtidigt vakt om Guds oföränderlighet samtidigt som den på nytt måste formuleras och internaliseras. Kyrkan bejakar tron som trygghet och önskar samtidigt en djärv tro i mötet med främst med omvärlden och medmänniskans behov.

Tron lever främst personligt och i gemenskaper. Församlingarnas gudstjänst kännetecknas av rit, dvs handlingar som bidrar att tolka livet och världen genom att bygga på igenkänning och upprepning. Genom att brödet fortfarande bryts och vinet delas, de är i de flesta sammanhang omistbara och icke utbytbara, befästs ett solidariskt, ett delandets förhållningssätt. Samtidigt hyllar dessa gemenskaper byggda och närda av kristen tradition, åtminstone i teorin, pilgrimskapets förhållningssätt. Gemenskapen vill vara ett folk på vandring, på väg mot något här i tiden och än mer bortom...

Vi som ibland beskylls för att vara träliga traditionalister sjunger: Guds ord och löfte skall bestå, vi det i hjärtat bäre. För himmel, ej för jord, vi gå till strids och glade äre, äre alltid väl till mods, fast vi våge gods och ära, liv och allt; ske blott som Gud befallt. Guds rike vi behålle. (SvPs 237:4) Men med samma glädje, engagemang och innerligt allvar stämmer vi upp: Gud för uppbrott och förvandling, lär oss glömma bort vårt jag. Driv oss ut att bygga broar till en okänd morgondag… (SvPs 285)

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, Religion, Uppbrott, Rit, Gudstjänst

Kejsarpingviner – det gåtfulla folket

I tjugo dagar vandrar kejsarpingvinerna i långa kolonner djupare in i isens trolska rike. 20 mil in i Antarktis söker de sig till samma plats som förra året. Där hittar de en partner och får ett gemensamt ägg. Snart nog övertar hanen ägget i en dramatisk överlämning på liv och död. Honorna lämnar så gott som utmärglade sina hannar med äggen och de vandrar vaggande tillbaka till havet för att fylla sina bukar med föda lämplig för nykläckta ungar att festa på. Hanarna ruvar i en långsamt dansande klunga äggen tills de kläcks.

Kejsarpingvinernas ständiga vandringar visas i Luc Jacquets film Pingvinresan (La Marche de l'empereur). Svensk speaker är Gösta Ekman. Filmen har samlat en enorm publik av gamla och unga, alla lika trollbundna av de ståtliga pingvinernas kamp för överlevnad i det hårdaste av klimat. Recensionerna har varit strålande. Expressen skrev att "något liknande har ni aldrig sett". Titta på en trailer och få en appetizer. Se hellre hela filmen och skaffa dig en naturupplevelse av stora mått!

Vi som missade filmen på biograferna kan naturligtvis se den på DVD. Vi gör det för de vackra bilderna av en grym verklighet. Vi gör det också med en växande beundran för dessa ståtliga och uthålliga djur. Och frågorna väcks: är denna kamp för livet ett slags livets mening? Är det överlevnaden som är livet värt? Hur kan någon orka vidare under så hårda villkor? Vilken är drivkraften?

Andra bloggar om: Kejsarpingviner, Pingvinresan, Film, DVD, Antarktis, Överlevnad, Luc Jacquet

När alla pratar i munnen på varandra hela tiden

Informationsstrategi är ett ord så fyrkantigt att man knappt törs ta det i sin mun. Det låter hårt och svårtuggat, som om det på grund av alla ben inte vore riktigt kokt än. En smakbit kunde vara skadlig. Tänk om man bet sönder procenten, skar sig på medianen och satte den målinriktade kampanjen i halsen...

Trots riskerna är en daglig dos informationsstrategi att föredra framför bristtillstånden om man lät bli. Utan informationsstrategi skulle man brinna av längtan att i dagstidningarna få göra långa veckovisa spalter med inbjudande och lockande förkortningar som högm, famgtj eller försäljn. Man skulle känna vällust över de starka vibrationerna och den lysande poesin i frasen Past.gtj. sammanl. pga ek. bönev. E. gtj. kyrkkaffe i försh.

Utan informationsstrategi måste man ha stark tro. Tro att människor läser en spalt bara för att den alltid har funntis på samma plats och i samma utförande. Tro att det kryptiska lockar mer än utskrivet klarspråk. Vilk. sk. bev.

Utan informationsstrategi blir det lite hipp som happ. Den icke-befintliga informationsstrategin har en egen pedagogik. Första gången jag mötte den var inför ett vittnesbörd i en kvällsgudstjänst. En tillrest väckelsepredikant lärde i ungdomens karismatiska vår ut hemligheten. Hans uppmuntran till de vittnande ungdomarna löd: ös på -- alltid kommer det något i flaskan!! Allt oljud är välljud. Levi Pethrus lär ha uppskattat även negativ publicitet därför att uppmärksamhet var bättre än att inte alls synas.

Men informationsstrategi är inget rationellt universalverktyg som kan bota alla organisatoriska åkommor som strukturvirus eller beslutsinfarkt. Den klarar kanske att överallt i en rikstäckande kyrka hålla fram samma frågor – men hur bra det universella än är är bristen på partikularitet ännu sämre. Viljan att riva upp församlingstillhörighet och ersätta den med en diffus kyrkotillhörighet förstår inte kyrkans grundfunktion: att erbjuda gemenskap och samhörighet.

Församlingarnas logotyper sorteras in i arkiv och ersätts med Svenska kyrkans. Dop och vigsel i hemmakyrkan flyttas till den populäraste och gulligaste kyrkan. Kopplingen till församlingen där man bor försvagas medvetet. Stiften försvinner in i kyrkans stora famn. Stift och församlingar inte bara sväljs utan riskerar att drunkna på en enda kyrkans hemsida. Det är inte bara riksorganisationer och deras planer som ska gälla. Kyrkan lokalt ska ha en egen profil och vilja. Det var inte roligt att läsa partiexpeditionernas cirkulärledare som ibland trycktes i lokaltidningarna. Lika tråkigt är det när rikskyrkan verkar vilja vara väl så mycket kyrka som den lokala församlingen – där evangeliet förkunnas och sakramenten förvaltas. Det är genom lokalförsamlingen man tillhör en kyrka och definitivt inte tvärt om!

En strategi löser inte konflikter, vilka förtjänster den än har, och den tar inte bort delade meningar om mål och inriktning. Informationsstrategin fungerar inte heller om man vill plocka ner månen eller ännu svårare påverka mediers val av perspektiv.

Men som ett hjälpmedel att se över informationens när, var och hur har en strategi förtjänster. Den gör det möjligt att berätta något av det man har på hjärtat mitt i det oväsen som uppstår när alla hela tiden pratar i munnen på varandra.

Andra bloggar om: Informationsstrategi, Svenska kyrkan, Församling, Logotype, Beslutsinfarkt, Levi Pethrus

Stillsam reaktion

Din blogg, vad är det för fel på den? Man kan inte hitta den. Nu har jag försökt få fatt på den hur länge som helst. Rösten i telefonen var smått ilsken.

Kunde Du inte ha ett lätt namn, fortsatte den. Nu har jag prövat att skriva in försynt med först små och sedan stora bokstäver och inte hjälper det. Försagd eller betänksam gick inte heller. Anspråkslös? Lågmäld? Så tänkte jag på dig och insåg att den borde heta något med harmsen eller ilsksint. Upprörd, på vrången... Bloggar borde heta personers namn eller ta fram egenskaper man kan koppla ihop med den som skriver. Vad heter den, din blogg?

- Stillsam!

I telefonen hördes då ett ganska elakt skratt.

Andra bloggar om: Bloggnamn

Demokrati som tunn fernissa

Så har ridån än en gång dragits åt sidan. Bakom den tunna demokratiska fernissan regerar oligarker och despoter. Under det demokratiska täckelset skymtar än en gång en maktfullkomlig regim. I Putins Ryssland tystas kritiker med övervåld och övermakt. I dagstidningarna finns nu rapporter om hur fredliga demonstrationer förkvävs. Putin och hans underlydande makthavare hyser stor, ja monumental rädsla för demokratins uttryckssätt. Mötesfriheten och det fria ordet undertrycks.

