Bloggandet ger oss bloggare möjlighet att exponera våra tankar. Inte bara för andra utan också för oss själva. Vi får syn på oss själva genom att gå in på vår egen blogg och där bli varse vad vi egentligen tycker och tänker. Vårt inre landskap står där på skärmen. Och förmodligen är de flesta av oss ganska nyfikna på oss själva och hur vi framstår. Därför läser vi vår egen blogg som vore vi någon annan.
Men bilden som blir till genom våra texter och ord är både förskönad och stiliserad. Vi skriver med många filter som rensar bort massor av material som också är en del av vårt inre. Allt vill man inte visa. Så stor är inte exhibitionismen. Självcensuren slår på med automatik för de flesta, även om somliga gjort sig rätt stora bloggnamn genom att vräka ur sig sådant som filtren normalt avskiljer. Elakheter och absurditeter, infamiteter och snusk kan ge stor uppmärksamhet. Möjligen kan den som blir läst av många uppleva sig verkligare än om bara några få hade tagit del.
Ytligheten uppmuntras eftersom ytan har sådan betydelse för tillfället. Även när man visar upp vem man är visar man egentligen någon annan. På ytan och utifrån är jag en annan än den jagets gåta som finns i mitt inre djup.
De flesta av oss vill nog ändå framstå i lite bättre dager, bli lite fagrare och klokare och roligare och… än vad vi i själva verket är. Den bild vi målar av oss själva blir efterhand i alla fall mer skiftande och nyansrik, för att inte säga motsägelsefull och komplicerad.
Professor Peter Gårdenfors skriver under strecket i Svenska Dagbladet (080125) om Den svåra konsten att få syn på sig själv. Han återger Susan Sontags ord om människor som blir fotograferade, att de vill ha den idealiserade avbilden, ett fotografi av sig själva när de ser ut som bäst. De känner sig kränkta när inte kameran återger en bild av dem som är mera attraktiva än vad de egentligen är. Han menar att det är därför människor gärna har bilder på sig själva som unga.
Genom århundraden har det inte varit så lätt att få en bild av sig själv utifrån. Speglarna har inte hållit måttet. Och hur såg man sig själv innan spegeln fanns? Man var beroende av vad andra sa. Gårdenfors: Du speglar dig i andras uppfattning om dig och ser därmed dig själv genom de inre (och yttre) egenskaper som andra tillskriver dig. Genom dialogens andrapersonsperspektiv tar språket över spegelns roll. Självbilden konstrueras framför allt genom den ära och heder som tillkommer dig. Ditt utseende får en underordnad roll.
Vi klarar att samtidigt ha flera bilder, intryck och upplevelser, både av oss själva och av andra. Andras bilder har en sådan kraft att de ibland inte bara blandar sig med självbilden utan helt tar över den. Den behandling och det bemötande jag får säger mig hurudan jag är. Jag formas av, och blir sådan som, andras behandling säger mig att jag är. Jag blir till den de säger att jag är. Min självbild får jag då av andra. Och blir på ett sätt en annan. Det inflytande andra har över mig och min självbild pekar på hur viktigt det är att handling, omdömen och bilder innehåller bejakande, positiv bekräftelse och kärlek.
Här blir frågan om personlighet och karaktärsdrag aktuell. Och till detta kan man lägga åskådning med värderingar och normer. Att i denna härva av inflytelser och egenskaper lyckas få fatt på vem man egentligen är kan vara svårt. Finns det egentligen en sammanhållen och sann kärna i mitt inre som är jag, och som kan speglas på utsidan? Mitt svar är att visst finns ett jag, en personlighet, som är min. Och för en kristen är detta jag alltid relaterat till Gud, till ett Du för att referera till Martin Buber.
Men jaget är inte en solid och homogen entitet. Och denna kärna, svår att avgränsa, hur förhåller den sig till den del av min inre värld jag själv har svårt för och kämpar med?
Gårdenfors: Descartes dualism delar upp en människa i kropp och själ. Även om man inte har samma grundsyn som Descartes är det klart att det finns två sidor av en själv: den man visar utåt och den som man visar genom tal och handling. Den första ser man i en spegel och den andra genom självreflexion. Dialogen och skriften ger oss ytterligare möjligheter att se oss själva inifrån.