För den som vill veta mer är Utrikespolitiska institutets söktjänst gratis till den 23 april. Där hittar man många viktiga informationer om Ryssland (och de flesta andra länder). Även frågor om religion belyses där.

I det läget önskar man att religion och politik hörde ihop så att den Ryska ortodoxa kyrkan tog till orda och försvarade folkets rättigheter. Vi i väst kan protestera (som de protestanter många av oss är) och försöka påverka via de kanaler vi kan ha: kyrkor, partier, fonder, turistresor etc.

Men här skulle det betyda oerhört mycket om Patriarken i Moskva och kyrkans alla lokala företrädare i ord och handling sa ifrån. Det är oroande när kyrka och politik, religion och politik separeras så att religionen mest ägnar sig åt något förment andligt i en avgränsad del av privatlivet. Då förloras en viktig kraft till förändring och försvar för mänskliga rättigheter!

Andra bloggar om: Ryssland, Religion, Politik, Ryska ortodoxa kyrkan, Yttrandefrihet, Putin Mötesfrihet, Svenska Dagbladet,

Den trägne odlaren - en fantasi som landar

Borrar mig långsamt ner genom högen av reaböcker. Har just avslutat John le Carrés Den trägne odlaren (Bonnier Pocket). Han fick sitt stora genombrott med romanen Spionen som kom in från kylan. Denna roman är en ordrik och flödande berättelse som huvudsakligen utspelar sig i Kenya och Nairobi. En brittisk diplomat, Justin Quayle, är huvudperson. Hans hustru, Tessa Quayle, har försvunnit och återfinns tidigt i romanen mördad.

Tessa är en modig idealist i kamp mot en övermäktig läkemedelsjätte vars TBC-medicin, Dypraxa, inte håller måttet. Den är inte färdigtestad och har i förtid lanserats i Afrika och kostar fattiga afrikaner deras liv.

Justin Quayle har som stillsam och blomodlande äldre diplomat låtit sin betydligt yngre hustru hållas med sina intressen. Hon har kartlagt medicinens skadeverkningar tillsammans med en afrikansk läkare Bluhm som allmänt betraktas som hennes älskare.

Polisundersökningen blir hård och ambassadens personal bidrar, liksom personer på Utrikesdepartementet i London, till mörkläggningen av vad som skett. Sedan nystas historien upp med genréöverskridande ingredienser. Justin Quayle ger sig på jakt. Läsaren förflyttas mellan spionromanen, thrillern och actionäventyret.

Vinningslystnaden styr människor så starkt att allt vad medmänsklighet och moral ställs åt sidan. Boken har filmatiserats . The Constant Gardener har väckt uppmärksamhet.

Läkemedelsindustrins totala kontroll över sin personal blir tydlig när några som vill följa sina samveten förföljs och misstänkliggörs. Sjukdomsbekämpningen i Afrika framställs som en cynisk marknad. Man undrar hur Afrikas fattiga länder ska kunna ge folket de läkemedel som behövs. Till exempel i kampen mot Hiv och AIDS.

Läsvärt om än i vissa partier rörigt i överkant. Boken är aktuell och starkt ifrågasättande till multinationella medicinjättars affärer och metoder. Visserligen är det ingen dokumentär skildring utan en alltigenom fabulerad och uppdiktad historia. Det värsta är väl att trots det verkar inte allt alltigenom otroligt...

Andra bloggar om: Den trägne odlaren, The Constant Gardener, John le Carré, Film, Medicin, Läkemedelsindustrin

Religionsfrihet och frihet från religion

Morgan Johansson, tidigare minister och numera medlem i ledningen för Humanisterna, svarade i Svenska Dagbladet på Bitte Assarmos artikel om religions- och kristofobi i Sverige. Morgan Johansson skriver att han har ”kritiserat både kristen och muslimsk fundamentalism” och att han ”varnat för att använda religiösa argument i en politisk debatt”. Han tycker att religion och politik ska hållas isär.

Varför just argument med en religiös klangbotten är otjänliga i politiken klargör Morgan Johansson inte. Det är väl en bedömningsfråga om han gjort plumpa uttalanden. Han har varit mycket svepande i sitt sätt att klumpa ihop religion med fundamentalism.

Att Morgan Johansson vill värna hiv- och aidsdrabbade och förhindra illegala aborter är legitimt. I det har han sällskap av många troende och religiösa personer (även katoliker) som också anser att de kristna kyrkorna måste möta och ta tag i dessa stora problem. Och göra det med öppna ögon och utan sina standardsvar.

I SvD 20/4 2005 skrev Morgan Johansson: Ett är emellertid säkert: under Johannes Paulus II:s tid har katolska kyrkan stärkt sin ställning politiskt, och vi kan konstatera att religionens ökande politiska betydelse snarare är en trend än ett isolerat fenomen. Jag menar att vi därmed ser ett bakslag för vetenskap och förnuftstro. Det är i sin förlängning mycket farligt för demokratin. När religionen breder ut sig i politiken omöjliggörs all logisk diskussion. Religiösa grundsatser kan aldrig analyseras rationellt, de bara finns där som axiom och låser all diskussion. Möjligheterna att kompromissa försvåras kraftigt.

Att religion axiomatiskt skulle stå emot vetenskap och förnuft är lika ohistoriskt som dumt. Under många sekler har kyrkan innehållit inskränkthet men även insikt och kunskap, Där har vetenskapen närts och utvecklats med hjälp av rationellt tänkande och förnuft. Att religion och logik skulle stå i strid med varandra är en annan förutfattad mening. Om detta har Anders Piltz initierat och klokt skrivit i Sydsvenska Dagbladet.

I Humanisten No 3 2005 skrev Morgan Johansson att En del föräldrar väljer idag att placera sina barn i friskolor för att de ska få sådan fostran att de inte kommer att få höra att religiösa skapelseberättelser strider mot vetenskapliga rön, för att de i undervisningen inte ska behöva få höra om andra religioner – i varje fall inte objektivt beskrivna – och för att de inte ska behöva träffa barn med annan religiös bakgrund. För mig handlar detta om målkonflikt mellan å den ena sidan föräldrarnas rätt att utifrån egna religiösa överväganden välja skola för sina barn och å den andra sidan barnets rätt till allsidig och objektiv undervisning. I denna konflikt står jag på barnets sida.

Hans beskrivning av föräldrars motiv är inte representativa. Och att friskolor där kyrkor eller religion finns som drivande per definition skulle stå emot barnets intresse av en allsidig undervisning var och är en inskränkt kritik. Gjorde Skolverket inte sitt jobb?

I ett val mellan Göran Skytte och Bitte Assarmo å ena sidan och Morgan Johansson å den andra står allt fler nära de förstnämnda. Deras sätt att värna religionsfriheten är betydligt mera tolerant än Morgan Johanssons.

Andra bloggar om: Morgan Johansson, Göran Skytte, Bitte Assarmo, Kristofobi, Religion, Friskola, Anders Piltz

Vid dagens slut

Så går en dag än från vår tid Och kommer icke mer,

Och än en natt med Herrens frid Till jorden sänkes ner.

Med framsträckta händer formade som en skål fångar jag

en sommar vattnet från pumpen och dricker mig otörstig.

Så tar jag om söndagen emot välsignelsen. Med kupade

händer. På samma vis överlämnar jag den gångna dagen.

Mina händer. Till synes tomma, tömda. Det som varit

lyckas jag inte hålla kvar. Kan inte fånga det. Nu lämnar jag

det som varit. Återlämnar det. Och väntar frid.

Andra bloggar om: Frid, Välsignelse, Kupade händer, Religion

Inför bonussystem i kyrkan!

Det är synd om människan. Nu senast är det mest synd om ledningen på Ericsson. Man lider med alla stackars direktörer som inte fick sin bonus. För ett företag i kommunikationsbranschen är nederlaget på bolagsstämman dubbelt. Man hade inte bara misslyckats att kommunicera, man fäste uppmärksamhet på det som borde ske undanskymt. Dålig reklam! Hur ska Ericssonsfolket nu kunna visa sig på golfbanor eller cocktailpartyn? Varje mobilsamtal kan häcklas som ett led i att fixa bonusprogrammet.

Att Ericsson gör mobiler och system för kommunikation har blivit en bisyssla. Nu är de också i bonusbranschen. De har väl lärt något av inspiratörerna i ABB och Skand(al)ia. Att planera hur anställda, särskilt på direktörsvåningarna, ska få ut så mycket mer av sin arbetsgivare har blivit en synnerligen viktig uppgift. Störst är den som tjänar mest, säger man ibland i kyrkan. Man har läst Matteus 20 om att ”den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare”. I Ericsson är bonussystemen uppbyggda så att de som har de högsta positionerna verkligen tjänar oändligt mycket mer än andra.

Smart är att anställda på arbetstid kan planera hur man kan berika sig, man erbjuder sig och får tillstånd att ta för sig av företag och dess vinster. Tillgångarna kan skingras lagligt och med företagens goda minne. Och så bråkas det om när någon skickar privata mail på arbetstid. Finns det något mer privat än en plånbok så tjock att innehållet knappt kan förbrukas ens om man inhandlar Värmland eller Ösel.

Idén med bonus den är inte ny. Bonussystem går ut på att få del i framtida vinster. Avlatssystemet var ett sätt att dela ut sådan del i framtida händelser, i kommande vinst. Och bonussystem handlar ju om rabatt på aktier. Avlaten kan liknas vid en mycket förmånlig aktie. Med himmelsk utdelning.

Nu bör bonussystemen förstatligas och kommunaliseras! Ideerna är för bra för att reserveras för det privata näringslivet. Då skulle vi få snurr på produktiviteten i stat och kommun. Ingen skulle komma på tanken att släppa iväg guldäggen Vattenfall eller Systembolaget – givna platser för bonus. Med bonus in natura. Fritt Överstebrännvin i trettio år om omsättningen ökar med tre procent eller rätt till tusen egna kubikmetrar vatten i Norrländska vattenmagasin.

Kommunalrådet får lägenheter i det kommunala bostadsbolagets lägenhetsbestånd. Kommunalarbetaren får välja mellan några fria månader i demensvård eller subventionerat fika i skolmatsalar.

Kyrkan kan inte heller länge bakåtsträvande stå utanför samhällsutvecklingen. Fram för kyrklig bonus! Går församlingen med plus får man som bonus fri kollekt i ett år. Går pastoratet med vinst erbjuds man reserverad plats på första bänk inte bara tredje Söndagen efter Trefaldighet utan även Första advent. En mycket eftertraktad förmån!

En bonus är att valfriheten är större i Svenska kyrkan. Man kan därför också välja att hälsa på någon som sitter övergiven och ensam eller ligger sjuk. Ett annat erbjudande handlar om att, via Lutherhjälpen och SKM, ge stöd och hjälp till flyktingar och föräldralösa barn i Afrika.

Andra bloggar om: Ericsson, Bonus, Svenska kyrkan, Mail på arbetstid

Allt är system och organisation

Tja! Efter påsk återgår allt till det normala. Som om ingenting hänt. Svagt inom en klingar ändå enstaka jubeltoner. Uppgifterna tornar upp sig. Egendomligt nog handlar de flesta om sådant som får organisationen att gå runt. Apparaten ska ha visserligen ha sitt, men när till och med människorna blir och behandlas som delar av systemet, då har bisak blivit huvudsak.

Om ledningen mest får ägna sig åt de yttre förutsättningarna som fastigheter, löner, underhåll och intern information – vad händer då med syfte och mål. Vem har då tillräckligt med tid och kraft att arbeta med det vi egentligen finns till för? Visserligen stävar supertankern vidare på sin kurs i flera mil även om ingen läser sjökortet eller vidtar några direkta åtgärder. Det är bara att hoppas att organisationstankern inte befinner sig i någon skärgård eller annan svår passage.

Att ha ledningen, men tvingas bli upptagen med apparatens många detaljer, blir till sist kontraproduktivt. Vore det så en kort period kunde det möjligen fungera. Men när det blir till det normala är det dags att organisera om.

Det nödvändiga samtalet, detta att diskutera med personal och frivilliga om uppgift och mål, om deras insats i förhållande till andras och till helheten, får inte bli eftersatt. Tiden att tänka systematiskt och strategiskt kan inte rationaliseras bort. Men just så ser risken ut i gamla och stabila organisationer. Apparaten är så stark och har sådana resurser att den kan rulla och gå nästan hur länge som helst. Långt efter det att man glömt vad allt detta egentligen fanns till för fungerar förmodligen sammanträdesmaskinen och skalet hålls i trim.

Men hur får vi gudstjänst, undervisning, diakoni och mission att bli angelägenheter för alla som lever i vår stad och bygd? Hur blir goda och glada nyheter förkunnade? Men när jag tänker efter har jag inte mer tid att sitta här och grunna. Budget ska göras. Kopiator beställas. Nästa sammanträde väntar…

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, Organisation, Mål

Var hälsad på modern svenska!

Tja! Ett användbart ord som ofta hörs. Det poppar upp lite nu och då i vardagen. Tja… en svagt positiv tveksamhet. En obestämdhet som inte direkt slösar med uppmuntran. Men tja gömmer en möjlighet att något kan gå vägen.

I dessa tre små bokstäver hittar jag den obeslutsammes sätt att kortfattat skaffa sig tankeutrymme. Tjaet betyder: vad ska man tänka om det här? Eller: så kan man möjligen göra. Tja, eventuellt skulle det kunna gå…

Men Tja har större användningsområde än så. Tja är mest brukat som en förkortning. Så formuleras orden ”din ödmjuke tjänare” på modern svenska. Tja, är nutidens hälsning. Din ödmjuke tjänare blev till kortformen tjänare. Därefter uttalades det tjäna eller tjeena vilket som sedan kortades ner till ett tja. Och det uttrycket svarar ganska väl mot vad många är beredda att vara för varandra. Lite obeslutsamt, svagt positivt avvaktande. Erbjudandet om komma varandra till tjänst i stor ödmjukhet har idag blivit till tja. Så kan det gå, typ. Hur bra är det? Tja.

Så långt kommen letar jag på nätet och ser att Catharina Grünbaum 2005 skrev om denna kedja av hälsningar. Än en gång tja!

Andra bloggar om: Modern svenska, Tjänare, Hälsningar, Tja

Karmeliternunnornas vardag skymtar fram i Maud Nycanders dokumentärfilm om Marta Cavallin som fått kallelsen att bli nunna. Vad som händer med Marta och hennes familj följer dokumentärfilmaren under 10 års tid. Och det har blivit en film om hur den kristna tron i en svensk katolsk familjs liv kommer till uttryck.

Marta växte upp på landet med många syskon. Föräldrarna var gröna vågare men drivna av sin tro. På gården har de byggt ett eget huskapell. Familjens fromhet blir också Martas. Övertygelsen växer om att hennes väg är nunnans och klostrets – och så får vi följa hennes väg in till karmeliterklostret i Glumslöv, Skåne. Efter fem år får vi återknyta bekantskapen med den unga nunnan och hennes familj. Vi följer familjen och går med dem på födeledagsbesök i klostret.

Hennes mamma hade ingen högre önskan än att barnen skulle bli präster eller gå i kloster. När Marta gör det modern hoppats får vi del av den sorg som också följer. Särskilt hennes yngre bror, för vilken hon varit som en extramamma blir systerns beslut extra svårt. Ingen religion utan offer, filosoferar hennes far och menar att det måste kosta på. Religion och tro är inte bara för ens egen underhållning och tillfredsställelse.

I klostret ägnar man sig åt tystnad, bön och kontemplation. Karmeliterorden är en av de strängaste och mest slutna ordnarna. Bara ett par gånger om dagen bryts tystnaden. Nunnorna avstår från tidningar och TV. Bön för världen är deras livsväg. Det betyder något för oss alla att det finns människor som oavlåtligen ber. De befinner sig långt från kyrkopolitiska trätor och maktkamper, uthålligt ägnar de sig åt sin ordens uppgift. Karmeliterna utmanar genom sitt sätt att leva oss alla, åtminstone till eftertanke. Vad är viktigt i livet? Martas väg kan få gå – men att hon går den fäster uppmärksamhet på att livets mening inte bara står att finna i stinna plånböcker eller i scenernas strålkastarljus.

Karmeliter, Nunna, Katolska kyrkan, Kallelse

Nyhetstorka

Giv oss idag vår dagliga dos. Bönen stiger upp från hem och hus. Vid frukostborden suckas det bakoom kaffe och rostat bröd. Det är orättvist. Vi borde faktiskt komma före andra och slippa sitta här och vänta.

I ett hörn ber man på klingande arabiska. Som om det inte räckte med frustration. Den som ber hörs tydligt. Egentligen är det en gammal låda som talar för sig själv. Vår radio har alltid något att säga. Till och med på främmande språk. I hela mitt liv har jag inte lärt mig mer än en enda fras på arabiska: Salaam aleikum! När jag säger det ler vännerna som kan arabiska och svarar med en enda lång fras med många konsonanter. Det är så frustrerande att inte förstå. I förvirringen råkar jag få ur mig en annan fras jag kan – Christos Anesti (Kristus är uppstånden) – och därtill lyckas jag säga det på grekiska, vilket får mina vänner att stillsamt skaka på huvudet. Vi kommunicerar mer ovanligt än bra!

Under tiden som vi väntar vid frukosten ber muslimerna i radio. Och ändå är det helgdag. Det har blivit lite rörigt med religionen nuförtiden. I Sveriges radio är de flesta religiösa katter grå. De är liksom svåra att skilja åt. Ibland tackar vi Gud för nattens vila med hjälp av en muttrande ateist där i hörnet. Jag försökte att finjustera inställningen – men då hörde jag ännu mer av vad de sa. Och den morgonen påstods att humanisterna, allihop hade tappat tron. Just då insåg jag hur mitt i prick kommentaren var, den som rälingen sa!

Giv oss idag vår dagliga dos. Nu står vi snart inte ut. Vi hämtar fram alla mjölk och filpaket och läser girigt. Vi gräver till och med fram en gammal IKEA-katalog och en Antik och Auktion från 1999. Vänta, nu slår det i brevlådan. Äntligen kommer morgontidningarna! Nu kan dagen börja. Den dagliga dosen av nyheter och kommentarer ska göra mig lugn och redo att möta den nya dagen. Trots eländet och ondskan som strömmar från krig och katastrofer. Långsamt ska jag läsa om allt mellan himmel och jord. Och mellan raderna ska jag också läsa. Vad skriver de inte är ofta mer spännande än det man skriver. Tidningsläsandet har blivit en andra religion. Min bekännelse är att jag är en läsare, en riktig läsare. Ordet betyder allt.

På golvet ligger en nyckel. Någon har passat på att lämna tillbaka en nyckel. En tidig helgdagsmorgon. Just nu när vi smått desperata sitter och väntar. Den dagliga dosen ska ligga där på hallmattan. Men jag stillar mig och tar det som en övning i tålamod och ödmjukhet. En liten stund…innan jag ilsket ringer tidningsdistrubitionen. En telefonsvarare berättar lakoniskt att det är sådan helgdag då inga tidningar ges ut. Välkommen åter! 

Hälsningen är fantastisk. Klagomuren utmanar oss att ringa igen. Men i onödan. Distributionen fungerar som den ska hela veckan. Nästa års fasta ska jag avstå från att läsa tidningen. Det kommer ju en ny nästan varje dag. Och sparar jag några gamla tidningar har jag ju att läsa. De flesta nyheter är ändå förbi och passé innan trycksvärtan torkat.

Andra bloggar om: Morgontidningen, Nyheter, Religionsradion, Religion

Påskdagens predikan

En påskdag för mer än 20 år sedan installerades jag
som kyrkoherde i Längbro församling
Biskopen skulle ha hand om installationen och påskdagens högmässa
Kyrkoherdarna i kontraktets församlingar brukar delta
Efterhand som de dök upp i sakristian så hälsade de:
Kristus är uppstånden och vi andra svarade:
Ja, han är sannerligen uppstånden
En franciskanermunk anlände och hälsade Kristus är uppstånden
Svaret rungade: Ja, han är sannerligen uppstånden
Walter Persson, Missionsförbundets föreståndare hälsade på samma vis
Så hade alla kommit förutom biskopen som dröjde
Vi står där väntande och omklädda i våra vita dräkter
när dörren häftigt slås upp och biskopen är där
Hans leende strålar mot oss han öppnar munnen och ropar med hög röst:
Kuckeliku på er allihop!
Alla stirrar på biskopen utan att kunna svara.

Vad svarar man: Kuckeliku, på dig själv?!
Blev det bara fel? Eller ville han ironiskt avslöja
människors större förtjusning i påskfirandets många
världsliga attiraljer av tuppar, kycklingar och ägg?
Ville han skaka om oss, vända upp och ner på en de invigdas hälsning?
Biskopen illustrerade kanske omedvetet att
i påsken vänds förväntningar upp och ner
En världsbild ställs på huvudet
Jesus hade för vana att vända på det mesta: Mästaren blir tjänare,
sjuka blir friska, en utstött blir innesluten, sist ska bli först,
en fiskarpojkes matsäck ska räcka till 5000 personer,
den förlorade sonen bli hedersgäst, död bli levande!
Två händelser som också vänder perspektiven kopplas samman idag:
Den tomma graven och mötena med vitklädda änglar
och med Jesus själv

Ingen såg uppståndelsen därför behövdes tecken
Att graven var tom blev ett första tecken på att
Jesus stigit ned i dödsriket och återvänt
Tecknet fick tron på Jesu uppståndelse börja växa
Den andra nödvändiga förutsättningen var
att vänner och lärjungar genom olika dramatiska möten
måste bli övertygade om att Jesus lever:
Han kommer vandrande på stranden en morgon
Några lärjungar får sällskap på vägen till Emmaus
Skrämmande oväntat står han i ett rum
där lärjungarna sitter instängda

Det låsta rummet har blivit en stor framgång i deckarvärlden
– men upp och ner liksom
I mordhistoriernas universum har de levande
lämnat det låsta rummet och kvar finns någon som är död
Uppståndelsen ställde föreställningarna om liv och död på huvudet

När Jesus dör blir det jordbävning i Matteusevangeliet
och döda heliga personer uppväcks och vandrar ut ur sina gravar
Ett dramatiskt tecken med vilket Matteus understryker
att det ofattbara och obegripliga blivit möjligt

Uppståndelsen ändrade också tolkningen av tidigare händelser
Ni vet, först i efterhand har man förstått
vad mötet med en människa egentligen betydde
I efterskott stod det klart att något som hänt
inte alls var som man trodde - utan något helt annat

Maria från Magdala insåg inte den tomma gravens betydelse
De har flyttat bort Herren, säger hon till Petrus och Johannes
som genast rusar till graven
Petrus blir ifrånsprungen, Johannes är snabbare
Så bråttom de har att kontrollera om Maria har rätt
Typiskt män, såna är dom karlarna, hör jag någon sucka
De måste alltid kolla, de ska se själva,
tråkiga typer som inte kan lita på en kvinnas ord
Evangelisten understryker att de ännu inte hade
”förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda”

Maria från Magdala lyfts fram av evangelisten,
av änglarna och Jesus
Hon som en gång botats från onda andar
blir utvald till att bli det första vittnet

Hon står som vittne där till höger i vårt altarskåp
Med hjälp av henne skulle de alla omvärdera
och ompröva sin bild av Jesus
Han var inte längre den jordiske Jesus
kamraten och vännen som de vandrat med,
som de trott och hoppats på han blir nu den uppståndne
Herren Kristus Christus Victor - segraren över död och ondska
Han upphöjs och äras så som brödet och vinet upplyfts,
eleveras, under nattvardsbönerna

Höj blicken lite till och där i triumfkrucifixet
format som en upphöjd oblat lyser den med kronan krönte Segraren Kristus
Vi får i påsk nytt ljus över Jesu liv
Slutet har blivit en ny början
döden en ny födelse

Den Jesus som vandrade på jorden då
har blivit ständigt närvarande och giltig för oss
Han fortsätter att vara nära genom ordet,
Påskens tro på uppståndelsen bestyrker budskapet om att
Jesus Kristus utgivits för vår och världens skull
Hans frälsande gärning, hans försoningsdöd
hans lidande, död och uppståndelse
hela detta mönster från död till liv
Jesus går genom död (vi följer i dopet efter och
dör nedsänkta i vattnet med Kristus)
till liv (som när vi i dopet med Kristus uppstår
och stiger upp ur vattnet till ett nytt liv)

I ljuset av händelserna och förkunnelsen efter påsk
förstår vi Jesus på nytt: han är mer än en sällsynt god människa
(Eduard Schweizer, Jesus Christ), SCM Press 1989)
Han är Gud som blivit människa och gått in i lidande och död för vår skull
Hans ord: Jag är uppståndelsen och livet.. blir tydliga

Maria från Magdala återvänder till graven och det är nu
hon möter de två vitklädda änglarna
I vår altaruppsättning kan Ni se änglarna som bistår Jesus,
hans törnekrona har blivit segerns krona

Änglarna frågar: Varför gråter du, kvinna?
Hon svarar: de har flyttat bort min Herre
och jag vet inte var de lagt honom
Just då vänder hon sig om
Hur hon kom på tanken att vända ett par änglar ryggen?
De brukar så gott som alltid få lugna folk de hälsar på
Var inte rädd, frukta inte, lyder deras standardhälsning

Men Maria är kanske så ledsen, så fylld av sorg
att hon inte ens märker vad hon gör
Somliga av oss bär även i påsk egen sorg
Hon får i alla fall syn på trädgårdsvakten
Trädgårdsvakten (som är Jesus) frågar precis som änglarna:
Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?
Är det du som flyttat på Jesus, undrar hon
Då säger han hennes namn: Maria och hon känner igen honom
Rabbouni, Mästare, svarar hon
Denna händelse finns avmålad på vårt altarskåps baksida
Maria böjer sig ner inför sin mästare
Hon känner igen honom i främlingen
som visar sig vara Jesus

Den Jesus vi med Maria söker
kan nu visa sig i en medmänniska , i en främlings gestalt
Han kan möta oss i andras utsatthet och lidande,
i tillfrisknande och förnyat hopp
Han kan komma i enkelt bröd och vin
Här idag är han Dig så helt nära, tätt intill
Lyssnar du noga kan du höra honom
Det är Ditt namn han säger!

Andra bloggar om: Påskdagen, Kristus, Kyrkoherde, Maria från Magdala

Predikan Skärtorsdag 2007

I så gott som varje text finns det små detaljer man fastnar för. Även ikväll fastnade jag vid en sådan detalj i Joh 12:1-17. Gerda Cederblom har skrivit om förklädets historia. i Fataburen 1921. Folksägner berättar om hur en jättekvinna samlade stenar i sitt förkläde för att slunga det mot den förhatliga kyrkan. Ett par kullor från Vikarbyn uteslöt då ur sin kyrkdräkt sitt förkläde, ett blommigt kattunsförkläde och de gick enbart med sina kjolar. Komministern höll då i sin predikan en förmaning att de som kunde komma till Guds hus klädda på detta otillständiga sätt, ej hade rätt aktning för kyrka och sabbat. Men det finns exempel på att man låtit den döda kvinnan ha förkläde. Och till kvinnans sorgedräkt fanns förklädet med.

Att förkläde har med skydd att göra förstår men genom att samma ord i Sverige använts om det äldre sällskap som på diskret avstånd åtföljde ungdomar när de träffades och då som skydd för deras vandel.

Vad Gerda, och komministern hon nämner, inte verkar ha kommit ihåg är hur Jesus själv skyddade sig med den hemmagjorda formen av förkläde, en handduk fäst om midjan. Han gjorde det när han genomför en av evangeliets mest rörande och märkliga handlingar. Han tvättar sina lärjungars fötter. Med handduken markerar han att han är de andras tjänare, att han utför tjänarens syssla.

Fötter är mycket privata i vår del av världen. Vi skyddar dem med omslag och stänger in dem. Som sniglar bär var fot ständigt på sitt eget hus. Men till och med för lärjungarna då fötter var mer offentliga, och det enda skyddet var tunna sandaler, var intimiteten i handlingen tydlig. Att röra och tvätta en medmänniskas, en väns, fötter var och är ett tecken på närhet, tillit och ömsesidighet.

Vi låter inte vem som helst röra vid våra fötter. Tänk om ledande israeler och palestinier hade tagit av sig skorna och tvättat varandras fötter innan de satte sig vid ett förhandlingsbord – då hade det varit mera tveksamt om de hade fortsatt att strida. Fottvagning har genom intimiteten mycket att göra med fred och försoning. TV4:s hemsida berättade på Skärtorsdagen om en sådan fottvagning. Jag citerar: Som en gest av botfärdighet sökte den förre sydafrikanske justitieministern Adriaan Vlok upp en framträdande anti-apartheidkämpe och tvättade dennes fötter. Händelsen inträffade för några veckor sedan och väckte stor förundran när den i dagarna blev känd i Sydafrika.

"Han hade med sig en bibel och förklarade först att han valt mig som representant för alla de människor han borde söka upp. Sedan bad han om vatten, därefter tog han upp en skål ur sin portfölj och hällde vattnet i skålen. När han gjort det tog han fram en handduk och förklarade att jag måste låta honom få genomföra det han nu ämnade göra - sedan tvättade han mina fötter", sade en ganska generad pastor Frank Chikane när han i helgen berättade om den bisarra händelsen för sydafrikanska medier.

Mordförsök
Att det var just Frank Chikane som Vlok sökte upp med var knappast någon tillfällighet. Förutom att han numera är en av president Thabo Mbekis närmaste medarbetare utsattes Chikane under rasåtskillnadens, apartheids, sista år för flera attacker - det mest kända är ett mordförsök 1989 där hans kläder impregnerades med dödligt gift.

Adriaan Vlok har å sin sida tidigare erkänt för den sydafrikanska sannings- och försoningskommissionen (TRC), som utredde brott begångna under apartheid, att han i kraft av sitt dåvarande ämbete bar ansvar för sprängningen av de sydafrikanska kyrkosamfundens lokaler 1988. Eftersom Vlok erkände beviljades han amnesti av TRC.

Mbeki rörd
Både Vlok och Chikane är djupt religiösa och fottvätten var utan tvekan en gest inspirerad av den bibeltext där Jesus tvättar sina lärjungars fötter efter den sista måltiden.

Jesus slår fast att eftersom han har tvättat lärjungarnas fötter har de blivit skyldiga att tvätta varandras fötter. Med kännedom om Jesus sätt att undervisa är uppgiften förmodligen inte att just rengöra varandras fötter. Men att göra det fottvagningen representerar: att leva med varandra som varandras hjälpare och stöd, som nära och allra bästa vänner, ständigt beredda att komma varandra till hjälp.

Du och jag Alfred, säger Emil i Lönneberga som en kärleksförklaring. En närhetstext som ofta citerats i predikningar och som nu åter kommer till tals: Men i Katthultsjön bland vita näckrosor simmade Emil och Alfred omkring i det svala vattnet, och på himmelen satt julimånen röd som en lykta och lyste för dem. -Du och jag, Alfred, sa Emil. -Ja, du och jag, Emil, sa Alfred. Tror jag det!”

Så nära ska vi stå varandra. Ständigt beredda med förklädet och väntjänsten. Om det talar Jesus med sina vänner den natt då han blev förrådd…

Andra bloggar om: Skärtorsdag, Påsk, Frank Chikane, Fottvagning, Predikan, Emil i Lönneberga, Förkläden

Jesus tas ned från korset /13 stationen/

Se korsets trä! Där på korset hänger han. Vår Herre och mästare. Jesus från Nasaret. Judarnas konung. Vår vän. Död.

De korsfästa får sina benpipor krossade. För att påskynda döden. Men Jesus som redan är död får ett spjut stucket i sidan. Och då kom det blod och vatten. Detaljerat och makabert skriver Johannes i sitt evangelium. Det är som en reporters skildring av en massaker. Som en sammafattning av vad som händer i världen. För att vi ska se omvärlden och förstå den genom det som hände på Golgata.

Här är hans kropp och blod. Jesus är död. Han har sagt att det är fullbordat, han har böjt sitt huvud och han har överlämnat sin ande. Här är hans kropp och blod. Men han, är han också här, är han närvarande? När han tas ned från korset har han då redan stigit ned i dödsriket? Och vi undrar var dödsriket är beläget, men vet att det ligger tätt intill, vägg i vägg med våra liv.

Jesus läggs i graven /14 stationen/

De tar hand om Jesus. Med oljor och svepning och örter. Med händer som genom beröringen talar om hur vi behöver varandra. När vi tar hand om våra döda är det yttersta beviset på att vi människor hör samman i familjer och släkter, i folkgrupper och nationer, i en enda mänsklighet.

Vi tar hand om våra döda och ger dem ett rum för vila. Sov i ro, viskar vi. Vila i frid. Älskade vän, farväl, sov gott! Döden ser ut som sömn och vi hoppas på att döden likt sömnen ska ta slut. Vi hoppas det uppvaknande som ska återge oss varandras närhet. Att det definitiva förvandlas till en tillfällig frånvaro som kan göras till ny närvaro.

Jesus får också en grav. Alla som tagit farväl av en anhörig vid en begravning, i kyrkan eller vid en grav, vet att en del av oss själva också dog och begravdes. Inget blir sig någonsin mer likt. Aldrig mer, ropar det i oss. När Jesus läggs i graven begravs också vi med honom. Men här kan det väl inte vara slut? Vid graven...

Andra bloggar om: Korsandakt, Korsfästelse, Jesus, Begravning, Döden, Golgata, Påsk

Jesus spikas på korset /11 stationen/

När hammarslagen driver in spikarna och repen surrar fast de korsfästa har alla glömt. De har glömt undervisningen: allt vad ni vill att människorna skall göra… Men som så ofta är hatet delegerat. De som vill åt Jesus behöver inte göra det smutsiga hantverket. Fotfolket verkställer det andra tänkt ut.

Den som fästs vid korset vet vad som väntar. Ett utdraget döende, fyllt av lidande. Överallt har människor utvecklat raffinerade sätt att tortera och plåga sina motståndare. Världshistoriens brännpunkt den våldsbenägna människan som plågar en medmänniska till döds. Paul Claudel skriver i Korsets väg (proprius, 1983): Du är fast, Herre, du kan inte komma undan. Du är spikad vid korset genom händer och fötter. Vad sökte jag i himlen tillsammans med kättare och galningar? Den Gud är mig nog som ryms mellan fyra spikar.

I honom spikas människors tilltro och förhoppningar fast. Där naglas hoppet fast, modet, framtidstron, drömmarna och visionerna. Kärlek och medmänsklighet korsfästs. Snart ska korset resas med vittnesbördet om totalt nederlag för Jesus.

Jesus dör på korset /12 stationen/

Maria och Johannes har vågat sig fram. Och andra har hånat Jesus. Av alla Jesu ord om hur livet och tron ska levas blev det ett kors. Åskådarna tystnar. De som älskar Jesus på avstånd är där. De som stått Jesus nära har lämnat honom. Det är som om Gud själv tiger. Guds tystnad ekar. Varför denna övergivelse, detta utelämnande?

När Jesus dör våndas hela skapelsen. Sorg, mörker, jordbävning. Förlåten rämnar och skiljelinjen mellan det allra heligaste, allt heligt och profant, är genombrutet. Döden är här och allt blir tyst och stilla. Tiden stannar. Det är påsk.

Andra bloggar om: Korsvägsandakt, Via Dolorosa, Jesus, Paul Claudel, Påsk

Veronica torkar Jesu ansikte /6 stationen/

De har bestämt sig för att knäcka Jesus. Eftersom det är deras mål förstår man inte varför han tillåts få så mycket stöd och hjälp av andra. Veronica är en person som går utöver det vanliga, Hon tänker inte på vad hon utsätter sig själv för. Jesus som har det svårt går före. Soldater och ockupanter får säga och göra vad det vill – han Jesus behöver hennes omtanke. Med sin duk torkar hon hans blodiga panna, sveper hans svettiga ansikte med sin omsorg.

Kan det vara Veronicas duk som tar ett avtryck av hans anlete, som avbildar mästarens ansikte? Som sparar honom för evigt. Tänk om vi hade Veronicas starka vilja att värna och omhulda. Hon som ger skydd och stöd på bekostnad av sin egen säkerhet får många av oss att skämmas över vår egen feghet.

Jesus faller andra gången /7 stationen/

En gång är ingen gång, Två gånger är utmattning och vacklande styrka. Att de tvingar Jesus att med alla andra dömda bära sitt kors är bara för att knäcka deras motstånd. de ska bli så trötta och så utmattade att själva korsfästelsen ska verka lockande, bli en befrielse från bördan. Att förtryckare vet vad de gör vittnar detta andra fall om. Han mäktar snart inte mer. Benen viker sig. Här börjar jan ge upp. Gränsen är nästan nådd. Samma gräns har många i sina till synes triviala vardagsliv tvingats passera. Pressen har blivit för svår, trycket för hårt och så viker deras ben, deras ork sig.

Utmattningsdepressionen sätter sig i muskler, i armar eller ben. Något ger vika. När vi brister har han redan brustit för att vi inte ska stå utelämnade. Var finns Veronica eller Simon nu? Vem står vid hans sida?

Jesus talar till Jerusalems kvinnor /8 stationen/

Några har följt med längs vägen. Kvinnor, tålmodiga och uthålliga kvinnor har gjort honom sällskap. Ingen ska behöva gå denna väg alldeles ensam. De slår sig för bröstet och klagar högljutt. I Lukas 23:27 hör vi deras rop. Jesus talar till dem och får dem att tänka på sin egen utsatthet. Gråt över er själva och era barn, säger han. Hur ofta har inte de verkligt utsatta haft mer medlidande med andra än vad de som välgången vaggat haft kraft till?

Utsattheten föder medkänsla och insikt. De delade villkoren öppnar för en delad medvetenhet. De vet något om livet som andra inte har en aning om. Vi byter kanal när det blir för påträngande.

Jesus faller för tredje gången /9stationen/

Tredje gången gillt säger vi. När något hänt tre gånger kan vi inte längre blunda för faktum. Förnekelsens tretal. Förtroendefrågans trefaldighet: Älskar du mig mer än de andra? Den gudomliga fullheten. Tre. Sanningen är att Jesus inte klarar detta längre. Korset är för tungt och hans ork är slut och förbrukad. Vi förstår inte att han kommer på fötter igen. Men det är nu korsfästelsen verkar vara det mindre onda. Vad som helst, bara inte detta. Att han alls kan stå är obegripligt, att han kan bära och röra sig längs vägen ofattbart. Men där ligger Golgata i väntan på hans ankomst.

Jesus berövas sina kläder /10 stationen/

Urgamla texter har skrivit manus för det som nu händer. Psaltaren 22 har blivit till dramaturgi och manus. Nu stjäl de hans kläder. Berövar honom det som skyler. Tar ifrån honom hans värdighet för att knäcka det brutna strået. Det lilla uns av värdighet som funnits kvar hos Jesus tramps ner i tärningsspel om hans tillhörigheter. Allt tar man. Inget har han. Men en värdighet från tidernas begynnelse kan nu anas. Den som förnedras tillräckligt blir förmer än sina vedersakare. Visar sig som mer högtstående, har större rätt till respekt.

När Leonardo Boff i Way of the Cross Way of Justice skriver om denna station kan han se hur Jesus än idag berövas sina kläder, hur han berövas sin yttersta värdighet när någon tvingas se på hur anhöriga våldtas, torteras, kränks eller arkebuseras. I sina bröder och systrar kläs han av och förnedras. Genom dem ber han till Fadern att hans rike måtte komma där tårar eller död inte mer ska finnas.

Andra bloggar om: Korsvägsandakt, Veronica, Jesus, Via Dolorosa, Leonardo Boff,

Simon från Cyrene hjälper Jesus bära korset /5 stationen/
Vandringsfolket kallade man oss. Vi som såg livet som en väg. Den gick inte lika rak som de spikar man fäste vår mästare vid korset med. Den slingrade i medgång och motgång och gick upp i glädje och ner i sorg. Vid vår sida gick han som tagit de tyngsta stegen. Han tog slagen som var riktade mot oss, han bar vår börda.

Men med sin lidandevandring väckte han oss och gav oss medlidandets gåva. Ur hans nöd växte kärlek fram. Och någon försökte hjälpa honom bära, någon ville lindra hans prövning… Simon stiger fram trots risk och hot. Han vill lindra bördan, han vill bära med Jesus.

Idag får vi gå vid sidan om Jesus, bara några steg på hans Via Dolorosa och likt Simon räcka fram våra händer som för att lätta trycket på Jesu axlar. Sätt axeln till, lätta på bördan.

Lär oss gå med varandra
Dela bördorna med varandra
Hjälpa varandra bära

Tack för människor
som finns till hands för att lindra
läka, trösta och hela
Deras insats prisar Jesus
det är som om de med Simon
vill lätta hans börda
stå vid hans sida
när han bär vår skuld
på sin rygg
våra liv
i sina sargade händer

Jesus faller första gången /3 stationen/
Att ramla omkull, att snubbla och falla när man bär något är otäckt. Det är då man skadar sig, det går inte att ta emot sig som man brukar. Jesus visste vad som väntade men instinkten är stark. Han försökte säkert hejda fallet och ta emot sig. Inte ens inför döden är kroppen beredd att utan försvar tillåta skador.

Jesus faller, liksom vi. Vi faller för att vi felar. Jesus för att han gör det rätta. Kan inte någon hjälpa honom upp…

Jesus möter sin moder /4 stationen/
I Jerusalem finns en the 4th Station T-shirt Shop. När Jesus vandrade vägen stod hans moder Maria kanske just där man idag säljer T-shirts. Kommersen blandas med starka känslor. Israeliska mödrar, Palestinska mödrar eller Argentinska mödrar delar erfarenhet med miljoner andra. Närvarande är alla mödrars förtvivlan över barn som far illa, som går mot undergång och fördärv, som plågas och pinas, som döden väntar på. Maria representerar dem.

Alla galna mödrars tysta protest skriar mot himlen. Varför? Kan ingen stoppa detta! Maria ser Jesus och deras blickar möts. Kärlek och förtvivlan utbyts. Med ett ögonkast säger de allt. Ögats blick bär långt bortom orden. Hon ser sin son. Sonen ser sin mor. Mer hinner de inte ty döden väntar otåligt.

Jesus tar korset på sig /station 2/

Hantverkarna har gjort sitt. Korset, ett bland många de tillverkat, blir hans. Han tar sitt kors på sig, lyfter upp det. Kosuke Koyamas bok Det svårhanterliga korset (Verbum, 1983) hette på engelska: No handle on the cross. Han skrev att Jesus inte bär sitt kors som en affärsman bär sin portfölj. En portfölj eller en lunchbox har ett handtag. Handtaget står för kontroll och lätthet. Så önskar många att det vore. Enkelt och bekvämt.

Det Jesus erbjuder är inte glättighet och eufori, han visar oss ett obekvämt, svårhanterligt och tungt kors. Diaboliskt i sin tyngd, han bär död på sina axlar, det otympliga korsverktyget som saknar handtag och som snart ska ta hans liv. Han bär sin börda, den blir hans död.

Hur vi än vill undkomma måste också vi bära döden på våra axlar. Ingen trevlighetslängtan i världen kan sudda ut att livet slutar i död. Att promenera i Jesu fotspår bärande på någon accessoar med handtag är inte vad livet som kristen går ut på.

Ibland är vägen lättgånget enkel och vi har inget att bära, just då slipper vi den andra milen – men korsets otymplighet och tyngd kommer även till oss för att vi ska få lyfta och bära. När det händer vet vi att han tar korset på sig.

Vi dröjer och undrar: måste det vara så svårt, så tungt?

Andra bloggar om: Korsvägsandakt, Jesus, Korset, Liv och död

Korsvägsandakter – hur många vet vad det är? Internationellt, till exempel i katolsk tradition, har man sett värdet i att vandra lidandets väg med Jesus. Allt fler märker att dramat kan hjälpa oss inte bara att komma nära trons Jesus utan också att komma till tals med och förstå något av det obegripliga i våra liv. Längs via Dolorosa på väg till Golgata finns stationerna. Och i många kyrkor nu i Stilla veckan, i passionstiden vandrar kristna samma väg i meditation och andakt, i bön, psalm och bibeltext.

Vad kan en vandring med Jesus i hans lidande ge en modern nutidsmänniska? I förväg vet man knappast. När jag fick besöka födelsekyrkan i Betlehem eller gå längs Via Dolorosa blev stegen mättade av mening och laddade med känslor. En upplevelse släkt med den som varje besökare vid en historiskt betydelsefull plats kan känna igen. Tankarna i sådana situationer har inte bara handlat om den egna närvaron där på platsen - utan gällt skeendet då för länge sedan och märkligt nog fick det liv på nytt, blev som samtida.

Korsvägsvandringen berör mig som individ, men rör samtidigt oss i församlingen som gemenskap. De olika rollerna öppnar perspektiven, se där deltar vi, jag blir en medlevande. Än är jag åskådare, än agerande. Än sköljs vi förundrade med och än frågar vi vad den aktuella handlingen betyder. Hur tänker man när oskulden görs skyldig? Varför döma en person som är utan skuld?

Jesus döms till döden. /Första stationen/

Pilatus tvättar sin händer. Tvår dem. Som gnuggade han bort all skuld. Det som händer här vill Pilatus inte ta del i. Inte ens den mäktige Pilatus lyckas hejda förloppet. Hans handfat har många skaffat sig. En förträfflig liten ceremoni för att markera sin oskuld. Men så ofta när vi tvättar våra händer i oskuldens bunke öppnar sig klyftan mellan det vi gör och det vi är. Alltför ofta är bedyrandet av oskuld en yttre gest. I det inre fäster skuld och skam, i våra hjärtan bygger den bo.

Tänk så många som kunde göra något men som avstod och teg. Som vi ofta gör. Vi står vid sidan om och ser på och tänker att inget kan hejda det som sker. Varför ställa sig i vägen, varför riskera att bli manglad och överkörd. De som kämpar blir övergivna i sin strid. Till och med när striden berör oss ser vi förvånade på. Om vi inte vänder oss bort. Låtsas som om det regnar. Det finns sjöfåglar, har jag hört sägas, som fortsätter simma som om ingen fara är å färde när rovfågeln cirklar ovanför.

Hans vänner finns inte där. De har sina bestyr, de har blivit upptagna med annat. När Jesus döms står han ensam. Gud verkar redan ha övergivit honom. Den upplevelsen är samtidens och ibland också vår. Den Gud vi tvivlar på befäster vår tro och överger oss. Men känslan är en orkeslös följeslagare och en ständig svikare. Upplevelsen bedrar oss. Efteråt inser vi det vi då inte kunde fatta – då i övergivenhetens ögonblick bars vi.

Nu döms Jesus och vi har med det att göra. Allt det som varit och det som kommer har en brännpunkt i denna dom. Min brist, mina felsteg är det som prövas när Jesus döms. Se människan. Över Jesus faller domen som är vår.

Andra bloggar om: Korsvägsandakt, Via Dolorosa, Jesus, Pilatus, Skuld,

Palmsöndagen blir en nedtonad repris av första advent
På nytt tågar Jesus in i Jerusalem
för att snart bli förråd och sviken
Trots att vi i vår kyrka får palmblad eller -kors
i händerna att vifta med kan vi vara lite stelt blyga
och vi lägger gärna band på vår entusiasm:
vi det återhållna jublets människor
När andra vrålar, tjuter och ylar säger vi ett halvkvävt: ja! bra!
Små bokstäver ska det vara
Men påskens intåg var bullrigt, livligt,
festligt med hallelujakör och hosiannarop
När vi i vår kyrka marscherat runt koromgången
gjorde vi det för att ge inkänning
Vi ska kunna tänka att vi var med, att vi är där
Vi lever med- så fungerar gudstjänsterna
Det som var då blir viktigt nu, kastar ljus över livet idag
Detta är inledningen på det osyrade brödets högtid,
på påsken som firades till minne av uttåget ur Egypten
Föreskrifterna hittar man i 2 Mosebok 12
Den märkliga och hemska påsken då
Egyptierna fick bära konskevenserna av förtrycket,
de fick smaka döden
bära följderna av Faraos ovilja att släppa Israels folk
En omvänd påskmåltid är nattvarden
Då vi firar hur en persons offer räddar en hel mänsklighet
och förvandlar oss splittrade,
söndrade blir vi ändå till ett Guds folk

Efter intåget kommer insikten
När passionsdramat rullas upp träder Judas in på scenen
Steget från besvikelse till svek är sällan långt
Bakom jublet och festen mullrar det
Judas är inte längre nöjd eller bekväm med Jesus
Han är så besviken, drömmarna om ett fritt Israel har inte infriats
Besvikelse lever vi alla med
Vi förstår känslan som uppstår
ibland förlamande stark när de egna förväntningarna inte blir infriade
I våra liv kan det gälla en arbetsinsats, ett TV-program,
en predikan, en persons löften, egen oförmåga
Vi har våra vardagsbesvikelser,
ta paprikorna som såg så fina ut i grönsaksdisken
och visade sig vara ruttna inuti
Samma upplevelse finns på andra platser
och nivåer i livet
Ytan som lovade - innehållet som svek
Små och stora missräkningar
Om hur stor besvikelse förvandlas till motaktion och svek
handlar Judas insats i passionshistorien
Judas handlar, men hur mycket väljer han själv
och hur mycket spelar han en roll som tilldelats honom?
Vi kan själva hamna i hörnet, utan alternativ,
bara en väg tycks stå öppen

För lärandets skull kan vi placera oss själva i hans ställe
och tänka efter hur vi i vår besvikelse
skulle handla...
Sedan, i våra egna liv, när vi blir besvikna och upprörda,
vad gör vi av sådant som sårar och drabbar,
som får oss att svika
det vi tror och dem vi älskar?

Andra bloggar om: Palmsöndag, Judas, Besvikelse, Svek, Påsk

Portalen heter Strängnäs stiftstidning. I senaste numret 2/2007 ställs frågan: Finns motståndet kvar? Och motståndet man tänker på handlar om samma gamla motstånd – det som riktas mot kvinnliga präster. Det märkliga är ju att frågan enligt flera bedömares mening sedan länge är avgjord.

Biskopen i Lund, Christina Odenberg, som lägger ner sin biskopsstav den 31/3, säger i Kyrkans Tidning 13/2007 om kvinnoprästmotståndet att ”Visst går det att föra samtal. Men man kommer ingenstans. Jag för inga samtal längre. Vi vet ju var vi står och jag bråkar inte med dem i onödan. – Saken är avgjord. Det är inget att lägga något krut på längre…”

Ändå gjordes i kyrkans förra valrörelse kvinnoprästmotståndet till valfråga. Det stora partiet drev kampen mot motståndet som om det vore purfärskt och gigantiskt. Så även om den frågan är avgjord hålls den vid liv och förvånansvärt många fruktar ett kvinnoprästmotstånd som tillhör det förflutna. Självklart ska alla förföljelser och aktioner mot kvinnopräster anmälas och genast stävjas. Endast så kan man få bort alla envisa rykten om ett ihärdigt, växande och pånyttfött motstånd. Vi i Svenska kyrkan bör tillsammans kunna ge en bild som svarar mot verkligheten, som rättvisande beskriver vad som pågår i Svenska kyrkan? Pastoralinstituten och stiftens rekryterings- och antagningsansvariga har i detta sammanhang ett särskilt ansvar både för vad som sker och för bilden av utvecklingen.

Fortfande finns präster i kyrkans tjänst vilka inte behövde omfamna ordningen att vigningstjänsten, prästämbetet stod öppet för både män och kvinnor. De jag känner till har gjort en uthållig och gedigen tjänst i kyrkan. De har inget intresse av att göra markeringar mot kvinnliga kollegor eller att behandla dem respektlöst. De propagerar inte sin uppfattning och strider inte för den. Och de har fortfarande rätt till sin personliga övertygelse.

I Portalen sägs att kvinnoprästmotståndet förr byggde på tradition. ”I Strängnäs stift fanns en dåtida högkyrklighet och liturgisk medvetenhet. I detta med att ta tron på allvar ingick att vara mot kvinnliga präster. Det förhöjde på något sätt deras trovärdighet.” Frågan är väl om analysen håller streck. Det fanns naturligtvis människor med liturgisk medvetenhet som hade en annan syn i den så kallade ämbetsfrågan. Och i alla möjliga läger togs tron på mycket stort allvar.

Portalen fortsätter med att ”motståndarna i stiftet döljer sig bakom ekumeniska skäl. Detta tar sig uttryck i önskemålet att åstadkomma samverkan med andra kyrkor och kulturer. Många andra länder accepterar inte kvinnliga präster och deras närvaro skulle därför kunna komplicera relationen.”

Att länder skulle ha synpunkter på vilka som företräder kyrkor är nog bara ett slarvfel.
Men visst undrar man hur någon ska kunna veta vad som är en verklig ekumenisk längtan och vad som har andra bevekelsegrunder? Med det argumentet kastas misstankar mot alla med ett ekumeniskt engagemang och en vision om kristen enhet. Alla ekumener skulle ju kunna kopplas ihop med vilka teologiska eller etiska inslag som helst som man kan hitta hos andra. Då kan antiekumeniska idéer slå rot utifrån tron att man bekämpar dolda uttryck för motstånd till exempel mot kvinnor som präster. Ekumenerna skulle ju kunna vara motståndare… Tydligare och mer precis än så får man nog vara om detta argument ska tas på allvar.

Om biskoparna och stiften i sin antagning ska pröva inställningen i denna fråga blir man ju otroligt förvånad över misstankar att motståndare lyckas nästla sig in. Skulle det alltså vara många som ljuger om sin inställning? Vem felar? Var ligger bristerna? Det måste stiften i så fall ta på sig och de får nog också bli dem som axlar ansvaret att göra något åt den situation som Portalenartikeln oroar sig för (eftersom det är i stiften man prövar alla nya kandidater och dem som söker tjänster).

Ingen som inte erkänner både mäns och kvinnors utövande av vigningstjänsten får arbetsledande befattningar eftersom man måste lova att fullt ut samverka med män och kvinnor i vigningstjänsten (dvs präster, diakoner och biskopar).

Vi måste se till att kyrkans tjänare omfamnar och behandlar varandra med tillbörlig respekt. Bara om Jesu efterföljare älskar varandra kan världen komma till tro. Det är sedan länge dags för alla män och kvinnor att hitta sätt att med respekt och ömsesidighet vara tjänare i Kristi kyrka. Och för oss alla att ta oss an tidens verkliga utmaningar.

Andra bloggar om: Kvinnopräster, kvinnoprästmotstånd, Christina Odenberg, Ekumenik, Svenska kyrkan, Portalen, Kyrkans Tidning